52002DC0524

KOMMISSIONENS RAPPORT TILL RÅDET - Analys av den 'öppna förteckningen' över miljörelaterade huvudindikatorer

I N N E H Å L L

1. Bakgrund till denna rapport

2. Analys av indikatorer

3. Grupp 1: Indikatorer som är genomförbara under 2002

3.1. Kamp mot klimatförändringar

3.2. Säkerställande av hållbar transport eller rörlighet

3.3. Hot mot folkhälsan

3.4. Större ansvarstagande vid förvaltning av naturtillgångarna

4. Grupp 2: Indikatorer genomförbara under 2002, men ofullständiga

4.1. Nr 2: Transportintensitet i förhållande till BNP

4.2. Nr 3: Uppdelning enligt transportsätt

4.3. Nr 14/15: Insamlat, förbränt och deponerat kommunalt avfall

4.4. Nr 17 Återvinningsgrad för utvalt material (papper, papp och glas)

4.5. Nr 22: Kväve- och fosforhalter i floder

4.6. Nr 29: Skyddade områden för biologisk mångfald

4.7. Nr 32: Kvävebalans

5. Grupp 3: Indikatorer för vilka tillgängliga uppgifter är otillräckliga och som

troligen inte kommer att vara genomförbara inom den närmaste framtiden

5.1. Nr 6: Investeringar i transportinfrastruktur uppdelat på transportsätt (passagerare

och frakt)

5.2. Nr 18: Återvinningsgrad för utvalt material (utvidgat till andra material)

5.3. Nr 20: Farligt avfall som har genererats

5.4. Nr 23: Utsläpp av föroreningar (näringsämnen, organiska ämnen, kemikalier)

i vatten

5.5. Nr 24: Dricksvattnets kvalitet

5.6. Nr 25 Vattenanvändning uppdelad på sektorer

5.7. Nr 26: Resursproduktivitet

5.8. Nr 30: Användning av bekämpningsmedel

5.9. Nr 33: Utveckling av markanvändningen i huvudkategorier (kan ersättas med utveckling av bebyggda områden)

6. Grupp 4: Indikatorer som är oklara eller kräver mer omfattande metodutveckling eller annat utvecklingsarbete

6.1. Nr 4: Befolkningens exponering för höga bullernivåer på grund av transporter

6.2. Nr 5: Genomsnittlig reslängd och restid per person, fördelad på färdsätt och syfte

6.3. Nr 7: Internalisering av externa kostnader i transportsektorn

6.4. Nr 11/12: Exponering för och konsumtion av giftiga kemikalier

6.5. Nr 16: Förebyggande åtgärder mot avfall

6.6. Nr 19: Utnyttjandegrad för utvalt material

6.7. Nr 27: Materialintensitet (BNP/totalt materialbehov)

6.8. Nr 28: Index för biologisk mångfald

6.9. Nr 34: Förorenad och eroderad jord

7. Nr 13: Diskussion om "Indikatorer i strategin för hållbar utveckling i förhållande till folkhälsan"

7.1. Föreslagen indikator: Antal personer som dödats i vägtrafikolyckor

7.2. Tillgång till uppgifter

7.3. Förslag till vidareutveckling

8. SLUTSATSER och FORTSATT ARBETE

8.1. Utarbetande av indikatorer i grupp 1-3

8.2. Fortsatt arbete med indikatorerna i grupp 4

BILAGA

Analys av den 'öppna förteckningen' över miljörelaterade huvudindikatorer

Sammanfattning

Rådet antog i december 2001 sina slutsatser om miljörelaterade huvudindikatorer för hållbar utveckling som en del av de strukturella indikatorer som skall införas i 2002 års vårrapport. I dessa slutsatser erkändes otillräckligheten i den nuvarande uppsättningen av sju miljörelaterade indikatorer och kommissionen med Eurostat, Europeiska miljöbyrån (EEA) och medlemsstaterna anmodades att "analysera nuvarande beräkningsmetod och tillgång till de uppgifter som behövs för beräkning av de indikatorer som förtecknas i bilaga II samt lägga fram ett förslag till en detaljerad arbetsplan för att utveckla dem". Denna s. k. 'öppna förteckning' innehåller 34 indikatorer, och är resultatet av de överväganden som rådets arbetsgrupp för miljön gjort. Avsikten är att upprätta ett förråd av indikatorer ur vilket de sju miljörelaterade indikatorer, som skall införas i de årliga vårrapporterna, kan utväljas.

Detta dokument har färdigställts som svar på denna anmodan. I analysen undersöktes befintliga kända internationella uppgiftskällor, de uppgifter som varit tillgängliga i dessa källor, samt de definitioner och metoder, som varit tillgängliga. Indikatorerna har betraktats som genomförbara om de varit grundade på solid vetenskap, och aktualiserade uppgifter är tillgängliga från tillförlitliga källor, i ett tillräckligt antal så att utvecklingstendenser kan identifiearas. Ett ytterligare villkor har varit jämförbarhet mellan medlemsstater och i görligaste mån med andra länder. När indikatorer och uppgifter inte är särskilt påverkbara dvs. inte snabbt kan ändras som svar på en åtgärd och på så sätt tjäna till att övervaka verkningarna av någon politisk åtgärd eller av andra ändrade omständigheter har detta påpekats. Någon uttrycklig analys av de föreslagna indikatorernas politiska betydelse har inte utförts.

Analysen utmynnade i en klassificering av indikatorerna i fyra grupper, från dem som är genomförbara omgående till sådana som har små utsikter att till rimliga kostnader någonsin bli genomförbara. Den fjärde gruppen består av indikatorer vars definition är oklar och där det är svårt att fastställa de uppgifter som kommer att krävas. I vissa fall, när indikatorn i förteckningen ansetts icke genomförbar, åtminstone inom en nära framtid, har ett alternativ föreslagits.

Denna rapport är en sammanfattning av en mer teknisk analys och inriktar sig på indikatorerna i de första tre grupperna, dvs. på dem som är genomförbara omgående eller sannolikt genomförbara i framtiden. Dessutom ges en kort översikt över indikatorerna i den fjärde gruppen.

Ett detaljerat arbetsprogram för framställningen av indikatorerna kommer med ledning av rådets prioriteringar att utvecklas i nästa steg Detta kan komma att inbegripa en översyn av insamlings- och utvärderingssystemen samt nuvarande rapporteringsmekanismer och arbetet kommer att utföras i nära samarbete mellan Eurostat och dess partner i gemenskapens statistiska system, särskilt med tanke på unionens utvidgning.

Det bör understrykas att ytterligare arbete med dessa indikatorer inte kan begränsas till kommissionen. Ett framgångsrikt genomförande kommer också att kräva helhjärtat deltagande och åtaganden från nationella myndigheters och övriga organs sida. Tidplanen för och även genomförbarheten av det arbete som kartlagts kommer att på ett avgörande sätt bero på de resurser som avsätts av alla deltagare för dessa arbetsuppgifter.

1. Bakgrund till denna rapport

I sina slutsatser vid mötet i Göteborg i juni 2001 enades Europeiska rådet om 'en strategi för hållbar utveckling som kompletterar unionens politiska åtagande om ekonomisk och social förnyelse, innebär att det läggs en tredje dimension till Lissabon-strategin, nämligen miljödimensionen, och fastställer en ny metod för att utforma politiken'.

Denna strategi inriktar sig på fyra huvudområden: att bekämpa klimatförändringar, att säkerställa hållbara transporter, att möta hoten mot folkhälsan och att ta ett större ansvar vid förvaltningen av naturtillgångar.

Kommissionen kommer att utvärdera genomförandet av strategin för hållbar utveckling i sin årliga vårrapport, med utgångspunkt i de indikatorer, som rådet enas om. Den årliga vårrapporten utformades ursprungligen för att på grundval av en uppsättning 'strukturella indikatorer' till rådet rapportera framsteg i riktning mot de mål som fastställdes i Lissabon [1]. Som en följd av överenskommelsen om den hållbara utvecklingsstrategin tillades ett miljöavsnitt med sju indikatorer som omfattar synpunkter på de fyra prioriterade områdena och som tillhandahåller sammanlagt 42 strukturella indikatorer på vilka utvärderingen av framstegen i riktning mot de mål som fastställdes i Lissabon och framstegen vid genomförandet av den hållbara utvecklingsstrategin skall grundas.

[1] "att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med en hållbar ekonomisk tillväxt, med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning"

Det bör observeras att de strukturella indikatorerna utgör en del av ett större system av indikatorer, som ofta beskrivs som en pyramid där varje nivå spelar en särskild och väldefinierad roll. De strukturella indikatorerna företräder pyramidens topp genom att ge underlag för diskussionerna på stats- och regeringschefsnivå, vartill kommer att de är av ett begränsat antal. Indikatorerna på lägre nivåer är mer specialiserade och tjänar snarare diskussioner i olika rådskonstellationer och även bland experter för speciella frågor.

I december 2001 överenskom rådet och kommissionen om förteckningen över strukturella indikatorer för 2002 års vårrapport [2]. Samtidigt erkändes det att de indikatorer för hållbar utveckling (avseende miljön) som valts ut för rapporten inte ger en tillfredsställande bild av de miljöfrågor som rör hållbarhet utan att de borde förbättras. Det sammanlagda antalet kan emellertid inte ökas med hänsyn till att antalet strukturella indikatorer redan anses som orimligt stort. Vid samma rådsmöte utarbetades en öppen förteckning över möjliga miljöindikatorer och kommissionen och Europeiska miljöbyrån anmodades att i samarbete med medlemsstaterna:

[2] Rådets slutsatser om miljörelaterade huvudindikatorer för hållbar utveckling för att övervaka framsteg i genomförandet av EU:s strategi för hållbar utveckling, nr 14589/01

"ytterligare utarbeta och utveckla indikatorerna (...) och andra tillkommande indikatorer samt förbättra sina databaser och tidsserier inför kommande sammanfattande rapporter"

och att: "analysera (...) nuvarande beräkningsmetod och tillgången till de uppgifter som behövs för beräkning av de indikatorer (...) samt lägga fram ett förslag till en detaljerad arbetsplan för att utveckla dem".

Den öppna förteckningen över miljörelaterade huvudindikatorer som skall analyseras finns i bilagan. Indikatorerna har numrerats, för att det skall bli lättare att hänvisa till dem, och har hänförts till olika grupper alltefter sin genomförbarhet, se nedan.

Avsikten är att till rådets förfogande ställa ett 'uppsättning' av miljörelaterade hållbara utvecklingsindikatorer, från vilka de sju indikatorer som är mest lämpade att införa i de årliga vårrapporterna kan utväljas. Kommittén för det statistiska programmet (KSP) [3] gav Eurostat i uppdrag att upprätta en arbetsgrupp som skall arbeta med hållbara utvecklingsindikatorer och se över följderna för statistik och statistiktjänster. En av de första uppgifterna för denna arbetsgrupp blev att biträda vid genomförbarhetsanalysen av indikatorerna i denna öppna förteckning.

[3] KSP biträder kommissionen vid den allmänna samordningen av de fleråriga statistikprogrammen för att sälkerställa att de åtgärder som skall vidtas är förenliga med dem som beslutats i den nationella statistikprogrammen

På grund av allt arbete som behövde göras, särskilt vid samrådsförfarandet, var det inte möjligt att överlämna rapporten till rådet (miljö) i mars enligt anmodan. Denna rapport riktas nu till rådets (miljö) möte i oktober 2002.

2. Analys av indikatorer

Denna rapport är i stort sett begränsad till en analys av genomförbarheten i uppgifter och metoder för indikatorerna i den förteckning som tillhandahålls av rådet. En analys av indikatorenas politiska betydelse faller utom ramen för denna rapport men kunde bli en del av arbetet i nästa stadium.

Analysen av den öppna förteckningen resulterade i att indikatorerna indelades i fyra grupper, från de omgående genomförbara till de oklara eller till dem som har små utsikter att till rimliga kostnader någonsin bli genomförbara.

