52004DC0695

Bryssel den 26.10.2004

KOM(2004)695 slutlig

.

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN

Fjärde rapporten om unionsmedborgarskap (1 maj 2001 – 30 april 2004) {SEC(2004)1280}

.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Inledning 4

2. Unionsmedborgarskap 4

3. Unionsmedborgarnas rättigheter enligt andra delen av EG-fördraget 5

3.1. Rätten till fri rörlighet och bosättning 5

3.2. Förbud mot diskriminering på grund av nationalitet enligt artikel 12 7

3.3. Rösträtt och valbarhet 8

3.4. Rätt till diplomatiskt och konsulärt skydd 9

3.5. Rätt att klaga, göra framställningar och använda sitt eget språk 9

4. Unionsmedborgarskapet och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna 10

5. Slutsatser 11

Bilaga: referenser 12

BILAGOR (i SEK(2004)1280 )

(1) TIDIGARE RAPPORTER OM UNIONSMEDBORGARSKAP

(2) EU-MEDBORGARNAS SYN PÅ UNIONSMEDBORGARSKAPET I OPINIONSUNDERSÖKNINGAR

(3) INFORMATION, UTBILDNING OCH RÅDGIVNING OM MEDBORGARNAS RÄTTIGHETER

(4) SEKUNDÄRLAGSTIFTNING BETRÄFFANDE RÄTTIGHETERNA ENLIGT ANDRA DELEN AV EG-FÖRDRAGET

(5) MEDBORGARE SOM HAR UTNYTTJAT SIN RÄTT TILL FRI RÖRLIGHET

(6) TILLÄMPNING AV STADGAN OM DE GRUNDLÄGGANDE RÄTTIGHETERNA

(7) REFERENSER

1. INLEDNING[1]

Enligt artikel 22 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen skall kommissionen vart tredje år lämna en rapport till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av bestämmelserna i andra delen i EG-fördraget som handlar om unionsmedborgarskap. Rapporten skall följaktligen behandla unionsmedborgarnas rättigheter enligt andra delen i EG-fördraget. Kommissionen lämnar härmed sin fjärde rapport om unionsmedborgarskap för perioden maj 2001 – april 2004.

Rapporten skall beskriva hur unionsmedborgarskapet och de rättigheter som är knutna till det har utvecklats. I rapporten bedöms också behovet av andra bestämmelser för att stärka unionsmedborgarnas rättigheter. Med denna rapport fullgör kommissionen sina skyldigheter enligt artikel 22 i EG-fördraget.

2. UNIONSMEDBORGARSKAP

Varje person som är medborgare i en medlemsstat är också unionsmedborgare enligt artikel 17 i EG-fördraget.

Unionsmedborgarskapets betydelse ligger i att unionsmedborgare har verkliga rättigheter enligt EG-rätten. Dessa rättigheter fastställs i andra delen i EG-fördraget och kan delas in i följande fyra kategorier:

- Rätten till fri rörlighet och bosättning inom de begränsningar och villkor som fastställs i fördraget och sekundärlagstiftningen (artikel 18).

- Rösträtt och valbarhet för unionsmedborgare i valen till Europaparlamentet och kommunala val i den medlemsstat där de är bosatta även om de inte är medborgare i den staten (artikel 19), vilket kan ses mot bakgrund av den allmänna rösträtt som garanteras genom artikel 190.

- Rätt till skydd av de andra medlemsstaternas diplomatiska eller konsulära myndigheter i ett tredje land där EU-medborgarens egen medlemsstat inte är representerad (artikel 20).

- Rätt att klaga till ombudsmannen och rätt att göra framställningar till Europaparlamentet (artikel 21).

I artikel 17.2 anges också att unionsmedborgarna har de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i EG-fördraget. Den viktigaste av rättigheterna utanför andra delen av fördraget är skyddet mot alla former av diskriminering på grund av nationalitet i artikel 12.

