52003XC1104(01)

Kommissionens tolkningsmeddelande att underlätta varors tillträde till en annan medlemsstats marknad: ömsesidigt erkännande i praktiken

(2003/C 265/02)

(Text av betydelse för EES)

SAMMANDRAG

Kommissionen har tidigare konstaterat att många marknadsaktörer och nationella förvaltningar fortfarande inte känner till principen om ömsesidigt erkännande när det gäller handeln med varor inom EU.

Eftersom marknadsaktörerna först och främst vill försäkra sig om snabbt tillträde till den nationella marknaden väljer de ofta att anpassa varan till de regler som gäller i bestämmelsemedlemsstaten, även om denna anpassning gör marknadstillträdet mer kostsamt. Samtidigt är förvaltningarna tveksamma till varor som de inte känner till och som inte stämmer helt överens med de tekniska föreskrifterna i bestämmelsemedlemsstaten. Denna tveksamhet gör att de nationella myndigheterna blir alltför försiktiga och att de inte tillåter att varan saluförs eller att de försvårar marknadstillträdet.

För att råda bot på dessa problem lägger kommissionen fram detta meddelande, där det klargörs vilka rättigheter och skyldigheter marknadsaktörerna och de nationella förvaltningarna har i de fall då principen om ömsesidigt erkännande är tillämplig. Det är tänkt att fungera som en praktisk handledning som skall göra det möjligt för medlemsstaterna och för marknadsaktörerna att dra nytta av den fria rörligheten för varor inom de många näringsgrenar som ännu inte är harmoniserade.

I detta meddelande klargörs att bestämmelsemedlemsstaten skall tillåta att en vara som tillverkas och/eller saluförs lagligen i en annan medlemsstat eller i Turkiet, eller som lagligen tillverkas i en annan Efta-medlemsstat som undertecknat avtalet om det europeiska ekonomiska samarbetsområdet, släpps ut på den egna marknaden, förutsatt att denna vara inte skadar några berättigade intressen.

Det ömsesidiga erkännandet gäller inte alltid automatiskt - det kan vara förbundet med villkoret att bestämmelsemedlemsstaten får kontrollera att varan har en skyddsnivå som motsvarar den som krävs enligt landets egna bestämmelser. När bestämmelsemedlemsstaten utövar sin kontrollrätt kan den utnyttja de praktiska verktygen i detta meddelande för att kontrollera skyddsnivån. Dessa verktyg klargör vilka villkor kontrollen skall uppfylla för att den skall vara förenlig med den grundläggande fria rörligheten för varor.

Bara det att det finns en nationell teknisk föreskrift får ofta marknadsaktörerna att avstå från att handla och de nationella förvaltningarna att tveka, detta trots att artiklarna 28 och 30 i EG-fördraget har direkt effekt. Detta meddelande innehåller därför några förslag på hur medlemsstaterna skall gå till väga för att se till att principen om ömsesidigt erkännande tillämpas korrekt, t.ex. genom att en bestämmelse om ömsesidigt erkännande införs i medlemsstaternas lagstiftning.

1. INLEDNING

1.1 Många olika varor - en tillgång för Europeiska unionen

Den inre marknaden kännetecknas av en mycket stor mängd olika varor med ett gott konsumentskydd och miljöskydd. Denna mångfald innebär dels att EU:s konsumenter får stora valmöjligheter, dels att det skapas konkurrens mellan EU-företagen. I och med att Europeiska unionen utvidgas, världshandeln ökar och handeln liberaliseras i allt större utsträckning, samtidigt som nya tekniker för tillverkning och distribution växer fram i snabb takt, kommer varorna sannolikt att bli allt fler och tekniskt mer komplicerade under de närmaste åren.

Trots de framsteg för den fria rörligheten för varor som kommissionen har kunnat konstatera under de senaste femton åren och trots EU:s lagstiftning om produktsäkerhet(1), kan mångfalden emellertid fortfarande skapa osäkerhet och oro, såväl hos de nationella förvaltningarna som hos marknadsaktörerna(2). Kommissionen har redan konstaterat att många marknadsaktörer och nationella förvaltningar inte vet exakt i vilken utsträckning sådana varor som inte omfattas av någon gemenskapsharmonisering kan få tillträde till en annan medlemsstats marknad utan att behöva anpassas efter de regler som gäller i bestämmelsemedlemsstaten(3).

Förvaltningarna och marknadsaktörerna vet ofta inte hur de skall förhålla sig när en vara inte omfattas av någon gemenskapsharmonisering och inte exakt svarar mot bestämmelsemedlemsstatens tekniska föreskrifter. Denna bristande kännedom leder oftast till att varan inte får släppas ut på marknaden (eller att den dras tillbaka från marknaden) vilket gör att marknadsaktören undviker att saluföra varan i medlemsstaten i fråga. Denna osäkerhet och oro kan i praktiken således förhindra att man söker sig till bestämmelsemedlemsstatens marknad och därmed inte till fullo drar nytta av de möjligheter som den inre marknaden erbjuder.

1.2 Syftet med detta meddelande: att klargöra rättigheter och skyldigheter

Därför vill kommissionen erinra om vilka allmänna principer som marknadsaktörerna och de nationella myndigheterna bör rätta sig efter när de ställs inför praktiska problem som kan uppkomma då de skall bedöma huruvida en vara från ett EES-land eller Turkiet uppfyller bestämmelsemedlemsstatens tekniska föreskrifter(4).

Syftet med detta meddelande är att sammanfatta vilka rättigheter marknadsaktörerna har enligt gemenskapsrätten, särskilt principen om "ömsesidigt erkännande" som följer av artiklarna 28 och 30 i EG-fördraget(5), då de ställs inför svårigheter att släppa ut en vara från ett EES-land eller Turkiet på marknaden i en annan medlemsstat. Det kan dessutom fungera som en handledning för de nationella förvaltningar som skall avgöra huruvida varor från ett EES-land eller Turkiet har en lika hög skyddsnivå som den som fastställs i den egna lagstiftningen (kontroll av att varan uppfyller kraven)(6).

Principen om ömsesidigt erkännande är ett viktigt inslag i den inre marknaden. Den gör att den fria rörligheten för varor kan fungera även om det inte finns någon gemenskapsharmonisering. Enligt denna princip får en bestämmelsemedlemsstat inte förbjuda att en vara från ett EES-land eller Turkiet säljs på medlemsstatens territorium, även om denna vara är tillverkad enligt andra tekniska krav eller kvalitetskrav än de som medlemsstaten ställer på sina egna varor. Enda undantaget från denna princip är de restriktioner som bestämmelsemedlemsstaten kan införa om de är motiverade enligt de skäl som anges i artikel 30 i EG-fördraget, eller av sådana tvingande hänsyn till allmänintresset som erkänts i domstolens praxis.

I detta meddelande anges hur principen om ömsesidigt erkännande skall tillämpas korrekt. Bland annat granskas huruvida nationella tekniska föreskrifter, som kan förhindra tillträdet till en annan medlemsstats marknad för varor som inte omfattas av någon harmonisering, är förenliga med artiklarna 28 och 30 i EG-fördraget.

I detta meddelande avses med teknisk föreskrift en teknisk specifikation där det anges vilka egenskaper en vara skall ha och som är tvingande, rättsligt eller i praktiken, för att varan skall få saluföras eller användas i bestämmelsemedlemsstaten. Det kan till exempel röra sig om varans sammansättning (t.ex. kvalitet, användningsegenskaper, prestanda, säkerhet, mått, märkning och symboler), dess utseende (varubeteckning, förpackning och varumärkning) eller vilka provningar eller provningsmetoder som skall tillämpas på varan vid bedömning av överensstämmelse.

I detta meddelande behandlas endast vissa offentliga åtgärder som bestämmelsemedlemsstaten vidtagit och som kan förhindra att vissa varor får tillträde till marknaden i en annan medlemsstat. I huvudsak diskuteras vilket inflytande de nationella tekniska föreskrifterna har på vissa varors tillträde till en annan medlemsstats marknad. Följande behandlas däremot inte i meddelandet:

- Nationella skatteregler för varor som skall stämma överens med andra gemenskapsrättsliga bestämmelser.

- Marknadskontroll och tekniska föreskrifter som fastställts i EG-rätten.

- Försäljningsvillkor för varor som införts genom offentliga åtgärder i bestämmelsemedlemsstaten, t.ex. begränsningar av försäljningstider och försäljningsställen, säljfrämjande metoder, nationella prisregleringar osv(7).

- Svårigheter att få tillträde till en annan medlemsstats marknad som helt och hållet beror på enskilda personer eller privata bolag som inte handlar i kraft av ett bemyndigande från en offentlig myndighet.

