52003DC0250

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET OM GENOMFÖRANDET AV GEMENSKAPENS LAGSTIFTNING direktiv 75/442/EEG om avfall, direktiv 91/689/EEG om farligt avfall, direktiv 75/439/EEG om spilloljor, direktiv 86/278/EEG om avloppsslam och direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall - FÖR PERIODEN 1998-2000

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING

DIREKTIV 75/442/EEG OM AVFALL, ÄNDRAT GENOM DIREKTIV 91/156/EEG

1. INLEDNING

2. INFÖRLIVANDE I NATIONELL LAGSTIFTNING

2.1. Nationell lagstiftning

2.2. Definitionen av "avfall" och Europeiska avfallskatalogen (artikel 1 a)

2.3. Behöriga myndigheter - artikel 6

3. GENOMFÖRANDE AV DIREKTIVET

3.1. Avfallsplaner - artikel 7

3.2. Upplysningar om åtgärder för att förebygga och återvinna avfall - artikel 3

3.3. Egenkapacitet att bortskaffa avfall - artikel 5

3.4. Upplysningar om avfallsproduktion och avfallshantering - artikel 7.1

3.5. Allmänna bestämmelser om undantag från tillståndsplikten - artikel

3.6. Skyldigheten att föra anteckningar - artikel

Bilaga I

DIREKTIV 91/689/EEG OM FARLIGT AVFALL

1. INLEDNING

2. INFÖRLIVANDE I NATIONELL LAGSTIFTNING

2.1. Nationell lagstiftning

2.2. Definition av "farligt avfall" och förteckningen över farligt avfall

3. GENOMFÖRANDE AV DIREKTIVET

3.1. Definitionen av "farligt avfall" i nationell lagstiftning - artikel 1.4

3.2. Farligt hushållsavfall - artikel 1.5

3.3. Registrering och identifiering av farligt avfall som deponeras - artikel 2.1

3.4. Blandning av farligt avfall - artikel 2.2-2.4

3.5. Allmänna nationella bestämmelser som ersätter kravet på tillstånd för återvinning av avfall - artikel 3.2

3.6. Inspektion av producenter av farligt avfall - artikel 4.1

3.7. Registrering av avfall - artikel 4.2

3.8. Åtgärder för att säkerställa korrekt emballering och märkning av farligt avfall - artikel 5

3.9. Avfallshanteringsplaner och avfallsstatistik - artikel 6

3.10. Tillfälligt undantag från detta direktiv - artikel 7

3.11. Uppgifter utöver frågeformuläret - artikel 8.3

DIREKTIV 75/439/EEG OM OMHÄNDERTAGANDE AV SPILLOLJOR

1. INLEDNING

2. INFÖRLIVANDE I NATIONELL LAGSTIFTNING

2.1. Nationell lagstiftning

2.2. Bestämmelser om regenerering av spilloljor - artikel 7

2.3. Strängare nationella åtgärder - artikel

3. GENOMFÖRANDE AV DIREKTIVET

3.1. Hantering av spilloljor - artiklarna 2 och 3

3.2. Begränsningar som påverkar möjligheten att regenerera och förbränna spilloljor - artikel 3

3.3. Information till allmänheten och kampanjer - artikel 5

3.4. Upplysningar om företag som omhändertar spilloljor

3.5. Beslut om olika typer av behandling av spilloljor - artikel 5.3

3.6. Upplysningar om företag som hanterar (i frågeformuläret: "omhändertar") spilloljor

3.7. Gränsvärden för förbränning - artikel 8

3.8. Minimikvantiteter spillolja som måste uppföras i en förteckning - artikel

3.9. Gottgörelse till företag som uppsamlar och omhändertar spilloljor - artikel

Bilaga II

DIREKTIV 86/278/EEG OM AVLOPPSSLAM

1. INLEDNING

2. INFÖRLIVANDE I NATIONELL LAGSTIFTNING

3. GENOMFÖRANDE AV DIREKTIVET

3.1. Särskilda villkor när slam från flerkammarbrunnar och andra liknande anläggningar används - artikel 3.2

3.2. Gränsvärden för tungmetaller i jord och slam samt högsta årliga belastning - artikel 5

3.3. Bilaga 1 B och största slammängd (i torrvikt) som får användas på jorden - artikel 5.2 a

3.4. Mindre stränga gränsvärden för tungmetallhalter på arealer för odling av grödor som uteslutande är avsedda att användas som djurfoder - bilaga 1 A, fotnot 1

3.5. Mindre stränga gränsvärden för tungmetallhalter i fråga om mark med ett pH-värde högre än 7 - bilaga I A, fotnot 2.

3.6. Mindre stränga gränsvärden för den årliga mängd tungmetaller som får användas på arealer avsedda för odling av fodergrödor - bilaga 1 C, fotnot 1

3.7. Beskrivning av de metoder som används för behandling av slam - artikel 6

3.8. Analysfrekvensen - bilaga 2 A, punkt 1

3.9. Särskilda villkor för användning eller nedbrukning av obehandlat slam i marken - artikel 6 a

3.10. Förbud mot spridning inom en viss tid före bete eller skörd - artikel 7

3.11. Gränsvärden och andra åtgärder för mark med ett pH-värde lägre än 6 - artikel 8

3.12. Jordanalyser med avseende på andra parametrar än pH och tungmetaller - bilaga 2 B, punkt 1

3.13. Minimifrekvens för jordanalyser - Bilaga 2 B, punkt 2

3.14. Producerad slammängd, mängd slam som används i jordbruket och slammets genomsnittshalt av tungmetaller - artikel

3.15. Undantag för små avloppsreningsverk - artikel

4. SAMMANFATTNING

Bilaga III

DIREKTIV 94/62/EG OM FÖRPACKNINGAR OCH FÖRPACKNINGSAVFALL

1. INLEDNING

2. INFÖRLIVANDE I NATIONELL LAGSTIFTNING

2.1. Nationell lagstiftning

2.2. Program som går utöver de mål som anges i artikel 6.1 a och b

2.3. Överträdelseförfaranden

3. GENOMFÖRANDE AV DIREKTIVET

3.1. Förebyggande av förpackningsavfall

3.2. Åtgärder för att främja återanvändningssystem

3.3. Åtgärder för att införa återvinningssystem

3.4. Främjande av användning av återvunnet material

3.5. Informationskampanjer

3.6. Nationella standarder som avser de väsentliga kraven och koncentrationerna av tungmetaller

3.7. Särskilt kapitel om planer för avfallshantering

3.8. Ekonomiska styrmedel

4. MÄNGDER AV FÖRPACKNINGSAVFALL, ÅTERVINNINGS- OCH MATERIALÅTERVINNINGSANDELAR

4.1. Inledning

4.2. Generering av förpackningsavfall

4.2.1. Förpackningsavfall per capita i medlemsstaterna

4.2.2. Förpackningsavfall per enhet av BNP i medlemsstaterna

4.3. Sammanlagda materialutnyttjande- och återvinningsandelar

4.3.1. Dagsläget för uppnåendet av minimimålen för 2001

4.3.2. Överskridande av maximimålen

4.4. Materialspecifikt materialutnyttjande

4.4.1. Materialutnyttjande av förpackningar av glas

4.4.2. Materialutnyttjande av förpackningar av papper/papp

4.4.3. Materialutnyttjande av metallförpackningar

4.4.4. Materialutnyttjande av plastförpackningar

4.5. Sammanfattning

Bilaga IV

SLUTSATSER OCH FRAMTIDSUTSIKTER

1.1. Definitionen av avfall

1.2. Principernas rangordning

1.3. Avfallsplaner

1.4. Avfallsstatistik

1.5. Skyldigheten att föra anteckningar

1.6. Kontroll av avfallshanteringen

1.7. Överträdelseförfaranden

1.8. Framtidsutsikter

INLEDNING

Syftet med denna rapport är att informera övriga gemenskapsinstitutioner, medlemsstaterna och allmänheten om genomförandet av avfallslagstiftningen under perioden 1998-2000 och närmare bestämt genomförandet av följande direktiv:

- Direktiv 75/442/EEG [1] om avfall.

[1] EGT L 194, 25.7.1975, s. 47, ändrat genom direktiv 91/156/EEG (EGT L 78, 18.3.1991, s. 32).

- Direktiv 91/689/EEG [2] om farligt avfall (ersatte direktiv 78/319/EEG).

[2] EGT L 377, 31.12.1991, s. 20.

- Direktiv 75/439/EEG [3] om omhändertagande av spilloljor.

[3] EGT L 194, 25.7.1975, s. 31, ändrat genom direktiv 87/101/EEG (EGT L 42, 22.12.1986, s. 43).

- Direktiv 86/278/EEG [4] om skyddet för miljön, särskilt marken, när avloppsslam används i jordbruket.

[4] EGT L 181, 4.7.1986, s. 6.

- Direktiv 94/62/EEG [5] om förpackningar och förpackningsavfall.

[5] EGT L 365, 31.12.1994, s. 10.

Rapporten har utformats i enlighet med artikel 5 i direktiv 91/692/EEG [6] om att standardisera och rationalisera rapporteringen om genomförandet av vissa direktiv om miljön. Kommissionen har tidigare offentliggjort en rapport om genomförandet av direktiven 75/442/EEG, 91/689/EEG, 75/439/EEG och 86/278/EEG för perioden 1995-1997 [7], samt en rapport för perioden 1990-1994 [8].

[6] EGT L 377, 23.12.1991, s. 48.

[7] KOM(1999) 752 slutlig, av den 10 januari 2000.

[8] KOM(97) 23 slutlig, av den 27 februari 1997.

Enligt direktiv 91/692/EEG skall medlemsstaterna inkomma med rapporter som baseras på frågeformulär. Frågeformulär avseende direktiven 75/439/EEG, 75/442/EEG och 86/278/EEG antogs genom kommissionens beslut 94/741/EG [9] av den 24 oktober 1994. Frågeformulär avseende direktiv 91/689/EEG och 94/62/EG antogs genom kommissionens beslut 97/622/EG [10] av den 27 maj 1997.

[9] EGT L 296, 17.11.1994, s. 42.

[10] EGT L 256, 19.9.1997, s. 13.

Enligt direktiv 91/692/EEG är kommissionen skyldig att offentliggöra en sammanfattande rapport. Syftet med denna rapport om hela gemenskapen är att ge medlemsstaterna och kommissionen möjlighet att se hur genomförandet av direktiven om avfallshantering fortskrider inom gemenskapen och samtidigt ge allmänheten information om situationen beträffande miljön.

Rapporten bygger i första hand på medlemsstaternas uppgifter. Det innebär att innehållet i hög grad är beroende av de nationella uppgifternas fullständighet, kvalitet och exakthet. När det gäller framför allt rättsärenden som nämns i rapporten, har uppdaterad information som avser tiden efter rapporteringsperioden 1998-2000 tagits med.

Enligt direktiv 91/692/EEG skulle medlemsstaterna inkomma med sina rapporter senast den 30 september 2001. Rapporterna från Österrike, Tyskland, Danmark, Spanien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Sverige, Nederländerna och Förenade kungariket lämnades in mellan november 2001 och februari 2002. Rapporter från de tre regionerna i Belgien lämnades in mellan april och september 2002. Portugal inkom med sina rapporter i oktober 2002. Irland inkom med sin rapport enligt direktiv 94/62/EG i januari 2003.

De flesta av länderna rapporterade också elektroniskt via Europeiska nätverket för miljöinformation och miljöövervakning (EIONET).

Kommissionens första granskning av medlemsstaternas rapporter visade på flera brister och inkonsekvenser, vilket påpekades för de berörda medlemsstaterna. Några av dem lämnade därefter ytterligare information. Beträffande de rapporter som fortfarande uppvisar betydande brister överväger kommissionen att inleda förfaranden enligt artikel 226 i EG-fördraget.

Tabellen nedan visar vilka NUTS-nivåer (Nomenklatur för statistiska territoriella enheter) som motsvarar de nationella administrativa enheter som nämns i flera av rapportens tabeller.

Samarbete med det europeiska ämnescentrumet för avfall och materialflöden (ETC/WMF)

Det här är andra gången en rapport om avfallssektorn har sammanställts i samarbete med det europeiska ämnescentrumet för avfall och materialflöden (ETC/WMF). Rapporten utgår huvudsakligen från de uppgifter om avfall och avfallshantering som lämnades i frågeformulären.

ETC/WMF inrättades av Europeiska miljöbyrån i juni 1997 för att fungera som ett expertcentrum som kan bistå byrån i dess arbete och särskilt genomföra en del av byråns fleråriga arbetsprogram. ETC/WMF har etablerat ett nära samarbete med alla byråns medlemsstater. Detta samarbete vidareutvecklas genom Europeiska nätverket för miljöinformation och miljöövervakning (EIONET), som samlar in, bearbetar och analyserar miljödata, och inte minst genom de nationella kontaktpunkterna för avfallsfrågor.

>Plats för tabell>

Tabell: Nationella administrativa enheter och motsvarande NUTS-nivå.

Till det totala antalet nationella enheter på en viss NUTS-nivå räknas även överordnande nivåer som tillhör denna nivå (i Belgien finns t.ex. på NUTS 2-nivå 10 provinser samt 1 enhet - Bryssel - som även tillhör NUTS 1).

DIREKTIV 75/442/EEG OM AVFALL, ÄNDRAT GENOM DIREKTIV 91/156/EEG

1. INLEDNING

Direktiv 75/442/EEG [11] är det grundläggande rättsliga raminstrumentet om avfallshantering på gemenskapsnivå. Det trädde i kraft 1977 och ändrades genom direktiv 91/156/EEG [12] för att införliva riktlinjerna i gemenskapsstrategin för avfallshantering från 1989. År 1996 ändrades bilaga II till direktiv 75/442/EEG, som innehöll förteckningar över bortskaffande- och återvinningsåtgärder, genom ett kommissionsbeslut [13]. Huvudpunkterna i 1989 års gemenskapstrategi för avfallshantering bekräftades i revideringen av den 30 juli 1996 [14], samtidigt som strategin anpassades till kraven för den kommande femårsperioden.

[11] EGT L 194, 25.7.1975, s. 47.

[12] EGT L 78, 18.3.1991, s. 32.

[13] EGT L 135, 6.6.1996, s. 32.

[14] KOM(96) 399 slutlig, av den 30 juli 1996.

De viktigaste bestämmelserna i direktiv 75/442/EEG i dess ändrade lydelse är följande:

- Definitionen av avfall, som preciserades ytterligare i Europeiska avfallskatalogen, konsoliderad genom kommissionens beslut 2000/532/EG [15] i dess ändrade lydelse, och av andra termer som rör avfallshantering (artikel 1).

[15] EGT L 226, 6.9.2000, s. 3 (Kommissionens beslut 2000/532/EG om ersättning av beslut 94/3/EG om en förteckning över avfall i enlighet med artikel 1 a i rådets direktiv 75/442/EEG om avfall, och rådets beslut 94/904/EG om upprättande av en förteckning över farligt avfall i enlighet med artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689/EEG), ändrat genom kommissionens beslut 2001/118/EG (EGT L 47, 16.1.2001, s.1) och 2001/119/EG (EGT L 47, 22.1.2001, s.32) samt rådets beslut 2001/573/EG (EGT L 203, 23.7.2001, s.18).

- En rangordning av principerna för avfallshantering: förebyggande, återvinning och säkert bortskaffande av avfall (artiklarna 3 och 4).

- Principen om närhet och att gemenskapen själv skall svara för det slutliga omhändertagandet av sitt avfall, samt inrättandet av ett gemensamt nätverk av anläggningar för bortskaffande (artikel 5).

- Skyldigheten för medlemsstaterna att upprätta planer för avfallshanteringen, vilka är nödvändiga för att genomföra denna politik (artikel 7).

- Kravet på tillstånd för inrättningar och företag verksamma inom bortskaffande eller återvinning (artikel 9 och 10).

- Inspektioner av behöriga myndigheter (artikel 13).

- Skyldigheten att föra anteckningar (artikel 14).

- Principen om att förorenaren betalar (artikel 15).

- Rapporteringsskyldigheten (artikel 16).

Denna rapport bygger på det frågeformulär som antogs genom kommissionens beslut 97/741/EG av den 24 oktober 1994 [16] och omfattar perioden 1998-2000.

[16] EGT L 296, 17.11.1994, s. 42.

Förutom att redogöra för frågeformulärets första del (INFÖRLIVANDE I NATIONELL LAGSTIFTNING) kommenteras också i vilken grad definitionen av avfall och Europeiska avfallskatalogen tillämpas. Detta har skett i syfte att följa upp den utvärdering som gjordes i kommissionens första rapport om genomförandet av gemenskapens avfallslagstiftning för perioden 1995-1997.

2. INFÖRLIVANDE I NATIONELL LAGSTIFTNING

2.1. Nationell lagstiftning

Alla 15 medlemsstater uppgav att de hade lämnat uppgifter till kommissionen om gällande lagar och författningar för att införliva direktiv 75/442/EEG om avfall i dess ändrade lydelse i den nationella lagstiftningen. De listor över nationella bestämmelser som har överlämnats av medlemsstaterna rörande direktiven 75/442/EEG och 91/156/EEG finns tillgängliga på Europeiska unionens Celex-webbplats [17].

[17] http://www.europa.eu.int/ celex

2.2. Definitionen av "avfall" och Europeiska avfallskatalogen (artikel 1 a)

Enligt direktiv 75/442/EEG avses med "avfall" varje föremål, ämne eller substans som ingår i de kategorier som anges i direktivets bilaga 1 och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med (artikel 1 a, första stycket). Kommissionen har vidtagit åtgärder för att upprätta den s.k. Europeiska avfallskatalogen (EAK) i enlighet med artikel 1 a. Katalogen finns nu i konsoliderad form [18] i kommissionens beslut 2000/532/EG i dess ändrade lydelse.

[18] Icke-uttömmande förteckning.

I den föregående rapporten för perioden 1995-1997 påpekades att det fanns flera skillnader mellan medlemsstaterna beträffande införlivandet av den gemensamma avfallsdefinitionen i artikel 1 a i den nationella lagstiftningen. En korrekt tillämpning av avfallsdefinitionen är naturligtvis av central betydelse för att säkerställa att medlemsstaterna fullgör sina skyldigheter i fråga om avfallshantering korrekt enligt direktiv 75/442/EEG och annan avfallslagstiftning [19]. Det är inte minst nödvändigt för att se till att ett gemensamt miljöskydd tillämpas i hela gemenskapen och att den inre marknadens funktion inte undergrävs. Sedan den föregående rapporten kvarstår problem när det gäller införlivandet av avfallsdefinitionen i flera medlemsstater.

[19] I detta sammanhang bör det noteras att EG-domstolen, i sin dom i de förenade målen C-418/99 och C-419/99 (ARCO Chemie Nederland m.fl.), bland annat meddelade att frågan om huruvida ett ämne utgör avfall eller inte måste avgöras med hänsyn till alla rådande förhållanden och med beaktande av syftet med direktiv 75/442/EEG liksom kravet på att se till att dess effektivitet inte undergrävs.

I Italien fastställs i artikel 14 i förordningen av den 8 juli 2002 tolkningskriterier för formuleringen "göra sig av med" i artikel 6.1 a i den italienska förordningen 22/97 (avfallsstadgan), genom vilken direktiv 75/442/EEG införlivades i den nationella lagstiftningen. I artikel 14 sägs närmare bestämt att det inte finns något beslut om att göra sig av med det berörda ämnet eller föremålet om detta antingen återanvänds i samma eller någon annan produktions- eller konsumtionscykel, oavsett om det har varit föremål för någon förbehandling som inbegriper en återvinningsåtgärd eller inte. Kommissionen anser att denna bestämmelse strider mot EG-domstolens rättspraxis och eventuellt kan leda till att vissa material undantas från den italienska avfallslagstiftningen som egentligen borde omfattas av gemenskapens avfallsdefinition.

Luxemburg har inte införlivat Europeiska avfallskatalogen (EAK), vilket bekräftades av EG-domstolen den 15 januari 2002 [20]. Landet har närmare bestämt försökt att införliva EAK genom ett ministeriecirkulär som bara är bindande för administrationen och samtidigt infört en renodlat luxemburgsk nomenklatur för avfall som skiljer sig från EAK.

[20] Mål C-196/01, kommissionen mot Luxemburg. (Domen finns tillgänglig på EG-domstolens webbplats: www.curia.eu.int).

Trots att den nationella ramlagstiftningen i Österrike nyligen har ändrats pågår ett överträdelseförfarande även mot detta land för felaktigt införlivande av gemenskapens avfallsdefinition och särskilt av EAK [21]. Dessutom görs i 5 i den österrikiska lagen om avfallshantering 2002 [22] ett antagande om att vissa restsubstanser i avfall (Altstoffe [23]) inte längre utgör avfall när de eller deras väsentliga beståndsdelar direkt används i stället för produkter framställda ur primära råvaror. Enligt EG-domstolens fasta rättspraxis är det faktum att avfallet kan användas i stället för produkter inte tillräckligt för att det skall få undantas från avfallsdefinitionen i direktiv 75/442/EEG. Det måste tvärtom bedömas huruvida användningen av avfallet är förenlig med kraven på lämplig avfallshantering i direktiv 75/442/EEG och annan avfallslagstiftning.

[21] Ej avgjort mål i EG-domstolen C-194/01, kommissionen mot Österrike.

[22] Lagen om avfallshantering 2002 (Abfallwirtschaftsgesetz 2002, BGBl I av den 16 juli 2002, Nr 102, på s. 989).

[23] "Altstoffe" definieras i 2.4 första stycket i lagen om avfallshantering 2002 som antingen avfallsämnen som är skilda från annat avfall eller ämnen som uppstår vid behandling av avfall i återvinningssyfte.

I december 2001 beslutade kommissionen väcka talan vid EG-domstolen mot Förenade kungariket för felaktigt införlivande av avfallsdefinitionen (mål C-62/03). I 75 1990 års miljöskyddslag [24] införlivas bara direktivets krav beträffande "kontrollerat avfall", som enligt 1990 års lag endast omfattar "hushålls-, industri- och handelsavfall eller liknande avfall". Detta är en snävare avfallsdefinition än den i artikel 1 a i direktiv 75/442/EEG i dess ändrade lydelse. Liknande problem finns i införlivandebestämmelserna i Nordirland [25] och Gibraltar [26].

[24] Tillämplig i England, Skottland och Wales.

[25] Förordningen (Nordirland) om avfall och förorenad mark 1997.

[26] Folkhälsoförordningen, ändrad genom folkhälsoföreskrifterna (avfall) (nr 2) 1995 och folkhälsoförordningen (ändring) 1997.

* Sedan den föregående rapporten för perioden 1995-1997 står det klart att flera medlemsstater fortfarande inte korrekt har införlivat avfallsdefinitionen med sin nationella lagstiftning. Tidsfristen för införlivandet löpte ut den 1 april 1993.

2.3. Behöriga myndigheter - artikel 6

Enligt artikel 6 skall medlemsstaterna inrätta eller utse de myndigheter som skall ansvara för genomförandet av direktivet.

Tabell 1 ger en översikt av de nationella avfallsmyndigheternas olika strukturer. Antalet myndigheter inom avfallssektorn och deras befogenheter varierar avsevärt i hela EU.

3. GENOMFÖRANDE AV DIREKTIVET

3.1. Avfallsplaner - artikel 7

Enligt artikel 7.1 skall de behöriga myndigheterna upprätta avfallsplaner som i första hand skall omfatta typ, kvantitet och ursprung beträffande det avfall som skall återvinnas eller bortskaffas, allmänna tekniska krav, speciella åtgärder i fråga om vissa typer av avfall och lämpliga områden eller anläggningar för bortskaffande.

Avfallsplaner är ett viktigt inslag i gemenskapens avfallspolitik, eftersom medlemsstaterna utan lämplig planering varken kan redovisa eller hantera avfallet inom sina territorier. Kravet på avfallsplaner finns förutom i direktiv 75/442/EEG även i artikel 6 i direktiv 91/689/EEG om farligt avfall och i artikel 14 i direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall beträffande dessa typer av avfall.

Tabell 2 ger en översikt över befintliga avfallsplaner. Det finns stora skillnader mellan planerna i fråga om utformning, innehåll och detaljrikedom. Det beror dels på att planerna upprättas på olika nationella, regionala och lokala nivåer, dels på att vissa medlemsstater har större erfarenhet av avfallsplaner än andra. Även om avfallsplaneringen på nationell nivå fortfarande inte är tillfredsställande på vissa håll i Europeiska unionen har det totalt sett skett vissa märkbara framsteg sedan den föregående rapporten.

Fjorton medlemsstater uppgav att de hade upprättat avfallsplaner för att uppnå målen i artiklarna 3-5 i direktiv 75/442/EEG i dess ändrade lydelse. Österrike, Danmark, Luxemburg, Spanien och Sverige har samtliga upprättat nya avfallsplaner på nationell nivå under perioden 1998-2000. Frankrike och Tyskland rapporterar att de har upprättat ett stort antal regionala och lokala avfallsplaner. Grekland och Irland upprättade sina nationella planer så sent som 2001.

År 1997 inledde kommissionen överträdelseförfaranden enligt artikel 226 i EG-fördraget mot flera medlemsstater [27] för underlåtenhet att upprätta avfallsplaner i enlighet med artikel 7 i direktiv 75/442/EEG i dess ändrade lydelse. Sedan dess har antalet överträdelseförfaranden minskat till tre, eftersom flera medlemsstater har antagit avfallsplaner i enlighet med direktiv 75/442/EEG i dess ändrade lydelse. År 2002 bekräftade EG-domstolen att Frankrike [28], Italien [29] och Förenade kungariket [30] hade underlåtit att uppfylla kravet på avfallsplaner i artikel 7. Kommissionen beslutade inleda en andra omgång rättsliga åtgärder mot Italien enligt artikel 228 i EG-fördraget eftersom landet inte hade rättat sig efter domstolens beslut. I skrivande stund håller kommissionen på att överväga om det är nödvändigt att vidta ytterligare rättsliga åtgärder enligt artikel 228 i EG-fördraget mot Frankrike och Förenade kungariket.

[27] Dvs. mot Danmark, Tyskland, Grekland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Finland och Förenade kungariket.

[28] Dom av den 2 maj 2002 i mål C-292/99, kommissionen mot Frankrike. (Domen finns tillgänglig på EG-domstolens webbplats: www.curia.int).

[29] Dom av den 24 januari 2002 i mål C-466/99, kommissionen mot Italien. (Domen finns tillgänglig på EG-domstolens webbplats: www.curia.int).

[30] Dom av den 24 januari 2002 i mål C-35/00, kommissionen mot Förenade kungariket. (Domen finns tillgänglig på EG-domstolens webbplats: www.curia.int).

Det har under diskussioner med medlemsstaterna framkommit att det finns ett intresse för europeiska riktlinjer för avfallsplanerna. Det europeiska ämnescentrumet för avfall och materialflöden håller på att fastställa riktlinjer för avfallsplanerna som bör bli ett värdefullt verktyg för att förbättra och öka förekomsten av avfallsplaner i nuvarande och framtida medlemsstater. Dessa riktlinjer skall läggas fram 2003.

Den typ av samarbete mellan medlemsstaterna som avses i artikel 7.2 har förekommit i ett par fall. Finland och Sverige har haft ett samarbete beträffande slutligt bortskaffande av kommunalt avfall [31] och hantering av avloppsslam. Tyskland rapporterade att flera delstater rådgör med angränsande gränsregioner i andra medlemsstater beträffande planering (Schleswig-Holstein, Niedersachsen, Nordrhein-Westfalen och Saarland). Belgien rapporterade att regionerna Flandern och Vallonien rådgör och har kontakter med angränsande medlemsstater i planeringsfrågor. Förenade kungariket hänvisade till sin redogörelse i den föregående rapporten av samarbetet mellan Förenade kungariket och Irland när det gäller förbränning av kliniskt avfall i Förenade kungariket. Irland [32] lämnade inga närmare upplysningar.

[31] Tillsammans med Norge.

[32] Irland hänvisade till sina förordningar om planering av avfallshantering från 1997, enligt vilka samråd med relevanta lokala myndigheter i Nordirland är tillåtet.

Flera medlemsstater rapporterade att de hade gett kommissionen närmare upplysningar om åtgärder som vidtagits enligt artikel 7.3 för att förhindra transporter av avfall som inte överensstämmer med deras avfallsplaner: Österrike, Danmark, Spanien [33], Italien, Luxemburg, Nederländerna, Finland [34] och Förenade kungariket. Belgien, Grekland, Frankrike, Tyskland, Portugal och Sverige hävdade att de inte hade vidtagit några sådana åtgärder. Belgien uppgav att regionen Flandern vidtagit åtgärder från fall till fall, beroende på avfallstyp och kapacitetsfaktor, medan Vallonien inte hade vidtagit några allmänna åtgärder. Irland uppgav att inga sådana åtgärder hade ansetts vara nödvändiga.

[33] Spanien hänvisade till lag 10/98 enligt vilken det är möjligt att vidta sådana åtgärder (på NUTS 2-nivå).

[34] Finland hänvisade till Statsrådets beslut 14/2000 av den 1 februari 2000 om ändring av den rikstäckande avfallsplanen i syfte att undvika överlappning med förordningen (EEG) nr 259/93 om avfallstransporter.

I Köpenhamnmålet [35] har EG-domstolen haft tillfälle att klargöra det inbördes förhållandet mellan dels artikel 7.3 i direktiv 75/442/EEG i dess ändrade lydelse, dels bestämmelserna om gränsöverskridande transporter av avfall avsett för återvinning i förordning (EEG) nr 259/93 [36] om avfallstransporter i dess ändrade lydelse. Domstolen slog fast att artikel 7.3 måste tolkas så, att det är tillåtet för en medlemsstat att vidta åtgärder för att förhindra avfallstransporter om dessa inte överensstämmer med dess avfallsplan, under förutsättning att avfallsplanen följer bestämmelserna i EG-fördraget och i direktiv 75/442/EEG [37]. I Dusseldorpmålet [38] slog EG-domstolen fast att det i artikel 7 i förordningen om avfallstransporter inte fastställs någon möjlighet för medlemsstaterna att av renodlat ekonomiska hänsyn vidta åtgärder i syfte att genomföra principerna om närhet och egenkapacitet i samband med transporter mellan medlemsstaterna av avfall avsett för återvinning. Kommissionen har sedan slutet av 1990-talet inlett överträdelseförfaranden mot flera medlemsstater som har vidtagit åtgärder för att förhindra eller begränsa export av avfall avsett för återvinning [39].

[35] Dom i mål C-209/98, FFAD mot Köpenhamns kommun, REG 2000, s. I-3743.

[36] Förordning (EEG nr 259/93 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen, i dess ändrade lydelse (EGT L 30, 6.2.1993, s. 1).

[37] I punkt 95 i domen.

[38] Dom i mål C-203/96, Chemische Afvalstoffen Dusseldorp BV m.fl., REG 1998, s. I-4075.

[39] Ej avgjorda mål inför EG-domstolen: C-113/02, kommissionen mot Nederländerna, C-228/00, kommissionen mot Tyskland och C-458/00, kommissionen mot Luxemburg.

* Under 1997-2000 vidtog kommissionen rättsliga åtgärder mot flera medlemsstater som inte hade sett till att avfallsplaner hade upprättats. I slutet av den perioden hade de flesta medlemsstaterna upprättat planer. Problem kvarstår i fråga om Frankrike, Förenade kungariket och Italien. Medlemsstaterna har träffat vissa överenskommelser med varandra om avfallsplaneringsfrågor, särskilt beträffande angränsande gränsområden. Det inbördes förhållandet mellan lokala/nationella avfallsplaner och den inre marknadens krav fortsätter att ge upphov till rättsliga frågor som kräver förtydliganden från EG-domstolens sida.

3.2. Upplysningar om åtgärder för att förebygga och återvinna avfall - artikel 3

Enligt artikel 3.1 i direktivet och enligt gemenskapsstrategin för avfallshantering skall medlemsstaterna besluta om lämpliga åtgärder för att främja att avfall inte uppkommer (att mängden avfall och avfallets skadlighet begränsas) och att avfall återvinns (särskilt genom återanvändning, återvinning och energiåtervinning).

Flera medlemsstater uppgav bara att de hade gett kommissionen upplysningar om planerade åtgärder enligt artikel 3.1, utan att ge någon närmare information: Belgien, Danmark, Tyskland, Spanien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Sverige och Förenade kungariket. När det gäller dessa medlemsstater hänvisas därför till det relevanta avsnittet i den föregående rapporten för perioden 1995-1997 för information om åtgärder i enlighet med artikel 3.1.

Grekland hänvisade till sin lagstiftning om förpackningar [40] och inrättandet av en nationell organisation för alternativ hantering av förpackningsmaterial.

[40] Lag 2939/2001.

Portugal rapporterade att man hade underrättat kommissionen om flera nationella avfallsplaneringsdokument, som bland annat var inriktade på målen att förebygga eller minska avfallsvolymerna och riskerna. Det påpekades att antalet separata insamlings- och återvinningscentraler för befolkningen hade ökat avsevärt, från mindre än 1 % år 1995 till 80 % år 2000.

Finland rapporterade om flera vidtagna åtgärder. I synnerhet innehåller landets avfallslagstiftning [41] bestämmelser om allmän omsorgsplikt i syfte att förebygga avfall och minska avfallets volym och skadlighet. Tillverkare måste enligt finsk lag se till att råvaror används sparsamt i produktionen och att det i stället för råvaror används avfall. Tillverkarna har dessutom en allmän omsorgsplikt att se till att produkterna är hållbara, kan repareras och återanvändas eller återvinnas då de blir avfall och att de risker som en produkt i avfallsfasen ger upphov till minimeras. Behöriga myndigheter skall verka för att dessa skyldigheter fullgörs och använda återvinningsbara produkter eller produkter som tillverkats av returråvaror. Miljötillståndsbeslut måste i princip innehålla en redogörelse av planerade åtgärder för att minska avfallsvolymer och avfallets risker [42]. Finland påpekade att det i de rikstäckande och regionala avfallsplanerna fastställs mål för förebyggandet av avfall och åtgärder för att uppnå dessa mål. Slutligen hänvisade man till Statsrådets beslut på detta område enligt avfalls- och kemikalielagstiftning, bland annat om ozonuttunnande ämnen, batterier och ackumulatorer, PCB och PCT.

[41] 4 den finska avfallslagen 1072/93. Se även avfallsförordningen 1390/93 om andra skyldigheter i detta sammanhang.

[42] Finlands miljöskyddslag 86/2000 och miljöskyddsförordning 169/2000.

Irland rapporterade inte om situationen beträffande genomförandet av artikel 3.1, utan hänvisade till den föregående rapporten för perioden 1995-1997.

* Det är på grundval av medlemsstaternas information fortfarande oklart om avfall har förhindrats uppkomma i Europeiska unionen under perioden 1998-2000 och vilka mängder det i så fall är fråga om.

3.3. Egenkapacitet att bortskaffa avfall - artikel 5

Enligt artikel 5.1 skall medlemsstaterna vidta åtgärder för att upprätta ett gemensamt, ändamålsenligt utformat nätverk av anläggningar för bortskaffandet, så att gemenskapen och medlemsstaterna kan ta hand om sitt avfall. Enligt artikel 4.3 a i) i förordning (EEG) nr 259/93 får medlemsstater förbjuda transport av avfall för bortskaffande i en annan medlemsstat.

Österrike rapporterade att det inom ramen för dess avfallsplaner regelbundet görs undersökningar av hela territoriets tillgängliga kapacitet och behov beträffande avfallshantering. Det lämnades inga närmare upplysningar om eventuellt samarbete med andra medlemsstater. Omkring 0,032 miljoner ton av totalt 48,6 miljoner ton avfall som uppkom i Österrike 1999 exporterades för bortskaffande, vilket innebär att egenkapaciteten uppgick till över 99 %.

Belgien rapporterade att landet inte hade vidtagit några åtgärder för att genomföra artikel 5.1. Samarbete med andra medlemsstater har förekommit i fråga om regionen Flandern och skett i enlighet med EU:s lagstiftning om avfallstransporter [43]. Förutom diskussionerna mellan denna region och Nederländerna finns inga samarbetsstrukturer. Det lämnades ingen särskild information om Belgiens egenkapacitet under perioden 1998-2000 när det gäller bortskaffande av avfall.

[43] Förordning (EEG) nr 259/93 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen, i dess ändrade lydelse (EGT L 30, 6.2.1993, s. 1).

Danmark rapporterade att situationen i fråga om vidtagna åtgärder inte hade förändrats sedan den första rapporten för perioden 1995-1997. Beträffande Danmarks egenkapacitet uppgavs att den totala avfallsproduktionen uppgick till 12,2 miljoner ton 1999, varav omkring 7,8 miljoner ton återvanns, 2,93 miljoner ton förbrändes, 1,47 miljoner ton bortskaffades och 0,017 miljoner ton specialbehandlades.

Finland uppgav att åtgärder hade vidtagits för att uppfylla kraven i artikel 5.1. De allmänna målen och åtgärderna för att uppnå dem fastställs i lagstiftningen [44] och har beskrivits närmare i den rikstäckande avfallsplan som antogs 1998. I planen beskrivs den infrastruktur för nätverket av avfallshanteringsanläggningar i Finland som skall förverkligas fram till 2005. Den kommunala avfallshanteringen bygger på regionalt samarbete. Farligt avfall bortskaffas eller återvinns i centrala anläggningar. Ansvaret för återvinning och slutligt bortskaffande av industri-, jordbruks- och byggavfall vilar på avfallsproducenterna. Samarbete förekommer med Sverige beträffande gränsområden. När det gäller Finlands egenkapacitet att bortskaffa av avfall uppgavs att följande avfallsvolymer hade exporterats år 1999: 0,034 miljoner ton av totalt 2,4 miljoner ton kommunalt fast avfall (egenkapacitet på mer än 98 %) och 0,04 miljoner ton av totalt 0,678 miljoner ton farligt avfall (egenkapacitet på omkring 94 %).

[44] 6 avfallslagen 1072/93.