Kommissionen understryker vikten av information och kommunikation om de rättigheter som unionsmedborgarskapet medför. Medborgarna har rätt att känna till dessa. EU kommer närmare medborgarna om man kontinuerligt arbetar för att öka medvetenheten om rättigheterna, underlätta tillgången till pålitlig information och ge respons på deras erfarenheter.

När det gäller förvärv och förlust av medborgarskap är unionsmedborgarskapet underordnat nationella bestämmelser. I förklaring nr 2 om medborgarskap i en medlemsstat, som bifogas Maastrichtfördraget, bekräftas att frågan om en persons medborgarskap i en viss medlemsstat avgörs uteslutande genom hänvisning till den berörda medlemsstatens egna lagstiftning. Förvärvet av unionsmedborgarskap definieras således av nationella lagar om medborgarskap och villkor för naturalisering.

År 2003 lade kommissionen, med full respekt för det faktum att medlemsstaterna ensamma har behörighet när det gäller medborgarskapslagstiftningen, fram sin syn på naturalisering av legala invandrare i ett meddelande om invandring, integration och sysselsättning. [1] Vid europeiska rådets möte i Tammerfors 1999 bekräftades det långsiktiga målet att tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta i en medlemsstat bör erbjudas möjligheten att få medborgarskap där. Detta skulle automatiskt innebära att de även får unionsmedborgarskap. I meddelandet ses förvärvet av medborgarskap som ett sätt att underlätta integrationen av invandrare och det innehåller ett antal rekommendationer beträffande naturalisering.

Gemenskapsåtgärder som rör utbildning, yrkesutbildning och ungdomsfrågor underlättar för medborgarna att vara aktiva i det europeiska demokratiska livet och samhället. Detta är mål som man framför allt försöker uppnå genom uppföljningen av rapporten om konkreta framtidsmål för utbildningssystemen [2], och kommissionens vitbok “Nya insatser för Europas ungdom” som antogs i november 2001 [3]. Mest angeläget är det att göra medborgarskapet konkret genom att ge Europas medborgare, särskilt de unga, nödvändig kompetens och att involvera dem direkt i den europeiska integrationsprocessen.

3. UNIONSMEDBORGARNAS RÄTTIGHETER ENLIGT ANDRA DELEN AV EG-FÖRDRAGET

3.1. Rätten till fri rörlighet och bosättning

Redan i tredje rapporten om unionsmedborgarskap beskrevs behovet av kodifiering och konsolidering av gemenskapsrätten om fri rörlighet och bosättning inom ramen för kommissionens förslag [4] till direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier [5]. Direktiv 2004/38/EG [6] antogs slutligen den 29 april 2004 och offentliggjordes den 30 april 2004. Medlemsstaterna har två år på sig, fram till den 30 april 2006, att anta de nationella bestämmelser som krävs för att genomföra det.

Direktivet innebär ett stort steg framåt för den fria rörligheten och bosättningen jämfört med dagens situation, och ligger i linje med medborgarnas uttryckliga förväntningar. Det kan få stor betydelse för de miljontals medborgare som redan bor i en annan medlemsstat än sin egen och för de många som kommer att vilja göra det i framtiden. Det kommer också att uppmuntra unionsmedborgarna till större rörlighet inom EU, vilket i sin tur har en positiv inverkan på konkurrenskraften och tillväxten i Europa.

Först och främst samlas i direktivet all den komplexa lagstiftning och den omfattande rättspraxis som rör fri rörlighet och uppehållsrätt i ett enda instrument, vilket kommer att göra det lättare för såväl unionsmedborgare som nationella förvaltningar att förstå rättigheterna. Genom direktivet ändras förordning (EEG) nr 1612/68 [7] om arbetskraftens fria rörlighet och 9 andra direktiv upphävs [8]. Det ersätter också kommissionens förordning (EEG) nr 1251/70 [9], som måste upphävas av kommissionen.