Med tanke på att de nationella bestämmelserna för varor är såpass specifika är det inte säkert att principerna i detta meddelande kan tillämpas på andra områden, till exempel den fria rörligheten för tjänster, kapital och personer.

Domstolen har slagit fast att då det inte finns några harmoniserade gemenskapsbestämmelser har medlemsstaterna själva rätt att utfärda tekniska föreskrifter.

Däremot måste bestämmelsemedlemsstaten tillåta att en vara från ett EES-land eller Turkiet släpps ut på den egna marknaden om varan har en likvärdig skyddsnivå för de olika berättigade intressen(8) som är inblandade. Denna princip kommer i det följande att kallas principen om "ömsesidigt erkännande"(9).

Det ömsesidiga erkännandet gäller inte alltid automatiskt - det kan vara förbundet med villkoret att bestämmelsemedlemsstaten får kontrollera att varan har en skyddsnivå som motsvarar den som krävs enligt landets egna bestämmelser.

Detta meddelande innehåller uppgifter om vilka möjligheter marknadsaktörerna har att överklaga, samt några förslag på hur den grundläggande fria rörligheten för varor skall kunna kombineras på ett korrekt sätt med bestämmelsemedlemsstatens kontrollbefogenheter.

2. VILKA TYPER AV VAROR OMFATTAS AV DETTA MEDDELANDE?

Detta meddelande avser endast "varor från ett EES-land eller Turkiet", dvs. sådana varor(10) som uppfyller villkoren i punkterna 2.1 och 2.2 nedan.

2.1 Varor som inte omfattas av gemenskapsharmonisering(11)

Detta meddelande omfattar således inte följande typer av varor:

- Varor som omfattas av ett tillstånd för utsläppande på marknaden giltigt i hela EU(12).

- Varor som är CE-märkta enligt gemenskapsdirektiv när det gäller aspekter som är harmoniserade på gemenskapsnivå(13).

- Varor som överensstämmer med gemenskapsrätten och vars utsläppande på marknaden därmed säkras i EG-rätten(14). Värt att notera är att det genom gemenskapslagstiftningen ibland föreskrivs en ordning för nationellt godkännande som grundar sig på en fördjupad analys gjord av de behöriga myndigheterna i en medlemsstat. Så snart dessa myndigheter tillåtit att en vara släpps ut på marknaden är motsvarande myndigheter i andra medlemsstater enligt EG-rätten skyldiga att erkänna detta tillstånd och ge sitt nationella godkännande, utom i vissa undantagsfall(15).

- Varor som uppfyller en Europastandard för vilken kommissionen har offentliggjort hänvisningar förutsätts vara säker enligt direktivet om allmän produktsäkerhet(16), när det gäller de risker och riskkategorier som omfattas av ifrågavarande standarder.

Detta meddelande omfattar endast sådana varor eller varuaspekter som omfattas av den fria rörligheten för varor inom EU enligt artiklarna 28 och 30 i EG-fördraget, vilket förutsätter att området i fråga inte regleras inom EG-rätten(17).

2.2 Varor som tillverkas och/eller saluförs lagligen i en annan medlemsstat eller i Turkiet, eller som tillverkas lagligen i en annan Efta-medlemsstat som undertecknat avtalet om det europeiska ekonomiska samarbetsområdet

- Om en vara tillverkas i en annan medlemsstat, i Turkiet(18) eller i en Efta-medlemsstat som undertecknat avtalet om det europeiska ekonomiska samarbetsområdet(19), och om tillverkningen sker enligt godkända tillverkningsmetoder i dessa länder(20), anses varan tillverkas lagligen. Det rör sig alltså inte enbart om varor som tillverkas enligt de eventuella tekniska föreskrifterna i den medlemsstat där varan tillverkas, utan även varor som inte strider mot någon annan nationell bestämmelse. Det är uppenbart att en vara även tillverkas lagligt då myndigheterna inte har infört några särskilda nationella tekniska föreskrifter eller andra slags föreskrifter för detta varuslag. Varor som är avsedda för (eller som kan komma att användas av) konsumenterna skall för att få släppas ut på EU-marknaden uppfylla säkerhetskraven och kriterierna i direktivet om allmän produktsäkerhet.

- Detta meddelande omfattar även varor som saluförs lagligen i en annan medlemsstat(21) eller i Turkiet.

I detta meddelande avses med "ursprungsstat"

- en annan medlemsstat eller Turkiet om varan tillverkas eller saluförs lagligen där, och

- en Efta-medlemsstat som undertecknat avtalet om det europeiska ekonomiska samarbetsområdet och där varan tillverkas lagligen.

Under alla omständigheter fastställs i direktivet om allmän produktsäkerhet att det är marknadsaktörens skyldighet att se till att de varor som släpps ut på marknaden är säkra. En säker vara är enligt gemenskapsdefinitionen en vara som vid normala eller rimligen förutsebara användningsförhållanden, även i fråga om tid samt i förekommande fall i samband med ibruktagande, installation och underhållsbehov, inte medför någon risk eller endast en låg risk som är förenlig med användningen av varan och som kan anses som godtagbar och förenlig med en hög skyddsnivå när det gäller människors säkerhet och hälsa(22).

3. HUR BEGRÄNSAR DE TEKNISKA FÖRESKRIFTERNA EN VARAS TILLTRÄDE TILL BESTÄMMELSEMEDLEMSSTATENS MARKNAD?

Ett av de främsta hindren för handeln med varor från ett EES-land eller Turkiet inom EU är sådana tekniska föreskrifter som definieras i punkt 2 i detta meddelande, även om dessa föreskrifter tillämpas i lika stor utsträckning på inhemska varor som på varor från EES-länderna och Turkiet(23). I praktiken uppstår det framför allt problem med tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande då en marknadsaktör vill saluföra en vara och bestämmelsemedlemsstaten kräver att varan i fråga skall uppfylla de tekniska föreskrifterna i landet.

Sådana föreskrifter kan tvinga marknadsaktören att dra tillbaka varor från ett EES-land eller Turkiet från bestämmelsemedlemsstatens marknad(24). De kan även medföra att marknadsaktören blir tvungen att anpassa varor från ett EES-land eller Turkiet efter bestämmelsemedlemsstatens krav. Detta medför extra kostnader för marknadsaktören. Även om det i slutändan är konsumenterna som får stå för dessa extrakostnader utgör blotta tanken på att behöva lägga ut dessa kostnader ett hinder för marknadsaktörerna, eftersom det lär avskräcka dem från att ta sig in på den aktuella medlemsstatens marknad(25).

I synnerhet finns det risk för att en teknisk föreskrift som utfärdats i en bestämmelsemedlemsstat och som svarar mot en nationell standard(26) eller som gör en nationell standard tvingande, utgör ett hinder för den fria rörligheten för varor om det inte lämnas utrymme för alternativa tekniska lösningar med en likvärdig skyddsnivå, även då föreskriften omfattar alla varor som saluförs på medlemsstatens territorium, inklusive varor från ett EES-land eller Turkiet(27).

En mycket ingående och alltför detaljerad teknisk föreskrift kan också i hög grad utgöra ett hinder för den fria rörligheten för varor, även då den omfattar alla varor som saluförs på territoriet, inklusive varor från ett EES-land eller Turkiet(28).

Det kan exempelvis gälla tekniska föreskrifter om

- varans sammansättning(29), kvalitet(30), säkerhet(31) och storlek(32),

- varans säljbeteckning(33), förpackning(34) och märkning(35).

Det får dock inte krävas i bestämmelsemedlemsstatens tekniska föreskrifter att varorna från ett EES-land eller Turkiet bokstavligen eller exakt skall uppfylla samma villkor eller ha samma tekniska egenskaper som föreskrivs för de varor som tillverkas i bestämmelsemedlemsstaten, så länge varorna från ett EES-land eller Turkiet har en likvärdig skyddsnivå, i synnerhet när det gäller att skydda konsumenternas hälsa och liv(36).

Av detta följer att när tillsynsmyndigheterna i bestämmelsemedlemsstaten utövar sina kontrollbefogenheter och granskar huruvida en vara från ett EES-land eller Turkiet överensstämmer med de inhemska tekniska föreskrifterna, skall de bedöma huruvida varan har en likvärdig skyddsnivå.

4. BESTÄMMELSEMEDLEMSSTATENS KONTROLLBEFOGENHETER

En grundläggande princip inom gemenskapsrätten är att en vara från ett EES-land eller Turkiet omfattas av den fria rörligheten för varor som föreskrivs i EG-fördraget, så länge bestämmelsemedlemsstaten inte har antagit något motiverat beslut om det motsatta med stöd av tekniska föreskrifter grundade på proportionalitetsprincipen(37).