Frankrike meddelade att lagstiftningsåtgärder hade vidtagits för att genomföra artikel 5.1 [45]. Det lämnades inga närmare upplysningar om eventuellt samarbete med andra medlemsstater. När det gäller egenkapaciteten att bortskaffa avfall rapporterade Frankrike att omkring 0,02 miljoner ton av totalt 3 miljoner ton farligt avfall varje år exporteras för bortskaffande (egenkapacitet på ungefär 99,3 %), medan egenkapaciteten beträffande kommunalt avfall uppgår till nästan 100 %.

[45] Lag nr 76-663 av den 19 juli 1976.

Tyskland rapporterade att följande åtgärder hade vidtagits för att följa artikel 5.1: omfattande planer för anläggningar för avfallshantering och deponier, vilka samordnas mellan angränsande delstater. För att bättre utnyttja tillgängliga anläggningar för avfallshantering, däribland deponier, värmebehandlingsanläggningar och underjordiska deponier finns avtal om samarbete mellan delstater [46]. Som exempel nämndes Brandenburgs och Berlins gemensamma företag för hantering av farligt avfall. Flera delstater rapporteras ha program för ekonomiskt stöd till avfallshantering. När det gäller samarbete med andra medlemsstater hänvisade Tyskland till uppgifterna i rapporten för perioden 1995-1997 [47]. När det gäller egenkapaciteten att bortskaffa avfall rapporterade Tyskland att man år 2000 exporterade omkring 1,3 miljoner ton och 0,09 ton farligt avfall för återvinning respektive bortskaffande. Man uppgav att omkring 1,5 miljoner ton och 0,4 miljoner ton farligt avfall importerades år 2000 för återvinning respektive bortskaffande. Tyskland rapporterade att de flesta delstater försöker säkerställa tillräcklig egenkapacitet när det gäller avfallshantering.

[46] Ett exempel på sådant samarbete mellan delstater finns i EG-domstolens dom nyligen i mål C-324/99, Daimler Chrysler AG mot Land Baden-Württemberg (LBW), REG 2001, s. I-9897, i vilken LBW sörjde för att avfall som krävde särskild övervakning skickades till Hamburg för behandling.

[47] Det står också klart att Tyskland är redo att importera avfall från andra medlemsstater för bortskaffande under jord: se EG-domstolens dom av den 27 februari 2002 i mål C-6/00, Abfall Service AG (ASA) mot Bundesminister für Umwelt, Jugend und Familie, (ännu inte offentliggjord).

Grekland rapporterade att landet inte hade vidtagit några åtgärder för att uppfylla skyldigheten i artikel 5.1. Sådana åtgärder ingår i 2002 års uppdatering av landets avfallsstrategi som syftar till en integrerad hantering på regional nivå. Utan att lämna närmare upplysningar bekräftade man att samarbete i detta syfte förekommer mellan Grekland och andra medlemsstater när det gäller gränsöverskridande transporter av både farligt och icke-farligt avfall för återvinning och bortskaffande. Det rapporteras ske i form av samarbete mellan företag som är verksamma inom avfallshantering och kräva samtycke av behöriga myndigheter [48]. Som svar på frågan om egenkapacitet rapporterade Grekland att 31,7 % av hushållsavfallet omhändertas vid s.k. hygieniska avfallsdeponier, medan 59,6 % omhändertas vid anläggningar i Grekland som inte uppfyller alla villkor i den gällande lagstiftningen. Av detta avfall rapporteras 8 % och 0,7 % återvinnas respektive komposteras.

[48] Detta hänvisar antagligen till tillämpningen av förordning (EEG) nr 259/93 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen, i dess ändrade lydelse (EGT L 30, 6.2.1993, s. 1).

Irland uppgav att man hade vidtagit åtgärder i enlighet med artikel 5.1 [49] och hänvisade till att den relevanta infrastrukturen fått ekonomiskt stöd från EU:s strukturfonder. Det finns ett samarbete med Förenade kungariket som innebär att farligt avfall som kräver förbränning vid hög temperatur tills vidare kan exporteras till Förenade kungariket för bortskaffande. Irland uppgav att det finns en avsevärd egenkapacitet att bortskaffa icke-farligt avfall och rapporterade att omkring 98 000 ton av totalt 370 328 ton farligt avfall år 1998 exporterades för behandling eller bortskaffande.

[49] Relevanta bestämmelser finns i 22, 26 och 38 1996 års lag om avfallshantering.

Italien uppgav att åtgärder i enlighet med artikel 5.1 hade vidtagits i form av de regionala avfallsplaner som anmälts till kommissionen, men lämnade inga närmare upplysningar. Det lämnades inga närmare upplysningar om eventuellt samarbete med andra medlemsstater. Italien uppgav att landets egenkapacitet när det gäller bortskaffande av avfall nästan uppgår till 100 %.

Luxemburg uppgav att avfall bortskaffas vid olika anläggningar inom landet som är lämpliga för hushållsavfall, industriavfall och inert avfall. Man rapporterade att formellt samarbete med andra medlemsstater definieras i den nationella avfallsplanen, där även prioriteringar för avfallsflödena fastställs. Omkring 0,05 miljoner ton avfall exporterades årligen för bortskaffande i andra medlemsstater under perioden 1998-2000. Luxemburg rapporterade att följande mängder avfall hade exporterats år 2000: omkring 0,003 miljoner ton av totalt omkring 0,191 miljoner ton kommunalt fast avfall (egenkapacitet på 98,4 %) och omkring 0,051 miljoner ton av totalt 0,061 miljoner ton farligt avfall (egenkapacitet på 16,4 %). Luxemburg rapporterade att landet hade en egenkapacitet på 100 % beträffande annat inert avfall än det som bortskaffas vid kommunala eller små privata anläggningar.

Nederländerna hänvisade till att landets avfallsplaner innehåller bestämmelser för att säkerställa tillräcklig egenkapacitet för bortskaffande av avfall. Det finns bland annat bestämmelser om planering och byggande av anläggningar för förbränning på mark [50] och deponering av farligt och icke-farligt avfall. Egenkapaciteten att bortskaffa avfall genom förbränning och deponering rapporterades för närvarande vara tillräcklig för allt avfall som kommer att produceras i Nederländerna inom överskådlig framtid. Inget samarbete med andra medlemsstater rapporterades förekomma i syfte att tillämpa artikel 5.1. När det gäller egenkapacitet att bortskaffa avfall rapporterade Nederländerna att landet nästan har fullständig egenkapacitet och att de avfallsvolymer som antingen exporteras eller importeras för bortskaffande är begränsade. Det påpekades emellertid att särskilda omständigheter ibland kan uppstå som tillfälligt nödvändiggör export för andra former av bortskaffande än deponering, där landet har tillräcklig egenkapacitet.

[50] År 1998 befanns Nederländerna ha brutit mot förordning (EEG) nr 259/93 om avfallstransporter genom att införa restriktioner för export av avfall avsett för återvinning i syfte att upprätthålla inhemska värmebehandlingsanläggningars kapacitet och EG-domstolen slog fast att principerna om egenkapacitet och närhet inte är tillämpliga: dom i mål C-203/96, Chemische Afvalstoffen Dusseldorp BV, REG 1998, s. I-4075. Se även det uppföljande målet C-113/02, kommissionen mot Nederländerna, som ännu inte har avgjorts. Ett mål om en närliggande fråga behandlas för närvarande av EG-domstolen om huruvida förbränning av kommunalt fast avfall utgör återvinning eller bortskaffande. Det kommer att ha stor betydelse för medlemsstaternas möjligheter att stoppa export av kommunalt fast avfall för förbränning i andra medlemsstater, eftersom principerna om egenkapacitet och närhet gäller transporter inom gemenskapen av avfall avsett för bortskaffande (se artikel 4.3 a i förordning (EEG) nr 259/93 om avfallstransporter): Mål C-458/00, kommissionen mot Luxemburg.

Portugal uppgav att flera åtgärder hade vidtagits för att tillämpa artikel 5.1. När det gäller bortskaffandet av fast avfall i tätorter har Portugal ett nät av mellankommunala system och system för flera kommuner. Det rapporterades att åtgärder nyligen hade vidtagits för att införa nya kontroller av bortskaffandet av icke-farligt industriavfall [51] och utveckla särskilda anläggningar för bortskaffande och lagring av farligt industriavfall. Särskilda bestämmelser gäller bortskaffande av sjukhusavfall. Vissa särskilda avfallsflöden (t.ex. spilloljor, gamla däck, slam och utbrända batterier) behandlas utan hänsyn till ursprung och särskild lagstiftning har huvudsakligen antagits om integrerad hantering inriktad på att främja återvinning. Portugal uppgav att det inte har förekommit något samarbete med andra medlemsstater rörande tillämpningen av artikel 5.1. År 1999 exporterades omkring 0,031 miljoner ton av totalt 12,78 miljoner ton avfall från Portugal för bortskaffande (vilket innebär att egenkapaciteten uppgick till över 99 %).

[51] Förordning 321/99 av den 11 augusti 1999.

Spanien rapporterade att åtgärder i enlighet med artikel 5.1. hade vidtagits i landets avfallsplaner och att samarbete i detta syfte hade förekommit med andra medlemsstater, men lämnade inga närmare upplysningar. När det gäller egenkapacitet beträffande bortskaffande av avfall rapporterade Spanien att allt avfall från tätorter år 1999 bortskaffades inom landet. Avfall importeras från Andorra och Gibraltar. Spanien rapporterade att omkring 3,29 miljoner ton farligt avfall producerades 1999, varav omkring 0,03 miljoner och 0,02 miljoner ton exporterades för återvinning respektive bortskaffande. Man uppgav att omkring 0,08 miljoner och 0,03 miljoner ton farligt avfall importerades för återvinning respektive bortskaffande.

Sverige uppgav att åtgärder i enlighet med artikel 5.1 hade vidtagits i form av de regionala avfallsplaner som anmälts till kommissionen, men lämnade inga närmare upplysningar. Sverige rapporterade att landet allmänt sett har en egenkapacitet på 100 % när det gäller bortskaffande av avfall. Samarbete förekommer med Finland i gränsområden när detta är motiverat med hänsyn till de lokala förhållandena.

Förenade kungariket uppgav att landet sedan den föregående rapporten har infört nationella avfallsstrategier för England och Wales (maj 2000), Skottland (december 1999), Nordirland (mars 2000) och även för Gibraltar (mars 2000). Enligt uppgift tillämpas strategierna tillsammans med relevanta planeringsriktlinjer för varje område, i syfte att skapa integrerade strategier för hantering av allt kontrollerat avfall. Principen om nationell egenkapacitet tillämpas genom den brittiska planen för export och import av avfall från 1996, enligt vilken det är förbjudet att exportera avfall för bortskaffande. När det gäller samarbete med andra medlemsstater hänvisas till den föregående rapporten för perioden 1995-1997. Förenade kungariket uppskattade att egenkapaciteten för bortskaffande av avfall uppgick till 98,4 % och 98,5 % för perioden 1998/1999 respektive 1999/2000.

* Totalt sett rapporterade de flesta medlemsstater att de hade en avsevärd egenkapacitet att bortskaffa avfall på omkring 99 %, vilket är i stort sett oförändrat jämfört med den föregående rapporten för perioden 1995-1997.

3.4. Upplysningar om avfallsproduktion och avfallshantering - artikel 7.1

I frågeformuläret ombads medlemsstaterna lämna uppgifter om produktion och hantering av hushållsavfall, farligt avfall och andra typer av avfall.

När det gäller hushållsavfall/kommunalt avfall (tabell 3.1 [52] och figur 1) lämnade alla länder uppgifter, men i vissa fall inte för alla tre åren i rapporteringsperioden. De uppgifter som har inkommit visar att avfallsåtervinningen varierar kraftigt från 8 % till 63 %. I bara fem medlemsstater uppgick återvinningen till omkring 40 % eller mer (Österrike, Belgien, Tyskland, Nederländerna och Sverige), medan den i fem andra medlemsstater bara uppgick till omkring 10 % eller mindre (Frankrike, Grekland, Irland, Italien och Förenade kungariket). I genomsnitt uppgick återvinningen till omkring 26 %. Förbränning med eller utan energiåtervinning är fortfarande en viktig del av hanteringen av hushållsavfall i tio medlemsstater (mellan 17 % och 58 %), medan Grekland och Irland inte använder förbränning alls. Förbränningen (med eller utan energiåtervinning) uppgick i genomsnitt till 23 %. Den vanligaste hanteringen är emellertid fortfarande avfallsdeponier med i genomsnitt 45 % bland medlemsstaterna. Fem medlemsstater uppvisade ett starkt beroende av deponering för hushållsavfall (över 60 %) [53]. Dessa siffror visar att återvinningen på det hela taget har ökat något sedan rapporten för perioden 1995-1997, men att deponering fortfarande är den dominerande metoden att hantera hushållsavfall. Den genomsnittliga vikten avfall som producerades per invånare varje år under perioden 1998-2000 var ungefär 500 kg. Detta tyder på en ökning jämfört med perioden 1995-1997 (i genomsnitt 400 kg per person och år) och är mycket långt från målet i kommissionens femte miljöhandlingsprogram om att avfallsproduktionen senast år 2000 skall ha stabiliserats kring 1985 års nivå på 300 kg per invånare. Det krävs betydligt större ansträngningar på nationell nivå för att effektivt förebygga och minska uppkomsten av avfall.

[52] Vissa medlemsstater lämnade uppgifter om kommunalt avfall, som förutom hushållsavfall även kan omfatta handels-, industri- och institutionsavfall av liknande karaktär.

[53] I Grekland utgörs större delen av "annan hantering" dessutom av olaglig avfallsdumpning.

När det gäller farligt avfall (tabell 3.2 och figur 2) lämnade alla länder uppgifter, men i vissa fall inte för alla tre åren i rapporteringsperioden. De uppgifter som inkom visar att återvinningen varierar kraftigt (från 5 % i Finland till 77 % i Luxemburg) och bara fyra medlemsstater har en återvinning på 40 % eller mer. Den genomsnittliga återvinningen av farligt avfall bland medlemsstaterna uppgick till ungefär 27 %. Till skillnad från hushållsavfallet är det en mindre genomsnittlig andel farligt avfall som deponeras (22 %), men ytterligare 27 % i genomsnitt hänfördes till "annan hantering". Den genomsnittliga produktionen av farligt avfall (90 kg per person och år) är ungefär densamma som 1995-1997.

"Annat avfall" utgör den största andelen avfall som produceras (se tabell 3.3, figurerna 3 och 4). Det är inte möjligt att ge en tydlig bild av kategorin "annat avfall" beträffande sammansättning och hantering i Europeiska unionen, eftersom medlemsstaterna inte har räknat in samma avfallsfraktioner eller ens lämnat några uppgifter.

* Det finns fortfarande finns stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller återvinningen av avfall, vilket även konstaterades i den föregående rapporten för perioden 1995-1997. I genomsnitt har återvinningen ökat, men i flera medlemsstater är återvinningen av hushållsavfall fortfarande relativt begränsad. Trots en sjunkande tendens är många medlemsstater fortfarande starkt beroende av deponering som ett sätt att bortskaffa hushållsavfall. I vissa medlemsstater bortskaffas en stor andel avfall genom förbränning, men även om förbränningen sker med energiåtervinning (där länderna tillämpar olika kriterier) är det i allmänhet ett sämre alternativ än metoder högre upp i rangordningen av avfallshanteringsprinciper, såsom återanvändning och materialåtervinning. Lagstiftningsinitiativ som planeras eller nyligen har tagits beträffande förpackningsavfall [54], uttjänta fordon [55] och elektriskt och elektroniskt avfall [56] är inriktade på en mycket hög återvinning och separat avfallsinsamling vid källan.

[54] KOM(2001) 729 slutlig. Kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall.

[55] Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/53/EG om uttjänta fordon, EGT L 269, 21.10.2000, s. 34.

[56] KOM(2000) 347 slutlig. Kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Förslaget antogs nyligen den 16-19 december 2002 av rådet och Europaparlamentet (ännu ej offentliggjort i Europeiska unionens officiella tidning).

3.5. Allmänna bestämmelser om undantag från tillståndsplikten - artikel 11

Enligt artikel 11 får medlemsstater undanta inrättningar och företag som själva bortskaffar sitt avfall på den plats där detta uppkommer eller som återvinner sitt avfall från tillståndsplikten (artikel 9 och 10).

Belgien, Danmark, Tyskland, Grekland, Spanien, Frankrike, Nederländerna, Österrike, Portugal, Finland och Sverige uppgav att de inte hade antagit några allmänna bestämmelser om undantag från eventuella tillståndskrav.

Irland, Italien och Förenade kungariket uppgav att de hade antagit sådana bestämmelser, men lämnade inga närmare upplysningar. Även Luxemburg uppgav att sådana bestämmelser hade antagits.

* Relativt få medlemsstater har utnyttjat möjligheten att bevilja undantag från tillståndsplikten under perioden 1998-2000, vilket även konstaterades i den föregående rapporten. De medlemsstater som har utnyttjat denna möjlighet har tyvärr inte angett några skäl eller fördelar med detta. Detta är fortfarande ett mycket outvecklat område. Italien har nyligen begärt och beviljats möjlighet att undanta företag från tillståndskravet för återvinning av vissa typer av farligt avfall enligt artikel 3 i direktiv 91/689/EEG [57]. Det är det första exemplet på ett sådant undantag.

[57] Kommissionens beslut 2002/909/EG om italienska regler om att frångå kraven på tillstånd för inrättningar och företag som återvinner farligt avfall i enlighet med artikel 3 i direktiv 91/689/EEG om farligt avfall, EGT L 315, 19.11.2002, s. 16.

3.6. Skyldigheten att föra anteckningar - artikel 14

Enligt artikel 14 skall alla inrättningar och företag som är verksamma inom återvinning och bortskaffande föra anteckningar om avfall och avfallshantering. Även producenter kan omfattas av detta krav. Uppgifterna skall på begäran lämnas till de behöriga myndigheterna.

När det gäller Belgien krävs i regionen Flandern att register förs på grundval av artikel 5.2.1.2 4 förordningen Vlarea II [58]. Denna registreringsskyldighet kompletteras genom 5.1.5 förordningen Vlarea. Beträffande producentansvaret enligt artikel 14 hänvisas till rapporten för perioden 1995-1997.

[58] Flamländska förordningar om förebyggande och hantering av avfall.

Danmark hänvisade till särskilda bestämmelser om att inrättningar och företag som är verksamma inom återvinning och bortskaffande av avfall skall föra register [59]. Danmark uppgav också att vissa företag från och med 2001 måste föra register over avfallsproduktionen och bevara dessa register i fem år. Denna information skall vara tillgänglig för behöriga myndigheter [60].

[59] I 15-17 miljö- och energiministeriets kungörelse nr 619 av den 27 juni 2000 om informationssystemet för avfall och återvinning (ISAG).

[60] Se 18, 19, 50 och 53 miljö- och energiministeriets kungörelse nr 619 av den 27 juni 2000 om avfall.

Tyskland uppgav att det i landets avfallslagstiftning fastställs krav på registerföring för inrättningar och företag som är verksamma inom återvinning eller bortskaffande [61]. Avfallshanteringen övervakas med hjälp av certifiering, register och dokumentation. För närmare upplysningar hänvisas till rapporten för perioden 1995-1997.

[61] Se 1994 års kretslopps- och avfallslag, förordningen om certifiering av återvinning och bortskaffande, förordningen om specialiserade avfallshanteringsföretag, tekniska riktlinjer för lagring, kemisk, fysisk och biologisk behandling, förbränning och dumpning av avfall som kräver särskild övervakning och tekniska riktlinjer för återvinning, behandling och andra former av hantering av hushållsavfall.

Grekland rapporterade att det i landets avfallslagstiftning fastställs krav på registerföring för inrättningar och företag som är verksamma inom återvinning eller bortskaffande, samt för producenter av avfall [62]. De är närmare bestämt skyldiga att föra register och på begäran ställa dessa till behöriga myndigheters förfogande. Företagen skall vidarebefordra denna information till prefekten i det område där den berörda anläggningen är belägen eller där verksamhet utförs varje år. Varje berörd prefekt är skyldig att årligen lämna en redogörelse till ministern med ansvar för miljöfrågor, regional planering och offentliga arbeten.

[62] Gemensamt ministerbeslut 69728/824/1996 (Författningssamling 358/B).

Spanien uppgav också att det i landets avfallslagstiftning fastställs krav på registerföring för företag verksamma inom bortskaffande och återvinning av avfall [63], men lämnade inga närmare konkreta upplysningar. Det påpekades att producenter av farligt avfall är skyldiga att följa artikel 14 enligt spansk lagstiftning [64].

[63] Artikel 13.3 i lag 10/1998 om avfall.

[64] Artiklarna 16 - 17 i den kungliga förordningen 833/1988.

Frankrike uppgav också att det i landets avfallslagstiftning fastställs krav på registerföring för företag verksamma inom bortskaffande och återvinning av avfall, liksom för producenter [65], men lämnade inga närmare konkreta upplysningar.

[65] Artikel 8 i "Arrêté du 4 janvier 1985 relatif au contrôle des circuits d'élimination des déchets générateurs de nuisances".

Irland uppgav att det finns krav på registerföring och bifogade standardiserade format. Producenter av farligt avfall är skyldiga [66] att föra register över produktion, behandling, insamling och transport av sådant avfall och att ställa dessa uppgifter till behöriga myndigheters förfogande för inspektion.

[66] I enlighet med avdelning VI i 1998 års förordningar om hantering av farligt avfall.

Italien rapporterade att landets avfallslagstiftning innehåller flera krav på registerföring och certifiering som är bindande för såväl företag verksamma inom bortskaffande och återvinning som producenter av farligt avfall (utom vissa jordbruksföretag), samt producenter av icke-farligt avfall som deltar i industri- och hantverksprocesser (utom vissa mindre aktörer) [67]. Registerföringen är standardiserad och föremål för regelbundna certifieringsförfaranden hos de behöriga myndigheterna.

[67] Förordning 22/1997.

Luxemburg upprepade att gemenskapens bestämmelse har införlivats genom artikel 14 i lagen av den 17 juni 1994. I artiklarna 10-11 i denna lag anges vilka inrättningar som måste föra register och vilka som får undantas.

Nederländerna rapporterade att inrättningar och företag som hanterar, behandlar eller bortskaffar avfall är skyldiga att föra register över avfallets karaktär och sammansättning. Man uppgav att det inte finns någon enhetlig registrering, utan att inrättningarna och företagen i regel får föra register på det sätt som passar dem. Standardblanketter används för att informera behöriga myndigheter om mottaget avfall. Nederländerna uppgav att även avfallsproducenter är skyldiga att föra register över det avfall som de överlämnar till någon annan. De är dessutom också skyldiga att informera mottagaren av avfallet om avfallets karaktär och sammansättning.

Österrike uppgav att alla som bedriver en verksamhet som ger upphov till avfall eller som samlar in eller behandlar avfall enligt landets avfallslagstiftning måste föra register för varje år och på begäran överlämna denna information till behöriga myndigheter [68]. Dessa register måste bevaras i minst sju år. Österrike uppgav att producenter är skyldiga att föra register enligt denna nationella lagstiftning.

[68] Lagen om avfallshantering och förordning 65/1991 om avfallskontroll.

Portugal uppgav att det i landets avfallslagstiftning fastställs krav på registerföring för företag verksamma inom bortskaffande och återvinning av avfall, liksom för aktörer som förvarar avfall [69]. Särskilda skyldigheter beträffande registerföring åligger företag som hanterar sjukhusavfall [70], uppsamlar och återvinner spilloljor [71], bortskaffar eller sanerar PCB [72], samt företag med befogenhet att utfärda intyg om destruktion eller kvalificerad nedmontering av uttjänta fordon [73]. Även avfallsproducenter är skyldiga att föra register och att överlämna register över det producerade avfallet till behöriga myndigheter [74].

[69] Kapitel IV i förordning 239/97 av den 9 september 1997.

[70] Artikel 12 i förordning 174/97 av den 10 mars 1997.

[71] Artikel 3.2 i förordning 88/91 av den 23 februari 1991.

[72] Artikel 5 i förordning 277/99 av den 23 juli 1999.

[73] Artikel 3 i förordning 292-B/2000 av den 15 november 2000.

[74] Artikel 17.1 i förordning 239/97.

I Finland är företag verksamma inom återvinning och bortskaffande som omfattas av kravet på miljötillstånd skyldiga att föra bok [75]. Det rekommenderas att både bokföring och årsrapportering till de behöriga myndigheterna görs på standardblanketter. De behöriga myndigheterna skickar blanketter till aktörerna. Även producenter av farligt avfall (utom hushåll) är skyldiga att föra bok.

[75] 51 den finska avfallslagen.

Sverige rapporterade att dess miljöbalk innehåller krav på att anteckningar skall föras, men lämnade inga närmare upplysningar. Man påpekade att producenter inte är skyldiga att föra anteckningar i Sverige.

* De flesta medlemsstater verkar ha genomfört skyldigheten att föra anteckningar enligt artikel 14. En del uppger att de har fastställt producentrelaterade skyldigheter utöver skyldigheterna för producenter av farligt avfall. Erfarenheterna från medlemsstaterna när det gäller tillämpningen av skyldigheten att föra anteckningar är fortfarande begränsade.

*

Bilaga I

>Plats för tabell>

Tabell 1: Antalet behöriga myndigheter på varje NUTS-nivå som utsetts i enlighet med artikel 6 och deras befogenheter beträffande direktiven (fråga I.2 i frågeformuläret).

Anmärkningar:

(1) N står för typ av myndighet och är en förkortning för NUTS: Nomenklatur för statistiska territoriella enheter (Eurostat).

(2) Antal myndigheter anges i förkortad form: N2=5 betyder till exempel att det finns 5 myndigheter/institutioner på NUTS-nivå 2.

(3) Övrig information i tabellen anges i rutorna: N3, N5 betyder till exempel att artiklarna har införlivats på myndigheter/institutioner på NUTS-nivå 3 och 5.

(4) N5: Lokal avfallsplanering (placering av soptunnor, rutt för sophämtningsfordon etc.).

(5) Ingen information på NUTS-nivå N0, N2: Befogenhet att bevilja planeringstillstånd och godkänna miljövillkor, N3: Offentliggörande av miljökonsekvensbedömningar; beviljande av tillstånd; kontroller.

(6) N0: Brittiska regeringen, skotska regeringen, Nordirlands församling, Wales församling, Gibraltars regering. N1: England/Wales (DEFRA+EA), Skottland (SEPA), Nordirland (EHS), Gibraltar (Gibraltars regering). N3: Lokal- eller distriktsmyndigheter: 121 UA (Unitary Authority) och WDA (Waste Disposal Authority) i England, 22 i Wales, 32 i Skottland, 26 i Nordirland, 1 i Gibraltar.

(7) N0: Tillstånd för bortskaffande och återvinning: utfärdar intyg om att det inte finns några invändningar mot provinsiella tillstånd. Registrering av inrättningar och företag enligt artikel 12: beträffande spillolja. N4: beträffande insamling inom kommunen.

(8) N2: Registrering av inrättningar och företag enligt artikel 12 är inte tillämplig. Irland är en NUTS 2-region - miljöbyrån (Environmental Protection Agency) är den relevanta myndigheten/institutionen.

>Plats för tabell>

Tabell 2. Översikt över avfallsplaner i medlemsstaterna. För varje avfallsplan ges närmare upplysningar i tabellerna i tillägget (fråga II.1 c i frågeformuläret).

Anmärkningar:

* Information från WasteBase.

>Plats för tabell>

Tabell 3.1. Behandling och hantering av hushållsavfall (fråga II.4 i frågeformuläret).

i.s.: inget svar

Anmärkningar:

* Kommunalt avfall inklusive hushållsavfall

** Hushållsavfall

Export av kommunalt fast avfall till Norge 566 ton och till Sverige 2858 ton, import av kommunalt fast avfall från Sverige 1226 ton och av avfallsbränsle från Nederländerna för provtagning 2884 ton. Hushållsavfall utgör ungefär 40 % av det kommunala fasta avfallet.

(1) Med annan hantering avses kompostering.

(2) "Annan behandling": 31 000 ton är kompostering och resten utgörs av olaglig dumpning av avfall.

(3) I den deponerade kvantiteten ingår avfall från gaturenhållning.

(4) Den kvantitet som återvinns består av kompost och avfallsbränsle.

(5) De återvunna kvantiteterna avser endast organiskt avfall som komposteras. Återvinning av andra avfallsfraktioner utförs inte i Luxemburg.

(6) Sammanlagt 18 376 532 ton. Övrigt: selektiv insamling av papper och glas.

(7) Alla siffror är uppskattningar.

>Plats för tabell>

Tabell 3.2. Behandling och hantering av farligt avfall (fråga II.4 i frågeformuläret).

Anmärkningar:

* Inom medlemsstaten.

** Utanför medlemsstaten.

(1) Annan återvinning: fysiko-kemiska behandlingsanläggningar för organiskt och icke-organiskt avfall.

(2) Avfall som genomgått annan fysiko-kemisk behandling.

(3) Bara från primära källor.

(4) Mängden förorenad jord och stenar ingår inte (inom). Siffrorna gäller exporterade kvantiteter av de avfallstyper som anges i bilagorna III och IV till rådets förordning 259/93. Alla dessa avfallstyper betraktas inte nödvändigtvis som farligt avfall (utanför).

(5) Andra behandlingar är fysiko-kemiska (inom).

(6) Den totala siffran utgör ungefär 97 % av den faktiska siffran.

(7) Alla andra bortskaffningsmetoder omfattar kemiska, fysiska och biologiska processer (inom).

(8) Luxemburg: Annan behandlingsmetod = fysiko-kemisk behandling (inom).

(9) Annan behandling: fysiko-kemisk behandling.

(10) Uppskattningar för revideringen av den nationella planen för farligt avfall. Totalt: 3 293 705 (inom).

(11) Uppskattning. Uppdelning finns ej tillgänglig.

>Plats för tabell>

Tabell 3.3. Behandling och hantering av annat avfall. Vilka typer av avfall som ingår i denna kategori varierar mellan medlemsstaterna, men den kan omfatta kommunalt fast avfall, kommunalt avloppsslam, industriavfall, avfall från energi- och vattenförsörjning, gruvavfall, jordbruksavfall och byggavfall. (fråga II.4 i frågeformuläret).

// Inga uppgifter har lämnats

Anmärkningar:

(1) Siffrorna anger summan av två rapporterade avfallsfraktioner:

(2) Icke-farligt industriavfall (på annat sätt konditionerat avfall): 21 675 000 ton (98 % av den totala siffran): återvunnet 51 %, förbränt 4 %, deponerat 15 % och annat 30 %.

(3) Farligt industriavfall: 343 500 ton (2 % av den totala siffran): återvunnet 51 %, förbränt 4 %, deponerat 15 % och annat 30 %.

(4) Siffrorna anger summan av fyra rapporterade avfallsfraktioner:

(5) Bygg- och rivningsavfall: 3 223 000 ton (32 % av den totala siffran): återvunnet 90 %, förbränning med energiåtervinning 2 % och deponerat 8 %.

(6) Industriavfall: 2 947 000 ton (30 % av den totala siffran): återvunnet 64 %, förbränning med energiåtervinning 15 % och deponerat 21 %.

(7) Handel och tjänster: 1 120 000 ton (11 % av den totala siffran): återvunnet 40 %, förbränning med energiåtervinning 46 % och deponerat 14 %.

(8) Avfall från energiproduktion: 1 176 000 ton (12 % av den totala siffran): återvunnet 100 %.

(9) Annat avfall: 1 480 000 ton (15 % av den totala siffran): återvunnet 77 %, förbränning med energiåtervinning 17 % och deponerat 6 %.

(10) Siffrorna anger summan av tre rapporterade avfallsfraktioner:

(11) Bygg- och rivningsavfall: 1 200 000 ton (6 % av den totala siffran): Allt behandlat under kategorin "annat".

(12) Industriavfall: 19 123 000 ton (90 % av den totala siffran): återvunnet 40 %, förbränning med energiåtervinning 24 %, förbränt <1 %, deponerat 24 % och annat 12 %.

(13) Avfall från energiproduktion: 921 000 (4 % av den totala siffran): återvunnet 61 %, förbränning med energiåtervinning 1 %, förbränt <1 %, deponerat 34 % och annat 4 %.

(14) Industriavfall (tillverkning): Den resterande kvantiteten icke-farligt industriavfall (11 755 000 ton) bortskaffas eller återanvänds av producenterna själva. År ej angivet.

(15) I den totala siffran ingår bara icke-farligt avfall (industriellt).

(16) Bygg- och rivningsavfall: 2 704 958 ton (3 % av den totala siffran): återvunnet 43 % och deponerat 57 %.

(17) Industriavfall: 4 876 406 ton (6 % av den totala siffran): behandlingsmetod ej angiven.

(18) Handel och tjänster: 689 234 ton (1 % av den totala siffran): återvunnet 19 % och deponerat 81 %.

(19) Jord- och skogsbruk: 64 578 724 ton (85 % av den totala siffran): behandlingsmetod ej angiven.

(20) Gruvor och mineralutvinning: 3 511 643 ton (5 % av den totala siffran): återvunnet <1 % och deponerat 100 %.

(21) Återvunnet material och kompost ingår i de återvunna produkterna. (avfallsfraktionen avser icke-farligt avfall från handel, industri och hantverk).

(22) Rivningsavfall. Mestadels jord från schaktning som deponeras.

(23) Siffrorna anger summan av tre rapporterade avfallsfraktioner:

(24) Bygg- och rivningsavfall: 19 050 000 ton (39 % av den totala siffran): återvunnet 94 %, förbränning med energiåtervinning 1 % och deponerat 5 % Industriavfall (tillverkning): 20 225 000 ton (41 % av den totala siffran): återvunnet 82 %, förbränning med energiåtervinning 6 %, deponerat 6 % och annat 6 % (Annan behandling: utsläppt efter behandling).

(25) Annat avfall: 9 842 000 ton (20 % av den totala siffran): återvunnet 68 %, förbränning med energiåtervinning 18 % och deponerat 14 %.

(26) Uppskattat till totalt 239 700 000 ton/år. Uppdelning finns ej tillgänglig.

>Hänvisning till>

Anm.: NUTS står för Nomenclature des Unités Territoriales Statistiques (Nomenklatur för statistiska territoriella enheter (Eurostat)).

>Hänvisning till>

Figur 2. Behandling och bortskaffande av hushållsavfall i procent (Källa: Tabell 3.1)

>Hänvisning till>

Figur 3. Behandling och bortskaffande av farligt avfall i procent (Källa: Tabell 3.2)

>Hänvisning till>

Figur 4. Behandling och bortskaffande av annat avfall i procent (Källa: Tabell 3.3)

>Hänvisning till>

DIREKTIV 91/689/EEG OM FARLIGT AVFALL

1. INLEDNING

Direktiv 91/689/EEG [76] innehåller stränga bestämmelser om hantering och övervakning av farligt avfall och kompletterar därmed direktiv 75/442/EEG [77], som utgör den rättsliga ramen för alla typer av avfall. Direktiv 91/689/EEG har ersatt direktiv 78/319/EEG om giftigt och annat farligt avfall.

[76] EGT L 377, 31.12.1991.

[77] .

De viktigaste bestämmelserna i direktiv 91/689/EEG för att säkerställa en miljövänlig hantering av farligt avfall är följande:

- Definitionen av farligt avfall (artikel 1), som vidareutvecklas genom den förteckning över farligt avfall som fastställs i rådets beslut 94/904/EG [78], ersatt av kommissionens beslut 2000/532/EG [79] i dess ändrade lydelse.

[78] EGT L 356, 31.12.1994, s. 14.

[79] EGT L 226, 6.9.2000, s. 3.

- Förbudet att blanda olika kategorier av farligt avfall och att blanda farligt avfall med icke farligt avfall (artikel 2).

- Kravet på ett särskilt tillstånd för inrättningar och företag som hanterar farligt avfall (artikel 3).

- Regelbunden inspektion av producenter av farligt avfall och deras skyldighet att föra register om avfallet (artikel 4).

- Korrekt emballering och märkning av avfall som samlas in, transporteras eller tillfälligt lagras (artikel 5).

- Planer för hantering av farligt avfall (artikel 6).

Farligt hushållsavfall omfattas inte av bestämmelserna i direktivet.

Denna rapport baseras på ett frågeformulär som antogs genom kommissionens beslut 97/622/EG [80] av den 27 maj 1997.

[80] EGT L 256, 19.9.1997, s. 13.

Förutom den första delen av frågeformuläret ("INFÖRLIVANDE I NATIONELL LAGSTIFTNING") innehåller denna rapport en utvärdering av hur definitionen av farligt avfall och förteckningen över farligt avfall har genomförts i var och en av de 15 medlemsstaterna.

2. INFÖRLIVANDE I NATIONELL LAGSTIFTNING

2.1. Nationell lagstiftning

Alla medlemsstater bekräftade att de delgivit kommissionen de nationella lagar och andra författningar som de antagit för att genomföra direktiv 91/689/EEG om farligt avfall och rådets beslut 94/904/EG om upprättande av en förteckning över farligt avfall i nationell lagstiftning.

2.2. Definition av "farligt avfall" och förteckningen över farligt avfall

I definitionen av farligt avfall i artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689/EEG hänvisas till den förteckning över farligt avfall som antagits genom rådets beslut 94/904/EG, ersatt genom kommissionens beslut 2000/532/EG i dess ändrade lydelse. Kommissionen anser följaktligen att införlivandet av förteckningen över avfall är en nödvändig del av medlemsstaternas genomförande av definitionen av farligt avfall. Kommissionen anser vidare att det är nödvändigt att medlemsstaterna har införlivat bilagorna 1, 2 och 3 till rådets direktiv 91/689/EEG.

Ytterligare två aspekter bör beaktas vid bedömningen av huruvida medlemsstaternas nationella lagstiftning överensstämmer med gemenskapens definition av farligt avfall. För det första att vissa medlemsstater har vidtagit mer långtgående åtgärder, dvs. att de har inkluderat avfall som har de egenskaper som anges i bilaga 3 och som de därför anser vara farligt. Av artikel 1.4 andra stycket i direktivet framgår att det finns en möjlighet att införa nya poster i förteckningen över farligt avfall, under förutsättning att de anmäls till kommissionen, vilket är förenligt med artikel 176 i EG-fördraget. (Se avsnitt 3.1 i denna rapport.) För det andra omfattas inte hushållsavfall av direktivet. Detta utesluter emellertid inte att hushållsavfall kan vara farligt. (Se avsnitt 3.2 i denna rapport.)