För det andra skapas genom direktivet ett enda regelverk för fri rörlighet och uppehållsrätt inom ramen för unionsmedborgarskapet samtidigt som de förvärvade rättigheterna för arbetstagare bibehålls.

För det tredje blir det lättare att utnyttja rätten att fritt uppehålla sig eftersom villkor och formaliteter förenklas, en permanent uppehållsrätt skapas och familjemedlemmars rättigheter stärks.

Unionsmedborgare kommer att kunna uppehålla sig i en medlemsstat i tre månader utan att det krävs något annat än att de innehar ett giltigt identitetskort eller pass. För perioder längre än tre månader och upp till fem år gäller fortfarande vissa villkor för uppehållsrätten: unionsmedborgarna måste vara arbetstagare eller egenföretagare, eller ha tillräckliga tillgångar för sin egen och sina familjemedlemmars räkning för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen, samt ha en heltäckande sjukförsäkring. De som studerar måste vara inskrivna vid en erkänd institution, ha heltäckande sjukförsäkring och avge en försäkran till den behöriga nationella myndigheten, i form av en förklaring eller på något annat valfritt likvärdigt sätt, om att de har tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.

Kravet på uppehållskort har däremot upphävts för unionsmedborgare. Det har ersatts av möjligheten för medlemsstater att kräva att unionsmedborgarna registrerar sig hos behöriga nationella myndigheter, som omedelbart skall utfärda ett bevis om registrering.

En annan viktig nyhet i direktivet är att det har skapats en permanent uppehållsrätt, som man får efter att ha uppehållit sig lagligt under en femårsperiod i den mottagande medlemsstaten. Rättigheten omges inte längre av några villkor, vilket kommer att innebära en lättnad för de unionsmedborgare som har varit bosatta länge i en medlemsstat. Även de som är inaktiva, exempelvis pensionärer, kommer att behandlas exakt likadant som landets medborgare.

I direktivet fastställs entydigt att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar har rätt till likabehandling i den mottagande medlemsstaten. Undantagen från denna regel är uttryckligen definierade och består i att medlemsstaterna inte är skyldiga att ge andra personer än anställda eller egenföretagare och deras familjemedlemmar socialt bistånd under uppehållets första tre månader och inte heller bistånd till uppehälle för studier innan permanent uppehållsrätt beviljats. Det anges också att utvisning inte automatiskt får bli följden när någon har anlitat det sociala biståndssystemet i den mottagande medlemsstaten.

För första gången anges också i ett direktiv att medlemsstaterna måste erkänna en person som unionsmedborgaren har ingått ett registrerat partnerskap med som familjemedlem, om den mottagande medlemsstaten behandlar registrerade partnerskap som likvärdiga med äktenskap. Under alla omständigheter är medlemsstaterna skyldiga att underlätta inresa och uppehåll för den partner som unionsmedborgaren har ett varaktigt förhållande med. Direktivet stärker också familjemedlemmarnas rättigheter genom att de beviljas egen uppehållsrätt om unionsmedborgaren avlider eller lämnar landet eller om äktenskapet upplöses.

I direktivet förtydligas medlemsstaternas möjligheter att begränsa unionsmedborgarnas och deras familjemedlemmars fria rörlighet av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Det fastställs också en rad allmänna principer som bygger på domstolens rättspraxis och som medlemsstaterna måste respektera när de beslutar om begränsningar. Bland annat sägs att åtgärder som vidtas med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet skall överensstämma med proportionalitetsprincipen och uteslutande vara grundade på vederbörandes personliga beteende. Genom direktivet införs också ett stärkt skydd mot utvisning om en unionsmedborgare har uppehållsrätt eller har uppehållit sig i den mottagande medlemsstaten under de tio föregående åren, eller är underårig.

