52003DC0075

GRÖNBOK FRÅN KOMMISSIONEN - Rättssäkerhetsgarantier för misstänkta och tilltalade i brottmål i Europeiska unionen

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Inledning

1. VARFÖR BEHÖVS DET EU-INSATSER PÅ DETTA OMRÅDE?

1.1. Bakgrund

1.2. Fördraget om Europeiska unionen

1.3. Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

1.4. Kommissionens meddelande "Mot ett område med frihet, säkerhet och rättvisa"

1.5. Slutsatserna från Tammerfors

1.6. Åtgärdsprogrammet för ömsesidigt erkännande

1.7. Stärkt ömsesidigt förtroende

1.8. Fri rörlighet

1.9. Anslutande länder

1.10. Att tillmötesgå önskemålen

1.11. Kommissionens grönbok om en europeisk åklagare

1.12. Subsidiaritet

1.13. Efterlevnad och övervakning

2. VILKA RÄTTIGHETER ÄR "GRUNDLÄGGANDE"?

2.1. Inledning

2.2. Samrådet via RIF-webbsidan

2.3. Frågeformuläret till medlemsstaterna

2.4. Expertmötet

2.5. De "grundläggande rättigheterna"

2.6. Rättigheter som inte omfattas av grönboken

3. TRAKTATSFÖRPLIKTELSER OCH GÄLLANDE EU-LAGSTIFTNING

3.1. Inledning

3.2. Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

3.3. Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

3.4. Andra instrument

4. RÄTTEN TILL JURIDISK RÅDGIVNING OCH RÄTTEGÅNGSBITRÄDE

4.1. Inledning

4.2. Gällande bestämmelser

4.3. Diskussion och frågor

5. RÄTT TILL EN KOMPETENT, KVALIFICERAD (ELLER AUKTORISERAD) TOLK OCH/ELLER ÖVERSÄTTARE, SÅ ATT DEN ANKLAGADE INSER VAD HAN ANKLAGAS FÖR OCH FÖRSTÅR ÄRENDETS GÅNG

5.1. Inledning

5.2. Diskussion och frågor

5.2.1. Hur omfattande skall rätten vara

5.2.2. Praktiska möjligheter att tillmötesgå kraven på översättning och tolkning

6. SKYDD FÖR SÄRSKILT UTSATTA GRUPPER

6.1. Inledning

6.2. Diskussion och frågor

7. RÄTTEN TILL KONSULÄRT BISTÅND

7.1. Inledning

7.2. Diskussion och frågor

8. ATT KÄNNA TILL SINA RÄTTIGHETER

8.1. Inledning

8.2. Diskussion och frågor

9. EFTERLEVNAD OCH ÖVERVAKNING

9.1. Inledning

9.2. Genomförande av utvärderingen

9.3. Verktyg för utvärderingen

9.4. Påföljder

9.5. Slutsatser

Frågor:....

Allmänt:

Juridisk rådgivning och rättegångsbiträde

Rätten till översättning och tolkning

Skydd för särskilt utsatta grupper

Konsulärt bistånd

Rättighetsinformation

Utvärdering och övervakning

BILAGA

Relevanta bestämmelser i gällande traktater

GRÖNBOK FRÅN KOMMISSIONEN - Rättssäkerhetsgarantier för misstänkta och tilltalade i brottmål i Europeiska unionen

Inledning

Denna grönbok är nästa steg i det pågående samrådet om miniminormer när det gäller rättssäkerhetsgarantier för misstänkta, tilltalade och dömda för brott i medlemsstaterna. Här diskuteras vad gemensamma miniminormer skulle innebära och inom vilka områden de skulle kunna tillämpas.

Det är viktigt att de rättsliga myndigheterna i en medlemsstat har förtroende för övriga medlemsstaters rättssystem. Detta gäller i ännu högre grad när medlemsstaternas antal ökar 2004 från 15 till 25. Fungerande rättssäkerhetsgarantier och förfaranden bidrar till att stärka detta förtroende. Därför bör det finnas vissa miniminormer som är gemensamma för hela Europeiska unionen, även om metoderna för att införa dessa normer måste överlåtas på medlemsstaterna själva.

Under det senaste året har kommissionen arbetat med att se över existerande rättssäkerhetsgarantier. I januari och februari 2002 publicerades ett samrådsdokument på den webbplats som generaldirektoratet för rättsliga och inrikes frågor förfogar över. Där anges de områden som kommande åtgärder kan komma att inriktas på. Berörda parter uppmanades att inkomma med synpunkter och svar.

Samtidigt sändes ett formulär med frågor om olika aspekter på de nationella brottmålsförfarandena till medlemsstaterna.

Med hjälp av svaren på frågorna i dessa båda dokument kunde kommissionen komma fram till att följande frågeställningar var mogna för omedelbara överväganden:

- Möjligheten att få rättsligt biträde, både före och efter en rättegång.

- Tillgången till tolkning och översättning.

- Information till misstänkta och tilltalade om deras rättigheter (rättighetsinformation).

- Garantier för att i synnerhet misstänkta och tilltalade från utsatta grupper har ett ordentligt skydd.

- Hjälp via konsulat till frihetsberövade utlänningar.

Efter en inledande diskussion om varför det behövs EU-insatser på detta område fokuserar grönboken på ovan nämnda fem områden. Tanken är att överväga metoder för att bedöma huruvida medlemsstaterna uppfyller sina skyldigheter. Återstående rättigheter som bör undersökas kommer att utgöra basen för kommande insatser från kommissionen. Prioriteringarna kommer att behöva omprövas mot bakgrund av utvidgningen.

Grönboken tar upp en rad specifika frågor. Svar på dessa frågor och allmänna synpunkter kan sändas till följande adress (helst före den 15 maj 2003):

Europeiska kommissionen

Generaldirektoratet för rättsliga och inrikes frågor

Enhet B3 - Rättsligt samarbete i straffrättsliga frågor

B-1049 Bryssel

Belgien

Fax: + 32 2 296 7634

Att. Caroline Morgan

eller via e-post till:

caroline.morgan@cec.eu.int

Kommissionen har för avsikt att under 2003 anordna en offentlig utfrågning om rättssäkerhetsgarantier för misstänkta och tilltalade i brottmål i Europeiska unionen.

1. VARFÖR BEHÖVS DET EU-INSATSER PÅ DETTA OMRÅDE?

1.1. Bakgrund

Under många år saknade Europeiska unionen, eller Europeiska gemenskapen, uttrycklig behörighet vad gäller frågan om respekt för mänskliga rättigheter i brottmål. EG-domstolen fick ibland uttala sig om förhållandet mellan gemenskapsrätten och mänskliga rättigheter och kom med vissa konstruktiva påpekanden [1], men det fanns inget gemenskapsinstrument och inte heller någon särskild ståndpunkt från gemenskapens sida i fråga om rätten till en rättvis rättegång. Däremot hade EG-domstolen hävdat vikten av att denna rätt respekteras [2]. Eftersom det saknades fördragsbestämmelser var EG-domstolen huvudkälla för reglerna om rättvis rättegång i gemenskapen. I ett avgörande från 1996 konstaterade EG-domstolen att gemenskapen, som EG-lagstiftningen då såg ut, saknade behörighet att ansluta sig till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna [3], men i det läget hade redan bestämmelser om rätt till en rättvis rättegång börjat att gälla på gemenskapsnivå. Genom Maastrichtfördraget [4], som undertecknades 1992, föreskrevs att frågor inom det då nyinförda området rättsliga och inrikes frågor skulle "behandlas med beaktande av Europarådets konvention av den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna" [5]. Dessa "frågor av gemensamt intresse" inkluderade rättsligt samarbete och polissamarbete för att bekämpa terrorism och andra former av grov brottslighet. Genom Amsterdamfördragets ikraftträdande 1997 ändrades Fördraget om Europeiska unionen. EU:s behörighet i fråga om polissamarbete och straffrättsligt samarbete stärktes för att unionen skulle kunna uppfylla sitt mål att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. En av fördragets underliggande principer, som kommer till uttryck i artikel 6, är att mänskliga rättigheter och grundläggande friheter skall respekteras i unionen.

[1] Till exempel mål 29/69, Stauder mot staden Ulm, Rec. 1969, s. 419, där EG-domstolen godtog att gemenskapsrätten inte fick leda till åsidosättande av mänskliga rättigheter som skyddas i nationell lagstiftning, och Nold mot kommissionen, Rec. 1974, s. 491, där EG-domstolen konstaterade att de grundläggande rättigheterna utgör en del av de allmänna rättsprinciper som domstolen skall säkerställa (punkt13).

[2] Till exempel i mål C-49/88 Al-Jubail Fertilizer Co. och Saudi Arabian Fertilizer Co. mot rådet, Rec. 1991, s. I-3187, där EG-domstolen underströk vikten av rätten till en opartisk rättegång och i mål 46/87 och 227/88 Hoechst AG mot kommissionen, Rec. 1989, s. 2859, där den konstaterade att principen om rätt till försvar, en princip vars grundläggande karaktär många gånger hade understrukits i domstolens avgöranden, bör beaktas särskilt.

[3] EG-domstolens yttrande 2/94 om gemenskapens anslutning till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, REG 1996, s. I-1759.

[4] Fördraget om Europeiska unionen, undertecknat i Maastricht den 7 februari 1992.

[5] Artikel K.2 i avdelning VI - Bestämmelser om samarbete i rättsliga och inrikes frågor.

1.2. Fördraget om Europeiska unionen

Sedan Amsterdamfördraget undertecknades 1997 har Europeiska unionen, som förklarat sig vara grundad på respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, föresatt sig att se till att dessa rättigheter och friheter respekteras inom unionens gränser. I artikel 7 i Fördraget om Europeiska unionen föreskrivs mycket stränga påföljder för brott mot skyldigheten att respektera dessa rättigheter.

Fördraget om Europeiska unionen, i dess ändrade lydelse enligt Nicefördraget, trädde i kraft i februari 2003.

I artiklarna 6 och 7 föreskrivs följande:

"Artikel 6

1. Unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för medlemsstaterna. 2. Unionen skall som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner.

(...)

4. Unionen skall se till att den har de medel som den behöver för att nå sina mål och genomföra sin politik.

Artikel 7

1. Rådet får på motiverat förslag från en tredjedel av medlemsstaterna, från Europaparlamentet eller från kommissionen med en majoritet på fyra femtedelar av sina medlemmar och efter Europaparlamentets samtycke slå fast att det finns en klar risk för att en medlemsstat allvarligt åsidosätter principer som anges i artikel 6.1 och lämna lämpliga rekommendationer till denna stat. Innan detta slås fast skall rådet höra den berörda medlemsstaten och får enligt samma förfarande anmoda oberoende personer att inom rimlig tid lägga fram en rapport om situationen i den berörda medlemsstaten. Rådet skall regelbundet kontrollera om de skäl som har lett till ett sådant fastslående fortfarande äger giltighet.

2. Rådet, som skall sammanträda på statschefs- eller regeringschefsnivå, får på förslag från en tredjedel av medlemsstaterna eller från kommissionen och efter Europaparlamentets samtycke, samt efter att ha uppmanat den ifrågavarande medlemsstatens regering att framföra sina synpunkter, enhälligt slå fast att en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter principer som anges i artikel 6.1.

3. När detta har fastslagits får rådet, som skall fatta beslut med kvalificerad majoritet, besluta om att tillfälligt upphäva vissa av de rättigheter som den ifrågavarande medlemsstaten har till följd av tillämpningen av detta fördrag, inbegripet rösträtten i rådet för företrädaren för den medlemsstatens regering. Rådet skall därvid beakta de möjliga följder som ett sådant tillfälligt upphävande kan få för fysiska och juridiska personers rättigheter och skyldigheter. Den ifrågavarande medlemsstatens skyldigheter enligt detta fördrag skall under alla omständigheter fortsätta att vara bindande för den staten.

4. Rådet får senare med kvalificerad majoritet besluta om att ändra eller återkalla åtgärder som har vidtagits enligt punkt 3, när den situation som ledde till att åtgärderna infördes har förändrats.

5. Vid tillämpningen av denna artikel skall rådet fatta beslut utan att beakta rösten från företrädaren för den ifrågavarande medlemsstatens regering. Att personligen närvarande eller företrädda medlemmar avstår från att rösta hindrar inte att sådana beslut som avses i punkt 2 antas. En kvalificerad majoritet skall anses vara samma andel av de berörda rådsmedlemmarnas vägda röster som den som anges i artikel 205.2 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Denna punkt skall också tillämpas om rösträtt i enlighet med punkt 3 tillfälligt inte får utövas.

6. Vid tillämpningen av punkterna 1 och 2 skall Europaparlamentet fatta beslut med två tredjedelar av de avgivna rösterna, vilka skall representera en majoritet av dess ledamöter."

1.3. Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna undertecknades och proklamerades högtidligen av Europeiska kommissionen, rådet och Europaparlamentet i december 2000. Stadgan täcker en hel rad medborgerliga, politiska ekonomiska och sociala rättigheter som tillkommer EU-medborgarna. Betydelsefullt är att stadgan bekräftar att Europeiska unionen verkligen är en politisk gemenskap och inte endast en ekonomisk organisation. Stadgan föreskriver vidare att de grundläggande rättigheterna skall vara grunden för all europeisk lagstiftning.

Rättigheterna är indelade i sex avsnitt: värdighet, friheter, jämlikhet, solidaritet, medborgarnas rättigheter och rättskipning. I detta sammanhang är det rättskipningsavsnittet (artiklarna 47-50) som är relevant. Liksom i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna föreskrivs här rätten till en rättvis rättegång. Bestämmelserna tar upp presumtionen att en åtalad är oskyldig tills motsatsen bevisats, legalitetsprincipen ("inget brott utan lag, inget straff utan lag") och proportionalitetsprincipen (proportionalitet mellan brott och straff). Vidare utsträcks principen om att ingen skall åtalas och dömas två gånger för samma brott (ne bis in idem) till att gälla hela EU.

1.4. Kommissionens meddelande "Mot ett område med frihet, säkerhet och rättvisa"

I juli 1998 presenterade kommissionen sin vision om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i ett meddelande [6]. Kommissionen förklarade sig ha som målsättning att undersöka vad ett område med rättvisa borde innebära. Enligt meddelandet var huvudmålet att medborgarna skulle känna att det råder en gemensam rättvisesyn inom hela unionen. Detta skulle uppnås genom att ställa dem till svars som hotar frihet och säkerhet och samtidigt se till att enskildas rättigheter respekteras. Miniminormer för skydd av individens rättigheter var nödvändiga för att balansera rättsliga samarbetsåtgärder som gav ökade befogenheter åt åklagare, domstolar och utredare. Genom meddelandet åtog sig kommissionen att arbeta för att skapa respekt för individens rättigheter.

[6] KOM(1998) 459 slutlig, "Mot ett område med frihet, säkerhet och rättvisa" (14 juli 1998).

1.5. Slutsatserna från Tammerfors

I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999 [7] stöddes principen om ömsesidigt erkännande som en hörnsten i det rättsliga samarbetet [8]. Europeiska rådet fortsatte: "Ett ökat ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden och domar samt en nödvändig tillnärmning av lagstiftningen skulle underlätta samarbetet mellan myndigheter och det rättsliga skyddet av enskildas rättigheter" [9] (punkt 33).

[7] Ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15-16 oktober 1999.

[8] Punkt 33, ordförandeskapets slutsatser, Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15-16 oktober 1999.

[9] Punkt 33 i slutsatserna från Tammerfors.

1.6. Åtgärdsprogrammet för ömsesidigt erkännande

I kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 26 juli 2000 om ömsesidigt erkännande av slutgiltiga avgöranden i brottmål [10] föreskrivs i punkt 10, som har rubriken "skydd av enskildas rättigheter", att det därför måste "garanteras att behandlingen av misstänkta och rätten till försvar inte försämras av att principerna [om ömsesidigt erkännande] tillämpas, utan att förfarandet till och med bidrar till ökad rättssäkerhet."

[10] KOM(2000) 495 slutlig.

I ingressen till rådets åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål [11] från den 15 januari 2001, anges att "[d]et ömsesidiga erkännandet bör göra det möjligt att förstärka samarbetet mellan medlemsstater, men också att förstärka skyddet av personers rättigheter". [12] Programmet räknar upp 24 särskilda åtgärder för att skapa förutsättningar för ömsesidigt erkännande. Några av dessa, till exempel den europeiska arresteringsordern, har redan genomförts [13]. Det anges även att "[på] vart och ett av dessa områden hänger omfattningen av det ömsesidiga erkännandet nära samman med förekomsten av och innehållet i vissa parametrar som är avgörande för dess effektivitet". Dessa parametrar inbegriper "[m]ekanismer till skydd för (...) de misstänktas rättigheter" (parameter 3) och "[f]astställande av nödvändiga gemensamma miniminormer för att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande" (parameter 4). Det är nu viktigt att programmets mål att förbättra skyddet av enskildas rättigheter konkretiseras, samtidigt som lämplig hänsyn tas till dessa parametrar.

[11] EGT C 12, 15.1.2001, s. 10.

[12] Rådets och kommissionens åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål, EGT C 12, 15.1.2001, s. 10.