I den förra genomföranderapporten för perioden 1995-1997 konstaterades att endast fyra medlemsstater, nämligen Finland, [81] Grekland, [82] Luxemburg [83] och Spanien, [84] korrekt hade införlivat alla delar av definitionen av farligt avfall. Sedan den rapporten har situationen visserligen förbättrats, men det finns fortfarande några medlemsstater som ännu inte fullt ut har införlivat alla delar av definitionen av farligt avfall.

[81] Avfallslag 1072/1993. Avfallsförordning 1390/1993. Miljöministeriets beslut 867/1996 om en förteckning över de vanligaste typerna av avfall och över problemavfall.

[82] Beslut 19396/1546 av den 18 juli 1997 om åtgärder och villkor för hantering av farligt avfall.

[83] Lag av den 17 juni 1994 om förebyggande och hantering av avfall. Förordning av den 11 december 1996 om farligt avfall.

[84] Lag 10/1998 av den 21 april 1998 om avfall, kunglig förordning 952/1997 om giftigt och farligt avfall och om ändring av förordning om genomförande av lag 20/1986 (antagen genom kunglig förordning 833/1988 av den 20 juli 1988).

Österrike hade varken införlivat de relevanta bilagorna om farligt avfall eller förteckningen över farligt avfall. Enligt den österrikiska lagstiftningen är farligt avfall sådant avfall som med hänsyn till allmänintresset kräver särskild försiktighet och vidtagande av särskilda försiktighetsåtgärder, och som vid normal hantering kräver extra åtgärder eller större försiktighet än hushållsavfall [85]. I december 2000 beslutade kommissionens att väcka talan mot Österrike vid domstolen. Österrike har nu införlivat de relevanta bilagorna om farligt avfall genom avfallshanteringslagen från år 2002. Dessutom har definitionen av farligt avfall ändrats. Dessa frågor har därför återkallats från de förfarande som för närvarande pågår vid domstolen [86].

[85] Artikel 2.5 i lagen av den 6 juni 1990 om avfallshantering.

[86] Mål C-194/01.

Belgien, Danmark [87], Frankrike [88], Tyskland [89], Irland, Italien, Nederländerna [90], Portugal [91] och Sverige [92] har införlivat alla delar av definitionen av farligt avfall i sin nationella lagstiftning. När det gäller Frankrike är emellertid införlivandet av testmetoderna fortfarande föremål för granskning. Det är också viktigt att notera att terminologin i den franska lagstiftningen avviker från den som används i gemenskapslagstiftningen, eftersom man talar om "särskilt industriavfall" i stället för "farligt avfall". Detta är också fallet med tysk lagstiftning, där man talar om "avfall som kräver särskild övervakning".

[87] Miljöministeriets föreskrifter (kungörelse) nr 299 av den 30 april 1997 om avfall.

[88] Lag nr 75-633 av den 15 juli 1975 om bortskaffande av avfall och materialåtervinning (ändrad genom lag nr 92-646 av den 13 juli 1992). Förordning nr 97-517 av den 15 maj 1997 om klassificering av farligt avfall.

[89] Lag av den 27 september 1994 om förebyggande, återvinning och bortskaffande av avfall. Förordning av den 10 september 1996 om fastställande av avfall som kräver särskild övervakning.

[90] Förordning av den 8 december 1997 om klassificering av farligt avfall och spilloljor.

[91] Förordning 239/97 av den 9 september 1997. Förordning nr 818/97 av den 5 september 1997.

[92] Förordning (SFS 1996:971) av den 26 september 1996 om farligt avfall.

Förenade kungarikets lagstiftning uppfyller endast delvis definitionen av farligt avfall, eftersom den inte omfattar vissa typer av avfall som omfattas av direktivet. I december 2001 beslutade kommissionen att väcka talan mot Förenade kungariket vid domstolen.

3. GENOMFÖRANDE AV DIREKTIVET

3.1. Definitionen av "farligt avfall" i nationell lagstiftning - artikel 1.4

Enligt artikel 1.4 andra strecksatsen avses med farligt avfall, förutom det avfall som finns upptaget i förteckningen över farligt avfall, allt annat avfall som enligt en medlemsstat företer någon eller några av de egenskaper som anges i bilaga 3. Sådana fall skall anmälas till kommissionen.

Belgien (regionen Vallonien), Österrike, Finland, Tyskland, Luxemburg, Nederländerna, och Förenade kungariket har anmält ytterligare avfallstyper som betraktas som farligt avfall.

Belgien (regionen Bryssel), Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanien har inte anmält några andra avfallstyper som farligt avfall.

Danmark och Sverige har inte lämnat några uppgifter.

* Dessa anmälningar granskades av kommissionen, biträdd av den kommitté som inrättades genom artikel 18 i direktiv 75/442/EEG, för att anpassa gemenskapens förteckning över farligt avfall. Genom kommissionens beslut 2000/532/EG [93] upprättades en gemenskapsförteckning över avfall, som integrerade förteckningen över farligt avfall. Beslut 2000/532/EG ändrades ytterligare genom kommissionens beslut 2001/118/EG [94] respektive 2001/119/EG [95] samt genom rådets beslut 2001/573/EG [96].

[93] EGT L 226, 6.9.2000, s. 3.

[94] EGT L 47, 16.2.2001, s. 1.

[95] EGT L 47, 16.2.2001, s. 32.

[96] EGT L 203, 28.7.2001, s. 18.

3.2. Farligt hushållsavfall - artikel 1.5

Enligt artikel 1.5 gäller bestämmelserna i direktivet inte hushållsavfall. I frågeformuläret ställs frågan om medlemsstaterna har vidtagit åtgärder för att skilja farligt hushållsavfall från annat farligt avfall [97].

[97] Eftersom den fråga som ställs i frågeformuläret inte särskilt efterfrågar närmare information är vissa av svaren på denna fråga otydliga i fråga om vilka bestämmelser som gäller för farligt hushållsavfall.

I Belgien har man infört separat insamling av farligt hushållsavfall i regionen Bryssel. I regionen Flandern ingår sådana åtgärder i de flamländska förordningarna om förebyggande och hantering av avfall (Vlarea).

I Österrikes avfallshanteringslag [98] definieras farligt hushållsavfall, liksom farligt avfall från andra producenter som är jämförbara med privata hushåll, som "Problemstoff" (problemmaterial). De lokala myndigheterna är skyldiga att samla in detta avfall separat minst två gånger om året.

[98] Abfallwirtschaftsgesetz - AWG - BGBI. nr 325/1998.

Finland uppger att hushållen är undantagna från kravet i den finska avfallslagen att registrera farligt avfall. För andra undantag hänvisas till rapporten för perioden 1995-1997. Enligt den rapporten är kommunerna skyldiga att anordna återvinning och behandling av farligt hushållsavfall. Bestämmelserna om förpackning och märkning gäller enbart efter det att det farliga avfallet levererats till kommunerna.

I Tysklands samtliga delstater samlas farligt hushållsavfall normalt in separat av offentligrättsliga organ, med hjälp av mobila eller stationära insamlingssystem. I lagstiftningen fastställs följande: farligt hushållsavfall är undantaget från bestämmelserna i förordningen om registrering av återvinning och bortskaffande av avfall; förordningen om miljövänlig lagring av hushållsavfall förbjuder lagring av farligt hushållsavfall vid insamlingsstationer för hushållsavfall; de tekniska föreskrifterna för farligt avfall är tillämpliga.

I Irland sker för närvarande ingen separat insamling från hushåll av de farliga komponenterna i hushållsavfall. Visst farligt hushållsavfall tas emot vid återvinningsstationer, medan några lokala myndigheter har infört ett system med särskilt utrustade fordon ("Chemcars") för sådant avfall.

Italien hänvisar till sin nationella lagstiftning som definierar farligt avfall och fastställer en förteckning över farligt avfall. I artikel 7.4 i förordning nr 22/1997 definieras "annat farligt avfall än hushållsavfall som specificeras i den förteckning som hänvisas till i bilaga D...." som farligt avfall. Italien hänvisar också till de åtgärder som vidtagits för att genomföra beslut 2000/532/EG, ändrat genom beslut 2001/118/EG, som utvidgade förteckningen över farligt avfall och införlivade klassificeringsmetoden.

Luxemburg hänvisar till de uppgifter som lämnades i rapporten för perioden 1995-1997. Enligt dessa uppgifter förtecknas farligt hushållsavfall i kapitel 20 i bilaga IV till förordningen om farligt avfall av den 11 december 1996. Inga närmare upplysningar har lämnats om de regler som gäller för detta avfall.

I Nederländerna betraktas hushållsavfall i sig inte som farligt avfall. Hushållen uppmuntras emellertid att sortera sitt avfall, och avfall som finns upptaget i förteckningen över kemiskt avfall i små mängder samlas in separat. Merparten av det avfall som finns upptaget i förteckningen över kemiskt avfall i små mängder är farligt avfall. När detta avfall väl har samlats in från hushållen behandlas det som farligt avfall.

Portugal har antagit en åtgärdsplan för fast avfall från tätbebyggelser som föreskriver om avlägsnande, separat insamling och relevant behandling av olika sorters avfall som betraktas som farligt eller potentiellt farligt. I åtgärdsplanen fästs särskild vikt vid separat insamling av batterier, kvicksilverlampor och kvicksilvertermometrar. Särskilda åtgärder för kvicksilver har också godkänts.

Spanien rapporterade att sådana åtgärder har antagits, utan att lämna några närmare upplysningar.

I Sverige är förordningen om farligt avfall inte tillämplig när farligt avfall ingår som beståndsdel i hushållsavfall. Varje kommun har rätt att besluta att farligt hushållsavfall skall samlas in separat från annat hushållsavfall. Sådana separat insamlade fraktioner är farligt avfall.

Belgien (regionen Vallonien), Danmark, Frankrike, Grekland och Förenade kungariket rapporterade att inga sådana åtgärder hade antagits, utan att lämna några närmare upplysningar.

* Det antal länder som har inrättat system för separat insamling av farligt hushållsavfall har ökat sedan den föregående rapporten för perioden 1995-1997.

3.3. Registrering och identifiering av farligt avfall som deponeras - artikel 2.1

Enligt artikel 2.1 skall farligt avfall registreras och identifieras på varje plats där sådant avfall deponeras (bortskaffas).

I Österrike [99] måste register föras, separat för varje kalenderår, över avfallstyp, kvantitet, ursprung och platsen för sådant avfall. Registren måste föras i minst sju år från dagen för den sista noteringen och på begäran lämnas till myndigheterna. Registren över farligt avfall skall utformas som en systematisk insamling av identifieringsblanketter.

[99] Idem. 12 1.

Belgien (regionen Vallonien) bekräftar att de åtgärder som är nödvändiga för att genomföra artikel 2.1 har vidtagits. Regionen Flandern bekräftar också att sådana åtgärder har vidtagits och hänvisar till de uppgifter som lämnades i den föregående rapporten för perioden 1995-1997. Enligt dessa uppgifter gäller enligt artikel 5.2.1.2 i Vlarem II att den som driver en avfallshanteringsanläggning skall registrera det avfall som tas emot och behandlas och att avfall endast får tas emot vid en deponi om dess ursprung, egenskaper, innehåll och urlakningsbeteende är känt. I regionen Bryssel sker ingen sådan deponering.

I Danmark är anläggningar som behandlar farligt avfall skyldiga att föra register över avfallstypen (kod i avfallskatalogen) [100].

[100] Föreskrift nr 619 av den 27 juni 2000 om avfall.

Finland hänvisar till de uppgifter som lämnades i rapporten för perioden 1995-1997. Man påpekar att enligt ny lagstiftning [101] har avfallstillståndet ersatts av ett miljötillstånd. Dessutom vidtas följande åtgärder för att säkerställa att dumpningsplatser för farligt avfall identifieras och registreras: den som producerar farligt avfall (med undantag för hushållen), och den som yrkesmässigt transporterar farligt avfall samt säljare och förmedlare av avfall skall, om avsikten är återvinning eller behandling av avfallet utanför Finland, föra bok över avfallet (51 3 mom. avfallslagen). Statsrådets beslut om avstjälpningsplatser (861/1997) kräver att flera åtgärder vidtas för att säkerställa att det finns tillräckliga uppgifter om avfall som levereras för deponering på en avstjälpningsplats och att avfallets egenskaper motsvarar de uppgifter som lämnats om avfallet (t.ex. 6 och 7 ). Transport av farligt avfall omfattas av särskilda kontroller, i enlighet med statsrådets beslut om uppgifter som skall lämnas om problemavfall samt om förpackning och märkning av problemavfall (659/1996). Innehavaren av farligt avfall skall sörja för att ett särskilt transportdokument upprättas och att detta dokument följer med under hela avfallstransporten och att det lämnas till mottagaren av problemavfallet när transporten är slutförd. Mottagaren skall bekräfta mottagandet av avfallet och avfallsmängden med sin underskrift samt datum på dokumentet. Innehavaren och mottagaren av det farliga avfallet skall förvara det transportdokument som de undertecknat eller en kopia av detta under tre år från undertecknandet.

[101] Miljöskyddslagen 86/2000.

I Frankrike omfattar förordningen från prefektet om tillstånd för deponering av farligt avfall en förteckning över de godkända typerna av avfall och kvantiteterna av dessa. I förordningen föreskrivs dessutom om kontroll av avfallet (förfarande för förhandsgodkännande, kontroll vid ankomst till platsen) samt om skyldighet att registrera det avfall som tas emot och det avfall som inte accepteras.

I Tyskland fastställs registrerings- och identifieringskrav för lagring av farligt avfall i förordningen om registrering av återvinning och bortskaffande av avfall. Dessutom krävs enligt de tekniska riktlinjerna för avfall att den som driver en avfallshanteringsanläggning skall föra en loggbok för företaget, som måste innehålla alla relevanta uppgifter, inbegripet registrering av det avfall som tas emot.

Grekland rapporterade att man har sammanställt ett register över industrier som producerar farligt avfall. I detta anges bland annat källan till avfallsproduktionen, avfallets egenskaper och den mängd avfall som produceras, samt metoden för hantering och slutligt bortskaffande av avfallet.

Irland bekräftade på nytt att de åtgärder som är nödvändiga för att genomföra artikel 2.1 har vidtagits [102].

[102] 41 2 ix 1996 års avfallshanteringslag.

I Italien föreskrivs i nationell lagstiftning [103] att farligt avfall endast får tas emot vid en deponi om det åtföljs av en identifieringsblankett. På grundval av detta skall den driftsansvariga för deponin kontrollera att a) avfallet, på grundval av de egenskaper som angivits i identifieringsblanketten, kan deponeras i deponin, och b) att egenskaperna hos det avfall som lämnats motsvarar dem som angivits i identifieringsblanketten.

[103] Ministerförordning nr 141 av den 11 mars 1998.

Luxemburg bekräftade på nytt att artikel 2.1 har genomförts genom artikel 3 i förordningen om farligt avfall av den 11 december 1996, utan att lämna några närmare upplysningar.

I Nederländerna fastställs i artikel 10.32 i miljöskyddslagen (Wet milieubeheer) att en person som transporterar farligt avfall måste förse mottagaren av detta avfall med en beskrivning av avfallets karaktär, egenskaper och sammansättning. Enligt artikel 10.33 i miljöskyddslagen måste mottagaren av avfallet (inbegripet deponier) underrätta de behöriga myndigheterna vid mottagandet av avfall. Dessa anmälningar måste registreras. Det sätt på vilket registreringen skall ske anges i de bestämmelser om godkännande och registrering som fastställs i tillståndet.

Portugal bekräftar att man har vidtagit de nödvändiga åtgärderna och hänvisar till bestämmelser i nationell lagstiftning om registerföring för avfall. Man anger att för den enda deponi för farligt industriavfall som finns i Portugal finns det särskilda föreskrifter för identifiering och registrering av det avfall som deponeras.

Spanien hänvisar till nationella bestämmelser [104] enligt vilka register måste föras och en årlig verksamhetsrapport lämnas.

[104] Kunglig förordning 833/1988.

Sverige rapporterar på nytt att dessa krav behandlas i samband med förfarandet för utfärdandet av tillstånd för deponier.

Förenade kungariket bekräftar att relevanta åtgärder har vidtagits i England, Skottland och Wales och Nordirland, utan att lämna några närmare uppgifter, men inte på Gibraltar.

* För denna rapport har alla medlemsstater besvarat denna fråga och alla medlemsstater har uppgett att kraven i artikel 2.1 är uppfyllda.

3.4. Blandning av farligt avfall - artikel 2.2-2.4

Enligt artikel 2.2-2.4 skall en inrättning eller ett företag som bortskaffar, återvinner, insamlar eller transporterar farligt avfall inte blanda olika kategorier av farligt avfall eller farligt avfall med icke farligt avfall. Undantag får endast tillåtas under förutsättning att villkoren i artikel 4 i direktiv 75/442/EEG är uppfyllda och särskilt om det syftar till att förbättra säkerheten vid bortskaffande eller återvinning. Avfall som redan blandats med andra avfallstyper skall separeras om det är tekniskt och ekonomiskt möjligt och när detta är nödvändigt av säkerhetsskäl (människors hälsa och miljön).

I Österrike är det enligt nationell lagstiftning [105] i särskilda fall förbjudet att blanda avfall med annat avfall eller med andra ämnen och spilloljor. Att gemensamt behandla olika typer av avfall eller avfall och andra ämnen vid en anläggning skall inte betraktas som blandning enligt denna bestämmelse om sådan behandling är tillåten för varje enskilt avfall. Gemensam insamling av olika typer av avfall eller av samma typ av avfall med olika halt av föroreningsinnehåll är tillåtet om det inte sker någon kemisk reaktion mellan avfallen och när gemensam användning eller behandling (inklusive återvinning) är tillåten enligt de fastställda kriterierna. Den nya avfallshanteringslagen från 2002 innebar att skyldigheten att separera redan blandat avfall införlivades i den nationella lagstiftningen.

[105] 17 1a i Abfallwirtschaftsgesetz.

I Belgien hänvisar samtliga tre regioner till lagstiftning som införlivar kraven i artikel 2.2-2.4.

Danmark hänvisar, liksom i den föregående rapporten för perioden 1995-1997, till en skrivelse till kommissionen av den 18 juli 1996 [106], utan att lämna någon närmare förklaring.

[106] I skrivelsen bekräftades att denna artikel hade införlivats genom 53 i kungörelse nr 581 av den 24 juni 1996.

Finland hänvisar till de uppgifter man lämnade i den föregående rapporten för perioden 1995-1997, då man angav de förhållanden under vilka det är tillåtet att blanda olika typer av farligt avfall och att blanda farligt avfall med annat avfall. Enligt de uppgifter som lämnades då är det endast tillåtet att blanda farligt avfall när detta är nödvändigt med tanke på återvinningen eller behandlingen av avfallet och när det inte orsakar några säkerhetsproblem.

Frankrike rapporterade på nytt att det är förbjudet att deponera särskilt industriavfall (enligt förteckningen i förordningen av den 15 maj 1997) tillsammans med andra avfallskategorier. Särskilt industriavfall och farligt avfall tas inte emot vid deponier för kommunalt avfall. Industriavfall får inte heller brännas i förbränningsanläggningar för kommunalt avfall. Om kommunalt avfall bränns tillsammans med särskilt industriavfall gäller de strängare kraven.

Tyskland uppgav att de relevanta bestämmelserna fastställs i 5 4 och 11 2 i kretslopps- och avfallslagen (KrW-/AbfGsamt) samt i spilloljeförordningen, PCB-avfallsförordningen och lösningsmedelsförordningen.

Grekland uppgav att det inte fanns några platser för behandling eller deponering av farligt avfall på nationell nivå. Det går på grundval av denna information inte att bedöma om förbudet mot att blanda avfall har införlivats korrekt i den nationella lagstiftningen.

I Irland ger avfallshanteringsförordningarna (licenser) från 2000 miljöbyrån rätt att till varje avfallslicens den godkänner knyta sådana villkor som är nödvändiga för att verkställa bestämmelserna i artikel 2.2-2.4. Ett liknande krav för lokala myndigheter ingår i avfallshanteringsförordningen (tillstånd) från 1998. I avfallshanteringsförordningen (farligt avfall) från 1998 föreskrivs att en producent av sådant avfall skall märka avfallet på ett tillämpligt sätt under tillfällig lagring samt att det är förbjudet att blanda olika kategorier av farligt avfall och farligt avfall med icke farligt avfall, såvida detta inte uttryckligen godkänts. Liknande bestämmelser om förbud mot blandning gäller för transport av farligt avfall.

Italien hänvisar till nationell lagstiftning [107] enligt vilken det är förbjudet att blanda olika kategorier av farligt avfall och att blanda farligt avfall med icke farligt avfall, om inte ett regionalt tillstånd tillåter en sådan blandning under förutsättning att detta inte äventyrar människors hälsa eller är skadligt för miljön. Följaktligen är det tillåtet att blanda olika typer av farligt avfall som tillhör samma kategori bland de 40 som hänvisas till i bilaga 1 till direktiv 92/689/EEG, liksom att blanda olika kategorier av icke farligt avfall.

[107] Artikel 9.1 i förordning 22/1997.

Luxemburg hänvisar på nytt till de relevanta bestämmelserna i förordningen om farligt avfall av den 11 december 1996. Enligt artikel 7.4 i lagen om förebyggande och hantering av avfall råder ett generellt förbud mot att blanda olika typer av avfall. Närmare krav fastställs i förordningen om farligt avfall. Av säkerhetsskäl krävs ett tillstånd från miljöministeriet vid blandning av farligt avfall.

Nederländerna uppger på nytt att dessa krav har införts i artikel 2 tredje och fjärde strecksatserna i förordningen om avskiljning och separat hantering av farligt avfall (Nederlandse Staatscourant nr 72/1998), som anmäldes till kommissionen i en skrivelse av den 15 september 1998.

Portugal bekräftar att man vidtagit de åtgärder som krävs, främst genom särskild lagstiftning om avfallsströmmar, som föreskriver om separat hantering av sådant avfall. De åtgärder som krävs för att undvika att olika avfallskategorier blandas vidtas under insamlings- och transportstadierna. Producenten, innehavaren eller transportören av farligt avfall måste behandla avfallet separat. Särskilda regler gäller för farligt sjukhusavfall.

Spanien uppger att enligt artikel 12.2 i lag 10/98 om avfall, som i vederbörlig ordning anmälts till kommissionen, är det förbjudet att blanda avfall under de förhållanden som anges i artikel 2.2-2.4 och, beroende på konsekvenserna, att blandning klassificeras som en allvarlig eller mycket allvarlig överträdelse (artikel 34 i lagen). Enligt artikel 4.2 i samma lag ansvarar de relevanta regionala myndigheterna för övervakning, inspektion och sanktioner.

Sverige uppger på nytt att dessa krav har införts i förordning (SFS 1996:971) om farligt avfall.

Förenade kungariket rapporterade att för England, Skottland och Wales ingår kraven i artikel 2.2-2.3 redan i befintliga förordningar, medan artikel 2.4 kommer att ingå när reviderade förordningar genomförs under 2002. Kraven i artikel 2.3-2.4 uppfylls delvis i Nordirland och Gibraltar.

* Förbudet att blanda olika kategorier av farligt avfall verkar ha införlivats på ett korrekt sätt i nästan alla medlemsstater. Undantagen avviker emellertid ofta från de villkor som fastställs i artikel 2.3, enligt vilken det är tillåtet att undanta från förbudet under förutsättning att villkoren i artikel 4 i direktiv 75/442/EEG är uppfyllda och syftet är att förbättra säkerheten vid bortskaffande eller återvinning.

3.5. Allmänna nationella bestämmelser som ersätter kravet på tillstånd för återvinning av avfall - artikel 3.2

Enligt artikel 3.2 kan inrättningar eller företag som återvinner avfall undantas från tillståndskravet om medlemsstaten inför vissa allmänna bestämmelser och om skyddet av människors hälsa och av miljön garanteras. Dessa inrättningar och företag skall registreras hos de behöriga myndigheterna.

Förenade kungariket har infört bestämmelser för att möjliggöra undantag. Landet rapporterade att det finns 7 undantag i England, Skottland och Wales som har beviljats inom ramen för artikel 11 i direktiv 75/442/EEG. De flesta av dessa undantag beviljades före den 27 juni 1995 då direktivet om farligt avfall skulle ha varit genomfört, men de anmäldes till kommissionen inom ramen för artikel 11.3 i direktiv 75/442/EEG. Problem kvarstår emellertid fortfarande när det gäller Nordirland.

Italien anmälde regler för att tillämpa undantag för visst farligt avfall enligt artikel 3.2, som godkändes genom kommissionens beslut 2002/909/EG [108].

[108] EGT L 315, 19.11.2002, s. 16.

3.6. Inspektion av producenter av farligt avfall - artikel 4.1

Enligt artikel 4.1 skall, förutom inrättningar och företag, även producenter av farligt avfall regelbundet inspekteras av de behöriga myndigheterna.

Österrike rapporterade på nytt att en avfallsproducent som producerar farligt avfall vid upprepade tillfällen och minst en gång om året måste registreras hos de behöriga myndigheterna. Alla transporter av farligt avfall registreras i ett federalt register och dessa uppgifter kontrolleras regelbundet. Vid behov görs kontroller på plats. Avfallsproducenter övervakas också genom stickprovskontroller (tvivelaktiga anmälningar, per bransch, oriktigheter).

Belgien (regionen Vallonien) rapporterade på nytt att producenter av farligt avfall inspekteras som ett led i den allmänna kontrollen av hur klassificerade inrättningar genomför miljölagstiftningen, i allmänhet en gång om året. I regionerna Flandern och Bryssel inspekteras dessa anläggningar regelbundet och inspektionsfrekvensen beror på hur ärendet prioriteras.

Danmark uppgav på nytt att producenter av farligt avfall inspekteras som ett led i kommunernas allmänna inspektion.

Finland hänvisade till rapporten för perioden 1995-1997. Dessutom innehåller miljöskyddslagen (86/2000) och miljöskyddsförordningen (169/2000), som trädde i kraft den 1 mars 2000, bestämmelser avseende inspektioner. Tillsynsmyndigheten (dvs. den regionala miljöcentralen eller den kommunala miljövårdsmyndigheten) har rätt att få behövliga upplysningar av myndigheter och verksamhetsutövare, att röra sig på annans område, göra inspektioner och undersökningar, utföra mätningar och ta prover, få tillträde till platser där verksamhet bedrivs och att kontrollera en verksamhets miljöpåverkan. Tillsynsmyndigheten skall inspektera den verksamhet som beviljats tillstånd tillräckligt ofta för att följa verksamheten. Inspektioner skall också göras i sådana situationer som fastställs i lagstiftning och skall dessutom göras på begäran av verksamhetsutövaren, parter och andra, om inte inspektionen anses uppenbart onödig. Myndigheterna skall vid behov utarbeta en separat plan med avseende på inspektionsverksamheten. Protokoll över inspektionen skall upprättas.

Frankrike bekräftade på nytt att varje leverans av farligt avfall till en bortskaffningsinrättning kontrolleras, att särskilda inrättningar inspekteras minst en gång om året och att det för produktion och bortskaffande av avfall krävs deklarationer en till tre gånger om året. Av dessa uppgifter framgår inte om producenter av farligt avfall inspekteras regelbundet.

I Tyskland övervakas producenter av farligt avfall av den behöriga myndigheten [109]. Kontrollfrekvensen varierar mellan de olika delstaterna och beror på "problemsituationen", dvs. typ av anläggning och övervakningsbehov. Antalet kontroller varierar från högst två gånger om året till minst en gång vart femte år.

[109] 40 i kretslopps- och avfallslagen (KrW-/AbfG). 52 i förbundslagen om bekämpning av föroreningar (BImSchG).

Grekland rapporterade att, beroende på vilken typ av avfall det rör sig om, de behöriga myndigheter som beviljar tillstånd för tillfällig lagring av farligt avfall regelbundet inspekterar de tillfälliga lagringsplatserna. Inspektionsfrekvensen varierar beroende på de villkor som fastställs för lagringen. Av dessa uppgifter framgår inte om producenter av farligt avfall inspekteras regelbundet.

Irland uppgav på nytt att inspektionsfrekvensen bestäms av de behöriga myndigheterna med hänsyn till inrättningens och det berörda avfallets typ (15 1 b 1996 års avfallshanteringslag).

I Italien delegeras ansvaret, enligt artikel 20.1 c i förordning 22/1997, för den regelbundna övervakningen till provinserna som kan sluta passande avtal med offentliga organ med särskild erfarenhet och relevanta tekniska kunskaper. Som en del av de uppgifter som tillskrivits dem inspekterar provinserna regelbundet de företag och inrättningar som deponerar eller återvinner avfall. Av dessa uppgifter framgår inte om producenter av farligt avfall inspekteras regelbundet.

Luxemburg hänvisar till rapporten för perioden 1995-1997. Enligt de uppgifter som lämnades då har polis-, tull- och miljömyndigheterna ansvaret för att övervaka överträdelser av både den allmänna avfallslagstiftningen och lagstiftningen om farligt avfall. Kontrollerna utförs regelbundet men utan några bestämda intervaller. Luxemburg rapporterar dessutom att man har infört ett ekologiskt hanteringssystem och att det regelbundet kontrolleras om företagens avfallshantering uppfyller kraven. Klassificerade anläggningar måste utarbeta en plan för förebyggande och hantering av avfall, som kontrolleras av ett auktoriserat organ.

I Nederländerna utförs dessa inspektioner av de behöriga myndigheternas (normalt provinserna) tillsynsavdelningar. Inspektionsfrekvensen beror på olika faktorer (verksamhetens art och plats, de farliga materialens karaktär, risknivå etc.). Det antal inspektioner som görs vid olika verksamheter varierar följaktligen. I allmänhet försöker man inspektera varje verksamhet minst en gång om året.

Portugal bekräftade av detta krav genomförs av olika avdelningar vid ministeriet för miljö- och regionalplanering. Andra organ ansvarar också för inspektioner, inbegripet polismyndigheterna. Inspektionerna genomförs regelbundet utan några fastställda intervaller, även om de största producenterna av farligt avfall i genomsnitt inspekteras en gång om året.

Spanien uppgav att varje regional myndighet fattar sina egna beslut om hur ofta inspektioner behövs för att uppfylla kraven. Inspektioner måste emellertid alltid genomföras innan tillstånd förnyas.

Sverige uppgav på nytt att enligt den svenska miljöbalken skall tillsynsmyndigheten upprätta en plan för varje verksamhetsår för hur tillsynsarbetet skall bedrivas. Myndigheten skall också föra ett register över de verksamheter som fordrar återkommande tillsyn och regelbundet följa upp och utvärdera tillsynsverksamheten.

Förenade kungariket bekräftade att inspektioner genomförs regelbundet, utan att lämna några närmare uppgifter.

* Av de svar som erhållits går det inte att dra slutsatsen att alla medlemsstater har infört bestämmelser om regelbundna inspektioner av alla producenter av farligt avfall.

3.7. Registrering av avfall - artikel 4.2

Enligt artikel 4.2 skall producenter av farligt avfall omfattas av skyldigheten att föra register över farligt avfall (utöver artikel 14 i direktiv 75/442/EEG). Dessutom måste inrättningar och företag som transporterar farligt avfall föra register. De skall på begäran lämna dessa uppgifter till de behöriga myndigheterna.

Belgien hänvisar när det gäller regionen Flandern till rapporten för perioden 1995-1997. Enligt de uppgifter som lämnades då krävs enligt artikel 23.1 i den flamländska avfallshanteringsförordningen att farligt avfall registreras och identifieras. Enligt artikel 5.2.1.2 i Vlarem måste de som driver avfallsbehandlingsanläggningar föra register över inkommet och behandlat avfall. I denna artikel fastställs också de uppgifter som krävs för de olika avfallstyperna. Enligt artikel 17 i avfallshanteringsförordningen måste producenter av industriellt avfall föra register över det avfall som produceras. Enligt de nya uppgifter som lämnats för regionen Flandern har det standardformulär som avses i ministerförordningen av den 19 november 1990 om närmare bestämmelser för det avfallsrapporteringsformulär som skall användas för den obligatoriska årsrapporten ersatts av rapporteringsformuläret i artikel 5.1.5.2 i Vlarea. Det verkar inte finnas några krav för transport av farligt avfall.

Inga nya uppgifter har lämnats för regionen Vallonien. Enligt de uppgifter som lämnades i den föregående rapporten måste alla producenter eller inrättningar som samlar in, behandlar, återvinner eller bortskaffar farligt avfall föra register. Det verkar inte finnas några krav för transport av farligt avfall.

Inga uppgifter lämnades för regionen Bryssel.

I Danmark skall, enligt 50 och 53 kungörelse nr 619 av den 27 juni 2000 om avfall, verksamheter, offentliga eller privata institutioner som producerar farligt avfall, bortsett från explosivt avfall, anmäla avfallet till kommunstyrelsen. En anmälan skall innehålla uppgift om avfallets klassificering (kod i avfallskatalogen), avfallets mängd, förpackning, sammansättning och egenskaper. Dessutom skall verksamheter som samlar in och transporterar farligt avfall som en del av sin verksamhet föra register över mängden och klassificeringen av farligt avfall som transporteras (kod i avfallskatalogen), producenten av avfallet och leveransplatsen, jfr 14 1 mom. kungörelsen om avfall. Registrets upplysningar och dokumentation skall bevaras i 5 år, jfr 14 2 mom. kungörelsen om avfall. Enligt 15-17 skall avfallsbehandlingsanläggningar anmäla sig skriftligen till den danska miljöstyrelsen med information om typ, fraktion, geografiskt ursprung och mängd avfall, inbegripet återvinningsbart material som upparbetas, förbränns för energiproduktion eller deponeras. För farligt avfall anges även typ av avfall (kod i avfallskatalogen). Anmälning och registrering görs enligt bilagorna 7-9 till kungörelse 619 av den 27 juni 2000 som bifogas. Man hänvisar även till skrivelsen av den 18 juli 1996 (SG(96) A/012178).

Frankrike rapporterar att det inte finns något standardformulär. Vid behov skall man genom registret kunna spåra de verksamheter som utförts i samband med bortskaffandet av avfallet. I den föregående rapporten uppgav Frankrike att inrättningar och företag som är verksamma inom återvinning och bortskaffande av farligt avfall, samt producenter av farligt avfall, måste föra register. Det verkar inte finnas några krav för transport av farligt avfall.

I Tyskland måste producenter av farligt avfall enligt artikel 4.2 upprätta och föra ett register i enlighet med 29 i förordningen om registrering av återvinning och bortskaffande av avfall. Registren måste bevaras i tre år efter dagen för den sista noteringen eller det sista dokumentet. Registren innehåller vissa ifyllda blanketter enligt bilaga 1 till förordningen om registrering av hantering och bortskaffande av avfall, som måste användas. Dessa blanketter inbegriper följande: 1. Registrering av korrekta blanketter för avfallshantering samt samlad registrering av blanketter avfallshantering: - Förstasida för registrering av avfallshantering (EN), - Ansvarsförklaring (VE), - Deklarationsanalys (DA), - Godkännandeförklaring (AE), - Officiell bekräftelse (BB), - 2. Registrering av blanketter för anmälan: - Förstasida för anmälan/ansökan (AA), - Ansvarsförklaring (VE), - (utan deklarationsanalys (DA)), 3. Registrering av undantag: - Förstasida för anmälan/ansökan (AA), - Godkännandeförklaring (AE), - Officiell bekräftelse (BB), 4. Registrering av genomförd avfallshantering: - Fraktsedel, - Överlåtelseintyg, 5. Förenklad registrering samt förenklad samlad registrering: - Förstasida för registrering av avfallshantering (EN), - Ansvarsförklaring (VE), - (utan deklarationsanalys (DA)), - Godkännandeförklaring (AE).

I den föregående rapporten uppgav Tyskland att producenter och inrättningar som är verksamma inom återvinning och bortskaffande av farligt avfall måste genomföra "bevisförfaranden" (Nachweisverfahren). Skyldigheten att föra register tycks endast gälla för producenter som genererar mer än 2 000 kg farligt avfall eller 2 000 ton per år. Detta är inte förenligt med artikel 4.2.

I Spanien föreskriver artiklarna 16 och 17 i kunglig förordning 833/89, som i vederbörlig ordning anmälts till kommissionen, en skyldighet att föra register och fastställer innehållet i dessa.

I Grekland innehåller det register över farligt avfall som producenter och verksamheter enligt artikel 4.2 måste föra, utöver datum för produktion, leverans och mottagande, uppgifter om mängd, kemisk sammansättning, pH-värde, fysiska och kemiska egenskaper, ursprung samt förpacknings-, transport- och lagringsmetod. Sådana register skall bevaras i minst 10 år.

Irland besvarade inte denna fråga. I den föregående rapporten bekräftade Irland genomförandet av artikel 4.2 utan att lämna några närmare upplysningar.

Italien rapporterade att den nationella avfallslagstiftningen innehåller ett antal krav på register och relaterad certifiering som är obligatoriska för företag som är verksamma inom återvinning och bortskaffande av avfall samt för producenter av farligt avfall (bortsett från vissa jordbruksföretag) och producenter av icke farligt avfall som sysslar med industri- och hantverksprocesser (bortsett från vissa mindre aktörer) [110]. Registerföringen är standardiserad och föremål för regelbundna certifieringsförfaranden hos de behöriga myndigheterna.

[110] Förordning 22/1997.

Luxemburg hänvisade till de uppgifter som lämnades i den föregående rapporten. Enligt dessa uppgifter fastställs kravet på att inrättningar som är verksamma inom insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall och farligt avfall skall föra register i lagen om förhindrande och hantering av avfall. Samma sak fastställs för producenter av farligt avfall genom artikel 4.1 i förordningen om farligt avfall av den 11 december 1996. Ett standardformulär har ännu inte utarbetats.

