52006DC0087

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 02.03.2006

KOM(2006) 87 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN

EU:s bistånd: Mer, bättre och snabbare

INLEDNING

Inför FN-toppmötet i september 2005 förband sig givarsamfundet på högnivåforumet i Paris i mars 2005 att i grunden förändra sina rutiner och därmed förbättra genomslaget i sina insatser och hjälpa till att förverkliga det kvalitativa lyft som krävs för att uppnå millennieutvecklingsmålen. Det fick till följd att Europeiska unionen (medlemsstaterna och kommissionen, även de tio nya medlemsstaterna i form av nyblivna givarländer) tog på sig att uppfylla ambitiösa mål, både som individuella biståndsgivare och som ett kollektiv. EU är fast beslutet att driva på den internationella dagordningen och ta på sig sin del av arbetet. Av denna anledning fick ökad biståndseffektivitet en central roll i EU:s egen utvecklingsstrategi och EU förband sig att effektivisera sitt bistånd i praktiken.

Denna uppsättning beslut utgör en uttömmande lista över detaljerade och konkreta åtgärder som skall utarbetas och genomföras fram till 2010. Med utgångspunkt i praktiska erfarenheter, goda exempel och partnerländernas förväntningar är besluten fast förankrade i Parisdeklarationens principer om harmonisering, ägarskap, givaranpassning och förvaltning för resultat. Åtagandena måste nu omsättas i konkret handling och EU måste inrikta sig på genomförandet ute i länderna, samtidigt som hänsyn tas till deras faktiska särdrag.

I del I av denna handlingsplan sammanfattas i ett enda dokument de nio tidsbestämda mål som EU som grupp nu måste uppnå.

I del II av denna handlingsplan beskrivs de första fyra omedelbara mål som redan har utarbetats och som kan antas omedelbart och genomföras i ett urval av partnerländerna.

Del III av handlingsplanen innehåller en beskrivning av de återstående fem mål som skall utarbetas under 2006 och genomföras på fältet till 2010.

Observera att två av de omedelbara målen i denna handlingsplan beskrivs mer utförligt i två specifika meddelanden (nämligen meddelandet om utvecklingsfinansiering och biståndseffektivitet och meddelandet om en gemensam ram för programplanering). Tillsammans utgör dessa tre meddelanden ett ” biståndseffektivitetspaket” som läggs fram för rådet och parlamentet.

Tabell 1. Översiktstabell

| | | | | | | | |

Pelare 1

En hastig blick på EU:s bistånd

Givaratlas

(Omedelbart mål)

EU-handbok

(Mål på kort sikt)

Övervakningsmekanismer

(Omedelbart mål) | |

Pelare 2

Driva på dagordningen från Paris

Färdplaner

(Omedelbart mål)

Gemensam programplanering

(Omedelbart mål)

Gemensamma arrangemang

(Mål på kort sikt) | |

Pelare 3

Verka för europeiskt samförstånd

Arbetsfördelning

(Mål på kort sikt)

Samfinansiering

(Mål på kort sikt)

EU:s vision

(Mål på kort sikt) | | | | | | | | | | |

DEL I VÅRA ÅTAGANDEN

Våra åtaganden avseende biståndseffektivitet kan delas upp i tre sammanhängande pelare som gäller

1. en öppen och kunskapsbaserad kartläggning och övervakning av våra insatser,

2. genomförande av våra kollektiva åtaganden avseende harmonisering och anpassning enligt Parisdeklarationen om biståndseffektivitet, och

3. genomförandet av den del av EU:s nya strategiska ram som gäller biståndseffektivitet, i enlighet vad som fastställs i den nya förklaringen om utvecklingspolitiken (”det europeiska samförståndet”) och EU:s strategi för Afrika.

PELARE 1: EN HASTIG BLICK PÅ EU:S BISTÅND

En ständig översyn av våra insatser är en viktig grundförutsättning för en kunskapsbaserad analys av våra succéer och våra misslyckanden, vilken ligger till grund för en rationell och optimal omorganisering av våra insatser och metoder. En sådan ärlig granskning av vårt utvecklingsbistånd är vi inte bara skyldiga väljarna och allmänheten av öppenhetsskäl, utan den är även en viktig grund som vi kan bygga vårt strategiska tänkande på.