[13] Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (2002/584/RIF), EGT L 190, 18.7.2002, s. 1.

Kommissionen tog det här initiativet för att uppfylla sina åtaganden i tidigare dokument. Syftet är att fastställa miniminormer för misstänkta och tilltalade i brottmål i Europeiska unionen. Det inledande arbetet har lett till en rad överväganden som det nu är dags att ta upp.

1.7. Stärkt ömsesidigt förtroende

Ömsesidigt erkännande vilar på ömsesidigt förtroende och tillit mellan medlemsstaternas rättssystem. För att skapa ömsesidigt förtroende bör medlemsstaterna sinsemellan fastställa ett antal gemensamma rättssäkerhetsgarantier för misstänkta och tilltalade. Detta initiativ bör därför syfta till att klargöra vilken grad av harmonisering som behövs för att stärka det ömsesidiga förtroendet i praktiken. Alla EU-medlemsstater har undertecknat den traktat som i första hand fastställer dessa normer, nämligen Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Det gäller även samtliga kandidatländer, så förutsättningarna för att skapa ömsesidigt förtroende finns redan. Frågan är nu hur man skall kunna utarbeta praktiska metoder för en mer öppen och effektiv tillämpning av dessa normer på EU-nivå. Syftet med denna grönbok är även att se till att grundläggande rättigheter i EU inte är "teoretiska" eller "illusoriska", utan "faktiska" och "verkliga". Att det förekommer skillnader i hur mänskliga rättigheter omsätts i nationella straffprocessbestämmelser behöver inte innebära att det är fråga om överträdelser av Europakonventionen. Skillnader i praxis riskerar dock att skapa hinder för det ömsesidiga förtroende som utgör basen och förutsättningen för ömsesidigt erkännande. Detta förhållande motiverar att EU vidtar åtgärder enligt artikel 31 c i EU-fördraget, vilket inte för den skull innebär att det måste vara fråga om ovälkomna ingrepp varigenom medlemsstaterna åläggs att ändra sin straffprocesslagstiftning i betydande omfattning. Det handlar snarare om att skapa en "god EU-praxis" som syftar till att göra det praktiska utövandet av dessa rättigheter mer effektivt och öppet. Det behöver knappast påpekas att resultatet av åtgärderna inte i något fall kommer att minska den nuvarande skyddsnivån i medlemsstaterna.

1.8. Fri rörlighet

Som kommissionen angav i sitt meddelande av den 14 juli 1998 "Mot ett område med frihet, säkerhet och rättvisa" bör de procedurregler som tillämpas inom Europeiska unionen vara såpass väl samordnade att medborgarna inte behöver befara att få olika behandling beroende på vilken rättslig instans som är behörig. Medborgare och bosatta i EU bör kunna förvänta sig likvärdiga rättssäkerhetsgarantier i hela EU.

1.9. Anslutande länder

Vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn 1993 fastställde medlemsstaterna anslutningskriterier [14] för kandidatländerna, inklusive krav på en garanti om respekt för de mänskliga rättigheterna. Vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn 2002 avslutades förhandlingarna med 10 länder [15]. De kommer att ansluta sig den 1 maj 2004, om ratificeringen sker som beräknat. Att förhandlingarna har avslutats indikerar givetvis att de anslutande länderna anses uppfylla anslutningskriterierna.

[14] Medlemskap kräver att ett kandidatland har stabila institutioner som garanterar demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter, en fungerande marknadsekonomi och förmåga att hantera det konkurrenstryck och de marknadskrafter som råder inom unionen. Medlemskap förutsätter också att kandidatlandet kan påta sig de skyldigheter som ett medlemskap medför och ansluta sig till de mål som sammanhänger med den politiska, ekonomiska och monetära unionen.

[15] KOM(2002) 700 slutlig. De 10 länderna är Cypern, Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland. Litauen, Malta, Polen; Slovakien och Slovenien.

Anslutningsfördraget kommer att innefatta en skyddsklausul på området för rättsliga och inrikes frågor för situationer där det förekommer eller finns en omedelbar risk för allvarliga brister i införlivandet, genomförandet eller tillämpningen av gällande bestämmelser om ömsesidigt erkännande i civilrättsliga eller straffrättsliga ärenden.

Kommissionen kommer att fortsätta sin övervakning av hur anslutningsländerna uppfyller sina åtaganden från förhandlingarna, också på området för rättsliga och inrikes frågor, ända fram till anslutningen.

1.10. Att tillgodose önskemålen

Det finns från flera håll (till exempel företrädare för det civila samhället, vissa massmedier och Europaparlamentet) allt starkare önskemål om att kommissionen skall vidta åtgärder på området, särskilt eftersom detta skulle vara ett logiskt komplement till andra åtgärder för ömsesidigt erkännande [16]. Det hävdas också att det är kommissionen som bör stå för initiativet för att garantera att överensstämmelse kan nås i hela EU och att man när enighet nås har undanröjt risken för att någon viss nationell eller regional lagstiftningstradition påverkar den slutliga texten. Förhoppningsvis kommer kommissionsförslaget att säkra opartiskhet.

[16] Till exempel den europeiska arresteringsordern (se fotnot 13).

1.11. Kommissionens grönbok om en europeisk åklagare

I sin grönbok om straffrättsligt skydd av Europeiska gemenskapens ekonomiska intressen och inrättande av en europeisk åklagare, som antogs den 11 december 2001, [17] tog kommissionen också upp frågan tillräckliga rättssäkerhetsgarantier på EU-nivå utifrån den särskilda utgångspunkten att det eventuellt kommer att inrättas en europeisk åklagare som leder utredningar i hela EU. Samrådet i samband med grönboken om en europeisk åklagare gav ytterligare stimulans åt debatten om hur långt ett EU-övergripande skydd av enskildas rättigheter skall sträcka sig och bidrog till att klargöra behovet av ett särskilt initiativ på detta område.

[17] KOM(2001) 715 slutlig.

1.12. Subsidiaritet

Trots vad som sagts ovan måste viss hänsyn tas till argumentet att subsidiaritetsprincipen innebär att medlemsstaterna bör ha rätt till självbestämmande på detta område [18]. Subsidiaritetsprincipen skall garantera att beslut fattas så nära den enskilde medborgaren som möjligt och att, om åtgärder vidtas på gemenskapsnivå, dessa åtgärder är befogade med hänsyn till befintliga alternativ på nationell, regional och lokal nivå. Detta betyder att EU bör vidta åtgärder först om detta uppenbart skulle vara mer effektivt än om åtgärder vidtogs på nationell, regional eller lokal nivå. Subsidiaritetsprincipen hänger nära samman med proportionalitets- och nödvändighetsprinciperna, som innebär att åtgärder som vidtas av EU inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i fördraget.

[18] Artikel 5 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (som är tillämplig här i kraft av artikel 2 i Fördraget om Europeiska unionen) föreskrivs:

Kommissionen anser att endast åtgärder på EU-nivå är tillräckligt effektiva för att garantera gemensamma normer på detta område. Hittills har medlemsstaterna respekterat principen om rättvis rättegång, som i huvudsak härrör från Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, på nationell nivå. Detta har lett till skillnader i vilka skyddsnivåer som tillämpas i olika medlemsstater.

Som förklarats ovan under punkt 1.7 kan sådana skillnader hindra att systemet med ömsesidigt erkännande utvecklas fullt ut i praktiken. Det tycks därför finnas ett behov av att försöka skapa ett verkligt ömsesidigt förtroende vad gäller hur dessa rättigheter respekteras i EU. Konkreta åtgärder för att fastställa gemensamma normer kan bidra till detta.

Ett eventuellt kommissionsförslag skulle dock ta hänsyn till nationella särdrag. I rådets och kommissionens handlingsplan för att på bästa sätt genomföra bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättande av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa [19] anges det särskilt att "[s]ubsidiaritetsprincipen, som gäller samtliga aspekter av unionens åtgärder, har särskild relevans när ett område med frihet, säkerhet och rättvisa skall upprättas".

[19] EGT C 19, 23.1.1999, s. 1.

Vad gäller de särskilda målen i Fördraget om Europeiska unionen, som utgör den rättsliga grunden för detta initiativ, är följande bestämmelser av relevans:

Artikel 31 i Fördraget om Europeiska unionen:

"De gemensamma åtgärderna rörande straffrättsligt samarbete skall omfatta

(a) underlättande och påskyndande av samarbete mellan behöriga ministerier och rättsliga eller likvärdiga myndigheter i medlemsstaterna när det gäller rättsliga förfaranden och verkställighet av beslut,

(...)

(c) säkerställande av förenlighet mellan tillämpliga regler i medlemsstaterna, när detta är nödvändigt för att förbättra samarbetet,(...)" som skall jämföras med:

Artikel 33 i Fördraget om Europeiska unionen:

"Denna avdelning [avdelning VI] skall inte påverka medlemsstaternas ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten."

Genom att göra straffprocesslagstiftningen mer jämförbar kan man säkerställa förenlighet, men för detta krävs insatser på EU-nivå.

1.13. Efterlevnad och övervakning

Det är av största vikt att rättigheter kan genomdrivas snabbt och enhetligt i medlemsstaterna. Medlemsstaterna har skyldighet att se till att deras inhemska straffrättssystem fungerar effektivt och rättvist så att Europadomstolen kan fortsätta att vara vad den är avsedd för, dvs. en domstol man vänder sig till när ingen annan utväg finns, och att den inte dränks i anmälningar så att den inte längre kan utföra sina uppgifter på ett smidigt sätt.

Det sista området som kommer att tas upp i denna grönbok är således hur man kan mäta och säkerställa förenlighet med framtida EU-åtgärder. Kommissionen bör spela en roll i övervaknings- och utvärderingsarbetet och därvid använda sig av information som tillhandahålls av medlemsstaterna eller oberoende expertgrupper. När ett rambeslut har antagits är det kommissionen som skall se till att medlemsstaterna har antagit nödvändig lagstiftning för att genomföra rambeslutet och att lagstiftningen tillämpas korrekt.

Fråga 1:

Behövs det ett initiativ om rättssäkerhetsgarantier på EU-nivå?

2. VILKA RÄTTIGHETER ÄR "GRUNDLÄGGANDE"?

2.1. Inledning

Denna grönbok är resultatet av ett omfattande samråd med berörda parter (till exempel advokater och experter på området) och regeringsföreträdare. Kommissionen behövde information om vilka rättigheter som för närvarande omfattas av skydd i medlemsstaternas lagstiftning och vilka som av experter på området ansågs vara väsentliga för rättvisa rättegångar. Dessutom ville kommissionen agera så snabbt som möjligt, eftersom denna åtgärd var en hörnsten i programmet för ömsesidigt erkännande och flera av åtgärderna i programmet var under genomförande. Mycket på grund av detta beslutade kommissionen att inte genomföra någon undersökning. Erfarenheten har visat att en undersökning som genomförs av ett oberoende institut kan bli en långdragen process med osäkra resultat. Kommissionen beslutade därför att utföra största möjliga del av utredningsarbetet själv och tillgripa ett omfattande samråd för att få synpunkter från så många olika håll som möjligt. Kommissionens viktigaste hjälpmedel vid undersökningen var således samrådet, bland annat via kommissionens webbsida, men den tog också emot synpunkter från experter från olika icke-statliga organisationer och deltog i konferenser och seminarier. Kommissionen genomförde även en mindre undersökning av gällande bestämmelser i medlemsstaterna med hjälp av ett frågeformulär.

I början av 2002 lades ett samrådsdokument ut på GD RIF:s webbsida. [20] Gensvaret var stort och kommissionen fick in omkring 100 bidrag (från statliga myndigheter, yrkesorganisationer, icke-statliga organisationer och enskilda).

[20] http://europa.eu.int/comm/justice_home/ index_en.htm

Vid samma tidpunkt sändes också ett frågeformulär till justitieministerierna i alla medlemsstater. Frågorna avsåg den rådande situationen i ländernas straffrättssystem. När kommissionen fått in och analyserat svaren på samrådsdokumentet och frågeformuläret sammankallades en grupp av experter till diskussion.

Den 7-8 oktober hölls ett sammanträde med en grupp på 50 experter. Gruppen bestod av experter som valts ut på nationell nivå (en per medlemsstat), personer från universitetsvärlden som valts ut av kommissionen (en per medlemsstat) och företrädare för icke-statliga organisationer.

2.2. Samrådet via RIF-webbsidan

Samrådsdokumentet var det första steget i arbetet med att få in expertsynpunkter. I början var kommissionen osäker på vilka områden som borde ses som prioriterade, liksom på hur mycket som kunde omfattas av en enskild åtgärd. Därför förtecknade kommissionen alla rättigheter som kunde tänkas ingå i en framtida grönbok i samrådsdokumentet i syfte att utröna vilka rättigheter som från externt håll uppfattades som så viktiga att de borde omfattas av garantier på EU-nivå.

Kommissionen fick in över 100 svar, allt från enkla förfrågningar till långa utläggningar om alla frågor som togs upp i samrådsdokumentet. Svaren kom från studerande, advokater, advokatsamfund, statliga myndigheter, medborgarrättsorganisationer och akademiker. Bland de som svarat fanns medborgare i nästan samtliga medlemsstater.

I samrådsdokumentet bad kommissionen särskilt om synpunkter om

(i) huruvida det borde införas bestämmelser som garanterar att den misstänkte/tilltalade är medveten om sina rättigheter ("rättighetsinformation"),

(ii) hur utsatta grupper skall kunna erbjudas en hög nivå av skydd, och

(iii) följande särskilda rättigheter:

a. Rätten att betraktas som oskyldig till dess att skuldfrågan är avgjord.

b. Rätten att informera om frihetsberövandet.

c. Rätten till rättshjälp.

d. Rätten till en kunnig och kvalificerad (eller auktoriserad) tolk och/eller översättare.

e. Rätten till borgen eller annan villkorlig frigivning i väntan på rättegång (i tillämpliga fall).

f. Rätten att tiga.

g. Rätten till konsulärt bistånd (när den berörde inte är medborgare i rättegångsstaten).

h. Rätten till korrekt bevishantering (inklusive åklagarsidans skyldighet att öppet redovisa bevisning).

i. Rätten att överklaga.

j. Särskilda garantier avseende frihetsberövande (före eller efter dom).

k. Förbudet mot att döma mer än en gång i samma sak (ne bis in idem).

Slutligen ville kommissionen veta vad som gäller i mål som avgörs i den tilltalades utevaro (in absentia).

Samrådsdokumentet mottogs entusiastiskt av de yrkesverksamma på området. Kommissionen var mycket tacksam för att de som svarat kommit med konstruktiva påpekanden. Översättar- och tolkorganisationernas bidrag var till särskilt stor hjälp, då detta specialområde hörde till de vi hade minst information om. Många av de som svarade ansåg att vårt förslag om "rättighetsinformation", en kortfattad handling som ges till misstänkta så tidigt som möjligt, eventuellt redan vid arresteringen, var ett utmärkt initiativ. Av det skälet och för att det verkar vara en kostnadseffektiv och lätt genomförbar åtgärd, beslutade kommissionen ta med den bland förslagen i grönboken.

2.3. Frågeformuläret till medlemsstaterna

I början av 2002 sändes också ett frågeformulär till medlemsstaterna via de ständiga representationerna. Frågorna täckte många aspekter av medlemsstaternas straffrättssystem, inklusive hur stora medel som anslås för rättshjälp, översättning/tolkning i brottmål och identifiering och behandling av utsatta brottsmisstänkta. I de flesta fall besvarades frågorna av medlemsstaterna justitie- och inrikesministerier, men vissa frågor besvarades av statliga statistikbyråer och andra organ.

Svaren gjorde det möjligt för kommissionen att skapa sig en uppfattning om de nuvarande nivåerna på rättssäkerhetsgarantierna och att avgöra var insatser från kommissionens sida skulle göra mest nytta. Det framgick särskilt att rättshjälp beviljades på mycket olika grunder i medlemsstaterna och att det i fråga om utsatta brottsmisstänkta endast fanns full enighet om att låta barn omfattas av denna kategori.

2.4. Expertmötet

Inför expertmötet utarbetades ett diskussionsunderlag. Då stod det redan klart att de områden som lämpade sig bäst att ta itu med omedelbart var rättshjälp, tillgång till översättare och tolkar, rättighetsinformation samt identifiering av utsatta brottsmisstänkta. Ur ett EU-perspektiv var det också uppenbart för kommissionen att utländska misstänkta är en grupp som lätt kan hamna i underläge och därmed i en särskilt utsatt situation. Det beslutades också att dessa åtgärder skulle kompletteras med ytterligare en beträffande utländska misstänkta, nämligen garantier för att denna grupp kan få sådant konsulärt bistånd som föreskrivs i konventionen om konsulära förbindelser, en konvention som alla medlemsstater redan är parter till.

Diskussionsunderlaget tog därför upp de fem områden som kommissionen hade beslutat att fokusera på i det här skedet och dessa områden utgjorde grunden för våra diskussioner.