I Nederländerna måste producenter av farligt avfall anmäla egenskaperna hos och sammansättningen av det farliga avfall de transporterar. De måste även förse mottagaren av detta avfall med en beskrivning av avfallets egenskaper och sammansättning. Det finns inget standardformulär som avfallsproducenter eller mottagarna av det avfall som transporteras kan använda för att registrera avfallet. I regel kan verksamheter föra dessa register på ett sätt som de anser lämpligt. Standardformulär används emellertid av dem som samlar in och mottar avfall för att informera den behöriga myndigheten om mottagandet av avfallet.

I Österrike måste, enligt 12 1 i den österrikiska avfallshanteringslagen, personer som bedriver en verksamhet som genererar avfall eller spilloljor eller som samlar in eller behandlar avfall (spilloljor) föra löpande register, separat för varje kalenderår, över avfallstyp, kvantitet, ursprung och var sådant avfall (spilloljor) förvaras, och på begäran lämna dessa upplysningar till myndigheten. Registren skall bevaras i minst 7 år räknat från dagen för den sista noteringen. Bestämmelser om genomförandet av dessa skyldigheter fastställs förordningen om avfallskontroll [111]. Det finns ett identifieringssystem för farligt avfall, enligt vilket innehavare av farligt avfall eller spilloljor särskilt måste identifiera avfallets typ, kvantitet och ursprung samt var farligt avfall eller spilloljor förvaras genom ett identifieringsformulär som följer ett standardformulär samt löpande register baserade på sådan information.

[111] BGBl nr 65/1991.

Portugal besvarade inte denna fråga.

Finland hänvisar till rapporten för perioden 1995-1997. Enligt de uppgifter som lämnades då måste den som har avfallstillstånd, den som producerar farligt avfall (med undantag för hushållen) och den som yrkesmässigt transporterar farligt avfall föra bok över mängden, arten, beskaffenheten och ursprunget av allt avfall som uppkommer, insamlas, lagras, transporteras, återvinns eller behandlas, säljs eller förmedlas samt över leveransplatsen och leveransdatumet (51 3 mom. avfallslagen). Tillståndsinnehavare skall tillhandahålla tillsynsmyndigheterna årliga sammanfattningar om avfallsregistren enligt standardformulär. När farligt avfall lämnas för återvinning eller bortskaffande skall ett transportdokument med närmare uppgifter om avfallet upprättas och bevaras i tre år.

Dessutom uppgav Finland att avfallstillståndet hade ersatts av ett miljötillstånd till följd av ikraftträdandet av miljöskyddslagen (86/2999) den 1 mars 2000. De skyldigheter som gäller användningen av transportdokument som fastställs i statsrådets beslut om uppgifter som skall lämnas om problemavfall samt om förpackning och märkning av problemavfall (659/1996) gäller inte i fråga om farligt avfall som uppkommit i hushåll eller därmed jämförbar verksamhet och som skall levereras till kommunens mottagningsplats eller någon annan mottagningsplats för farligt avfall, och inte heller sådant farligt avfall som transporteras internationellt och i fråga om vilket särskilt stadgas om det transportdokument som skall användas och de förfaranden som skall tillämpas vid transporter. Det rekommenderas att register samt årlig rapportering där tillståndsmyndigheter så kräver sker enligt ett standardformulär. Dessa formulär har upprättats och distribuerats till ekonomiska aktörer av miljömyndigheten.

Sverige rapporterar att kraven på att föra register har införts i den svenska förordningen om farligt avfall.

I Förenade kungariket måste leverantörer och transportörer av farligt avfall föra register i enlighet med förordning 15 i förordningarna om särskilt avfall (SWR) och förordning 14 i förordningarna om särskilt avfall för Nordirland (SWR NI). Detta krav kommer att utvidgas till att omfatta producenter när förordningarna revideras under 2002.

* Förenade kungariket har ännu inte genomfört kraven för producenter av farligt avfall. Tysklands registreringssystem är inte förenligt med artikel 4.2. Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Österrike och Sverige lämnade inga upplysningar om genomförandet av kraven för transport av farligt avfall. Portugal och Irland lämnade inga upplysningar om genomförandet av artikel 4.2.

3.8. Åtgärder för att säkerställa korrekt emballering och märkning av farligt avfall - artikel 5

Enligt artikel 5.1 skall avfall som insamlas, transporteras eller tillfälligt lagras vara korrekt emballerat och märkt i enlighet med gällande internationella normer och gemenskapsnormer.

Österrike uppgav på nytt att motsvarande bestämmelser om emballering och märkning fastställs och görs bindande genom 4 i lagen om transport av farligt gods [112].

[112] (GGBG, BGBl. I No 145/1998).

I Belgien uppgav regionen Vallonien på nytt att för inrättningar som transporterar, samlar in, behandlar, återvinner eller bortskaffar farligt avfall krävs ett tillstånd som omfattar krav rörande emballering och märkning. Regionen Flandern hänvisade till de uppgifter som lämnades i rapporten för perioden 1995-1997 i vilka man angav de rättsliga krav som gäller för emballering och identifiering av avfall under insamling, transport och tillfällig lagring. Regionen Bryssel hänvisade till gällande lagtexter, utan att lämna några närmare upplysningar.

Danmark bekräftade att artikel 5.1 hade genomförts och hänvisade på nytt till sin relevanta skrivelse av den 18 juli 1996 till kommissionen, i vilken Danmark bekräftade att artikel 5.1 hade införlivats genom 54 i kungörelse nr 581 av den 24 juni 1996.

Finland bekräftade genomförandet av artikel 5.1 och hänvisade till rapporten för perioden 1995-1997.

Frankrike bekräftade också genomförandet men lämnade än en gång endast en beskrivning av sina rättsliga bestämmelser om emballering, märkning och transport av sjukhusavfall och smittsamt hälsovårdsavfall. Inga uppgifter om annat farligt avfall lämnades.

Tyskland uppgav att kraven enligt artikel 5.1 fastställs i förordningen om transport av farligt gods.

Grekland uppgav att insamling, transport och tillfällig lagring av farligt avfall sker på grundval av ett tillstånd som beviljas av den behöriga myndigheten för det särskilda syftet och underställt villkor, som fastställs enligt avfallets typ, kvantitet och fysiska och kemiska egenskaper. Dessa borde vara förenliga med internationella normer eller gemenskapsnormer.

I Irland uppfylls kraven i artikel 5.1 genom relevanta bestämmelser i avfallshanteringsförordningarna (farligt avfall) och avfallshanteringsförordningarna (transport av farligt avfall) från 1998 [113]. Enligt dessa måste emballage som används för tillfällig lagring eller transport av farligt avfall vara korrekt märkt i enlighet med det ansvar som åvilar procenten eller leverantören av avfallet, om inte den lokala behöriga myndigheten godkänner att sådant avfall blandas.

[113] Artikel 22 respektive artikel 5.1 b.

I Italien krävs enligt artikel 15.3 i förordning 22/1997 att farligt avfall som insamlas och transporteras är korrekt emballerat och märkt. De närmare uppgifter som måste anges fastställs i ministerförordningar.

Luxemburg bekräftade på nytt att dessa bestämmelser har genomförts och hänvisade till rapporten för perioden 1995-1997. Enligt den rapporten genomfördes bestämmelserna i Luxemburg genom artikel 5 i förordningen om farligt avfall av den 11 december 1996.

Nederländerna hänvisade på nytt till bestämmelserna i lagen om transport av farliga ämnen [114], samt till annan relevant lagstiftning. Merparten av allt farligt avfall är också farliga ämnen, och som sådana regleras deras insamling, transport och tillfälliga lagring genom ovan nämnda lagstiftning. När det gäller farligt avfall som inte är klassificerat som farliga ämnen ingår transportreglerna i lagstiftningen om vägtransporter. För lagring av farligt avfall krävs ett tillstånd inom ramen för miljöskyddslagen. I detta tillstånd fastställs de regler som gäller säkerheten och även t.ex. förebyggandet av läckor i marken och i grundvattnet.

[114] Wet vervoer gevaarlijke stoffen - Staatsblad 1995, s. 525.

Portugal rapporterade att i enlighet med bestämmelserna i förordning 335/97 av den 16 maj 1997 måste transporter av avfall utföras under miljömässigt lämpliga förhållanden i syfte att undvika spridning och utsläpp. Om det avfall som skall transporteras uppfyller kriterierna för klassificering som farligt avfall, måste förfarandena för emballering och märkning uppfylla de fastställda kraven. Tillfällig lagring av avfall kräver ett förhandsgodkännande som tar hänsyn till emballerings- och märkningsaspekter. Särskilda bestämmelser gäller för utvalda avfallsströmmar, t.ex. sjukhusavfall, PCB och spilloljor.

Spanien bekräftade att man har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga genom artiklarna 13 och 14 i kunglig förordning 833/89.

Sverige uppgav på nytt att emballage och märkning sker i enlighet med de regler som gäller för transport av farligt gods.

Förenade kungariket rapporterade att man ännu inte hade vidtagit de nödvändiga åtgärderna och att man för närvarande håller på att utarbeta lämpliga hänvisningar.

* När det gäller korrekt emballering och märkning av farligt avfall bekräftade Frankrike att man endast genomfört åtgärder för sjukhusavfall och smittsamt hälsovårdsavfall, medan Förenade kungariket bekräftade att man överväger lämpliga hänvisningar.

3.9. Avfallshanteringsplaner och avfallsstatistik - artikel 6

Enligt artikel 6 skall de behöriga myndigheterna, antingen separat eller inom ramen för sina allmänna planer för avfallshantering, utarbeta och offentliggöra planer för hanteringen av farligt avfall.

Uppgifter och information om hanteringen av farligt avfall inom ramen för planer för avfallshantering redovisas i tabell 2 i rapporten om direktiv 75/442/EEG.

För regionen Flandern lämnade Belgien samma information som man gjorde till den föregående rapporten. I Flandern har planer för farligt avfall utarbetats sedan den 1 januari 1997 inom ramen för de allmänna planerna för avfallshantering. De miljöpolitiska planerna inbegriper: a) Miljötillståndsrapporten, som redogör för tillståndet i miljön och gör prognoser ("MIRA-teman" för 1998 och 1999 och "MIRA-scenarier" för 2000), b) den femåriga miljöpolitiska planen ("MINA-planen" för 1997-2001), som innehåller huvuddragen i den flamländska miljöpolitiken, c) det årliga miljöprogrammet, som innehåller de åtgärder som skall vidtas för att genomföra och konkretisera den miljöpolitiska planen. Olika åtgärder i denna plan rör farligt avfall, t.ex. planen för bortskaffandet av apparater som innehåller PCB och genomförandeplanen för en separat insamling av industriavfall från små företag, och d) sektoriella policyplaner för avfall. De miljöpolitiska planerna upprättades dessutom inom ramen för de allmänna planerna för avfallshantering enligt artikel 7 i direktiv 75/442/EEG.

Tyskland uppger att 12 av de 16 delstaterna har en separat plan för hantering av farligt avfall.

I Spanien upprättas de nationella planerna separat för varje typ av avfall. Vissa regioner har integrerade eller allmänna planer.

I Grekland har planer för hantering av farligt avfall upprättats inom ramen för de planer för avfallshantering som avses i artikel 7 i direktiv 75/442/EEG och ingår i gemensamma ministerbeslut 14312/1302/2000 [115]. Utformningen av planerna för hantering av farligt avfall håller för närvarande på att färdigställas med avseende på förhandsvalet av platser som är lämpliga för att upprätta center för tillfällig lagring, behandling, tillvaratagande och slutligt bortskaffande av farligt avfall.

[115] Gov. Journal 723/B/2000, 9 juni 2000.

Irland förklarar att de särskilda avfallsplaner som utarbetades av de lokala myndigheterna inom ramen för 1982 års förordningar upprättades separat från planerna för avfallshantering som upprättades inom ramen för relevanta förordningar från 1979. Den nationella planen för hantering av farligt avfall (National Hazardous Waste Management Plan) som utarbetats av den irländska miljöbyrån, är separat från de planer på avfallshantering som utarbetas av lokala myndigheter i enlighet med artikel 7 i direktiv 75/442/EEG [116].

[116] Man hänvisar även till 22 8 1996 års avfallshanteringslag.

I Luxemburg utarbetades planerna inom ramen för den allmänna nationella planen för avfallshantering som upprättades i enlighet med direktiv 75/442/EEG i dess ändrade lydelse.

I Nederländerna är den fleråriga planen för avfallshantering II (Meerjarenplan gevaarlijke afvalstoffen II) en plan för avfallshantering i den mening som avses i artikel 7 i direktiv 75/442/EEG. Tillsammans med det 10-åriga avfallsprogrammet (för hushållsavfall och assimilerat kommersiellt avfall) bildar den ett sammanhängande ramverk för planerna för hanteringen av avfall i den mening som avses i artikel 7 i direktiv 75/442/EEG.

Österrike har upprättat dessa planer i enlighet med den allmänna planen för avfallshantering (Bundesabfallwirtschaftsplan 2001). Planerna för avfallshantering i Sverige har upprättats i enlighet med direktiv 75/442/EEG.

Förenade kungarikets planer speglar ramverket för de allmänna planer för avfallshantering som avses i artikel 7 i direktiv 75/442/EEG.

* I de flesta medlemsstater ingår farligt avfall i de allmänna planerna för avfallshantering. Överföringsläget sammanfattas i avsnitt 3.1 i rapporten om direktiv 75/442/EEG.

3.10. Tillfälligt undantag från detta direktiv - artikel 7

Enligt artikel 7 skall medlemsstaterna i nödsituationer eller vid allvarlig fara vidta alla nödvändiga åtgärder, inbegripet tillfälliga undantag från detta direktiv, för att säkerställa att farligt avfall behandlas på ett sådant sätt att det inte utgör något hot mot befolkningen eller miljön. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om sådana undantag.

Ingen av medlemsstater har tillämpat artikel 7.

3.11. Uppgifter utöver frågeformuläret - artikel 8.3

Enligt artikel 8.3 skall medlemsstaterna tillställa kommissionen uppgifter om varje inrättning eller företag som bortskaffar och/eller återvinner farligt avfall, huvudsakligen för tredje mans räkning, och som sannolikt kommer att ingå i det gemensamma nätverk som avses i artikel 5 i direktiv 75/442/EEG. Dessa uppgifter, som skall omfatta namn och adress, metod som används vid avfallshantering samt avfallstyper och avfallsmängder som behandlas, skall lämnas årligen i den form som anges i beslut 96/302/EG [117]. Kommissionen skall på begäran vidarebefordra dessa uppgifter till de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna.

[117] EGT L 116, 11.5.1996, s. 26.

I maj 1999 hade kommissionen erhållit uppgifter från alla medlemsstater utom Italien. Endast Tyskland har inkommit med en första uppdatering av uppgifterna. De övriga medlemsstaterna har bara lämnat uppgifterna en gång.

Några medlemsstater har lämnat ofullständiga uppgifter eller lämnat dem i fel format. Uppgifterna från Grekland var ofullständiga och innehöll endast inrättningarnas namn och adress [118]. Tyskland har lämnat alla erforderliga uppgifter. Uppgifterna om vilka avfallstyper som kan behandlas har emellertid lämnats i form av LAGA-koder och inte enligt den europeiska avfallskatalogen. Uppgifterna från Förenade kungariket är fullständiga utom vad gäller de avfallstyper som behandlas vid inrättningar i England. Även i Frankrikes rapport saknas uppgifter om behandlade avfallstyper. I rapporterna från Irland och Portugal är avfallstyperna inte systematiskt angivna. Portugal har dessutom i vissa fall inte angivit vilken behandlingsmetod som används vid vissa inrättningar. Alla andra medlemsstater har lämnat alla uppgifter i rätt format.

[118] I sin dom av den 13 juni 2002 (Europeiska gemenskapernas kommission mot Republiken Grekland, mål C-33/01) fastställde domstolen att Grekland hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 8.3 i direktiv 91/869/EEG.

Europeiska ämnescentrumet för avfallsfrågor (European Topic Centre on Waste and Material Flow) har skapat en databas med anläggningar för avfallshantering, som innehåller alla de uppgifter som lämnats i enlighet med artikel 8.3 om inrättningar som behandlar farligt avfall.

DIREKTIV 75/439/EEG OM OMHÄNDERTAGANDE AV SPILLOLJOR

1. INLEDNING

Direktiv 75/439/EEG [119] om omhändertagande av spilloljor, ändrat genom direktiv 87/101/EEG [120], är avsett att upprätta ett harmoniserat system för uppsamling, behandling, förvaring och bortskaffande av spilloljor, däribland smörjoljor för fordon och motorer. Syftet med direktivet är också att skydda miljön mot de skadliga effekterna av sådan verksamhet. Spilloljor är farliga eftersom de är cancerogena. Obehandlade spilloljor i floder, sjöar och vattendrag kan hota vattendjur och vattenväxter, medan obehandlade oljor på marken orsakar markföroreningar.

[119] EGT L 194, 24.7.1975, s. 31.

[120] EGT L 42, 22.12.1986, s. 43.

De viktigaste bestämmelserna i direktiv 75/439/EEG är följande:

- Definitionen av spilloljor: mineralbaserade smörjoljor eller oljor för industriellt bruk som inte längre är lämpliga för det avsedda ändamålet, särskilt använda oljor för förbränningsmotorer och växellådor, oljor för turbiner samt hydrauloljor (artikel 1).

- Definitionen av regenerering: processer genom vilka basoljor kan framställas genom raffinering av spilloljor, särskilt genom avlägsnande av föroreningar, oxidationsprodukter och tillsatsämnen som ingår i sådana oljor (artikel 1).

- Definitionen av omhändertagande, som till skillnad från definitionen i direktiv 75/442/EEG omfattar både återvinning och bortskaffande.

- Skyldigheten att säkerställa att spilloljor uppsamlas och omhändertas på ett sådant sätt att skada som kan undvikas inte uppkommer på människor och miljön (artikel 2).

- Skyldigheten att i första hand behandla spilloljor genom regenerering, om en sådan behandling är möjlig mot bakgrund av tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar (artikel 3).

- Om spilloljor inte regenereras beroende på de begränsningar som nämns ovan är nästa alternativ förbränning (artikel 3).

- Förbudet mot utsläpp av spilloljor till inre vatten, grundvatten, territorialhav, dräneringssystem, kustvatten eller i mark (artikel 4).

- Förbudet mot behandling av spilloljor som kan ge upphov till luftföroreningar utöver de nivåer som anges i gällande bestämmelser (artikel 4).

- Uppsamling av spilloljor måste säkerställas och kontrolleras. Företag som uppsamlar spilloljor måste registreras (artikel 5).

- Företag som regenererar eller förbränner spilloljor måste ha tillstånd (artikel 6).

- Företag som regenererar får inte orsaka skada på miljön som kan undvikas och skall regelbundet inspekteras (artikel 7).

- Fastställandet av utsläppsgränser för förbränning av spilloljor (artikel 8).

- Förbudet mot användning av spilloljor som innehåller mer än 50 ppm PCB som bränsle (artikel 8).

- Skyldigheten att föra en förteckning för företag som producerar, uppsamlar och omhändertar spilloljor (artikel 11).

- Kravet på regelbundna inspektioner av företag som regenererar eller förbränner spilloljor (artikel 13).

- Möjligheten att bevilja gottgörelse för uppsamling eller omhändertagande (artikel 14).

- Krav på rapportering (artikel 18).

Denna rapport bygger på det frågeformulär som upprättades genom kommissionens beslut 94/741/EG [121].

[121] EGT L 296, 17.11.1994, s. 42.

2. INFÖRLIVANDE I NATIONELL LAGSTIFTNING

Denna rapport är en sammanställning av de svar som medlemsstaterna har skickat avseende perioden 1998-2000 om omhändertagandet av spilloljor. Även om det ibland har skett med stora fördröjningar och informationen inte varit fullständig har alla femton medlemsstater svarat på frågeformuläret. Det är en förbättring jämfört med den föregående perioden 1995-1977, då en del medlemsstater inte skickade in sina svar i tid för upprättandet av rapporten och man i stället fick utgå från andra källor.

2.1. Nationell lagstiftning

Alla medlemsstater har underrättat kommissionen om gällande lagar och författningar för omhändertagande av spilloljor.

I december 2002 pågick överträdelseförfaranden mot Österrike, Portugal och Irland rörande felaktigt införlivande av gemenskapens bestämmelser. Talan väcktes vid EG-domstolen i ärendena mot Österrike [122] och Portugal [123]. Överträdelseärenden pågick också mot Grekland, Frankrike, Sverige, Danmark, Belgien, Förenade kungariket och Finland rörande exempel på felaktigt införlivande.

[122] C-15/03.

[123] C-392/99.

2.2. Bestämmelser om regenerering av spilloljor - artikel 7

Enligt artikel 7 skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att driften av regenereringsanläggningen inte orsakar sådan skada på miljön som kan undvikas (artikel 7 a). Medlemsstaterna skall dessutom säkerställa att de basoljor som utvinns vid regenereringen inte utgör giftigt eller farligt avfall eller innehåller PCB/PCT i koncentrationer som överstiger gränsvärdet på 50 ppm (artikel 7 b).

Österrike och Nederländerna uppgav att inga sådana åtgärder hade vidtagits eftersom det inte finns några regenereringsanläggningar inom deras territorier. Grekland, Portugal och Flandern svarade att sådana åtgärder hade vidtagits.

Grekland angav närmare att företag som vill behandla spilloljor genom regenerering lämnar in en miljökonsekvensbedömning till den behöriga myndigheten (ministeriet för miljöfrågor, regional planering och offentliga arbeten). Ministeriet utvärderar miljökonsekvensbedömningen och fastställer, under förutsättning att den är fullständig, miljövillkor och rekommenderar de andra behöriga ministrarna att ett gemensamt ministerbeslut skall utfärdas i ärendet. Miljövillkoren omfattar de villkor och restriktioner som fastställs i direktiv 75/439/EEG (gemensamt ministerbeslut 98012/2001/96). Farligt avfall som uppkommer till följd av regenereringen hanteras vidare i enlighet med det gemensamma ministerbeslutet 19396/1546/97 (Författningssamling 604/B/1997).

Portugal uppgav att de åtgärder som har vidtagits för att se till att regenereringsanläggningar inte skadar miljön fastställs i lagen av den 22 december 1986 om införlivande av direktiv 75/439/EEG med Portugals nationella lagstiftning, vilken har anmälts till kommissionen, samt i Portugals övriga nationella lagstiftning om avfallshantering. Det finns emellertid inga anläggningar för regenerering av spilloljor i Portugal.

De andra medlemsstaterna har inte svarat på denna fråga.

2.3. Strängare nationella åtgärder - artikel 16

Enligt artikel 16 får medlemsstaterna vidta åtgärder till skydd för miljön som är strängare än de som föreskrivs i direktivet.

Portugal, Frankrike, Spanien, Irland, Förenade kungariket och Grekland uppgav att de inte hade ansett det vara nödvändigt att anta strängare åtgärder.

När det gäller Belgien vidtog regionen Flandern strängare åtgärder, särskilt genom artikel 5.2.3.5.2 i Vlarem II och artikel 4.2.5 i den flamländska förordningen rörande förebyggande och hantering av avfall av den 17 december 1997, kallad Vlarea. Regionen Vallonien meddelade redan i den föregående rapporten att strängare åtgärder hade vidtagits med avseende på artikel 4 om förbudet mot utsläpp. Genom dessa åtgärder har skyldigheterna när det gäller hanteringen av spilloljor blivit mer specificerade och exakta.

Nederländerna har också vidtagit strängare åtgärder, särskilt för förbränning av spilloljor. Enligt den nederländska lagstiftningen får spillolja inte förbrännas i en avfallsförbränningsanläggning eller oljepanna. Det finns vidare gränsvärden för halon- och PCB-halten i spilloljor som används som bränsle eller i tillverkningen av bränsle. Dessa gränsvärden gäller i själva verket alla bränslen. Följden är att en del spilloljor helt enkelt inte kan omvandlas till bränsle.

Finland har vidtagit strängare åtgärder när det gäller förbränning av spilloljor. Det är i själva verket förbjudet att förbränna spilloljor i en värmepanna eller annan anläggning med en bränsleeffekt på högst 5 megawatt.

Luxemburg har egentligen inte vidtagit några strängare åtgärder, utan i stället inriktat sig på tillämpningen av en befintlig skyldighet i direktivet, nämligen artikel 3 om att spilloljor i första hand skall behandlas genom regenerering.

Österrike, Tyskland och Sverige uppgav att strängare åtgärder hade vidtagits, men lämnade inga uppgifter om deras karaktär.

3. GENOMFÖRANDE AV DIREKTIVET

3.1. Hantering av spilloljor - artiklarna 2 och 3

Enligt artikel 2 skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att spilloljor hanteras på ett sådant sätt att skada som kan undvikas inte uppkommer på människor och miljön. Spilloljor skall enligt artikel 3 i första hand behandlas genom regenerering, i andra hand genom förbränning och i sista hand destrueras eller dumpas. (Se fråga 2 beträffande begränsningar som påverkar möjligheten att regenerera eller förbränna spilloljor).

Alla medlemsstater svarade att nödvändiga åtgärder hade vidtagits för att säkerställa att spilloljor samlas upp och omhändertas på ett sådant sätt att skada som kan undvikas inte uppkommer på miljön.

Av tabell 1 framgår hur mycket olja som har saluförts/sålts, hur mycket spillolja som har genererats, omhändertagits, förbränts och deponerats enligt medlemsstaterna.

Många medlemsstater har inte svarat på frågan om hur mycket spillolja som har genererats. I dessa fall har kommissionen tillämpat den genomsnittliga "omräkningsfaktorn" på 50 % [124] för att beräkna mängden genererad spillolja utifrån mängden olja som har saluförts. Uppsamlingen har alltså beräknats som mängden spillolja som samlas upp i förhållande till mängden genererad spillolja.

[124] I litteraturen kan det konstateras att ungefär 50 % av den olja som saluförs kommer att omvandlas till spillolja (resten går förlorad genom användning, förbränning i motorer, spill eller blir kvar i containrar). Alla användningsområden för olja skulle emellertid inte ge upphov till 50 % spillolja. Inom vissa användningsområden förbrukas oljan fullständigt, medan andra ger upphov till nästan 100 % spillolja (nästan ingen mängd alls går förlorad under användningen). Denna "omräkningsfaktor" på 50 % när det gäller den olja som saluförs i förhållande till den spillolja som genereras är därför ett genomsnitt för alla användningsområden för olja. Det har konstaterats att inte alla medlemsstater tillämpar denna omräkningsfaktor, eftersom den beror på praxis i medlemsstaterna, den genomsnittliga åldern på fordon (ju äldre fordon, desto mer olja förbrukas och förbränns, vilket leder till att en mindre mängd omvandlas till spillolja).

På grundval av enbart medlemsstaternas uppgifter (inga andra källor) framgår att uppsamlingsprocenten år 2000 var följande: Österrike 76 %, Belgien 59 % (för år 1999, eftersom ingen uppgift lämnades för år 2000), Danmark 89 %, Finland 94 %, Frankrike 82 %, Tyskland 84 %, Grekland 67 %, Irland 90 %, Italien 58 %, Luxemburg 99 %, Nederländerna 92 %, Portugal 91 %, Spanien 87 %, Sverige 89 % och Förenade kungariket 81 %. Den genomsnittliga uppsamlingsprocenten i EU är 83 %, vilket innebär att ungefär 20 % av spilloljan är föremål för olaglig dumpning eller olaglig förbränning som skadar miljön.

Figur 1 visar vilka mängder som har saluförts/genererats/uppsamlats per 1000 invånare. Figur 2 ger en översikt över hanteringen av spillolja i Europeiska unionen.

* Den allmänna bilden för år 2000 visar att i genomsnitt ungefär 66 % av den genererade spilloljan förbrändes och att 24 % regenererades. Sammanlagt tyder dessa siffror på att ungefär 90 % av den genererade spilloljan återvinns antingen genom regenerering eller som bränsle [125]. Helhetsbilden är densamma som år 1997, vilket framgår av den föregående rapporten för perioden 1995-1997, och tyder inte på någon väsentlig förbättring av hanteringen av spilloljor inom EU.

[125] Denna genomsnittsprocent är något högre än den genomsnittliga uppsamlingsprocenten ovan, vilket förmodligen beror på att spilloljan i vissa fall genereras och förbränns på platsen utan någon uppsamling däremellan.

3.2. Begränsningar som påverkar möjligheten att regenerera och förbränna spilloljor - artikel 3

Enligt artikel 3.1 och 3.2 skall medlemsstaterna i första hand regenerera spilloljor och i andra hand förbränna dem på ett sätt som är godtagbart från miljösynpunkt, om detta är möjligt med hänsyn till tekniska, ekonomiska och organisatoriska begränsningar. Om spilloljor varken regenereras eller förbränns på grund av sådana begränsningar skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att oljorna destrueras på ett säkert sätt eller lagras eller dumpas under kontrollerade förhållanden (artikel 3.3).

När det gäller Belgien fanns i regionen Flandern och regionen Bryssel inga begränsningar som förhindrar regenerering och förbränning.

I regionen Vallonien fanns ingen regenereringskapacitet eftersom regenerering inte bedömdes vara ekonomiskt bärkraftig jämfört med produktion av basoljor av den petrokemiska industrin och eftersom den låga kvaliteten på regenererad olja gör den svår att saluföra. För att uppfylla skyldigheten att i första hand regenerera spilloljor byggdes en regenereringsanläggning, som kommer att kunna regenerera två tredjedelar av spilloljorna i Vallonien. Det kommer dessutom att införas en återtagningsskyldighet för producenter, importörer och distributörer av spilloljor, inbegripet mål för uppsamling och återvinning/regenerering. För att fastställa harmoniserade mål i Belgien och prioritera regenerering håller ett avtal mellan de tre regionerna och personer som svarar för saluföringen av olja på att förhandlas fram.

I Danmark fanns före maj 2001 inga anläggningar för regenerering av spillolja. Den förstudie som nämndes i den föregående rapporten visade att det inte fanns någon ekonomisk grund för detta. Eftersom det inte har varit möjligt att regenerera basolja har spilloljan bränts (efter raffinering) vid värmecentraler. Fram till juli 2000 subventionerades privata företag som uppsamlar spillolja genom att kompenseras för energi- och CO2-avgifter om spilloljan överlämnades till värmecentraler. Sedan den 1 juli 2000 finansieras uppsamlingen av spillolja av oljesektorn.

Tyskland svarade att det inte fanns några begränsningar som förhindrar regenerering och förbränning av spilloljor. Tyskland förklarade att spilloljor i första hand regenereras. För att skapa investeringstrygghet för de företag som regenererar spilloljor, så att de kan satsa på att modernisera sina anläggningar, planeras subventioner av regenereringen av spilloljor.

Spanien svarade att det finns begränsningar som påverkar möjligheten till regenerering eftersom det finns få anläggningar för regenerering av spilloljor. Det finns inga begränsningar som påverkar möjligheten till förbränning av spilloljor.

Grekland svarade att det inte fanns några begränsningar som påverkar möjligheten till regenerering och förbränning. Grekland förklarade att de godkännanden av miljövillkor som avses i fråga I.2 inbegriper villkor som i hög grad skyddar människors hälsa och miljön. Förstahandsalternativet för spilloljor är att de samlas upp och regenereras. Grekland har många godkända anläggningar för regenerering av spilloljor. De behöriga myndigheterna fastställer villkor och restriktioner för tillfällig förvaring av spilloljor för att skydda folkhälsan på grundval av det gemensamma ministerbeslutet 98012/2001/96 (Författningssamling 40/B/96) om åtgärder och villkor för hantering av spilloljor, det gemensamma ministerbeslutet 69269/5387/90 om sammanställningen av miljökonsekvensbedömningar, det gemensamma ministerbeslutet 72751/3054/85 (Författningssamling 665/B/85) om giftigt och farligt avfall och avlägsnande av PCB och PCT och det gemensamma ministerbeslutet 19396/1546/97 (Författningssamling 604/B/97) om hanteringen av farligt avfall.

Irland uppgav att det fanns väsentliga tekniska och ekonomiska begränsningar som påverkar möjligheten att regenerera spilloljor och att det inte fanns några uppenbara praktiska åtgärder för att komma till rätta med dessa begränsningar. År 1998 sammanställdes en rapport om en strategistudie för att bidra till utformningen av den nationella planen för hantering av farligt avfall. Slutsatsen i rapporten var att byggandet av en ny regenereringsanläggning inte skulle vara ekonomiskt bärkraftigt, eftersom mängden nödvändiga insatsvaror skulle vara större än den totala användningen av smörjoljor i Irland. I stället förespråkades i rapporten en utbyggnad av befintliga behandlingsanläggningar, så att de kan hantera större mängder spilloljor och förbättra sitt miljöresultat. Inga åtgärder föreslås därför för att främja regenerering av spilloljor i stället för återanvändning som bränsle.

I Nederländerna var regeringens politik i början av 1980-talet inriktad på behandling av spillolja i en central anläggning för att regenerera basolja. På grund av kommersiella begränsningar tillämpades denna behandling aldrig i praktiken. År 1986 upprättades en plan tillsammans med producenter av smörjolja för byggandet av en central behandlingsanläggning för spilloljor, vars (främsta) syfte var att producera bränslen av hög kvalitet (marin dieselolja). Ett tillstånd utfärdades för ett företag för detta ändamål. Trots att ett statligt bidrag godkändes byggdes aldrig anläggningen i fråga.

En del spillolja exporteras för närvarande för regenerering till basolja. Denna marknad hindras av att de företag som uppsamlar spilloljor vänder sig till (billigare) marknader utomlands, där spillolja främst används som bränsle. År 1998 sänktes den högsta tillåtna halten av organiska halogener i olja som används som bränsle eller som råvara för tillverkning av bränsle från 500 mg/kg till 50 mg/kg. Till följd av detta kan spillolja inte längre användas för produktion av bränsle.

När spillolja behandlas i Nederländerna sker detta i form av separering i en centrifug, följt av förbränning, och det viktigaste användningsområdet är som bränsle. Den resterande spilloljan exporteras för lämpliga användningsområden, vilket kan innebära regenerering eller i första hand användning som bränsle.

Portugal förklarade att det fanns flera begränsningar som förhindrade byggandet av regenereringsanläggningar på portugisiskt territorium. Den mängd spilloljor som samlas upp, särskilt oljor av hög kvalitet, ligger under den nollpunktomsättning på 60 000-80 000 som beräknats i undersökningen "Economics of waste oils regeneration", som utfördes av Coopers & Lybrand i Haag den 29 januari 1997. Förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 innebär dessutom att det är omöjligt att förbjuda export av spilloljor för energiåtervinning, vilket avskräcker potentiella investerare från att satsa på regenereringsanläggningar på portugisiskt territorium eftersom de inte har några garantier för att de spilloljor som uppsamlas kommer att skickas till dessa anläggningar. En annan begränsning är att marknaden för basoljor nästan är mättad, vilket heller inte uppmuntrar regenerering.

I Portugal finns inga begränsningar som påverkar möjligheten till förbränning av spilloljor. Där måste spilloljor emellertid förbehandlas innan de kan skickas iväg till förbränning. Behandlingen går till på följande sätt: spilloljan filtreras och dehydreras, metallerna avlägsnas och oljan centrifugeras. Anläggningar som utför denna förbehandling måste först få det näringstillstånd som föreskrivs i förordning nr 282/93 av den 17 augusti 1993.

Finland hänvisade i sitt svar av den 1 juni 2001 till kommissionens formella underrättelse rörande tillämpningen av artikel 3. Enligt denna underrättelse finns det ekonomiska och organisatoriska begränsningar som förhindrar att spilloljor i första hand behandlas genom regenerering. Dessa beror på de små spilloljemängder som produceras, det låga priset på regenererade oljor och den begränsade efterfrågan på regenererade oljor.

Sverige svarade att landet inte regenererar spilloljor.

I Förenade kungariket förekom begränsad behandling av spilloljor fram till år 2000 som krävde stora investeringar. Konkurrensen om spilloljan kom främst från företag som använder spilloljor för energiåtervinning. Konkurrensen mellan oljeföretagen och det sjunkande priset på jungfruolja har tillsammans påverkat lönsamheten av regenerering av spillolja. Det finns inga begränsningar som påverkar möjligheten att förbränna spilloljor. Alla uppsamlade spilloljor behandlas genom förbränning under EU-förenliga förhållanden.

Frankrike, Italien, Luxemburg och Österrike svarade att det inte fanns några begränsningar som förhindrar regenerering och förbränning av spilloljor, men lämnade inga ytterligare upplysningar.

* Många medlemsstater har fortfarande inte införlivat kravet på att spilloljor i första hand skall regenereras med sin nationella lagstiftning. Under de pågående överträdelseförfarandena har några medlemsstater införlivat denna skyldighet.

* De medlemsstater som svarade att det fanns begränsningar som påverkar möjligheten till regenerering uppgav att dessa huvudsakligen berodde på ekonomiska aspekter till följd av att endast en liten mängd spilloljor produceras, att det finns billiga förbränningsmöjligheter i andra medlemsstater och att marknaden för basoljor är mättad. En medlemsstat uppgav att det fanns begränsningar som påverkade förbränningen av spilloljor till följd av fastställandet av gränsvärden för föroreningar.

3.3. Information till allmänheten och kampanjer - artikel 5

Enligt artikel 5.1 skall medlemsstaterna informera allmänheten och bedriva kampanjer för att säkerställa att spilloljor lagras på lämpligt sätt och uppsamlas i största möjliga utsträckning.

När det gäller Belgien uppgav regionen Vallonien att ingen specifik kampanj har genomförts beträffande spillolja för att upplysa allmänheten. Medvetenheten har höjts genom mer allmänna kampanjer riktade till allmänheten som informerat om vilka arrangemang som krävs för att skydda miljön, särskilt beträffande hushållsavfall. Kampanjerna har genomförts under s.k. gröna veckor (allmän rådgivning och information om den allmänna hanteringen av hushållsavfall), genom olika reklaminslag, publikationer, skyltar och information från de lokala myndigheterna till invånarna. Regionen Flandern har inte genomfört några informations- eller reklamkampanjer.

Österrike har utformat meddelanden, föreläsningar, pressmeddelanden och informationsblad.

