52001DC0304

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN FINANSIERING PÅ MILJÖOMRÅDET I KANDIDATLÄNDERNA - EN UTMANING

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

MOTIVERING

Inledning

1. Investering i miljöinfrastruktur - en utmaning

Viktiga "investeringstunga" direktiv

Miljöinfrastruktur

Investeringarnas omfattning

2. Att fastslå prioriteringar

Prioritering på den strategiska nivån

Prioritering på projektnivå

Nationella och gränsöverskridande påtryckningar bakom prioriteringar för miljöinvesteringar

3. Att utveckla ett miljöinvesteringsprogram

Miljöinvesteringsprogrammets betydelse

Strategisk investeringsplanering

Utgångspunkt

4. Att hitta och säkra finansieringsmöjligheter

Inkomst och betalningsförmåga

Att engagera den privata sektorn

Finansiering genom bidrag

Strategier för projektfinansiering

Att skapa kapacitet

5. Slutsats

BILAGA 1 INVESTERINGAR SOM DE VIKTIGASTE "INVESTERINGSTUNGA" DIREKTIVEN MEDFÖR

BILAGA 2 UPPSKATTADE FINANSIERINGSBEHOV PÅ MILJÖOMRÅDET I KANDIDATLÄNDERNA

BILAGA 3 PLANER FÖR GENOMFÖRANDE OCH FINANSIERING AV ENSKILDA DIREKTIV

Motivering

I kommissionens meddelande om miljöstrategier inför anslutningen [1] uppmanades kandidatländerna att utveckla investeringsstrategier för genomförandet av gemenskapens regelverk, parallellt med strategierna för tillnärmning av lagstiftningen. Investeringsstrategierna begärs av kommissionen och rådet som en del av planerna för genomförande som krävs som underlag för begäran om övergångsperioder. Investeringsstrategierna är även viktiga verktyg för länderna själva så att regeringarna verkligen uppfattar vilka utgifter för administration, personal, kontrollutrustning och infrastruktur som krävs, och när dessa är aktuella med avseende på anslutningen. Sådana strategier är av lika stor betydelse under perioden efter anslutningen, som underlag för framtida ansökningar om stöd från struktur- och sammanhållningsfonderna.

[1] KOM(1998) 294.

Utvecklingen av sådana investeringsstrategier inför anslutningen är en viktig uppgift för kandidatländerna. I en del länder finns det fortfarande ingen information om brister i överensstämmelse, och att prioritera investeringsbehoven för enskilda direktiv är därför ett problem.

Uppskattningar av kostnaderna som presenterades 1998 för att få den nationella lagstiftningen att bli förenlig med gemenskapens regler kompletterades 2000, och även om spännvidden på kostnaderna är mindre än tidigare är drifts- och underhållskostnaderna högre än väntat. Det nya regelverket som antogs 2000 och förväntas bli gällande under 2001 kommer att öka investeringsbehoven. Det är därför viktigare än någonsin att använda tillgängliga medel på ett effektivt sätt och se till att stöden genom bidrag leder till att finansiering kan uppbådas från alla andra källor (privata, offentliga eller kommersiella).

Det prioriterade miljöinvesteringsprogrammet inför anslutningen (PEPA - Priority environmental investment programme for accession) har utformats av kommissionen för att bistå länder i utvecklingen av strategier för prioriterade miljöinvesteringar. Dokument med riktlinjer har utarbetats och dessa innehåller förslag till en plan för genomförande av enskilda direktiv och en lista över de investeringstunga direktiven. En databas med miljöprojekt i kandidatländerna håller också på att utvecklas. Denna skall vara till hjälp för att identifiera och förbereda prioriterade projekt på medellång och lång sikt.

Detta meddelande innehåller de strategiska målen för sådana investeringsplaner. Det ger en överblick över de investeringar kandidatländerna står inför, undersöker hur finansieringen skall kunna ordnas och förbättras, och ger vägledning för hur ett investeringsprogram inför anslutningen skall kunna utvecklas. Meddelandet beskriver hur gemenskapens tekniska bistånd nu kommer att vara fokuserat på brister i överensstämmelse, med avseende på till exempel projekt om luftföroreningar och direktiv som medför utgifter för den privata sektorn, och hur biståndet kommer att kanaliseras i nära samarbete med kandidatländerna för deras finansieringsplaner för enskilda direktiv med avseende på problem på områdena avfall, luftföroreningar och utbildning till lokala myndigheter. I samband med att kommissionen utarbetade detta dokument samrådde man med både kandidatländer och myndigheter i medlemsstaterna (och även med gruppen för granskning av miljöpolitiken samt ISPA:s förvaltningskommitté). Därmed kunde uppgifterna i detta dokument kontrolleras och korrigeras av kandidatländerna.