2.5. De "grundläggande rättigheterna"

Kommissionen drog slutsatsen att även om alla rättigheter som krävs för att uppfylla kraven för en "rättvis rättegång" är viktiga, så var vissa rättigheter så grundläggande att de borde prioriteras i detta skede. Den viktigaste bland dessa var rätten till juridisk rådgivning och rättegångsbiträde. Om en person som anklagas för brott står utan advokat är risken större att han eller hon inte känner till sina övriga rättigheter och därför inte kan hävda dessa. Kommissionen ser denna rättighet som grunden för alla de andra. Vidare måste den misstänkte eller tilltalade förstå vad han anklagas för och hur handläggningen går till. Därför är det viktigt de som inte förstår rättegångsspråket får tolkat vad som avhandlas och väsentliga dokument översatta. Samrådet visade att det fanns ett stort stöd för rättighetsinformation varigenom den misstänkte upplyses skriftligen om sina grundläggande rättigheter på ett språk som han förstår. Flera av de som svarade höll med kommissionen om att rättigheter endast kan fylla sin funktion om den misstänkte är medveten om dem och kommissionen ser detta som ett enkelt och billigt sätt att se till att alla misstänkta känner till sina rättigheter. Kommissionen ville ta med ett avsnitt om utsatta grupper, även om det visat sig svårt att definiera vilka som faktiskt kan anses ingå i denna kategori. Därför har kommissionen föreslagit att medlemsstaterna skall ålägga sina polismyndigheter och domstolar att överväga frågan om misstänktas och tilltalades potentiella utsatthet och att vidta lämpliga åtgärder, dock utan att gå så långt som till att föreskriva exakt vem som skall anses som utsatt. Kommissionen anser att ett krav på att frågan om utsatthet tas upp på ett tidigt stadium av brottmålsförfarandena, kombinerat med en skyldighet att vidta åtgärder, skulle förbättra läget för de berörda. Efter att ha identifierat utlänningar som en grupp i underläge i brottmålsförfaranden ville kommissionen inkludera en åtgärd som är till stor hjälp för utlänningar som anklagas för brott, nämligen en rätt till konsulärt bistånd. En sådan rätt har i princip funnits i många år, men kommissionen ville ta tillfället i akt att se till att den verkligen tillämpas genom att ta upp den i grönboken som ett naturligt komplement till de andra rättigheter för utlänningar som föreslås.

Grönboken syftar inte till att skapa nya rättigheter eller till att övervaka tillämpningen av rättigheter som redan föreskrivs i Europakonventionen och andra instrument, utan att identifiera de befintliga rättigheter som kommissionen ser som grundläggande och synliggöra dessa.

2.6. Rättigheter som inte omfattas av grönboken

Alla rättigheter som tas upp i samrådsdokumentet kommer att tas upp i den prioriteringsordning som visar sig lämplig i en europeisk union med 25 medlemsstater.

Två av de identifierade rättigheterna tycks kräva separata åtgärder. Det gäller rätten till borgen och annat villkorligt frisläppande i väntan på rättegång och rätten till en korrekt bevishantering.

Frågan om rätt till borgen och annan villkorlig frigivning i väntan på rättegång (som också täcker frågan om häktningsgrunder), som i sig är viktig och omfattande, separerades från arbetet med andra garantier på ett tidigt stadium. Ämnet är föremål för en av åtgärderna i programmet för ömsesidigt erkännande (åtgärd 10) och behandlas bättre som en enskild fråga. Enligt kommissionens arbetsprogram för 2003 är ett meddelande om denna fråga att vänta. I arbetsprogrammet för 2003 finns även ett meddelande om tillnärmning, verkställighet och erkännande av straffrättsliga påföljder i EU. Syftet är att garantera att personer som dömts för brott behandlas lika i hela EU, så att inte exempelvis de som döms i en annan medlemsstat än sin egen diskrimineras på grund av att de är utlänningar.

Rätten till korrekt bevishantering täcker egentligen ett flertal rättigheter och många aspekter av förfarandet. Det stod snabbt klart att detta område borde omfattas av en egen åtgärd, eftersom det var för stort för att ingå i en grönbok som föreslår flera andra rättigheter. Kommissionen beslutade därför att ägna mer tid och en särskild undersökning åt detta ämne så snart den första etappen av arbetet med rättssäkerhetsgarantier hade avslutats. Kommissionen har nu börjat förbereda en undersökning om rättssäkerhetsgarantier när det gäller insamling och hantering av bevisning. Undersökningen kommer bland annat att omfatta rätten att tiga, rätten att höra vittnen, problemet med anonyma vittnen, rätten att lägga fram förmånlig bevisning, frågan om hur man skall uppfatta rätten att betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisas (om det finns omständigheter som kan leda till att bevisbördan kastas om) och många andra aspekter på reglerna om bevisning. I artikel 48 i EU-stadgan om grundläggande rättigheter föreskrivs att "[v]ar och en som blivit anklagad för en lagöverträdelse skall betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen fastställts". Behandlingen av häktade och frågan om omvänd bevisbörda är olika aspekter på denna princip och kommer att tas under övervägande i arbetet med frågorna om borgen och annan villkorlig frigivning i väntan på rättegång och bevisregler.

En undersökning av förbudet mot att döma mer än en gång för samma gärning (ne bis in idem) är också under förberedelse. En sådan undersökning ingår i programmet för ömsesidigt erkännande. I artikel 50 i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna föreskrivs att "[i]ngen får lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen". Grekland har förklarat sig redo att inom kort lägga fram ett förslag i frågan, vilket kommer att tas i beaktande vid bedömningen av om det krävs ytterligare förslag mot bakgrund av den allra senaste rättspraxisen. Den 10 februari 2003 avgjorde EG-domstolen de förenade målen C-187/01 och C-385/01 om genomförande av artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. Domstolen fann att en person inte får åtalas i en medlemsstat för samma gärningar som varit föremål för ett slutligt avgörande i en annan medlemsstat, även om det slutliga avgörandet inte har meddelats av en domstol.

Frågan om domar som avkunnas i en tilltalads utevaro (in absentia) ansågs inte höra till de viktigaste prioriteringarna i arbetet med rättssäkerhetsgarantier. Detta arbete uppsköts därför till senare. Förhoppningen är nu att kunna ägna en grönbok åt denna fråga under 2004, med perspektivet att lägga fram ett lagstiftningsförslag eventuellt mot slutet av 2004 eller början av 2005.

När det gäller brottsoffer har en rad initiativ vidtagits till uppföljning av kommissionens meddelande Brottsoffer i Europeiska unionen - Reflexioner över normer och åtgärder [21]. Den 15 mars 2001 antogs ett rambeslut om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden [22]. Den 16 oktober 2002 lade kommissionen fram ett förslag till rådsdirektiv om brottsofferersättning [23].

[21] KOM(1999) 349 SLUTLIG.

[22] EGT L 82, 22.3.2001, S. 1.

[23] KOM(2002) 562 SLUTLIG.

3. TRAKTATSFÖRPLIKTELSER OCH GÄLLANDE EU-LAGSTIFTNING

3.1. Inledning

I artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen föreskrivs att "[u]nionen skall som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner". Därför har kommissionen använt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna som utgångspunkt för att överväga gemensamma miniminormer. Konventionen innehåller miniminormer som är gemensamma eftersom alla medlemsstater är parter i konventionen. Europakonventionen utfylls av rättspraxis, så om det behövs ett förtydligande står det ofta att finna i Europadomstolens domar. Grönboken syftar dock inte till att kontrollera att medlemsstaterna följer Europakonventionen utan snarare till att garantera att de rättigheter som anges där???? tillämpas på ett mer konsekvent och enhetligt sätt i hela Europeiska unionen.

3.2. Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Artikel 6 i Europakonventionen, som handlar om rätten till en rättvis rättegång, lyder på följande sätt:

ARTIKEL 6

1. Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten får utestängas från rättegången eller en del därav av hänsyn till den allmänna moralen, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller då minderårigas intressen eller skyddet för parternas privatliv så kräver eller, i den mån domstolen finner det strängt nödvändigt, under särskilda omständigheter när offentlighet skulle skada rättvisans intresse.

2. Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.

3. Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts:

(a) att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom,

(b) att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar,

(c) att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett eller att, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar,

(d) att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas emot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom,

(e) att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen."

De olika rättigheter som anges i den icke uttömmande uppräkningen i punkt 3 täcker vissa aspekter av begreppet "rättvis rättegång i brottmål" [24]. Syftet med Europakonventionen anges mycket klart i målet Artico mot Italien [25], där Europadomstolen konstaterade att konventionen inte syftar till att garantera teoretiska eller illusoriska rättigheter utan faktiska rättigheter som tillgodoses i praktiken. Detta gäller särskilt rätten till försvar, på grund av den stora betydelse som i ett demokratiskt samhälle tillmäts rätten till en rättvis rättegång, som rätten till försvar bygger på.

[24] Deweer mot Belgien, dom av den 27 februari 1980, Serie A, nr 35, punkt 56.

[25] Artico mot Italien, 13 maj 1980, Serie A, nr 37, punkterna 32 och 33.

3.3. Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

Det har ganska länge övervägts vilken status som skall gälla för Europeiska unionens stadga för de mänskliga rättigheterna.

Stadgan citeras allt oftare av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt [26]. Den har också citerats i en rad förslag till avgöranden från generaladvokaterna [27]. I de fall stadgans status har varit uppe till diskussion har de alltid förklarat den vara icke bindande [28]. De har inte desto mindre konstaterat att stadgan "stadgan innehåller formuleringar som till stor del förefaller innebära erkännande av rättigheter som redan har stadfästs i andra rättsakter" [29] och att vissa av stadgans artiklar uttrycker allmänt erkända principer [30]. EG-domstolen har hittills inte hänvisat till stadgan alls, inte ens i de fall generaladvokaten har gjort det i sitt förslag till avgörande.

[26] Se till exempel mål T-112/98, Mannesmannröhren-Werke mot kommissionen, REG 2001, s. II-729, mål T-54/99 Max.mobil mot kommissionen (dom av den 30 januari 2002), punkterna 48 och 57, mål T-177/01 Jégo-Quéré mot kommissionen (dom av den 3 maj 2002), punkterna 42 och 47 (domen har överklagats - mål C-263/02P).

[27] Se till exempel: generaladvokat Alber i mål C-340/99, TNT mot Poste Italiane, REG 2001, s. I-4109, punkt 94; generaladvokat Geelhoed i mål C-313/99, Mulligan mot Attorney General, punkt 28, C-413/99, Baumbast mot Secretary of State for the Home Department, punkt 59 och mål C-491/01, The Queen mot Secretary of State for Health ex parte BAT, punkterna 47 och 259; generaladvokat Jacobs i mål C-377/98, Nederländerna mot Europaparlamentet och rådet (bioteknikdirektivet) (dom av den 9 oktober 2001), punkterna 97 och 210, C-270/99P, Z mot Europaparlamentet (dom av den 21 november 2001), punkt 40, och C-50/00P, Unión de Pequeños Agricoltores mot rådet (dom av den 25 juli 2002), punkt 39; generaladvokat Léger i mål C-353/99P rådet mot Hautala (dom av den 6 december 2001), punkterna 51, 73 och 78-80, och C-309/99 Wouters mot Nederlandse Orde van Advocaten (dom av den 19 februari 2002), punkterna 173 och 175; generaladvokat Mischo i mål C-122 och 125/99, D mot rådet REG 2001, s. I-4319, punkt 97, och C-20/00 och 64/00 Booker Aquaculture mot Scottish Ministers, punkt 126, generaladvokat Stix-Hackl i mål C-49/00, kommissionen mot Italien, punkt 57, och C-459/99, MRAX mot Belgien (dom av den 25 juli 2002), punkt 64; och generaladvokat Tizzano i mål C-173/99, The Queen mot Secretary of State for Trade and Industry ex parte BECTU REG 2001, s. I-4881, punkt 27. Punkthänvisningarna avser generaladvokaternas förslag till avgöranden, inte själva domarna.

[28] Baumbast punkt 59, BECTU punkt 27, rådet mot Hautala punkt 80, Mulligan punkt 28, Unión de Pequeños Agricoltores punkt 39, Z, punkt 40.

[29] BECTU, punkt 27.

[30] Unión de Pequeños Agricoltores, punkt 39.

Vid Europeiska rådets möte i Laeken den 15 december 2001 avgav EU:s stats- och regeringschefer en förklaring om Europeiska unionens framtid. Där konstaterades bland annat följande: "Vidare måste det övervägas huruvida stadgan om de grundläggande rättigheterna skall tas in i grundfördraget och om unionen skall ansluta sig till Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna tas i övervägande."

Den 6 februari lade konventets presidium fram ett utkast till inledande artiklar i ett fördrag om inrättande av en konstitution för Europa för ledamöterna i konventet om EU:s framtid [31]. Där föreslås att EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna görs till en del av konstitutionen:

[31] KONV 508/03.

"Artikel 5: Grundläggande rättigheter

1. Stadgan om de grundläggande rättigheterna skall utgöra en integrerande del av konstitutionen. [...]

2. Unionen skall kunna ansluta sig till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. En anslutning till denna konvention skall inte ändra unionens befogenheter såsom de definieras i denna konstitution.

3. De grundläggande rättigheterna såsom de garanteras i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, skall ingå i unionsrätten som allmänna principer."

Det finns allt större enighet kring denna skrivning.

3.4. Andra instrument

Andra internationella instrument som erbjuder rättssäkerhetsgarantier för enskilda i brottmål och som alla medlemsstater [32] har anslutit sig till är:

[32] Kandidatländerna, inklusive Bulgarien och Rumänien, är också parter i dessa konventioner, med undantag för Romstadgan som har ratificerats av alla kandidatländer utom Tjeckien, Litauen och Malta. Dessa tre länder undertecknade Romstadgan 2002, men ratificeringen återstår.

-Förenta nationernas stadga från 1945.

-1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.

-1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.

-1963 års Wienkonvention om konsulära förbindelser.

-1993 års stadga för Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY). Medlemsstaterna är skyldiga att följa stadgan enligt artiklarna 25 och 103 i FN-stadgan.

-1994 års stadga för Internationella tribunalen för Rwanda (ICTR). (Medlemsstaterna är skyldiga att följa stadgan enligt artiklarna 25 och 103 i FN-stadgan.)

-1998 års Romstadga för den internationella brottmålsdomstolen. ("Romstadgan").

Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter

Detta instrument antogs som en resolution av FN:s generalförsamling [33]. Det betyder att konventionen inte är generellt bindande [34], men eftersom de rättigheter som tas upp har kodifierats i en traktat, är den bindande för de stater som ratificerar eller ansluter sig till den. Dessutom inrättades kommittén för de mänskliga rättigheterna genom denna konvention, ett organ som ger auktoritativa riktlinjer beträffande rätten till en rättvis rättegång. De relevanta bestämmelserna i detta sammanhang är artiklarna 9 och 10, som återfinns i bilagan till grönboken.

[33] Generalförsamlingens resolution 2200A (XXI), 21 U.N. GAOR Supp. (No. 16) at 52, U.N. Doc. A/6316 (1966), 999 U.N.T.S. 171 trädde i kraft den 23 mars 1976.

[34] FN-stadgan föreskriver att generalförsamlingen kan "framlägga förslag" (artikel 11 och 12). Internationella domstolen angav dock i sitt rådgivande yttrande från 1996 om the Legality of the threat or use of nuclear weapons:

Romstadgan

I Romstadgan föreskrivs omfattande rättigheter för misstänkta och tilltalade i artikel 55 (Personers rättigheter vid en förundersökning) och artikel 67 (Den tilltalades rättigheter). Artiklarna återfinns i bilagan till denna grönbok. Det är tydligt att Romstadgan går något längre än Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Stadgan tas upp här eftersom det är intressant att notera att detta mellanstatliga instrument ger mycket omfattande garantier för personer som begått allvarliga brott mot internationell människorätt. Instrumentet utformades av företrädare för det internationella samfundet, inklusive samtliga EU-medlemsstater. Det är värt att notera att det internationella samfundet har godtagit dessa garantier som ett "minimiskydd" för misstänkta och tilltalade vid Internationella brottmålsdomstolen, medan misstänkta och tilltalade i "vanliga" brottmål i Europeiska unionen inte alltid åtnjuter ett skydd på denna nivå.

4. RÄTTEN TILL JURIDISK RÅDGIVNING OCH RÄTTEGÅNGSBITRÄDE

4.1. Inledning

Nyckelfrågan är möjligheterna att få juridisk rådgivning och rättegångsbiträde. En misstänkt eller tilltalad som har advokat är i en mycket bättre position också när det gäller att tillvarata andra rättigheter, dels för att han eller hon då har större möjligheter att upplysas om sina rättigheter, dels för att en advokat kommer att hjälpa honom att hävda dessa rättigheter. Det förefaller därför lämpligt att inledningsvis överväga vilka möjligheter till rättshjälp som erbjuds för närvarande.

4.2. Gällande bestämmelser

Rätten till advokat är väl etablerad. Den föreskrivs i konventionen om de mänskliga rättigheterna och upprepas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och i andra instrument [35].

[35] Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och bestämmelse 93 i miniminormerna för behandling av frihetsberövade (Europarådets resolution CM(73)5).

4.2.(a) Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna

I artikel 6.3 föreskrivs minimirättigheter för "var och en som blivit anklagad för brott":

"3. Var och en som blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter:

(...)