Den grundläggande principen om fri rörlighet för varor är inte någon villkorslös frihet. Det ömsesidiga erkännandet kan nämligen vara förbundet med villkoret att bestämmelsemedlemsstaten får kontrollera att varan har en skyddsnivå som motsvarar den som krävs enligt landets egna bestämmelser.

Dessa kontrollbefogenheter skall grunda sig på objektiva, icke-diskriminerande och i förväg kända kriterier, så att de nationella myndigheterna inte gör någon skönsmässig bedömning.

Kriterierna bör således vara offentliggjorda eller lättillgängliga. Kontrollen bör under alla omständigheter vara så kort, effektiv och föga kostsam som möjligt. I princip får det inte ske någon systematisk kontroll i bestämmelsemedlemsstaten innan varan släpps ut på marknaden. Följaktligen får bestämmelsemedlemsstaten i regel inte granska huruvida en vara från ett EES-land eller Turkiet stämmer överens med de tekniska föreskrifterna förrän ärendet granskas inom ramen för en marknadskontroll efter det att varan släppts ut på den inhemska marknaden. Ett förfarande för förhandsgodkännande innan bestämmelsemedlemsstaten släpper ut varan på den nationella marknaden kan vara berättigat om vissa mycket stränga villkor är uppfyllda(38).

Principerna i detta meddelande bör även tillämpas inom ramen för ett förfarande för förhandsgodkännande innan en vara släpps ut på bestämmelsemedlemsstatens nationella marknad.

Kommissionen menar att bedömningen av huruvida en vara från ett EES-land eller Turkiet uppfyller villkoren i bestämmelsemedlemsstatens lagstiftning bör göras enligt nedanstående förfarande för att uppfylla villkoren i artiklarna 28 och 30 i EG-fördraget. Bedömningen bör göras i tre etapper.

4.1 Första etappen: samla in nödvändig information

När bestämmelsemedlemsstatens behöriga myndighet skall bedöma om en vara från ett EES-land eller Turkiet uppfyller de tekniska föreskrifterna i landet är det mest logiskt att den i första hand vänder sig till marknadsaktören själv för att få den information som krävs inom rimlig tid(39). Marknadsaktören kan besvara vissa specifika detaljfrågor och ge de tekniska upplysningar som krävs samt vid behov ett exemplar av den aktuella varan. Kommissionen anser mot bakgrund av erfarenheten från handläggning av klagomål och överträdelser att tjugo arbetsdagar är en rimlig tidsåtgång. Om marknadsaktören inte svarar inom denna tid ger det dock inte myndigheten automatiskt rätt att vidta en åtgärd som förhindrar eller begränsar marknadstillträdet.

Bestämmelsemedlemsstatens behöriga myndighet har även rätt att begära in ytterligare information för att avgöra om varan från ett EES-land eller Turkiet uppfyller kraven i ursprungsstaten. Här gäller följande:

- Om marknadsaktören har ett intyg om överensstämmelse (till exempel ett skriftligt intyg från den behöriga myndigheten i ursprungsstaten(40)) anser kommissionen att detta intyg bör översändas till bestämmelsemedlemsstatens behöriga myndighet.

- Marknadsaktören bör dessutom översända hänvisningen till gällande bestämmelser i ursprungsstaten.

Kommissionen anser att begäran om upplysningar från bestämmelsemedlemsstatens behöriga myndighet och/eller den behöriga myndighetens granskning av varan inte får förhindra att en vara från ett EES-land eller Turkiet saluförs i bestämmelsemedlemsstaten förrän den behöriga myndigheten i fråga har antagit ett motiverat beslut om saluföringen(41), utom när en nödåtgärd vidtagits efter en varning i enlighet med direktiv 2001/95/EG eller med förordning (EG) nr 178/2002.

Bestämmelsemedlemsstatens behöriga myndighet får begära att dessa handlingar översätts om det behövs. Det vore dock alltför mycket begärt av medlemsstaten att kräva en översättning bestyrkt av en konsulär eller administrativ myndighet(42) eller att fastställa en mycket kort tidsfrist för en sådan översättning, såvida det inte föreligger särskilda omständigheter. Vidare anser kommissionen att den behöriga myndigheten i bestämmelsemedlemsstaten bör ange vilka delar av dokumenten som måste översättas. Myndigheten bör dessutom undvika att begära en översättning om dokumenten i fråga finns på något annat språk som myndigheten kan förstå.

Bestämmelsemedlemsstatens behöriga myndighet har rätt att begära ett eller vid behov flera exemplar av varan för att kunna kontrollera om den uppfyller villkoren(43). Antalet exemplar skall stå i proportion till den risk som varan kan utgöra.

Under alla omständigheter får bestämmelsemedlemsstatens behöriga myndighet inte införa några kontroller som överlappar andra kontroller som redan gjorts inom ramen för andra förfaranden inom samma stat eller i en annan medlemsstat(44).

Enligt domstolens fasta rättspraxis skall hänsyn tas till

- kontroller som redan genomförts av en behörig myndighet i ursprungsstaten(45),

- de tekniska eller vetenskapliga analyser eller laboratorietester som redan gjorts i ursprungsstaten(46). Kommissionen anser att det enda giltiga skälet till att inte ta hänsyn till provningar vid och intyg från ett lagligen inrättat kontroll- eller certifieringsorgan i ursprungsstaten är att detta organ inte kan ge tillräckliga garantier avseende tekniskt och yrkesmässigt kunnande eller oberoende. Kommissionen anser att de certifieringsorgan som ackrediterats på grundval av kriterierna i EN 45000-standarderna ger tillräckliga garantier avseende tekniskt och yrkesmässigt kunnande och oberoende. Av detta följer att bestämmelsemedlemsstaten måste godkänna resultaten från provningarna i en ursprungsstat, om de gjorts av ett organ som är godkänt enligt kriterierna i dessa standarder och utifrån tekniska provningsspecifikationer som motsvarar dem som bestämmelsemedlemsstaten kräver. Bestämmelsemedlemsstaten får inte ifrågasätta provningsresultaten på grund av bristande tekniskt och yrkesmässigt kunnande eller på grund av att organet inte skulle vara oberoende. Även andra lösningar som syftar till att på ett lämpligt och tillfredsställande sätt kontrollera och påvisa certifieringsorganens kvalifikationer och oberoende skall emellertid godtas.

Resultaten från kontrollerna och/eller från de tekniska eller vetenskapliga rapporterna kan fås från den berörda marknadsaktören(47), eller eventuellt från den behöriga myndigheten i ursprungsstaten(48).

Bestämmelsemedlemsstaten får endast kräva ytterligare provningar då samtliga nedanstående villkor är uppfyllda:

- Dessa provningar har inte redan gjorts, eller har inte gjorts av ett organ som ger garantier som motsvarar dem som krävs för nationella organ(49).

- Denna slags provning krävs även för inhemska varor.

- Dessa provningar krävs för att ge den behöriga myndigheten de upplysningar som behövs för att kunna bedöma varans skyddsnivå(50).

Bestämmelsemedlemsstaten kan alltid genomföra ytterligare provningar på egen bekostnad(51).

4.2 Andra etappen: kontroll av skyddsnivån

4.2.1 Erkännande av att varan uppfyller kraven i ursprungsstaten

Då bestämmelsemedlemsstatens behöriga myndighet får reda på att varan från ett EES-land eller Turkiet uppfyller kraven i en (eller flera) ursprungsmedlemsstat(er), har myndigheten eventuellt redan genom medlemsstaternas administrativa samarbete informerats om vilken lägsta skyddsnivå som krävs enligt den andra statens eller de andra staternas lagstiftning. Om nivån motsvarar den som krävs i bestämmelsemedlemsstaten behövs ingen fördjupad kontroll av varan. Med förbehåll för de stickprovskontroller som bestämmelsemedlemsstaten kan göra på marknaden kan varan således fortsätta att saluföras på bestämmelsemedlemsstatens marknad utan att marknadsaktören behöver göra något för att intyga överensstämmelsen i bestämmelsemedlemsstaten.

Den skyddsnivå som anges i ursprungsstatens lagstiftning kan underlätta bedömningen av huruvida varan från ett EES-land eller Turkiet uppfyller kraven i bestämmelsemedlemsstaten, men det är inte den som avgör själva varans skyddsnivå. Det kan till exempel hända att varans tillverkare valt en högre kvalitet än vad som krävs enligt lagstiftningen i ursprungsstaten.