Fördjupad kartläggning av vårt bistånd

Den första utgåvan av EU:s givaratlas visade på två trender: i) en koncentration av biståndet till vissa ”attraktiva” länder och sektorer, vilket gav upphov till ”föräldralösa” eller glömda länder och sektorer, och ii) en fragmentering av insatserna i ”älskningsländer/älsklingssektorer” med en mångfald aktörer och småskaliga projekt som följd.

För att omsätta analysen i operativa principer för hur vi kan organisera oss bättre och förbättra vår arbetsfördelning måste givaratlasen finslipas och ge mer exakta och specifika bedömningar – samtidigt som den skall behålla sin höga profil för att öka allmänhetens kunskaper.

Översyn av EU:s regler för utvecklingssamarbete

Med stöd i den internationella dagordningen för biståndseffektivitet främjas i allt högre grad gemensamma insatser och synergieffekter mellan aktörer på utvecklingsområdet.

Huvudmålet för denna översyn är att ge våra partnerländer – och även andra biståndsaktörer – en lättillgänglig översikt över medlemsstaternas gällande regler och förfaranden. Denna genomgång av medlemsstaternas givarsystem kommer att sammanställas i olika handböcker. De får formen av omfattande och praktiska hjälpmedel för att underlätta för alla aktörer (vare sig det är en handläggare från ett partnerland, ett småföretag eller en icke-statlig organisation) som behöver känna till våra regler för sitt arbete. Genom kartläggningen av de olika byggstenarna kan handböckerna även bidra till ytterligare harmonisering och förenkling.

Övervakning av våra löften

Genom Parisdeklarationen enades biståndsgivare och partnerländer om att inrätta en övervakningsmekanism, men utan att skapa en parallell ”övervakningsindustri”. I syfte att driva på reformarbetet och hålla uppe farten på genomförandet gav EU sitt fulla stöd till en kraftfull men realistisk övervakningsprocess – både i) på internationell nivå när det gäller de mål som givarländerna gemensamt har fastställt, och ii) på EU-nivå för våra egna ytterligare åtaganden och bidrag.

PELARE 2: OMEDELBARA ÅTGÄRDER

Genomförandet av vårt gemensamma bidrag till FN:s millennietoppmöte i september 2005 är en viktig bekräftelse på de internationella insatser för biståndseffektivitet som genomförts under de senaste två åren och som formellt antogs i Parisdeklarationen om biståndseffektivitet i februari 2005. Detta paket med åtaganden från EU:s sida byggde på de initiala rekommendationerna i rapporten från ad hoc-arbetsgruppen för harmonisering, vilka godkändes formellt i slutsatserna från rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) i november 2004.

Stöd till lokala samordningsprocesser

I ”färdplanen” fastställs konkreta harmoniseringsfrågor (ur en bifogad samling åtgärder) som bör genomföras av alla EU:s biståndsgivare i ett visst land. Det är inte meningen att färdplanerna skall ersätta de länderstyrda handlingsplanerna för harmonisering och samordning, utan de skall snarare vara ett instrument för att kartlägga områden där EU-biståndsgivarna kan bidra till att stärka befintliga lokala processer, vare sig de är regerings- eller givarledda, eller vid behov skapa sådana genom att gå längre än befintliga initiativ.

Utveckling av en gemensam ram för flerårig programplanering

Tanken bakom den gemensamma ramen för flerårig programplanering är att skapa en mekanism som är förenlig med befintliga landstrategidokument och programplaneringscykler och som är öppen för andra biståndsgivare. Den skall utgöra en ram där överlappande åtgärder i medlemsstaternas system kan omgrupperas, vilket därmed minskar transaktionskostnaderna för vår programplanering. Ramen bör innehålla sådana element som en faktabeskrivning av länderna, en gemensam lägesbeskrivning, givarmatriser, och en analys av EU:s policymix. Den bör på medellång sikt leda till att givarna kan utarbeta en gemensam strategi som svar på de utmaningar som tas upp i den gemensamma landanalysen och på lång sikt bereda väg för en eventuell gemensam programplanering. Diskussioner i denna fråga pågår sedan en tid: rådet fastställde innehållet i och principerna och tidtabellen för processen med en gemensam ram i november 2004 samt i april och november 2005.