(c) att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett eller att, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar, (...)" [36]

[36] I målet Artico mot Italien (se fotnot 27 ovan) konstaterade Europadomstolen: "Article 6(3) contains an enumeration of specific applications of the general principle stated in paragraph 1 of the Article (art. 6-1)[...] When compliance with paragraph 3 is being reviewed, its basic purpose must not be forgotten nor must it be severed from its roots".

4.2.(b) Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

I artikel 47 (Rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol) föreskrivs:

"Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.

"Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.

Rättshjälp skall ges till personer som inte har tillräckliga medel, om denna hjälp är nödvändig för att ge dem en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol."

4.2.(c ) EG-domstolen

I målet Hoechst mot kommissionen [37], sade EG-domstolen uttryckligen att rätten till juridiskt biträde är en grundläggande rättighet som måste iakttas i administrativa förfaranden som kan leda till påföljd. Det var här inte fråga om brottmål, men EG-domstolens gjorde en vid tolkning: "även om vissa rättigheter till försvar endast gäller de tvåpartsförfaranden som följer på att klagomål framställs, bör andra rättigheter, såsom t.ex. rätten till juridiskt biträde [...] iakttas redan från undersökningens början".

[37] Förenade målen 46/87 och 227/88 Hoechst AG mot kommissionen, Rec. 1989, s. 2859, punkterna 15 och 16.

4.2.(d) Andra internationella instrument

Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter

I artikel 14 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter föreskrivs:

"3. Envar skall, när det gäller att pröva anklagelse mot honom för brott, utan åtskillnad ha rätt till följande minimigarantier:

(...)

d) att bli rannsakad i sin närvaro och att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde, som han själv utsett; om han ej har rättegångsbiträde, att bli underrättad om sin rätt till sådant; samt att i varje mål där rättvisans intresse så kräver kostnadsfritt få rättegångsbiträde sig anvisat, om han saknar erforderliga medel att betala för sådant;"

Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen

Den tilltalades rättigheter anges i två artiklar i Romstadgan: i artikel 55.2, som täcker förundersökningsfasen, föreskrivs: "2. Om det finns anledning att anta att någon har gjort sig skyldig till ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion och den personen skall förhöras, antingen av åklagaren eller av nationella myndigheter till följd av en begäran enligt del 9, skall den personen också ha följande rättigheter, om vilka han eller hon skall bli underrättad före

förhöret:[...]

(c) Rätt till rättsligt biträde efter eget fritt val eller, om personen inte har sådant biträde, att sig anvisat rättsligt biträde i alla fall då så krävs i rättvisans intresse och utan extra kostnad, om han eller hon inte har möjlighet att betala biträdet.

(d) Rätt att bli hörd i närvaro av sin försvarare, såvida han eller hon inte frivilligt har avstått från rätten till försvarare."

Vidare föreskrivs i artikel 67, som täcker själva rättegången:

"1. Vid prövningen av anklagelser skall den tilltalade ha rätt till offentlig rättegång, varvid bestämmelserna i denna stadga skall beaktas, till en rättvis och opartisk rättegång samt till följande minimigarantier utan åtskillnad: [...]

(b) att ha tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar och att kunna överlägga fritt och i förtrolighet med en försvarare som den tilltalade själv har valt,

(c) att få sin sak prövad utan onödig tidsutdräkt,

(d) att, med förbehåll för bestämmelserna i artikel 63.2, närvara vid huvudförhandlingen, att försvara sig personligen eller genom ett rättegångsbiträde efter eget fritt val, att om han eller hon inte har ett rättegångsbiträde, bli informerad om denna rättighet samt att få sig anvisad sådant biträde av Domstolen i alla de fall när så krävs i rättvisans intresse och kostnadsfritt, om den tilltalade saknar erforderliga medel att betala för sådant, [...]"

Stadgan för Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY):

I artikel 18 i denna stadga föreskrivs:

"3. Vid förhör skall en misstänkt ha rätt att själv utse ett rättegångsbiträde och, om han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad (...)." (Inofficiell översättning)

Artikel 20 i stadgan för Internationella tribunalen för Rwanda föreskriver likadana rättigheter.

4.2.(e) Rättegångsbiträde i tvistemål på EU-nivå - en jämförelse

I januari 2002 lade kommissionen fram ett förslag till rådets direktiv om att förbättra möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande mål genom att införa miniminormer för rättshjälp och andra finansiella aspekter med anknytning till civilrättsliga förfaranden [38]. Direktivet antogs den 27 januari 2003 [39]. I förslaget anges att "fysiska personer" skall ha rätt till "tillräcklig rättshjälp" under vissa villkor. Även om villkoren för beviljande av rättshjälp i tvistemål i viss mån skiljer sig från vad som gäller i brottmål, och civilrätt dessutom faller under "första pelaren", kommer direktivet att kunna fungera som en förebild för harmonisering av normerna för rättegångsbiträde. Naturligtvis gäller skilda förutsättningar mellan den civilrättsliga sfären och frågor som hör till den första pelaren.

[38] Förslag till rådets direktiv om att förbättra möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande mål genom att införa miniminormer för rättshjälp och andra finansiella aspekter med anknytning till civilrättsliga förfaranden, KOM(2002)13 slutlig, 18.01.2002.

[39] EGT L 26, 31.1.2003, s. 41.

4.3. Diskussion och frågor

Genom Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och Europadomstolens rättspraxis föreskrivs en rätt till juridisk rådgivning och rättegångsbiträde. Under senare år har det på internationell nivå inrättats två tillfälliga domstolar för f.d. Jugoslavien respektive Rwanda samt en internationell brottmålsdomstol. I samtliga av dessa domstolars stadgar föreskrivs att den anklagade har rätt företrädas av en försvarare samt rätt till rättshjälp utan kostnad om han eller hon saknar möjlighet att betala för biträdet. Detta visar att rätten till rådgivning och rättegångsbiträde har godtagits som en grundläggande rättighet. Frågan gäller således inte rättighetens existens utan hur den befintliga rättigheten bäst kan förverkligas.

4.3.(a) När börjar rättigheten att gälla?

Rätten till juridiskt biträde aktualiseras vid arrestering (oavsett om detta sker på en polisstation eller på någon annan plats) [40], även om man naturligtvis måste godta att advokaten kan behöva viss tid för att komma fram. Även förundersökningar omfattas [41]. En misstänkt har rätt till biträde under förhören. Om den misstänkte har avböjt ett erbjudande om rättshjälp på detta tidiga stadium och sedermera åtalas för brottet, fortfarande utan att ha något rättsligt biträde, bör han eller hon tilldelas en advokat så snabbt som möjligt.

[40] I målet John Murray mot Förenade kungariket (dom av den 8 februari 1996, serie A 1996-I) konstaterades en överträdelse av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna när den tilltalade arresterades för terroristbrott utan att ges tillgång till advokat under 48 timmar. I bestämmelse 93 i miniminormerna för behandling av frihetsberövade föreskrivs också att frihetsberövade som väntar på prövning skall ha rätt att utse ett rättsligt ombud omedelbart efter frihetsberövandet.

[41] Imbrioscia mot Schweiz (dom av den 24 november 1993, serie A, nr 275, punkt 36).

4.3.(b) Den tilltalades rättigheter

De rättigheter som följer av artikel 6.3 c i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna kan (med beaktande av det "grundläggande syftet" att garantera en rättvis rättegång och andra relevanta bestämmelser som angivits ovan) sammanfattas på följande sätt:

- När åtal har väckts har en tilltalad:

- rätt att försvara sig personligen om han så önskar, eller

- genom rättegångsbiträde som han själv har utsett, och att

- när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar.

I artikel 6.3 b i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna föreskrivs rätten att "få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar". Denna rätt måste tillgodoses utan att alltför lång tid förlöper från väckande av åtal till dess att rättegången inleds, eftersom artikel 5.3 i Europakonventionen och artikel 9.3 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter båda föreskriver att en person som arresterats eller på annat sätt berövats sin frihet "ofördröjligen" skall "ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning".

Rätten att försvara sig personligen

Om den misstänkte avstår från sin rätt till rättshjälp måste han själv närvara vid rättegången för att försvara sig effektivt. Självklart är rätten enligt artikel 6.3 b i Europakonventionen att "få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar" av mycket stor betydelse för en tilltalad som väljer att försvara sig personligen. Kommissionen, som givetvis erkänner att en person har rätt att försvara sig själv, ser av uppenbara skäl ingen anledning att behandla sådana situationer. Den omvända situationen, nämligen om en tilltalad som behöver rådgivning och rättegångsbiträde inte kan utöva denna rättighet, är däremot av intresse.

Rätten att försvara sig genom rättegångsbiträde efter eget val

I artikel 6.3 c i Europakonventionen, artikel 14 i internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 55 i Romstadgan och artikel 18 i stadgan för Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien föreskrivs en uttrycklig rätt för den tilltalade att själv utse sitt rättegångsbiträde. Denna rätt gäller dock normalt sett endast om den tilltalade själv har tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde.

Rätten att erhålla rättegångsbiträde kostnadsfritt

I artikel 6.3 c i Europakonventionen, artikel 14 i internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 55 i Romstadgan och i artikel 18 i stadgan för Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien föreskrivs uttryckligen en rätt för den tilltalade att erhålla rättegångsbiträde kostnadsfritt om han "saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde".

Den tilltalade behöver inte bevisa utom allt rimligt tvivel att han saknar tillräckliga medel för att betala för sitt försvar [42]. Vissa medlemsstater använder sig av en tillgångsprövning för att avgöra om den tilltalade "saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde". Andra tillhandahåller rättegångsbiträde utan kostnad för alla med motiveringen att ett system med tillgångsprövning kostar mycket att administrera och att en del av kostnaderna för rättegångsbiträde under vissa omständigheter kan återkrävas av den tilltalade. Detta tycks vara ett område där medlemsstaterna borde kunna använda det system som de finner mest kostnadseffektivt.

[42] Pakelli mot Tyskland, dom av den 25 april 1983, serie A, nr 64, punkt 34.

Rätten till kostnadsfritt rättegångsbiträde är inte ovillkorlig. Europakonventionen, Internationella konventionen och Romstadgan anger alla att rätten uppstår först "om rättvisans intresse så fordrar". Svårigheten ligger i att fastställa kriterier som kan användas i hela EU för att avgöra när så är fallet. I målet Quaranta mot Schweiz tog Europadomstolen fasta på tre faktorer:

- brottets svårhetsgrad och straffsatsen vid en eventuell dom,

- målets komplexitet,

- den tilltalades personliga omständigheter [43].

[43] I målet Quaranta mot Schweiz, dom av den 24 maj 1991, serie A, nr 205, punkt 35, beskrivs Quaranta som en ung man av utländsk härkomst och från en underprivilegierad bakgrund, utan någon egentlig yrkesutbildning och med ett digert brottsregister. Han hade använt narkotika sedan 1975, nästan dagligen sedan 1983, och levde vid den aktuella tidpunkten tillsammans med sin familj på socialbidrag".

Det bör noteras att dessa kategorier är breda och täcker många situationer där kostnadsfri rättshjälp inte ges för närvarande.

Rätten att erhålla kostnadsfritt rättegångsbiträde innebär inte automatiskt någon rätt att välja advokat, även om vissa medlemsstater tillåter detta. Under alla omständigheter måste alla advokater som utses, oavsett om detta görs av den tilltalade eller genom ett nationellt rättshjälpssystem, vara till hjälp i praktiken [44].

[44] Artico mot Italien, 1980 (se ovan).

I målet Benham mot Förenade kungariket (1996) konstaterade Europadomstolen att om det finns en risk för frihetsberövande så ligger det som regel i rättvisans intresse att erbjuda rättegångsbiträde. Vissa medlemsstater utsträcker denna princip till att täcka inte endast sådana brott som riskerar att leda till frihetsstraff utan även sådana som kan medföra förlust av anställning eller försörjning. Vissa medlemsstater utsträcker principen ytterligare, så att den omfattar alla brott, med undantag för vissa som anses som mindre allvarliga, till exempel trafikförseelser eller snatteri [45].

[45] Till exempel Sverige, men observera att snatteri inte anses som ett mindre allvarligt brott i alla medlemsstater.

Minimikrav

Det är inte tillräckligt att staten utser en advokat. Det rättegångsbiträde som ges måste också vara till hjälp i praktiken och staten är skyldig att se till att advokaten har den information som krävs för att kunna sköta försvaret. [46] Den tilltalade bör av sin advokat få all den information han behöver för att förstå vidden och följderna av anklagelserna som riktas mot honom. Den tilltalade bör vidare upplysas om sin eventuella rätt att vägra svara på vissa frågor (eller omvänt de negativa slutsatser som kan komma att dras av hans tystnad), om följderna av eventuella erkännanden och om vilken betydelse som kommer att tillmätas eventuella svar som han lämnar.

[46] Goddi mot Italien (dom av den 9 april 1984) gällde underlåtenhet från den italienska statens sida att underrätta Goddis advokat om rättegångsdatum, vilket innebar att den tilltalade inte kunde utnyttja sin rätt till ett praktiskt och effektivt försvar.

Artikel 6 jämförd med andra artiklar

I artikel 1 Europakonventionen (skyldighet att respektera de mänskliga rättigheterna) föreskrivs:

"De höga fördragsslutande parterna skall garantera var och en, som befinner sig under deras jurisdiktion, de fri- och rättigheter som anges i avdelning I av denna konvention."

I artikel 14 i samma konvention (Förbud mot diskriminering) föreskrivs:

"Åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention skall säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt."

Dessa artiklar ger sammantagna intrycket att de garantier för en rättvis rättegång som föreskrivs i artikel 6 måste omfatta alla som befinner sig inom en medlemsstats territorium, oavsett medborgarskap och huruvida de befinner sig lagligen i landet. Följaktligen skall rätten till rättegångsbiträde i brottmål, och alla de vidhängande rättigheter som tagits upp ovan, tillkomma alla som befinner sig i landet. Genom artikel 14 förbjuds de flesta formerna av diskriminering.

4.3.(c) Vilka åtgärder bör medlemsstaterna vidta?

I det frågeformulär som kommissionen skickade till medlemsstaterna fanns en fråga om tillgången till juridisk rådgivning och rättegångsbiträde. Medlemsstaternas bestämmelser skiljer sig avsevärt åt. Kommissionen vill gärna se rikstäckande bestämmelser i medlemsstaterna så att reglerna om vem som skall vara berättigad till rättshjälp tillämpas enhetligt inom de enskilda medlemsstaterna. Detta skulle leda till ett mer rättvist system, eftersom alla tjänstemän med arresteringsbefogenheter skulle känna till de nationellt tillämpliga bestämmelserna. Om gällande bestämmelser också förklarades skriftligen för personer som arresterats (se del 6 om rättighetsinformation nedan), så skulle detta leda till större öppenhet och ökat medvetande i allmänhet om vad som gäller.

I vissa medlemsstater tillhandahålls juridisk rådgivning i samband med arrestering kostnadsfritt (pro bono) av praktikanter och studerande. Advokater som tillhandahåller juridisk rådgivning under dessa omständigheter måste vara behöriga för att förfarandena skall uppfylla kraven i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Om det inte finns tillräckligt många kvalificerade advokater som är beredda att åta sig denna typ av arbete kan en av anledningarna vara att ersättningen är för låg. Vad gäller praktikanter som erbjuder juridisk rådgivning åt personer som arresterats, och för övrigt inte bara praktikanter utan även advokater som åtar sig denna typ av uppdrag, bör det finnas någon form av kvalitetskontroll. Denna kvalitetskontroll måste omfatta även förberedelserna inför rättegången och rättegången i sig. Medlemsstaterna bör därför införa en mekanism för kompetenskontroll.

Kommissionen är medveten om att rättshjälp på statens bekostnad är mycket dyr. Därmed uppstår givetvis frågan huruvida rättshjälp skall omfatta även de som kan betala delar av eller alla sina rättegångskostnader och personer som endast begått lindrigare brott. Vissa medlemsstater gör en behovsprövning och kan till exempel ha som kriterium att personens tillgångar inte får överstiga två gånger månadsminimilönen. Andra har ingen tröskel och anser att det skulle bli dyrare att utföra tillgångsprövning än att ha ett rättshjälpssystem som omfattar alla. Kommissionen frågar sig om det med hänsyn till kostnaderna borde finnas gemensamma normer för hur allvarligt ett brott skall vara för att berättiga till kostnadsfri rättshjälp och om vissa smärre brott kan undantas helt.

Fråga 2:

Bör alla medlemsstater åläggas att införa ett system för tillhandahållande av rättegångsbiträde i brottmål, som åtminstone uppfyller ett minimum av vad som krävs för att följa artikel 6.3 c i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna?

Fråga 3:

Om medlemsstaterna åläggs att införa ett system för tillhandahållande av rättegångsbiträde i brottmål, bör de i så fall också åläggas att se till att arvodena är tillräckligt höga för att göra det attraktivt för försvarsadvokater att delta i systemet?

Fråga 4:

Om medlemsstaterna åläggs att införa ett system för tillhandahållande av rättegångsbiträde i brottmål, bör de i så fall också åläggas att kontrollera kompetens, erfarenhet och/eller kvalifikationer hos de advokater som deltar i systemet?