4.2.2 Fastställande av vilka tekniska föreskrifter som gäller för varan

Mot bakgrund av de upplysningar som inhämtats om den aktuella varan från ett EES-land eller Turkiet kan den behöriga myndigheten i bestämmelsemedlemsstaten undersöka om och i vilken utsträckning de nationella tekniska föreskrifterna skall gälla för varan i fråga.

Om bestämmelsemedlemsstaten inte har några tekniska föreskrifter för saluföringen av varor från ett EES-land eller Turkiet på sitt territorium finns det i princip inga hinder i vägen för saluföringen av en vara. Så är vanligtvis fallet för enkla eller välkända varor, som vid normal användning inte utgör någon hälsorisk eller säkerhetsrisk.

Att det inte finns någon särskild teknisk föreskrift i bestämmelsemedlemsstaten hindrar emellertid inte denna medlemsstat från att begränsa saluföringen av en vara om det finns problem knutna till produktsäkerheten, enligt direktivet om allmän produktsäkerhet eller enligt förordning (EG) nr 178/2002, när villkoren för att få tillämpa dessa bestämmelser är uppfyllda.

När det däremot finns tekniska föreskrifter för saluföringen av varor från ett EES-land eller Turkiet på bestämmelsemedlemsstatens territorium bör den behöriga myndigheten granska dokumentationen för varan, och om nödvändigt även själva varan, mot bakgrund av dessa föreskrifter. Denna granskning gör det möjligt att fastställa vilka tekniska föreskrifter som varan från ett EES-land eller Turkiet inte uppfyller, vilket gör det lättare att utöva kontrollbefogenheterna för varan i fråga.

4.2.3 Tillämpning av bestämmelsemedlemsstatens tekniska föreskrifter i enlighet med proportionalitetsprincipen

De tekniska föreskrifter som varan från ett EES-land eller Turkiet inte uppfyller kommer att ligga till grund för granskningen huruvida tillämpningen av föreskrifterna i detta fall står i rimlig proportion till syftet.

På de områden som inte är harmoniserade står det ju medlemsstaterna fritt att, i enlighet med fördraget och proportionalitetsprincipen, fastställa vilken skyddsnivå de anser lämplig för att skydda berättigade intressen, t.ex. hänsyn till folkhälsa, konsument- och miljöskydd, allmän ordning, trafiksäkerhet osv.(52).

En skyddsnivå fastställs vanligtvis utifrån en riskbedömning(53) och med olika medel, bland annat tekniska föreskrifter.

Den behöriga myndigheten har endast rätt att tillämpa den tekniska föreskriften på en vara från ett EES-land eller Turkiet då svaret på följande två frågor är ja:

- Har den tekniska föreskriften ett syfte som är av allmänt intresse och som är erkänt i gemenskapsrätten?

- Kan tillämpningen av föreskriften på varan bidra till att det eftersträvade målet uppnås utan att gå längre än vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål?

För att tillämpningen av en teknisk föreskrift på en vara skall stämma överens med proportionalitetsprincipen måste den vara både nödvändig och rimlig.

a) Är det nödvändigt att tillämpa den tekniska föreskriften? Tillämpningen av en teknisk föreskrift på en vara från ett EES-land eller Turkiet skall i första hand grunda sig på relevanta tekniska eller vetenskapliga uppgifter(54). Vidare skall det vara nödvändigt att utfärda en föreskrift för att skydda ett eller flera av de intressen som anses vara berättigade enligt fördraget eller domstolens praxis(55).

Exempel:

Bestämmelsemedlemsstaten förbjuder saluföring av bröd med en salthalt på över 2 % av torrvaran. Om denna medlemsstat inte har några vetenskapliga grunder för att tillämpa detta krav i syfte att skydda konsumenthälsan får den inte tillämpa föreskriften på varor från ett EES-land eller Turkiet.

b) Är det rimligt att tillämpa den tekniska föreskriften? Det är inte rimligt att tillämpa den tekniska föreskriften om de tvingande hänsyn som den skall skydda kan skyddas lika effektivt genom åtgärder med mindre begränsande verkan för handeln inom EU. Här är det nödvändigt att utvärdera det skydd som de alternativa åtgärderna erbjuder(56).

Exempel:

Bestämmelsemedlemsstaten har tekniska föreskrifter där det fastställs att endast durumvete får användas för att framställa pasta. Det är alltså inte tillåtet att sälja pasta som framställts av vete eller av en blandning av vete och durumvete. Syftet med dessa föreskrifter är att skydda konsumenterna och garantera god handelssed. Detta syfte kan uppnås genom mindre restriktiva åtgärder för handeln med pasta inom EU, t.ex. genom lämplig märkning av varan eller genom en särskild benämning för denna typ av vara.

När den behöriga myndigheten granskar en vara från ett EES-land eller Turkiet måste den således på eget initiativ låta bli att tillämpa sådana tekniska föreskrifter som inte står i rimlig proportion till någon av de tvingande hänsyn som domstolen erkänt som ett oavvisligt krav eller som nämns i artikel 30 i EG-fördraget.

Beslutet att inte tillämpa de tekniska föreskrifter som inte uppfyller proportionalitetsprincipen på en vara från ett EES-land eller Turkiet är ett beslut som måste tillämpas enligt gemenskapsrätten, som under alla omständigheter har företräde framför nationell rätt.

Det får heller inte krävas i nationell lagstiftning att varorna från ett EES-land eller Turkiet bokstavligen eller exakt skall uppfylla samma villkor eller ha samma tekniska egenskaper som föreskrivs för de varor som tillverkas i bestämmelsemedlemsstaten, så länge varorna från ett EES-land eller Turkiet har samma skyddsnivå(57).

Slutsatserna från granskningen för att fastställa om en teknisk föreskrift skall tillämpas på en vara från ett EES-land eller Turkiet eller ej kan medföra att de inhemska varorna behandlas annorlunda, eller till och med hårdare, än ifrågavarande varor från ett EES-land eller Turkiet. Denna skillnad i behandling får inte vara någon avgörande faktor när den behöriga myndigheten granskar huruvida en vara från ett EES-land eller Turkiet uppfyller kraven eller ej.

Det kan hända att bestämmelsemedlemsstaten valt ett annat skyddssystem än ursprungsstaten. Denna skillnad påverkar inte bedömningen av huruvida de tekniska föreskrifter som tillämpas i bestämmelsemedlemsstaten är nödvändiga och rimliga. Föreskrifterna skall endast bedömas mot bakgrund av de syften och den skyddsnivå som eftersträvas av bestämmelsemedlemsstatens nationella myndigheter(58).

4.3 Tredje etappen: den sökande underrättas om resultaten från bedömningen

Då bestämmelsemedlemsstaten har granskat varan från ett EES-land eller Turkiet skall den berörda marknadsaktören snarast möjligt(59) underrättas om resultaten från denna bedömning - vare sig de är positiva eller negativa.

Kommissionen anser att det är viktigt att den behöriga myndigheten förser den berörda marknadsaktören med alla uppgifter, inte endast vid ett negativt utfall av bedömningen, utan även om utgången är positiv. Vid en positiv bedömning bekräftas det att varan från ett EES-land eller Turkiet kan saluföras lagligen i bestämmelsemedlemsstaten.

Den handelsbegränsning som kan följa av en negativ bedömning utgör däremot i princip en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion, vilken är förbjuden enligt artikel 28 i EG-fördraget.

Det ankommer på den medlemsstat som åberopar att det föreligger ett skäl som motiverar en restriktion för den fria rörligheten för varor att på ett konkret sätt styrka att detta skäl är hänförligt till allmänintresset, att restriktionen är nödvändig och att den står i proportion till det eftersträvade målet.

En av gemenskapsrättens allmänna rättsprinciper är att varje enskild person har rätt till effektiv domstolsprövning av ett nationellt beslut som åsidosätter en i fördragen(60) eller i sekundärrätten fastslagen rättighet. Denna princip innebär att berörda parter har rätt att få reda på vilka skäl som ligger bakom beslutet innan de för ärendet vidare(61).