Slutligen är målet med detta meddelande att bistå kandidatländerna i att utarbeta tydliga och realistiska finansieringsplaner för behoven inför anslutningen, också med avseende på identifiering av möjliga finansieringskällor och inkomstgenerering för de miljöinvesteringar som krävs.

Inledning

Tillnärmningen av lagstiftningen till EU:s miljöbestämmelser är en stor utmaning för de länder som nu förbereder sig för anslutning till EU. [2] I Agenda 2000 [3] och i det påföljande meddelandet om miljöstrategier inför anslutningen [4] från kommissionen konstaterades att skillnaderna i miljöskyddsnivån mellan länderna i Central- och Östeuropa och medlemsstaterna gör att förberedelsearbetet på miljöområdet inför anslutningen skiljer sig från tidigare anslutningar. Tidiga beräkningar visade att kostnaderna för alla investeringar som skulle krävas för att uppfylla EU:s bestämmelser på områdena försörjning av dricksvatten, rening av avloppsvatten, stora förbränningsanläggningar och avfallshantering skulle uppgå till runt 120 miljarder euro bara för de tio länderna i Central- och Östeuropa.

[2] Cypern och Malta ansökte om medlemskap i EU 1990. Ungern och Polen ansökte 1994 följda av Tjeckiska republiken, Rumänien, Slovakien, Litauen, Lettland, Estland och Bulgarien 1995 samt Slovenien 1996. Turkiets ansökan godkändes formellt 1999.

[3] KOM(1997) 2000.

[4] KOM(1998) 294 slutlig.

Kommissionen har därför betonat att det behövs realistiska nationella strategier på lång sikt för att genomföra gemenskapsreglerna och har uppmuntrat länderna att uppbåda omfattande ekonomiska resurser, både inhemska och utländska - framför allt från den privata sektorn - så att reglerna skall kunna efterlevas. I Agenda 2000 föreslogs vidare att EU skulle bidra med omfattande ekonomiskt gemenskapsstöd för miljöinvesteringar i kandidatländerna, särskilt genom det nya strukturpolitiska föranslutningsinstrumentet (ISPA - Instrument for structural policies for pre-accession) och det reviderade Phare-programmet samt det nya föranslutningsinstrumentet för jordbruk och landsbygdsutveckling (Sapard). ISPA inledde sin verksamhet under 2000 och kommer att ge stöd för miljöinvesteringar under perioden 2000-2006 med över 500 miljoner euro per år.

Stödet från EU och annan hjälp utifrån kommer emellertid bara att uppfylla en liten del av det totala behovet. Vanligtvis är det miljöministerierna i kandidatländerna som är ansvariga för att utarbeta planer för genomförandet som sedan presenteras av respektive lands regering. I många kandidatländer har emellertid miljöministerierna vanligtvis inte varit ansvariga för att identifiera brister i överensstämmelse och utarbeta så detaljerade investeringsplaner. Det har bidragit till de svårigheter kandidatländerna har med att utarbeta konkreta och realistiska strategier för genomförande. Utgifterna för miljöskydd har ökat i de flesta av kandidatländerna under de senaste åren eller beräknas öka. Detta är dock fortfarande bara en bråkdel av de investeringar som krävs för de flesta länder. Enligt kommissionens beräkningar måste kandidatländerna spendera i genomsnitt mellan 2 och 3 % av BNP under de kommande åren för ett fullt genomförande. Men investeringsbehoven skiljer sig avsevärt länderna emellan; enligt en studie som genomfördes nyligen ligger den andel av BNP som behövs på mellan 2 % för Tjeckiska republiken och 11 % för Bulgarien [5]. Just nu ligger andelen utgifter för investeringar på mellan 0,6 och 3 % av BNP. Finansieringen sker med hjälp av lån från internationella finansiella institutioner, bilaterala bidrag och kreditarrangemang, kommersiella banklån, utländska direkta investeringar samt inkomster från avgifter eller skatter från konsumenter.

[5] "Bulgaria: the Challenges of Complying with EU Environmental Directives", Världsbanken, oktober 2000, s. 8.

Det kommer att bli nödvändigt med övergångsperioder efter anslutningen med avseende på de direktiv som medför omfattande investeringar. Ansökningarna om övergångsperioder måste emellertid underbyggas med program för genomförande som måste innehålla delmål som kan kontrolleras efter anslutningen.

Hittills har flera kandidatländer utarbetat de finansieringsplaner som krävs för anslutningsförhandlingarna. Dessutom ingår planerna för olika sektorer, tillsammans med de nationella programmen för antagande av gemenskapens regelverk, i riktlinjerna för ländernas föranslutningsarbete. De kandidatländer som får stöd genom ISPA har dessutom utarbetat nationella ISPA-strategier för infrastruktur i miljö- och transportsektorerna. Dessa strategier är ofta det första steget mot en planering av genomförandet av gemenskapens miljöregler.