Fråga 5:

I artikel 6.3 i Europakonventionen föreskrivs att en person som blivit anklagad för brott och "saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde" skall erhålla ett sådant utan kostnad. Hur skall medlemsstaterna avgöra huruvida den tilltalade kan betala för ett rättegångsbiträde eller inte?

Fråga 6:

I artikel 6.3 c i Europakonventionen föreskrivs att en person som blivit anklagad för brott skall erhålla ett rättegångsbiträde utan kostnad "om rättvisans intresse så fordrar". Bör denna rätt vara begränsad till brott som innebär en risk för frihetsberövande eller även omfatta till exempel en risk för förlust av anställning eller anseende?

Fråga 7:

Om rättegångsbiträde skall tillhandahållas kostnadsfritt för alla typer av brott med undantag för vissas som anses som mindre allvarliga, vilken definition av "mindre allvarliga brott" skulle kunna godtas av alla medlemsstater?

Fråga 8:

Bör det, om man bortser från Europadomstolens avgöranden, finnas påföljder för det fall att en medlemsstat inte beviljar rättshjälp till någon som är berättigad?

5. RÄTT TILL EN KOMPETENT, KVALIFICERAD (ELLER AUKTORISERAD) TOLK OCH/ELLER ÖVERSÄTTARE, SÅ ATT DEN ANKLAGADE INSER VAD HAN ANKLAGAS FÖR OCH FÖRSTÅR ÄRENDETS GÅNG

5.1. Inledning

Rätten till en kompetent tolk och översättning av nyckeldokument är av avgörande betydelse. Givetvis måste den misstänkte eller tilltalade kunna förstå vad han eller hon anklagas för. Denna rätt är väl etablerad och kommer till uttryck såväl i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna som i andra instrument som anges nedan. Frågan är också så mycket aktuellare idag när många människor reser mellan länder, inte bara på semester eller för att söka arbete, utan för bosätta sig permanent i ett annat land. Svårigheten ligger inte i att fastslå denna rätt, utan dess praktiska tillämpning. Tolkar och översättare på det juridiska området är inte lika väl etablerade som andra kategorier (till exempel konferenstolkar), men de håller på att organisera sig, skapa gemensamma utbildningsnormer, utforma metoder för registrering och auktorisering och utarbeta etiska regler. Syftet med följande avsnitt är att diskutera denna punkt snarare än att verkligen fastslå att det finns en rätt till översättning och tolkning. En kort översikt över gällande bestämmelser är dock nödvändig för att kunna fastställa minimibestämmelser.

(Situationen för döva, som behöver teckentolkning, tas upp i avsnitt 6 - Skydd för särskilt utsatta grupper.)

Europakonventionen

I artikel 5.2 anges:

"Var och en som arresteras skall utan dröjsmål och på ett språk som han förstår underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse mot honom."

I artikel 6 anges:

(3) Var och en som blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter:

(a) att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom,

(...)

(e) att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen.

Andra internationella instrument

Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter

I artikel 14.3 föreskrivs:

"Envar skall, när det gäller att pröva anklagelse mot honom för brott, utan åtskillnad ha rätt till följande minimigarantier:

(a) att ofördröjligen och i detalj på ett språk, som han förstår, bli underrättad om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom; [...]

(f) att kostnadsfritt åtnjuta bistånd av tolk, om han icke förstår eller talar det språk som begagnas vid domstolen;"

Romstadgan

I artikel 55 (Personers rättigheter vid en förundersökning) föreskrivs:

"1. Vid en förundersökning i enlighet med denna stadga skall

(...)(c) den som förhörs på ett annat språk än ett språk som personen till fullo förstår och talar, ha tillgång till kostnadsfritt biträde av en kompetent tolk och till sådana översättningar som är nödvändiga för att uppfylla kravet på rättvisa [...]"

I artikel 67 (Den tilltalades rättigheter) föreskrivs vidare:

"1. Vid prövningen av anklagelser skall den tilltalade ha rätt till offentlig rättegång, varvid bestämmelserna i denna stadga skall beaktas, till en rättvis och opartisk rättegång samt till följande minimigarantier utan åtskillnad:

(a) att omedelbart och i detalj bli underrättad om åtalets beskaffenhet, orsak och innehåll på ett språk som den tilltalade till fullo förstår och talar, (...)

(f) att kostnadsfritt ha biträde av en kompetent tolk och till sådana översättningar som är nödvändiga för att uppfylla kravet på opartiskhet om någon del av förfarandet eller sådana handlingar som framläggs inför Domstolen inte genomförs eller är avfattade på ett språk som den tilltalade till fullo förstår och talar, (...)."

Grotiusprojekten 98/GR/131 och 2001/GRP/015

Kommissionen har genom sitt Grotiusprogram stött en undersökning av hur man kan främja en hög standard inom juridisk tolkning och översättning i medlemsstaterna. Undersökningen pågick i två år och institutioner från Belgien, Danmark, Spanien och Förenade kungariket deltog. Resultaten från detta projekt (98/GR/131) har publicerats i bokform under titeln Aequitas - Access to Justice Across Language and Culture [47]. De rekommendationer som projektet ledde fram till gäller urval, fortbildning, bedömning och auktorisering av juridiska översättare och tolkar. En modell för etiska regler föreslås. Projektet ledde också till förslag till registreringsförfaranden och disciplinära åtgärder samt en analys av samverkan mellan rättsliga myndigheter och lingvister. En andra fas av detta arbete har inletts i syfte att sprida den information som samlats in under den första fasen. Också denna finansieras via Grotiusprogrammet (2001/GRP/015). Undersökningen ligger i hög grad till grund för kommissionens syn på juridisk översättning och tolkning.

[47] ISBN 90 804438 8 3; kontakta professor Erik Hertog via erik.hertog@lessius-ho.be eller webbplatsen http://www.legalinttrans.info/ Grotius

5.2. Diskussion och frågor

Tilltalade som inte talar eller förstår rättegångsspråket (till exempel för att de är utländska medborgare) är i ett klart underläge. De kanske är på semester eller befinner sig i främmande land för att arbeta och förväntas åka hem inom kort. Dessa personer lär inte ha några kunskaper om rättssystem eller domstolsförfaranden i det land där de befinner sig. Oavsett vilka omständigheter de i övrigt befinner sig i är de att betrakta som särskilt utsatta. Kommissionen ser därför rätten till kvalificerad översättning och tolkning (som tas upp i en rad rättsliga instrument) som särskilt viktig. Svårigheten är som redan antytts inte att få medlemsstaterna att godta detta [48], utan ligger snarare i hur långt rättigheten skall sträcka sig och vilka metoder som är lämpligast och kanske framför allt kostnaderna. Frågeställningarna kan således delas in i två olika kategorier, där den första kan sägas omfatta i vilken omfattning rättigheterna skall tillgodoses och den andra vilka metoder som skall användas för att uppfylla kraven.

[48] Vårt frågeformulär visar att alla medlemsstater är medvetna om sina skyldigheter enligt Europakonventionen och ser till att översättare och tolkar medverkar under åtminstone delar av brottmålsförfarandena, om omständigheterna talar för att det behövs.

5.2.1. Hur omfattande skall rätten vara?

5.2.1 (a) När bör översättnings- och tolkningshjälp beviljas?

Kommissionen känner inte till några metoder för att avgöra om en misstänkt eller tilltalad förstår eller talar det språk som används i domstolen [49]. Frågan tycks avgöras från fall till fall av de personer som de misstänkte eller tilltalade kommer i kontakt med (poliser, advokater, domstolspersonal etc.) [50]. Det slutgiltiga ansvaret för att garantera en rättvis rättegång ligger i detta avseende lika väl som i andra hos domstolen, som är skyldig att överväga frågan med yttersta noggrannhet [51]. Eventuella språkproblem bör dock givetvis helst klarläggas redan långt innan rättegången inleds.

[49] Kamasinski mot Österrike (dom av den 19 december 1989, serie A, nr 168), punkt 74.

[50] I målet Brozicek mot Italien, dom av den 19 december 1989, serie A, nr 167, konstaterade Europadomstolen att det är de berörda myndigheterna som måste styrka att den tilltalade verkligen behärskar rättegångsspråket tillräckligt väl och inte den tilltalade som skall bevisa att så inte är fallet (punkt 41).

[51] I målet Cuscani mot Förenade kungariket, dom av den 24 september 2002, ansökan nr 32771/96, konstaterade Europadomstolen: "However, the ultimate guardian of the fairness of the proceedings was the trial judge who had been clearly apprised of the real difficulties which the absence of interpretation might create for the applicant. It further observes that the domestic courts have already taken the view that in circumstances such as those in the instant case, judges are required to treat an accused's interest with scrupulous care."

5.2.1.(b) Skall bistånd av en tolk vara kostnadsfritt?

I målet Luedicke, Belkacem och Koç mot Tyskland ansåg Europadomstolen att artikel 6.3 b i Europakonventionen innebär en rätt för envar som inte talar eller förstår domstolsspråket att erhålla kostnadsfritt bistånd av en tolk, utan krav på återbetalning i efterhand [52]. I målet gjorde staten i fråga (Tyskland) ett misslyckat försök att återvinna de medel som utbetalats för tolkningskostnaderna efter det att domen avkunnats. I målet Kamasinski mot Österrike [53] ansåg Europadomstolen vidare att principen om rätt till översättning och tolkning även omfattar översättning av handlingar. I alla andra instrument som tar upp tolkning och översättning föreskrivs att den tilltalade under normala förhållanden inte skall behöva betala för dessa tjänster. Det kan därmed fastslås utom varje rimligt tvivel att bistånd från översättare och tolkar i brottmål skall vara kostnadsfritt för den tilltalade.

[52] Luedicke, Belkacem och Koç mot Tyskland - dom av den 28 november 1978, serie A, nr 29, punkt 46.

[53] Kamasinski mot Österrike.

5.2.1.(c) Omfattningen av skyldigheten att tillhandahålla översättare och tolkar

Europadomstolen har funnit att artikel 6.3 e inte sträcker sig så långt som till att kräva skriftlig översättning av all skriftlig bevisning och officiella handlingar i rättegången.

Vad gäller översättning har Europadomstolen hävdat att dokumentation skall översättas men denna skyldighet begränsar sig till de handlingar som den tilltalade måste förstå för att rättegången skall vara rättvis [54]. Bestämmelserna om hur mycket material som skall översättas varierar från en medlemsstat till en annan och efter målens natur. Dessa skillnader kan godtas så länge rättegången förblir "rättvis".

[54] Kamasinski mot Österrike, punkt 74.

Alla muntliga förhandlingar skall tolkas. I jävssituationer kan det behövas två tolkar, en för försvarssidan och en för åklagarsidan (eller domstolen, beroende på rättssystem). Det är inte tillräckligt att endast tillhandahålla tolkning av frågor direkt till den tilltalade och svar som lämnas av denne. Den tilltalade måste kunna förstå allt som sägs (till exempel åklagarsidans och försvarssidans anföranden, vad domaren säger och alla vittnesmål). Europadomstolen ansåg att den tolkning som tillhandahålls måste göra det möjligt för den tilltalade att förstå vad han anklagas för och att försvara sig, särskilt genom att kunna ge domstolen sin version av händelseförloppet [55].

[55] Kamasinski mot Österrike, punkt 74.

5.2.2.Praktiska möjligheter att tillmötesgå kraven på översättning och tolkning

5.2.2.(a) Fortbildning, auktorisering och registrering

Kommissionen anser att alla medlemsstater, för att kunna uppfylla kraven i Europakonventionen och en rad andra internationella instrument, bör se till att det finns system som medger fortbildning, auktorisering och registrering av juridiska översättare och tolkar. Enligt Aequitas-förslagen bör följande krav ställas:

(1) Medlemsstaterna måste ha ett system för fortbildning av specialiserade översättare och tolkar. Detta skall innefatta undervisning om rättssystemet samt besök på polisstationer och fängelser och leda fram till ett erkänt behörighetsintyg.

(2) Medlemsstaterna måste ha ett system för auktorisering av dessa översättare och tolkar.

(3) Medlemsstaterna bör ha ett system för tidsbegränsad registrering (till exempel 5 år) för att sporra de yrkesverksamma på området att upprätthålla sina språkkunskaper och kunskaper om domstolsförfaranden och därigenom kunna förnya sin registrering.

(4) Medlemsstaterna bör införa ett system för fortlöpande yrkesutveckling, så att juridiska översättare och tolkar kan hålla sina kunskaper aktuella.

(5) Medlemsstaterna bör anta etiska regler och riktlinjer för god praxis, likalydande eller i det närmaste likalydande i hela EU.

(6) Medlemsstaterna bör erbjuda fortbildning för advokater och domare så att dessa bättre kan förstå översättarens och tolkens roll. Detta skulle skapa förutsättningar för ett mer effektivt samarbete.

(7) Medlemsstaterna bör arbeta sektorsöverskridande för att möta nämnda krav och involvera antingen justitieministeriet eller inrikesministeriet i rekrytering, fortbildning och auktorisering av juridiska översättare och tolkar.

5.2.2.(b)Två olika yrken

Även om tolkar och översättare ofta ses som en grupp har de olika kunskaper och funktioner att fylla i brottmål och bör därför behandlas som två olika yrkeskategorier.

(a) Tolkar behövs under förundersökningen (förhör av misstänkta och eventuellt av vittnen) och under alla domstolsförhandlingar. Dessutom kan den tilltalade behöva ha en tolk närvarande när han rådgör med sin advokat (på polisstationen, i häktet, på advokatkontoret och i domstolen).

(b) Översättare skall översätta alla rättegångshandlingar (åtalspunkter, påföljdsyrkanden m.m.) i ärendet, men även alla vittnesutsagor som läggs fram skriftligen och den bevisning som läggs fram av båda sidor.

Dessa skillnader bör beaktas i nationella register. Kanske skulle det till och med vara mest effektivt för medlemsstaterna att föra två separata register.

5.2.2.(c) Särskilda språk

Vissa språk kan medföra problem. Medlemsstaterna måste själva vidta åtgärder för att täcka in sådana språk, antingen genom att se till att de i sitt register har åtminstone minimitäckning för alla språk eller genom att använda till exempel relätolkning från större språk. Det skulle också vara möjligt att sänka kvalifikationskraven för ovanliga språk för att finna personer som kan översätta och tolka till och från dessa språk. Kommissionen är medveten om problemen med ovanliga språk, men anser att det följer av subsidiaritetsprincipen att åtgärder på detta område bör vidtas på nationell nivå.

5.2.2.(d) Kostnader

Kostnader anges ofta som skäl till varför medlemsstaterna inte uppfyller sina skyldigheter enligt Europakonventionen i detta avseende. Medlemsstaterna måste anslå medel för detta ändamål. Domstolstolkar och -översättare måste erbjudas konkurrenskraftig ersättning så att yrkesalternativet framstår som mer lockande för nyutexaminerade språkstuderande. Personer med juristexamen som finner att den tillämpade juridiken inte passar dem, men som har utmärkta språkkunskaper, bör uppmuntras att söka sig till yrket och erbjudas lämplig fortbildning. EU-institutionerna har en term för denna kategori med dubbla kvalifikationer - "juristlingvister".

5.2.2.(e) Rekrytering

Utöver kostnadsargumentet gör medlemsstaterna gällande att det inte finns tillräckligt många översättare och tolkar. Därför är det viktigt att främja rekrytering till yrket. Lönen bör dock inte vara det enda incitamentet för att söka sig till yrket. Högre löner kan komma att locka fler, men det finns också andra faktorer som spelar in. Det kan till exempel handla om att behandla yrkesgruppen med större respekt, rådgöra med dem om domstolsförfaranden och involvera dem på ett sätt som gör att deras expertkunskaper erkänns och uppskattas.

Omfattning på rättigheterna:

Fråga 9:

Bör det finnas en officiell metod för att fastställa om den misstänkte/tilltalade förstår rättegångsspråket tillräckligt väl för att kunna försvara sig?

Fråga 10:

Bör medlemsstaterna anta kriterier för att fastställa i vilken omfattning den misstänkte/tilltalade skall ha tillgång till tolkning under brottmålsförfarandet, inklusive före rättegången?

Fråga 11:

Vilka kriterier kan användas för att fastställa när den tilltalade skall ha rätt till en översättare/tolk som arbetar endast för honom och inte samtidigt för åklagarsidan eller domstolen?

Fråga 12:

Bör medlemsstaterna ha skyldighet att tillhandahålla översättning av vissa klart definierade rättegångshandlingar i brottmål? Om ja, vilka handlingar bör översättas för att det skall vara fråga om en rättvis rättegång (minimikrav)?

Praktiska möjligheter att tillmötesgå kraven på översättning och tolkning:

Fråga 13:

Bör medlemsstaterna ha skyldighet att upprätta nationella register över juridiska översättare och tolkar? Om ja, bör man även införa ett system för auktorisering, tidsbegränsad registrering som kan förnyas och fortlöpande fortbildning?

Fråga 14:

Om medlemsstaterna upprättar register över juridiska översättare och tolkar, vore det i så fall att föredra att använda dessa som bas för upprättande av ett gemensamt europeiskt register över översättare och tolkar eller bör det införas ett system där de olika medlemsstaterna har tillgång till varandras register?