Med undantag för de åtgärder som kan vidtas i enlighet med direktivet om allmän produktsäkerhet anser kommissionen att den behöriga myndigheten i den bestämmelsemedlemsstat som bedömer att en vara från ett EES-land eller Turkiet inte bör släppas ut på marknaden åtminstone bör

- underrätta tillverkaren eller distributören skriftligen om vad det är i de nationella tekniska föreskrifterna som gör att varan i fråga inte får saluföras på bestämmelsemedlemsstatens marknad,

- stödja sig på de vetenskapliga rön som finns att tillgå för att motivera för den berörda marknadsaktören vilka tvingande hänsyn till allmänintresset som gör att dessa delar av den tekniska föreskriften måste tillämpas på varan i fråga och varför mindre begränsande åtgärder inte kan godtas,

- ge marknadsaktören möjlighet att inom rimlig tid (ca tjugo arbetsdagar) inkomma med sina synpunkter innan någon enskild åtgärd som begränsar saluföringen av varan vidtas,

- ta vederbörlig hänsyn till dessa synpunkter i motiveringen till det slutgiltiga beslutet,

- delge den berörda marknadsaktören det motiverade beslutet, vilket skall ske innan någon åtgärd för att begränsa saluföringen av varan vidtas, och ange vilka möjligheter som finns att överklaga beslutet,

- delge kommissionen detta beslut i enlighet med artikel 7 i direktiv 92/59/EEG om allmän produktsäkerhet (och efter den 15 januari 2004, i enlighet med artiklarna 11 respektive 12 i direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet), eller i enlighet med artikel 50 i förordning (EG) nr 178/2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning,

- eller, då dessa artiklar inte är tillämpliga, delge kommissionen detta beslut enligt Europaparlamentets beslut nr 3052/95/EG av den 13 december 1995 för att fastställa ett förfarande för ömsesidig information om nationella åtgärder som avviker från principen om fri rörlighet för varor inom gemenskapen.

5. MARKNADSAKTÖRENS MÖJLIGHETER ATT ÖVERKLAGA

5.1 Den direkta tillämpligheten hos EG-fördragets artiklar 28 och 30

Bestämmelserna i artiklarna 28 till 30 i EG-fördraget har företräde framför eventuella nationella åtgärder som strider mot dem(62).

När bestämmelser i nationell lagstiftning strider mot artiklarna 28-30 i EG-fördraget har de nationella domstolarna och förvaltningarna följaktligen skyldighet att säkerställa gemenskapsrättens fulla verkan genom att ex officio underlåta att tillämpa dessa nationella bestämmelser(63).

Dessutom är sanktionsåtgärder, både straffrättsliga och andra, som avser nationella begränsningar som har ansetts oförenliga med gemenskapsrätten, i lika hög grad oförenliga med gemenskapsrätten som begränsningen i sig(64).

En nationell domstol som inom ramen för sin behörighet skall tillämpa EG-fördragets artiklar 28 och 30, är nämligen skyldig att se till att dessa regler ges full verkan genom att med stöd av sin egen behörighet, om det behövs, underlåta att tillämpa varje motstridande - även senare - bestämmelse i nationell lagstiftning, utan att domstolen behöver begära eller avvakta ett föregående avskaffande av en sådan bestämmelse genom lagstiftning eller något annat konstitutionellt förfarande(65).

De nationella domstolarna får enligt artikel 234 i EG-fördraget begära att domstolen meddelar förhandsavgöranden angående tolkningen av EG-fördragets artiklar 28 och 30.

5.2 Att överklaga beslutet från bestämmelsemedlemsstatens behöriga myndighet

Om bestämmelsemedlemsstaten inte tillåter att en vara från ett EES-land eller Turkiet släpps ut på den egna marknaden kan detta beslut i princip betraktas som en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion, vilken är förbjuden enligt artikel 28 i EG-fördraget. Marknadsaktören har därför alltid rätt att överklaga ett avslag enligt nationell rätt.

Om överklagandet görs hos en nationell domstol skall denna tillämpa artiklarna 28 och 30 i EG-fördraget enligt den tolkning som framgår av domstolens praxis samt enligt de principer som anges i detta meddelande, och betrakta avslaget som oförenligt med dessa artiklar.

6. NÅGRA RÅD TILL MEDLEMSSTATERNA

Om det ömsesidiga erkännandet tillämpas på rätt sätt kan två mål uppnås, nämligen att få till stånd den fria rörlighet för varor från ett EES-land eller Turkiet som föreskrivs i EG-fördragets artiklar 28 och 30 samt att skydda bland annat hälsa, miljö och konsumenter.

Eftersom medlemsstaterna är skyldiga att tillämpa artiklarna 28 och 30 i EG-fördraget på alla bestämmelser som strider mot dessa artiklar skall de se till att de tekniska föreskrifterna följer EG-rätten. Det finns flera sätt att göra detta på, eventuellt genom att kombinera olika sätt.

6.1 Ömsesidigt erkännande

Trots att artiklarna 28 och 30 i EG-fördraget har direkt effekt är det tydligt att nationella tekniska föreskrifter ibland hindrar marknadsaktörer från att saluföra sina varor på den medlemsstatens marknad, även om varorna i fråga har en tillräcklig skyddsnivå som är erkänd i vissa andra medlemsstater. Dessutom tvekar bestämmelsemedlemsstatens behöriga myndighet ofta att tillämpa artiklarna 28-30 i EG-fördraget då den inte har någon särskild rättslig grund i sina nationella tekniska föreskrifter för att bedöma huruvida en vara från ett EES-land eller Turkiet uppfyller kraven.

Därför vill kommissionen att det införs en bestämmelse om ömsesidigt erkännande i medlemsstaternas lagstiftning för att principen om ömsesidigt erkännande skall tillämpas korrekt(66). Denna bestämmelse, som skall införas i nationell rätt, bör göra det möjligt att saluföra varor som tillverkas och saluförs lagligen i en annan medlemsstat.

Enligt rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för enskilda krävs att medlemsstaternas rättsregler på de områden som omfattas av gemenskapsrätten är avfattade på ett klart, precist och otvetydigt sätt så att de berörda marknadsaktörerna kan få reda på sina rättigheter och skyldigheter och så att de nationella domstolarna kan se till att dessa iakttas. Kommissionen anser att bestämmelsen om ömsesidigt erkännande är ett bra sätt att driva igenom dessa principer.

Bestämmelsen kan anta någon av följande skepnader:

- En enkel bestämmelse då resten av den nationella lagstiftningen redan innehåller de administrativa garantier som anges i detta meddelande.

- En bestämmelse om ett mer invecklat förfarande i enlighet med de principer som anges i detta meddelande.

Exempel på en detaljerad bestämmelse om ömsesidigt erkännande:

Kraven i denna bestämmelse skall inte tillämpas på varor som tillverkas och/eller saluförs lagligen i en av EU:s övriga medlemsstater eller Turkiet, eller som tillverkas lagligen i en Efta-stat som har undertecknat EES-avtalet.

Om de behöriga myndigheterna kan styrka att en viss vara som tillverkas och/eller saluförs lagligen i en av Europeiska unionens övriga medlemsstater eller Turkiet, eller som tillverkas lagligen i en Efta-stat som har undertecknat EES-avtalet, inte har en skyddsnivå som motsvarar den som eftersträvas genom denna bestämmelse, kan myndigheterna förbjuda att varan släpps ut på marknaden eller dra tillbaka den från marknaden om de först

- har underrättat tillverkaren eller distributören skriftligen om vad det är i de nationella tekniska föreskrifterna som gör att varan i fråga inte får saluföras, och

- på grundval av de vetenskapliga rön som finns att tillgå har motiverat vilka tvingande hänsyn till allmänintresset som gör att dessa delar av den tekniska föreskriften måste tillämpas på varan i fråga och varför mindre begränsande åtgärder inte kan godtas, och

- har uppmanat marknadsaktören att inom (minst fyra veckor eller tjugo arbetsdagar) inkomma med sina synpunkter innan någon enskild åtgärd som begränsar saluföringen av varan vidtas, och

- har tagit vederbörlig hänsyn till dessa synpunkter i motiveringen till det slutgiltiga beslutet.

Om den behöriga myndigheten beslutar om en enskild åtgärd som begränsar saluföringen av varan skall den meddela hur den berörda marknadsaktören kan överklaga beslutet.

6.2 Upphävande av den tekniska föreskriften

En annan möjlighet är att man upphäver den tekniska föreskriften. En granskning av den tekniska föreskriftens potentiella hindrande verkan kanske ger vid handen att den inte längre är relevant eller att den endast bör tillämpas på nationell tillverkning.

Att de krav som ställs på inhemska varor är strängare än de som gäller för varor från ett EES-land eller Turkiet strider inte mot korrekt tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande.

6.3 Öppenhet

Vissa marknadsaktörer vill vara helt säkra och undvika allt som kan ge deras vara ett dåligt rykte, t.ex. att varan måste dras tillbaka från marknaden då bestämmelsemedlemsstatens myndigheter konstaterar att varan inte uppfyller kraven i en teknisk föreskrift i bestämmelsemedlemsstaten. Andra marknadsaktörer befarar att det kommer att bli omöjligt att förutse hur bestämmelsemedlemsstaten kommer att tillämpa det ömsesidiga erkännandet, även om det i landets lagstiftning finns tekniska föreskrifter som uppenbart strider mot proportionalitetsprincipen.