Grupp 1 En första grupp består av sex indikatorer för vilka det omedelbart står klart vilka statistiska uppgifter som behövs och där tillgängliga uppgifter är tillförlitliga, relativt sett fullständiga, och någorlunda aktuella. Dessa indikatorer uppfyller de flesta av de kvalitetskriterier som satts upp för strukturella indikatorer och kan upprättas mer eller mindre omgående.

Grupp 2 För den andra gruppen av sju indikatorer står det också klart vilka statistiska uppgifter som behövs, men de uppgifter som finns idag är ofullständiga eller inte tillräckligt aktuella. Den pågående insamlingen av uppgifter, tillsammans med vissa beräkningar av Eurostat/Europeiska miljöbyrån, kan möjligen ge adekvata uppgifter med vilka dessa indikatorer kan utarbetas. Först när insamlingen av uppgifter är avslutad kommer det att bli möjligt att bedöma om dessa indikatorer kan sammanställas under 2002.

Grupp 3 I den tredje gruppen av nio indikatorer, står det åter ganska klart vilka uppgifter som behövs, men tillgängliga källor är bristfälliga, dvs. antingen oharmoniserade [4], eller med ofullständig täckning, eller innehåller tämligen föråldrade uppgifter som troligen inte kommer att kunna uppdateras i tid för att indikatorerna skall kunna sammanställas under 2002. Denna grupp innehåller även indikatorer för vilka de uppgifter finns tillgängliga, som dock inte är årliga eller inte till en rimlig kostnad kan samlas in varje år.

[4] Att tillgängliga datakällor är oharmoniserade betyder att de använda definitionerna eller metoderna eller uppgifternas omfattning skiljer sig från ett land till ett annat eller till och med från ett år till ett annat, och därför ger ojämförbara uppgifter

Grupp 4 De nio indikatorerna i den fjärde gruppen är ännu inte färdiga och kräver mer exakta definitioner eller metodarbete för att klargöra vilka uppgifter som krävs. Denna grupp innehåller indikatorer där tillgängliga uppgifter inte ger någon meningsfull information och där modeller måste utvecklas för att beräkna de uppgifter som behövs eller för att utarbeta den önskade indikatorn. Dessa indikatorer är inte genomförbara inom en nära framtid, och i vissa fall kommer en lönsamhetsanalys att behöva göras för att utvärdera indikatorns genomförbarhet och betydelse på lång sikt.

Analysen som redovisas i det följande avser nuvarande metoder och tillgång till uppgifter för indikatorerna i de första tre grupperna. Denna analys består av:

* En beskrivning av indikatorn. I vissa fall utmynnade analysen i förändringar för att indikatorns benämning skulle bli tydligare. I andra fall har indirekta indikatorer föreslagits som bättre överensstämmer med tillgängliga uppgifter, men som fortfarande visar någon sida av det som den ursprungliga indikatorn avsåg att visa.

* Utvärderingen av tillgången till uppgifter och av metoderna för beräkning av indikatorn.

* Förslag till förbättringar av indikatorerna. De flesta av dessa avser åtgärder som medlemsstaterna måste vidta.

En kortfattad översikt ges även av indikatorerna i den fjärde gruppen.

Ett detaljerat arbetsprogram för att upprätta indikatorerna kommer att utvecklas i nästa stadium sedan bilden genom rådets diskussioner klarnat om vad som bör göras med de förslag som framlagts här.

3. Grupp 1: Indikatorer som är genomförbara under 2002

I detta kapitel redovisas ett "första lager" av sex indikatorer, som anses som genomförbara omgående. Det bör bli möjligt att sammanställa dessa indikatorer i tid för att få med dem i 2003 års vårrapport, om rådet så önskar.

3.1. Kamp mot klimatförändringar

3.1.1. Nr 1: Totalt utsläpp av växthusgaser, utsläpp per capita, uppdelat i sektorer och i förhållande till BNP

3.1.1.1. Indikatorn

EU har målet att inom ramen för Kyotoprotokollet minska utsläppen av växthusgaser med 8 % [5] fram till 2008-2012 med ett mål för varje land enligt en överenskommelse om fördelning av bördan [6]. Därför bör den viktigaste indikatorn för klimatförändringar visa tendenserna för det totala utsläppet av växthusgaser i medlemsstaterna och i EU som helhet (som i 2002 års vårrapport), kompletterad med ett angivande av hur långt varje medlemsstat fortfarande har kvar för att uppnå de mål som uppsatts om fördelning av bördan.

[5] Referensår 1990

[6] Ånyo bekräftat genom rådets beslut nr 358/2002/EG

En underindikator, som visar utsläppen av växthusgaser sektorsvis, kunde ge en viss uppfattning om tendenserna för de större utsläppskällorna. En annan möjlig indikator kunde jämföra utsläppen av växthusgaser per capita eller utsläpp per BNP-enhet för EU i dess helhet, och för USA och Japan.

En indikator som visar utsläppen per capita eller per BNP-enhet för varje medlemsstat skulle inte i någon större utsträckning bidra till förståelsen av läget, då målen för fördelning av bördan att minska utsläppen satts med hänsyn tagen till BNP och befolkningsmängd. Det föreslås därför inte att utsläpp per capita eller per BNP-enhet för de enskilda länderna skall tas med i förteckningen över strukturella indikatorer. Om rådet emellertid beslutar annat blir det lätt att utarbeta en sådan indikator.

3.1.1.2. Tillgång till uppgifter

Alla parter beräknar varje år utsläppen av växthusgaser och meddelar dem till Europeiska kommissionen och till FN:s ramkonvention om klimatförändring [7] och använder standardiserade riktlinjer och rapporteringsformat [8]. Insamlingen av uppgifterna fungerar bra, och sköts av Europeiska miljöbyrån [9]. För de viktigaste indikatorerna aggregeras sex växthusgaser med hjälp av deras globala uppvärmningsfaktor (GWP) som viktning. Uppgifter finns från 1990, och i allmänhet föreligger i april år T de uppgifter som avser år T-2. Detta innebär att i 2003 års vårrapport kommer de senaste uppgifterna att vara från 2000. Ansträngningar görs för att dessa rapporter skall bli mer aktuella men utrymmet för detta är ytterst begränsat och inskränks av tidsåtgången för och tillgängligheten av socioekonomisk statistik t. ex. om energi samt övrig information.

[7] FN:s ramkonvention för klimatförändringar

[8] EU:s medlemsstater tillämpar IPPC:s riktlinjer från1996 och använder det gemensamma rapporteringsformatet vid inlämning av resultaten från sina inventeringar av växthusgaser till FN:s ramkonvention för klimatförändringar (UNFCCC), och till EU inom ramen för rådets beslut 99/296/EG (EU:s övervakningsmekanism för utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser)

[9] De senaste uppgifterna (1999-2000) och rapporterna finns på Europeiska miljöbyråns webbplats http://reports.eea.eu.int/technical_report_2002_75/en

3.1.1.3. Förslag till vidareutveckling

En del medlemsstater måste fortfarande anstränga sig för att göra tidsserierna för sina beräkningar av alla viktiga växthusgaser (CO2, CH4 och N2O) färdiga för att minska osäkerheten i bedömningarna av jordbrukets utsläpp av N2O och CH4 och för att för varje år rapportera utsläppen av HFC, PFC och SF6. Medlemsstaterna skall fortsättningsvis rapportera de utsläpp och det bortförande som beror på förändringar i jord- och skogsbruk genom att använda den handledning från IPCC [10] om bästa metoder som för närvarande utarbetas och som beräknas bli tillgänglig 2003/2004. EG:s forskningsprojekt såsom CARBOEUROPE kan också utmynna i förbättrade metoder för att bedöma utsläpp i synnerhet från jord- och skogsbruk.

[10] Mellanstaliga panelen för klimatförändringar

3.2. Säkerställande av hållbar transport eller rörlighet

3.2.1. Nr 8: Energianvändning uppdelad på transportsätt

3.2.1.1. Indikatorn

Denna indikator anses bli ett användbart komplement till de andra indikatorer nr 2 och 3 för hållbar transport eller rörlighet som ingår i grupp 2. Energianvändning [11] uppdelad på transportsätt är den mest genomförbara av de föreslagna transportindikatorerna, men inte den mest direkt visande indikatorn för hållbar transport eller rörlighet. Den kan ses som en effektiv indirekt indikator för tendenser när det gäller transporter och tillhörande problem vid hållbar utveckling:

[11] Indikatorn har fått namnet "energikonsumtion" istället för "bränslekonsumtion", då den elenergi som används av järnvägen bör räknas in.

- Ökad energiförbrukning är en god indirekt indikator för ökad trafikvolym, och därmed sammanhängande problem, ökade trafikstockningar på vägar och överbelastning av luftrummet.

- Landsvägsfordonens bränsleförbrukning har ett direkt samband med dålig luftkvalitet i städer och andningsbesvär förknippade med denna.

- Bränsleförbrukningen är en direkt orsak till utsläpp av CO2.

- Energiförbrukningen vid transport är en faktor av stor betydelse för utarmning av oljetillgångar, då det är i transportsektorn som energiförbrukningen ökar snabbast med en ökning på 51 % mellan 1985 och 1999, medan energiförbrukningen inom industrin förblivit nästan oförändrad sedan 1985 och energiförbrukningen inom hushålls- och tjänstesektorn endast ökat med 8 % under samma period.

Denna indikator skulle för EU i dess helhet kunna visa tendenser för energianvändningen sedan 1990 för transporter, indelat i bensin och dieselbränsle för landsvägsfordon, flygbränsle och bränsle för sjötransporter och transporter på inre vattenvägar, antingen i absoluta tal eller som index. Om redovisning med hjälp av index väljs, kunde även energiförbrukningen för järnvägstransporter inräknas (järnvägarnas energiförbrukning är så låg i förhållande till landsvägstransporternas att linjen inte skulle synas i ett diagram som visar absoluta tal).

3.2.1.2. Tillgång till uppgifter

Uppgifter finns tillgängliga såsom den allmänna EU-statistik för energiområdet, som varje år rapporteras av alla medlemsstater och kandidatländer enligt en väletablerad metod och med ett väletablerat rapporteringssystem. Uppgifter finns tillgängliga från 1985, och i allmänhet finns det i maj år T uppgifter för år T-2.

3.2.1.3. Förslag till vidareutveckling

Denna indikator är lättillgänglig och behöver ej utvecklas ytterligare. En del arbete kan komma att krävas för att fylla de luckor som finns i tidigare års uppgifter för en del kandidatländer.

3.3. Hot mot folkhälsan

3.3.1. Nr 9: Stadsbefolkningens exponering för luftföroreningar (av ozon och partiklar)

3.3.1.1. Indikatorn

EU har upprättat en ram [12] inom vilken gränsvärden har satts för specificerade luftföroreningar. Indikatorn bygger på dessa gränsvärden och använder sig av ett medelvärde för det antal överskridandedagar, som är lika med det antal dagar under vilka befolkningen exponeras för halter av ozon och partiklar (PM) i luft över dessa gränsvärden. Indikatorn beräknas som antalet överskridanden av gränsvärdena (högst ett per dag) dividerat med antalet övervakningsstationer. Detta tal, viktat med folkmängden i respektive stad, räknas om till ett medelvärde för alla städer.

[12] Ramdirektiv om luftkvalitet 96/62/EG

3.3.1.2. Tillgång till uppgifter

Uppgifter om marknära ozon har samlats in sedan början av 1990-talet inom ramen för EU:s ozondirektiv, medan däremot kontinuerlig övervakning av partiklar PM10 inleddes i medlemsstaterna efter 1996. Dessa uppgifter förvaltas av Europeiska miljöbyrån i databasen AIRBASE. Befolkningsuppgifterna för städer erhålls från STEU (Settlements in Europe) från Eurostats databas GISCO.

3.3.1.3. Förslag till vidareutveckling

Ytterligare analys av AIRBASE genom Europeiska miljöbyrån behövs för att fastställa om tillräckliga uppgifter är tillgängliga för att upprätta denna indikator för landsbygdsområden.