Fråga 15:

Skulle det finnas någon fördel med att ålägga medlemsstaterna att införa ett nationellt system för fortbildning av juridiska översättare och tolkar?

Fråga 16:

Bör medlemsstaterna ha skyldighet att utse ett ackrediteringsorgan för att förvalta ett eventuellt system med auktorisering, tidsbegränsad registrering som kan förnyas och fortlöpande kompetensutveckling? Bör i så fall justitie- eller inrikesministerierna arbeta tillsammans med ackrediteringsorganet för att se till att både jurist- och lingvistgruppens synpunkter och behov tas i beaktande?

Fråga 17:

Om medlemsstaterna skulle ha skyldighet att införa system för tillhandahållande av juridiska översättare och tolkar i brottmål, bör det i så fall även krävas att de ser till att ersättningen är tillräckligt hög för att göra det attraktivt för översättare och tolkar att delta i systemet?

Fråga 18:

Hur bör en eventuella etiska regler vara utformade och vem skall stå för utformningen?

Fråga 19:

Kommissionen inser att det råder brist på juridiska översättare och tolkar med lämpliga kvalifikationer. Vad kan göras för att skapa ett större intresse för yrket?

Fråga 20:

Bör det, bortsett från Europadomstolens avgöranden, vara möjligt att utdöma påföljder om en medlemsstat inte tillhandahåller personer adekvat tolkning och översättning?

6. SKYDD FÖR SÄRSKILT UTSATTA GRUPPER

6.1. Inledning

I samrådsdokumentet frågade kommissionen om medlemsstaterna borde åläggas att förse utsatta grupper med ett särskilda rättssäkerhetsgarantier för att kompensera för deras underläge. Förslaget mottogs väl men innebär två betydande problem, nämligen att: (1) definiera vilka som skall tillhöra de utsatta grupperna och (2) fastställa hur detta särskilda skydd skall tillhandahållas.

En icke uttömmande uppräkning av potentiellt utsatta grupper kunde omfatta:

(a) Utlänningar, i synnerhet men inte enbart de som inte talar landets språk.

Utlänningar är utsatta därför att de har en annan nationalitet och är i ett språkligt underläge. Eventuellt finns det också andra faktorer (till exempel om personen är på semester eller vistas endast tillfälligt i landet och således löper risken att förlora anställning, försörjning etc. i hemlandet). Utöver språkligt bistånd kan en utlänning få hjälp av det egna landets konsulat (se del 7 nedan). Det bör finnas tillgång till praktisk hjälp genom konsulatet eller på något annat lämpligt sätt. Som ett minimum kunde man kräva att medlemsstaternas lagstiftning inte ger något utrymme för att hindra sådan hjälp.

(b) Barn.

Att barn befinner sig i en särskilt utsatt situation har redan bekräftats i FN:s konvention om barnets rättigheter [56]. Den aktuella bestämmelsen (artikel 40) återfinns i bilagan till grönboken.

[56] Som har undertecknats av alla världens stater utom USA och Somalia.

Enligt konventionen om barnets rättigheter är alla personer under 18 års ålder att anse som barn, utom i de fall då nationell lagstiftning föreskriver en lägre myndighetsålder. Den tänkta högre skyddsnivån bör gälla alla som är barn i konventionens mening. Emellertid varierar straffbarhetsåldern i EU från 8 år i Skottland till 16 år i Portugal. Skillnaderna mellan medlemsstaternas rättssystem är alltså betydande på denna punkt.

(c) Personer som är utsatta på grund av sitt psykiska eller emotionella tillstånd (till exempel psykiskt funktionshindrade, personer som lider av psykisk sjukdom som schizofreni, personer med onormalt låg IQ och personer som lider av autism). Misstänkta med låg IQ, svag läsförmåga eller bristande fattningsförmåga löper större risk att försätta sig i trångmål, inklusive att göra ogrundade erkännanden, under polisförhören [57]. En möjlighet skulle vara att kräva att poliser som griper en misstänkt gör en särskild notering om den misstänktes psykiska tillstånd om detta i samband med arresteringen. Om poliserna är skyldiga att bedöma frågan (och göra en skriftlig notering om sin bedömning), kan det med tiden komma att bli lättare att identifiera misstänkta som är utsatta på grund av nämnda handikapp. Det finns ett verkligt problem när det gäller att identifiera vilka som tillhör denna grupp. Fortbildning av poliser och advokater borde vara ett steg på vägen för att lösa detta.

[57] Gudjonsson, Clare, Rutter och Pearse: Persons at Risk During Interviews in Police custody: the Identification of Vulnerabilities. Research Study n° 12. The Royal Commission on Criminal Justice. HMSO. London (1993).

(d) Personer som är utsatta på grund av sitt fysiska tillstånd (fysiskt funktionshindrade inklusive döva, personer med sjukdomar som diabetes eller epilepsi etc. eller personer som bär pacemaker samt personer med talsvårigheter och personer med mer uppenbara funktionshinder).

I denna grupp ingår även misstänkta med mycket allvarliga sjukdomstillstånd som kräver fortlöpande medicinering och/eller övervakning, till exempel HIV/AIDS, samt gravida kvinnor, i synnerhet de som löper risk att få missfall.

Misstänkta som uppger att de lider av hälsoproblem, också om det inte finns några synbara symptom, kunde ges en automatiskt rätt till läkarundersökning. Undersökningen kunde användas för att avgöra om personen i fråga är tillräckligt frisk för att undergå förhör och eventuellt frihetsberövas (särskilt om frihetsberövandet skulle vara längre än några timmar).

Polis som håller en person som påstår sig lida av hälsoproblem frihetsberövad kunde åläggas att se till att personen även erbjuds medicin. Eftersom poliser inte kan förväntas ha de nödvändiga medicinska kunskaperna kan det bli nödvändigt att införa en metod för att erbjuda läkarundersökning till alla misstänkta som uppger att de lider av ett hälsoproblem.

(e) Personer som är utsatta i egenskap av föräldrar eller försörjningsansvariga, till exempel gravida och småbarnsmödrar (särskilt ensamstående) samt ensamstående fäder som fått ensam vårdnad om små bar.

Det finns en risk, särskilt hos polisen, att en person med ensam vårdnad om små barn gör saker som de tror kommer att förkorta frihetsberövandet. Detta gäller särskilt om den frihetsberövade tror att frigivning mot borgen snabbt kan komma i fråga om han eller hon erkänner brottet eller gör något annat uttalande som polisen antas förvänta sig.

(f) Personer som inte kan läsa eller skriva.

Personer som omfattas av denna kategori kan vara utsatta för att de inte förstår ärendets gång.

(g) Flyktingar enligt 1951 års flyktingkonvention, personer som omfattas av andra former av internationellt skydd och asylsökande [58].

[58] För dessa personkategorier är Europeiska unionen i färd med att utveckla åtgärder och normer i enlighet med artikel 63 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Flyktingar och andra personer i behov av internationellt skydd, inklusive asylsökande, är utsatta av en rad skäl, till exempel språkliga och kulturella problem, rädsla för fientlig behandling från polishåll och begränsade rättigheter i värdlandet, samtidigt som de har förlorat skyddet från sitt ursprungsland och därmed inte har någon möjlighet att få hjälp via ursprungslandets konsulat. En person som behöver internationellt skydd kan med rätt eller orätt misstänkas av myndigheterna för att vistas olagligt i landet och därför känna sig särskilt utsatt som misstänkt eller tilltalad i ett brottmål. Prostitution eller dom för brott kan leda till att dessa personer berövas rätten att söka flyktingstatus eller riskerar att förlora sin redan förvärvade flyktingstatus [59] eller ställning som berättigad till subsidiärt skydd. En person som har begått ett allvarligt icke-politiskt brott i den mening som avses i rådets direktiv 2001/55/EG [60] får undantas från tillfälligt skydd (artikel 28). Följaktligen står det mer på spel för personer i behov av internationellt skydd, för vilka en brottmålsdom kan bli en tyngre börda än för andra misstänkta. Dessutom väcker hotet om "dubbelbestraffning" genom utvisning efter det att straffet har avtjänats särskilda frågor genom att flyktingar och personer i behov av internationellt skydd i princip inte kan skickas tillbaka till sina ursprungsländer.

[59] I artikel 12 i 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning föreskrivs att flyktingars personrättsliga ställning skall bestämmas av lagen i det land där han har sitt hemvist eller, om han saknar hemvist, av lagen i det land där han har sin vistelseort.

[60] Rådets direktiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta, EGT L 212, 7.8.2001, s. 12..

(h) Alkohol- och narkotikamissbrukare (särskilt om de är under inflytande av droger under förhöret).

Personer inom denna kategori kan vara utsatta av en rad orsaker. Hur utsatt en individ är beror på en rad faktorer, som graden av beroende, ålder, allmänt hälsotillstånd och givetvis om personen i fråga lider av abstinens. De kan vara i så dåligt skick att de inte kan besvara polisens frågor, i vilket fall de bör behandlas som personer med hälsoproblem och erbjudas läkarvård, som under d) ovan. Det kräver dock att antingen att personen kan förklara att han lider av hälsoproblem eller att de ansvariga poliserna har tillräckliga kunskaper för att kunna göra denna bedömning själva. Vården måste i dessa situationer ges ovillkorligt och får aldrig vara ett resultat av den vårdbehövande gått med på att svara på frågor eller tillhandahålla information.

När det gäller narkotikamissbrukare kan de på olika sätt stå under tryck att avslöja varifrån narkotikan kommer, så att det går att hitta och åtala langare och smugglare. Alternativt kan de ha hotats med repressalier av langare och smugglare om de avslöjar något för polisen.

Det straffrättsliga förfarandet kan dock vara ett tillfälle för den misstänkte/tilltalade att få hjälp eller känna sig motiverad att söka hjälp för sitt missbruk. Följaktligen bör man visa lyhördhet i förbindelserna med misstänkta inom denna kategori.

6.2. Diskussion och frågor

Kommissionen föreslår att medlemsstaterna skall ha en allmän skyldighet att se till att deras rättssystem ger utrymme för en högre grad av skydd för alla grupper av utsatta misstänkta och tilltalade i brottmål. Kommissionen bekräftar att bedömningen av utsatthet kan vara svår och att det under vissa förhållanden kanske är mindre lämpligt att använda en metod baserad på indelning i kategorier. Vid sin bedömning av om en ung man borde ha beviljats kostnadsfri rättshjälp såg Europadomstolen till den tilltalades "personliga situation" som en faktor att ta i beaktande vid bedömningen av om det låg i rättvisans intresse att ge rättshjälp [61]. I domen beskrivs den tilltalade som en ung man av utländsk härkomst från en underprivilegierad bakgrund, utan någon egentlig yrkesutbildning och med ett digert brottsregister. Han hade använt narkotika sedan 1975, nästan dagligen sedan 1983, och levde vid den aktuella tidpunkten tillsammans med sin familj på socialbidrag. Vissa delar av denna beskrivning kan hänföras till de kategorier som anges ovan, andra inte. Det står emellertid klart att Europadomstolen anser att de myndigheter som beviljar rättshjälp är kapabla att göra en bedömning av misstänktas och tilltalades "personliga situation". Polis och andra brottsbekämpande myndigheter bör också kunna göra denna typ av bedömningar.

[61] Quaranta mot Schweiz, dom av den 24 maj 1991, serie A, nr 25, citerad i fotnot 43 ovan.

Innan åtal väcks, under tiden som den misstänkte hålls frihetsberövad hos polisen eller förhörs på annat sätt (eller i samband med husrannsakan) bör polis och annan brottsbekämpande personal överväga fråga om den misstänktes potentiella utsatthet. De kunde åläggas att visa, genom en skriftlig anteckning, att de har gjort en bedömning av den misstänktes utsatthet. Om bedömningen leder fram till att misstänkte är att anse som särskilt utsatt, kunde det finnas en skyldighet för de brottsbekämpande myndigheterna att visa att de har vidtagit nödvändiga lämpliga steg (till exempel förmedlat läkarvård, kontaktat familjen, givit den misstänkte möjlighet att informera någon om frihetsberövandet etc.) för att erbjuda en högre grad av skydd. De bör åläggas att göra en verifierbar skriftlig anteckning av vilka steg som ansetts nödvändiga (om den misstänkte bedömts som utsatt) och bekräfta om dessa steg faktiskt vidtogs.

När den misstänkte åtalas för ett brott bör alla former av potentiell utsatthet, till exempel behov av språkligt bistånd eller läkarvård, antecknas i domstolsprotokollet och i den tilltalades häktningsprotokoll om han sitter häktad inför rättegången.

Om det sedermera framkommer att den tilltalades utsatthet antingen inte antecknades alls, eller om så skedde, att inga åtgärder vidtogs, så bör medlemsstaten ge den berörda personen tillgång till rättsmedel eller ersättning.

Bedömningen av den misstänktes potentiella utsatthet är svår, men kunde underlättas om berörd personal erbjöds fortbildning på området.

Fråga 21:

Är personer inom följande kategorier särskilt utsatta? Om ja, vad kan medlemsstaterna åläggas att göra för att erbjuda tillräckliga garantier i brottmål för

(a) utlänningar,

(b) barn,

(c) personer som lider av ett psykiskt eller emotionellt funktionshinder i vidaste bemärkelse,

(d) fysiskt funktionshindrade och sjuka,

(e) småbarnsföräldrar,

(f) personer som inte kan läsa och skriva,

(g) flyktingar och asylsökande,

(h) alkoholister och narkomaner?

Bör ytterligare kategorier läggas till denna förteckning?

Fråga 22:

Bör poliser, jurister och/eller häktespersonal åläggas att göra en bedömning, inklusive en skriftlig anteckning om denna bedömning, av den misstänktes/tilltalades potentiella utsatthet på vissa stadier av ett brottmålsförfarande, samt en anteckning om vilka åtgärder som har vidtagits ifall den misstänkte/tilltalade befunnits vara särskilt utsatt?

Fråga 23:

Om poliser, jurister och/eller häktespersonal åläggs att göra en bedömning av den misstänktes/tilltalades potentiella utsatthet på vissa stadier av ett brottmålsförfarande, bör de då även ha skyldighet att följa upp denna bedömning med lämpliga åtgärder?

Fråga 24:

Bör det finnas påföljder för det fall att polis och/eller andra brottsbekämpande myndigheter underlåter att bedöma och rapportera den misstänktes potentiella utsatthet eller att vidta nödvändiga åtgärder ifall den misstänkte/tilltalade befunnits vara särskilt utsatt? I så fall vilka?

7. RÄTTEN TILL KONSULÄRT BISTÅND

7.1. Inledning

Som redan framgått ovan i fråga om översättare och tolkar är det lätt att identifiera utländska medborgare som en utsatt grupp. Det gäller såväl medborgare i andra EU-länder som tredjelandsmedborgare. En rad icke-statliga organisationer har konstaterat att denna grupp inte alltid får en rättvis behandling. En betydande förbättring av skyddet skulle kunna åstadkommas om man fullt ut genomförde bestämmelserna i 1963 års Wienkonvention om konsulära förbindelser, där det i artikel 36.1 föreskrivs att:

"(a) [konsuler skall] ha frihet att meddela sig med medborgare i den sändande staten och besöka dem. Medborgare i den sändande staten skall ha samma frihet att meddela sig med och besöka denna stats konsuler;

(b) vederbörande myndigheter i den mottagande staten [skall], när en medborgare i den sändande staten inom konsulatdistriktet anhålls, sätts i fängelse eller i häkte i avvaktan på rättegång eller tas i förvar på något annat sätt, utan dröjsmål underrätta konsulatet, om han begär det. Varje till konsulatet ställt meddelande från den som anhållits, fängslats, häktats eller tagits i förvar skall också vidarebefordras av nämnda myndigheter utan dröjsmål. Myndigheterna skall utan dröjsmål upplysa honom om hans rättigheter enligt detta moment; (...)"

I denna bestämmelse föreskrivs även en rätt att besöka frihetsberövade landsmän.

Utländska medborgare vägrar ibland att träffa en företrädare för sitt eget land (en tänkbar situation när det gäller exempelvis asylsökande och flyktingar som flyr förföljelse i hemlandet och som därför inte kan förväntas vilja ha hjälp från sitt konsulat). Sådana personer har rätt att kontakta företrädare från ett annat land som har åtagit sig att bevaka deras intressen [62] eller en person eller internationell organisation som de själva har valt [63]. Ett fullständigt genomförande av Wienkonventionen om konsulära förbindelser kunde innebära att man utser en tjänsteman på respektive konsulat som bevakar fall där egna medborgare har åtalats för brott under utlandsvistelser (denna konsulattjänsteman kunde även ha till uppgift att bistå brottsoffer, eftersom tjänstemannen skulle ha kunskaper om landets lagstiftning och brottmålsförfaranden). Konsulattjänstemannen kunde hjälpa den anklagade att kontakta sin familj, advokater, tänkbara vittnen, icke-statliga organisationer som erbjuder stöd åt personer som frihetsberövats utanför hemlandet och vid behov med att vidta särskilda åtgärder, till exempel upprop i tidningar.