Kommissionen anser att det finns flera olika sätt att förbättra möjligheterna att förutsäga hur det ömsesidiga erkännandet kommer att tillämpas, bland annat genom större öppenhet. Nedan följer några exempel på vad som skulle kunna göras.

6.3.1 Ge bättre tillgång till de tekniska föreskrifterna

Tillgången till gällande föreskrifter är en förutsättning för marknadsaktörer som vill saluföra sina varor från ett EES-land eller Turkiet i en annan medlemsstat.

Kommissionen har kunnat konstatera att principen om ömsesidigt erkännande tillämpas alltför sällan eftersom marknadsaktörerna inte vet vart de skall vända sig eller vilka upplysningar de skall ge för att det ömsesidiga erkännandet skall tillämpas.

Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att se till att dessa föreskrifter blir tydliga och att de offentliggörs där marknadsaktörerna lätt kan få tillgång till dem, till exempel genom detaljerade webbplatser på Internet och broschyrer som är inriktade på en viss slags vara och där det anges vart marknadsaktörerna kan vända sig för att få ytterligare upplysningar.

En av utmaningarna för marknadsaktörerna är att få reda på vilken myndighet som är behörig att handlägga ärenden som rör ömsesidigt erkännande av en viss vara. Kommissionen uppmanar därför medlemsstaterna att på ett ändamålsenligt sätt upplysa om vilken tjänst som ansvarar för tillämpningen av de tekniska föreskrifterna och det ömsesidiga erkännandet, så att marknadsaktörerna kan få all den information de behöver.

6.3.2 Upplysa om likvärdiga lösningar

Även om det i medlemsstatens lagstiftning finns en bestämmelse om ömsesidigt erkännande för varor med exempelvis en likvärdig skyddsnivå, är det ibland svårt för marknadsaktören att veta om den tekniska lösning som valts verkligen är likvärdig.

Medlemsstaten skulle kunna underlätta tillämpningen av det ömsesidiga erkännandet genom att offentliggöra hänvisningar till andra medlemsstaters tekniska föreskrifter och standarder som redan godkänts och som anses garantera den skyddsnivå som krävs.

6.3.3 Ange lagstiftningens syfte

Kommissionen uppmuntrar medlemsstaterna att i lagstiftningen ange vilka syften som eftersträvas. På så sätt kan de nationella myndigheterna och marknadsaktörerna lättare bedöma huruvida skyddsnivån är likvärdig.

(1) När det gäller säkerheten hos produkter som är avsedda för konsumenterna eller kan komma att användas av dessa och i avsaknad av speciallagstiftning på gemenskapsnivå har direktivet om allmän produktsäkerhet, dvs. rådets direktiv 92/59/EEG av den 29 juni 1992 (och fr.o.m. den 15 januari 2004 Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG) skapat ett övergripande regelverk som skall säkra en hög skyddsnivå när det gäller människors säkerhet och hälsa. Genom detta direktiv åläggs marknadsaktörerna att se till att alla varor de saluför är säkra. Varor som är avsedda för konsumenterna eller kan komma att användas av dessa och som släpps ut på EU-marknaden skall således uppfylla säkerhetskraven i nämnda direktiv. Detsamma gäller för livsmedel genom bestämmelserna i förordning (EG) nr 178/2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet. Där fastställs bland annat att allt foder och livsmedel som släpps ut på marknaden skall vara säkert.

(2) En marknadsaktör är var och en som vill saluföra varor. Framför allt kan det röra sig om tillverkare, deras representanter, grossister, importörer, distributörer och alla andra som ingår i försäljningskedjan.

(3) Meddelande (KOM(1999) 299 slutlig) från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om ömsesidigt erkännande inom uppföljningen av handlingsplanen om den inre marknaden. Första tvåårsrapporten om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på den inre marknaden (SEK(1999) 1106, 13.7.1999) och andra tvåårsrapporten, KOM(2002) 419 slutlig, 23 juli 2002. Dessa dokument finns på följande webbplats: http://europa.eu.int/comm/ internal_market/en/goods/mutrec.htm

(4) Definitionen av en "vara från ett EES-land eller Turkiet" finns i punkt 2.

(5) Om det inte finns några harmoniserade gemenskapsbestämmelser gäller EG-fördragets artikel 28, där det fastställs att kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan som hindrar den fria rörligheten för varor är förbjudna i handeln med varor mellan medlemsstaterna. I artikel 30 i EG-fördraget fastställs att bestämmelserna i artikel 28 inte skall hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. Domstolen har emellertid slagit fast att begränsningar av tillträdet till en annan medlemsstats marknad som införs genom nationella åtgärder och som kan utgöra åtgärder med motsvarande verkan enligt EG-fördragets artikel 28, kan vara motiverade mot bakgrund av vissa tvingande hänsyn som domstolen erkänt, om dessa är nödvändiga och står i rimlig proportion till det eftersträvade syftet.

(6) De hänvisningar till domstolens rättspraxis som görs i detta meddelande är inte uttömmande. De innehåller endast vissa särskilda domar som kan vara till hjälp för de behöriga myndigheterna och marknadsaktörerna när de skall granska särskilda problem mot bakgrund av gällande rättspraxis.

(7) Här åsyftas sådana försäljningsformer som avses i domstolens dom av den 24 november 1993 i brottmålet mot Bernard Keck och Daniel Mithouard, REG 1993, s. I-6097 och senare rättspraxis på området.

(8) De berättigade intressen som oftast åberopas är bl.a. att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda miljön och konsumenterna.

(9) Denna princip härrör från domen i mål 120/78, "Cassis de Dijon", av den 20 februari 1979 (Rewe-Zentral AG mot Bundesmonopolverwaltung für Branntwein), REG 1979, s. 649; svensk specialutgåva, volym IV, s. 377. Alltsedan 1980 har kommissionen utarbetat riktlinjer för tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande i enlighet med domstolens rättspraxis, till exempel i kommissionens meddelande om konsekvenserna av domstolens dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78 ("Cassis de Dijon"), (EGT C 256, 3.10.1980).

(10) I detta meddelande avses med vara lös egendom som i egenskap av sådan kan bli föremål för kommersiella transaktioner: domstolens dom av den 21 oktober 1999, Peter Jägerskiöld mot Torolf Gustafsson, mål C-97/98, REG 1999, s. I-7319. Enligt domstolens rättspraxis omfattar artikel 28 i EG-fördraget föremål som lagligen transporteras över en gräns som ett led i en kommersiell transaktion utan hänsyn till transaktionens beskaffenhet: se bland annat punkt 20 i domstolens dom av den 28 mars 1995, The Queen mot Secretary of State for Home Department, ex parte Evans Medical Ltd och Macfarlan Smith Ltd, mål C-324/93, REG 1995, s. I-563.

(11) Se särskilt punkt 32 i domstolens dom av den 13 december 2001 i mål C-324/99, DaimlerChrysler AG mot Land Baden-Württemberg, REG 2001, s. I-9897.

(12) Till exempel vissa läkemedel, biocider eller växtskyddsmedel.

(13) En förteckning över de direktiv som gäller den "nya metoden", där fri rörlighet garanteras genom överensstämmelse med de väsentliga kraven samt CE-märkning, finns på webbplatsen http://europa.eu.int/comm/ enterprise/newapproach/ standardization/harmstds/ reflist.html

(14) Gällande EG-rätt finns på http://europa.eu.int/eur-lex/sv/ lif/index.html. Det är viktigt att noga sätta sig in i EG-rätten för att kunna avgöra i vilken utsträckning ömsesidigt erkännande kan tillämpas på varan i fråga. Det kan vara så att vissa aspekter på varan är harmoniserade i EU medan andra aspekter på samma vara inte omfattas av EG-rätten. I det senare fallet gäller principen om ömsesidigt erkännande.

(15) Här avses framför allt nationella försäljningstillstånd som getts i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 98/8/EG av den 16 februari 1998 om utsläppande av biocidprodukter på marknaden eller rådets direktiv 91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden.

(16) Artikel 4.2 i direktiv 92/59/EEG och, fr.o.m. den 15 januari 2004, artikel 3.2 i direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet.