Tyskland uppgav att det allmänna medvetandet hade höjts särskilt genom 38-39 kretslopps- och avfallslagen (Kreislaufwirtschafts- und Abfallsgesetz) av den 27 september 1994. Enligt dessa bestämmelser måste de myndigheter som enligt lag ansvarar för avfallshanteringen och organisationer inom den privata sektorn ge information och råd om möjligheterna att undvika, återvinna och bortskaffa avfall. De behöriga myndigheterna i varje delstat informerar allmänheten om framstegen när det gäller förebyggande och återvinning av avfall och om arrangemangen för bortskaffande av avfall. Miljömyndigheterna i varje delstat och distrikt informerar dessutom allmänheten genom pressmeddelanden och regelbunden utdelning av informationsblad om miljövänligt omhändertagande av spillolja, försäljarnas skyldighet att ta emot använd motor- och transmissionsolja och om uppsamlingsplatser för spillolja.

Danmark uppgav att inga sådana kampanjer hade genomförts.

Spanien uppgav att upplysningskampanjer hade genomförts på nationell nivå via teve, radio och annonskampanjer. På regional nivå hade samma typ av kampanjer genomförts och kompletterats med publikationer och utskick av broschyrer och andra dokument. Riktade kampanjer organiserades också tillsammans med berörda sektorer och relevanta branschförbund.

Finland uppgav redan i den föregående rapporten att en del upplysningskampanjer hade genomförts i samarbete med Ekokem Oy Ab (den statliga anläggningen för behandling av farligt avfall).

Frankrike uppgav att det franska naturvårdsverket ADEME bedriver en permanent verksamhet för att informera uppsamlingsföretag och yrkesverksamma inom bilbranschen. En telefonlinje dit medborgarna kan ringa avgiftsfritt har inrättats för att besvara frågor - "numéro vert" (0800 38 39 40) - och särskilt ge information om uppsamlingsplatser för spilloljor. På ADEME:s webbplats (www.ademe.fr) finns information om spilloljor. År 2000 trycktes 30 000 exemplar av en broschyr om farligt hushållsavfall. På begäran av uppsamlingsföretagen genomförde ADEME en informationskampanj som påbörjades 2001 och skall avslutas 2003. Syftet med kampanjen var att förbättra uppsamlingen och kvaliteten på de spilloljor som uppsamlas. Kampanjen riktades till allmänheten, bilreparatörer och byggsektorn. Kampanjen anpassades till de olika målgrupperna. För hushållen inrättades en "serveur vocal interactif" som gav information om olika uppsamlingsplatser. Till återförsäljare, bensinmackar och uppsamlingsanläggningar skickades skyltar att fästa på uppsamlingscontainrar för spilloljor. När det gäller bilverkstäder höjdes medvetandet genom särskilda tidningar och utbildning.

Precis som i den föregående rapporten för perioden 1995-1997 uppgav Grekland att man håller på att utarbeta tekniska specifikationer för hanteringen av spilloljor och även informations- och upplysningskampanjer riktade till allmänheten om rätt hanteringsmetod.

Irland uppgav att en handbok för miljövänliga bilverkstäder togs fram av det irländska bilindustriförbundet i oktober 1999, men inga åtgärder från myndigheternas sida nämndes.

Italien lämnade en sammanfattning av de informationsinsatser som har genomförts av Consorzio Obbligatorio degli Oli Usati (obligatoriskt konsortium för spilloljor) under perioden 1998-2000. Det handlade bland annat om en systematisk och utförlig miljöupplysningskampanj som genomförts under miljö- och utbildningsministeriernas beskydd. Projektet, som kallas "CircOLIamo Scuola", var inriktat på utbildningsväsendet, dvs. elever, lärare och familjer. Konsortiets arbete under 2000 utmärktes av att målgruppen gradvis utvidgades från skolor till unga människor mer allmänt. Under ungefär ett halvår togs upplysningskampanjen "CircOLIamo Giovani" runt på diskotek och skolor för att sprida budskapet om miljövärden och trafiksäkerhet. En särskild metod användes dessutom, nämligen reklaminslag på teve som sattes in under särskilt utvalda teveprogram för att nå ut till målgrupperna, dvs. familjer, motorister, idrottsintresserade och mycket unga medborgare. Initiativets framgång kunde mätas i den kraftiga ökningen av samtalen till konsortiets "gröna nummer". Under år 2000 intensifierade konsortiet slutligen sina upplysningsinsatser inom den strategiska gör-det-självsektorn, både genom radiokampanjer riktade till bilförare och genom initiativ inriktade på kritiska sektorer, däribland särskilt seglingssektorn.

Luxemburg uppgav att olika insatser redan har påbörjats inom ramen för miljöministeriets kampanj "Superdreckskäscht": reklaminslag och kampanjer på radio, i tidningar och på bio samt deltagande i mässor. Den kampanj som riktas till medborgarna kallas "Superdreckskäscht fir Biirger", medan "Superdreckskäscht fir Betriiber" är den kampanj som riktas till näringslivet.

Portugal uppgav att den nationella informations- och upplysningskampanjen om användning av spilloljor baserades på broschyren "Spilloljor - uppsamling och återanvändning", som publicerades 1988 av generaldirektoratet för energi och generaldirektoratet för miljökvalitet (Avfallsinstitutet övertog de avfallsrelaterade uppgifterna från generaldirektoratet för miljökvalitet efter offentliggörandet av förordning nr 236/97 av den 3 september 1997). Informationen i denna broschyr uppdaterades 1992. Informations- och upplysningskampanjen inleddes med ett pilotprojekt i Alentejo-regionen och utvidgades därefter till att omfatta hela landet. Följande upplysningshjälpmedel användes: broschyren "Spilloljor - uppsamling och återanvändning", filmen "Kasta inte bort dina spilloljor" och en affisch med texten "Kasta inte bort dina spilloljor". Förutom de ovannämnda insatserna har program för utbildning och medvetandehöjande åtgärder inrättats, bland annat i form av en informationstjänst (som kan nås via telefon, e-post eller vanlig post) som svarar på frågor från olika samhällsgrupper (näringslivet, studenter, privatpersoner) om alla slags avfallsrelaterade problem, däribland spilloljeflödet, om deltagande i de många aktiviteter som anordnas i Portugal om avfall (kurser, seminarier, konferenser och andra evenemang) och om deltagande på begäran av alla slags massmedier för att öka allmänhetens medvetenhet om avfalls frågor och särskilt spilloljor.

Sverige tog initiativ för att förbättra insamlingen av farligt avfall i olika kommuner och en rikstäckande kampanj genomfördes i maj 2000 för att samla in farligt avfall från hushåll, spilloljor, bilbatterier, färgrester etc.

Förenade kungariket redogjorde för Oil Care-kampanjen, som ingår i en satsning för att minska oljeföroreningarna. Målet är att öka medvetenheten om de problem som oljeföroreningarna ger upphov till och hur de kan förebyggas genom noggrann hantering och förvaring och genom ökad återvinning och återanvändning. Kampanjen stöder följande initiativ: Oil Bank Helpline (en avgiftsfri telefonlinje) hjälper allmänheten att hitta till närmaste återvinningsstation för oljor. Verksamheten tar för närvarande emot omkring 150 samtal varje månad och annonseras genom broschyrer, annonser i handböcker om bilunderhåll för hushållen och på de flesta oljedunkar. Emergency Hotline (avgiftsfri telefonlinje) hjälper allmänheten att rapportera om föroreningar. Oil Care Code är en enkel handbok för hushållen och handeln om hur oljeföroreningar kan förhindras.

De flesta medlemsstater, utom Danmark, Grekland och Belgien (regionen Flandern) har genomfört allmänna informations- och reklamkampanjer.

3.4. Upplysningar om företag som omhändertar spilloljor

I fråga 4 ombads medlemsstaterna att lämna upplysningar om företag som omhändertar spilloljor.

Nederländerna svarade att uppsamlingen av spillolja i kvantiteter/förpackningar om mer än 200 liter kräver tillstånd från ministern. Sex tillstånd har utfärdats för omhändertagande av "stora kvantiteter" med hjälp av sugbilar. Tillståndsinnehavarna övervakas av staten. Ytterligare 22 företag som omhändertar små mängder farligt avfall har också fått tillstånd för omhändertagande av spillolja i förpackningar om mindre än 200 liter.

Danmark hävdade att spillolja uppsamlas av registrerade privata företag eller i kommunala uppsamlingssystem och att det inte fanns några uppgifter om antalet registrerade privata uppsamlingsföretag.

Finland svarade att alla företag som omhändertar avfall och farligt avfall på kommersiell basis skall registreras i avfallsregistret i enlighet med 49 avfallslagen (1072/1993) och 13-14 avfallsförordningen (1390/1993). Siffrorna i tabellen beräknas på grundval av den information som förs in i avfallsregistret av de regionala miljövårdsnämnderna.

Grekland uppgav att det inte fanns några godkända uppsamlingsföretag i Grekland. Oljan omhändertas av enskilda firmor som har fått tillstånd till detta av prefekturernas behöriga myndigheter.

I tabell 2 sammanfattas medlemsstaternas svar.

* Det finns stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller hur spilloljehanteringen är organiserad, både i fråga om tillståndsmyndigheternas nivå och antal och antalet företag.

3.5. Beslut om olika typer av behandling av spilloljor - artikel 5.3

Enligt artikel 5.3 får medlemsstaterna besluta att spilloljorna skall behandlas på ett visst sätt (regenerering eller förbränning).

Österrike, Belgien, Danmark, Italien, Portugal, Sverige och Förenade kungariket svarade att inget beslut om någon särskild behandling av spilloljorna hade fattats i enlighet med artikel 5.

Finland uppgav redan i den föregående rapporten för perioden 1995-1997 att det förutom Statsrådets beslut 101/1997 (där rangordningen regenerering, energiåtervinning och säkert omhändertagande av spilloljor fastställs) finns en rekommendation av Ekokem Oy Ab (den statliga anläggningen för behandling av farligt avfall) om att spilloljor bör delas in i a) svart motorolja, b) smörjolja, t.ex. hydraul- och transmissionsolja, som inte innehåller PCB, c) smörjolja som innehåller vatten, d) vegetabilisk olja och e) övrigt oljeavfall, t.ex. oljor som innehåller PCB, bränsleavfall och oljekontaminerat länsvatten. För spilloljor som tillhör kategorierna a) till d) tillämpas i första hand regenerering och i andra hand energiåtervinning. Spilloljor som tillhör kategori e) bör omhändertas på ett säkert sätt. I praktiken skickar företagen en årlig sammanställning av sin bokföring till tillsynsmyndigheten. Skyldigheten att göra detta fastställs normalt i tillstånden. Inspektioner av anläggningar som behandlar spilloljor skall utföras minst vart tredje år.

Frankrike uppgav att alla beslut om behandling av spilloljor var i överensstämmelse med artikel 3 i direktivet, vare sig det handlar om regenerering eller förbränning.

Tyskland upprepade att inget beslut om behandlingstyp för spilloljor hade fattas i enlighet med artikel 5. Den befintliga lagstiftningen (spilloljeförordningen) håller emellertid på att ändras för att den prioritering som görs i Tyskland om att spilloljor skall behandlas för att regenerera basolja och biprodukter skall bli obligatorisk. Övervakningen av behandlingsanläggningar i enlighet med den federala immissionsskyddslagen (Bundes-Immissionsschutzgesetz) och dess genomförandebestämmelser säkerställer att behandlingen inte orsakar några skador på människor och miljön som kan undvikas.

Grekland förklarade att behandling/regenerering av spilloljor i landet främst sker med hjälp av svavelsyrametoden och huvudsakligen vid små och gamla anläggningar. Det finns också en stor anläggning där regenerering utförs genom katalytisk hydrering. Spilloljor behandlas också på andra sätt än genom regenerering. Anläggningar för regenerering av spilloljor måste ha fått ett särskilt tillstånd för denna verksamhet av de behöriga avdelningarna (på ministeriet för miljöfrågor, regional planering och offentliga arbeten/utvecklingsministeriet). Enligt tillstånden skall regelbundna och oannonserade kontroller göras på anläggningarna för att kontrollera att villkoren uppfylls. Kontrollerna utförs av (prefekturernas) lokala myndigheter och av ministerierna, som har gemensam behörighet.

Luxemburg svarade att de olika bestämmelserna hade fastställts i den avfallslag som antogs 1994 och som även är tillämplig på spilloljor. Avfallsåtervinning har förtur framför bortskaffande av avfall. Materialåtervinning har förtur framför energiåtervinning. Eftersom Luxemburg inte har någon regenereringsanläggning eller energiåtervinningsanläggning för spilloljor exporteras dessa oljor. Var spilloljorna exporteras kontrolleras genom anmälningsbestämmelserna i förordning 259/93 om avfallstransporter.

Spanien uppgav att beslut har fattats om behandling av spilloljor genom regenerering, återanvändning och energiåtervinning. Kontroller fastställs i förordningen av den 28 februari 1989 om hantering av spilloljor, som ändrades genom förordningen av den 13 juni 1990.

Irland och Nederländerna lämnade inga närmare upplysningar beträffande denna fråga.

* De flesta medlemsstaterna har inte fattat beslut om behandling av spilloljor genom regenerering eller förbränning, men några medlemsstater har allmänna bestämmelser enligt vilka återvinning eller regenerering skall prioriteras.

3.6. Upplysningar om företag som hanterar (i frågeformuläret: "omhändertar") spilloljor

Enligt artikel 6 omfattas företag som omhändertar (regenererar, förbränner, deponerar) spilloljor av tillståndsplikt. I fråga 6 ombads medlemsstaterna att lämna upplysningar om företag som endast omhändertar spilloljor och om företag som omhändertar spilloljor och annat avfall.

Denna information finns i tabellerna 3.1 och 3.2.

Medlemsstaterna ombads också ange hur den behöriga myndigheten har kontrollerat att alla tillämpliga miljö- och hälsoskyddsåtgärder har vidtagits.

Österrike svarade att detta säkerställdes genom tillstånd enligt olika lagar och upprepade inspektioner enligt avfallshanteringslagen (Abfallwirtschaftsgesetz) och näringslivsförordningen (Gewebeordnung).

Belgien upplyste att detta i fråga om regionen Flandern säkerställs genom ett miljötillstånd. Den behöriga myndigheten kan kontrollera om alla tillämpliga åtgärder har vidtagits för att skydda hälsan och miljön. Om nödvändigt utförs inspektioner på platsen och det fastställs också miljövillkor i tillståndet från Vlarem II. Miljöinspektioner utförs vidare av myndigheten för miljö-, natur-, mark- och vattenförvaltning (AMINAL).

Danmark påpekade endast att detta garanteras genom villkor och kontroll av efterlevnad.

Finland svarade att företag som regenererar spilloljor eller använder dem som bränsle måste ha ett miljötillstånd för verksamheten i enlighet med miljöskyddslagen (86/2000) och miljöskyddsförordningen (169/2000). Grunderna för tillståndsprövning, förutsättningarna för beviljande av tillstånd och tillståndsvillkor fastställs i 7 kap. i miljöskyddslagen. Bland annat skall tillståndsvillkor som gäller hindrande och begränsning av utsläpp vara baserade på bästa tillgängliga teknik. Ovannämnda lagstiftning trädde i kraft den 1 mars 2000.

Frankrike svarade som en allmän kommentar till tabellerna att antalet företag som var godkända för behandling av spilloljor inom fastlandsterritoriet i slutet av år 2000 uppgick till 36, varav 29 använder spilloljor som bränsle i cementugnar etc., en regenererar svarta spilloljor och sex regenererar klara spilloljor. Företag som förvarar eller behandlar spilloljor måste dessutom godkännas och få tillstånd från olika behöriga myndigheter. Det finns ett regelsystem för att säkerställa att dessa anläggningar fullgör sina skyldigheter. Dessutom genomförs regelbundna inspektioner. Om det konstateras att ett företag bryter mot tillståndsvillkoren kan tillståndet dras in.

Tyskland uppgav att anläggningar där spillolja regenereras eller används som bränsle omfattas av ett tillståndsförfarande enligt 10 , i förening med 5 , i den federala immissionsskyddslagen (Bundes-Immissionsschutzgesetz - BimschG). Tillståndsförfarandet omfattar en undersökning på grundval av den senaste tekniken av de åtgärder som vidtas för att undvika skadliga effekter på människor, djur, växter, mark, vatten, luft och kulturella och andra föremål. Vidare undersöks om det finns planer för att förebygga, återvinna och bortskaffa avfall. När anläggningen är i drift måste den iaktta gränsvärdena i de tekniska riktlinjerna för förebyggande av luftföroreningar (Technische Anleitung zur Reinhaltung der Luft) eller den 17:e förordningen om genomförandet av den federala immissionsskyddslagen (17. BimSchV). Delstatens miljömyndigheter har en löpande övervakning.

Grekland uppgav att anläggningar för regenerering av spilloljor måste ha fått ett särskilt tillstånd för denna verksamhet av de behöriga avdelningarna (på ministeriet för miljöfrågor, regional planering och offentliga arbeten/utvecklingsministeriet). Enligt tillstånden skall regelbundna och oannonserade kontroller göras på anläggningarna för att kontrollera att villkoren uppfylls. Kontrollerna utförs av (prefekturernas) behöriga lokala myndigheter.

Italien meddelade att detta säkerställs genom ministerförordning 392/96 och ministerförordning 124/2000.

Luxemburg svarade att det i 1994 års avfallslag, förordningen av den 30 november 1989 om spilloljor och lagen av den 10 juni 1999 fastställs att alla anläggningar som hanterar spilloljor måste ha tillstånd. Alla tekniska och organisatoriska krav fastställs i de berörda tillstånden.

Portugal meddelade att lämpliga kontroller har införts, särskilt ett tillståndssystem för olika verksamheter, främst förbränning, enligt förordning 240/92 av den 25 mars 1992. Transport, omhändertagande och återvinning av spilloljor får vidare inte ske utan ett tillstånd från avfallsinstitutet (artikel 4.2 i förordning nr 88/91). En del skyldigheter rörande registerföring har införts, liksom krav på regelbundna inspektioner av personal från ministeriet för miljöfrågor och regional planering och andra tillståndsorgan och polismyndigheter. Enligt artiklarna 4-5 om den allmänna skyldigheten rörande säkerhet och riskförebyggande krävs dessutom ett näringstillstånd för förbehandling av spilloljor för förbränning.

Spanien meddelade att de regionala myndigheterna (NUTS-nivå 2) i egenskap av behöriga myndigheter vidtar de åtgärder som fastställs i artikel 8 i förordningen av den 28 februari 1989 om hanteringen av spilloljor, vilken har anmälts till kommissionen.

Sverige meddelade att placering och villkor rörande nödvändiga försiktighetsåtgärder fastställs i tillståndshandlingarna. Självreglering, rapporteringsskyldighet, miljöredovisningar och inspektioner av myndigheterna är avsedda att säkerställa att verksamheten bedrivs med vederbörlig hänsyn till hälsa och miljö.

Förenade kungariket förklarade att alla anläggningar för förbränning av spillolja omfattas av avdelning I i 1990 års miljöskyddslag och bara får drivas efter det att en ansökan om tillstånd har inkommit och ett beslut har fattats. Alla tillstånd måste innehålla villkor för att säkerställa lämplig kontroll. För större förbränningsprocesser sker detta genom specificering av den återvunna eldningsoljan, för vilka normala värden bifogats som bilaga A. I Nordirland är den tillämpliga lagstiftningen 1997 års förordning om industriella föroreningar och kontroll.

Irland uppgav att företagen i fråga måste få avfallstillstånd från miljöbyrån enligt avdelning V i 1996 års avfallshanteringslag. Det finns ett strängt tillståndsförfarande i enlighet med 40 1996 års avfallshanteringslag och 1997 års föreskrifter för avfallshantering, vilka ändrades 1998 och ersattes av 2000 års föreskrifter för avfallshantering.

* När det gäller företag som omhändertar spilloljor finns det stora skillnader mellan medlemsstaterna i fråga om hur spilloljehanteringen är organiserad, både i fråga om de behöriga myndigheternas nivå och antal och antalet företag. Alla medlemsstater, utom Danmark, rapporterade att de har fastställt tillståndssystem för anläggningar som hanterar spilloljor.

3.7. Gränsvärden för förbränning - artikel 8

Enligt artikel 8.1 skall medlemsstaterna förvissa sig om att gränsvärdena för utsläpp inte överskrids av förbränningsanläggningar med en tillförd värmeeffekt på mer än 3 MW. Medlemsstaterna får när som helst fastställa strängare gränsvärden eller fastställa gränsvärden för andra ämnen och parametrar.

Tabell 4.1 visar medlemsstaternas gränsvärden för utsläpp av olika ämnen [126].

[126] Det bör påpekas att gränsvärdena för utsläpp i bilagan till direktiv 75/439/EEG vid förbränning av spilloljor kommer att upphävas genom direktiv 2000/76/EG om förbränning av avfall. När det sistnämnda direktivet träder i kraft (år 2003 för nya anläggningar och år 2005 för befintliga anläggningar) kommer det även att reglera förbränning och samförbränning av spilloljor. I praktiken innebär det att gränsvärdena för utsläpp vid förbränning av spilloljor kommer att bli betydligt strängare. Detta kommer att begränsa användningen av spilloljor som bränsle till ett mindre antal anläggningar som kan uppfylla kraven och driftsvillkoren i direktiv 2000/76/EG.

Belgien lämnade gränsvärden beträffande regionen Flandern för anläggningar med en värmekapacitet på mellan 2 och 3 MW och andra gränsvärden för anläggningar med en värmekapacitet på mindre än 2 MW. För anläggningar med en värmekapacitet på mindre än 2 MW är gränsvärdet summan av föroreningarna Cd, Ni, Cr, Cu, V, Pb 10 mg/Nm3.

Frankrike uppgav att gränsvärdena för utsläpp vid förbränning eller samförbränning av spilloljor fastställs i en förordning från 1996, genom vilken direktiv 94/67/EG om förbränning av farligt avfall införlivades. Innehållet av PCB och klor kontrolleras vidare i varje last spillolja för att säkerställa att det inte överstiger 50 ppm respektive 0,6 %.

Grekland påpekade att den information som miljöministeriet förfogar över visar att det inte finns några förbränningsanläggningar för spillolja i Grekland med en tillförd värmeeffekt på mindre än 3 MW.

Tyskland förklarade att de gränsvärden som angavs som svar på fråga 7 a fastställs i den 17:e förordningen om genomförandet av den federala immissionsskyddslagen (Verordnung über Verbrenngsanlage für Abfälle und ähnliche brennbare Stoffe - 17. BimSchV). Dessa gränsvärden gäller även anläggningar med en tillförd värmeeffekt på mindre än 3 MW (artikel 8.1 b).

Sverige svarade att direktivets gränsvärden har införlivats i förordningen om spillolja. I besluten om tillstånd hänvisas ofta till dessa såsom varande gällande gränsvärden. Myndigheterna får om nödvändigt fastställa både strängare gränsvärden och andra parametrar i enskilda fall.

Danmark, Luxemburg, Portugal, Spanien, Sverige och Förenade kungariket lämnade inga upplysningar rörande denna fråga utöver informationen i tabellerna.

Irland svarade inte på denna fråga.

* Belgien, Danmark, Finland, Tyskland, Grekland, Italien, Portugal, Spanien, Sverige och Förenade kungariket har rapporterat sina gränsvärden och samtliga är i linje med eller lägre än gränsvärdena i rådets direktiv. Österrike, Belgien, Danmark, Tyskland, Portugal och Finland har också fastställt gränsvärden för förbränningsanläggningar med en tillförd värmeeffekt på mindre än 3 MW.

3.8. Minimikvantiteter spillolja som måste uppföras i en förteckning - artikel 11

Enligt artikel 11 måste varje medlemsstat ange gränsen för den kvantitet spillolja (inte mer än 500 liter per år) som måste uppföras i en förteckning av företag (som producerar, uppsamlar och/eller omhändertar spilloljor). Förteckningen skall på begäran lämnas till de behöriga myndigheterna.

Österrike, Belgien (regionen Flandern), Danmark, Finland, Frankrike och Sverige verkar säga att det inte har fastställts någon minimigräns. Den utlösande kvantiteten skulle därmed vara 0 liter, vilket innebär att all spillolja som produceras, uppsamlas eller behandlas oavsett kvantitet måste uppföras i en förteckning.

Tyskland har fastställt en gräns på 100 liter för skyldigheten att föra register.

Grekland svarade inte på denna fråga.

Irland meddelar att en gräns på 500 liter har fastställts för producenter av spilloljor. För företag som uppsamlar och behandlar spilloljor skall gränsen emellertid fastställas av tillståndsmyndigheten och dessa uppgifter fanns inte tillgängliga.

Luxemburg hänvisade till den föregående rapporten, enligt vilken en minimikvantitet fastställs i lagstiftningen om farligt avfall (inga närmare upplysningar lämnades).

Spanien har fastställt en gräns på 500 liter för producenter av spilloljor, men ingen gräns för företag som uppsamlar och behandlar spilloljor.

Italien, Portugal och Förenade kungariket svarade inte på denna fråga.

* I många av de rapporterande medlemsstaterna verkar det finnas ett krav på registerföring oavsett vilken kvantitet som produceras, uppsamlas eller behandlas. Andra medlemsstater tillämpar gränserna i direktivet eller lägre gränser.

3.9. Gottgörelse till företag som uppsamlar och omhändertar spilloljor - artikel 14

Som en kompensation för de skyldigheter som företagen åläggs av medlemsstaterna kan enligt artikel 14 en gottgörelse betalas avseende de tjänster i form av uppsamling och/eller omhändertagande som utförs.

Finland rapporterade att gottgörelse kan utbetalas till företag som uppsamlar eller omhändertar spilloljor. Utbetalningarna beräknas uppgå till omkring 1,5-2,5 miljoner euro per år och fastställs utifrån de faktiska kostnaderna, minus exempelvis försäljningsintäkter avseende förbehandlad olja. På grund av det höga oljepriset och exceptionellt höga försäljningsintäkter avseende förbehandlad olja uppgick utbetalningarna år 2000 till bara 0,9 miljoner euro. Enligt lagen om oljeavfallsavgift 894/1986 är producenter och importörer av smörjoljor skyldiga att betala en oljeavfallsavgift. Avgiften skall även betalas för transformator- och strömbrytaroljor, skär-, rengörings- och formoljor samt hydrauloljor. De medel som inflyter i oljeavfallsavgifter får användas för att täcka utgifter för oljeavfall och insamling, transport, lagring och behandling av oljeavfall. De får också användas för att täcka utgifter för oljeskador på markområden och kostnader för bekämpande av dessa. Närmare upplysningar om användningen av medlen fastställs i Statsrådets beslut 1191/1997. Gottgörelsen utbetalas av miljöministeriet.

Frankrike tillåter gottgörelse till uppsamlingsföretag. Landet uppgav att tillverkare, importörer etc. av oljor under perioden 1979-1998 var skyldiga att erlägga särskilda avgifter i enlighet med principen om att förorenaren skall betala. Sedan den 1 januari 1999 har tillverkare, importörer etc. av smörjoljor, oljor och smörjmedel, vars användning ger upphov till spilloljor varit skyldiga att erlägga den allmänna avgiften för förorenande verksamhet. ADEME [127] får medel som gör det möjligt för verket att i synnerhet gottgöra godkända företag som uppsamlar svarta oljor. Detta sker på grundval av regelbundna ekonomiska revisioner av verksamheten hos de företag som uppsamlar och behandlar spilloljor. Den genomsnittliga gottgörelsen per ton spillolja som uppsamlats var följande (inklusive avgifter): 1998: 475,66 franc; 1999: 538,45 franc; 2000: och 508,67 franc.

[127] Agence de l'Environnement et de la Maitrise de l'Energie.

I Grekland föreskrivs stimulansåtgärder i utvecklingslagen, men uppsamling och återvinning regleras av marknaden och det finns inget behov av gottgörelser. Gottgörelser beviljas endast i fall som faller inom ramen för lagen rörande stimulansåtgärder.

Spanien rapporterade att gottgörelser på upp till 7 pesetas/liter betalas för uppsamling, transport, förvaring, analys och/eller förbehandling. Detta finansieras med medel från den allmänna statsbudgeten efter årliga ansökningsomgångar. Ansökningarna omfattar all hanteringsverksamhet. I föreskrifterna om hanteringen av spilloljor öronmärks följande belopp: 1000 miljoner pesetas år 1998, 1300 miljoner pesetas år 1999 och 1430 miljoner pesetas år 2000. Gottgörelser på upp till 15 pesetas/liter betalas till företag som omhändertar spilloljor.

De övriga medlemsstaterna uppgav att inga gottgörelser betalas till företag som uppsamlar eller omhändertar spilloljor.

Tyskland uppgav att inga subventioner hittills har utbetalats till företag som omhändertar spilloljor. I samband med att spilloljeförordningen ändras är avsikten att stödanvisningar skall antas om utbetalning fram till år 2007 av subventioner till företag som regenererar basolja från spillolja för att täcka deras förluster för föregående år, varvid en gräns på 50 mark/ton regenererad spillolja skall tillämpas. Stödet skulle vara avtagande beroende på mängden olja som regenereras i en bestämd anläggning. Hela beloppet om 50 mark skulle utbetalas för högst 3 000 ton per anläggning år 2001, och under kommande år minska med 5 mark per år. Tyskland uppgav också att stödanvisningarna hade anmälts till kommissionen och godkänts av denna som statligt stöd.

Nederländerna svarade att inga gottgörelser betalas, men att en maximiavgift för uppsamling av spillolja fastställs varje månad. Detta maximipris beräknas på grundval av behandlingskostnaderna och de intäkter som genereras av slutprodukterna. Maximipriset gäller uppsamling och behandling. Det är inte möjligt att skilja på priserna för uppsamling och behandling, eftersom uppsamlingsföretagen även utför en del av behandlingen.

* Gottgörelser i en eller annan form tillämpas bara i tre medlemsstater (Finland, Frankrike och Spanien). Vissa finansiella stimulansåtgärder kan också beviljas i Grekland.

Bilaga II

Rådets direktiv 75/439/EEG om omhändertagande av spilloljor

1998-2000

>Plats för tabell>

Tabell 1. Behandling och hantering av olja (ton/år) - (fråga II.1 c i frågeformuläret), forts. på nästa sida.

Tabellen ger en bild av de årliga kvantiteter spilloljor som genereras och uppsamlas. Tabellen visar också hur mycket av de uppsamlade spilloljorna som regenereras, förbränns och deponeras.

Anmärkningar:

1) 556,5 ton exporterades för värmeåtervinning.

2) För värmeåtervinning: 724,9 ton exporterades.

3) De angivna kvantiteterna är extrapolerade värden baserade på de uppgifter som flamländska företag årligen rapporterar in till OVAM. Den regenererade kvantiteten är en uppskattning.

4) Inga uppgifter om de totala och uppsamlade kvantiteterna spilloljor.

Rådets direktiv 75/439/EEG om omhändertagande av spilloljor

1998-2000

>Plats för tabell>

Tabell 1 (forts.). Behandling och hantering av olja (ton/år) - (fråga II.1 c i frågeformuläret), forts. på nästa sida.

Tabellen ger en bild av de årliga kvantiteter spilloljor som genereras och uppsamlas. Tabellen visar också hur mycket av de uppsamlade spilloljorna som regenereras, förbränns och deponeras.

Anmärkningar:

(1) Den saluförda kvantiteten är en uppskattning.

(2) Ingen statistik samlades in om den totala kvantiteten spillolja som producerades. Totalt 806 200 ton kunde teoretiskt sett uppsamlas.

(3) Ingen statistik samlades in om den totala kvantiteten spilloljor som producerades. Totalt 754 800 ton kunde teoretiskt sett uppsamlas.

(4) Kvantiteten spillolja beräknades på grundval av statistik över försäljningen av smörjolja och produkter från spilloljeåtervinning.

(5) Kvantitet som återanvänts efter rening utan regenerering: 8451. Kvantitet som bortskaffats utan kontroll: 2132

(6) Kvantitet som återanvänts efter rening utan regenerering: 7367. Kvantitet som bortskaffats utan kontroll: 2306

(7) Kvantitet som återanvänts efter rening utan regenerering: 6072. Kvantitet som bortskaffats utan kontroll: 2235

(8) Den beräknade totala kvantiteten spilloljor som har genererats motsvarar 50 % av den kvantitet som har saluförts.

Rådets direktiv 75/439/EEG om omhändertagande av spilloljor

1998-2000

>Plats för tabell>

Tabell 1 (forts.). Behandling och hantering av olja (ton/år) - (fråga II.1 c i frågeformuläret), forts. på nästa sida.

Tabellen ger en bild av de årliga kvantiteter spilloljor som genereras och uppsamlas. Tabellen visar också hur mycket av de uppsamlade spilloljorna som regenereras, förbränns och deponeras.

Anmärkningar:

(1) Förbränd: däribland 1235 ton/år

(2) Förbränd: däribland 1128 ton/år

(3) Förbränd: däribland 821 "bränd"

(4) Ingen uppgift om total kvantitet saluförd olja.

Rådets direktiv 75/439/EEG om omhändertagande av spilloljor

1998-2000

>Plats för tabell>

Tabell 1 (forts.). Behandling och hantering av olja (ton/år) - (fråga II.1 c i frågeformuläret).

Tabellen ger en bild av de årliga kvantiteter spilloljor som genereras och uppsamlas. Tabellen visar också hur mycket av de uppsamlade spilloljorna som regenereras, förbränns och deponeras.

Anmärkningar:

(1) I den regenererade kvantiteten ingår 3 470 ton återvunnen olja.

(2) I den regenererade kvantiteten ingår 2 884 ton återvunnen olja.

(3) I den regenererade kvantiteten ingår 2 973 ton återvunnen olja.

(4) Beräknad kvantitet uppkommet avfall och behandlat avfall. Levererad kvantitet på grundval av produktstatistik. Rapporterad som kvantitet spillolja, inte kvantitet olja.

>Hänvisning till>

Figur 1. Kvantiteter olja som saluförts och spilloljor som genererats och uppsamlats år 2000 per 1000 invånare.

>Hänvisning till>

Figur 2. Procentuella andelar av hanteringen av spilloljor.

Rådets direktiv 75/439/EEG om omhändertagande av spilloljor

1998-2000

>Plats för tabell>

Tabell 2. Företag som uppsamlar spillolja (fråga II.4 i frågeformuläret)

Denna tabell visar hur många företag som varje medlemsstat har registrerat/godkänt för uppsamling av spilloljor, huruvida en godkännandeordning har fastställts och nivå och antal beträffande de myndigheter som ansvarar för registrering/godkännande.

// Inga uppgifter har lämnats

Anmärkningar:

N är en förkortning av NUTS. N1:4 betyder till exempel att myndigheten på NUTS 1-nivå utfärdar 4 godkännanden eller registreringar av företag.

(1) NUTS 2/121/780 företag

(2) Spilloljor uppsamlas via registrerade privata företag eller inom ramen för kommunala uppsamlingssystem. Vi har ingen information om antalet registrerade privata uppsamlingsföretag.

(3) Separat statistik samlades inte in över antalet registrerade och godkända företag som enbart uppsamlar spillolja.

(4) NUTS-nivå ej angiven. Det totala antalet registrerade/godkända företag är en uppskattning.

(5) N1: Uppsamlingen av spillolja i kvantiteter/förpackningar om mer än 200 liter kräver tillstånd från ministern.

(6) Uppsamlingssektorn förändras ständigt.

(7) Tillstånd krävs för transport, tillfällig förvaring (R13, D15) och behandling av farligt avfall. Inspektioner utförs av länsstyrelse eller kommun, 21 + 298 myndigheter.

(8) Genomsnitt per år. Endast England och Wales.

DIREKTIV 86/278/EEG OM AVLOPPSSLAM

1. INLEDNING

Syftet med direktiv 86/278/EEG [128] om skyddet för miljön, särskilt marken, när avloppsslam används i jordbruket är att reglera användningen av avloppsslam på ett sådant sätt att man undviker skadliga effekter på mark, växtlighet, djur och människor. Direktivet syftar också till att uppmuntra en korrekt användning av avloppsslam i jordbruket.

[128] EGT L 181, 4.7.1986, s. 6.

Direktiv 86/278/EEG omfattar i huvudsak följande bestämmelser:

- Definition av begrepp som "slam" (slam från reningsverk, slam från flerkammarbrunnar och slam från andra avloppsreningsverk), "behandlat slam" (slam som har behandlats biologiskt, kemiskt eller termiskt, lagrats under lång tid eller behandlats på annat sätt för att avsevärt minska risken för jäsning och hälsoriskerna i samband med användningen) och "användning" (spridning av slam över marken eller annan användning av slam på eller i marken) (artikel 2).

- Värden som avser halter av tungmetaller i jord och slam samt den största mängd tungmetaller som årligen får tillföras marken (artikel 4).

- Halterna av tungmetaller i jorden får inte överskrida gränsvärdena (artikel 5).

- Slammet skall behandlas (artikel 6).

- Slammet får inte användas på vissa grödor under en viss tidsperiod före skörd (artikel 7).

- Slammet skall användas med beaktande av växternas behov (artikel 8).

- Provtagning på och analys av jord och slam skall ske enligt vissa fastställda metoder (artikel 9).

- Medlemsstaterna är skyldiga att föra register med aktuella uppgifter om den producerade slammängden, den mängd som används i jordbruket, platsen där slammet skall användas m.m. (artikel 10).

- Rapporteringsplikt (artikel 17).

Enligt artikel 17 i direktivet skall medlemsstaterna vart fjärde år, och för första gången fem år efter anmälan av direktivet, utarbeta en sammanfattande rapport som avser användningen av slam i jordbruket.

Direktivet anmäldes den 17 juni 1986, vilket innebär att medlemsstaterna var skyldiga att sammanställa en första rapport för åren 1987-1990 senast den 17 juni 1991. Sex medlemsstater, nämligen Belgien, Danmark, Tyskland, Spanien, Frankrike och Förenade kungariket, överlämnade sina rapporter under 1991/92. Kommissionen ansåg inte att det var värt att offentliggöra dessa ofullständiga och ytterst olikartade uppgifter utan något enhetligt format.

En andra rapport i enlighet med artikel 17 i direktiv 86/278/EEG, för perioden 1991-1994, skulle ha överlämnats senast den 17 juni 1995. Fem medlemsstater, nämligen Belgien, Spanien, Frankrike, Portugal och Förenade kungariket, överlämnade rapporter. Kommissionen offentliggjorde en sammanfattande rapport [129] den 27 februari 1997.