[62] Bestämmelse 38 i miniminormerna för behandling av frihetsberövade, antagna 1955 av FN-konferensen om förebyggande av brott och behandlingen av lagöverträdare: "(1) [...]. (2) Prisoners who are nationals of States without diplomatic or consular representation in the country and refugees or stateless persons shall be allowed similar facilities to communicate with the diplomatic representative of the State which takes charge of their interests or any national or international authority whose task it is to protect such persons."

[63] Princip 16 i FN:s principer till skydd av alla personer som är under någon form av frihetsberövande (Body of Principles), som antogs av FN:s generalförsamling 1988:

Det som lockar med denna lösning är en minskad börda för den stat där rättegången äger rum och ökade möjligheter att få hjälp för den misstänkte/tilltalade, särskilt hjälp på ett språk som han förstår.

7.2. Diskussion och frågor

Kommissionen inser att många tilltalade för närvarande inte kommer i åtnjutande av denna rätt, ibland för att de inte känner till den (eller upplyses om den), men även för att de tilltalade ofta avböjer konsulärt bistånd när det erbjuds, eftersom de inte vill att myndigheterna i hemlandet skall få kännedom om deras arrestering i utlandet. Det bör skapas en större förståelse av vad denna rätt innebär hos alla inblandade och medlemsstaterna bör ta itu med frågan hur deras konsulära tjänstemän skall kunna erbjuda hjälp åt egna medborgare som arresterats utomlands. Det finns ytterst lite information tillgänglig om hur ofta hjälp via konsulat erbjuds och huruvida medlemsstaterna uppfyller sina åtaganden på detta område.

Underlåtelse att följa konventionen om konsulära förbindelser kan bli en fråga för Internationella domstolen i Haag [64]. Förfaranden i Internationella domstolen är emellertid långdragna. Eftersom det är stater som vänder sig till domstolen är grunden för talan att staten i fråga har lidit skada till följd av att dess medborgare inte har fått den behandling som kan förväntas i konsulära sammanhang. Detta är dock inte till någon hjälp för den person som faktiskt drabbats av överträdelsen. Även om den berörda personens hemland är berett att väcka talan mot den felande staten, är detta inget praktiskt och effektivt sätt att hävda sin rätt för den enskilde individen. Därför tål det att övervägas vilka rättsmedel som kunde eller borde finnas tillgängliga för enskilda i en sådan situation.

[64] Se mål i Internationella domstolen: Paraguay mot USA (Breard-målet), beslut av den 9 april 1998 (målet nedlagt) och Tyskland mot USA (Lagrand-målet), dom av den 27 juni 2001. Se även det aktuella målet Avena och andra mexikanska medborgare (Mexiko mot Amerikas förenta stater), där ett interimistiskt beslut är att vänta den 5 februari 2003.

Misstänkta och tilltalade kunde upplysas om sin rätt genom den rättighetsinformation som beskrivs i avsnitt 5. Poliser kunde göras medvetna om vad som gäller med avseende på dessa rättigheter om medlemsstaterna kunde samarbeta om att se till att den inblandade personalen får lära sig att kontakta berörd konsulär myndighet om de arresterar en utländsk medborgare.

Fråga 25:

Bör medlemsstaterna åläggas att se till att det finns en särskild tjänsteman med ansvar för att övervaka misstänktas och tilltalades rättigheter i brottmålsförfaranden i det land där konsulatet är beläget?

Fråga 26:

Bör medlemsstaterna åläggas att se till att deras polisiära myndigheter följer Wienkonventionen om konsulära förbindelser genom att säkra att polistjänstemän får lämplig utbildning?

Fråga 27:

Bör det finnas några påföljder för underlåtelse att följa Wienkonventionen? I så fall vilka?

8. ATT KÄNNA TILL SINA RÄTTIGHETER

8.1. Inledning

Det är viktigt både för de brottsutredande myndigheterna och för personer som är föremål för brottsutredning att fullt ut känna till vilka rättigheter som gäller. Kommissionen anser att det bör införas ett system som ålägger medlemsstaterna att förse misstänkta och tilltalade med skriftliga uppgifter om de grundläggande rättigheter de omfattas av - så kallad rättighetsinformation. Förslaget har på det hela taget mottagits väl och det lades även fram variationer på samma tema. Många av de som svarat ansåg att ett sådant system skulle förbättra de misstänktas och tilltalades ställning avsevärt. Europaparlamentet har reagerat positivt på förslaget om rättighetsinformation och anser att ett sådant initiativ bör få budgetanslag. En handling av det här slaget torde inte kosta särskilt mycket att framställa, i synnerhet sedan de inledande kostnaderna för utformningen har täckts.

8.2. Diskussion och frågor

Olika förslag har lagts fram, till exempel om rättighetsinformation uppdelad i två delar: en gemensam del för hela EU och en del som medlemsstaterna kan utforma i enlighet med nationell lagstiftning. En viktig faktor är att se till att rättighetsinformationen är begriplig, också för misstänkta med dålig läsförmåga eller låg IQ.

En möjlighet är alltså att dela upp rättighetsinformationen i en gemensam "del 1" och en "del 2" som kan utformas av medlemsstaterna för att ta hänsyn till nationella bestämmelser. Informationen bör vara tillräckligt utförlig för att fylla sin funktion, men samtidigt så enkelt utformad att den lätt kan förstås av alla. Målet skulle vara att hålla den så kort som möjligt. Informationen kunde utformas centralt på alla officiella EU-språk eller så kunde det finnas någon annan mekanism för att garantera största möjliga enhetlighet.

Rättighetsinformationen bör ges till den misstänkte vid det första tillfället då dennes rättigheter blir aktuella och han behöver skydd. Svårigheten är att bedöma exakt när denna situation uppstår. Det kan vara vid anhållandet, men även tidigare. Rättighetsinformationen kunde lämnas när den misstänkte väl befinner sig på polisstationen men inte senare eftersom rättighetsinformationen för att vara till nytta måste ges så snart personen har frihetsberövats och rättigheter enligt artikel 5 och artikel 6 i Europakonventionen uppkommer. Om informationen inte lämnas förrän den misstänkte tagits i polisförvar uppkommer dock frågan om hur man kan se till att vederbörande är medveten om sina rättigheter innan han mottar rättighetsinformationen. Det verkar dock logiskt att informationen lämnas på polisstationen, eftersom informationsmaterialet torde finnas där, också i olika språkversioner.

Det är svårt att bedöma om den misstänkte borde åläggas att skriva på att han har mottagit rättighetsinformationen. Kommissionen rådfrågade experter från medlemsstaterna på denna punkt. Många ansåg att det inte borde behövas någon signatur. Vissa experter undrade över rättighetsinformationens status och konsekvenserna av att inte ge den till den misstänkte.

Kommissionen är medveten om vissa av de svårigheter som medlemsstaterna gör gällande. Vissa anser att Europakonventionen i sig redan fungerar som en rättighetsförklaring. Andra hävdar att deras lagstiftning är alltför komplicerad för att kunna sammanfattas i en "lättsmält" handling eller att den misstänktes/tilltalades rättigheter utvecklas under lagföringens gång, så att rättighetsinformationen skulle behöva vara upp till 50 sidor lång för att täcka in alla alternativ och stadier. Det senare borde dock inte vara något problem. När den misstänkte väl har en advokat som företräder honom (rätten till en advokat kommer att meddelas genom rättighetsinformationen, om inte tidigare), kommer advokaten att kunna förklara vilka rättigheter som gäller för personen i fråga.

Fråga 28:

Är det möjligt att införa rättighetsinformation för hela EU? Om ja, vad bör den i så fall innehålla?

Fråga 29:

När bör rättighetsinformationen överlämnas till den misstänkte?

Fråga 30:

Bör den misstänkte åläggas att underteckna bevis på att han har mottagit rättighetsinformationen?

Fråga 31:

Vilka (om några) bör vara de rättsliga följderna av att inte överlämna rättighetsinformationen till den misstänkte?

9. EFTERLEVNAD OCH ÖVERVAKNING

9.1. Inledning

Det tål att upprepas att avsikten med initiativet till rättssäkerhetsgarantier för misstänkta och tilltalade i brottmål i Europeiska unionen inte i något avseende är att ersätta eller ens komplettera Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Förhoppningen är att medlemsstaterna som ett resultat av initiativet följer Europakonventionen mer noggrant inom de områden som täcks av denna grönbok. Det går inte att alltid förlita sig på Europadomstolen som säkerhetsnät vid överträdelser av Europakonventionen. Detta skulle vara orealistiskt av en rad skäl. Europadomstolen är en domstol vars avgöranden inte kan överklagas. Vidare har domstolen uttryckt farhågor om sin förmåga att hantera sin allt större arbetsbelastning [65]. Om det förekommer upprepade klagomål om överträdelser av Europakonventionen, bör medlemsstaterna ha resurser att komma till rätta med detta av egen kraft. Eftersom principen om ömsesidigt erkännande bara kan genomföras effektivt om de finns ett ömsesidigt förtroende är det, som diskuterats ovan [66], också av detta skäl viktigt att de gemensamma miniminormerna följs. Miniminormerna bör följas på en påvisbart hög nivå. För att varje medlemsstat skall kunna försäkra sig om i vilken grad andra medlemsstater följer normerna, bör det finnas någon form av utvärdering. Det ömsesidiga förtroendet måste vara något mer än en känsla av tillit mellan medlemsstaternas myndigheter. Det måste också förankras i medvetandet hos advokater, brottsbekämpande personal och alla de som dagligen fattar beslut baserade på principen om ömsesidigt erkännande. Detta kan inte uppnås över en natt, och kanske inte alls om det inte finns pålitliga metoder för att utvärdera hur miniminormerna följs i Europeiska unionen som helhet. Detta kommer att gälla i så mycket högre grad efter anslutningen av kandidatländerna. När en utvärderingsmekanism har antagits bör bedömning ske regelbundet och fortlöpande.

[65] Rapport från Evaluation Group on the means to guarantee the continued effectiveness of the European Court of Human Rights, Strasbourg, september 2002.

[66] Se del 1-"Stärkt ömsesidigt förtroende".

För närvarande finns det ett växande behov av utvärdering av åtgärder på området för rättsliga och inrikes frågor. I flera bidrag till arbetsgrupp X ("Frihet, säkerhet och rättvisa"), som sammanträder inom ramen för konventet om EU:s framtid [67], uppmanas till utvärdering och övervakning av genomförandet av området med frihet, säkerhet och rättvisa. En arbetsgrupp har bildats för att överväga frågor om frihet, säkerhet och rättvisa mer ingående. Kommissionsledamoten med ansvar för rättsliga och inrikes frågor, António Vitorino, förespråkar bättre metoder för utvärdering och övervakning av hur EU-lagstiftningen genomförs i praktiken [68]. Andra förslag är en mekanism för tidig varning vid överträdelser av grundläggande rättigheter [69] och utvärdering samt en större inblandning från EG-domstolens sida [70].

[67] Konventet om Europeiska unionens framtid. För information och dokument, gå till webbplatsen: http://european-convention.eu.int/ bienvenue.asp?lang=SV&Content=. Arbetsgrupp X har inrättats för att närmare undersöka frågor om frihet, säkerhet och rättvisa.

[68] Arbetsgrupp X "Frihet, säkerhet och rättvisa", arbetsdok. 17, 15 november 2002.

[69] Arbetsgrupp X "Frihet, säkerhet och rättvisa", arbetsdok. 13, 15 november 2002.

[70] Arbetsgrupp X, kommentarer av Ana Palacio, konventsledamot och företrädare för den spanska regeringen, i arbetsdok. 5, 18 november 2002. Ana Palacio anger att i fråga om praktiska åtgärder bör huvudansvaret för att övervaka medlemsstaterna ligga på rådet, som kan garantera en fungerande kontroll genom ett system för inbördes utvärdering. Slutligen skulle EG-domstolen ha full behörighet i det nya fördraget, motsvarande vad som idag gäller för frågor under den första pelaren, att utöva domstolskontroll inom området för rättsliga och inrikes frågor.

9.2. Genomförande av utvärderingen

Kommissionen anser att den bör spela den viktigaste rollen vid utvärderingen och övervakningen. Kommissionen behöver information om hur åtgärder genomförs i praktiken. I en av slutbestämmelserna i rambeslut åläggs medlemsstaterna att underrätta kommissionen om vilka åtgärder de har vidtagit för att införliva rambeslutets bestämmelser med sin nationella lagstiftning. En sådan bestämmelser kan lyda enligt följande:

"Medlemsstaterna skall till (...) kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras nationella lagstiftning." [71]

[71] Artikel 32 i rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, EGT L 190, 18.7.2002.

Kommissionen är dessutom skyldig att se till att rambeslutet genomförs korrekt, dvs. att den nationella lagstiftningen uppfyller målen med EU-åtgärden.

Det förefaller därför lämpligt att kommissionen, utöver att samla in uppgifter om hur skyldigheterna enligt EU-lagstiftningen införlivas med den nationella lagstiftningen, även övervakar hur EU-lagstiftningen tillämpas i praktiken. Detta kunde ske genom att medlemsstaterna själva lämnar in rapporter eller statistik som sammanställts av de nationella myndigheterna, varefter kommissionen jämför och analyserar materialet. Kommissionen kunde också ta hjälp av en grupp av experter. På uppdrag av generaldirektoratet för rättsliga och inrikes frågor har det nyligen inrättats ett nätverk av experter på grundläggande rättigheter. Syftet är att bedöma hur var och en av de rättigheter som förtecknas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tillämpas såväl på nationell nivå som på gemenskapsnivå, mot bakgrund av utvecklingen av den nationell lagstiftning, praxis från författningsdomstolar samt praxis från EG-domstolen och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Expertgruppen kommer att ha till uppgift att sammanställa en skriftlig rapport som sammanfattar läget på området för grundläggande rättigheter, både när det gäller EU-lagstiftning och nationella rättsordningar [72]. Nätverket skall rapportera till kommissionen. För närvarande drivs det på grundval av ett avtal om en första utvärdering över en ettårsperiod, med möjlighet till förlängning i upp till fem år. Om resultaten är tillfredsställande kunde expertgruppen roll utvecklas till att omfatta alla bestämmelser i ett eventuellt rambeslut om rättssäkerhetsgarantier. Eftersom artikel 47 i EU-stadgan om grundläggande rättigheter föreskriver en rätt till rättvis rättegång, har nätverket redan nu mandat att överväga många av förslagen i denna grönbok. Under alla omständigheter bör utvärderingen av gemensamma miniminormer för rättssäkerhetsgarantier ske regelbundet och fortlöpande, hellre än i form av en engångsinsats eller från fall till fall. På så sätt blir det möjligt att avslöja ihållande överträdelser och eventuella andra tecken på att miniminormerna inte följs.

[72] Expertnätverket för stadgan inrättades i juli 2002, enhet A5, GD RIF. Nätverkets uppgifter och befogenheter anges i upphandlingsmeddelande 2002/S60 - 046435, EGT S 60, 26.3.2002.

9.3. Verktyg för utvärderingen

Utvärderingen bör omfatta tillämpningen av miniminormerna på alla nivåer och stadier av brottmålsförfarandena. Det finns många olika utvärderingsverktyg som kan användas. Det mest uppenbara är den statistik som medlemsstaterna skall tillhandahålla om antalet brottmålsförfaranden och rättegångar, antalet tilltalade med ombud (i procent av det totala antalet), antalet mål där juridiska översättare och tolkar användes (i procent) och andra liknande indikatorer. Det bör dock finnas en mekanism för rapportering och undersökning av klagomål om att miniminormerna inte har följts. Klagomål om rättighetskränkningar, särskilt när dessa anklagelser återkommande riktas mot en viss myndighet (en domstol, en polisstation eller till och med ett geografiskt område) är goda indikatorer på ett underliggande problem. I vissa medlemsstater görs inspelningar (ljud och bild) av polisförhör. Dessa skyddar poliser mot anklagelser om felaktig behandling utan är också utmärkta bevis på vad som faktiskt ägde rum vid förhöret. Om medlemsstaterna godtog att förhör spelades in skulle detta vara ett bra verktyg för att utvärdera i vilken mån de gemensamma miniminormerna för rättssäkerhetsgarantier efterlevs.

För att utvärderingen skall tjäna sitt avsedda syfte måste omfattningen av utvärderingen och de förväntade resultaten anges axakt. Därför är tydlighet vid fastställandet av villkoren för det övervakande organet en absolut nödvändig förutsättning.

9.4. Påföljder

Frågan om utvärdering och övervakning leder också till frågan om vilka åtgärder som skall vidtas om normerna inte följs eller om tillämpningen inte når upp till överenskomna gemensamma nivån. Enskilda överträdelser av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna kan tas upp av Europadomstolen. I artikel 7 i Fördraget om Europeiska unionen föreskrivs mycket stränga påföljder för "allvarliga och ihållande" överträdelser från en medlemsstaternas sida [73]. Det måste övervägas om det också kan finnas någon annan typ av påföljd, till exempel vid ihållande överträdelser som inte är tillräckligt allvarliga för att omfattas av artikel 7 i EU-fördraget.

[73] Se avsnitt 1.2 ovan.