(17) Punkt 25 i domstolens dom av den 23 mars 2000 i mål C-246/98, brottmål mot Berendse-Koenen M.G. en Berendse H.D. Maatschap, REG 2000, s. I-1777, punkterna 25 och 26 i domstolens dom av den 23 maj 1996 i mål C-5/94, The Queen mot Ministry of Agriculture, Fisheries and Food, ex parte: Hedley Lomas (Ireland) Ltd., REG 1996, s. I-2553. Medlemsstaterna är skyldiga att i sin nationella lagstiftning hänvisa till den gemenskapsbestämmelse som införlivas. Därmed framgår det vilka delar av den nationella lagstiftningen som införlivar gemenskapsbestämmelser och vilka delar som hänför sig till artiklarna 28 och 30 i EG-fördraget. Det är också viktigt att noga sätta sig in i EG-rätten för att kunna avgöra i vilken utsträckning ömsesidigt erkännande kan tillämpas på varan i fråga. Det kan vara så att vissa aspekter på varan är harmoniserade i EU medan andra aspekter på samma vara inte är det. I det senare fallet gäller principen om ömsesidigt erkännande.

(18) I artiklarna 5-7 i beslut nr 1/95 fattat av associeringsrådet för EG och Turkiet av den 22 december 1995 om genomförande av den slutgiltiga fasen av tullunionen (EGT L 35, 13.2.1996, s. 1) föreskrivs att kvantitativa restriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan Europeiska unionen och Turkiet. Av artikel 66 i beslut nr 1/95 framgår att artiklarna 5-7, såvitt gäller genomförande och tillämpning rörande varor som omfattas av tullunionen, skall tolkas i enlighet med relevanta beslut av domstolen. Följaktligen skall de principer som följer av domstolens rättspraxis i frågor som rör artiklarna 28 och 30 i fördraget, t.ex. Cassis de Dijon-domen, gälla för medlemsstaterna och Turkiet.

(19) Artiklarna 8.2 och 9 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, samt protokoll 4 till avtalet. EG-fördragets artiklar 28-30 är en del av gemenskapens regelverk som återges i artiklarna 11 och 13 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som skall tolkas i enlighet med den rättspraxis som EG-domstolen slagit fast innan avtalet undertecknades. Detta meddelande gäller således även varor som tillverkas i Island, Liechtenstein och Norge.

(20) Domstolen har emellertid slagit fast att när en nationell bestämmelse strider mot artiklarna 28 och 30 i EG-fördraget får denna bestämmelse inte tillämpas på importerade varor, men däremot på varor av inhemskt ursprung. Se särskilt punkt 21 i domstolens dom av den 5 december 2000 i mål C-448/98, brottmål mot Jean-Pierre Guimont, REG 2000, s. I-10663.

(21) I artikel 24 i EG-fördraget fastställs att "varor som kommer från tredje land skall anses vara i fri omsättning i en medlemsstat, om importformaliteterna har uppfyllts och tillämpliga tullar och avgifter med motsvarande verkan har tagits ut i denna medlemsstat och hel eller partiell restitution av sådana tullar och avgifter inte har lämnats". Denna princip bekräftas dessutom i punkt 37 i domstolens dom av den 22 januari 2002 i mål C-390/99 (REG 2002, s. I-607), Canal Satélite Digital SL mot Adminstración General del Estado, i närvaro av Distribuidora de Televisión Digital SA (DTS), enligt vilken det "framgår [...] av en fast rättspraxis att en produkt som lagligen saluförs i en medlemsstat i princip måste kunna saluföras i alla medlemsstater utan att behöva underkastas ytterligare kontroller, såvida inte undantag föreskrivits eller godtagits i gemenskapsrätten".

(22) Se direktiv 2001/95/EG och direktiv 92/59/EEG om allmän produktsäkerhet.

(23) Punkt 26 i domstolens dom av den 21 juni 2001 i mål C-30/99, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland, REG 2001, s. I-4619).

(24) Se särskilt punkt 36 i domstolens dom av den 24 oktober 2002 i mål C-121/2000, brottmål mot Walter Hahn, REG 2002, s. I-9193.

(25) Punkterna 17 och 18 i domstolens dom av 16 november 2000 i mål C-217/99, kommissionen mot Belgien, REG 2000, s. I-10251.

(26) En nationell standard är en teknisk specifikation som har fastställts av ett nationellt standardiseringsorgan för upprepad eller fortlöpande tillämpning, som är allmänt tillgänglig och som inte är tvingande.

(27) Domstolens dom av den 22 september 1988 i mål 45/87, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland, REG 1988, s. 4929; svensk specialutgåva, volym IX, s. 631.

(28) Domstolens dom av den 14 juni 2001 i mål C-84/00, Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Frankrike, REG 2001, s. I-4553.

(29) Domstolens dom av den 14 juli 1988 i mål 90/86, brottmål mot Zoni, REG 1988, s. 4285.

(30) Domstolens dom av den 5 april 2001 i mål C-123/2000, brottmål mot Christina Bellamy och English Shop Wholesale SA, REG 2001, s. I-2795. Domstolens dom av den 14 juni 2001 i mål C-84/2000, Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Frankrike, REG 2001, s. I-4553.

(31) Domstolens dom av den 24 oktober 2002 i mål C-121/2000, brottmål mot Walter Hahn, REG 2002, s. I-9193.

(32) Domstolens dom av den 12 oktober 2000 i mål C-3/99, Cidrerie Ruwet SA mot Cidre Stassen SA och HP Bulmer Ltd, REG 2000, s. I-8749, domstolens dom av den 10 november 1982 i mål 261/81, Walter Rau Lebensmittelwerke mot De Smedt PVBA, REG 1982, s. 3961.

(33) Domstolens dom av den 5 december 2000 i mål C-448/98, brottmål mot Jean-Pierre Guimont, REG 2000, s. I-10663.

(34) Domstolens dom av den 4 december 1986 i mål 179/85, Europeiska gemenskapernas kommission mot Förbundsrepubliken Tyskland, REG 1986, s. 3879, domstolens dom av den 6 juni 2002 i mål C-159/2000, Sapod Audic mot Eco-Emballages SA, REG 2002, s. I-5031.

(35) Domstolens dom av den 12 september 2000 i mål C-366/98, brottmål mot Yannick Geffroy och Casino France SNC, REG 2000, s. I-6579, domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C-217/99, Europeiska gemenskapernas kommission mot Konungariket Belgien, REG 2000, s. I-10251.

(36) Se särskilt punkt 17 i domen av den 28 januari 1986 i mål 188/84, Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Frankrike (godkännande av träbearbetningsmaskiner), REG 1986, s. 419.

(37) Direktivet om allmän produktsäkerhet ger dock medlemsstaterna möjlighet att vidta snabba begränsande åtgärder för produkter som är farliga eller kan vara farliga i enlighet med artiklarna 6, 7 eller 8 och 14 i direktiv 92/59/EEG och, fr.o.m. den 15 januari 2004, i enlighet med artiklarna 8, 11 eller 12 och 18 i direktiv 2001/95/EG.

(38) I sin dom av den 22 januari 2002 i mål C-390/99, Canal Satélite Digital SL mot Adminstración General del Estado, i närvaro av Distribuidora de Televisión Digital SA (DTS), REG 2002, s. I-607, erinrade domstolen om att ett förfarande för förhandstillstånd begränsar den fria rörligheten för varor. För att vara berättigade mot bakgrund av dessa grundläggande friheter måste sådana bestämmelser därför ha ett syfte som är av allmänt intresse och som erkänns i gemenskapsrätten samt är förenligt med proportionalitetsprincipen, det vill säga vara ägnade att säkerställa förverkligandet av det syfte som eftersträvas och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte.

(39) Punkt 15 i domstolens dom av den 13 december 1990 i mål C-42/90, brottmål mot Jean-Claude Bellon, REG 1990, s. I-4863.

(40) Detta intyg från den behöriga myndigheten i den medlemsstat där EES-varan lagligen tillverkas eller saluförs är bara en av många möjligheter och inte något som den behöriga myndigheten i bestämmelsemedlemsstaten kan kräva. Se punkt 63 i domen av den 8 maj 2003 i mål C-14/02 (ATRAL mot belgiska staten), där domstolen påpekade att det strider mot EG-fördragets artikel 28 att kräva intyg på att EES-varor överensstämmer med tekniska standarder eller föreskrifter som garanterar en skyddsnivå motsvarande den som krävs av bestämmelsemedlemsstaten.

(41) Då det i undantagsfall krävs ett förhandsgodkännande får varan inte saluföras förrän den har fått detta godkännande.

(42) Se i detta hänseende domstolens dom av den 17 juni 1987 i mål 154/85, Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Italien, REG 1987, s. 2717.

(43) Då det i undantagsfall krävs ett förhandsgodkännande räcker det emellertid att inte ge detta förhandsgodkännande.

(44) Se särskilt punkt 36 i domstolens dom av den 22 januari 2002 i mål C-390/99, Canal Satélite Digital SL mot Adminstración General del Estado, i närvaro av Distribuidora de Televisión Digital SA (DTS), REG 2002, s. I-607.