Trots detta finns det fortfarande avsevärda brister i kandidatländernas program för genomförande. Identifieringen, förberedandet, finansieringen och genomförandet av de många miljöinvesteringsprojekten som krävs för EU-medlemskap går långsamt. Dessutom utvecklats nya institutioner och administrativa system för genomförandet av de åtgärder som krävs för att den nationella lagstiftningen ska bli förenlig med gemenskapens miljöregler långsamt. Därför måste kandidatländerna intensifiera sina ansträngningar för att åstadkomma realistiska tidtabeller för anpassning och investering.

I kommissionens tekniska bistånd för hjälp med utvecklingen av strategier för genomförande och miljöfinansiering ingår det så kallade PEPA-programmet (prioriterat miljöinvesteringsprogram inför anslutningen). Huvudsyftet med programmet, som lanserades 1999, är att ge stöd för utveckling av planer för genomförandet av direktiv som medför omfattande investeringar och att säkerställa att länderna har en lista med projekt i prioriteringsordning som skall genomföras under de kommande åren. De direktiv som avses räknas upp i tabell 1 nedan. Under det första året låg fokus på investeringsplanering och under de påföljande åren kommer fokus att flyttas mot utvecklingen av listor med projekt som är prioriterade på lång sikt. Under det informella mötet med kommissionär Wallström i november 1999 godkände kandidatländernas miljöministrar dessa allmänna mål.

Detta dokument innehåller en överblick av de framsteg som gjorts i utvecklingen av strategier för finansiering av miljöinvesteringar och förslag till flera viktiga åtgärder som länderna och kommissionen kan vidta för att påskynda arbetet. Del 1 innehåller en sammanfattning av resultaten av det pågående arbetet med att identifiera och bedöma bristerna i överensstämmelse med avseende på miljöinfrastruktur och investeringsbehov. I del 2 behandlas fastställande av prioriteringar i utvecklingen av investeringsprogram på strategisk nivå och projektnivå. Exempel från kandidatländerna presenteras också. I del 3 presenteras en översiktlig struktur av ett miljöinvesteringsprogram. Del 4 innehåller aspekter kring finansiering och betalningsförmåga, och i del 5 presenteras förslag till slutsatser och kommande åtgärder.

1. Investering i miljöinfrastruktur - en utmaning

Viktiga "investeringstunga" direktiv

Vissa miljödirektiv kommer att bli särskilt svåra att genomföra med tanke på hur infrastrukturen i kandidatländerna ser ut för närvarande och de finansiella resurser som är tillgängliga. Medlemsstaternas erfarenheter från genomförandet av dessa direktiv ger ytterligare en fingervisning om hur stor denna utmaning är. Dessa "investeringstunga" direktiv räknas upp i tabell 1. Det är inte bara de här direktiven som kommer att medföra investeringar men det är dessa som utgör de största problemen med avseende på antalet projekt som krävs och investeringarnas omfattning.

Tabell 1: Viktiga "investeringstunga" direktiv

Vattenförsörjning/rening av avloppsvatten

Direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse

Dricksvattendirektivet

Direktiven om farliga ämnen i vattnet

Nitratdirektivet // Avfallshantering

Deponeringsdirektivet

Direktiven om förbränning av kommunalt avfall

Direktiven om förbränning av farligt avfall

Direktivet om förpackningsavfall

Luftföroreningsbegränsning

Direktivet om stora förbränningsanläggningar

Bränslekvalitetdirektiven

Luftkvalitetdirektiven

// Begränsning av föroreningar från industrin

IPPC-direktivet

Direktivet om flyktiga organiska ämnen

Bilaga 1 innehåller en detaljerad beskrivning av vilka slags investeringar ovanstående direktiv medför och vilka typer av investerare som är troliga.

Miljöinfrastruktur

Det första steget i utvecklingen av ett investeringsprogram bör vara en lägesbedömning och en översyn av vilka brister som finns. Det finns numera mer information om miljöinfrastruktur i kandidatländerna, även om den är långt ifrån heltäckande. Tabell 2 innehåller en översikt över den befintliga miljöinfrastrukturen i kandidatländerna och, då sådana uppgifter är tillgängliga, i vilken utsträckning den är förenlig med de direktiv som är uppräknade ovan. Denna förteckning ger en bild av bristerna i överensstämmelse med avseende på befintlig infrastruktur. IPPC-anläggningar, deponier och anslutningar för vattenförsörjning är exempel på sådan infrastruktur som måste utvecklas under de kommande åren. Det är påfallande hur olika problem man har i olika länder - det finns 141 IPPC-anläggningar i Estland och 4 000 i Polen. Det finns fem deponier i Cypern men mer än tusen soptippar i Rumänien som inte uppfyller kraven. Andelen renat avloppsvatten varierar mellan 30 och 77 % - vissa länder som kommit långt med införlivande och allmän planering uppvisar överraskande låga investeringsnivåer på det området. Det finns fortfarande stora skillnader mellan städer och landsbygd när det gäller faciliteter för avlopp och dricksvatten.