Utveckling av gemensamma lokala arrangemang

Målet för dessa arrangemang – som kallas gemensamma finansieringsarrangemang i rådets slutsatser – är att stimulera till en enda dialog och utbetalnings- och återrapporteringsmekanismer på nationell nivå mellan givarsamfundet och partnerlandet genom antagande av ett formellt dokument. Det finns ofullständiga, men intressanta exempel, t.ex. i Zambia och Moçambique, som i huvudsak är uppbyggda kring insatser för budgetstöd och sektorsövergripande strategier. Dessa befintliga produkter har visat sig vara mycket effektiva när det gäller att a) sänka transaktionskostnader och partnerlandets börda, b) skapa goda och hållbara fungerande relationer mellan givarna, samt c) förbättra arbetsfördelningen. Målet är att utarbeta en gemensam mall som kan anpassas efter ländernas särdrag.

PELARE 3: DRIVA PÅ DET EUROPEISKA SAMFÖRSTÅNDET

I den nya förklaringen om utvecklingspolitiken, ”Europeiskt samförstånd om utveckling”, som antogs i december 2005, framhålls EU-biståndets effektivitet som ett viktigt inslag i den gemensamma visionen. I EU:s strategi för Afrika, som Europeiska rådet antog vid samma tillfälle, uppmanas även till ett snabbt och kraftfullt genomförande av dagordningen för biståndseffektivitet i Afrika. I denna nya politiska ram ställs följande krav:

i) En bättre arbetsfördelning – som syftar till större komplementaritet och garanterar en lägsta EU-närvaro i sårbara länder och ”biståndslösa" länder i synnerhet.

ii) Fler gemensamma åtgärder genom en intensivare användning av samfinansiering – de nya medlemsstaternas erfarenheter skall utnyttjas, samtidigt som deras stegvisa utveckling som nyblivna biståndsgivare skall underlättas.

iii) Förstärkning av EU:s bidrag och effekt, utifrån de principer och aspekter som betonas i det europeiska samförståndet.

Bättre arbetsfördelning

Den överdrivna fragmenteringen av utvecklingsbiståndet har lett till splittrade, överlappande och till och med motstridiga biståndsinsatser, vilket har minskat deras potentiella effekt genom en ackumulering av onödiga administrativa kostnader och ökade bördor för partnerländerna. Att förbättra komplementariteten i våra insatser är nyckeln till effektivare bistånd. I och med Parisdeklarationen har givarna enats om att till fullo utnyttja sina respektive komparativa fördelar, med respekt för partnerlandets egenansvar för hur den förbättrade komplementariteten skall uppnås.

Målet är därför att förbättra arbetsfördelningen, både på nationell och gränsöverskridande/regional nivå. Detta innebär olika slags utmaningar som måste hanteras varsamt, i termer av politiska påtryckningar, brist på synlighet och förlust av möjligheter. I detta sammanhang förtjänar de nya medlemsstaternas framväxande givarverksamhet att särskilt uppmärksammas.

Fler gemensamma EU-insatser

EU har beslutat att utarbeta fler gemensamma insatser. Avsikten med det initiativet är att fastställa en strategi för samfinansiering, som kommer att ge en roll som katalysator till en stor del av Europeiska gemenskapens medel när det gäller att främja utvecklingen av fler gemensamma EU-insatser. Dessutom kommer den planerade upptrappningen av biståndet under de kommande åren främst att öka flödena av bilateralt bistånd. Detta kommer att leda till stora utmaningar för medlemsstaterna när det gäller förvaltning och ledning. I detta sammanhang är det mycket viktigt att undvika att skapa onödiga extra förvaltningsstrukturer.

Förutom att fastställa ett ”aktivt erbjudande från Europeiska kommissionen” (där Europeiska gemenskapens medel kan samfinansiera gemensamma insatser), är det även viktigt att fastställa ett ”passivt erbjudande från Europeiska kommissionen” – där nationella medel skulle kunna kanaliseras administrativt via kommissionen och leda till samfinansieringsinsatser kopplade till nationellt styrda verksamheter. Slutligen utvecklar de nya medlemsstaterna i allt högre grad sin egen verksamhet på området. Den föreslagna strukturerade samfinansieringen bör syfta till att stödja deras utökade verksamhet.