Beträffande genomförandet av den befintliga gemenskapslagstiftningen om rätten att fritt röra sig och uppehålla sig , har kommissionen antagit ett meddelande kallat ”Fri rörlighet för arbetstagare: att utnyttja alla fördelar och möjligheter” i december 2002.[10] I mars 2003 antogs sedan kommissionens andra rapport [11] om tillämpningen av de tre direktiven [12] om rätt till bosättning för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar som inte utövar ekonomisk verksamhet i den mottagande medlemsstaten. Rapporten omfattar perioden 1999 – 2002.

Avtalet [13] mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om fri rörlighet för personer trädde i kraft den 1 juni 2002. Det ger unionsmedborgare och schweiziska medborgare rätt till fri rörlighet på grundval av de bestämmelser som är tillämpliga i EU. De beviljas även samma levnads-, anställnings- och arbetsvillkor som de egna medborgarna har rätt till. Dessutom täcker avtalet de grundläggande rättigheterna till inresa, vistelse, förvärvsverksamhet som arbetstagare och etablering som egenföretagare, studier och rätten till social trygghet. Avtalet bygger på likabehandling och på att medborgarna inte får diskrimineras på grundval av nationalitet.

Den ökade rörligheten inom gemenskapen och det allt högre antalet pensionerade unionsmedborgare som bosätter sig utanför sitt hemland har lett till många situationer där unionsmedborgare avlider i en medlemsstat där de inte är medborgare. Därmed aktualiseras frågan om hemtransport av kvarlevor av avlidna personer . Europaparlamentet har uppmanat kommissionen att se till att de normer och rutiner som används vid gränstransport av avlidna harmoniseras inom hela EU[14] och här kan man skönja ett nytt område där rätten till fri rörlighet behöver stärkas.

3.2. Förbud mot diskriminering på grund av nationalitet enligt artikel 12

Domstolen har under rapporteringsperioden meddelat flera viktiga domar som stärker unionsmedborgarnas skydd inom ramen för artiklarna 12, 17 och 18. [15] Där läggs särskild vikt vid att diskriminering på grundval av nationalitet inte får ske i samband med unionsmedborgarskapet: unionsmedborgarskapet är avsett att vara den grundläggande ställningen för medlemsstaternas medborgare så att de som befinner sig i samma ställning enligt fördraget skall kunna få samma behandling i rättsligt hänseende, oberoende av nationalitet, med förbehåll för de uttryckliga undantag som föreskrivs i det avseendet. Å andra sidan får olika situationer inte hanteras likadant. Till de situationer som omfattas av tillämpningsområdet för gemenskapsrätten hör de som avser utövandet av grundläggande friheter som följer av fördraget, särskilt rätten att fritt röra sig inom medlemsstaternas territorier.

3.3. Rösträtt och valbarhet

Valen till Europaparlamentet genomförs enligt principer som är gemensamma för alla medlemsstater. Dessa principer fastställdes i beslut 2002/772/EG [16] om ändring av akten från 1976 [17] om val av företrädare i Europaparlamentet. Rådet antog beslutet på grundval av artikel 190.4 i EG-fördraget och det trädde i kraft den 1 april 2004.

Under rapporteringsperioden utökades rätten att rösta och ställa upp i Europaparlamentsvalen till att omfatta även Gibraltar, i och med att Förenade kungariket till följd av målet Matthews mot Förenade kungariket [18] antog nationell lagstiftning som gjorde att de valberättigade i Gibraltar kunde delta i dessa val i maj 2003. Spanien ingav i juli 2003 ett klagomål mot Förenade kungariket till kommissionen i enlighet med artikel 227 i EG-fördraget. Enligt Spanien bryter den nya brittiska lagstiftningen mot artiklarna 17, 19, 189 och 190 i EG-fördraget och bilaga II till akten från 1976. I oktober 2003 inbjöd kommissionen parterna att söka en vänskaplig förlikning.[19] Trots detta väckte Spanien talan mot Förenade kungariket i domstolen i mars 2004.[20]

Politiska partier på europeisk nivå bidrar till att skapa ett europeiskt medvetande och till att uttrycka unionsmedborgarnas politiska vilja (jfr artikel 191 i EG-fördraget). Förordning 2004/2003/EG [21] handlar om politiska partier på europeisk nivå och antogs i november 2003. Där fastställs ramarna för finansiering av europeiska politiska partier ur gemenskapens budget.