Investeringarnas omfattning

Uppgifterna om den finansiella utmaning dessa länder står inför när det gäller genomförandet av dessa direktiv kompletterades 2000 efter ett flertal utredningar. Bilaga 2 innehåller uppskattade finansieringsbehov för att gemenskapens miljöregler skall kunna efterlevas. I allmänhet visar resultaten att uppskattningarna från 1997 fortfarande är relevanta. Det belopp på 120 miljarder euro (1997) som krävs för detta och som ofta nämns uppskattades med hjälp av olika metoder, framför allt gå grundval av styckkostnader och förväntade infrastrukturkostnader per sektor och capita. Uppskattningar som gjorts därefter, och som framför allt varit inriktade på kostnaden för enskilda direktiv, pekar på lägre belopp på mellan 80 och 110 miljarder euro. Styckkostnaderna är lägre än förväntat, men omfattande investeringar i vissa av kandidatländerna sedan 1997 har minskat de uppskattade skillnaderna. Å andra sidan inbegriper beloppen inte de investeringsbehov som en del viktig ny kommande lagstiftning kommer att medföra, till exempel ramdirektivet om vatten och de planerade ändringarna av direktivet om stora förbränningsanläggningar. Dessutom ingår inte kostnader för drift och underhåll i vissa av uppskattningarna. Privata investeringar har inte alltid tagits med. Detta håller på att ändras och ett allt större antal studier är inriktade på kostnader för drift och underhåll samt kostnadstäckning. Det är bara på det sättet det går att bedöma om finansieringen av investeringar är hållbar, särskilt med tanke på den betydelse hushållen och konsumenterna har för finansieringen av drift och underhåll. Flera av de uppskattningar som gjorts med avseende på enskilda direktiv håller därför på att ses över igen.

2. Att fastslå prioriteringar

Prioritering på den strategiska nivån

Prioriteringsfrågan är avgörande för utvecklingen av ett miljöinvesteringsprogram. Även om det på kort sikt är förnuftigt att föreslå de projekt för stöd som är mest kompletta och finansiellt hållbara måste kandidatländerna på medellång till lång sikt prioritera investeringsbehoven på ett systematiskt sätt. Det gäller även långt efter anslutningen.

Att fastslå prioriteringar är en invecklad process med många följdverkningar på regional/gränsöverskridande, nationell eller lokal nivå. Prioriterade investeringsplaner behövs för närvarande som stöd för begäran om övergångsperioder och för att bidra till en ökad medvetenhet hos regeringarna om anslutningsprocessens investeringsbehov. I maj 2000 lade det tjeckiska miljöministeriet fram en plan för regeringen med kostnaderna för genomförandet av bestämmelserna i direktiven som bl.a. beskriver de behov som finns av personal och administration för att direktiven skall kunna efterlevas. Detta dokument utgick ifrån den handbok för genomförande som kommissionen publicerade i april 2000 och övertygade regeringen att skjuta till en stor del av det begärda beloppet. En liknande procedur borde genomföras av alla kandidatländer för att säkerställa att man har tillräckligt med personal och andra resurser för att administrera och tillämpa de nya lagarna.

Att prioritera är inte bara relevant inför anslutningen. De planer som utarbetas nu kommer att bidra till att gemenskapens struktur- och sammanhållningsfonder används på bästa sätt efter anslutningen. Kommissionens andra rapport om sammanhållningen (KOM(2001) 24) visar att stödet till miljöinvesteringar genom gemenskapens strukturinstrument kommer att vara en viktig prioritering för de nya medlemsstaterna. Vidare kommer de planer för genomförande som kandidatländerna lagt fram som stöd för begäran om övergångsperioder att följas upp efter anslutningen. Av dessa skäl behövs en strategi för prioritering så att investeringarna får mesta möjliga genomslag.

Prioriteringar behövs på flera stadier i investeringsstrategin. Länder måste för det första prioritera sektorsvis och, för det andra, göra val inom en sektor. Litauen har till exempel valt att fokusera på vatten och avfall i sin finansieringsstrategi [6], men för att omsätta strategin i praktiken måste svåra val göras för prioriterade investeringar inom de sektorerna.

[6] Se "Environmental Financing Strategy", oktober, 2000, finansierad av DANCEE. I början av 1990-talet prioriterade Litauen investeringar för att uppfylla kraven i Helsingforskonventionen.