En starkare EU-vision för utvecklingsbiståndet

De politiska och intellektuella effekterna av EU:s ekonomiska bidrag på utvecklingsområdet har ännu inte helt erkänts och utnyttjats. Syftet med detta mål är att stärka EU:s politiska och analytiska roll med hjälp av konkreta åtgärder. Inom detta mål skall den europeiska debatten om utvecklingssamarbete och spridningen av exempel på bästa praxis stimuleras. EU har potential att bli en intellektuell hörnsten genom en förstärkning av det kollektiva bidraget och av tanken på att det finns ett specifikt EU-givarsamfund.

År 2006: SANNINGENS ÖGONBLICK

Det är mycket viktigt att våra löften snabbt förverkligas på fältet och därefter får genomslag till 2010. EU har dessutom likt andra biståndsgivare förbundit sig att mötas och utvärdera framstegen när det gäller genomförandet av respektive bidrag till dagordningen om givarharmonisering vid det tredje högnivåmöte som skall anordnas i Ghana 2008. Det är därför viktigt att en relevant kritisk massa av resultat har uppnåtts vid denna tidpunkt. För att uppfylla löftena och de förväntningar de gett upphov till innehåller denna handlingsplan – för vart och ett av de nio målen – vägledande, pragmatiska och realistiska resultat för 2010, samt även halvtidsresultat för 2008.

Ännu en testprocess skulle bara vara ännu en ursäkt för att inte driva på dagordningen. När man inför världsomfattande processer är det inte desto mindre viktigt att genomföra dem på ett realistiskt sätt med hänsyn till lokala särdrag. Handlingsplanen innehåller därför förslag om att stödja och övervaka genomförandet av de relevanta målen i ett begränsat, men relevant antal länder. På så sätt kan man peka på konkreta exempel.

DEL II OMEDELBARA ÅTGÄRDER

Denna andra del av handlingsplanen gäller fyra mål som är redo att antas omedelbart under 2006. De motsvarar de parallella förslag som läggs fram för rådet och parlamentet under våren 2006. De beskrivs här inte i detalj, utan fokus ligger snarare på vad som skall uppnås med deras stegvisa genomförande.

Mål 1 – Givaratlasen

EU:s reviderade givaratlas II består av fem delar:

i) En EU-årsrapport

För att öka kunskaperna bland allmänheten om EU:s utvecklingsbistånd kommer denna årsrapport att innehålla en presentation av våra gemensamma utmaningar och våra gemensamma och individuella men samordnade svar. Den kommer på ett tydligt och positivt sätt att belysa projekt som bedrivs av varje EU-biståndsgivare (medlemsstaterna och kommissionen). Den kommer att publiceras varje år från och med 2006.

ii) En förbättrad givaratlas

Volym I kommer att innehålla en reviderad och uppdaterad version av den gällande atlasen. Den skall sammanställas i samarbete med medlemsstaterna och OECD/DAC till mitten av 2006.

iii) Ett regionalt fokus

Volym II av atlasen skall innehålla en första regional del om Västafrika, som en uppföljning av EU:s strategi för Afrika. Den kommer att vara tillräckligt detaljerad för att möjliggöra en verklig debatt om arbetsfördelning och den kommer att utgöra underlag för en djupare och noggrannare analys mot bakgrund av framväxande regionala processer. Nya volymer med annan regional inriktning skall tillkomma var sjätte månad, med målet att täcka samtliga utvecklingsländer på medellång sikt.

iv) Kartläggning av länder

Det är viktigt att biståndet kartläggs på nationell nivå och att alla biståndsgivare som är verksamma i ett visst land ingår. Av denna anledning har modeller tagits fram för tre av EU:s fyra testländer: en partnerledd modell för Nicaragua, en givarledd modell för Moçambique och en EU-ledd modell för Vietnam. Denna praxis kommer att utökas till att 2008 omfatta alla länder som undertecknat Parisdeklaration.

v) Nyblivna biståndsgivare

Nya aktörer dyker upp. De påverkar givarsamfundet såsom det ser ut i dag. I en pågående studie tittar man på de nyblivna större givarnas verksamhet (de s.k. BRICS-länderna, dvs. Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika). Europeiska kommissionen föreslår att en utvecklingsdialog inleds med dessa länder under 2006.