[129] KOM(97) 23 slutlig.

Genom artikel 5 i rådets direktiv 91/692/EEG [130] om att standardisera och rationalisera rapporteringen om genomförandet av vissa direktiv om miljön ändrades artikel 17 i direktiv 86/278/EEG. Medlemsstaterna skall nu upprätta en rapport vart tredje år, varav den första rapporten för perioden 1995-1997. I kommissionens beslut 94/741/EG av den 24 oktober 1994 fastställs, i enlighet med artikel 6 i direktiv 91/692/EEG, formatet på de frågeformulär som medlemsstaterna skall använda som grund för sina rapporter till kommissionen. Samma format används i denna sammanfattande rapport.

[130] EGT L 377, 31.12.1991, s. 48.

En tredje rapport i enlighet med artikel 17 i direktiv 86/278/EEG i dess ändrade lydelse, som omfattar perioden 1995-1997, offentliggjordes av kommissionen den 10 januari 2000 [131]. Den innehöll endast information om 11 medlemsstater eftersom varken Grekland, Italien, Nederländerna eller Spanien skickat in sina rapporter i tid.

[131] KOM(1999) 752 slutlig.

Den här rapporten omfattar perioden 1998-2000. Trots vissa avsevärda förseningar har alla 15 medlemsstater besvarat frågeformuläret. Kommissionen konstaterar med tillfredsställelse att man för första gången sedan direktiv 86/278/EEG antogs, och EU utvidgats till att omfatta Österrike, Finland och Sverige, kan offentliggöra en rapport om genomförandet av direktivet som täcker hela EU.

2. INFÖRLIVANDE I NATIONELL LAGSTIFTNING

I den föregående sammanfattande rapporten för perioden 1995-1997 nämndes inga utestående fall av ett ofullständigt eller felaktigt införlivande av direktivet. Däremot konstaterades att bedömningen av efterlevnaden av direktivet ännu inte var slutförd för de tre nya medlemsstaterna (Österrike, Finland och Sverige). Detta arbete är nu klart och har lett till att kommissionen inlett ett överträdelseförfarande mot Österrike för ett ofullständigt/felaktigt införlivade av direktivet i ett antal delstater.

Till följd av ett ofullständigt eller felaktigt överlämnande av information för perioden 1995-1997 från Irland, Italien, Portugal och Sverige samt vissa problem med ett felaktigt införlivande i Irland och Sverige inledde kommissionen överträdelseförfaranden mot dessa medlemsstater. Förfarandena mot Irland, Portugal och Sverige kunde avgöras till kommissionens fulla belåtenhet sedan de berörda medlemsstaterna skickat kompletterande information eller ändrat sin lagstiftning.

Kommissionen inledde också ett överträdelseförfarande mot Belgien avseende ett felaktigt införlivande av gränsvärden i jord för kvicksilver och zink i Flandern. Under 2001 anmälde Belgien en ändring av förordningen om fastställande av de flamländska förordningarna om förebyggande och hantering av avfall (Vlarea), som ursprungligen antogs den 17 december 1997. Genom denna förordning, som antogs den 9 februari 2001, har de tillåtna gränsvärdena för metaller i vanlig jord ändrats och är nu förenliga med direktivet. Kommissionen har därför återkallat sin talan mot Belgien vid domstolen.

I december 2002 pågick överträdelseförfaranden mot Italien (bristande efterlevnad av artiklarna 10 och 17 i direktivet) och Österrike (ofullständigt eller felaktigt införlivande i Kärnten, Salzburg, Steiermark, Oberösterreich och Vorarlberg). När det gäller Italien väcktes talan vid domstolen [132].

[132] C-248/02.

3. GENOMFÖRANDE AV DIREKTIVET

3.1. Särskilda villkor när slam från flerkammarbrunnar och andra liknande anläggningar används - artikel 3.2

Enligt artikel 3.2 får slam från flerkammarbrunnar och andra liknande anläggningar användas i jordbruket i enlighet med villkor som den berörda medlemsstaten anser vara nödvändiga för att skydda människors hälsa och miljön.

I Österrike varierar situationen mellan de olika delstaterna. Spridning av slam från flerkammarbrunnar är inte tillåtet i Kärnten, Tyrolen eller Wien. Det omfattas av närmare bestämmelser i Niederösterreich, Oberösterreich, Vorarlberg och Steiermark.

Belgien (regionen Vallonien) kräver att användningen av slam från flerkammarbrunnar i jordbruket skall anpassas efter grödornas behov. Gränsvärdet för kväve är 400 kg per hektar och år. Det finns också en särskild bestämmelse enligt vilken endast en tredjedel av en jordbrukares totala tillgängliga areal får behandlas med slam från flerkammarbrunnar. Högst 20 000 liter slam från flerkammarbrunnar får spridas per hektar och år. Regionen Flandern har inte lämnat några uppgifter på denna punkt.

I Finland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Sverige och Förenade kungariket gäller samma bestämmelser för slam från flerkammarbrunnar som för avloppsslam.

I Danmark och Tyskland måste slam från flerkammarbrunnar levereras till ett reningsverk för avloppsvatten för ytterligare behandling innan det får användas i jordbruket.

I Grekland används för närvarande inte slam från flerkammarbrunnar i jordbruket.

I Frankrike måste slam från flerkammarbrunnar nedbrukas i jorden omedelbart efter utspridning på marken eller steriliseras i förväg.

I Irland får slam från flerkammarbrunnar användas på gräsbevuxen mark under förutsättning att marken inte används för bete under de kommande sex månaderna. I vilket fall som helst måste det nedbrukas i marken.

3.2. Gränsvärden för tungmetaller i jord och slam samt högsta årliga belastning - artikel 5

Medlemsstaterna skall förbjuda användning av slam om halterna av en eller flera tungmetaller i jorden överskrider gränsvärdena i bilaga 1 A (artikel 5.1). Medlemsstaterna skall dessutom fastställa den största tillåtna slammängden och gränsvärden för tungmetaller i slammet i enlighet med bilaga 1 B (artikel 5.2 a). De skall också säkerställa att de gränsvärden som fastställs i bilaga 1 C för mängden metaller som tillförs marken per ytenhet och tidsenhet efterlevs (artikel 5.2 b).

De gränsvärden som medlemsstaterna har fastställt i enlighet med bilagorna 1 A, 1 B och 1 C till direktivet redovisas tabellerna 1-3.

I Finland kan halten i slammet och den årliga belastningen av koppar och zink dubblas om det råder brist på dessa näringsämnen i marken. Detta får emellertid inte leda till att maximihalterna i marken överskrids.

I Italien föreligger ingen begränsning för krom i jord. Innan slam sprids ut måste ett snabbt oxideringstest genomföras (Bartlett och James) för att bedöma om jorden har oxideringskapacitet från Cr(III) till Cr(VI). Om resultaten visar på en oxideringskapacitet högre än 1µM får slammet inte spridas på den jorden.

I Nederländerna utgör gränsvärdena i marken en funktion av innehållet av mull och lera i marken (se tabell 1).

I Sverige beräknas den årliga belastningen för en sjuårsperiod.

3.3. Bilaga 1 B och största slammängd (i torrvikt) som får användas på jorden - artikel 5.2 a

I Österrike varierar den största tillåtna slammängden mellan de olika delstaterna. I Niederösterreich uppgår den till 2,5 t/ha/år, i Oberösterreich till 10 t/ha under en treårsperiod, i Steiermark till 1,25 t/ha/år på gräsbevuxen mark och 2,5 t/ha/år på åkerjord (dessa mängder kan dubblas om inget avloppsslam tillfördes året innan), och i Vorarlberg grundas den största tillåtna slammängden på P2O5 (högst 160 kg vartannat år).

I Belgien (regionen Vallonien) fastställs den största slammängden enligt en formel där tungmetallhalten i slammet jämförs med gränsvärdena. Under en treårsperiod är största tillåtna mängden 6 ton per hektar på gräsbevuxen mark och 12 ton per hektar på åkerjord. I regionen Flandern begränsas tillförseln av avloppsslam till 4 ton vartannat år på åkerjord och till 2 ton vartannat år på gräsbevuxen mark.

I Danmark får 7 ton slam spridas per hektar och år.

I Tyskland får upp till 5 ton per hektar användas under en treårsperiod.

I Italien får upp till 15 ton per hektar användas under en treårsperiod.

I Irland får 2 ton per hektar och år spridas på jordbruksmark.

I Luxemburg får 3 ton per hektar och år användas i jordbruket.

I Nederländerna får flytande avloppsslam användas med högst 2 ton torrsubstans per hektar och år på åkerjord eller majsfält. För gräsbevuxen mark är mängden 1 ton torrsubstans per år. När det gäller fast slam får dubbla mängder spridas vartannat år.

I Portugal får i princip högst 6 ton per hektar och år användas i jordbruket, men mängden får ökas om slammet har en låg halt av tungmetaller.

Grekland, Finland, Frankrike, Spanien, Sverige och Förenade kungariket har valt att tillämpa artikel 5.2 b, dvs. att fastställa årliga gränsvärden som avser genomsnittet räknat för en tioårsperiod (sjuårsperiod i Sverige).

3.4. Mindre stränga gränsvärden för tungmetallhalter på arealer för odling av grödor som uteslutande är avsedda att användas som djurfoder - bilaga 1 A, fotnot 1

Österrike har inte lämnat några uppgifter på denna punkt.

Mindre stränga gränsvärden är inte tillåtna i Belgien, Danmark, Grekland, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Spanien eller Sverige.

För Portugals del anges de gränsvärden som gäller för mark med ett pH-värde högre än 7 och som används för kommersiell odling av grödor som används som djurfoder i tabell 1 i denna rapport.

Förenade kungariket rapporterar att det finns 10 platser där de normala gränsvärdena för alla metaller får överskridas i enlighet med bilaga 1 A, fotnot 1. Detta rör sig i allmänhet om mark som gränsar till avloppsreningsverk som en gång i tiden användes för rening av avloppsvatten. Dessa områden har en total yta på cirka 2 516 hektar (uppskattning).

3.5. Mindre stränga gränsvärden för tungmetallhalter i fråga om mark med ett pH-värde högre än 7 - bilaga I A, fotnot 2.

Österrike har inte lämnat några uppgifter på denna punkt.

Mindre stränga gränsvärden är inte tillåtna i Belgien, Danmark, Grekland, Frankrike, Finland, Tyskland, Irland, Luxemburg, Nederländerna eller Sverige.

I Portugal, Spanien och Förenade kungariket gäller de gränsvärden för mark med ett pH-värde högre än 7 (endast för kommersiell odling av grödor som används som djurfoder) som anges i tabell 1 i denna rapport.

3.6. Mindre stränga gränsvärden för den årliga mängd tungmetaller som får användas på arealer avsedda för odling av fodergrödor - bilaga 1 C, fotnot 1

Österrike har inte lämnat några uppgifter på denna punkt.

Mindre stränga gränsvärden är inte tillåtna i Belgien, Danmark, Grekland, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien eller Sverige.

Förenade kungariket rapporterar att det finns 10 platser där de normala gränsvärdena för alla metaller får överskridas i enlighet med bilaga 1 C, fotnot 1. Detta rör sig i allmänhet om mark som gränsar till avloppsreningsverk och som en gång i tiden användes för rening av avloppsvatten. Dessa områden har en total yta på cirka 2 516 hektar (uppskattning).

3.7. Beskrivning av de metoder som används för behandling av slam - artikel 6

Enligt artikel 6 skall slam (utan att det påverkar artikel 7) behandlas innan det används i jordbruket. Medlemsstaterna får dock på villkor som de själva fastställer tillåta användning av obehandlat slam om detta nedbrukas i marken.

I Österrike används samtidig stabilisering, separat anaerob stabilisering och aerob stabilisering (utan upphettning), mesofil anaerob och aerob stabilisering, termofil aerob stabilisering, kompostering med kalk och torkning.

I Belgien (regionen Vallonien) behandlas slammet genom rötning, aerob stabilisering, mekanisk torkning, termisk torkning eller konditionering med kalk eller polyelektrolyter. I Flandern används följande metoder: aerob stabilisering, mesofil anaerob stabilisering, kalljäsning, termisk torkning och kalkstabilisering.

I Danmark används följande metoder för behandling av slam: stabilisering (anaerob stabilisering genom jäsning i rötkammare eller behandling i bioreaktor, aerob stabilisering genom luftning och kompostering där temperaturen inte kontrolleras, kemisk behandling genom tillförsel av kalk), kontrollerad kompostering (kompostering med dagliga temperaturmätningar där allt material skall ha uppnått en temperatur på 55°C i minst två veckor), och kontrollerad hygienisering (behandling i en reaktor som säkerställer en temperatur på lägst 70°C i en timme).

I Grekland har man hittills endast använt små mängder slam i jordbruket. Forskningsprogram avseende behandlingen av slam och dess användning i jordbruket genomförs på olika platser i landet. I dessa forskningsprogram granskas olika behandlingsmetoder för slam.

I Finland behandlas slammet genom anaerob rötning, stabilisering genom luftning eller konditionering med kalk, eller kompostering.

I Frankrike behandlas slam genom en längre tids luftning, aerob eller anaerob stabilisering, konditionering med kalk, kompostering eller termisk torkning.

I Tyskland används olika metoder, t.ex. anaerob rötning, aerob stabilisering och konditionering med kalk. Normalt behandlas slammet genom en kombination av dessa metoder.

I Italien är följande behandlingsmetoder vanligast: aerob rötning (inklusive kompostering), anaerob rötning, mekaniskt avlägsnande av vatten, termisk torkning och kemisk behandling med alkali. Aerob rötning används normalt för mindre anläggningar som behandlar upp till 50 000 personekvivalenter (pe), medan anaerob rötning används för anläggningar som är större än 50 000 pe.

I Irland avvattnas slammet på filterbord och lagras i 6 månader eller behandlas genom aerob rötning.

I Luxemburg bryts slammet ned och konditioneras därefter med kalk eller järnsalter. Mekaniska enheter används för att avlägsna vattnet. Polyelektrolyter tillsätts slammet som inte har konditionerats med kalk för att underlätta avvattningen.

I Nederländerna måste avloppsslam behandlas biologiskt, kemiskt eller termiskt, genom lagring under lång tid eller genom andra lämpliga metoder som dödar de flesta patogena organismerna i slammet.

I Portugal används följande metoder: torkbäddar (slammet dräneras på sandbäddar och fukten får avdunsta), förtjockning, mekanisk avvattning (bandfilter, filterpressar, vakuumfilter eller centrifugering) och olika stabiliseringsprocesser.

I Spanien används främst anaerob rötning, lagring under lång tid och kompostering.

I Sverige används följande metoder: förtjockning (gravitationsförtjockning, flotation) stabilisering (anaerob, aerob, kalkning), konditionering, avvattning (centrifugering, silbandspressning, lufttorkning), termisk torkning och kompostering.

I Förenade kungariket används mesofil och termofil anaerob rötning, kompostering, kalkstabilisering, lagring i flytande form, avvattning och lagring, termisk torkning.

3.8. Analysfrekvensen - bilaga 2 A, punkt 1

Enligt artikel 6 b skall de som producerar avloppsslam regelbundet lämna alla uppgifter som avses i bilaga 2 A (slamanalyser) till användarna.

I Österrike varierar analysfrekvensen mellan de olika delstaterna. Analysfrekvensen bestäms av reningsanläggningens storlek och varierar från varannan månad i Steiermark för anläggningar som behandlar mer än 30 000 pe till vart tredje år i Kärnten för anläggningar upp till 500 pe.

I Belgien (regionen Vallonien) bestäms analysfrekvensen av reningsanläggningens storlek, dvs. en analys per år för en anläggning som behandlar mindre än 5 000 personekvivalenter (pe) och upp till en analys per månad för anläggningar som är större än 100 000 pe. I Flandern måste fyra analyser göras varje år.

I Danmark, Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Förenade kungariket gäller de krav som fastställs i direktivet.

I Finland bestäms analysfrekvensen av avloppsreningsverkets storlek, dvs. en analys per år för reningsverk som behandlar mindre än 200 personekvivalenter (pe) och upp till en analys per månad för reningsverk som är större än 100 000 pe. Denna frekvens kan minskas om det inkommande avloppsvattnets beskaffenhet inte förändras med tiden.

I Frankrike varierar analysfrekvensen från två gånger per år för mindre anläggningar till en gång i veckan för de största anläggningarna.

I Tyskland gäller den analysfrekvens som fastställs i direktivet, men i enstaka fall kan analyser göras upp till sex gånger per år.

I Italien ökas analysfrekvensen till var tredje månad om reningsanläggningen är större än 100 000 pe.

I Luxemburg varierar analysfrekvensen från en gång per år för små anläggningar (mindre än 5 000 pe) till sex gånger per år för de största anläggningarna (mer än 50 000 pe).

I Nederländerna görs minst fyra analyser om året. Beroende på variationer i det producerade slammets sammansättning kan analysfrekvensen vara upp till två gånger i veckan och analyserna kan kombineras under en fyraveckorsperiod, vilket innebär att den effektiva analysfrekvensen kan vara 12 gånger om året.

I Sverige beror analysfrekvensen på reningsanläggningens storlek och varierar mellan en gång per år för anläggningar som behandlar mellan 200 och 2 000 pe, till en gång i månaden för anläggningar som behandlar mer än 20 000 pe.

3.9. Särskilda villkor för användning eller nedbrukning av obehandlat slam i marken - artikel 6 a

I Österrike är nedbrukning av obehandlat slam endast tillåtet i Kärnten, medan det på annat håll är förbjudet att använda obehandlat slam i marken.

I Belgien (regionen Vallonien) måste obehandlat slam nedbrukas i marken omedelbart efter spridning. Behandlat slam måste nedbrukas inom 24 timmar. I Flandern är detta förbjudet.

Det finns inga särskilda regler i Irland eller Förenade kungariket.

I Danmark, Finland, Tyskland, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Spanien är det förbjudet att sprida obehandlat slam på marken.

I Grekland kan enligt gällande lagstiftning det behöriga prefekturdirektoratet vid jordbruksministeriet utfärda en rekommendation till prefekten att bevilja ett tillstånd för användning av obehandlat slam, under förutsättning att slammet nedbrukas eller används i marken. De villkor som reglerar användningen av slammet fastställs i tillståndet.

I Frankrike får endast slam från flerkammarbrunnar och slam från små avloppsreningsverk (som behandlar mindre än 120 kg BOD5 per dag) spridas på marken utan föregående behandling. Slammet måste omedelbart nedbrukas i marken.

I Portugal krävs ett särskilt tillstånd som utfärdas gemensamt av jordbruks- och miljöministerierna för spridning eller nedbrukning av obehandlat slam.

I Sverige får obehandlat avloppsslam användas om det brukas ned senast inom ett dygn från spridningen och användningen inte leder till olägenheter för närboende.

3.10. Förbud mot spridning inom en viss tid före bete eller skörd - artikel 7

Enligt artikel 7 skall medlemsstaterna förbjuda att slam används på gräsbevuxen mark eller på mark där foder produceras minst tre veckor innan marken skall användas som betesmark eller grödorna skall skördas, på mark med odlingar av frukt och grönsaker (utom fruktträd), och under tio månader före skörden på mark där frukt eller grönsaker kommer i direkt kontakt med jorden och äts råa.

I Österrike varierar reglerna mellan de olika delstaterna och är normalt strängare än de som föreskrivs i direktivet. I Oberösterreich är det förbjudet att använda avloppsslam på betesmark, gräsbevuxen mark, betesmark i bergen, fjälljord och mark avsedd för fodergrödor.

I Belgien (regionerna Vallonien och Flandern) måste det gå sex veckor innan bete tillåts på gräsbevuxen mark och före skörd på mark där fodergrödor odlas. I Vallonien är det förbjudet att sprida slam i skogar och i naturskyddsområden.

I Danmark måste det gå ett år innan bete är tillåtet på mark där slam har använts samt innan fodergrödor skördas på mark där slam har använts.

Grekland har inte lämnat några uppgifter på denna punkt.

I Finland måste det gå fem år innan potatis, rotfrukter och grönsaker får odlas på odlingsjord där slam har använts. Slam får endast spridas på mark där man odlar spannmål, sockerbetor, oljeväxter och grödor som inte är avsedda att användas som livsmedel eller foder.

I Frankrike måste det gå sex veckor, som minskas till tre för hygieniserat slam, dvs. slam som behandlas på ett sätt som gör att det inte går att upptäcka några patogena mikroorganismer.

I Tyskland får slam inte användas på ängar eller betesmark (permanent gräsbevuxen mark). Avloppsslam får endast användas på åkerjord och måste noggrant nedbrukas före sådd av foderväxter, majs och ensilerad majs.

I Italien måste det gå fem veckor.

I Irland, Portugal, Nederländerna, Spanien och Förenade kungariket gäller minimibestämmelserna i direktivet, dvs. det måste gå tre veckor före bete och skörd.

I Luxemburg är tidsperioden en månad.

I Sverige är tidsperioden 10 månader.

3.11. Gränsvärden och andra åtgärder för mark med ett pH-värde lägre än 6 - artikel 8

Om slam används på mark som har ett pH-värde lägre än 6 skall medlemsstaterna enligt artikel 8 ta hänsyn till tungmetallernas större rörlighet och tillgänglighet för grödan och vid behov sänka de gränsvärden som de har fastställt i enlighet med bilaga 1 A.

I Österrike gäller lägre gränsvärden i Kärnten för kadmium (0,5 mg/kg torrsubstans), krom (50 mg/kg torrsubstans), koppar (40 mg/kg torrsubstans), kvicksilver (0,2 mg/kg torrsubstans), bly (50 mg/kg torrsubstans) och zink (100 mg/kg torrsubstans), och i Oberösterreich för zink (150 mg/kg torrsubstans). I Tyrolen är det tillåtna innehållet av tungmetaller minskat till 50 % av de tillåtna gränsvärdena för mark med ett pH-värde lägre än 6.

I Belgien (regionen Vallonien) är det förbjudet att sprida slam på mark som har ett pH-värde lägre än 6. I Flandern får behandlat slam endast spridas på odlad mark om markens pH-värde är högre än 5. Dessutom är gränsvärdena för tungmetaller strängare än de i bilaga 1 A till direktivet.

I Danmark, Grekland, Nederländerna, Spanien och Sverige finns inga särskilda regler.

Eftersom odlad mark i Finland normalt har ett pH-värde som understiger 6 är gränsvärdena för halten av tungmetaller i marken i Finland strängare än de som fastställs i bilaga I A till direktivet. Dessutom får slam bara användas på odlingsjord vars pH-värde är över 5,8, eller 5,5 när kalkstabiliserat slam används.

I Frankrike gäller en lägre årlig belastning för kadmium (15 g/ha/år), krom (1 200 g/ha/år), koppar (1 200 g/ha/år), kvicksilver (12 g/ha/år), bly (900 g/ha/år) och zink (3 000 g/ha/år) på mark som har ett pH-värde mellan 5 och 6.

I Tyskland gäller lägre gränsvärden för kadmium (1 mg/kg torrsubstans) och zink (150 mg/kg torrsubstans) på mark som har ett pH-värde mellan 5 och 6. Slam får inte spridas på mark som har ett pH-värde lägre än 5.

I Italien halveras den mängd slam som får spridas på marken om marken har ett pH-värde under 6 och katjonutbyteskapaciteten är mindre än 15 milliekvivalenter/cm.

I Irland måste man vara uppmärksam på ökad rörlighet av tungmetaller när pH-värdet understiger 6.

I Luxemburg måste slammet ha ett pH-värde högre än 7 om markens pH-värde understiger 6. I dessa fall används i allmänhet slam som konditionerats med kalk (pH högre än 12).

I Portugal gäller lägre gränsvärden när pH-värdet är lägre än 5,5 (se tabell 1 i denna rapport).

I Förenade kungariket har lägre gränsvärden fastställts för koppar, nickel och zink för att ta hänsyn till att dessa tungmetallers rörlighet ökar när pH-värdet minskar (se tabell 1 i denna rapport).

3.12. Jordanalyser med avseende på andra parametrar än pH och tungmetaller - bilaga 2 B, punkt 1

Enligt artikel 9 skall den jord på vilken slammet används analyseras på det sätt som beskrivs i bilaga 2 B. Medlemsstaterna måste först säkerställa att innehållet av tungmetaller i jorden inte överstiger gränsvärdet. Medlemsstaterna skall besluta vilka analyser som skall utföras, hur ofta och av vilka parametrar (pH och tungmetaller är obligatoriska parametrar).

I Belgien (regionen Vallonien), Danmark, Grekland, Finland, Frankrike, Irland, Luxemburg, Spanien, Sverige och Förenade kungariket behöver endast pH och tungmetaller analyseras.

I vissa delstater i Österrike inbegriper jordanalyser sådana parametrar som innehåll av organiska ämnen, magnesium, karbonater, kalciumkrav, katjonutbyteskapaciteten, järn, mangan och vatten. I särskilda fall krävs även analyser av polycykliska aromatiska kolväten, polyklorinerade bifenyler och klorinerade kolväten.

I Belgien (regionen Flandern) analyseras jorden också med avseende på torrsubstans, innehåll av organiska ämnen, kväve, fosfater, totala halogenerade organiska föreningar och mineralolja. Den behöriga myndigheten får besluta om ytterligare analyser med avseende på monocykliska aromatiska kolväten, polycykliska organiska kolväten och andra organiska ämnen.

I Tyskland måste även innehållet av fosfater, kalium och magnesium analyseras.

I Italien måste katjonutbyteskapaciteten i jorden mätas.

I Nederländerna mäts även innehållet av arsenik.

I Portugal måste även kväve och fosfor analyseras.

3.13. Minimifrekvens för jordanalyser - Bilaga 2 B, punkt 2

I Österrike utförs jordanalyser vart tionde år (eller när mer än 15 ton torrsubstans har använts) i Burgerland och Oberösterreich, vart femte eller tionde år (beroende på individuella parametrar) i Niederösterreich, vart fjärde år i Steiermark, var tredje spridning av slam i Tyrolen och vart tionde år i Kärnten.

Vart tredje år i Italien, vart sjätte år i Nederländerna, vart tionde år i Belgien (regionen Vallonien), Irland, Frankrike och Tyskland, vart tjugonde år i Förenade kungariket, och när 20 ton torrsubstans sprids per hektar i regionen Flandern.

Danmark har inte lämnat några uppgifter på denna punkt.

I Finland finns ingen viss minsta analysfrekvens av jord om det finns skäl att misstänka att gränsvärdena har överskridits.

I Luxemburg måste jorden analyseras innan slam sprids ut.

I Portugal måste jorden analyseras innan avloppsslam sprids ut.

I Spanien fastställs frekvensen för jordanalyser av de regionala myndigheterna.

I Sverige är det mycket ovanligt att tungmetallhalten motsvarar eller ligger i närheten gränsvärdena och därför utförs jordanalyser endast om det kan antas att halten av en eller flera tungmetaller i marken överskrider gränsvärdena.

3.14. Producerad slammängd, mängd slam som används i jordbruket och slammets genomsnittshalt av tungmetaller - artikel 10

Enligt artikel 10 skall medlemsstaterna tillse att register förs med aktuella uppgifter om bland annat den producerade slammängden och den mängd som levereras för användning i jordbruket, samt halt av tungmetaller och näringsämnen.

I tabellerna 5 och 6 samt i figurerna 1-4 redovisas de uppgifter som lämnats till kommissionen. För fullständig information redovisas de uppgifter som lämnades för den föregående rapporteringsperioden (1995-1997) i tabell 4.

3.15. Undantag för små avloppsreningsverk - artikel 11

Enligt artikel 11 får medlemsstaterna besluta att artiklarna 6 b, 10.1 b, c och d samt 10.2 inte skall tillämpas i fråga om slam från avloppsreningsverk med en kapacitet som understiger 5 000 personekvivalenter.

Inga undantag har antagits i Belgien (regionen Vallonien), Danmark, Frankrike, Portugal, Sverige eller Förenade kungariket.

Denna punkt nämns inte i rapporterna från regionen Flandern, Italien, Portugal och Spanien.

I Finland undantas reningsverk med en kapacitet som understiger 5 000 pe. Omkring 450 reningsverk berörs av denna åtgärd.

I Tyskland undantas reningsverk med en kapacitet som understiger 1 000 pe. Det finns ingen uppgift om hur många reningsverk det rör sig om.

I Irland gäller ett generellt undantag för reningsverk med en kapacitet som understiger 5 000 pe.

4. SAMMANFATTNING

Direktiv 82/278/EEG har införlivats i alla medlemsstater på ett för det mesta korrekt sätt, även om det krävs vissa insatser för att säkerställa en snabb och effektiv överföring av fullständiga uppgifter till kommissionen. I vissa medlemsstater gör den splittrade kompetensen på administrativ nivå det svårt att få en heltäckande bild av den mängd slam som produceras och används inom jordbruket, samt av dess kvalitet. Kvantitativ information om genomförandet av direktivet har lämnats med kraftiga förseningar, i vissa fall på ett år eller längre.

Enligt de uppgifter som lämnats till kommissionen och redovisas i tabellerna 4 och 5, och som endast inbegriper de medlemsstater för vilka det fanns en komplett tidsserie mellan 1995 och 2000, var produktionen av slam stabil vid ca 4,3 miljoner ton torrsubstans per år.

Den trend som presenteras i figur 5 visar att den mängd slam som används i jordbruket i EU har minskat något, från ca 43 % 1995 till 37 % 2000. Det förekommer stora skillnader mellan de olika medlemsstaterna. I vissa medlemsstater har användningen av slam minskat relativt kraftigt, och denna utveckling kommer av allt att döma att fortsätta även efter 2000. Kommissionen anser att denna minskade användning av slam i jordbruket till förmån för förbränning står i kontrast till rangordningen mellan olika behandlingsmetoder.

När det gäller kvalitet (se tabell 6) är de genomsnittliga halterna av tungmetaller i slam som används i jordbruket i EU långt under de gränsvärden som fastställs i bilaga 1 B till direktivet. Även om det fortfarande förekommer skillnader mellan de olika medlemsstaterna (inte minst på grund av att de analysmetoder som används kan variera från en medlemsstat till en annan), pekar den allmänna trenden på stadigt minskade halter.

Kommissionen konstaterar att i EU innehåller ett ton slam (torrsubstans) i genomsnitt mellan 30 och 40 kg kväve och mellan 20 och 30 kilo fosfor. Detta representerar i sig ett ekonomiskt värde på ca 30 euro per ton slam torrsubstans som används i jordbruket.

Kommissionen anser att de slutsatser som dras i den föregående sammanfattande rapporten [133] fortfarande är giltiga. I synnerhet anses att användningen av slam på jordbruksmark är det bästa alternativet för miljön, förutsatt att det inte utgör något hot mot miljön eller mot djurs och människors hälsa. Syftet med direktiv 86/278/EEG är att reglera spridningen av avloppsslam på jordbruksmark på ett sådant sätt att miljöproblem undviks. Det har inte inkommit några rapporter om att människor, djur eller grödor har kommit till skada på grund av användningen av slam på jordbruksmark i enlighet med bestämmelserna i direktivet. Även om denna risk inte helt kan uteslutas verkar det som om bestämmelserna i direktivet på ett ganska effektivt sätt har förhindrat att föroreningar sprids som en följd av användning av slam.

[133] KOM(1999) 752 slutlig.

Kommissionen anser att en kontrollerad och väl reglerad spridning av slam på marken bör uppmuntras och stödjas. Samtidigt bör reglerna vid behov förstärkas, särskilt med hänsyn till effekterna på markens kvalitet på lång sikt.

I detta sammanhang, och för att försäkra sig om att konsumenterna accepterar återanvändning av slam på jordbruksmark, har kommissionen i sitt meddelande "Mot en temainriktad strategi för markskydd" [134] offentliggjort planer på en omfattande översyn av bestämmelserna i direktivet. Bestämmelserna kommer att bedömas med beaktande av den vetenskapliga forskning som genomförts sedan direktivet antogs. Syftet med denna översyn är att säkerställa en hög miljöskyddsnivå. Allmänheten skall inte behöva oroa sig för att återanvändning av slam på jordbruksmark innebär oacceptabla risker för människors hälsa eller för miljön, om den genomförs i enlighet bästa tillgängliga metoder och i överensstämmelse med bestämmelserna i direktivet. Kommissionen kommer också att undersöka behovet av tydliga och transparenta kriterier för analytiska kontroller av det slam som används i jordbruket, för att undvika att föroreningar sprids i miljön eller överförs till grödor som används som livsmedel. Definitionen av avloppsslam kommer också att ses över för att undvika olika tolkningar inom olika lagstiftningssektorer. Det förväntas att kommissionen kommer att lägga fram ett förslag till ändring av rådets direktiv 86/278/EEG i slutet av 2003.

[134] KOM(2002) 179 slutlig, av den 26 april 2002.

Bilaga III

Direktiv 86/278/EEG om avloppsslam

Tabell 1: Gränsvärden för tungmetaller i jord (mg/kg torrsubstans)

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

Direktiv 86/278/EEG om avloppsslam

Tabell 2: Gränsvärden för tungmetaller i slam (mg/kg torrsubstans)

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

Direktiv 86/278/EEG om avloppsslam

>Plats för tabell>

Tabell 3: Största årliga belastning av tungmetaller på jordbruksmark (g/ha/år)

>Plats för tabell>

Direktiv 86/278/EEG om avloppsslam

Tabell 4: Total slammängd som produceras och mängder som används i jordbruket under rapporteringsperioden 1995-1997 [135]

[135] Denna tabell, som visserligen rör den föregående rapporteringsperioden 1995-97, presenteras här som kompletterande information till läsaren. Motsvarande tabell i den föregående sammanfattande rapporten KOM(1999) 752 har kompletterats med de uppgifter som kom in för sent från medlemsstaterna för att komma med i den rapporten.

>Plats för tabell>

(*)Slam producerat av privata reningsverk. Sedan 1995 används inte längre slam från kommunala reningsverk i jordbruket.

Direktiv 86/278/EEG om avloppsslam

Tabell 5: Total slammängd som produceras och mängder som används i jordbruket under rapporteringsperioden 1998-2000.

>Plats för tabell>

Direktiv 86/278/EEG om avloppsslam

>Plats för tabell>

Tabell 6: Genomsnittliga halter av tungmetaller i slam (mg/kg torrsubstans)

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Hänvisning till>

Figur 1. Slamproduktion under 1999

>Hänvisning till>

Figur 2. Procentuell andel slamproduktion per medlemsstat under 1999

>Hänvisning till>

Figur 3. Mängd slam som medlemsstaterna använde i jordbruket under 1999

>Hänvisning till>

Figur 4. Procentuell andel av slam som medlemsstaterna använde i jordbruket under 1999

>Hänvisning till>

Figur 5. Procentuell andel av slam som användes i jordbruket i utvalda medlemsstater under perioden 1995-2000

DIREKTIV 94/62/EG OM FÖRPACKNINGAR OCH FÖRPACKNINGSAVFALL

1. INLEDNING

Direktiv 94/62/EG [136] om förpackningar och förpackningsavfall (förpackningsdirektivet) har två huvudsyften: att skydda miljön och säkerställa en fungerande inre marknad. I detta syfte fastställs i direktivet åtgärder som i första hand skall motverka uppkomsten av förpackningsavfall och som i enlighet med andra grundläggande principer avser återanvändning av förpackningar samt materialutnyttjande och andra former av återvinning av förpackningsavfall, för att begränsa det avfall som måste bortskaffas slutligt.

[136] EGT L 365, 31.12.1994, s. 10.

Dessa åtgärder inbegriper följande:

- Förebyggande: Nationella åtgärder och främjandet av standarder (artikel 4).

- Återanvändning: Nationella åtgärder (artikel 5).

- Mål för återvinning och materialutnyttjande som skall uppnås senast den 30 juni 2001 (artikel 6).

- Återvinning av mellan 50 % och 65 % av förpackningsavfallet.

- Återvinning av mellan 25 % och 45 % av förpackningsavfallet (15 % för varje slag av förpackningsavfall).

- Grekland, Irland och Portugal får förlänga tidsfristen för att uppnå dessa mål till den 31 december 2005 (i detta fall måste minst 25 % återvinnas senast den 30 juni 2001).

- Retur-, insamlings- och återvinningssystem skall införas av medlemsstaterna i enlighet med vissa kriterier (artikel 7).

- Ett märkningssystem skall antas i ett kommande direktiv (detta har ännu inte antagits [137]) och ett identifieringssystem skall antas genom ett kommittéförfarande (beslut 97/129/EG [138]) (artikel 8).

[137] Kommissionen överlämnade ett förslag om detta 1996. Parlamentet har avslutat sin första behandling men rådet har ännu inte antagit en gemensam ståndpunkt.

[138] EGT L 50, 20.2.1997, s. 28.

- Väsentliga krav för att förpackningar skall tillåtas att släppas ut på den inre marknaden och kommissionens främjande av utarbetandet av standarder (artiklarna 9, 10 och 18 [139]).

[139] Beteckningarna för standarderna EN 13428:2000 och EN 13432:2000 har offentliggjorts i kommissionens beslut 2001/524/EG, EGT L 190, s. 21.

- Koncentrationer av tungmetaller i förpackningar (artikel 11 [140]).

[140] Undantag har beviljats för lådor, backar och pallar av plast (beslut 1999/177/EG, EGT L 56, 4.3.1999, s. 47) och för glasförpackningar (beslut 2001/171/EG, EGT L 62, s.20-21). Besluten gäller för vissa gränser eller under vissa förhållanden.

- Informationssystem och dataformat skall antas genom ett kommittéförfarande (beslut 97/138/EG [141]) (artikel 12).

[141] EGT L 52, 22.2.1997, s. 22.

- Information till användare av förpackningar (artikel 13).

- Ekonomiska styrmedel: Nationella åtgärder (artikel 15).

- Rapporteringsskyldighet (artikel 17).

Denna rapport baseras på ett frågeformulär som antogs genom kommissionens beslut 97/622/EG [142] av den 27 maj 1997. Dessutom har de rapporter som översänts till kommissionen inom ramen för beslut 97/138/EG använts för att ta fram uppgifter om förpackningar som släpps ut på marknaden, återanvändning, materialutnyttjande och återvinning. I tillämpliga fall hänvisas till tillgängliga studier.