För att utvidga täckningen när det gäller sambandet mellan hälsoproblem och luftföroreningar, kunde indikatorer utvecklas för fler ämnen och i synnerhet för bensen (som är det viktigaste när det gäller hälsopåverkan) där uppgifterna är sparsammast förekommande. För bensen har medlemsstaterna inte lämnat tillräckliga uppgifter till AIRBASE för att indikatorer för närvarande skulle kunna upprättas.

3.3.2. Nr 10: Utsläpp av luftföroreningar (ozonbildande ämnen, partiklar och svaveloxider)

3.3.2.1. Indikatorn

Den viktigaste indikatorn beskriver tendenser i utsläpp av luftföroreningar, inkl. fina partiklar (PM10). Inriktningen gäller ämnen som bildar marknära ozon och aerosoler. Då dessa båda företeelser är oberoende av varandra, har indikatorn delats in i två delar enligt följande:

(1) Utsläpp av ozonbildande ämnen (CO, CH4, NOX och NMVOC).

(2) Utsläpp av primära partiklar PM10 och utsläpp av ämnen som bildar sekundära partiklar PM10 (NOX, SO2 och NH3).

I EU:s direktiv om nationella utsläppstak [13] finns de mål att minska utsläppen av SO2, NOX, VOC och NH3, som är uppsatta för var och en av EU:s medlemsstater och som skall uppnås senast 2010. Under idealiska förhållanden skulle indikatorn kunna visa framsteg i riktning mot dessa mål. För primära partiklar PM10 finns inte några utsläppsmål uppsatta av EU även om gränsvärden för luftkvalitet i omgivningen har uppsatts.

[13] Direktiv 2001/81/EG

3.3.2.2. Tillgång till uppgifter

Medlemsstaterna rapporterar utsläppsuppgifter varje år till UNECE (CLRTAP [14]), UNFCCC och delvis till EU:s övervakningsmekanism för växthusgaser. Uppgiftsinsamling pågår även om de är mindre fullständiga än de som gäller växthusgaser; den årliga insamlingen av uppgifter för CLRTAP och spridningen av dem sköts av Europeiska miljöbyrån [15]. Uppgifter finns i allmänhet tillgängliga från 1990 och framåt.

[14] UNECE, Förenta nationernas konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar

[15] De senaste, ofullständiga, uppgifterna (1990-1999) finns på Europeiska miljöbyråns webbplats: http://reports.eea.eu.int/technical_report_2002_73/en

Utvärderingar av utsläpp av primära partiklar PM10 har hittills hämtats från studier inom oljeprogrammet (Auto-oil II) (uppgifter för 1990, 1995 och 2000, baserade på olika inofficiella källor). Från och med år 2000 (rapport den 31 januari 2002) krävs emellertid nationell rapportering av utsläpp av partiklar [16] inom ramen för CLRTAP.

[16] Partiklar gäller partiklar av 3 storleksklasser: PM2.2 (diameter < 2,5 ìm), PM10 och TSP (fullständigt svävande partiklar)

3.3.2.3. Förslag till vidareutveckling

Indikatorn kan åskådliggöras genom ett diagram med sju staplar för utsläppen av vart och ett av de olika ämnena. Det kan även komma att bli möjligt att skapa två indikatorer av aggregerade uppgifter: en för ozonbildande ämnen, beräknad med hjälp av ozonbildningspotentialer i troposfären (i NMVOC-ekvivalenter), och en för primära partiklar PM10 jämte ämnen som bildar sekundära partiklar PM10, beräknad med hjälp av faktorer för aerosolbildning (i PM10-ekvivalenter). Detta kunde bidra till den förenkling som beslutsfattare på hög nivå har krävt. De faktorer som används för aggregering av uppgifter är inte allmänt accepterade och en del arbete kommer att krävas inom detta område.

3.4. Större ansvarstagande vid förvaltning av naturtillgångarna

3.4.1. Nr 21: Hållbarhet för fiske av utvalda arter (förslag till alternativ: fiskbestånd i europeiska farvatten)

3.4.1.1. Indikatorn

För övervakningsändamål kan fisket betraktas som hållbart om fiskbestånden befinner sig på en nivå inom säkra biologiska gränser [17]. Den föreslagna indikatorn visar antalet bestånd utanför säkra biologiska gränser i förhållande till antalet kommersiella bestånd per fångstområde. Kommersiella bestånd definieras som förvaltningsenheter för vilka regelbundna bedömningar genomförs. En idealisk indikator skulle gälla för alla fiskbestånd, inte bara de kommersiellt viktiga, men några uppgifter på denna detaljerade nivå finns inte tillgängliga.

[17] Ett bestånd anses vara utanför säkra biologiska gränser när den reproduktiva biomassan för beståndet underskrider referenspunkten för försiktighetsbiomassan (Bpa) eller när fiskdödligheten överskrider referenspunkten för fiskeintensitet (Fpa). Inom EU har referenspunkter fastställts för omkring 10 bestånd i Nordostatlanten och Östersjön, däremot har det hittills inte bestämts några sådana referenspunkter för fiskbestånden i Medelhavet. Ytterligare information kan finns på: http://www.ices.dk

En nackdel med denna indikator är att den troligen inte kommer att visa några större förändringar från ett år till ett annat, då det kan ta många år för fiskbestånd att reagera på förvaltningsåtgärder. En bedömning i rätt tid av verkliga förbättringar att skulle därför bli svår.

En annan nackdel är att denna indikator inte tar med beståndens olikartade beskaffenhet; det finns stora skillnader i storlek och kommersiell betydelse inom bestånden; om endast antalet bestånd beaktas kan resultatet bli orepresentativt.

3.4.1.2. Tillgång till uppgifter

För Nordostatlanten tillhandahålls detaljerade beståndsuppskattningar genom ICES (Internationella havsforskningsrådet). Dessa uppskattningar görs årligen. Uppgifterna är fördelade på fångstområden och kommersiella bestånd men inte på enskilda länder.

För Medelhavet har GFCM:s (Allmänna rådet för fiske i Medelhavet) rådgivande vetenskapliga kommitté sedan år 2001 genomfört årliga uppskattningar av många bestånd. Dess kriterier för att definiera de referenspunkter för förvaltningen, som möjliggör en bedömning av när bestånden är utanför säkra biologiska gränser, är emellertid inte alltid desamma som ICES:s.

3.4.1.3. Förslag till vidareutveckling

Närmare samarbete mellan ICES och GFCM kommer att krävas för att harmonisera förfarandena och för att få gemensamma eller åtminstone jämförbara kriterier för referenspunkterna.

3.4.2. Nr 31: Areal avsatt för ekologiskt jordbruk

3.4.2.1. Indikatorn

De kriterier som måste uppfyllas innan ett jordbruk kan certifieras som "ekologiskt" och hela certifieringsförfarandet är reglerade i rådets förordning nr 2092/91 och i förordning nr 1804/99 om ändring av denna. Den föreslagna indikatorn visar hur övergången till ett ekologiskt jordbruk, enligt definitionen i dessa förordningar, framskrider. Den visar den areal som avsatts för ekologiskt jordbruk i procent av den totala jordbruksarealen. Detta gör det möjligt att göra såväl jämförelser mellan länder som en utvärdering av tendenser inom det ekologiska jordbruket.

En alternativ, eller kompletterande, indikator kunde visa tendensen för antalet jordbrukare som går över till ekologiska produktionsmetoder.

3.4.2.2. Tillgång till uppgifter

Uppgifter om ekologiskt jordbruk, inkl. antalet ekologiska jordbruk och den areal som avsatts för ekologiskt jordbruk, samlas in årligen av kommissionen genom ett frågeformulär som ett led i övervakningen av genomförandet av de två förordningarna om ekologiskt jordbruk. Rapporteringen av uppgifter är frivillig, och det är inte alla länder som färdigställer tabellerna, alla medlemsstater lämnar emellertid in uppgifter om areal och antal jordbruk. Uppgifter finns i allmänhet tillgängliga i juli år T för år T-2. Detta innebär att för 2003 års vårrapport kommer uppgifterna för år 2000 att finnas tillgängliga. .

3.4.2.3. Förslag till vidareutveckling

Denna indikator är lättillgänglig och behöver inte vidareutvecklas. Rapporteringen av uppgifter bör dock påskyndas, för att aktuellare uppgifter skall kunna framläggas i den årliga vårrapporten.

Då tillgängliga uppgifter grundar sig på en EU-förordning är ingen officiell statistik för kandidatländerna tillgänglig. Uppgifter som insamlats av organisationer för ekologiskt jordbruk i dessa länder skall tillvaratas men kommer inte nödvändigtvis att harmoniseras med EU:s definitioner.

4. Grupp 2: Indikatorer genomförbara under 2002, men ofullständiga

4.1. Nr 2: Transportintensitet i förhållande till BNP

Europeiska rådet i Göteborg den 15-16 juni 2001 konstaterade i sina slutsatser att "åtgärder krävs för att sambandet mellan transporttillväxt och BNP-tillväxt skall brytas, särskilt genom en övergång från vägtransporter till järnvägs- och sjötransporter samt kollektivtrafik". Detta skall uppnås genom att "när så är lämpligt prioritera infrastrukturinvesteringar i kollektivtrafik och järnvägar, inre vattenvägar, närsjöfart, intermodala transporter och effektiv samtrafik".

I sin vitbok, 'Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden' KOM(2001) 370, drog kommissionen slutsatsen att "gemenskapen bör därför vidta åtgärder i syfte att gradvis ersätta de nuvarande skatter som belastar transportsystemet med nya effektivare instrument för att integrera infrastrukturkostnaderna och de externa kostnaderna. Dessa instrument utgörs å ena sidan av ett avgiftssystem för användningen av infrastruktur, som är särskilt effektivt när det gäller att minska trafikstockningar och övriga miljörelaterade olägenheter, å andra sidan av en bränsleskatt, som underlättar en kontroll av koldioxidutsläppen."

4.1.1. Indikatorn

Den första versionen kommer att bestå av två separata indikatorer som baseras på gods- och persontrafik med inlandstransporter. Indikatorerna beräknas genom att förhållandet mellan transportarbetet (i tonkilometer för gods och i personkilometer för passagerare) och BNP (uttryckt i euro, fasta priser, 1995 års penningvärde) indexeras med ett enda referensår. Den kommer att framställas som ett aggregerat värde för alla transportsätt.

På längre sikt kommer indikatorn att ta flyg- och sjötransporter med i beräkningen och kompletteras av aggregerade indikatorer som baseras på fordonsrörelser (se nedan under "Förslag för vidareutveckling").

4.1.2. Tillgång till uppgifter

Uppgifter över godstransportarbete samlas in genom följande rättsakter:

- Landsväg: Förordning (EG) nr 1172/98 om statistikrapportering om varutransporter på väg.

- Järnväg: Direktiv 80/1177/EEG om statistisk rapportering om varutransporter på järnväg inom ramen för regionalstatistiken (som skall ersättas av en ny förordning om statistik över järnvägstransporter.

- Inre vattenvägar: Direktiv 80/1119/EEG om statistisk rapportering om varutransporter på inre vattenvägar.

- Luftfart: Ny förordning om statistisk rapportering om lufttransport av personer, gods och post.

- Sjöfart: Direktiv 95/64/EG om förande av statistik över gods- och passagerarbefordran till sjöss.

Uppgifter om förfarandet med persontransporter samlas in genom det gemensamma frågeformuläret (Eurostat/ECMT/UNECE) för transportstatistik, och i framtiden även genom förordningen om järnvägsstatistik.