Unionsmedborgare har rätt att ställa upp i val till Europaparlamentet i den medlemsstat där han eller hon har uppehållsrätt . Kommissionen vidtog flera föreberedelseåtgärder inför 2004 års val till Europaparlamentet inom ramen för direktiv 93/109/EG, bland annat antogs ett meddelande i syfte att göra det möjligt för alla unionsmedborgare att delta i junivalen.[22]

Beträffande unionsmedborgarnas rösträtt och valbarhet i kommunalval , överlämnade kommissionen en rapport till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av direktiv 94/80/EG[23] i maj 2002.[24] Direktivet anpassades genom anslutningsakten för de tio nya medlemsstaterna 2003 så att det skulle finnas hänvisningar till de nya medlemsstaternas grundläggande lokala förvaltningsenheter i bilagan till direktivet.[25]

Rätten till fri rörlighet har som tidigare nämnts utvidgats till att omfatta Schweiz. Den fria rörligheten för personer garanteras också unionsmedborgare och medborgare i Norge, Island och Liechtenstein inom ramen för Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Eftersom unionsmedborgarnas rösträtt och valbarhet är en naturlig följd av rätten att röra sig fritt och uppehålla sig i andra medlemsstater, skulle nästa steg kunna vara att slå fast rösträtt och valbarhet i lokala val genom överenskommelser mellan medlemsstaterna och de tredje länderna i fråga. I dagsläget finns det bilaterala avtal mellan en del medlemsstater och EFTA-länder som ger rätt att delta i lokala val i landet där man uppehåller sig.

Många framställningar, parlamentsfrågor och brev från allmänheten visar att en hel del unionsmedborgare ser problem med en lucka i rätten att rösta och ställa upp i val i dagens gemenskapslagstiftning: unionsmedborgarna kan fortfarande berövas viktiga medborgerliga rättigheter om de utnyttjar rätten till fri rörlighet, nämligen rätten att delta i nationella eller regionala val . Medlemsstaterna beviljar inte rösträtt och valbarhet i nationella och regionala val till medborgare i andra medlemsstater som uppehåller sig på deras territorium.[26] Före utvidgningen berörde detta ungefär fem miljoner unionsmedborgare som uppnått rösträttsålder och bodde i en annan medlemsstat.

3.4. Rätt till diplomatiskt och konsulärt skydd

Beslut 95/553/EG [27] om de diplomatiska och konsulära beskickningarnas bistånd till Europeiska unionens medborgare i tredje land trädde i kraft i maj 2002 när den lagstiftningsprocess som krävs har avslutats av alla medlemsstater. Det skydd som ambassaderna erbjuder kan vara bistånd i samband med dödsfall, allvarlig olyckshändelse eller allvarlig sjukdom, gripande eller anhållande, våldsbrott eller hjälp till och hemsändning av nödställda unionsmedborgare.

3.5. Rätt att klaga, göra framställningar och använda sitt eget språk

Unionsmedborgare har rätt att göra framställningar till Europaparlamentet i frågor som berör dem direkt eller ligger inom Europeiska unionens verksamhetsområde. Europaparlamentet mottog 1 283 framställningar under perioden 2001 – 2002 av vilka 744 kunde tas upp och 1 514 framställningar under 2002 – 2003 av vilka 642 togs upp.