[142] EGT L 256, 19.9.1997, s. 13.

2. INFÖRLIVANDE I NATIONELL LAGSTIFTNING

2.1. Nationell lagstiftning

Alla medlemsstater har lämnat närmare upplysningar till kommissionen om de lagar och andra författningar som de infört för att följa förpackningsdirektivet.

Under 2002 riktade kommissionen ett motiverat yttrande till Österrike för att ha underlåtit att anpassa sin lagstiftning med avseende på en definition av organiskt materialutnyttjande, och till Irland för att inte ha antagit all nödvändig lagstiftning för att uppnå de minimimål för återvinning som skall uppfyllas fram till 2005.

2.2. Program som går utöver de mål som anges i artikel 6.1 a och b

I artikel 6.1 a och b fastställs det intervall inom vilken medlemsstaterna måste fastställa mål för det materialutnyttjande och den återvinning som skall uppnås på deras territorier senast juni 2001. Enligt artikel 6.6 får medlemsstaterna eftersträva program med mer långtgående mål än de som anges i artikel 6.1 a och b, om de har tillräcklig kapacitet för materialutnyttjande och återvinning och förutsatt att dessa åtgärder inte ger upphov till störningar på den inre marknaden och inte hindrar andra medlemsstater att följa direktivet.Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om detta. Kommissionen skall bekräfta dessa åtgärder efter att i samarbete med medlemsstaterna ha konstaterat att de överensstämmer med ovanstående beaktanden och inte utgör ett godtyckligt sätt att diskriminera eller en dold begränsning av handeln mellan medlemsstater.

Följande länder har anmält sådana program:

Österrike: bekräftat i beslut 1999/42/EG av den 22 december 1998 [143].

[143] EGT L 14, 19.1.1999, s. 24.

Belgien: bekräftat i beslut 1999/652/EG av 15 september 1999 [144]. För 1998 gäller ett materialutnyttjande på 45 % och en återvinning på 70 %. För 1999 gäller ett materialutnyttjande på 50 % och en återvinning på 80 %.

[144] EGT L 257, 2.10.1999, s. 20.

Nederländerna: bekräftat i beslut 1999/823/EG av 22 november 1999 [145].

[145] EGT L 321, 14.12.1999, s. 19.

Dessutom har anmälningar inkommit från Danmark och Sverige. I båda dessa fall ansågs att de program som gick utöver målen inte var åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna utan program som hade upprättats av industrin för att uppfylla direktivet. Sådana program skulle inte omfattas av räckvidden för artikel 6.6.

Det bör noteras att direktivet inte utesluter att länderna i själva verket uppnår mer långtgående mål för materialutnyttjade och återvinning (t.ex. till följd av ett högt konsumentdeltagande) om dessa inte är ett direkt resultat av nationella program som myndigheterna infört.

2.3. Överträdelseförfaranden

För närvarande pågår överträdelseförfaranden mot åtta medlemsstater. Utöver de förfaranden som rör Österrike och Irland, och som nämnts ovan i avsnitt 2.1, inbegriper dessa förfaranden följande: När det gäller Tyskland har ett ärende hänskjutits till domstolen avseende de effekter som en godkänd insamlingskvot på 72 % för returförpackningar för drycker har på den fria rörelsen för mineralvatten. Ett motiverat yttrande har riktats till Finland för underlåtelse att, i strid mot artikel 7.1 och 7.2 i direktivet, säkerställa att systemet med en förpackningsavgift är icke-diskriminerande, öppet för alla operatörer och inte utgör ett handelshinder eller snedvrider konkurrensen. De åtgärder som vidtagits mot Tyskland respektive Finland syftar båda till att se till att de nationella system som införts är i överensstämmelse med bestämmelserna i direktivet om skydd av den inre marknaden. Dessa system har således inte ifrågasatts ur miljösynppunkt. En talan mot Nederländerna har väckts vid domstolen för fastställelse att Nederländerna har underlåtit att formellt föreskriva om upprättandet av sådana system i den nederländska lagstiftningen. Under 2002 beslutade domstolen att Frankrike, Italien och Förenade kungariket hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 14 i direktivet genom att inte lägga till ett särskilt kapitel om förpackningar i samtliga planer för avfallshantering som antagits.

3. GENOMFÖRANDE AV DIREKTIVET

3.1. Förebyggande av förpackningsavfall

I artikel 4 i förpackningsdirektivet föreskrivs att utöver de åtgärder för att begränsa uppkomsten av förpackningsavfall som vidtas i enlighet med artikel 9 skall medlemsstaterna säkerställa att andra förebyggande åtgärder vidtas. Sådana andra åtgärder kan utgöras av nationella program eller liknande åtgärder.

De flesta medlemsstater har antagit åtgärder för att förebygga uppkomsten av förpackningsavfall. Här nedan lämnas närmare information om detta.

I Österrike tillhandahåller avfallskommittéer och insamlings- och återvinningssystem information om förebyggande av förpackningsavfall och om fördelarna med system för återanvändningsbara förpackningar.

I Belgien syftar artikel 11.2 i lagen om produktstandarder till att främja hållbara produktions- och konsumtionsmönster på grundval av en bestämmelse om att återanvändningen inte skall gå tillbaka (förhållandet mellan förpackningar och förpackade produkter). Ett genomförandebeslut håller på att utarbetas. Personer som ansvarar för att släppa ut produkter med mer än 10 ton förpackning på den belgiska marknaden måste utarbeta en plan för förebyggande vart tredje år.

I Danmark har man antagit en förpackningsavgift på grundval av förpackningens material, miljöbörda och vikt. Detta förväntas ha en förebyggande effekt på mängden förpackningsavfall. Dessutom har Danmark ett program för subventioner till renare teknik, produkter etc. Den danska miljöstyrelsen håller dessutom på att utarbeta en avfallshanteringsstrategi.

I Finland fastställs kvantitativa mål för förpackningsavfall i statsrådets beslut nr 962/1997. I beslutet fastställs ett minimimål som skall uppnås före den 30 juni 2001, nämligen att den mängd förpackningsavfall som uppkommer under ett år skall vara minst 6 % mindre än den mängd förpackade produkter som förbrukas i Finland (förpackarna har det primära ansvaret). De huvudsakliga metoderna för förebyggande inbegriper omfattande retur-, insamlings- och återvinningssystem. Producenterna använder sig i allt högre utsträckning av återanvändningsbara pallar, vagnar och plastbackar.

I Frankrike grundas avgifterna till återvinningssystemen på antalet enheter i förpackningen och förpackningens vikt och ger incitament till att förhindra uppkomsten av förpackningsavfall. De integrerar också kriterier om återanvändningsbara förpackningar. I avtalen med återvinningssystemen föreskrivs dessutom att dessa skall ge ut information om hur man kan förebygga förpackningsavfall samt handböcker om bästa praxis till industrin och konsumenterna.

I Tyskland finns kriterier för miljömärkningen "Blaue Engel" (Blå Ängel) för utrustning som används vid tillverkning av kolsyrat vatten.

I Grekland ombesörjer den nationella organisationen för alternativ hantering av förpackningar och andra produkter (EOEDSAP, upprättad i enlighet med artikel 5 i lag 2939/2001) utarbetandet av program där principen om förebyggande ingår som en viktig del.

I Irland motiverar producentansvaret, och särskilt medlemsavgifterna till återvinningssystem, producenter att minimera mängden förpackningar. Återvinningssystemet Repak ger sina medlemmar råd om hur man bäst förebygger/minimerar förpackningar och förpackningsavfall. Olika medvetandehöjande kampanjer (se avsnittet om informationskampanjer) främjar förebyggande av förpackningsavfall som en del av deras program. Förebyggande av förpackningsavfall framhävs även i regionala avfallshanteringsplaner.

I Italien har man, för att ytterligare maximera återanvändning, materialutnyttjande och återvinning, upprättat ett allmänt program för förebyggande i det återvinningssystem för förpackningar som fastställs i förordning nr 22. Detta program inbegriper ett antal undersökningar och initiativ med producenter och användare av förpackningar avseende produktionsmetoderna för varor och förpackningar, logistik etc. i syfte att minska den mängd råmaterial som används och för att minska mängden förpackningsavfall.

I Nederländerna ingår förebyggande åtgärder i förpackningsavtalet II. Företag är skyldiga att införa systematiska metoder för att göra förpackningar miljövänligare. Företag med mer än 4 anställda som släpper ut mer än 50 ton förpackningar av papper/kartong, glas, metall eller plast på den nederländska marknaden måste anmäla de förebyggande åtgärder som vidtagits till genomförandemyndigheten.

I Portugal har ett antal initiativ för att öka medvetenheten hos olika målgrupper tagits. Inriktningen på återanvändning som en ledande princip i ministerförordning 29-B/98 bidrar också till att förebygga uppkomsten av förpackningsavfall. Som ett ytterligare exempel har vissa stormarknader vidtagit åtgärder för att främja användningen av återanvändningsbara bärkassar.

I Spanien föreskrivs i artikel 5 c i lag 11/1997 att den totala mängd förpackningsavfall som uppkommer skall minskas med minst 10 viktprocent. Enligt den sjunde tilläggsbestämmelsen i lag 10/1998 måste personer som släpper ut sådana förpackade produkter på marknaden som genererar mer än det gränsvärde som skall anges av regeringen utarbeta planer för förebyggande för att minimera och förebygga uppkomsten av förpackningsavfall och eventuella negativa effekter av detta vid källan. I det nationella programmet om förpackningar och förpackningsavfall förutses en rad investeringar på totalt 350 miljoner euro för perioden 2000-2002

I Förenade kungariket finns återvinningskrav kopplade till förpackningsmängderna. Dessa krav medför kostnader och därmed ekonomiska incitament att minska förpackningsmängderna och därmed kostnaderna.

3.2. Åtgärder för att främja återanvändningssystem

Enligt artikel 5 får medlemsstaterna i enlighet med fördraget främja återanvändningssystem för förpackningar som kan återanvändas på ett miljövänligt sätt.

De flesta medlemsstater har infört åtgärder för att främja återanvändningssystem. Följande uppgifter bygger på svaren till det frågeformulär som är bifogat kommissionens beslut 97/622/EC. Ytterligare information finns i en undersökning om återanvändning som finns tillgänglig på följande webbplats: http://europa.eu.int/comm/environment/ waste/studies/packaging/reuse.htm.

Österrike har vidtagit åtgärder för att förenkla administrationen av registrerings- och rapporteringsskyldigheterna i de relevanta förordningarna.

I Belgien tas inte miljöskatter ut på återanvändningsbara förpackningar. Återanvändningsbara förpackningar är undantagna från återtagningsskyldigheten i den belgiska lagstiftningen och omfattas därför inte av avgifter till återvinningssystem. Programmen för att förebygga uppkomsten av förpackningsavfall skall också främja att engångsförpackningar ersätts med återanvändningsbara förpackningar.

Danmark har ett system enligt vilket öl och läsk endast får säljas i godkända returflaskor [146]. Vin- och spritflaskor samlas in inom ramen för kommunala system, cateringsektorn och detaljhandeln. Hela insamlade förpackningar rengörs och säljs för påfyllning och en återbetalning av den erlagda avgiften beviljas för export av sådana flaskor. Även transportförpackningar återanvänds i mycket stor utsträckning.

[146] De danska regler som beskrivs i denna punkt har varit föremål för ett överträdelseförfarande under referensperioden. Sedan dess har dessa regler ändrats och ärendet återkallats.

I Finland används skatte- och retursystem för att främja återanvändning av förpackningar. En skatt på 0,67 euro [147] per liter tas ut på engångsförpackningar (0,17 euro på förpackningar som omfattas av ett retursystem för återvinning). På återanvändningsbara förpackningar tas ingen skatt ut. En avgift på mellan 0,08 och 0,42 euro tas ut inom ramen för pantsystem för återanvändningsbara glas- och PET-flaskor. I Finland har man dessutom satt upp ett kombinerat mål för återvinning och återanvändning (på 82 % fram till 2001).

[147] Siffrorna är omräknade från finska mark (som gällde under referensperioden).

I Tyskland gäller en obligatorisk avgift för engångsförpackningar för drycker. Detta obligatoriska avgiftssystem gäller inte om producenten deltar i ett insamlings- och återvinningssystem efter konsumtion, under förutsättning att drycker som säljs i återanvändningsbara förpackningar står för minst 72 % av alla drycker som säljs i Tyskland [148].

[148] Denna andel på 72 % är föremål för ett överträdelseförfarande.

I Grekland är det meningen att programmen för alternativ hantering av förpackningar även skall inbegripa åtgärder för att främja återanvändningsbara förpackningar där detta är miljömässigt sunt och tekniskt och ekonomiskt genomförbart.

I Irland inbegriper de medvetandehöjande kampanjer som nämns i avsnittet om informationskampanjer åtgärder för att främja återanvändning. Förpackningar avsedda för återanvändning är undantagna från de beräkningar som fastställer mängden av förpackningar som släpps ut på marknaden och huruvida en producent räknas som en stor producent och därmed måste uppfylla ännu mer betungande skyldigheter avseende producentansvar.

I Italien innehåller det årliga allmänna programmet för förebyggande och hantering av förpackningar och förpackningsavfall även åtgärder för att öka den andel förpackningsavfall som kan återanvändas, inbegripet åtgärder för att förbättra egenskaperna hos sådana förpackningar så att de kan användas flera gånger.

I Nederländerna får öl, läsk och vatten endast släppas ut på marknaden i engångsförpackningar om det inte undergräver retursystemen, såvida det inte kan bevisas att engångsförpackningar leder till lägre, eller högst samma, miljöpåverkan som retursystem.

Portugal har fastställt mål för återanvändning för perioden 1997-1999 med avseende på läsk, öl, naturligt mineralvatten, källvatten och annat buteljerat vatten och bordsvin (ministerförordning 29-B/98 av den 15 januari 1998). Distributörer som säljer vissa drycker i engångsförpackningar måste även sälja samma kategorier av produkter i återanvändningsbara förpackningar. Vissa kategorier av öl som säljs på hotell, restauranger och liknande etablissemang måste säljas i återanvändningsbara förpackningar, om man inte inför särskilda system för separat insamling och återvinning av engångsförpackningar.

I Spanien måste företag främja återanvändning när de utarbetar planer för att förebygga uppkomsten av förpackningsavfall. I det nationella programmet om förpackningar och förpackningsavfall fastställs en rad mål för återanvändning av förpackningar samt hur man skall gå tillväga för att uppnå dessa mål.

Sverige har fastställt mål i sin nationella lagstiftning för återanvändning av glas- och PET-flaskor och främjar återvinning av dryckesförpackningar genom retursystem.

I Förenade kungariket får företag undanta den mängd förpackningsavfall de återanvänt från återvinningskravet och får sprida det man skall betala för den första användningen över fyra år.

3.3. Åtgärder för att införa återvinningssystem

Enligt artikel 7 skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att införa system som säkerställer att använt förpackningsmaterial eller förpackningsavfall returneras eller samlas in och att insamlade förpackningar eller förpackningsavfall återanvänds eller återvinns, inbegripet materialutnyttjande. Dessa system skall vara öppna för de ekonomiska aktörerna i de berörda sektorerna och för de behöriga myndigheterna. De skall även gälla för importerade produkter på icke-diskriminerande villkor och vara så utformade att handelshinder eller snedvridning av konkurrensen undviks i enlighet med fördraget.

De flesta länder har infört system för producentansvar där producenterna måste återta förpackningsavfall, organisera sina egna återvinningssystem eller delta i återvinningssystem för retur, insamling, återanvändning, återvinning eller materialutnyttjande av förpackningsavfall. Nedan sammanfattas de särskilda delarna i de system som medlemsstaterna har anmält i sina svar på frågeformuläret. De enda länder där andra system än producentansvar tillämpas är Nederländerna och Danmark, där retur av förpackningsavfall organiseras av kommunerna eller genom avtal med industrin.

Närmare information om nationella system finns i Europeiska kommissionens rapport från 2001 om Europeiska system för hantering av förpackningsavfall (tillgänglig på följande webbplats: http://europa.eu.int/comm/environment/ waste/studies/packaging/epwms.htm).

I Belgien måste återvinningssystem godkännas för en femårsperiod. Dessa återvinningssystem ansvarar för att uppnå målen för materialutnyttjande och återvinning för sina medlemmars räkning. I dagsläget finns det två sådana system: Fort Plus för återvinning av konsumentförpackningar och VAL-I-PAC för återvinning av transportförpackningar. För återanvändningsbara förpackningar gäller en avgift tillsammans med en skyldighet att märka förpackningen med en symbol som visar att den är återanvändningsbar och omfattas av ett avgiftssystem.

I Danmark finns det kommunala system som ansvarar för återvinning av förpackningar. Dessutom finns det särskilda system för återanvändning av öl- och läskförpackningar.

I Finland [149] har hittills åtta producentsammanslutningar bildats som ombesörjer insamling och återvinning av förpackningsavfall. Dessa i huvudsak särskilda materialbolag har bildat en gemensam organisation (PYR AB) för att samordna operationer och se till att de fastställda målen uppfylls.

[149] Ett överträdelseförfarande pågår avseende möjligheten att delta i vissa återvinningssystem enligt artikel 7 i förpackningsdirektivet.

I Frankrike har organisationerna Eco-Emballages och Adelphe godkänts för insamling av konsumentförpackningar. Flera branschorganisationer har bildats för att samla in förpackningsavfall från industrin.

I Tyskland finns det ett sådant system för konsumentförpackningar, DSD AG. För grossisthandeln och industrin och för insamling och återvinning av transporförpackningar finns det ett antal rikstäckande företag som är specialiserade på insamling och återvinning av särskilda förpackningar. Dessutom finns det en mängd andra avfallshanteringsföretag som utför retur- och återvinningsverksamheter för tredje mans räkning.

I Grekland måste återvinningssystem godkännas av EOEDSAP [150]. Sökande måste lämna in dokumentation om den tekniska och finansiella infrastruktur som krävs. Godkännandet är giltigt i sex år.

[150] Den nationella organisationen för alternativ hantering av förpackningar och andra produkter.

I Irland innehåller de regionala avfallshanteringsplaner som utarbetats av de lokala myndigheterna åtgärder för att öka den separata insamlingen av återvinningsbart avfall. I slutet av 2002 hade sopsortering för hushåll införts i Dublin och förberetts i andra tätortsområden. I hela landet fanns över 1 000 återvinningscentraler samt 38 sorteringscentraler för hushållsavfall. Det finns ett godkänt återvinningssystem (Repak) genom vilket kraven för återvinning av kommersiella förpackningsavfall och förpackningsavfall från hushåll uppfylls. Den mängd förpackningar som återvanns med stöd av medlemsavgifter till Repak ökade från 93 000 ton 1998 till 146 000 2000.

I Italien finns sex sektorsspecifika konsortier (papper, plast, trä, glas, stål och aluminium). Dessa konsortier samarbetar inom ramen för ett övergripande nationellt konsortium, CO.NA.I. Alla dessa konsortier regleras av stadgar som godkänts genom gemensamma förordningar som antagits av miljö- och industriministerierna. CO.NA.I ansvarar för organisationen av ett integrerat retursystem i samarbete med myndigheterna. I detta syfte undertecknades en programöverenskommelse med den nationella sammanslutningen av italienska kommuner (ANCI) 1999. De sex sektoriella konsortierna utarbetar bidrag till det årliga programmet för förebyggande och hantering av förpackningar och förpackningsavfall. I detta program identifieras bland annat åtgärder för att uppnå målen för återvinning och materialutnyttjande. I programmet fastställs också materialspecifika mål vart femte år.

I Nederländerna fyller kommunerna en viktig funktion i fråga om insamlingen av förpackningsavfall. Genom det avtal som har ingåtts med de relevanta industrisektorerna fastställs de särskilda skyldigheter som gäller för industrin [151].

[151] Detta system är föremål för ett överträdelseförfarande.

I Luxemburg finns ett system (VALORLUX) som godkänts som ett gemensamt återvinningssystem för kommunalt förpackningsavfall.

I Portugal har Sociedade Ponto Verde (SPV) licensierats för att organisera återvinningssystemet för kommunalt förpackningsavfall. Denna licens utvidgades 2000 till att omfatta annat avfall än kommunalt avfall. Inom SPV hanterar VERDORECA återvinningen av engångsförpackningar från hotell, restauranger och andra cateringföretag. Förutom att ta tillbaka oanvända läkemedelsprodukter har SIGREM också licenserats för att ta tillbaka förpackningar från sådana produkter.

I Spanien reglerar kapitel IV i lag 11/1997 systemen för återvinning av kommunalt förpackningsavfall. Närmare bestämt inbegriper detta bestämmelser om i) pant-, retur- och insamlingssystem, och ii) det integrerade hanteringssystemet. I den första tilläggsbestämmelsen till lag 11/1997 fastställs skyldigheterna för kommersiellt och industriellt förpackningsavfall.

I Sverige har olika materialbolag bildats för glas, plast, papper och kartong, wellpapp, metall, aluminiumburkar och PET-flaskor. Företagen betalar in avgifter till REPA-registret. Förpackningsinsamlingens uppdrag är att samordna insamlingssystemen. Tillsammans täcker bolagen hushålls- och industriförpackningar i hela Sverige genom återvinningsstationer, hämtning från hyreshus, kommunala återvinningscentraler och regionala insamlingsstationer.

I Förenade kungariket finns det en rad olika insamlingssystem, inbegripet lokala myndigheter, konformitetssystem, dvs. system där ett företag bildats för att fullgöra andra företags skyldigheter i fråga om återvinning och återanvändning av förpackningar, avfallsinsamlingsföretag och andra. När det gäller återvinning och materialutnyttjande har ett system för producentansvar inrättats enligt vilket 80 % av de parter som omfattas följer bestämmelserna genom konformitetssystem som uppfyller den rättsliga skyldigheten att uppnå mål för återvinning och materialutnyttjande. Vissa företag uppfyller denna skyldighet själva och utnyttjar då etablerade avfallshanteringsföretag och befintliga system för att uppfylla sina skyldigheter.

3.4. Främjande av användning av återvunnet material

I artikel 6.2 föreskrivs att medlemsstaterna i förekommande fall skall främja att material från förpackningsavfall som varit föremål för materialutnyttjade används till produktion av förpackningar och andra förpackningar.

De flesta länder har vidtagit sådana åtgärder. Här nedan följer närmare information om detta.

I Belgien uppmuntras de som ansvarar för förpackningar att använda återvunnet material inom ramen för planerna att förebygga uppkomsten av förpackningsavfall.

I Danmark föreskriver den miljö- och viktbaserade förpackningsavgiften för vissa förpackningar en 40-procentig skattereduktion vid användning av återvunnen plast och återvunnet papper.

I Frankrike stödjer den nationella miljö- och energimyndigheten ADEME och återvinningsorganisationen Eco-Emballages forsknings- och utvecklingsprogram för att utveckla tillämpningar för användningen av sekundära material. Eco-Emballages publicerar en katalog över produkter som tillverkats av återutvunnet material som riktar sig till offentliga upphandlare.

I Tyskland måste producenter och distributörer ta på sig producentansvaret genom att prioritera användningen av återvunnet avfall eller sekundära material vid tillverkningen av produkter. Offentliga upphandlare måste kontrollera i vilket mån produkter som tillverkats av återvunna material kan användas vid offentlig upphandling. Miljömärkningssystemet Blaue Engel tar särskilt hänsyn till användningen av återvunnet material.

I Irland skall ett marknadsutvecklingsprogram utarbetas av en marknadsutvecklingsgrupp som består av olika företrädare för regeringen och privata aktörer. Detta program skall bland annat baseras på en rapport med rubriken "A strategy for Developing Recycling Markets in Ireland" (En strategi för att utveckla marknader för återvunnet material i Irland), som beställdes 2000 och blev klar 2002.

I Italien innehåller det allmänna programmet för förebyggande och hantering av förpackningar och förpackningsavfall, som utarbetats av det nationella retursystemkonsortiet CO.NA.I, åtgärder för att öka den mängd förpackningsavfall som kan materialutnyttjas. Myndigheterna ansvarar för att främja användningen av material som återvunnits ur förpackningsavfall.

I Nederländerna finns relevanta bestämmelser i avtalet om förpackningar.

I Portugal pågår gemenskapsfinansierade projekt som rör användningen av återvunna material (Plano Operacional do Ambiente och PEDIP).

I Förenade kungariket måste organisationer som bildats för att fullgöra andra företags skyldigheter i fråga om återanvändning och återvinning utarbeta en strategi för hur man tänker öka användningen av återvunnet förpackningsavfall vid tillverkning av förpackningar eller produkter. Lokala myndigheter bedriver kampanjer med mottot "Buy Recycled" och regeringens kampanj "Are You Doing Your Bit?" uppmuntrar konsumenterna att köpa återvunna produkter.

3.5. Informationskampanjer

Enligt artikel 6.4 skall de åtgärder och mål som avses i artikel 6.1 a (mål för återvinning och materialutnyttjande) och 6.2 (användning av återutvunnet material) offentliggöras av medlemsstaterna och skall vara föremål för en informationskampanj riktad mot allmänheten och de ekonomiska aktörerna. I artikel 13 föreskrivs att medlemsstaterna skall vidta alla åtgärder för att säkerställa att användare av förpackningar, särskilt konsumenter, får tillgång till nödvändig information om de retur-, insamlings- och återvinningssystem som finns att tillgå, den roll som de själva kan spela för återanvändning, återvinning och materialutnyttjande av förpackningar och förpackningsavfall, innebörden av förpackningsmärkningar och de relevanta delarna i hanteringsplanerna för förpackningar och förpackningsavfall.

Alla medlemsstater har offentliggjort åtgärder och mål för återvinning och materialutnyttjande. De flesta länder har rapporterat om en mängd olika informations- och kommunikationsinsatser.

I Österrike offentliggjordes målen i förpackningsförordningen som en del av den federala planen för avfallshantering. Insamlings- och återvinningssystemen är skyldiga att genomföra kampanjer för att öka allmänhetens medvetenhet. På lokal nivå tillhandahålls information genom avfallsrådgivare och publikationer som ges ut av lokala myndigheter.

I Belgien anordnar den interregionala förpackningskommissionen (CIE) informationsträffar för både branschfolk och den berörda allmänheten. Den deltar också vid miljömässor. Den har publicerat en s.k. "grön broschyr" som tillhandahåller information till de ansvariga förpackningscheferna. Ytterligare information finns på följande webbplats: http:// www.ivcie.be. Återvinningssystemen Fost Plus och VAL-I-PAC har uppmuntrats att distribuera informationsmaterial till allmänheten och företag.

En informationskampanj riktad till konsumenter har organiserats. I samarbete med den belgiska federationen av distributörsföretag (FEDIS) distribuerades affischer till köpcentra där man informerade om deltagandet i återvinningssystem, uppmuntrade till deltagande i separat insamling, förklarade symbolen "gröna punkten" och redogjorde för den årliga licensavgift som betalas till återvinningssystemet. Dessutom publicerar den interregionala förpackningskommissionen en broschyr i vilken man redogör för återförsäljarnas informationsskyldighet.

I Danmark har man haft olika möten och träffar om förpackningsdirektivet och dess skyldigheter. Miljöstyrelsen har sammanställt riktlinjer till de kommunala avfallsmyndigheterna med information och råd om återanvändningen av transportförpackningar i plast och papper/papp.

I Finland har målen publicerats i en broschyr ("Hanteringen av förpackningsavfall förnyas"). Denna broschyr har distribuerats till regionala miljöcenter, lokala myndigheter, avfallshanteringsföretag och tusentals förpackare och importörer. Den har också distribuerats vid branschmässor och finns också tillgänglig på Internet. Även en rad pressmeddelanden finns tillgängliga. Information sprids dessutom via olika publikationer, genom TV- och radioinslag och på PYR:s (Förpackningsbranschens Miljöregister) webbsidor. PYR och återvinningssystemen är dessutom aktiva inom ramen för olika evenemang, t.ex. branschmässor, konferenser, utbildningar, telefonkampanjer riktade till företag etc. Andra organ som bedriver informationsverksamheter inbegriper sammanslutningen för förpackningsteknik och forskning, den finska sammanslutningen för lokala och regionala myndigheter, ett antal individuella lokala myndigheter samt industri- och branschsammanslutningar.

Lokala myndigheter och avfallshanteringsföretag har tillhandahållit information till konsumenter, bl.a. genom distribution av broschyrer eller genom särskild information om insamling av mindre metallavfall. PYR och producentsammanslutningarna har genomfört kampanjer via TV, radioinslag, tidningsartiklar, informationsblad, broschyrer och affischer, hjälptelefonlinjer, miljöutbildning på skolor och inom scoutorganisationer, på webbsidor etc.

I Frankrike skickas information om förpackningar till medlemmarna av den rådgivande kommissionen om hushållsförpackningar och till en rad andra aktörer. Olika publikationer från den nationella miljö- och energimyndigheten ADEME distribueras i stor omfattning och delas ut vid branschmässor. Information finns också tillgänglig på ADEME:s webbplats. Information om separat insamling av förpackningar tillhandahålls i allmänhet på lokal nivå. De godkända återvinningssystemen för hantering av förpackningar och förpackningsavfall har ökat sitt ekonomiska bidrag till kommunernas informationskampanjer från 11 miljoner euro 1998 till 23 miljoner euro 2001. Detta utgör 9 % av det totala ekonomiska bidraget till kommunerna. Bland de mycket varierande aktiviteterna finns s.k. "ambassadörer för separat insamling". Dessa ambassadörer ingår ett sysselsättningsprogram riktat till ungdomar där man kontaktar medborgarna för att förklara den separata insamlingen och har en direkt dialog. Dessa lokala aktiviteter kompletteras av nationella informationskampanjer som organiseras av miljöministeriet i samarbete med miljö- och energimyndigheten (ADEME) och de godkända systemen för hantering av förpackningar och förpackningsavfall. Dessa inbegriper radio- och TV-inslag, tidningsannonser, webbplatser, broschyrer, spel för barn, "Vacances Propres" (en kampanj för att hålla semesterorter rena, med särskilt märkta sopsäckar för skräp respektive återvinningsbara produkter) etc. Allmänheten erhåller dessutom information i en "årlig rapport om kostnaderna för och kvaliteten på den offentliga avfallshanteringen" som tas fram av varje lokal myndighet.

I Tyskland har målen offentliggjorts i Bundesgesetzblatt (den tyska motsvarigheten till svensk författningssamling) och varit föremål för olika informationskampanjer på federal, regional och lokal nivå samt inom olika branscher. Operatören av ett nationellt system för insamling och återvinning av konsumentförpackningar måste, tillsammans med de lokala myndigheterna, samordna informationsverksamheten till allmänheten. Genom anslag i affärer informerar man om återlämnandet av gruppförpackningar i enlighet med 5 i förpackningsförordningen. System för retur av transportförpackningar görs offentliga genom marknadskonkurrens. De resultat som den nationella paraplyorganisationen för insamling av hushållsförpackningar (DSD AG) åstadkommer publiceras årligen.

I Grekland har en informationskampanj som riktar sig till producenter och branschorganisationer lanserats. En kampanj som vänder sig till allmänheten är planerad.

I Irland informerades allmänheten om målen i förpackningsförordningarna genom tal av olika ministrar, policy- och pressmeddelanden, seminarier och genom annonser och reklam. Företag som omfattas av förordningarna informerades om sina skyldigheter genom brev och personliga besök från lokala myndigheter och anställda vid Repak. Ministeriet för miljö och lokal administration driver en informationskampanj med titeln "The Environment - it's easy to make a difference" riktad till konsumenter för att främja förebyggande och minimering av avfall, återanvändning, materialutnyttjande, hållbar utveckling samt hållbar produktion/konsumtion. Ministeriet har också gett ut ett antal häften och broschyrer som täcker en stor mängd information om avfallsåtervinning och som informerar människor om de olika åtgärder som kan vidtas. Denna information finns också tillgänglig på ENFO:s (ministeriets miljöinformationskontor) webbplats. Alla lokala myndigheter främjar medvetenheten om retur-, insamlings- och återvinningssystem genom broschyrer till hushåll och företag, annonser i lokal press och radio och via sina webbplatser. Dessutom har alla lokala myndigheter gett tjänstemän med ansvar för miljöfrämjande åtgärder/miljöutbildning i uppdrag att främja minimering av avfall samt återanvändning och återvinning, med betoning på personlig kontakt med alla berörda parter. Detta inbegriper även seminarier, öppna hus, kampanjer på stormarknader etc.

I Italien har CO.NA.I och de enskilda sektorskonsortierna genomfört olika informationskampanjer riktade till konsumenter och användare av förpackningar. Närmare uppgifter om informationskampanjerna fastställs i ett särskilt kapitel i den allmänna planen för förebyggande.

I Luxemburg håller en informationskampanj på att förberedas. I sitt godkännande har VALORLUX ålagts att informera konsumenter genom lämpliga metoder.

I Nederländerna ingår relevanta bestämmelser i förpackningsavtalet II.

I Portugal har avfallsinstitutet (INR), den autonoma regionen Madeira (ARM), Sociedade Ponto Verde (SPV) och det integrerade systemet för avfall från medicinska produkter och deras förpackningar (SIGREM) utnyttjat en mängd olika instrument för att öka medvetenheten. Detta inbegriper en kommitté för övervakning av hanteringen av förpackningar och förpackningsavfall (CAGERE), tillfälliga grupper, konferenser, seminarier och evenemang, strategiska planer, radioreklam och olika inslag i tidningar, radio och TV, en hjälptelefonlinje, distributions- och informationsmaterial, en mobil informationsutställning som används på skolor och vid allmänna evenemang samt informationsaktiviteter på skolor och i köpcentra etc., information riktad till företag, webbplatser. Organisationen VERDORECA tillhandahåller information till hotell, restauranger etc.

I Spanien har åtgärderna och målen offentliggjorts i artikel 5 i lag 11/1997. Informationskampanjer har genomförts av både staten och regionala och lokala myndigheter, och genom det integrerade systemet för hantering av förpackningar och förpackningsavfall. Det förekom olika kommunikations-, utbildnings- och medvetandehöjande evenemang. Dessa verksamheter riktades till allmänheten och särskilda samhällsgrupper, t.ex. konsumenter och användare, skolungdomar, berörda företag, statstjänstemän. Information spreds via pressen, radio, TV, bioreklam, videofilmer, brev, utomhusreklam, utställningar, branschmässor, seminarier etc. Det material som producerades inbegrep pedagogiska modeller och annat utbildningsmaterial, broschyrer, fotografier, klistermärken, märken etc.

I Sverige har myndigheterna publicerat rapporter, lagt ut publikationer på Internet samt gett ut informationsblad och informationsbroschyrer. Liknande information har även tagits fram av operatörerna av återvinningssystemen, riktad till både allmänheten och den berörda industrin.

I Förenade kungariket har förordningarna offentliggjorts i både Storbritannien och Nordirland, tillsammans med icke lagstadgade riktlinjer ("The User's Guide", användarhandbok). Miljöbyrån och byråerna i Skottland och Nordirland publicerar också användarhandböcker. Dessa finns dessutom tillgängliga på regeringens webbplatser. De informationskampanjer som genomförts inbegriper regeringsrapporten "The Forward Look for Planning Purposes" och regeringens kampanj "Are You Doing Your Bit?", som riktar sig till allmänheten och till ekonomiska aktörer. System där ett företag fullgör andra företags skyldigheter i fråga om återvinning och återanvändning av förpackningar måste ha en strategi för att informera användare/konsumenter av förpackningar. Företag som säljer förpackningar måste informera konsumenter. Genom olika publikationer informeras användarna av förpackningar.

3.6. Nationella standarder som avser de väsentliga kraven och koncentrationerna av tungmetaller

Enligt artikel 9 får endast förpackningar som uppfyller alla väsentliga krav som anges i bilaga 2 till direktivet släppas ut på marknaden. I detta syfte skall harmoniserade standarder antas uppfylla de väsentliga kraven. I avsaknad av harmoniserade standarder kan även nationella standarder anses uppfylla de väsentliga kraven. I artikel 11 fastställs koncentrationer för fyra tungmetaller i förpackningar.

På gemenskapnivå har beteckningarna för standarderna EN 13428:2000 och EN 13432:2000 offentliggjorts i kommissionens beslut 2001/524/EG [152]. Detta innebär att dessa två standarder betraktas som harmoniserade standarder. EN 13428:2000 antas endast uppfylla de väsentliga krav som anges i de två första strecksatserna i punkt 1 (kvantitativt förebyggande, utformning och minimering av inverkan på miljön) men inte det i den tredje strecksatsen (förebyggande av farliga ämnen). EN 13432:2000 omfattar förpackningars återvinningsbarhet genom kompostering och biologisk nedbrytning. Beteckningarna för standarderna om återanvändning, energiåtervinning och materialutnyttjande har inte offentliggjorts, och följaktligen anses dessa standarder inte uppfylla de relevanta väsentliga kraven. CEN har fått ett andra mandat att modifiera dessa standarder i syfte att anta dem som harmoniserade standarder.

[152] EGT L 190, s. 21.

Bara några få länder har antagit nationella standarder. De flesta medlemsstater uppgav att de hade för avsikt att vänta tills harmoniserade standarder hade antagits. Tyskland, Irland, Italien och Förenade kungariket har uppgett att det finns nationella standarder på det område som frågan avser. Finland har antagit standarderna EN 13427, EN 13428, EN 13429, EN 13430, EN 13431 och EN 13432 som nationella standarder med avseende på de väsentliga kraven för förpackningar. Det finns ingen nationell standard avseende koncentrationer av tungmetaller. Detta anses omfattas av CEN rapport CR 13695-1.

3.7. Särskilt kapitel om planer för avfallshantering

I enlighet med artikel 14 skall medlemsstaterna i de avfallsplaner som krävs enligt artikel 7 i direktiv 75/442/EEG lägga till ett särskilt kapitel om hanteringen av förpackningar och förpackningsavfall

Alla medlemsstater har uppgett att ett sådant kapitel finns med i deras planer för avfallshantering eller att de har vidtagit nödvändiga rättsliga åtgärder för att säkerställa att de utgör en del av regionala planer för avfallshantering. Under 2002 beslutade domstolen att Frankrike, Italien och Förenade kungariket hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 14 i direktivet genom att inte lägga till ett särskilt kapitel om förpackningar i samtliga planer för avfallshantering som antagits.