Mål 2 – Övervaka EU- och DAC-processerna

Övervakningen måste täcka två grupper av åtaganden. Den första gäller de internationella mål som alla deltagare – biståndsgivare och mottagare – enades om i Paris, inklusive de mer ambitiösa ytterligare mål som EU har tagit på sig[1]. Den andra gruppen gäller EU:s bidrag när det gäller konkreta operativa resultat för EU som grupp.

i) Den första gruppen åtaganden

Dessa åtaganden kommer att övervakas med hjälp av de mekanismer som nyligen inrättades av OECD:s biståndskommitté DAC inom ramen för Joint Venture on Monitoring . Övervakningen omfattar alla biståndsgivare och partnerländer och bygger på länderstyrda undersökningar som mäter framstegen mot bakgrund av Parisdeklarationen. Indikatorerna i undersökningen skall testas i praktiken under 2006 i Kambodja, Ghana, Nicaragua, Senegal, Sydafrika och Uganda. För att undvika ytterligare förseningar måste EU verka för ett snabbt och stabilt genomförande av Parisdeklarationen.

ii) Den andra gruppen åtaganden

Från och med 2006 kommer genomförandet av EU:s konkreta operativa mål att övervakas med hjälp av årsrapporten om uppföljningen av Monterrey, där man går igenom hur löftena uppfyllts på EU-nivå – både när det gäller biståndvolym och biståndseffektivitet.

Detta mål är ämnet för ett särskilt meddelande och ett arbetsdokument som läggs fram för rådet och parlamentet tillsammans med denna handlingsplan.

Mål 3: Färdplaner

Befintliga färdplaner är en garanti för en relevant täckning av utvecklingsländerna. Färdplanerna är av varierande slag, men en majoritet innehåller en positiv attityd och höga förväntningar. Länderna kan delas upp i följande fyra kategorier:

4. Länder där färdplanen inte ger något mervärde.

5. Länder där färdplanen ännu inte är antagen.

6. Länder där den lokala processen inte har inletts eller EU:s färdplan inte börjat genomföras.

7. Länder där den lokala processen har inletts eller EU:s färdplan börjat genomföras.

En första analys tyder på att flera processer måste få draghjälp för att komma igång. Det är viktigt att snabbt diskutera med partnerlandet och andra biståndsgivare om hur man kan uppvärdera processen med färdplanen, stärka och dela övervakningsansvaret och hantera det ökande offentliga utvecklingsbiståndet på regional nivå. Utarbetandet av färdplaner bör avslutas under 2006. Alla mål för färdplanerna bör vara uppnådda till 2010.

Därför framförs förslaget att från och med 2006 skall fackseminarier anordnas regelbundet för att utvärdera processerna, bestämma arbetsfördelningen för den operativa uppföljningen och fastställa kvalitativa mål för genomförandet. Dessutom bör ett system med ihållande stöd och övervakning upprättas i de tolv länder där solida färdplaner redan finns eller snart skall börja genomföras (dvs. Bangladesh, Burkina Faso, Etiopien, Ghana, Indien, Jordanien, Kenya, Mali, Moçambique, Nicaragua, Sydafrika och Vietnam).

Detta mål är ämnet för en särskild rapport.

Mål 4 – Gemensam ram för programplanering

I en första studie analyserades en sammanställning av nationella programdokument och man kartlade överlappningar och gemensamma byggstenar. I en andra studie analyserades lärdomarna av befintliga fältstudier, främst Joint Assistance Strategy som utarbetats i Uganda, Tanzania och Zambia. Den tredje studien var inriktad på den nuvarande programplaneringen i Uganda, och avsåg att visa hur en framtida gemensam ram för programplanering skulle kunna se ut i ett visst land. I studien åskådliggjordes de potentiella resultaten och fördelarna, samtidigt som lokala problem och särdrag beaktades. Slutsatserna från studierna rapporterades och diskuterades med medlemsstaterna 2005, och utgjorde därefter underlag när kommissionen utarbetade sitt förslag till en flerårig gemensam ram för programplanering.