Liksom Litauen valde även Lettland att prioritera vatten och avfall med sina breda program för kommuner. Avfallsprogrammet är redan igång men saknade tidigare ramar för allmän avfallshantering. Den lettiska regeringen håller på att utveckla en avfallshanteringsstrategi som skall underlätta val och samordning av de enskilda investeringarna.

Ansvaret för investeringar som görs till följd av en del direktiv kommer att ligga hos den privata sektorn (t.ex. ramdirektivet om luftkvalitet) - för dessa måste den statliga planeringen och prioriteringen vara inriktad på att se till att det finns lämpliga mekanismer för kontroll och tillämpning för att stimulera till de investeringar som krävs. Den lagstiftningsstruktur som behövs för att uppmuntra investeringar bör också finnas. Ett bra exempel på detta är Slovakien där förnuftiga regler för hantering av fast avfall ledde till att privata deponier snabbt bildades och där systemet för hantering av fast avfall nu är helt privatiserat.

Tabell 2. En lägesbild av miljöinfrastruktur i kandidatländerna: information från kandidatländerna

>Plats för tabell>

Prioritering på projektnivå

En analys av områden där bristen på överensstämmelse är stor kan leda till en första investeringsbedömning uppifrån och ner ("top down"). Utformningen av projekten kommer emellertid troligast att ske "nerifrån", av kommunerna och andra aktörer som är ansvariga för de slutliga investeringarna. När prioriteringarna fastslås i detta skede måste både nationella och lokala instanser involveras så att de politiska målen på nationell nivå överensstämmer med de investeringsbehov som finns på lokal nivå. Dessutom blir det lättare att säkerställa att investeringsplanerna överensstämmer på ett realistiskt sätt med nationell betalningsförmåga och upplåning om det råder goda kommunikationer. Kriterier med avseende på ekonomisk bärkraft och kostnadseffektivitet bör användas, utöver sådana som är relevanta ur anslutningssynpunkt och innebär fördelar för miljön. Nedan följer några förslag till möjliga kriterier.

Tabell 3. Kriterier för prioritering på strategisk nivå och projektnivå

Anslutningsaspekter

* Prioritering av direktivet i samband med anslutningen, t.ex. om övergångsperiod är begärd.

* Läget med avseende på införlivande och tillämpning av relevant lagstiftning.

* Sektorns prioritet i nationella miljöstrategier och miljöplaner (t.ex. NPAA, partnerskap för anslutning, sektorsstrategier).

// Miljöaspekter

* Problemets allvar.

* Konsekvenser för hälsan.

* Gränsöverskridande konsekvenser.

* Hur brådskande problemet är.

* Den föreslagna lösningens kostnadseffektivitet.

* Del av långsiktig strategi, t.ex. hållbarhet.

Finansiella aspekter

* Kapitaltillgång och finansieringskällor.

* Drifts- och underhållskostnader.

* Förväntad inkomstnivå (t.ex. från avgifter). // Ekonomiska aspekter

* Betalningsförmåga med avseende på föreslagna avgifter.

* Betalningsförmåga med avseende på föreslagna investeringar.

* Projektets allmänna ekonomiska fördelar (och kostnader).

Tekniska aspekter

* Projektets och den använda teknikens komplexitet.

* Projektets nuvarande utvecklingsskede.

* Tillgängliga resurser för projektutveckling. // Institutionella aspekter

* Eventuell miljökonsekvensbedömning.

* Nödvändiga tillstånd för byggnation/drift.

Kommersiella aspekter

* Klart definierat ansvar för utveckling och genomförande.

* Fastslagna handelsramar (t.ex. avtal för offentlig-privata partnerskap). // Tidsaspekter

* Val av tidpunkt för finansiering (ansökningsomgångar etc).

Nationella och gränsöverskridande påtryckningar bakom prioriteringar för miljöinvesteringar

Under 1990-talet genomförde nästan varje kandidatland någon form av nationell miljöplanering och miljöprioritering vilket mynnade ut i nationella miljöstrategier eller nationella miljöåtgärdsprogram. Dessa dokument var oftast kompletterade med långa förteckningar över åtgärder, som även omfattade investeringsprojekt. Många av dessa var svar på lokala problem som krävde snabba lösningar, till exempel sanering av giftiga områden ("hot spots"). I riktlinjerna för den åtgärdsplan för miljön som presenterades vid ministerkonferensen i Luzern 1993 rekommenderades en kostnadseffektiv metod för sanering av industriföroreningar. Till följd av privatiseringsprogrammen övergick det direkta ansvaret för sådana investeringar till den privata sektorn och var då beroende av hur effektiva tillsynsmyndigheter och myndigheter ansvariga för att tillämpa lagstiftningen var. Den drivande kraften bakom prioriteringsarbetet var att nationella intressen skulle komma först och att en rationell syn på kostnads- och nyttoaspekter i samband med bekämpning av föroreningar skulle vara viktigare än internationella påtryckningar.