4.1.3. Förslag till vidareutveckling

Även om statistiken för flyg- och sjötransporter för närvarande är väl utvecklad, innebär den i huvudsak internationella naturen hos dessa transportsätt att det finns vissa begreppsmässiga svårigheter att behandla dem på samma sätt som inlandstransporterna (landsvägar, järnvägar och inre vattenvägar). Den första versionen av denna indikator kommer därför endast att avse inlandstransporter. Om de politiska åtgärderna inriktas på användningen av fordon snarare än på transportvolymer, måste dessutom fordonsrörelserna (fordonskilometer) tas med i beräkningen när det gäller denna indikator. Eftersom transportstatistiken emellertid mer har inriktats på att följa gods- och persontrafiken än på fordonsrörelser, kommer indikatorn till en början att baseras på transportarbetet (tonkilometer och personkilometer). När uttömmande uppgifter om fordonsrörelser för alla transportsätt finns tillgängliga kommer indikatorn att ändras.

Det bör observeras att i de rättsakter om landsvägs- och järnvägsstatistik som antagits nyligen föreskrivs att uppgifter om fordonskilometer skall samlas in. För luft- och sjötransporter, kommer tonkilometer, personkilometer och fordonskilometer att beräknas av Eurostat från de uppgifter som samlas in inom ramen för rättsakterna.

4.2. Nr 3: Uppdelning enligt transportsätt

4.2.1. Indikatorn

Denna indikator hör samman med den tidigare indikatorn för transportintensitet i förhållande till BNP. Den avser övervakning av godstransporternas beroende av landsvägstransport och persontransportens beroende av personbilar.

I en första version kommer indikatorn att delas upp i två delar:

(1) Antalet landsvägstransporter i procent av det totala antalet inlandstransporter av gods, indexerat till ett enda år.

(2) Antalet persontransporter med personbil i procent av antalet persontransporter i inlandet, indexerat till ett enda år.

Kompletterande underavdelningar i indikatorn avseende de övriga transportsätten kan upprättas. På längre sikt kommer indikatorerna att även omfatta luft- och sjötransporter och kommer att kompletteras av aggregerade indikatorer baserade på fordonsrörelser (se nedan under "Förslag till vidareutveckling").

4.2.2. Tillgång till uppgifter

Samma som för föregående indikator (nr 2: Transportintensitet i förhållande till BNP).

4.2.3. Förslag till vidareutveckling

Samma som för föregående indikator (nr 2: Transportintensitet i förhållande till BNP).

4.3. Nr 14/15: Insamlat, förbränt och deponerat kommunalt avfall

4.3.1. Indikatorn

Denna indikator avser att följa tendenser i bildande och bortskaffande av kommunalt avfall. Avfallsindikatorn i 2002 års vårrapport visade den mängd avfall som samlats in, deponerats och förbränts. Indikatorn framlades som mängden avfall per capita vilket ger en bild av tendensen från ett år till ett annat, och gör det möjligt att göra en direkt jämförelse mellan länder. För de länder där uppgifter finns tillgängliga, kan uppgifter om förbränt avfall delas upp i förbränning med och utan energiåtervinning.

Samma grunddata för avfall kan även beräknas i förhållande till BNP, men det står inte klart vilka fördelar detta har framför en presentation per capita.

4.3.2. Tillgång till uppgifter

Uppgifter om kommunalt avfall rapporteras av medlemsstaterna och kandidatländerna vartannat år genom det gemensamma frågeformuläret (OECD/Eurostat) om tillståndet i miljön. Uppgifter om den avfallsmängd som deponerats eller förbränts lämnas regelbundet endast av 73 % av EU-länderna, och uppgifternas aktualitet är ett problem.

I syfte att sammanställa denna indikator årligen, kommer länderna att få krav att årligen komplettera frågeformuläret om avfall i relevanta delar.

Med den kommande EU-förordningen om avfallsstatistik inrättas en ram för en utförligare och mer harmoniserad statistik.

4.3.3. Förslag till vidareutveckling

I och med att förordningen om avfallsstatistik genomförs, förväntas medlemsstaterna meddela uppgifter under 2005, förutsatt att förordningen antas under 2002.

4.4. Nr 17 Återvinningsgrad för utvalt material (papper, papp och glas)

4.4.1. Indikatorn

Syftet med denna indikator är att visa tendenser när det gäller återvinningsgraden [18] för avfallsmaterial. Återvinningsgraden är förhållandet mellan den mängd avfallsmaterial som samlas in för återvinning och synlig konsumtion av material. Den föreslagna indikatorn är uppdelad i två delar:

[18] Återvinning avser all återanvändning av material i en process (produktion eller konsumtion) som skiljer det från avfallsströmmen

(1) Återvinningsgrad för glas.

(2) Återvinningsgrad för papper/papp.

En alternativ indikator för återvinningsgraden är förhållandet mellan den mängd avfallsmaterial som samlats in för återvinning och den totala mängd avfall som bildats. Dessa uppgifter kommer endast att bli tillgängliga för kommunalt avfall.

4.4.2. Tillgång till uppgifter

Uppgifter lämnas vartannat år genom det gemensamma frågeformuläret (OECD/Eurostat) om tillståndet i miljön, men det är inte alla länder som lämnar uppgifter och aktualiteten är ett problem. Svaren på 2002 års frågeformulär väntas ge de uppgifter fram till 1999, som kan användas för att upprätta indikatorn för 2003 års vårrapport.

4.4.3. Förslag till vidareutveckling

Definitionen på återvinningsgrad varierar fortfarande mellan länderna. För att kunna sammanställa denna indikator, måste länderna årligen färdigställa den del av frågeformuläret som är relevant. Så snart den kommande EU-förordningen om avfallsstatistik antagits och helt genomförts, förväntas den ge avancerad och harmoniserad statistik. Under tiden kan kvaliteten på uppgifterna förbättras med hjälp av EEA-ETC:s [19] arbete Waste and Material Flows (en handledning om avfalls- och materialflöden) om åtgärder för avfallsinsamling/avfallsåtervinning.

[19] Europeiskt ämnescentrum inrättat av Europeiska miljöbyrån

4.5. Nr 22: Nitrat- och fosforhalter i floder

4.5.1. Indikatorn

Den föreslagna indikatorn visar nuvarande förhållanden och tendenser när det gäller koncentrationen av nitrat och fosfor i utvalda vattendrag, och är baserad på mätningar av nitrat- och fosforkoncentrationsnivåerna vid representativa stationer för vattenövervakning. Indikatorn åskådliggörs bäst uppdelad i två underavdelningar:

(1) Utvecklingstendenser för nitrat- och fosforkoncentrationer.

(2) Jämförelse av kväve- och fosforkoncentrationer mellan länder.

Den största nackdelen med denna indikator är att nitratutsläppen i vatten är mycket känsliga för väderförhållanden på så sätt att ett år med osedvanligt stora nederbördsmängder under sommaren kommer att medföra att nitrat sköljs ur marken i större mängder än vad som normalt skulle ha varit fallet. Detta kan ge förhöjda koncentrationer, som inte återspeglar mänsklig aktivitet i flodens avrinningsområde utan ger på så sätt en snedvriden bild. Detta gäller särskilt när uppgifter endast redovisas för två år, som tidigare varit fallet för de strukturella indikatorerna.

4.5.2. Tillgång till uppgifter

Medlemsstaterna lämnar regelbundet de rapporter till Europeiska miljöbyrån, som baseras på uppgifter från deras program för miljöövervakning av vatten. Källdata är årsmedelvärden av halterna för totalkväve, nitrater, ortofosfat, totalfosfor och totalhalten för ammonium. Uppgifterna kommer från representativa stationer för vattenövervakning (över 3 000 vattendragsstationer i 29 länder).

Uppgifter finns tillgängliga från 1975 och framåt. Perioden 1990-2000 har den mest konsekventa uppsättningen av uppgifter när det gäller att täcka år, antal stationer och länder. Då rapporteringen är frivillig och inte alla länder lämnar uppgifter om vattendrag ger inte de nuvarande indikatorerna någon fullständig överblick av utvecklingen i alla länder. Uppgifter från södra Europa saknas i synnerhet.

Förbättrat rapporterande från medlemsstaterna uppnås genom årligen uppdaterade uppgiftsflöden genom användning av Eurowaternet-processen och de riktlinjer som utarbetats och samordnats av Europeiska miljöbyrån. Nästa uppdatering som omfattar uppgifter fram till år 2001 kommer att bli tillgänglig i mars 2003.

4.5.3. Förslag till vidareutveckling

Europeiska miljöbyrån samordnar Eurowaternet-processen, uppgiftsflödena och utvecklingen av riktlinjerna för förbättra medlemsländernas rapportering.

Utvecklingen av halten av näringsämnen i vattendrag är inte den optimala indikatorn för att åskådliggöra vattenkvaliteten i vattendragen. Rapporteringen av ekologisk kvalitet i vattenförekomster i enlighet med ramdirektivet för vatten (WFD) ger en mer uttömmande bild av förändringar i vattenförekomsternas miljötillstånd. Det kommer emellertid att dröja 5-10 år innan övervakningen och rapporteringen i enlighet med ramdirektivet för vatten fungerar fullt ut.

4.6. Nr 29: Skyddade områden för biologisk mångfald

4.6.1. Indikatorn

Denna indikator visar tendenser för de områden (i hektar) såväl som antalet av de platser som utsetts till skyddade områden. Då ett område kan vara avsett för flera ändamål och falla under flera slags beteckningar, men inte ofrånkomligt ha samma ytvidd, behöver indikatorn indelas i underavdelningar i enlighet med beteckningens ursprung. Pågående snabba digitaliseringssträvanden kommer inom ett par år att lösa några av dessa problem.

Detta är en 'svars'-indikator som visar hur medlemsstaterna svarar på problemen med förlust av biologisk mångfald. Det är emellertid endast ett mått på ett slags svar som endast anger "viss skyddsansträngning" och som därför inte ger en fullständig bild. Skyddsnivån och förvaltningen av de utsedda platserna skiljer sig avsevärt åt mellan olika länder och olika slags platser men detta framgår inte av tillgängliga uppgifter. Det bör observeras att efter den inledande fasen då en plats utses kommer uppgifterna knappast att ändras särskilt mycket från ett år till nästa och därför är nyttan av denna indikator begränsad.

4.6.2. Tillgång till uppgifter

Uppgifter är tillgängliga via Natura 2000-barometern om antal och områden (i km ) som utsetts i enlighet med EU:s habitatdirektiv [20] och fågeldirektivet [21]. Några områden kommer att utses i enlighet med båda direktiven, vilket leder till att de räknas dubbelt. De områden som utsetts i enlighet med habitatdirektivet omfattar vidsträckta områden av marina naturreservat, som måste kartläggas separat om en sann bild av naturskyddet skall visas.

[20] Rådets direktiv 92/43/EEG ändrat genom direktiv 97/62/EG

[21] Direktiv 79/409/EEG

4.6.3. Förslag till vidareutveckling

En omfattande strävan efter att samordna upplysningar om nationellt skyddade områden över hela Europa pågår för närvarande inom CDDA (Common Database on Designated Areas = Gemensam databas för utsedda områden) mellan UNEP (FN:s miljöprogram), WCMC (World Conservation Monitoring Centre = Övervakningscentrum för bevarande av världsarvet), Europarådet, Europeiska miljöbyrån och MCPFE (Ministerial Conference on Protection of Forests in Europe = Ministerkonferensen för skydd av Europas skogar).

En annan möjlig utveckling omfattar användningen av det geografiska informationssystemet som ett medel för att få ett samband mellan de utsedda områdena och andra upplysningar om ytornas användning såsom markanvändning, infrastruktur, bosättning och turism, något som kan bidra till att avslöja möjligheterna till målinriktade politiska åtgärder för bevarande och hållbar användning av biologisk mångfald i naturen.

4.7. Nr 32: Kvävebalans

4.7.1. Indikatorn

I en kvävebalans (N) beräknas balansen mellan det kväve som tillförs jorden (t. ex. mineraliska näringsämnen, stallgödsel), och det kväve som bortförs med grödan vid skörd eller genom bete. Ett underskott under ett antal år anger att jorden förlorar sin bördighet, medan ett stort kväveöverskott medför risk för förorening av grund- och ytvatten, även om detta också beror på andra faktorer, t. ex. jordbruksmetoder, väderförhållanden och jordtyp.