Europeiska ombudsmannen utreder klagomål om administrativa missförhållanden inom gemenskapens institutioner och organ, med undantag för domstolen och förstainstansrätten när de utövar sin dömande verksamhet. Jacob Söderman var Europeisk ombudsman under rapporteringsperioden fram till slutet av mars 2003. Genom beslut 2003/158[28] utsåg Europaparlamentet Nikiforos Diamandouros till ny ombudsman i januari 2003 och han tillrädde från och med april 2003. Antalet klagomål som mottas av ombudsmannen har stadigt stigit under rapporteringsperioden: 1 874 klagomål mottogs 2001, 2 211 under 2002 och 2 436 under 2003.[29] Det stora flertalet av dem kommer från privatpersoner (under 2002 sändes 2 041 klagomål in direkt av individuella medborgare) men faller antingen utanför ombudsmannens mandat eller avvisas (29 % av de klagomål som granskades under 2001 visade sig ligga inom mandatet).

Rätten att använda sitt eget språk avspeglar den allmänna principen om god förvaltningssed. Brev från allmänheten till kommissionen hanteras i enlighet med reglerna om god förvaltningssed, där det hänvisas till artikel 21 i EG-fördraget.[30]

4. UNIONSMEDBORGARSKAPET OCH EUROPEISKA UNIONENS STADGA OM DE GRUNDLÄGGANDE RÄTTIGHETERNA

Det finns ett starkt samband mellan unionsmedborgarskapet och de grundläggande rättigheter som ingår i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna[31]. Genom unionsmedborgarskapet ställde unionen individen i centrum för sin verksamhet. I stadgan förekommer begreppet unionsmedborgare i flera bestämmelser[32] och den innehåller ett särskilt kapitel, kapitel V Medborgarnas rättigheter, som omfattar samma rättigheter som anges i andra delen av EG-fördraget.

År 2001 beslöt kommissionen att man redan under utarbetandet skulle granska alla lagförslag och alla föreskrifter som antas så att de är i överensstämmelse med stadgan.[33]

I september 2002 bildades ett nätverk av experter på de mänskliga rättigheterna på begäran av Europaparlamentet. Målet är att man skall garantera en hög grad av sakkunskap på området, både i fråga om medlemsstaterna och om Europeiska unionen som helhet. Nätverket skall utarbeta en årsrapport om hur de grundläggande rättigheterna skyddas i praktiken och den första, Årsrapport 2002, lämnades in till kommissionen i mars 2003. Årsrapport 2003 överlämnades i april 2004.

I EU:s budget 2002 skapades en budgetpost på 1 miljon euro för informationsfrämjande åtgärder kring de grundläggande rättigheterna. En del av dessa pengar har använts för kontraktet rörande det ovannämnda nätverket och resten har kommissionen använt till att finansiera projekt för att främja kunskapen om de grundläggande åtgärderna i Italien, Förenade kungariket, Sverige, Grekland och Polen.

Frågan om stadgans rättsliga status , dvs. om man skall göra den rättsligt bindande eller inte, debatterades flitigt vid konventet om Europas framtid. Det slutade med att stadgan införlivades som del två i fördraget om konstitutionen, vilket gör den rättsligt bindande..

Genom Nicefördraget förbättrades rutinerna för att upptäcka om en medlemsstat riskerar att allvarligt åsidosätta de grundläggande rättigheterna enligt artikel 7 i EU-fördraget . I ett meddelande[34] från oktober 2003 om artikel 7 i Fördraget om Europeiska unionen underströk kommissionen behovet av att aktivt skydda de gemensamma värderingarna. Där granskades också de konkreta och formella villkoren för att genomföra artikel 7 i fall en medlemsstat allvarligt och upprepade gånger åsidosätter, eller klart riskerar att åsidosätta, de gemensamma värderingarna. I ett betänkande från april 2004[35] ger Europaparlamentet sitt stöd till en interinstitutionell dialog om gemensamma kriterier och vilka principer som skall styra inledandet av förfarandet i artikel 7.