Förslaget bör antas i mitten av 2006 och ramen bör genomföras gradvis på ett pragmatiskt, successivt och ”opportunistiskt” sätt, dvs. det faktum att planeringscykeln för tolv biståndsgivare i Moçambique för närvarande sammanfaller utgör ett unikt tillfälle. Därför föreslår vi att det världsomspännande tillvägagångssättet bevaras, samtidigt som man fokuserar på genomförandet i ett begränsat antal länder genom att använda följande enkla urvalskriterier:

8. Länder med en nationell strategi för fattigdomsbekämpning.

9. Länder där åtminstone två EU-givarländer kommer att inleda en ny programplanering under 2006–2007.

10. Länder med tillräcklig lokal samordningskapacitet.

Detta bör resultera i en vägledande lista över länder (Bangladesh, Burkina Faso, Etiopien, Ghana, Haiti, Mali, Moçambique, Nicaragua, Rwanda, Senegal, Sydafrika, Tanzania, Vietnam, Uganda och Zambia), där vi kan föreslå att den gemensamma ramen för programplanering börjar tillämpas 2008. Det rör sig om elva afrikanska länder och detta motsvarar det omedelbara genomförandet av dagordningen för biståndseffektivitet i Afrika, som efterlystes i EU:s strategi för Afrika. Ett annat land, Haiti, förslås för att koppla samman denna process med de specifika förhållandena i en svag stat. I länder där givargemensamma biståndsstrategier redan finns (dvs. Tanzania, Uganda och Zambia) är det viktigt att den gemensamma ramen integreras i dessa processer och stöder dem.

En utvidgning av den gemensamma ramen till återstående AVS-länder och till alla länder som undertecknat Parisdeklarationen bör uppnås till 2010.

Detta mål är ämnet för ett särskilt meddelande som läggs fram för rådet och parlamentet tillsammans med denna handlingsplan.

DEL III FULLFÖLJA DAGORDNINGEN

Denna tredje del av handlingsplanen gäller de fem återstående mål som måste vidareutvecklas före utgången av 2006.

Mål 5 – Operativ komplementaritet

I rapporten från ad hoc-arbetsgruppen om harmonisering finns vägledning i form av en åtgärdsplan för att utveckla en operativ EU-strategi för komplementaritet. Kommissionen föreslår att rådet senast vid mitten av 2006 godkänner några riktlinjer för en sådan operativ strategi, med utgångspunkt i de lärdomar som dragits av den reviderade givaratlasen. Kommissionen kan därefter lägga fram ett förslag för rådet med en uppsättning pragmatiska operativa principer om hur man kan förbättra vår arbetsfördelning, som kan antas i slutet av 2006.

När principerna har antagits är förslaget att de börjar användas i praktiken i samband med de kommande regionala kapitlen i den reviderade givaratlasen, och därmed utökas till att omfatta en ny region var sjätte månad tills hela världen omfattas 2010.

Detta mål kommer att bli ämnet för ett särskilt meddelande som skall läggas fram för rådet och parlamentet vid ett senare tillfälle.

Mål 6 – Fler gemensamma insatser: EG:s samfinansiering som katalysator

Kommissionen kommer att lägga fram förslag till en strukturerad mekanism för samfinansiering med Europeiska gemenskapens medel före utgången av 2006. Med ett tudelat förslag med både ett ”aktivt” och ett ”passivt” erbjudande beaktas principerna, kriterierna och de operativa villkoren för en strukturerad mekanism för samfinansiering. Målet bör vara att utveckla samfinansierade insatser med medlemsstaterna till 2010.

Det bör noteras att en förutsättning för detta mål är att den pågående översynen av hinder för samfinansiering till följd av Europeiska kommissionens regler har avslutats. Översynen omfattar ändringar av budgetförordningen och tillhörande texter, bilaga IV till Cotonouavtalet och införande av aktuella regler i alla kommande lagtexter för vilka kommissionen vill ha rådets stöd. Det är absolut nödvändigt att alla hinder är undanröjda till 2008.

Detta mål kommer att bli ämnet för ett särskilt meddelande som skall läggas fram för rådet och parlamentet vid ett senare tillfälle.