Det fanns emellertid flera fall där Central- och Östeuropeiska länder drog igång regionala, gränsöverskridande program och avsatte avsevärda belopp för dessa. Helsingforskonventionen och området i den svarta triangeln till exempel, drog till sig stora investeringar från de berörda Central- och Östeuropeiska länderna. De metoder för skydd av avrinningsområden som beskrivs i vattenramdirektiv uppmuntrar medlemsstaterna att inrätta gränsöverskridande förvaltningsorgan för internationella floder. Detta bör ge programmen för Donaubäckenet och Svarta havet, som nu är genomförda inom ramen för en konvention [7], högre prioritet. Dessa gränsöverskridande konventioner och program bör beaktas när prioriteringar fastställs. De nationella åtgärdsplaner för miljön som genomförts både i Slovakien och Rumänien till exempel har lett till att man är väl medveten om de lokala miljöproblemen. Men att finansiera investeringarna i projekten har visat sig vara svårare.

[7] EU har undertecknat Donaukonventionen (1994) men inte Bukarestkonventionen om skydd av Svarta havet (1992).

3. Att utveckla ett miljöinvesteringsprogram

Miljöinvesteringsprogrammets betydelse

Ett miljöinvesteringsprogram för anslutningen har flera olika viktiga uppgifter. För det första skall det beskriva de projekt som krävs för att enskilda direktiv skall kunna efterlevas. Med programmet skall man försöka göra en bedömning av den allmänna investeringsnivå som krävs samt kostnadsuppskattningar för standardprojekt eller särskilda projekt. För det andra skall man med programmet bedöma betalningsförmågan, både nationellt och för särskilda projekt. För det tredje skall det innehålla ett förslag till en realistisk tidtabell för genomförandet.

Utvecklingen av ett nationellt miljöinvesteringsprogram inför anslutningen är en dynamisk process som kräver regelbunden översyn och uppdatering. Vissa investeringar kommer att ingå på grund av att EU eller andra internationella åtaganden kräver att åtgärder vidtas, eller på grund av lokala hälso- eller miljörisker. Å andra sidan måste ett investeringsprogram ha ett långsiktigt perspektiv för att till exempel kunna beakta de investeringsbehov som nya EU-direktiv leder till.

Strategisk investeringsplanering

Miljöinvesteringsprogrammet måste drivas på av anslutningsprocessen och ha en omfattande täckning. Det skall samordnas med de övriga uppgifter som krävs för att fullfölja tillnärmningsprocessen där även införlivande och genomförande ingår. Det skall omfatta alla stegen i processen, från strategisk planering och projektbestämning till genomförande och övervakning av projekten, via investeringsplanering och projektförberedelser. En översikt av en plan för finansieringen och genomförandet av ett enskilt direktiv finns i bilaga 3 och skickades ut till kandidatländerna under 2000. Översikten är inte föreskrivande, utan grundas på planer för genomförande och åtgärdsplaner som kandidatländerna lagt fram.

Utgångspunkt

Utgångspunkten är en översyn av de krav som varje direktiv innehåller, för att kunna fastslå i vilken utsträckning dessa krav uppfyllts, och att ringa in de områden där investeringsprojekt krävs för att uppfylla EU-kraven. Tjeckiska republiken genomförde en detaljerad uppskattning av de brister som fanns med avseende på alla miljödirektiven och räknade ut tilläggskostnaderna ("add-on costs") för administration, personal och infrastruktur. Kostnaderna fördelades på den offentliga och den privata sektorn. Denna plan för genomförande är nu en god grund för att utarbeta investeringsplaner för enskilda direktiv där det behövs en övergångsperiod. Beträffande IPPC-direktivet gjorde Slovenien en sammanställning av alla anläggningar som omfattas av bilagan till direktivet och åtog sig att se till att normerna för bästa tillgängliga teknik skulle uppfyllas för respektive näringsgren inom en viss tid. En uppskattning av kostnaderna för industrin för att uppfylla kraven gjordes också.

Processen att bedöma bristerna i överensstämmelse bör kopplas till införlivande och genomförande/tillämpning. Det är lättare att göra investeringar på lokal nivå när det finns nödvändiga lagar och normer, men kandidatländernas regeringar måste känna till tilläggskostnaderna för övervakning, administrering och tillämpning samt drifts- och underhållskostnader.

Denna bedömning skall mynna ut i en förteckning över de investeringar som krävs för att direktiven skall kunna efterlevas. Detta kommer att innebära att bedömningen av bristerna i överensstämmelse inte längre kommer att ske uppifrån och ner utan nerifrån och upp och grundas på de behov som finns för enskilda anläggningar i städer och samhällen. För ett antal direktiv är det den privata sektorn som står för investeringarna. Detta gäller inte bara för energi eller luftkvalitet utan också för avfall och vattenförsörjning, som har privatiserats i flera kandidatländer. Här är statens roll att tillämpa de nya kraven och se till att de respekteras. Att undersöka vilka investeringsbehov som finns på lokal nivå måste göras på ett aktivt sätt och med beaktande av de normer och krav som finns i direktivet.