3.8. Ekonomiska styrmedel

I artikel 15 förutses att i avsaknad av ekonomiska styrmedel på gemenskapsnivå får medlemsstaterna vidta sådana åtgärder i enlighet med de principer som gäller för gemenskapens miljöpolitik, bl.a. principen "förorenaren betalar".

Som angetts i avsnittet om återvinningssystem har de flesta medlemsstater infört ett system för producentansvar. Nedan sammanfattas ytterligare åtgärder och särskilda aspekter av system för producentansvar.

I Belgien tillämpas ett system för miljöskatter. Producenter av engångsförpackningar är undantagna från denna miljöskatt om målen för materialutnyttjade uppnås.

I Danmark har man antagit en förpackningsskatt på grundval av förpackningens material, miljöbörda och vikt. Det finns en skatt på engångsförpackningar och bärkassar. För öl och läsk gäller obligatorisk pant.

I Finland används skatte- och pantsystem för att främja återanvändning av förpackningar. En avgift på 0,67 euro [153] per liter debiteras för engångsförpackningar (0,17 euro för förpackningar som omfattas av ett pantsystem för materialutnyttjande). Ingen avgift tas ut för flergångsförpackningar. En avgift på mellan 0,08 och 0,42 euro tas ut inom ramen för återvinning genom ett pantsystem för återanvändningsbara glas- och PET-flaskor.

[153] Eftersom referensperioden är 1998-2002 är beloppen beräknade från finska mark.

I Frankrike tillämpas sänkt momsavgift (5,5 % istället för 19,6 %) för separat insamling, sortering och behandling av avfall som omfattas av kontrakt med godkända återvinningssystem.

I Grekland finns vissa ekonomiska ordningar för investeringar i materialutnyttjande och återvinning av förpackningar.

Spanien har en nationell investeringsplan med en volym på 350 miljoner euro för perioden 2000-2002. Flera investeringar planeras också på regional och lokal nivå.

I Förenade kungariket har man infört ett system med återvinningsbevis för olika sorters förpackningar och varor (s.k. PRN). Systemet används för att påvisa uppfyllandet av kraven avseende återvinning/materialutnyttjande.

4. MÄNGDER AV FÖRPACKNINGSAVFALL, ÅTERVINNINGS- OCH MATERIALÅTERVINNINGSANDELAR

4.1. Inledning

Enligt artikel 12 i förpackningsdirektivet skall medlemsstaterna upprätta databaser om förpackningar och förpackningsavfall. Dessutom skall medlemsstaterna tillhandahålla kommissionen tillgängliga uppgifter i de format som fastställs i kommissionens beslut 97/138/EG av den 3 februari 1997 [154] om fastställande av tabellformat för databassystemet enligt förpackningsdirektivet.

[154] EGT L 52 22.2.1997, s. 22-30.

Enligt artikel 3 i kommissionens beslut 97/138/EG skall medlemsstaterna, inom 18 månader efter slutet av gällande år, lämna uppgifter som täcker hela kalenderåret (med början år 1997) till kommissionen. Enligt artikel 7 i beslutet är avsikten med uppgifterna i tabellerna att övervaka genomförandet av de mål som fastställs i direktiv 94/62/EG och de skall även tjäna som informationskälla och underlag för framtida beslutsfattande.

Alla medlemsstater har lämnat uppgifter för 1997 till 1999. Det enda undantaget är Portugal som inte lämnat uppgifter för 1997. När denna rapport utarbetades hade endast vissa uppgifter för 2000 lämnats och tas därför inte upp här.

I artikel 7 i beslut 97/138/EG fastställs att uppgifter om återanvändning av förpackningar och för förpackningar gjorda av andra material än glas, papper, papp, metall och plast skall lämnas på frivillig grund. Endast Tyskland, Belgien, Italien, Portugal, Förenade kungariket, Spanien, Frankrike och Österrike har emellertid lämnat uppgifter för 1999 avseende förpackningar av trä. Danmark, Tyskland och Förenade kungariket är de enda medlemsstater som har försett kommissionen med uppgifter om återanvändning i det frivilliga format som fastställs i beslut 97/138/EG. På grund av svårigheter att analysera ofullständiga uppgifter om träförpackningar och återanvändning av förpackningar i största allmänhet, tas detta inte upp i denna rapport.

4.2. Generering av förpackningsavfall

Under 1997 genererades totalt cirka 60 miljoner ton förpackningsavfall i Europeiska unionen. Denna mängd ökade under 1998 och 1999 till totalt cirka 63,5 miljoner ton 1999 (se tabell 1). I figur 1 visas olika förpackningsmaterials procentuella andel av den totala mängden genererat förpackningsavfall, den s.k. förpackningsmixen. Denna förpackningsmix har varit relativt oförändrad från 1997 till 1999 med följande procentuella fördelning (i vikt, uppgifter för 1999): 24,2 % glas, 15,9 % plast, 40,5 % papper/papp, 7,0 % metall och 12,1 % trä. Andra förpackningsmaterial bidrog med mindre än 1 %.

I figur 2 visas olika medlemsstaters andelar av den totala mängden genererat förpackningsavfall i Europeiska unionen. De länder som genererade mest avfall räknat i ton 1999 var Tyskland (15 miljoner ton), Frankrike (12 miljoner ton), Italien (11 miljoner ton), Förenade kungariket (9 miljoner ton) och Spanien (6 miljoner ton).

För att kunna jämföra varje medlemsstats andel är det nödvändigt att utföra en normalisering. Tidigare har befolkningen använts som normaliseringsfaktor för detta, men det är också möjligt att använda BNP [155]. En medlemsstats BNP är ovillkorligen beroende av dess befolkning, men anger också den ekonomiska aktivitet som denna befolkning genererar. Det är kanske därför en mer passande normaliseringsfaktor än att bara använda befolkningen. I denna rapport används båda dessa normaliseringsmetoder.

[155] Statistik över befolkning och bruttonationalprodukt (BNP) är tagna ur Eurostats årsbok för 2001. Aktuella växelkurser motsvarar inte exakt de nationella prisnivåerna. Följaktligen räknas BNP om till en artificiell valuta kallad PPS - EU:s köpkraftsenhet - som grundas på relativa priser och är utformad för att möjliggöra korrekta jämförelser av volym av varor och tjänster som produceras av länderna.

Den mängd förpackningsavfall som genereras av varje medlemsstat både per invånare och enhet av BNP visas i tabell 2 och figur 3.

4.2.1. Förpackningsavfall per capita i medlemsstaterna

I hela Europeiska unionen ökade i genomsnitt mängden förpackningsavfall per invånare från 161 kg 1997 till 169 kg 1999.

De medlemsstater som hade de minsta mängderna förpackningsavfall per invånare var Grekland, Finland, Sverige och Portugal. Var och en av dessa medlemsstater hade mindre än 130 kg förpackningsavfall per invånare 1997, 1998 och 1999. Utvecklingen i både Grekland och Portugal tyder emellertid på att i framtiden kommer mycket större mängder avfall per invånare att genereras.

De medlemsstater som genererade de största mängderna förpackningsavfall per invånare var Frankrike, Italien, Irland, Luxemburg, Tyskland och Nederländerna. Var och en av dessa medlemsstater genererade mer än 160 kg per invånare 1997, 1998 och 1999. Utvecklingen i samtliga av dessa länder tyder på att mängden avfall per invånare kommer att öka.

De enda medlemsstater där mängden förpackningsavfall per invånare minskade mellan 1997 och 1999 var Nederländerna, Danmark, Österrike och Förenade kungariket.

4.2.2. Förpackningsavfall per enhet av BNP i medlemsstaterna

I hela Europeiska unionen minskade i genomsnitt mängden förpackningsavfall per enhet av BNP från 8 200 kg 1997 till 8 000 kg 1999.

De medlemsstater som uppvisade de minsta mängderna förpackningsavfall per enhet av BNP var Finland, Sverige, Luxemburg och Grekland. I var och en av dessa medlemsstater uppstod mindre än 6 000 kg per 1 000 PPS av BNP under 1997, 1998 och 1999.

De medlemsstater som hade de största mängderna förpackningsavfall per enhet av BNP var Frankrike, Spanien, Italien, Irland, Tyskland och Förenade kungariket. I var och en av dessa medlemsstater uppstod mer än 7 000 kg per 1 000 PPS av BNP under 1997, 1998 och 1999.

I de flesta medlemsstater minskade mängden förpackningsavfall per enhet av BNP mellan 1997 och 1999. De enda medlemsstater där mängden förpackningsavfall per enhet av BNP ökade mellan 1997 och 1999 var Portugal, Italien och Grekland.

4.3. Sammanlagda materialutnyttjande- och återvinningsandelar

I artikel 6.1 i direktiv 94/62/EG fastställs följande mål för materialutnyttjande och återvinning av allt förpackningsavfall under 2001: mellan 50 % och 65 % (vikt) för återvinning och mellan 25 % och 45 % (vikt) för materialutnyttjande. Dessutom måste minst 15 % (vikt) materialutnyttjande uppnås för varje slag av förpackningsavfall

Enligt artikel 6.5 i direktiv 94/62/EG har Grekland, Irland och Portugal rätt att förlänga tidsfristen för uppnåendet av dessa mål till 2005, men måste minst uppnå en återvinningsandel på 25 % under 2001.

I tabell 3 och figurerna 4-6 visas de resultat som medlemsstaterna uppnått under 1997, 1998 och 1999 med avseende på sammanlagda materialutnyttjande- och återvinningsandelar av allt förpackningsavfall som uppstår på deras territorier. De mängder förpackningsavfall som exporterats för materialutnyttjande/återvinning har tagits med och importerade förpackningar räknats bort vid beräkningen av dessa resultat.

4.3.1. Dagsläget för uppnåendet av minimimålen för 2001

Samtliga medlemsstater i EU-12, dvs. med undantag för Grekland, Irland och Portugal, uppnådde en materialutnyttjandeandel på mer än 25 % under 1999 och alla utom Spanien, Italien och Förenade kungariket uppnådde en återvinningsandel på mer än 50 % under 1999. Både Portugal och Grekland uppnådde en återvinningsandel på mer än 25 % under 1999. Irland låg emellertid fortfarande kvar under 25 %.

4.3.2. Överskridande av maximimålen

Följande medlemsstater uppnådde materialutnyttjandeandelar under 1998 eller 1999 som överskred målet för 2001 på högst 45 % materialutnyttjande: Belgien, Danmark, Tyskland, Nederländerna, Österrike, Finland och Sverige. Alla dessa medlemsstater förutom Finland överskred också målet för 2001 på högst 65 % återvinning [156].

[156] Österrike, Belgien och Nederländerna har, i enlighet med artikel 6.6 i direktiv 94/62/EG, underrättat kommissionen om nationella åtgärder för att fastställa högre mål än de som anges i direktivet. Genom besluten 1999/42/EG, 1999/652/EG respektive 1999/823/EG godkände kommissionen dessa åtgärder.

4.4. Materialspecifikt materialutnyttjande

I tabell 4 och figur 7 visas de materialspecifika mål för materialutnyttjande som medlemsstaterna uppnådde under 1997, 1998 och 1999 för förpackningsavfall av glas, papper, metall och plast.

Liksom tidigare angetts fastställs i artikel 6.1 i direktiv 94/62/EG att samtliga förpackningsmaterial som ingår i förpackningsavfallet skall materialutnyttjas med minst 15 viktprocent under 2001. Enligt artikel 6.5 i direktiv 94/62/EG får Grekland, Irland och Portugal förlänga tidsfristen för uppnåendet av detta mål till 2005.

4.4.1. Materialutnyttjande av förpackningar av glas

I hela Europeiska unionen [157] har i genomsnitt den totala mängden förpackningar av glas som materialutnyttjas ökat från 7,4 miljoner ton (eller cirka 50 % av avfallet) under 1997 till 8,5 miljoner ton (eller cirka 55 % av avfallet) under 1999. I alla medlemsstater materialutnyttjades mer än 15 % av glasförpackningarna under 1997, 1998 och 1999.

[157] Denna analys inbegriper inte några ökningar av materialutnyttjandet i Portugal till följd av avsaknad av uppgifter för 1997.

4.4.2. Materialutnyttjande av förpackningar av papper/papp

I hela Europeiska unionen har i genomsnitt den totala mängden förpackningar av papper/papp som materialutnyttjas ökat från 13,9 miljoner ton (eller cirka 60 % av avfallet) under 1997 till 15,9 miljoner ton (eller cirka 62 % av avfallet) under 1999. I alla medlemsstater förutom Irland [158] (1999) materialutnyttjades mer än 15 % av förpackningarna av papper/papp under 1997, 1998 och 1999.

[158] För Irland gäller målet på 15 % först 2005.

4.4.3. Materialutnyttjande av metallförpackningar

I hela Europeiska unionen har i genomsnitt den totala mängden metallförpackningar som materialutnyttjas ökat från 1,9 miljoner ton (eller cirka 44 % av avfallet) under 1997 till 2,1 miljoner ton (eller cirka 47 % av avfallet) under 1999. I de flesta medlemsstater i EU-12 (dvs. med undantag för Grekland, Irland och Portugal) materialutnyttjades mer än 15 % av metallförpackningarna under 1997, 1998 och 1999. Undantagen är Italien för samtliga tre år, Luxemburg för 1998 och Finland för 1997. Bland de tre länder som inte behöver uppnå målet på 15 % förrän 2005 uppnådde även Irland mer än 15 % under 1999. Grekland uppnådde 11 % under 1999 och 1998, en minskning från 13 % 1997, medan Portugal inte lyckades materialutnyttja mer än 1 % av sitt metallförpackningsavfall under 1998 och 1999.

4.4.4. Materialutnyttjande av plastförpackningar

I hela Europeiska unionen har i genomsnitt den totala mängden plastförpackningar som materialutnyttjas ökat från 1,6 miljoner ton (eller cirka 17 % av avfallet) under 1997 till 2,1 miljoner ton (eller cirka 21 % av avfallet) under 1999. Endast i Belgien, Tyskland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike och Sverige materialutnyttjades mer än 15 % av plastförpackningarna under 1999.

4.5. Sammanfattning

Av de siffror som presenteras i detta dokument framgår tydligt att direktiv 94/62/EG har lett till en ökning av återvinning och materialutnyttjande av förpackningsavfall. Trots att den totala mängden av förpackningsavfall i ton räknat fortsatte att öka i de flesta medlemsstater bröts dessutom sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökning av förpackningsavfall i EU som helhet och i många enskilda medlemsstater under perioden 1997-1999. Direktivet skulle ha införlivats av medlemsstaterna senast 1996. Det är därför rimligt att anta att ökningarna av materialutnyttjandet och återvinningen av förpackningsavfall mellan 1997 och 1999 är ett direkt resultat av direktivet.

Det kan göras en grov beräkning att cirka 200 miljoner euro har sparats genom de miljöeffekter som förebyggts genom att materialutnyttjandet och återvinningen ökat i omfattning, även om det inte går att ange exakt hur mycket av detta som beror på införlivandet av direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall. I tabell 5 redogörs närmare för denna beräkning. En mer fullständig bedömning av effekterna av direktivet är för närvarande inte möjlig, eftersom detta skulle kräva ytterligare analytiskt arbete.

Dessutom stöder resultaten av en lönsamhetsanalys av möjliga mål [159] att det skulle vara genomförbart och lämpligt att fastställa avsevärt mer ambitiösa mål för materialutnyttjande och återvinning i förslaget till ändring av förpackningsdirektivet [160].

[159] RDC/Pira 2001: Beräkning av kostnader för och fördelar med uppnåendet av målen för materialutnyttjande och återvinning av de olika förpackningsmaterialen inom ramen för direktivet om förpackningar och förpackningsavfall 94/62/EG http://europa.eu.int/comm/environment/ waste/studies/packaging/public_discussion.pdf

[160] Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall, KOM(2001) 729 slutlig, EGT C 103 E, 30.4.2002, s. 17.

Bilaga IV

>Plats för tabell>

Tabell 1. Mängd förpackningsavfall (ton förpackningar)

>Hänvisning till>

Figur 1: Förpackningsmix i EU under 1997

>Hänvisning till>

Figur 2: Total mängd förpackningsavfall

>Plats för tabell>

Skuggade rutor anger att beräkningar grundade på trender har använts när medlemsstaten inte anmält uppgifter i enlighet med beslut 97/138/EG.

Tabell 2: Förpackningsavfall per capita och BNP

>Hänvisning till>

Figur 3: Förpackningsavfall per capita

Tabell 3: Totala återvinnings- och materialutnyttjandeandelar

>Plats för tabell>

>Hänvisning till>

Figur 4: Återvinnings- och materialutnyttjandeandelar av förpackningar under 1999Figur 5: Total återvinning

>Hänvisning till>

Figur 6: Totalt materialutnyttjande

>Hänvisning till>

Tabell 4: Materialutnyttjande per material

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

Figur 7: Materialutnyttjande per material

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

Tabell 5: Beräkning av sparade externa kostnader till följd av ökat materialutnyttjande mellan 1997 och 1999

>Plats för tabell>

SLUTSATSER OCH FRAMTIDSUTSIKTER

Syftet med denna rapport är att informera rådet, Europaparlamentet, medlemsstaterna och allmänheten om hur genomförandet av direktiven 75/442/EEG, 91/689/EEG, 75/439/EEG, 86/278/EEG och 94/62/EG fortskrider.

Dessa fem direktiv, om vilka rapporter har utarbetats i enlighet med rapporteringsdirektivet 91/692/EEG, skiljer sig åt i fråga om både innehåll och struktur. Direktiven 75/442/EEG och 91/689/EEG omfattar allmänna och grundläggande bestämmelser för alla typer av avfall och farligt avfall, medan direktiven 75/439/EEG, 86/278/EEG och 94/62/EG innehåller krav rörande särskilda avfallsflöden - spilloljor, avloppsslam och förpackningsavfall - vilka varierar beroende på avfallsflödenas särskilda egenskaper och hanteringsfrågor.

I återstoden av detta kapitel uppmärksammas viktiga aspekter när det gäller genomförandet av direktiven under rapporteringsperioden 1998-2000 och framtidsutsikter.

1.1. Definitionen av avfall

Definitionen av "avfall" och av termer som rör avfallshantering, t.ex. återvinning och bortskaffande, är av grundläggande betydelse för genomförandet av EU:s avfallspolitik, liksom för den inre marknadens funktion på detta område. Kommissionen har i enlighet med artikel 1 a i direktiv 74/442/EEG vidtagit åtgärder för att upprätta en konsoliderad europeisk avfallskatalog, som numera ingår i kommissionens beslut 2000/532/EG [161], ändrat genom rådets beslut 2001/57/EG [162].

[161] EGT L 226, 6.9.2000, s. 3.

[162] EGT L 203, 28.7.2001, s. 18.

Sedan den föregående rapporten för perioden 1995-1997 anser kommissionen att flera medlemsstater (Österrike, Italien, Luxemburg och Förenade kungariket) fortfarande inte har införlivat avfallsdefinitionen korrekt med sin nationella lagstiftning. När det gäller definitionen av farligt avfall har situationen förbättrats sedan den föregående rapporten, men några medlemsstater verkar fortfarande inte ha införlivat denna definition i alla dess delar.

Enligt artikel 1.4 andra strecksatsen i direktiv 91/689/EEG kan medlemsstaterna anmäla annat avfall som de anser ha de "farliga" egenskaper som anges i bilaga 3 till direktivet. Kommissionen tog emot anmälningar från de flesta medlemsstater och dessa prövades i samband med anpassningen av den europeiska förteckningen över avfall och det ovannämnda upprättandet av den konsoliderade europeiska avfallskatalogen.

Enligt artikel 1.5 omfattas farligt hushållsavfall inte av bestämmelserna i direktiv 91/689/EEG. Antalet länder som har inrättat separata insamlingssystem för farligt hushållsavfall har ökat sedan den föregående rapporten för perioden 1995-1997.

Spillolja klassificeras som farligt avfall (i kapitlen 12-13 i förteckningen över farligt avfall). Den avfallsterminologi som används i direktiv 75/439/EEG om spilloljor (t.ex. omhändertagande, behandling, regenerering och förbränning) skiljer sig från den som används i ramdirektiven och i gemenskapsstrategin för avfallshantering. Med "omhändertagande av spilloljor" avses följaktligen någon form av behandling (regenerering/förbränning, destruktion, lagring och dumpning) medan "bortskaffande av avfall" avser de förfaranden som förtecknas i bilaga 2 A, till exempel förbränning utan energiåtervinning, eller deponering.

I direktiv 86/278/EEG definieras "användning" av avloppsslam som "spridning av slam över marken eller annan användning av slam på eller i marken". I kombination med bestämmelserna i direktiv 86/278/EEG innebär denna definition att användningen av avloppsslam i jordbruket måste betraktas som ett återvinningsförfarande enligt definitionen i bilaga 2 B till direktiv 75/442/EEG (R10: Markspridning som medför agrikulturella fördelar).

1.2. Principernas rangordning

Principernas rangordning - förebyggande, återvinning, energiåtervinning och säkert bortskaffande - fastställs i artiklarna 3-4 i direktiv 75/442/EEG och bekräftas i gemenskapsstrategin för avfallshantering 1996. Rangordningen av principerna för avfallshantering fastställs också i direktiv 94/627EG om förpackningar och förpackningsavfall.

När det gäller tillämpningen av direktiv 75/442/EEG om avfall ombads medlemsstaterna i frågorna 2 och 4 lämna upplysningar om vilka åtgärder som har vidtagits för att främja förebyggande och återvinning, samt närmare upplysningar om avfallsproduktion och avfallshantering. Det är utifrån den information som medlemsstaterna har lämnat fortfarande oklart om avfallsmängden har minskat i Europeiska unionen under perioden 1998-2000 och i så fall med hur mycket. Uppgifterna om avfallsproduktion tyder på att hushållsavfallet per invånare har ökat jämfört med föregående period, medan det har skett en stabilisering av farligt avfall.

Det finns stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller avfallsåtervinning. I genomsnitt återvinns 26 % av hushållsavfallet i de femton medlemsstaterna (i de enskilda medlemsstaterna ligger siffran på mellan 8 % och 63 %). När det gäller farligt avfall återvinns i genomsnitt ungefär 27 % (i de enskilda medlemsstaterna ligger siffran på mellan 5 % och 77 %). Detta tyder på en ökande tendens, även om återvinningen fortfarande är blygsam i flera medlemsstater. Tillgängliga uppgifter om förpackningsavfall pekar dessutom på en ökning av återvinning och materialutnyttjande.

Eftersom det inte står klart hur medlemsstaterna skiljer mellan förbränning med respektive utan energiåtervinning måste dessa båda metoder betraktas tillsammans. När det gäller hushållsavfall återvanns i genomsnitt 23 % och i Danmark och Luxemburg så mycket som 58 % respektive 56 %. Även med energiåtervinning är förbränning emellertid, enligt den ovannämnda rangordningen, ett sämre alternativ än andra metoder som återanvändning och materialåtervinning.

Trots en sjunkande tendens är många medlemsstater fortfarande starkt beroende av deponering som ett sätt att bortskaffa hushållsavfall, med ett genomsnitt på 45 %. Den genomsnittliga andel farligt avfall som deponeras är mindre (22 %), men ytterligare 27 % i genomsnitt hänfördes till "annan hantering". De flesta medlemsstater rapporterade att de hade en avsevärd egenkapacitet att bortskaffa avfall på omkring 99 %, vilket är i stort sett oförändrat jämfört med den förra rapporten för perioden 1995-1999.

När det gäller spilloljor är separat uppsamling en viktig förutsättning för att de skall kunna hanteras på ett säkert sätt. Medlemsstaternas svar på frågeformuläret och oberoende undersökningar som har utförts av kommissionen [163] visade att den genomsnittliga uppsamlingen har ökat jämfört med den föregående perioden. Det finns emellertid utrymme för förbättringar, eftersom 20 % av spilloljorna fortfarande är föremål för olaglig dumpning eller olaglig förbränning och därmed allvarligt skadar miljön. Vissa medlemsstater måste avsevärt förbättra uppsamlingen genom att inrätta effektivare uppsamlingssystem.

[163] Critical review of existing studies and Life-Cycle Analysis on the regeneration and incineration of waste oils, slutrapport, december 2001.

Rangordningen mellan olika metoder att hantera spilloljor - regenerering, förbränning och säker destruktion/deponering - följs fortfarande inte tillräckligt i praktiken. När det gäller återvinning av spilloljor är användningen av spilloljor som bränsle fortfarande det absolut vanligaste sättet att hantera spilloljor. Regenerering är fortfarande mycket sällsynt i EU.

I detta sammanhang har kommissionen inlett överträdelseförfaranden mot tolv medlemsstater (se tabellen nedan) för underlåtenhet att tillämpa artikel 3 i direktivet, dvs. genom att i praktiken inte prioritera regenerering. I samband med detta påpekades också för medlemsstaterna att några av dem inte formellt hade införlivat artikel 3 med sin nationella lagstiftning. För några av medlemsstaterna gällde överträdelseförfarandena också påstådda överträdelser av artiklarna 2, 4 och 5 till följd av den dåliga uppsamlingen av spilloljor.

De är fortfarande främst begränsningar av ekonomisk natur som hindrar medlemsstaterna från att prioritera regenerering. Kommissionen skall från fall till fall göra en bedömning av om den påstådda begränsningen verkligen existerar och stöder sig i detta sammanhang i hög grad på en tidigare dom av EG-domstolen (C 102/97) beträffande Tysklands underlåtenhet att prioritera regenerering av spilloljor.

Parallellt med genomförandet av direktiv 75/442/EEG i dess ändrade lydelse är den befintliga skattelagstiftningen av stor betydelse för hanteringen av spilloljor i EU. På grundval av direktiv 92/81/EEG [164] om harmonisering av strukturerna för punktskatterna på mineraloljor bemyndigas medlemsstaterna genom rådets beslut 97/425/EEG [165] att i fråga om vissa mineraloljor som används för särskilda ändamål tillämpa och fortsätta att tillämpa undantag från punktbeskattning [166]. Elva medlemsstater tillämpar undantag från punktbeskattning för spilloljor som används som bränsle. Kommissionen anser att dessa undantag inte är förenliga med tillämpningen av artikel 3 och prioriteringen av regenereringen av spilloljor, eftersom de främjar användningen av spilloljor som bränsle.

[164] EGT L 316, 31.10.1992, s. 12.

[165] EGT L 182, 10.7.1997, s. 22.

[166] Detta beslut har upphört att gälla. Det senaste beslutet om en förteckning över undantag enligt artikel 8.4 i direktiv 92/81/EEG är rådets beslut 2001/224/EG av den 12 mars 2001 om nedsättning av punktskattesatser och befrielse från punktskatter för vissa mineraloljor som används för särskilda ändamål (EGT L 84, 23.3.2001, s. 23).

När det gäller avloppsslam anser kommissionen att de slutsatser som dras i den föregående sammanfattande rapporten fortfarande är giltiga. Den anser särskilt att användning av avloppsslam som gödningsmedel för jordbruksmark är det bästa alternativet för miljön, förutsatt att det inte utgör något hot mot miljön eller mot djurs och människors hälsa. Det verkar som om bestämmelserna i direktiv 86/278/EEG på ett ganska effektivt sätt har förhindrat att föroreningar sprids som en följd av användning av slam.

Tillgängliga siffror tyder på att användningen av slam inom jordbruket i EU har minskat något, från omkring 43 % år 1995 till 37 % år 2000. Det förekommer stora skillnader mellan de olika medlemsstaterna. I vissa av dem har användningen av slam minskat relativt kraftigt. Kommissionen anser att denna minskade användning av slam i jordbruket till förmån för förbränning strider mot rangordningen mellan olika behandlingsmetoder.

Kommissionen anser att en kontrollerad och väl reglerad spridning av slam på marken bör uppmuntras och upprätthållas. Samtidigt bör reglerna vid behov förstärkas, särskilt med hänsyn till effekterna på markens kvalitet på lång sikt.

1.3. Avfallsplaner

Avfallsplaner är ett viktigt inslag i gemenskapens avfallspolitik, eftersom medlemsstaterna utan lämplig planering varken kan redovisa eller hantera avfallet inom sina territorier. Förutom i direktiv 75/442/EEG krävs i artikel 6 i direktiv 91/689/EEG om farligt avfall och artikel 14 i direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall att det upprättas planer för hantering för sådant avfall.

Under 1997-2000 vidtog kommissionen rättsliga åtgärder mot flera medlemsstater som inte hade sett till att det fanns avfallsplaner. I slutet av denna period hade de flesta medlemsstaterna upprättat planer. Problem kvarstår beträffande Frankrike, Förenade kungariket och Italien.

I syfte att förbättra utarbetandet av avfallsplaner i medlemsstaterna har kommissionen bestämt att riktlinjer skall utformas för nationella och regionala behöriga myndigheter. Riktlinjerna skall enligt planerna offentliggöras första kvartalet 2003.

1.4. Avfallsstatistik

Som påpekades redan i kommissionens rapport för perioden 1995-1997 måste medlemsstaterna för att uppgifterna skall kunna jämföras och utvärderas använda samma avfallsdefinition, avfallsförteckningar och avfallshanteringsterminologi. Så är emellertid fortfarande inte fallet och följande problem kan konstateras:

- Termerna "hushållsavfall" (avfall från hushåll) och "kommunalt avfall" (som samlas in av kommuner) används ofta som synonymer. Kommunalt avfall kan emellertid förutom hushållsavfall även omfatta avfall från handels- och industriverksamhet samt från institutioner.

- Uppgifterna om förbränning som bortskaffningsmetod och förbränning med energiåtervinning måste betraktas tillsammans, eftersom det inte står klart hur medlemsstaterna skiljer mellan dessa metoder.

- "Annan behandling" svarar för en betydande andel av avfallshanteringen, men dess definition varierar mellan medlemsstaterna.

- Medlemsstaterna använder olika metoder för att beräkna mängden spillolja (mellan 33 % och 66 % av den olja som saluförs).

- Det saknas särskilt information om "annat avfall", dvs. allt avfall som inte är hushållsavfall eller farligt avfall och som utgör den största andelen. På grund av detta går det inte att ge en tydlig bild av detta avfalls sammansättning och hantering inom EU.

En viktig händelse för att förbättra kvaliteten på avfallsstatistiken var Europaparlamentets och rådets antagande i november 2002 av förordning 2150/2002/EG [167] om avfallsstatistik. Målet med den nya förordningen är att fastställa ett gemensamt system för statistiken, med gemensamma definitioner och klassificeringar, och den bör göra det lättare att övervaka arbetet för att förebygga avfall samt fastställa samband mellan avfallsproduktion och resursutnyttjande. Enligt de nya bestämmelserna måste statistik samlas in vartannat år från och med 2004.

[167] EGT L 332, 9.12.2002, s. 1.

1.5. Skyldigheten att föra anteckningar

Skyldigheten att föra anteckningar om avfall och avfallshantering utgör grunden för dagens avfallsstatistik.

Enligt artikel 14 i direktiv 75/442/EEG skall alla inrättningar och företag som är verksamma inom bortskaffande och återvinning föra anteckningar om avfallet och avfallshanteringen. Enligt artikel 4.2 i direktiv 91/689/EEG omfattas även producenter av farligt avfall och företag som transporterar farligt avfall av denna skyldighet. Enligt artikel 2.1 i det direktivet krävs dessutom särskild registrering av bortskaffande (deponering) av farligt avfall.

De flesta medlemsstater verkar ha genomfört skyldigheten att föra anteckningar enligt ovannämnda bestämmelser. En del uppger att de har fastställt producentrelaterade skyldigheter utöver skyldigheterna för producenter av farligt avfall. Erfarenheterna från medlemsstaterna när det gäller tillämpningen av skyldigheterna att föra anteckningar är fortfarande begränsade.

Enligt artikel 11 i direktiv 75/439/EEG kan medlemsstaterna beträffande spilloljor fastställa en minimigräns för den kvantitet (högst 500 liter) som måste uppföras i en förteckning av företag som producerar, uppsamlar och/eller omhändertar spilloljor. De fastställda minimikvantiteterna ligger på mellan 0 liter (varje mängd måste uppföras i en förteckning) och 500 liter (direktivets gränsvärde).

I artikel 10 i direktiv 86/278/EEG ställs krav på register med aktuella uppgifter om generering och användning av avloppsslam samt om slammets egenskaper, användaren och platsen där slammet skall användas. Som konstaterades redan i den föregående rapporten för perioden 1995-1997 rapporterar vissa medlemsstater inte de begärda uppgifterna om producerade slammängder och om den mängd slam som används i jordbruket, medan andra bara lämnar uppskattningar.

1.6. Kontroll av avfallshanteringen

Medlemsstaterna skall upprätta eller utse behöriga myndigheter som skall ansvara för att kontrollera avfallshanteringen. Tabell 1 i bilagan till direktiv 75/442/EEG ger en allmän översikt över de nationella myndigheternas befogenheter, medan tabellerna 2, 3.1, 3.2 och 4.2 i bilagan till direktiv 75/439/EEG ger närmare upplysningar om ansvarsfördelningen när det gäller spilloljor. På grund av allmänna skillnader mellan medlemsstaternas förvaltningsstrukturer varierar befogenheterna betydligt.

Enligt artiklarna 9, 10 och 12 i direktiv 75/442/EEG måste inrättningar och företag som är verksamma inom återvinning och bortskaffande få tillstånd från den behöriga myndigheten. Inrättningar som samlar in och transporterar avfall måste registreras hos de behöriga myndigheterna. I artikel 11 fastställs villkoren för undantag från tillståndsplikten. Dessa villkor skärps ytterligare genom artikel 3 i direktiv 91/689/EEG om farligt avfall. Relativt få medlemsstater har utnyttjat möjligheten att bevilja undantag från tillståndsplikten under perioden 1998-2000, vilket även konstaterades i den föregående rapporten. De medlemsstater som har utnyttjat denna möjlighet har dessutom inte angett några skäl eller fördelar med detta.

Enligt artikel 6 i direktiv 75/439/EEG skall företag som omhändertar spilloljor (dvs. behandlar, destruerar, lagrar eller dumpar sådana oljor) omfattas av tillståndsplikt. Som konstaterades i den föregående rapporten för perioden 1995-1997 har alla rapporterande medlemsstater, utom Danmark, inrättat ett tillståndssystem för anläggningar som hanterar spilloljor.

Enligt artikel 13 i direktiv 75/442/EEG skall alla inrättningar som hanterar avfall (dvs. som är verksamma inom insamling, transport, återvinning eller bortskaffande) vara föremål för regelbundna och lämpliga inspektioner. I artikel 4.1 i direktiv 91/689/EEG utvidgas detta krav till att även omfatta producenter av farligt avfall. Enligt artikel 13 i direktiv 75/439/EEG skall endast de företag som omhändertar spilloljor (dvs. som behandlar, destruerar, lagrar eller deponerar oljor) inspekteras. De allmänna bestämmelserna i ramdirektiven gäller därför också företag som uppsamlar och transporterar spilloljor samt producenter av spillolja. Bara inspektionerna av producenter av farligt avfall tas upp i frågeformuläret. Av den information som har lämnats framgår att medlemsstaterna inte kan säkerställa regelbundna inspektioner av alla producenter av farligt avfall, utan att de nationella myndigheterna koncentrerar sig på de viktigaste fallen.

1.7. Överträdelseförfaranden

Följande tabell ger en överblick över de överträdelseförfaranden som kommissionen har inlett eller fullföljer enligt artikel 226 eller 228 i fördraget rörande tillämpningen av direktiven 75/442/EEG, 91/689/EEG, 75/439/EEG, 86/278/EEG och 94/62/EG.

>Plats för tabell>

Tabell: Överträdelseförfaranden - situation i december 2002

FU = formell underrättelse enligt artikel 228 i fördraget, MY = motiverat yttrande, Domst. = Ärendet skall hänskjutas till eller behandlas av EG-domstolen.

1.8. Framtidsutsikter

Trots positiva resultat kan framstegen i genomförandet av gemenskapens avfallslagstiftning fortfarande inte anses vara tillfredsställande. Antalet överträdelseförfaranden ger en rättvisande bild av läget. Stora ansträngningar måste därför göras för att fullt ut genomföra direktiven 75/442/EEG, 91/689/EEG, 75/439/EEG, 86/278/EEG och 94/62/EG och särskilt rangordningen av de olika metoderna att hantera avfall.

Två viktiga händelser på senare tid som rör harmoniseringen av avfallsdefinitioner och avfallsförteckningar, samt upprättandet av tillförlitliga avfallsdatabaser är värda att uppmärksammas i detta sammanhang, nämligen antagandet av Europeiska avfallskatalogen i konsoliderad form och antagandet av den nya förordningen om avfallsstatistik.

Lagstiftningsinitiativ som har tagits nyligen eller planeras när det gäller avfallshantering, särskilt beträffande förpackningsavfall [168], uttjänta fordon [169] och elektriskt och elektroniskt avfall [170], bör bidra till att förbättra dokumentationen när det gäller förebyggande, återvinning och materialutnyttjande. Kommissionen överväger för närvarande också åtgärder för att förbättra återanvändningen av avloppsslam och återupprätta allmänhetens förtroende på detta område. Inom ramen för de prioriteringar som fastställs för sjätte ramprogrammet ges också i dagsläget stöd till EU-forskning på relevanta områden.

[168] KOM(2001) 729 slutlig. Kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall.

[169] Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/53/EG om uttjänta fordon, EGT L 269, 21.10.2000, s. 34.

[170] Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/96/EG om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE), EGT L 37, 13.2.2003, s. 24.

Det nuvarande rapporteringssystemet beträffande avfallslagstiftningen baseras på direktiv 91/692/EEG om standardiserad rapportering. Mot bakgrund av det sjätte miljöhandlingsprogrammet [171], i vilket behovet av att förbättra miljöpolitikens kunskapsbas betonas, planerar kommissionen inrätta ett mer enhetligt och effektivt system för att säkerställa rapporter av hög kvalitet, jämförbar miljöstatistik och information.