Kväveöverskott är ett regionalt problem, i större länder kan kväveöverskottet per hektar (nationella medelvärden) vara litet, samtidigt som vissa regioner är mycket påverkade av problem med stora överskott. Nationella kvävebalanser kan därför ge en mycket missvisande bild av situationen. En ideal indikator kunde visa överskotten i flodavrinningsområden. Denna indikator är dock inte lätt att upprätta; det föreslås därför att regionala balanser på NUTS 2-nivå görs för denna indikator, som kunde visas på en karta [22].

[22] Se "Miljöbelastningsindikatorer för EU", Eurostat 2001

4.7.2. Tillgång till uppgifter

De metoder och modeller som behövs för att utarbeta regionala kvävebalanser är väl utvecklade, och relevanta uppgifter finns tillgängliga. Nyckeldata hämtas emellertid från Farm Structure Survey (FSS), som endast upprättas med 2-3 års mellanrum. Eftersom uppgifterna för 2000 års FSS inte finns ännu, avser de senast beräknade kvävebalanserna år 1997. Balanserna för år 2000 förväntas bli beräknade under 2003. FSS har ännu inte genomförts i alla kandidatländer; det är därför ännu inte möjligt att sammanställa regionala kvävebalanser för alla länder.

4.7.3. Förslag till vidareutveckling

Eftersom FSS är en relativt omfattande undersökning när det gäller resurser, är det inte lämpligt att genomföra den oftare, inte heller att påskynda inlämnandet av uppgifterna. Metoder för att beräkna balanser för senare år kunde därför undersökas. Ett alternativ kunde vara en inriktning på tillförseln av stallgödsel, då denna är en nyckelkomponent i balansen och politiskt relevant då de åtgärder och gränsvärden som fastställs i EU:s nitratdirektiv [23] endast är inriktade på tillförseln av stallgödsel.

[23] Rådets direktiv 91/676/EEG

5. Grupp 3: Indikatorer för vilka tillgängliga Uppgifter är otillräckliga och som troligen inte kommer att vara genomförbara inom den närmaste framtiden

5.1. Nr 6: Investeringar i transportinfrastruktur uppdelat på transportsätt (passagerare och frakt)

5.1.1. Indikatorn

Indikatorn bör vara ett mått på investeringar i olika transportinfrastrukturer, t. ex. flygplatser, järnvägar, hamnar och landsvägar. Investeringar i trafikförvaltning för att säkerställa rörlighet och tillgänglighet genom att förbättra infrastrukturen och för att minska hotet mot folkhälsan (buller, luftutsläpp och olyckor kunde bli nyckelfrågor att ta under övervägande). Detta inbegriper intelligent trafikledning som har som mål att bättre utnyttja det transportnätverk som finns, och på så sätt minska behovet av investeringar i en allt större kapacitet. Infrastrukturbyggande skapar inte nödvändigtvis socioekonomisk tillväxt (jfr TERM2001).

5.1.2. Tillgång till uppgifter

Uppgifter om investeringar är ännu inte systematiskt tillgängliga även om en begränsad mängd uppgifter är tillgängliga om investeringar som beviljats för att utveckla det transeuropeiska transportnätverket (TEN) [24]. I princip föreskrivs insamling av dessa uppgifter i rådets förordning 1108/70. Denna förordning har emellertid inte genomförts under senare år, och inga aktuella rapporter finns tillgängliga. Medlemsstaterna har misslyckats att frivilligt rapportera många uppgifter till Eurostat, även om dessa uppgifter infordras; vissa uppgifter lämnas till CEMT i en särskild undersökning vart femte år.

[24] i de årliga rapporter som offentliggörs av kommissionen inom ramen för Europaparlamentets och rådets beslut, Eurostat 2001, av den 23 juli 1996 'Gemenskapsriktlinjer för utvecklingen av det transeuropeiska transportnätverket (TEN)'

När det gäller järnvägsinfrastrukturen, insamlas uppgifter inom ramen för det marknadsövervakningsprogram för järnvägar, som nu vidareutvecklas enligt kraven i direktiv 2001/12.

5.1.3. Förslag till vidareutveckling

Den pågående översynen av de befintliga rapporteringssystemen skall klarlägga behoven av uppgifter och kartlägga den lämpligaste metoden att insamla uppgifter inbegripet om så krävs en revision av rapporteringskraven i rådets förordning 1108/70.

5.2. Nr 18: Återvinningsgrad för utvalt material (utvidgat till andra material)

5.2.1. Indikatorn

För denna indikator måste material och specifika avfallsflöden väljas ut och tillgången till uppgifter analyseras innan genomförbarheten kan utvärderas. Plaster, metaller (stål och aluminium) och kompostering av biologiskt nedbrytbart avfall skulle prioriteras.

5.2.2. Tillgång till uppgifter

Täckningen när det gäller uppgifter om återvinning av andra material än papper och glas är i allmänhet bristfällig, även om berörda branschorganisationer har gjort betydande insatser för att tillhandahålla uppgifter.

5.2.3. Förslag till vidareutveckling

Den kommande EU-förordningen om avfallsstatistik bör förbättra tillgången till uppgifter.

5.3. Nr 20: Farligt avfall som har genererats

5.3.1. Indikatorn

Denna indikator bör visa tendenser i det bildande och bortskaffande av farligt avfall, som baseras på harmoniserade definitioner i EU:s avfallskatalog.

5.3.2. Tillgång till uppgifter

Trots att uppgifter begärs i det gemensamma frågeformuläret (OECD/Eurostat), är det bara ett begränsat antal länder som lämnar uppgifter och dessa uppgifter baseras i allmänhet på nationella definitioner av farligt avfall. Uppgifter rapporteras av vissa länder till Basel-konventionen och i enlighet med EU:s direktiv om farligt avfall. Inom EEA-ETC:s arbete om avfalls- och materialflöden har en undersökning av dessa källor inletts som del av utvecklandet av en fullständigare uppsättning av uppgifter om denna fråga.

5.3.3. Förslag till vidareutveckling

Den kommande förordningen om avfallsstatistik bör bidra till en förbättrad tillgång till och kvalitet på uppgifterna.

5.4. Nr 23: Utsläpp av föroreningar (näringsämnen, organiska ämnen, kemikalier) i vatten

5.4.1. Indikatorn

Denna indikator bör visa tendenser inom föroreningsutsläppen från mänsklig verksamhet. Utsläpp avser i detta fall medvetna utsläpp från punktkällor (t. ex. avloppsreningsverk i städer, industrier). Förorening från diffusa källor [25] kommer inte att tas med. Många olika föroreningar släpps ut i ytvatten, och till att börja med bör indikatorn begränsas till ett begränsat antal föroreningar, t. ex. näringsämnen (kväve och fosfor) och organiska ämnen. Aggregering av olika föroreningar är svår att göra, varför ett antal uppdelningar av indikatorn föreslås:

[25] För kväve och delvis för fosfor är diffusa källor (jordbruket) den viktigaste källan

(1) Utsläpp av kväve (N) från punktkällor (efter behandling i avloppsreningsverk), per capita.

(2) Utsläpp av fosfor (P) från punktkällor (efter behandling i avloppsreningsverk) per capita.

(3) Utsläpp av organiska ämnen (uttrycks som BOD [26]) från punktkällor (efter behandling i avloppsreningsverk) per capita.

[26] Biologiskt syrebehov

Om uppgifter blir tillgängliga, kan denna lista utökas till att täcka andra föroreningar, t. ex. tungmetaller.

En alternativ indikator kunde vara ett index för avloppsrening liknande det som framläggs i indikatorn UP-3 i skriften Environmental Pressure Indicators for the EU av år 2001 [27]. Detta index baseras på den teoretiska verkningsgraden för olika slags avloppsreningsverk, de hushåll som är anslutna till de olika slagen (och de hushåll som inte alls är anslutna till något avloppsreningsverk). Denna summariskt aggregerade indikator visar de motsatta värdena till utsläppen, dvs. den teoretiska verkningsgrad med vilken N, P och BOD avskiljs från det vatten som släpps ut i vattendragen, inkl. kustvatten. Den är endast genomförbar för att visa tendenser men avspeglar icke desto mindre de åtgärder som vidtagits inom länderna för att minska utsläpp i vatten. En del arbete krävs för att förfina denna alternativa indikator, men den bör finnas tillgänglig 2003.

[27] Environmental Pressure Indicators for the EU (ISBN 92-894-0955-X)

5.4.2. Tillgång till uppgifter

Uppgifter om utsläpp av N, P, BOD, COD och tungmetaller krävs i det gemensamma frågeformuläret (OECD/Eurostat) för vatten, men de flesta medlemsstater har inte kunnat rapportera alla uppgifter på ett tillfredsställande sätt i denna del. Vid diskussioner med medlemsstaterna har det antytts att det inte är troligt att den pågående insamlingen av uppgifter för närvarande kommer att bli bättre. Pågående standardiseringsverksamhet såsom utvecklandet av harmoniserade rapporteringsriktlinjer för internationella havskonventioner såsom OSPAR [28] och HELCOM [29] kan leda till relevanta upplysningar

[28] Oslo-Paris-konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten

[29] Helsinki-konventionen om skydd av Östersjön

För den alternativa indikatorn är uppgifter tillgängliga i det gemensamma frågeformuläret (OECD/Eurostat) även om det finns luckor för vissa länder.

5.4.3. Förslag till vidareutveckling

Som ett första steg föreslås att de uppgifter för utsläppen endast från hushållen beräknas med den teoretiska verkningsgraden för olika slags avloppsreningsverk som underlag. Uppgifter om det antal hushåll som är anslutna till olika slags avloppsreningsverk kan erhållas i det gemensamma frågeformuläret. Ett första försök med detta gjordes i ett projekt om indikatorer för miljöbelastning (Environmental Pressure Indicators) vid Eurostat med användning av standardkoefficienter för alla länder. På medellång sikt kan denna förbättras genom undersökning av nationella koefficienter för olika slags avloppsreningsverk och av andra förändringar såsom ändringar i de årliga genomsnittliga fosforutsläpp per capita, som beror på införandet av fosfatfria rengöringsmedel samt undersökningar av förbättrade modeller för att bedöma utsläpp.

Samtidigt krävs en fördjupad utforskning av oharmoniserade källor; källor sådana som nationella förteckningar och de internationella havskonventionerna samt ramdirektivet om vatten.

5.5. Nr 24: Dricksvattnets kvalitet

5.5.1. Indikatorn

Den föreslagna indikatorn är den andel analyserade vattenprover som uppfyller kvalitetsnormerna i dricksvattendirektivet [30].

[30] Direktiv 80/778/EEG

5.5.2. Tillgång till uppgifter

Medlemsstaterna rapporterar resultaten av sin miljöövervakning enligt dricksvattendirektivet, men än så länge har det inte blivit möjligt att använda dessa till att sammanställa indikatorer för dricksvattenkvalitet. De mest aktuella värdena från länderna avser 1996-1998. Europeiska miljöbyrån har en god och aktuell täckning av kandidatländerna.

5.5.3. Förslag till vidareutveckling

De konsulter som arbetar för kommissionen utvärderar för närvarande den senaste omgången (1996-1998) av ländernas rapporter. Denna utvärdering bör resultera i indikatorer som ger en överblick över dricksvattenkvaliteten.

5.6. Nr 25 Vattenanvändning uppdelad på sektorer

5.6.1. Indikatorn

Den föreslagna indikatorn visar det totala årliga uttaget av färskvatten uppdelat på sektorer (kommunalt vatten, tillverkningsindustri, jordbruk och elproduktion). Den inbegriper både ytvatten och grundvatten.

Vattenanvändning beror till stor del på klimat, slag av jordbruk i landet och industrins struktur. Detta tillsammans med problem med olika definitioner i olika länder, gör att det blir svårare att göra jämförelser mellan länderna. Därför kan indikatorn användas för att utvärdera förändringar över tid för ett givet land, men dess användning vid jämförelser mellan länder är begränsad.