För att ytterligare stärka de grundläggande rättigheterna planeras en byrå för grundläggande rättigheter , som kommer att fungera som ett komplement till det nuvarande europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet i Wien. [36] En offentlig konsultation om byråns framtida uppdrag och uppgifter pågår för närvarande.

5. SLUTSATSER

Under de tolv år som unionsmedborgarskapet funnits har det utvecklats till en bas för verkliga och konkreta rättigheter.

Kommissionen anser att bestämmelserna i andra delen av EG-fördraget om unionsmedborgarnas rättigheter i stort sett tillämpas korrekt och utan några allvarliga problem. Medlemsstaterna har genomfört den befintliga sekundärlagstiftningen på alla områden som omfattas av EG-fördragets andra del. De problem som identifierats beror i de flesta fall på felaktig tillämpning och felaktiga rutiner snarare än på att den nationella lagstiftningen inte överensstämmer med EG-lagstiftningen. Således är information om korrekt tolkning av EU:s bestämmelser och korrekt tillämpning av medborgarnas rättigheter av yttersta vikt. Informations- och kommunikationsverksamheten måste riktas mot både unionsmedborgarna och de nationella myndigheter som handskas med frågor som berör dessa rättigheter.

Behovet av att stärka unionsmedborgarnas rättigheter måste också ses mot bakgrund av att regeringskonferensen enades om fördraget om konstitutionen och med hänsyn till att det fördraget innehåller artikel III-13 som motsvarar artikel 22 i EG-fördraget. Under alla omständigheter kan man diskutera att eventuellt stärka unionsmedborgarnas rättigheter på följande områden:

- Kommissionen vill uppmärksamma de klagomål som rör avsaknad av rätt för unionsmedborgare att rösta och vara valbara vid nationella eller regionala val i den medlemsstat där de är bosatta men inte är medborgare . Alla beslut som rör eventuella åtgärder i enlighet med artikel 22.2 i EG-fördraget måste emellertid noggrant övervägas.

- Principen om fri rörlighet för personer har utvidgats till att omfatta Schweiz och garanteras också inom ramen för Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Nästa steg skulle kunna vara att fastställa rätten för medborgare i de länder som slutit avtal att rösta och vara valbara i lokala val i den stat där de är bosatta . Detta kan förverkligas genom avtal mellan medlemsstaterna och de berörda tredje länderna.

- Det finns inga enhetliga EU-bestämmelser som reglerar hemtransport av kvarlevor av avlidna personer från en medlemsstat till en annan. De normer och rutiner som används skulle kunna harmoniseras inom hela EU. Kommissionen kommer att överväga vilka åtgärder som är nödvändiga med utgångspunkt i artikel 18 i EG-fördraget.

- Artikel III-11 i fördraget om konstitutionen innebär att behörigheten att fatta beslut om de åtgärder som behövs för att säkerställa diplomatiskt och konsulärt skydd för unionsmedborgare överförs till EU med följden att dessa rättigheter stärks. Åtgärder på grundval av denna bestämmelse skulle ersätta åtgärder på grundval av artikel 22.2 i EG-fördraget.

Slutligen vill kommissionen understryka värdet av att unionsmedborgarnas rättigheter har bekräftats inom ramen för fördraget om konstitutionen genom att stadgan om de grundläggande rättigheterna införlivades, vilket gör den rättsligt bindande .

BILAGA: REFERENSER

KOM(2003) 336.

KOM(2001) 59.

KOM(2001) 681.

KOM(2001) 275.

KOM(2001) 506, s. 8-9.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG, EUT L 158, 30.4.2004, s. 77.

EGT L 257, 19.10.1968, s. 2.

Direktiv 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG.

EGT L 142, 30.6.1970, s. 24.

KOM(2002) 694.

KOM(2003) 101.

Direktiv 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG.

EGT L 114, 20.4.2002, s. 6.

Resolution 2002/2032(INI), antagen vid plenarmöte 4.12.1003.