9.5. Slutsatser

Fastställandet av gemensamma miniminormer för rättssäkerhetsgarantier för misstänkta och tilltalade i brottmål i Europeiska unionen kommer att bidra till större klarhet i vad som kan förväntas av polis och domstolar. En effektiv och fortlöpande övervakning garanterar att dessa normer följs också i praktiken.

Fråga 32:

Är utvärdering av hur de gemensamma miniminormerna följs en viktig faktor för ömsesidigt förtroende och därmed för ömsesidigt erkännande?

Fråga 33:

Vilken information behöver kommissionen för att kunna bedöma efterlevnaden av gemensamma miniminormer för rättssäkerhetsgarantier?

Fråga 34:

Är inspelning av polisförhör en önskvärd metod för effektiv övervakning? Vilka andra metoder kan tänkas fungera effektivt?

Fråga 35:

Bör det finnas påföljder för situationer där rättssäkerhetsgarantierna inte når upp till de gemensamma miniminormerna? I så fall vilka?

FRÅGOR:

Allmänt

1 Behövs det ett initiativ om rättssäkerhetsgarantier på EU-nivå?

Juridisk rådgivning och rättegångsbiträde

2 Bör alla medlemsstater åläggas att införa ett system för tillhandahållande av rättegångsbiträde i brottmål, som åtminstone uppfyller ett minimum av vad som krävs för att följa artikel 6.3 c i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna?

3 Om medlemsstaterna åläggs att införa ett system för tillhandahållande av rättegångsbiträde i brottmål, bör de i så fall också åläggas att se till att arvodena är tillräckligt höga för att göra det attraktivt för försvarsadvokater att delta i systemet?

4 Om medlemsstaterna åläggs att införa ett system för tillhandahållande av rättegångsbiträde i brottmål, bör de i så fall också åläggas att kontrollera kompetens, erfarenhet och/eller kvalifikationer hos de advokater som deltar i systemet?

5 I artikel 6.3 i Europakonventionen föreskrivs att en person som blivit anklagad för brott och "saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde" skall erhålla ett sådant utan kostnad. Hur skall medlemsstaterna avgöra huruvida den tilltalade kan betala för ett rättegångsbiträde eller inte?

6 I artikel 6.3 c i Europakonventionen föreskrivs att en person som blivit anklagad för brott skall erhålla ett rättegångsbiträde utan kostnad "om rättvisans intresse så fordrar". Bör denna rätt vara begränsad till brott som innebär en risk för frihetsberövande eller även omfatta till exempel en risk för förlust av anställning eller anseende?

7 Om rättegångsbiträde skall tillhandahållas kostnadsfritt för alla typer av brott med undantag för vissas som anses som mindre allvarliga, vilken definition av "mindre allvarliga brott" skulle kunna godtas av alla medlemsstater?

8. Bör det, om man bortser från Europadomstolens avgöranden, finnas påföljder för det fall att en medlemsstat inte beviljar rättshjälp till någon som är berättigad?

Rätten till översättning och tolkning

9 Bör det finnas en officiell metod för att fastställa om den misstänkte/tilltalade förstår rättegångsspråket tillräckligt väl för att kunna försvara sig?

10 Bör medlemsstaterna anta kriterier för att fastställa i vilken omfattning den misstänkte/tilltalade skall ha tillgång till tolkning under brottmålsförfarandet, inklusive före rättegången?

11 Vilka kriterier kan användas för att fastställa när den tilltalade skall ha rätt till en översättare/tolk som arbetar endast för honom och inte samtidigt för åklagarsidan eller domstolen?

12 Bör medlemsstaterna ha skyldighet att tillhandahålla översättning av vissa klart definierade rättegångshandlingar i brottmål? Om ja, vilka handlingar bör översättas för att det skall vara fråga om en rättvis rättegång (minimikrav)?

13 Bör medlemsstaterna ha skyldighet att upprätta nationella register över juridiska översättare och tolkar? Om ja, bör man även införa ett system för auktorisering, tidsbegränsad registrering som kan förnyas och fortlöpande fortbildning?

14 Om medlemsstaterna upprättar register över juridiska översättare och tolkar, vore det i så fall att föredra att använda dessa som bas för upprättande av ett gemensamt europeiskt register över översättare och tolkar eller bör det införas ett system där de olika medlemsstaterna har tillgång till varandras register?

15 Skulle det finnas någon fördel med att ålägga medlemsstaterna att införa ett nationellt system för fortbildning av juridiska översättare och tolkar?

16 Bör medlemsstaterna ha skyldighet att utse ett ackrediteringsorgan för att förvalta ett eventuellt system med auktorisering, tidsbegränsad registrering som kan förnyas och fortlöpande kompetensutveckling? Bör i så fall justitie- eller inrikesministerierna arbeta tillsammans med ackrediteringsorganet för att se till att både jurist- och lingvistgruppens synpunkter och behov tas i beaktande?

17 Om medlemsstaterna skulle ha skyldighet att införa system för tillhandahållande av juridiska översättare och tolkar i brottmål, bör det i så fall även krävas att de ser till att ersättningen är tillräckligt hög för att göra det attraktivt för översättare och tolkar att delta i systemet?

18 Hur bör en eventuella etiska regler vara utformade och vem skall stå för utformningen?

19 Kommissionen inser att det råder brist på juridiska översättare och tolkar med lämpliga kvalifikationer. Vad kan göras för att skapa ett större intresse för yrket?

20 Bör det, bortsett från Europadomstolens avgöranden, vara möjligt att utdöma påföljder om en medlemsstat inte tillhandahåller personer adekvat tolkning och översättning?

Skydd för särskilt utsatta grupper

21 Är personer inom följande kategorier särskilt utsatta? Om ja, vad kan medlemsstaterna åläggas att göra för att erbjuda tillräckliga garantier i brottmål för

(1) utlänningar,

(2) barn,

(3) personer som lider av ett psykiskt eller emotionellt funktionshinder i vidaste bemärkelse,

(4) fysiskt funktionshindrade och sjuka,

(5) småbarnsföräldrar,

(6) personer som inte kan läsa och skriva,

(7) flyktingar och asylsökande,

(8) alkoholister och narkomaner?

Bör ytterligare kategorier läggas till denna förteckning?

22 Bör poliser, jurister och/eller häktespersonal åläggas att göra en bedömning, inklusive en skriftlig anteckning om denna bedömning, av den misstänktes/tilltalades potentiella utsatthet på vissa stadier av ett brottmålsförfarande, samt en anteckning om vilka åtgärder som har vidtagits ifall den misstänkte/tilltalade befunnits vara särskilt utsatt?

23 Om poliser, jurister och/eller häktespersonal åläggs att göra en bedömning av den misstänktes/tilltalades potentiella utsatthet på vissa stadier av ett brottmålsförfarande, bör de då även ha skyldighet att följa upp denna bedömning med lämpliga åtgärder?

24 Bör det finnas påföljder för det fall att polis och/eller andra brottsbekämpande myndigheter underlåter att bedöma och rapportera den misstänktes potentiella utsatthet eller att vidta nödvändiga åtgärder ifall den misstänkte/tilltalade befunnits vara särskilt utsatt? I så fall vilka?

Konsulärt bistånd

25 Bör medlemsstaterna åläggas att se till att det finns en särskild tjänsteman med ansvar för att övervaka misstänktas och tilltalades rättigheter i brottmålsförfaranden i det land där konsulatet är beläget?

26 Bör medlemsstaterna åläggas att se till att deras polisiära myndigheter följer Wienkonventionen om konsulära förbindelser genom att säkra att polistjänstemän får lämplig utbildning?

27 Bör det finnas några påföljder för underlåtelse att följa Wienkonventionen? I så fall vilka?

Rättighetsinformation

28 Är det möjligt att införa rättighetsinformation för hela EU? Om ja, vad bör den i så fall innehålla?

29 När bör rättighetsinformationen överlämnas till den misstänkte?

30 Bör den misstänkte åläggas att underteckna bevis på att han har mottagit rättighetsinformationen?

31 Vilka (om några) bör vara de rättsliga följderna av att inte överlämna rättighetsinformationen till den misstänkte?

Utvärdering och övervakning

32 Är utvärdering av hur de gemensamma miniminormerna följs en viktig faktor för ömsesidigt förtroende och därmed för ömsesidigt erkännande?

33 Vilken information behöver kommissionen för att kunna bedöma efterlevnaden av gemensamma miniminormer för rättssäkerhetsgarantier?

34 Är inspelning av polisförhör en önskvärd metod för effektiv övervakning? Vilka andra metoder kan tänkas fungera effektivt?

35 Bör det finnas påföljder för situationer där rättssäkerhetsgarantierna inte når upp till de gemensamma miniminormerna? I så fall vilka?

BILAGA

Relevanta bestämmelser i gällande traktater

Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter

Artikel 9

"1. Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen må utsättas för godtycklig arrestering eller annat godtyckligt frihetsberövande. Ingen må berövas sin frihet utom på sådana grunder och i sådan ordning som föreskrivs i lag.

2. Den som arresterats skall vid arresteringen underrättas om skälen för åtgärden och skall ofördröjligen underrättas om varje anklagelse mot honom.

3. Den som är arresterad eller eljest berövad sin frihet på grund av anklagelse för brottslig gärning skall ofördröjligen ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning. Det skall ej vara allmän regel, att personer som avvaktar rättegång hålls i förvar, men för frigivning må krävas garantier för att vederbörande inställer sig till rättegången, vid varje annat tillfälle under det rättsliga för farandet samt, i förekommande fall, för verkställighet av domen.

4. Den som berövats sin frihet genom arrestering eller eljest skall ha rätt att inför domstol påfordra, att lagligheten av frihetsberövandet prövas utan dröjsmål och att hans frigivning beslutas, om åtgärden ej är laglig.

5. Den som utsatts för olaglig arrestering eller annat olagligt frihetsberövande skall ha rätt till skadestånd."

Artikel 10

"1. Envar som berövats sin frihet skall behandlas humant och med aktning för människans inneboende värde.

2.

(a) Åtalade personer skall, utom under utomordentliga förhållanden, hållas åtskilda från dömda personer och skall ges särskild behandling, som är avpassad efter deras egenskap av icke dömda personer.

(b) Åtalade unga personer skall hållas åtskilda från vuxna, och deras fall skall avgöras så skyndsamt som möjligt.

3. Det väsentliga syftet med behandlingen av fångar skall vara deras bättring och sociala rehabilitering. Ungdomsbrottslingar skall hållas åtskilda från vuxna och ges en efter deras ålder och rättsliga ställning avpassad behandling."

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen

Artikel 55

"Personers rättigheter vid en förundersökning

1. Vid en förundersökning i enlighet med denna stadga skall

a) ingen vara skyldig att yttra sig till sin nackdel eller erkänna skuld,

b) ingen utsättas för någon form av tvång, hot, påtryckning, tortyr eller annan form av grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,

c) den som förhörs på ett annat språk än ett språk som personen till fullo förstår och talar, ha tillgång till kostnadsfritt biträde av en kompetent tolk och till sådana översättningar som är nödvändiga för att uppfylla kravet på rättvisa och

d) ingen utsättas för godtyckligt frihetsberövande eller fängslande och inte heller berövas friheten utom på de grunder och i enlighet med det förfarande som föreskrivs i denna stadga.

2. Om det finns anledning att anta att någon har gjort sig skyldig till ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion och den personen skall förhöras, antingen av åklagaren eller av nationella myndigheter till följd av en begäran enligt del 9, skall den personen också ha följande rättigheter, om vilka han eller hon skall bli underrättad före förhöret:

(a) Rätt att före förhöret bli underrättad om att det finns skäl att tro att han eller hon har gjort sig skyldig till ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion.

(b) Rätt att vara tyst utan att tystnaden beaktas vid avgörande av frågan om skuld eller oskuld.

(c) Rätt till rättsligt biträde efter eget fritt val eller, om personen inte har sådant biträde, att få sig anvisat rättsligt biträde i alla de fall då så krävs i rättvisans intresse och utan kostnad, om han eller hon inte har möjlighet att betala biträdet.

(d) Rätt att bli hörd i närvaro av sin försvarare, såvida han eller hon inte frivilligt har avstått från rätten till försvarare."

Artikel 67

"Den tilltalades rättigheter

1. Vid prövningen av anklagelser skall den tilltalade ha rätt till offentlig rättegång, varvid bestämmelserna i denna stadga skall beaktas, till en rättvis och opartisk rättegång samt till följande minimigarantier utan åtskillnad:

(a) att omedelbart och i detalj bli underrättad om åtalets beskaffenhet, orsak och innehåll på ett språk som den tilltalade till fullo förstår och talar,

(b) att ha tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar och att kunna överlägga fritt och i förtrolighet med en försvarare som den tilltalade själv har valt,

(c) att få sin sak prövad utan onödig tidsutdräkt,

(d) att, med förbehåll för bestämmelserna i artikel 63.2, närvara vid huvudförhandlingen, att försvara sig personligen eller genom ett rättegångsbiträde efter eget fritt val, att, om han eller hon inte har ett rättegångsbiträde, bli informerad om denna rättighet samt att få sig anvisad sådant biträde av Domstolen i alla de fall när så krävs i rättvisans intresse och kostnadsfritt, om den tilltalade saknar erforderliga medel att betala för sådant,

(e) att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom eller henne och att för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda under samma villkor som vittnen åberopade mot honom eller henne; den tilltalade skall också ha rätt att åberopa grunder och framlägga annan bevisning till sitt försvar som är tillåtna enligt denna stadga,

(f) att kostnadsfritt ha biträde av en kompetent tolk och till sådana översättningar som är nödvändiga för att uppfylla kravet på opartiskhet om någon del av förfarandet eller sådana handlingar som framläggs inför Domstolen inte genomförs eller är avfattade på ett språk som den tilltalade till fullo förstår och talar,

(h) att få avge en muntlig eller skriftlig förklaring till sitt försvar, utan att behöva avlägga ed, och

(i) att inte bli ålagd någon omvänd bevisbörda eller något krav på motbevisning.

2. Utöver annat utlämnande av minformation som föreskrivs i denna stadga, skall åklagaren så snart det är praktiskt möjligt till försvaret lämna ut bevisning som åklagaren har i sin besittning eller kontrollerar vilken enligt hans eller hennes åsikt påvisar eller bidrar till att påvisa att den tilltalade är oskyldig eller till att mildra dennes ansvar eller som kan ha betydelse för trovärdigheten av åklagarens bevisning. I fall av tveksamhet om tillämpningen av denna bestämmelse skall Domstolen avgöra frågan."

FN:s konvention om barnets rättigheter

Artikel 40:

"1. Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn som misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt att ha begått brott att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och som tar hänsyn till barnets ålder och önskvärdheten att främja att barnet återanpassas och tar på sig en konstruktiv roll i samhället.

2. För detta ändamål och med beaktande av tillämpliga bestämmelser i internationella instrument skall konventionsstaterna särskilt säkerställa att

(a) inget barn skall misstänkas för eller åtalas för eller befinnas skyldigt att ha begått brott på grund av en handling eller underlåtenhet som inte var förbjuden enligt nationell eller internationell rätt vid den tidpunkt då den begicks;

(b) varje barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott skall ha åtminstone följande

garantier:

(i) att betraktas som oskyldigt innan barnets skuld blivit lagligen fastställd;

(ii) att snarast och direkt underrättas om anklagelserna mot sig och, om lämpligt, genom sina

föräldrar eller vårdnadshavare, och att få juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar;

(iii) att få saken avgjord utan dröjsmål av en behörig, oberoende och opartisk myndighet eller

rättskipande organ i en opartisk förhandling enligt lag och i närvaro av juridiskt eller annat lämpligt biträde och, såvida det inte anses strida mot barnets bästa, särskilt med beaktande av barnets ålder eller situation, barnets föräldrar eller vårdnadshavare;

(iv) att inte tvingas att avge vittnesmål eller erkänna sig skyldigt; att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot barnet samt att på lika villkor för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda;

(v) att, om barnet anses ha begått brott, få detta beslut och beslut om åtgärder till följd därav

omprövade av en högre behörig, oberoende och opartisk myndighet eller rättskipande organ enligt lag;

(vi) att utan kostnad få hjälp av tolk, om barnet inte kan förstå eller tala det språk som används;

(vii) att få sitt privatliv till fullo respekterat under alla stadier i förfarandet.

3. Konventionsstaterna skall söka främja införandet av lagar och förfaranden samt upprättandet av myndigheter och institutioner som är speciellt anpassade för barn som misstänks eller åtalas för eller befinns skyldiga att ha begått brott och skall särskilt

(a) fastställa en lägsta straffbarhetsålder;

(b) vidta åtgärder, då så är lämpligt och önskvärt, för behandling av barn under denna ålder utan att använda domstolsförfarande, under förutsättning att mänskliga rättigheter och rättsligt skydd till fullo respekteras.

4. Olika åtgärder som t ex vård, ledning och före skrifter om tillsyn, rådgivning, övervakning, vård i fosterhem, program för allmän utbildning och yrkesutbildning och andra alternativ till anstaltsvård skall finnas tillgängliga för att säkerställa att barn behandlas på ett sätt som är lämpligt för deras välfärd och är rimligt både med hänsyn till deras personliga förhållanden och till brottet."