5.6.2. Tillgång till uppgifter

Trots att ett system för insamling av uppgifter från medlemsstater och kandidatländer funnits i många år (uppgifter insamlas vartannat år genom det gemensamma frågeformuläret (OECD/Eurostat)) är rapporteringen frivillig, varför många uppgifter fortfarande saknas även om en märkbar förbättring kunnat konstateras under de senaste åren. Medan de uppgifter om vattenuttaget uppdelat på sektorer som lämnats av kandidatländerna i allmänhet är aktuella, kan detta inte sägas om EU:s medlemsstaters: för ett land är 1994 års uppgifter de senaste som för närvarande föreligger, för två länder är det 1995 års uppgifter, och endast två länder har lämnat uppgifter för 1999. Detta gör det svårt att visa tendenser över tid eller att beräkna ett EU-genomsnitt för det aktuella året. En tydligare bild kommer att framträda när väl insamlingen enligt 2002 års gemensamma frågeformulär avslutats.

I länder där vattentillgången inte är något problem, finns det emellertid inget tryck att beräkna dessa siffror varje år.

5.6.3. Förslag till vidareutveckling

Eurostat och Europeiska miljöbyrån samarbetar för att förbättra metodiken för insamling av uppgifter och dessas räckvidd. Stora ansträngningar kommer att krävas i de flesta medlemsstater för att med harmoniserade definitioner av vattenanvändning och sektorer samla in och lämna dessa uppgifter varje år. För de länder där tillgången till vatten inte är något problem, bör det bli möjligt att utveckla lämpliga beräkningsmetoder.

I ramdirektivet för vatten (WFD) förutses en studie av den verkan mänsklig verksamhet har på ytvattnets och grundvattnets tillstånd. Denna kommer att omfatta kartläggning av viktiga vattenuttag för användning i städer, industri och jordbruk, samt annan användning med årstidsvariationer och beräkning av totalt vattenbehov per år och vattenförluster i distributionssystemen. Ett fullständigt genomförande av ramdirektivet för vatten bör därför leda till bättre tillgång till uppgifter. Det kommer emellertid att dröja 5-10 år innan rapporteringen enligt ramdirektivet för vatten fungerar fullt ut.

5.7. Nr 26: Resursproduktivitet

5.7.1. Indikatorn

EU:s ekonomi är beroende av ett stort antal naturresurser, även om mängden och slaget av de resurser som används beror på specialiseringen i de olika EU-ekonomierna. Denna indikator är avsedd att visa hur effektivt dessa resurser används. Den föreslagna indikatorn har två delar. Endast den första delen är genomförbar för närvarande. Resursproduktiviteten kan definieras som produktionen per tillförd resursenhet. Produktionen anges i allmänhet i termer av mervärdet för industrin eller BNP och är mest lämpad för indikatorer på hög nivå.

Denna indikators genomförbarhet kommer att bero på urvalet av de resurser som skall övervakas. Det är tydligt att energin är en viktig resurs och detta återspeglas i den indikator för energiåtgång (motsatsen till produktivitet) som ingår i den nuvarande uppsättningen av strukturella indikatorer. Effektiv användning av mineralmalmer är också viktig inte endast när det gäller resursförbrukning utan också på grund av de oavsiktliga miljöskador som förorsakas av gruvdrift och därtill hörande transportverksamhet.

5.7.2. Tillgång till uppgifter

Uppgifter om produktion, plus import minus export, av vissa grundläggande resurser kunde bli tillgängliga och användas för att gälla tillförseln av dessa resurser till ekonomin i dess helhet.

Den statistiska undersökningen av industriell produktion, PRODCOM, bör ge detaljerade och jämförbara uppgifter om produktionen av närmare 4 400 industriprodukter i Europeiska unionen från 1993 och framåt. I realiteten finns det fortfarande luckor i informationen, som måste utfyllas för att denna källa skall kunna användas.

Uppgifter om import och export av industriprodukter är tillgängliga i den vanliga utrikeshandelsstatistiken. En förbättrad utvärdering av tillgängliga uppgifter kommer att bli möjlig först när intressanta resurser kartlagts.

5.7.3. Förslag till vidareutveckling

En en ämnesinriktad strategi förbereds för närvarande och en diskussion om lämpliga mål och prioriterade resurser kommer att äga rum inom strategins ram. En central diskussionsfråga kommer att bli i vilken utstäckning målen skall inriktas på renodlade mängder eller på miljöverkningar. När väl målen uppsatts kommer de indikatorer som skall övervaka framåtskridandet mot dessa mål att kartläggas.

Det kommer att krävas stora ansträngningar i medlemsstaterna för att förbättra PRODCOM och utrikeshandelsstatistiken. Det är inte bara luckorna i PRODCOM som måste utfyllas, även kvalitet och aktualitet måste förbättras betydligt.

5.8. Nr 30: Användning av bekämpningsmedel

5.8.1. Indikatorn

De risker som är förknippade med användningen av bekämpningsmedel varierar avsevärt från ett bekämpningsmedel till ett annat, vilket beror på de ingående ämnenas specifika egenskaper (dvs. toxicitet, persistens) och användning (dvs. använda volymer, användningstid, spridningsmetod, den gröda som behandlas, jordtyp). Två kompletterande indikatorer är möjliga:

(1) Riskindex för bekämpningsmedlet, viktat värde med hänsyn tagen till olika slags toxicitet och användningsmönster, osv.

(2) Användning av bekämpningsmedel uppdelad efter bekämpningsmedlens inre egenskaper, t. ex. toxicitet för andra arter än de som bekämpningsmedlet är avsett för, långtidseffekter, persistens i omgivningen osv.

5.8.2. Tillgång till uppgifter

De uppgifter som för närvarande är tillgängliga avser bekämpningsmedelsförsäljningen, indelad på grupperna insekticider, herbicider, fungicider och övriga. Detta visar dock inte de risker som är förknippade med användningen av dessa produkter, och en minskning i försåld mängd i totalt antal ton blir inte automatiskt detsamma som en riskminskning.

För närvarande är det endast tre EU-länder som genomför regelbundna undersökningar av bekämpningsmedelsanvändningen i jordbruket. Inom ramen för TAPAS-programmet [31] har medlemsstaterna genomfört pilotundersökningar för ett år, en region eller ett begränsat antal grödor. TAPAS-finansiering är avsedd som en inledande finansiering för att en mer regelbunden insamling av uppgifter skall kunna påbörjas, men det är för tidigt att uttala sig om ländernas möjligheter att fortsätta dessa undersökningar med regelbundna intervall. Kandidatländerna har inte tillgång till finansiering genom TAPAS.

[31] Teknisk handlingsplan för förbättring av gemenskapens jordbruksstatistik

Enligt en överenskommelse med de största bekämpningsmedelstillverkarna lämnas med oregelbundna intervall uppgifter om användningen av aktiva ämnen i herbicider, fungicider och insekticider för de viktigaste grödorna inom EU. De senast tillgängliga uppgifterna avser 1999.

5.8.3. Förslag till vidareutveckling

I OECD:s arbetsgrupp pågår arbete med bekämpningsmedel för att utveckla en uppsättning riskindikatorer för bekämpningsmedel, i vilken det krävs uppgifter om användningen av de enskilda aktiva ämnen som ingår i dessa. Ett mindre forskningsprojekt kommer att erfordras för att utveckla en klassificering av bekämpningsmedel, som baseras på de ingående ämnenas inre egenskaper.

5.9. Nr 33: Utveckling av markanvändningen i huvudkategorier (kan ersättas med utveckling av bebyggda områden)

5.9.1. Indikatorn

Denna indikator bör visa tillväxten av bebyggda områden [32] över en given period. Redovisning av uppgifter per capita ger inte jämförbara siffervärden, då de definitioner som används varierar mycket från ett land till ett annat. En indikator som visar bebyggt område i procent av total landareal beror i hög grad på landets geografiska utseende. Denna indikator anses inte vara lämplig, då den troligen, räknat i procent av helheten, endast långsamt ändras, även om de bebyggda områdena totalt sett växer i snabb takt.

[32] Bebyggt område beskrivs bäst som mark som används för bostäder, landsvägar, teknisk infrastruktur, industriell eller kommersiell verksamhet och rekreationsområden

Indikatorn bör därför vara tillväxten av bebyggt område i procent av det bebyggda områdets areal under ett basår. Denna kommer dessutom att i mindre grad påverkas av olikheter i hur området definieras.

5.9.2. Tillgång till uppgifter

I det gemensamma frågeformulär (OECD/Eurostat) om markanvändning som återkommer vartannat år lämnar medlemsstaterna endast uppgifter delvis, och uppgifterna är ofta tillgängliga endast med femårsintervall. Även definitionerna varierar betydligt från ett land till ett annat, och även från en region till en annan, då förvaltningen av markanvändning ofta är en lokalt styrd angelägenhet.

Det nyligen inledda LUCAS-projektet med punktvisa undersökningar kommer att resultera i att uppgifter erhålls över markanvändning och bebyggda områden för EU i dess helhet, mätpunkterna är emellertid för få för att undersökningen skall bli representativ för enskilda länder. Uppgifter från LUCAS finns än så länge bara för 2001, men förhoppningar finns om att undersökningen kan upprepas åtminstone vartannat år.

5.9.3. Förslag till vidareutveckling

Det finns förhoppningar om att när LUCAS blivit inarbetat, kommer det att ge upphov till mer detaljerade undersökningar i medlemsstaterna som baseras på samma definitioner och samma metodik och på så sätt ge en grundlig regelbunden rapportering av markanvändningsuppgifter.

6. Grupp 4: Indikatorer som är oklara eller kräver mer omfattande metodutveckling eller annat utvecklingsarbete

6.1. Nr 4: Befolkningens exponering för höga bullernivåer på grund av transporter

Teoretiskt sett kunde denna indikator bli ett mått på hur många människor som bor, arbetar och studerar alldeles invid större transportnätverk, inkl. flygplatser och som exponeras för höga bullernivåer. Dock skapar detta mått vissa problem, eftersom den uppmätta bullernivån kommer att variera från en plats till en annan och från en tidpunkt på dagen till en annan, varför någon slags viktning kommer att behövas. Det kommer dessutom att bli nödvändigt att beakta bullerminskande åtgärder, t. ex. de bullerskärmar som satts upp utmed motorvägarna. Bullermätningar görs dessutom inte på samma sätt överallt inom EU utan standardiserade metoder och utan säkra och överensstämmande mätförfaranden.

Genomförandet av bullerdirektivet [33] och utvecklandet av en indikator som visar tendenser över tid och skillnader mellan länder och det antal människor som påverkas av höga bullernivåer kan endast förväntas ske på medellång sikt (>5 år). Den första rapporteringen inom ramen för direktivet förväntas komma tre år efter det att direktivet trätt i kraft.

[33] Direktiv 2002/49/EG om bedömning och hantering av omgivningsbuller

Under tiden kan TRENDS-programmet [34], som förvaltas av kommissionen, komma att ge uppgifter om bullernivåer genom kartläggning av linjekällor (landsvägar, järnvägar) och punktkällor (flygplatser).

[34] Transport and Environment Database System

En ny arbetsgrupp inom kommissionen om hälsorelaterade och socioekonomiska aspekter av buller kommer att bistå denna vid fastställandet av det dos-effektsamband som kan användas vid utvärdering av hur buller inverkar på befolkningen. Denna arbetsgrupp bör föreslå i vilken form medlemsstaterna skall lämna uppgifter till kommissionen och hur allmänheten skall informeras, i enlighet med artikel 9 i det föreslagna direktivet.

Slutligen kan buller som orsakas av transporter anses bli ett hot mot folkhälsan, snarare än en fråga om "hållbara" transporter.

6.2. Nr 5: Genomsnittlig reslängd och restid per person, fördelad på färdsätt och syfte

Indikatorn måste täcka fyra färdsätt uppdelade på fyra viktiga ärenden och kommer snarare att bli en matris än en indikator. Den anses inte vara genomförbar, då få relevanta uppgifter är tillgängliga och nuvarande undersökningsresultat är baserade på uppgifter från endast ett fåtal länder.