Se bland annat ärende C-184/99 Grzelczyk [2001] ECR I-6193, punkt 31; ärende C-224/98 D’Hoop [2002] ECR I-6191, punkt 28 och ärende C-148/02 Garcia Avello [2003] ECR I-0000, punkterna 22 och 23.

EGT L 283, 21.10.2002.

Akten finns som bilaga till beslut 76/787/ECSC, EEG, Euratom av den 20 september 1976, EGT L 278, 8.10.1976, s. 5.

Dom av den 18 februari 1999, europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.

PV(2003)1632, se kommissionens pressrelease IP/03/1479 av den 29 oktober 2003. (Ej på svenska ).

Ärende C-145/04. Talan mot konungariket Storbritannien och Nordirland väckt den 18 mars 2004 av konungariket Spanien, EUT C 106, 30.4.2004, s. 43.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2004/2003 av den 4 november 2003 om regler för och finansiering av politiska partier på europeisk nivå, EUT, L 297, 15.11.2003, s. 1.

Rådets direktiv 93/109/EG av den 6 december 1993 om fastställande av närmare bestämmelser för rösträtt och valbarhet vid val till Europaparlamentet för unionsmedborgare som är bosatta i en medlemsstat där de inte är medborgare, EGT L 329, 30.12.1993, s. 34. Kommissionens åtgärder omfattade antagandet av en rapport till Europaparlamentet och rådet om beviljande av undantag enligt artikel 19.2 i EG-fördraget, (KOM/2003/0031 slutlig); åtgärder för att stödja tillämpningen av artikel 13 i direktivet om utbyte av information för att förhindra att medborgarna röstar mer än en gång och den ovan nämnda kommunikationen i april (KOM(2003) 174) som rekommenderar att de nya medlemsstaterna bör genomföra direktivet så fort som möjligt och anmodar alla medlemsstater att vidta nödvändiga åtgärder för att försäkra att unionens medborgare och medborgare i de nya medlemsstaterna som bor på deras territorium blir upptagna i röstlängderna inför 2004 års val i god tid före valet, även före det officiella datumet för anslutningen om behov uppstår.

Rådets direktiv 94/80/EG av den 19 december 1994 om närmare bestämmelser för rösträtt och valbarhet vid kommunala val för unionsmedborgare som är bosatta i en medlemsstat där de inte är medborgare, EGT L 368, 31.12.1994, s. 38.

KOM(2002) 260.

Bilaga II.2 D i akten om villkor för anslutning, EUT L 236, 23.9.2003, s. 334.

Med undantag för Storbritannien och Irland vad angår irländska medborgare boende i Storbritannien och vice versa.

95/553/EG: Beslut av den 19 december 1995 om de diplomatiska och konsulära representationernas bistånd till Europeiska unionens medborgare fattat av företrädarna för medlemsstaternas regeringar församlade i rådet, EGT L 314, 28.12.1995, s. 73.

EUT L 65, 8.3.2003.

Se europeiska ombudsmannens årsrapporter 2001, 2002 och 2003.

2000/633/EG, EKSG, Euratom: Kommissionens beslut av den 17 oktober 2000 om ändring av dess arbetsordning, EGT L 267, 20.10.2000, bilagd arbetsordningen.

EGT C 364, 18.12.2000, s 1.

Se till exempel artiklarna 12.2, 15.2, 39.1, 40, 42, 43, 44, 45.1 och 46.

SEK(2001) 380.

KOM(2003) 606.

Resolution antagen den 20 april 2004 om kommissionens meddelande om artikel 7 i fördraget om europeiska unionen, PE 335.128. (Ej på svenska).

Slutsatser av medlemsstaternas företrädare vid mötet på stats- eller regeringschefsnivå i Bryssel den 13 december 2003. Bilaga till ordförandeskapets slutsatser från europeiska rådets möte den 12 och 13 december 2003, 5381/04, s. 27.

[1] Annexen finns i åtföljande arbetsdokument, SEC(2004)1280.