(45) Domstolens dom av den 8 juni 1993 i mål C-373/92, Europeiska gemenskapernas kommission mot Konungariket Belgien, REG 1993, s. I-3107.

(46) Punkt 35 i domstolens dom av den 17 september 1998 i mål C-400/96, brottmål mot Jean Harpegnies, REG 1998, s. I-5121.

(47) Domstolens dom av den 17 december 1981 i mål 272/80, brottmål mot Frans-Nederlandse Maatschappij voor Biologische Producten BV, REG 1981, s. 3277; svensk specialutgåva, volym VI, s. 257. Punkt 23 i domstolens dom av den 14 juli 1983 i mål 174/82, brottmål mot Sandoz BV, REG 1983, s. 2445; svensk specialutgåva, volym VII, s. 221.

(48) Domstolens dom av den 8 juni 1993 i mål C-373/92, Europeiska gemenskapernas kommission mot Konungariket Belgien, REG 1993, s. I-3107.

(49) Bestämmelsemedlemsstaten bör godta de rapporter och intyg som utfärdats av ett organ som ger garantier som är likvärdiga med dem som krävs av de nationella organen. Dessa garantier för oberoende från ett organ i ursprungsmedlemsstaten måste följaktligen inte vara desamma som de som krävs enligt bestämmelsemedlemsstatens lagstiftning - punkt 26 i domstolens dom av den 21 juni 2001 i mål C-30/99, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland, REG 2001, s. I-4619.

(50) Se särskilt punkterna 34-36 i domstolens dom av den 5 juni 1997 i mål C-105/94, Ditta Angelo Celestini mot Saar-Sektkellerei Faber GmbH & Co. KG, REG 1997, s. I-2971.

(51) Vid berättigade krav på kontroll skall kostnaderna för den som låter genomföra kontrollerna eller som begär ett godkännande vara proportionerliga och får således inte överskrida vad som krävs för att genomföra kontrollen: se särskilt punkterna 41 och 42 i domstolens dom av den 22 januari 2002 i mål C-390/99, Canal Satélite Digital SL mot Adminstración General del Estado, i närvaro av Distribuidora de Televisión Digital SA (DTS). Om det däremot rör sig om en kontroll i ett senare skede, dvs. på marknaden, har domstolen slagit fast att en sådan kontroll inte kan anses som en tjänst till importören och att kostnaderna därför skall bäras av samhället som i sin helhet drar nytta av den fria rörligheten för varor. Se punkt 31 i domstolens dom av den 15 december 1993 i de förenade målen C-277/91, C-318/91 och C-319/91, Ligur Carni Srl och Genova Carni Srl mot Unità Sanitaria Locale n. XV di Genova och Ponente SpA mot Unità Sanitaria Locale n. XIX di La Spezia och CO.GE.SE.MA Coop arl., REG 1993, s. I-6621.

(52) Det rör sig om sådana hänsyn som enligt artikel 30 i EG-fördraget kan beviljas undantag från artikel 28 i EG-fördraget samt sådana hänsyn som domstolen erkänt som oavvisliga krav som kan motivera en åtgärd med motsvarande verkan enligt EG-fördragets artikel 28.

(53) Riskbedömningen innebär dels att man fastställer risknivån (dvs. den kritiska gränsen för sannolikheten för att det uppstår skadliga verkningar för någon av de tvingande hänsyn som nämns i artikel 30 i EG-fördraget och som domstolen erkänt som ett oavvisligt krav som kan motivera en åtgärd med motsvarande verkan enligt EG-fördragets artikel 28), dels att man gör en vetenskaplig riskbedömning. Försiktighetsprincipen kan spela en viktig roll vid riskhanteringen: se meddelandet från kommissionen KOM(2000) 1 om försiktighetsprincipen: http://europa.eu.int/comm/food/fs/ pp/pp_index_en.html.

(54) Domstolens dom av den 14 juli 1994 i mål C-17/93, brottmål mot J.J.J. Van der Veldt, REG 1994, s. I-35, domstolens dom av den 4 juni 1992 i de förenade målen C-13/91 och C-113/91, brottmål mot Michel Debus, REG 1992, s. I-3617, domstolens dom av den 24 oktober 2002 i mål C-121/2000, brottmål mot Walter Hahn, REG 2002, s. I-9193.

(55) Artikel 30 i EG-fördraget respektive rättspraxis om tvingande hänsyn. Se särskilt domstolens dom av den 28 januari 1986 i mål 188/84, Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Frankrike (godkännande av träbearbetningsmaskiner), REG 1986, s. 419.

(56) Den behöriga myndigheten bör exempelvis överväga om det inte räcker med att märka varan på lämpligt sätt, eller om följesedeln eller någon annan del av varan innehåller tillräckligt med information, för att skydda konsumenten i den mån som krävs.

(57) Det skulle strida mot proportionalitetsprincipen enligt domstolens dom av den 28 januari 1986 i mål 188/84, Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Frankrike (godkännande av träbearbetningsmaskiner), REG 1986, s. 419.

(58) Domstolens dom av den 21 september 1999 i mål C-124/97, Markku Juhani Läärä, Cotswold Microsystems Ltd och Oy Transatlantic Software Ltd mot Häradsåklagaren i Jyväskylä och Finska staten, REG 1999, s. I-6067.

(59) Denna princip gäller i än högre grad i de undantagsfall då det krävs ett förhandsgodkännande innan varan släpps ut på marknaden, dvs. endast i de fall då det anses vara för sent att göra en kontroll i efterhand för att den skall vara riktigt effektiv och kunna uppfylla de syften som eftersträvas. Ett sådant förfarande måste ha ett syfte som är av allmänt intresse och som erkänns i gemenskapsrätten samt är förenligt med proportionalitetsprincipen, det vill säga vara ägnat att säkerställa förverkligandet av det syfte som eftersträvas och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte. För att ett sådant förfarande skall vara förenligt med proportionalitetsprincipen skall det under alla omständigheter grunda sig på objektiva, icke-diskriminerande och i förväg kända kriterier, så att de nationella myndigheterna inte gör någon skönsmässig bedömning. Förfarandet får heller inte innebära att kontroller som i sak redan har utförts inom ramen för andra förfaranden - antingen i samma stat eller i en annan medlemsstat - genomförs två gånger. Ett förfarande för förhandsgodkännande är inte förenligt med de grundläggande principerna om fri rörlighet för varor om det kan avskräcka de berörda operatörerna från att genomföra sina planer på grund av den tid det pågår och de oproportionerligt höga kostnader det medför. Kommissionen anser att en handläggningstid på över 90 dagar under alla omständigheter är orimlig.

(60) Se särskilt punkt 16 i domstolens dom av den 13 december 1990 i mål C-42/90, brottmål mot Jean-Claude Bellon, REG 1990, s. I-4863.

(61) Domstolens dom av den 9 maj 1985 i mål 21/84, Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Frankrike (frankeringsmaskiner), REG 1985, s. 1355, domstolens dom av den 19 mars 1991 i mål C-249/88 Europeiska gemenskapernas kommission mot Konungariket Belgien, REG 1991, s. I-1275.

(62) Punkt 26 i domstolens dom av den 28 mars 1995 i mål C-324/93, The Queen mot Secretary of State for Home Department, ex parte Evans Medical Ltd och Macfarlan Smith Ltd, REG 1995, s. I-5.

(63) Punkt 18 i domstolens dom av den 13 mars 1997 i mål C-358/95, Tommaso Morellato mot Unità sanitaria locale (USL) n. 11 di Pordenone, REG 1997, s. I-1431.

(64) Domstolens dom av den 20 juni 2002 i de förenade målen C-388/2000 och C-429/2000, Radiosistemi Srl mot Prefetto di Genova, REG 2002, s. I-5845.

(65) Domstolens dom av den 4 juni 1992 i de förenade målen C-13/91 och C-113/91, brottmål mot Michel Debus, REG 1992, s. I-3617.

(66) Se särskilt domstolens dom av den 22 oktober 1998 i mål C-184/96, Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Frankrike ("foie gras"), REG. 1998, s. I-6197. Kommissionen ser till att det införs en sådan bestämmelse i alla nya tekniska föreskrifter genom det anmälningsförfarande som föreskrivs i direktiv 98/34/EG. På webbplatsen http://europa.eu.int/comm/ enterprise/tris/index_sv finns de utkast till tekniska föreskrifter som anmälts inom ramen för direktiv 98/34/EG samt de texter som antagits efter detta förfarande. Det ger således marknadsaktörerna bättre tillgång till gällande föreskrifter.