Om vi från matrisen utväljer en indikator t. ex. reslängd med bil kan tolkningsproblem uppstå. Ca hälften av alla bilresor är 6 km eller kortare. Om denna andel skulle öka, kommer detta att bli bra för belastningen på miljön (kortare resor innebär mindre förorening osv) eller dåligt (andra färdsätt skulle ha använts istället)-

Ett pågående projekt, DATELINE [35], som finansieras inom ramen för det femte ramprogrammet, förväntas i mitten av 2003 att resultera i en första uppsättning harmoniserad statistik över långväga resande (>100 km). En harmoniserad insamling av uppgifter över kortväga resande, något som skulle kräva EU-finansiering i stor skala (> 4 miljoner euro), diskuteras för närvarande med medlemsstaterna. Ingen finansiering kommer emellertid att beviljas detta förrän erfarenheterna från DATELINE-projektet har utvärderats. Under 2003-2004 kommer Eurostat även att utöka sin s. k. oharmoniserade databas med uppgifter om lång- och kortväga resande, så att Eurostat senast 2004 kommer att kunna överlämna indikatorer som baseras på uppgifter från nuvarande undersökningar av resandet i medlemsstaterna.

[35] förvaltas av kommissionens GD för transport och energi

6.3. Nr 7: Internalisering av externa kostnader i transportsektorn

I linje med de politiska förslag som fastställts av kommissionen bör tre slags externa kostnader som marginalkostnader för miljön, för trafikstockningar och för säkerhet innefattas. För en fullständig utvärdering av externa kostnader, kommer det att behövas uppgifter om åtminstone utsläpp, buller, olyckor och trafikstockningar för alla transportsätt. Dessa finns inte tillgängliga än, men inom TRENDS-programmet bör uppgifter om utsläpp och buller upprättas. Det finns dock ännu inte någon gemensam överenskommelse om tillvägagångssätt och metoder för beräkning av externa marginalkostnader, och frågan kommer att behöva undersökas ytterligare.

Avgifter och skatter är politiska verktyg av grundläggande betydelse (dock inte de enda) för internalisering av externa kostnader inom transportsektorn. Det är dock fortfarande svårt att avgöra vilka skattevillkor som är de lämpligaste och vilka av de många skatterna och avgifterna som bör tas med i beräkningen.

Då ett av syftena med denna indikator är att göra jämförelser mellan transportsätt, behövs information om alla transportsätt.

I allmänhet är de nuvarande uppgifterna bristfälliga, och de föreslagna indikatorerna anses inte bli genomförbara i år. En möjlig, preliminär indikator kunde avse marginalkostnaderna för miljön. Nästa fas i TRENDS-programmet kunde bli att beräkna dessa kostnader, dock inte under 2002. Frågan är om medlemsstaterna kommer att acceptera uppgifterna från TRENDS, då dessa inte är officiella. Ett prioriterat arbete för att utveckla indikatorn kunde bli att samla in de uppgifter som saknas om:

- Trafikstockningar och förseningar (ytterst svårt).

- Transportskatter, mer detaljerade uppgifter.

- Transportavgifter.

Detta är komplicerat och det kan komma att behövas fem till tio år för att utveckla indikatorn.

6.4. Nr 11/12: Exponering för och konsumtion av giftiga kemikalier

En idealisk men i praktiken icke genomförbar indikator kunde med ett enda index visa den totala mängd kemikalier som använts, i vilken deras toxikologiska effekter både på människa och ekosystem vägts in, och med hänsyn tagen till allmänhetens och miljöns sannolika exponering för dessa kemikalier. En sådan indikator kunde göra det möjligt att utvärdera om de risker som samhället utsätts för genom den utbredda användningen av kemikalier ökar eller minskar.

I kommissionens vitbok, 'Strategi för den framtida kemikaliepolitiken' [36], fastställdes ett oavvisligt behov av ökad kunskap om egenskaper hos och användning av kemikalier och om exponeringen för dem. Det finns för närvarande ca 30 000 syntetiska kemikalier i användning inom EU, som produceras eller importeras i större mängder än ett ton per år och mycken grundläggande information om produktion och konsumtion är helt enkelt inte tillgänglig för närvarande [37].

[36] KOM(2001) 88

[37] En ytterligare komplikation är att vissa giftiga kemikalier är biprodukter vid användning av andra produkter, t. ex. bensen i bensin och de dioxiner som bildas i förbränningsugnar för att endast nämna två. Uppgifter om produktion och konsumtion av kemikalier kommer inte att omfatta dessa biprodukter

Produktion och konsumtion är dessutom inte detsamma som exponering, då vissa kemikalier endast hanteras i slutna system eller som övergångsstadier i kontrollerade tillförselkedjor. Ytterligare mycket detaljerad information kommer därför att behövas om användningsmönster för olika kemikalier.

När det gäller de flesta kemikalier har en fullständig utvärdering av de toxikologiska verkningarna på människan eller ekosystemet ännu inte genomförts. I vitboken betonades de stora ansträngningar som krävs för att sammanställa denna information och kommissionen föreslog att utvärderingen av befintliga ämnen skulle vara fullbordad senast 2012. Även när denna information blir tillgänglig kommer det beklagligtvis att visa sig svårt att finna en gemensam nämnare för att aggregera olika slags toxicitet.

Under tiden har Eurostat som svar på kravet i vitboken att upprätta indikatorer för riskerna med kemikalieanvändning inlett ett pilotprojekt för att utveckla en uppsättning delindikatorer som tar hänsyn till de vanligaste toxikologiska effekterna på människor, (cancerframkallande, mutagena osv), och effekterna på ekosystemet i dess många former. Detta arbete kommer nära samordnas med den pågående översynen av EU:s kemikaliepolitik.

6.5. Nr 16: Förebyggande åtgärder mot avfall

Denna indikator saknar en tydlig definition och det finns inte någon gemensam metodik för vad som bör mätas eller hur det skall göras. Enligt ramdirektivet för avfall skall förebyggande av avfall ges högsta prioritet. I det sjätte miljöhandlingsprogrammet föreslås en temainriktad strategi för förvaltning av resurser och en integrerad produktpolitik (IPP) som omfattar resursproduktivitet, renare produktionsprocesser och användning av 'renare' råvaror (malm, råolja osv.) och längre livslängd för produkter. Som svar på artikel 8.2 i det sjätte miljöhandlingsprogrammet utarbetar kommissionen för närvarande dessutom när det gäller avfall som hör hit en uppsättning kvantitativa och kvalitativa reduktionsmål för år 2010. Sådana mål måste knytas till indikatorer med vilka framstegen i riktning mot de uppställda målen kan bedömas. I den kommande förordningen om avfallshanteringsstatistik föreskrivs ny uppgiftsinsamling men innan avfallsreduktionsmålen uppställts är det inte klart om lämpliga uppgifter för sådana indikatorer kommer att uppställas i förordningen om avfallshanteringsstatistik.

Inom OECD studeras också tänkbara indikatorer för skydd mot avfall och det föreslås att arbetet i OECD följs och påbyggs.

6.6. Nr 19: Utnyttjandegrad för utvalt material

Det är oklart vad den föreslagna indikatorn bör mäta. Ytterligare klargörande och undersökningar kommer att behövas innan en lämplig indikator kan fastställas.

6.7. Nr 27: Materialintensitet (BNP/totalt materialbehov)

Denna indikator har diskuterats under ett antal år och vissa framsteg har gjorts även om betydande problem kvarstår. På aggregerad nivå anger det totala materialbehovet (TMR = Total Material Requirement), så som det definierats i Eurostats metodhandledning, den totala användningen av råmaterial i en ekonomi. Det omfattar inhemsk utvinning och inhemska resurser såväl som den utvinning och de resurser utanför EU som krävs för att producera de varor och tjänster som kommer till användning i EU:s industri. Denna utifrån kommande del utgör det främsta hindret för att sammanställa denna indikator, då lämpliga uppgifter i allmänhet inte finns tillgängliga. De första uppskattningarna av TMR och delindikatorer som DMI (som endast omfattar den inhemska delen av materialinsatserna) har rapporterats av Europeiska miljöbyrån i Environmental Signals 2000 och 2002, men de är fortfarande ofullständiga. Eurostat lät Wuppertal-institutet göra en första studie av TMR och samordnar för närvarande en uppdatering av EU:s TMR-uppgifter. Endast några medlemsstater (Finland, Danmark, Portugal och Förenade kungariket) och kandidatländer (Polen) har emellertid officiellt börjat tillhandahålla TMR-uppgifter.

6.8. Nr 28: Index för biologisk mångfald

I meddelandet av år 2001 om en europeisk strategi för hållbar utveckling {KOM(2001)264} angav kommissionen sin avsikt att senast år 2003 skapa en uppsättning indikatorer för biologisk mångfald för EU. Arbete pågår inom detta område för att upprätta indikatorer för biologisk mångfald för EG:s åtgärdsplaner för biologisk mångfald som antogs 2001.

Ett index för biologisk mångfald är en av de indikatorer som diskuteras även om det kommer att dröja innan ett godtagbart utkast har utarbetats. Den slutgiltiga indikatorn kommer att grundas på ett representativt urval av arter och habitattyper, då en fullständig inventering skulle omfatta mer än 400 000 olika arter. På grund av sin beskaffenhet skulle en sådan indikators benägenhet att svara på politiska åtgärder bli långsam. För att erhålla mer svarsbenägna tecken skulle indikatorer som är knutna till trycket på den biologiska mångfalden (t. ex. habitatförluster) bli mer genomförbar. På kort sikt kommer delindikatorer för art/habitat-grupper att utfylla luckan.

6.9. Nr 34: Förorenad och eroderad jord

Även om förorenad och eroderad mark erkänns som ett problem är det huvudsakligen av lokal eller regional natur och det är svårt att definiera en lämplig indikator som på ett tillfredsställande sätt kunde innefatta problemet.

Inga lämpliga källor är för närvarande tillgängliga för att utarbeta en indikator på EU-nivå för förorening av jord. Kartor har upprättats som visar risken för jorderosion, men dessa avser till stor del naturliga förhållanden t. ex. lutning, väder och jordtyp, och tendenserna framgår därför inte tydligt.

Det krävs ytterligare analyser för att identifiera lämpliga indikatorer och arbete för att utveckla dem. Inom IRENA-projektet, som leds av Europeiska miljöbyrån, undersöks möjligheten att utveckla en indikator för jorderosion. Det finns också hopp om att LUCAS-projektet kan tillhandahålla vissa uppgifter om jorderosion.

7. Nr 13: Diskussion om "Indikatorer i strategin för hållbar utveckling i förhållande till folkhälsan"

Nr 13 i den 'öppna förteckningen är ingen indikator utan snarare ett krav att diskutera tänkbara berörda indikatorer med hälsoexperter. Att kartlägga lämpliga huvudindikatorer för folkhälsan är helt uppenbart en verksamhet på lång sikt med de inledande diskussioner som framläggs nedan som det första steget.

I EU:s strategi för hållbar utveckling och i det sjätte miljöhandlingsprogrammet används temaområdet 'miljö och hälsa' som en viktig utgångspunkt för att lösa ett antal problem som hör samman med luft- och vattenkvalitet, kemiska ämnen och buller. Närmare bestämt är dessa:

- Luftkvalitet (de viktigaste problemämnena är: marknära ozon och partiklar; minskningarna av kvävedioxid- och svaveldioxidkoncentrationerna under senare år betyder att dessa blir mindre viktiga).

- Badvattenkvalitet (med tillfälliga utbrott av tarminfektioner som beror på att vatten förorenats med patogena virus, bakterier eller protozoer).

- Dricksvattenkvalitet (med utbrott av tarminfektioner som beror på förorening genom bakterier, effekter av nitrater och bekämpningsmedelsrester).