För vissa direktiv gick det inte att fastställa vilka investeringar som krävdes förrän det inledande utvärderings- eller planeringsarbetet slutförts - till exempel en nationell plan för avfallshantering med en strategi för regionala deponier, eller en översyn av otillåtna utsläpp från kommunala avfallsförbränningsanläggningar. När det gäller ramdirektivet om luftkvalitet och dess olika särdirektiv kommer investeringsbehoven att visa sig först efter att en inledande bedömning gjorts av de områden där gränsvärdena för vissa förorenande ämnen överskrids. Nästa steg är att förbereda åtgärdsplaner där källorna till utsläpp av föroreningar och billigaste metoder för utsläppsminskning identifieras. En hög nivå av små partiklar kunde till exempel ha ett samband med dieselmotorer i bussar vilket skulle tyda på behov att investera i nya offentliga transportmedel, eller med uppvärmning av bostäder med kol vilket kunde innebära att det skulle vara nödvändigt att gå över till naturgas.

Det anslutningsinriktade investeringsprogrammet kommer att fokusera på de kapitalintensiva projekten för miljöinfrastruktur som krävs enligt de investeringstunga direktiven. Småskaliga investeringar som behövs för att den nationella lagstiftningen ska bli förenlig med gemenskapens, till exempel kontrollsystem och laboratorier, måste emellertid också bedömas. För att genomförande och kontroll av efterlevnaden skall kunna ske på ett effektivt sätt kommer fler miljöinspektörer att behövas, liksom nya informationshanteringssystem, motorfordon och ny kommunikationsutrustning. Finns inte det kommer det att bli svårare att genomföra de investeringstunga direktiven, i synnerhet i de fall då den privata sektorn är inblandad [8].

[8] En överblick av de investeringar som EU:s bestämmelser kommer att medföra på områdena vatten, avfallshantering, luftkvalitet och kontroll av föroreningar från industrin ges i bilaga 1. Handboken om genomförandet av gemenskapens miljölagstiftning (kommissionens arbetsdokument, april 2000) är en bra källa till information om de steg som krävs för att genomföra bestämmelserna i direktiven.

Ruta 1 Planeringen av genomförandet i Tjeckiska republiken och Slovenien

Inför förhandlingarna om miljökapitlet utarbetade det tjeckiska miljöministeriet detaljerade planer för genomförandet av EU:s olika rättsakter på miljöområdet. I planerna identifieras de institutioner som är ansvariga för att genomföra de olika rättsakterna, innehållet i rättsakten, steg för genomförandet med tidsfrister för särskilda bestämmelser, de huvudsakliga problemen med genomförandet och förslag till lösningar, finansiella behov (förstärka institutionerna, offentliga investeringar, privata sektorns behov). De innehåller även en uppräkning av konkreta genomförandeprojekt.

Sloveniens miljöministerium förberedde detaljerade planer för genomförande inför dess anslutningsförhandlingar, vilka följdes upp med åtgärdsplaner och uppskattningar av investeringskostnaderna, för att motivera begäran om övergångsperioder. Åtgärdsplanerna och tidsramarna för dessa har accepterats av Europeiska rådet och finns på den slovenska regeringens webbplats.

Planen för genomförande måste fastställa vem som skall vara ansvarig för att utföra investeringsprojektet och för att se till att lagstiftningen uppfyller EU:s krav. De som "äger" projekten kan vara allmännyttiga företag, bönder, privata företag eller miljökontor. Vissa förslagsställare kommer att ansvara för projekt som faller under mer än ett direktiv. Kommunerna kommer till exempel vanligen att ansvara för att kommunala tjänster som till exempel dricksvattenförsörjning, rening av avloppsvatten från tätbebyggelse och avfallshantering uppfyller EU:s normer. Utvärderingar och planering på kommunal nivå kommer att behövas för att bestämma vilken infrastruktur som ytterligare behövs för att dessa krav skall kunna uppfyllas.

Preliminära kostnadsberäkningar, som även omfattar drifts- och underhållskostnader, bör utföras för den föreslagna infrastrukturen. Även om de flesta kandidatländer har gjort någon form av kostnadsberäkningar kan ytterligare information och analys krävas för att kunna fastställa de mest kostnadseffektiva strategierna för att anpassa lagstiftningen eller kunna beakta betalningsförmågan på nationell, kommunal nivå eller hushållsnivå. Möjliga finansieringskällor - statliga medel, bidrag, internationella och kommersiella lån - bör också identifieras på det här stadiet. Denna information kan sedan ligga till grund för en omfattande finansieringsstrategi där investeringsbehov, finansieringskällor och tidsplanering för de olika projekt som behövs för att anpassa lagstiftningen fastställs.