Mål 7 – En starkare EU-vision

I det europeiska samförståndet om utveckling uppmärksammas potentialen hos gemensamma analyser och debatt på EU-nivå, i syfte att främja ett framstående intellektuellt centrum för utvecklingsfrågor i EU. Följande kommer att bidra till att skapa ett sådant centrum:

i) Ett nätverk av forskningscentrer på utvecklingsområdet

Europeiska centrer med spetskompetens på utvecklingsområdet har visserligen åstadkommit viktiga vetenskapliga resultat, men de är ändå splittrade. Bristen på en ”enhetlig” europeisk forskning och vetenskapliga alster har varit hämmande för vårt inflytande på de allmänna tankegångarna på området. Det är därför viktigt att bättre koppla samman dessa centrer i ett flexibelt, aktivt och framåtblickande nätverk. Ett sådant nätverk bör upprättas under 2006 i syfte att ta fram strategiska studier som stimulerar vårt tänkande och stärker vårt vetenskapliga bidrag globalt sett. Till 2008 skulle det därmed finnas en omfattande prognos- och analysförmåga i EU som skulle understödja den vision som tog form i det europeiska samförståndet.

ii) Europeiska utvecklingsdagar

Det finns i dagsläget inget evenemang eller tillfälle som riktar uppmärksamheten på EU:s analytiska bidrag på utvecklingsområdet och inte håller något evenemang eller tillfälle som samlar alla aktörer i EU. De flesta politiska partier, fackföreningar och organisationer har en tillställning där man visar upp enighet och för framåtblickande resonemang, exempelvis ”sommaruniversitet” eller ”temaveckor”. Ett sådant evenemang eller tillfälle kan bidra till intellektuell dynamik och diskussion och samla olika aktörer i EU i en anda av samhörighet runt en gemensam agenda.

Från och med 2006 är förslaget att det anordnas årliga ”europeiska utvecklingsdagar, som ett led i att stärka vårt gemensamma bidrag och effektiviteten i våra insatser.

iii) Fler gemensamma utbildningar

Det europeiska samförståndet har även betonat gemensamma operativa mål och metoder som motsvarar pragmatiska arrangemang. Både kommissionen och medlemsstaterna har utarbetat kurser för yrkesverksamma på utvecklingsområdet. Förslaget är därför att utveckla en europeisk utbildningsplan, som samlar relevanta utbildningsverktyg från både kommissionen och medlemsstaterna och som skall erbjudas till alla EU-medlemmar i framtiden. Ett sådant system bör testas i samband med de första europeiska utvecklingsdagarna 2006 och vidareutvecklas till slutet av 2008.

Mål 8 – Gemensamma lokala arrangemang

Kommissionen och medlemsstaterna måste snarast utarbeta flexibla gemensamma lokala arrangemang som tillåter anpassning till lokala särdrag och de måste antas före utgången av 2006.

Till 2008 bör sådana arrangemang ha föreslagits samtliga 14 länder som har undertecknat Romdeklarationen om harmonisering, nämligen Bangladesh, Bolivia, Etiopien, Fiji, Kambodja, Kirgizistan, Marocko, Moçambique, Nicaragua, Niger, Senegal, Tanzania, Vietnam och Zambia. De ingick även i DAC:s undersökning om harmonisering från 2004 och har därför en solid grund att utgå ifrån.

Mål 9 – Översikt över EU:s regler för utvecklingssamarbetet: handböcker

Följande fyra handböcker skall utarbetas:

11. Handbok om EU:s regler för programplanering.

12. Handbok om EU:s upphandlingsregler.

13. Handbok om EU:s regler och principer för icke-statliga organisationer.

14. Handbok om EU:s regler för stöd/bidrag.

De kommer att sammanställas före utgången av 2006 och kommer att revideras under 2008 med tanke på ytterligare förenklig och harmonisering av regler.

[1] 1. att tillhandahålla allt bistånd till kapacitetsuppbyggnad genom samordnade program med ökande användning av arrangemang från flera givare, 2. att kanalisera 50 % av det mellanstatliga biståndet genom ländersystem, även genom att öka den procentandel bistånd som vi ger i form av budgetstöd eller sektorsinriktade satsningar, 3. att undvika att inrätta nya enheter för genomförande av program och 4. att minska antalet icke samordnade uppdrag med 50 %.