- Kemiska ämnen i livsmedel och produkter (inkl. bekämpningsmedelsrester).

- Fysiska störningar (buller och strålning, inkl. ökat antal hudcancerfall till följd av exponering för UV-strålning).

I vissa länder och organisationer tas även hänsyn till miljön på arbetsplatser och i hemmen.

WHO genomför för närvarande ett projekt för att definiera miljö- och hälsoindikatorer för WHO:s Europaregion. Tester har kommit igång i ett antal EU- och kandidatländer. Även inom EU:s program för hälsoövervakning har indikatorer utvalts. Dessa uppsättningar består i allmänhet av över 30 enskilda indikatorer för uppföljning av framsteg inom specifika delar av miljö- eller hälsoproblemen.

Det är möjligt att upprätta en aggregerad indikator som visar dödlighet och sjuklighet för hela befolkningen. I t. ex. DALY-begreppet (funktionsnedsatta förlorade levnadsår) är måttet antalet förlorade levnadsår plus antalet år med funktionsnedsättning. Vid beräkning av DALY särskiljs olika dödsorsaker och orsaker till funktionsnedsättning, vilket visar relativ inverkan på sjukdomar av t. ex. oskyddade sexuella förbindelser, tobaksrökning och luftföroreningar utomhus. Denna indikator är viktigare för prioriteringen än för övervakningen av framsteg, även om den kan användas för det senare. Än så länge har endast ett mycket begränsat antal länder börjat beräkna DALY. Beräkningarna är ganska komplicerade eftersom det i dem tas hänsyn till ca 20 olika orsaker som inverkar på förväntad livslängd. Dessa är följande: olyckor i hemmet, långtidsexponering för partiklar, trafikolyckor, bullerstörningar, bly (i dricksvatten), livsmedelsburna orsaker, passiv rökning (ETS), korttidsexponering för partiklar, radon i hus, fuktiga hus, luftförorening genom ozon, ultraviolett strålning UV-A och UV-B (ozonskikt), PAH (polycykliska aromatiska kolväten), bensen, stora olyckor och cancerframkallande luftföroreningar.

På EU-nivå genomförs andra fasen i projektet för hälsoövervakning "Utformningen av en uppsättning hälsoindikatorer för Europeiska gemenskapen" (ECHI-projektet). I ECHI-projektet föreslås en förteckning över allmänna hälsoindikatorer som omfattar tre kategorier av hälsotillstånd, avgörande hälsofaktorer och hälsosystem. En relativt lovande aggregerad indikator i denna förteckning och som liknar DALY:s är "Förväntad livslängd utan funktionsnedsättning" (DFLE). Den beräknas på grundval av uppgifter om dödsfall (av Eurostat) och funktionsnedsättning med hjälp av Sullivan-metoden.

EG:s hushållspanel (ECHP) är för närvarande källa till de uppgifter om funktionsnedsättning som behövs för denna indikator. ECHP:s undersökningar gjordes mellan 1994 och 2001 (8 omgångar). Uppdatering och utvärdering av beräkningarna av DFLE förväntas 2002/2003. Från och med 2003/2004 kommer statistik över inkomst och levnadsvillkor (SILC) att innehålla frågor om funktionsnedsättning, som kan bli en uppgiftskälla för denna indikator. Någon aggregerad indikator kommer emellertid inte att finnas på kort sikt.

Vägtrafikolyckor orsakar varje år fler dödsfall (över 40 000 dödsfall och 1,7 miljoner skadade) än luftföroreningar. Detta kan därför komma att ses som en viktig folkhälsofråga som måste angripas, både ur mänsklig och ur ekonomisk synvinkel (indirekta kostnader har beräknats till 2 % av BNP). Artikel 75 i Maastricht-fördraget lägger en rättslig grund för EU:s åtgärder för att förbättra transportsäkerheten, även om det inte finns någon bred acceptans inom EU för behovet av gemensamma bestämmelser, och ansvaret för denna fråga är utspritt bland många. I vitboken om den gemensamma transportpolitiken [38] som nyligen lagts fram, har kommissionen föreslagit att EU skulle anta målet att halvera antalet döda per år i vägtrafiken fram till år 2010. Det föreslås följaktligen att en indikator om trafikolyckor läggs till den 'öppna förteckningen'.

[38] KOM(2001) 370, 12.9.2001

7.1. Föreslagen indikator: Antal personer som dödats i vägtrafikolyckor

Huvudindikatorn kommer att redovisa det absoluta antal personer som dödats i vägtrafikolyckor inom EU. Kompletterande information ges uppdelat på två underavdelningar i indikatorn:

(1) Antal dödade i landsvägtrafiken per 1 000 invånare, vilket möjliggör jämförelser mellan länder.

(2) Antal dödade i landsvägtrafiken i åldersgruppen 15-24 år i procent av alla dödsfall. Landsvägstrafikolyckor är den viktigaste dödsfallsorsaken (mer än 35 %) i denna åldersgrupp. Denna indikator ger information av betydelse för övervakningen av framsteg när det gäller denna sårbara åldersgrupp.

7.2. Tillgång till uppgifter

Uppgifter samlas årligen in genom det gemensamma frågeformuläret (Eurostat-UNECE-ECMT) om transportstatistik [39]. Det är inte alla länder som ansluter sig till FN:s definition av dödsfall inom 30 dagar efter olyckan, men i dessa fall kan uppgifterna anpassas. Uppgifter fördelade på åldersgrupper samlas också in, men lämnas inte årligen av alla länder.

[39] Dessa uppgifter lagras i CARE-databasen som förvaltas av kommissionens GD för transport och energi

7.3. Förslag till vidareutveckling

Jämförbarheten i uppgifter mellan medlemsstaterna kunde förbättras om 30-dagarsdefinitionen antogs av alla. Årlig rapportering av antalet dödsfall fördelade på åldersgrupp bör prioriteras.

8. SLUTSATSER och FORTSATT ARBETE

I de föregående kapitlen redovisas vår analys av var och en av de indikatorer som föreslogs i rådets slutsatser, dokument 14589/01 av den 28 november 2001. Detta omfattar kartläggning av ett antal krav som skall uppfyllas för att indikatorerna skall kunna definieras och beräknas. Indikatorerna har indelats i fyra grupper som särskiljer kvalitativa och kvantitativa kriterier.

Ett detaljerat arbetsprogram för att upprätta indikatorerna kommer att utarbetas i nästa steg när väl rådets diskussioner om vad som skall göras med de förslag som framlagts här givit en tydligare bild. Första steget bör bli en bedömning av den politiska betydelsen av de föreslagna indikatorerna, något som inte utgör en uttrycklig del av denna analys då vissa indikatorer är relevantare än andra. Detta kommer att möjliggöra att prioriteringar för det kommande arbetet kan identifieras.

Det bör understrykas att det fortsatta arbetet med dessa indikatorer inte kan begränsas till kommissionen. I flera fall är det huvudsakliga problemet inte metodiskt utan beror på avsaknad av korrekta uppgifter och långa dröjsmål vid leveransen av de uppgifter som är tillgängliga. En stor uppgift för medlemsstaterna kommer att utgöras av samordningen mellan deras egna myndigheter, ministerier, miljöorgan, statistikbyråer och specialinstitutioner. Den kommer att krävas för att säkerställa att allt löpande och relevant arbete med indikatorerna beaktas så att dubbbelarbete undviks och så användarnas behov tillgodoses på det effektivaste sättet.

Ett framgångsrikt genomförande kommer därför att kräva medverkan av och åtaganden från nationella förvaltningar och andra organ. Tidtabellen för och även genomförbarheten av det arbete som kartlagts kommer på ett avgörande sätt att bero på de resurser som alla medverkande anslår till dessa arbetsuppgifter.

Det skulle i detta hänseende bli viktigt att ta tänkbara EU-finansieringssystem i beaktande för att understödja ländernas arbete med de ytterst relevanta indikatorproblem där kapaciteten för närvarande är ringa. På EU-nivå kommer det också att bli viktigt att beakta kapacitet och expertis inom Eurostat, Europeiska miljöbyrån och GFC-programmen och hur dessa kan uppmuntras till att säkerställa en snabbare utveckling av de intressantare och mer relevanta indikatorer som för närvarande hänför sig till grupperna 3 och 4, exempelvis kemikalier, hälsa och biologisk mångfald.

Att använda mekanismer och finansieringsmöjligheter inom EU:s ramprogram för forskning kan också erbjuda möjligheter. Inom gemenskapens sjätte ramprogram (2002-2006) för forskning har under prioritetsområde 1.1.6.3 "global förändring och ekosystem" stöd till forskning om utveckling av integrerad riskbedömning och utveckling av tillförlitliga indikatorer för folkhälsa och miljöbetingelser identifierats som prioriterade områden.

En insats från rådets sida om dessa kapacitetsbildande frågor kommer att vara oersättlig, om detta försök skall kunna göra tillfredsställande framsteg. Den kommande utvidgningen är ytterligare en faktor som måste beaktas. De nya medlemsstaterna kommer efter sin anslutning att behöva tid att successivt öka sin medverkan för att till sist fullt ut delta i det arbete som måste utföras.

8.1. Utarbetande av indikatorer i grupp 1-3

Utarbetande av indikatorer i grupp 1 och 2 skall prioriteras, vilket också redan kommit igång. Ansträngningar krävs för att erhålla aktuella uppgifter så att indikatorerna i grupp 2 blir bättre. Arbetet kommer att omfatta utvärdering av uppgifter från 2002 års gemensamma frågeformulär (Eurostat/OECD), uppdatering av tidsserier när detta är möjligt, och en förbättrad mer konsekvent redovisning av indikatorerna. Goda exempel på redovisning finns i medlemsstaternas egna publiceringar av indikatorer. Många medlemsstater har använt sitt arbete med indikatorer för hållbar utveckling för att med ett antal användare prova olika format för redovisning, och har kartlagt de metoder som bäst förmedlar den information de innehåller. Ytterligare arbete kan komma att behövas för att vidga täckningen av dessa indikatorer till att gälla kandidatländerna.

Utarbetandet av indikatorerna i grupp 3 kommer att bero på den prioritering som härrör ur bedömningen av den politiska betydelsen, men arbetet beror dessutom på vilka resurser som avsätts både till kommissionens avdelningar och i medlemsstaterna. En viktig informationskälla för detta arbete kommer att bli uppgifter från insamlingar på EU-nivå enligt ny eller ändrad lagstiftning t. ex. dotterdirektivet om luftkvalitet, ramdirektivet om vatten och förordningen om avfallsstatistik. Forsknings- och utvecklingsprojekt kan möjligen också resultera i nya uppgifter som skall beaktas. För att inrätta ett program för vidareutveckling av indikatorerna i grupp 3 kommer dessa även fortsättningsvis att diskuteras i berörda arbetsgrupper för statistik och i andra arbetsgrupper.

8.2. Fortsatt arbete med indikatorerna i grupp 4

Indikatorerna i denna grupp är som tydligt framgår i behov av både en grundligare analys och ytterligare arbete när det gäller metoder och annan utveckling. De är också enligt mångas förmenande några av de intressantare för politiska syften ( t. ex. exponering för kemikalier och resursproduktivitet). Det finns emellertid även en risk att några av de för politiska syften relevantare och intressantare indikatorerna förkastas eller förbises då de inte uppfyller stränga kvalitetskrav. Rådet kan därför vilja inta en flexiblare hållning till att utarbeta och använda dessa indikatorer. Ytterligare arbete med dessa indikatorer kan också komma att skapa nya förråd av indikatorer som bidrar till en fullständig bild utan potentiellt vilseledande signaler.

På grund av svårigheterna att utarbeta vissa av de indikatorer som ingår i grupp 4 kommer mer resurser att erfordras. Ytterligare analys av resursbehoven och den politiska betydelsen kommer att genomföras av Eurostat och Europeiska miljöbyrån om rådet skulle kräva detta särskilt.

Bilaga

Översikt över ändringar av numreringen, namnet och indelningen av indikatorerna

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>