Denna process kommer inte att kunna ske på samma sätt i stora länder som i små. Detaljnivån blir naturligtvis mycket lägre i ett land med nästan 40 miljoner invånare än den blir i Slovenien. Å andra sidan måste planering av anslutningen och anpassning av lagstiftningen samt projektinformation sammanlänkas på någon nivå - i stora länder måste informationsflödet till och från den regionala nivån förbättras. I vilket fall som helst är detaljnivån mindre viktig än att se till att investeringsplaneringen verkligen baseras på sammanställd information och innehåller trovärdiga prognoser.

4. Att hitta och säkra finansieringsmöjligheter

Inkomst och betalningsförmåga

Betalningsförmågan är en viktig aspekt på programnivån med avseende på de nationella utgifterna. Inkomstmöjligheterna, som kommer att bidra till projektets finansiella fortlevnad och hållbarhet, måste identifieras på projektnivån. Dessa kommer vanligtvis att utgöras av avgifter för miljötjänster, som till exempel vattenförsörjning eller avfallsdisponering. En analys av betalningsförmågan som görs i samband med projektet kommer att bidra till att bedöma konsumenternas förmåga att betala åtminstone en del av de föreslagna avgifterna och bidra till drifts- och underhållskostnaderna, liksom vilka effekter avgifterna får på efterfrågan. Det är svårt att säga vad som allmänt kan tyckas vara en rimlig avgiftsnivå, men enligt en polsk undersökning är ungefär 4 % av hushållsinkomsten för vattenanvändning den övre gränsen för vad konsumenterna har råd med. EBRD har interna riktlinjer på området. Om avgifter och skatter höjs kan resursanvändningen minska avsevärt och därmed minska behovet av nya investeringar. Vattenavgifterna i kandidatländerna, till exempel, har lett till att efterfrågan minskat med i genomsnitt 40 % vilket inneburit att reningsverk från 1980-talet nu har överkapacitet och onödigt höga driftskostnader.

En preliminär räkenskapsanalys med denna information kommer att kunna fastställa projektets allmänna finansiella villkor, som till exempel investeringsbehov och avkastning. Samtliga kandidatländer i Central- och Östeuropa har inrättat miljöfonder. Intäkterna till dessa kommer från miljöskatter, avgifter och utsläppsböter. Dessa instrument ger användarna ekonomiska incitament att minska utsläppsnivåerna eller användningen av naturresurser och kan således uppmuntra till miljöinvesteringar även om man måste vara uppmärksam på att inte bryta mot gemenskapens regler för statligt stöd. Inkomsterna från dessa källor, i synnerhet avgifter och skatter som är relativt förutsägbara, är värdefulla för många miljöinvesteringar. Det bästa vore om nivåerna på avgifter och skatter anpassades till principen om att förorenaren betalar. Avgifter för resursanvändning och fullständig kostnadstäckning för användningen av miljöinfrastruktur (till exempel vattenförsörjning, reningsverk, avloppsnät och avfallshantering) bör vara en integrerad del i projektfinansieringen.

Att engagera den privata sektorn

Enligt principen om att förorenaren betalar skall finansieringsbördan ligga så nära investeraren och förorenaren som möjligt. Att privata investeringar kan ha stor betydelse framgår av Världsbankens utredning om Bulgarien som nämnts ovan. Enligt den ansvarar den privata sektorn för 46 % av miljöinvesteringarna, kommunerna för 43 % och staten endast för 11 %. Vidare har både Slovakiens och Rumäniens nationella åtgärdsplaner för miljön, oberoende av varandra, visat att nästan 70 % av de investeringar som är nödvändiga för att minska föroreningarna måste ske i den privata sektorn. Det finns många metoder för att engagera den privata sektorn i investeringar i miljöinfrastruktur i sektorer som i många av medlemsstaterna historiskt sett skett på ansvar av den offentliga sektorn. I Slovakien privatiserades avfallsdisponeringen 1995 och ett strikt regelverk för kontroll av deponier infördes. Finansieringen skedde med kommunala skatter som betalades av invånarna. I de flesta kandidatländer är de kommunala vattentjänsterna delvis privatiserade, vanligtvis i form av kommunalt kontrollerade aktiebolag, där investerare och/eller kommersiella banker är delägare.

Den privata sektorns engagemang varierar från förberedandet av projekt på kontrakt till fullständig "privatisering" av miljötjänsten, inklusive ansvar för att ta ut avgifter. Modeller för engagemang av den privata sektorn där det inte riktigt handlar om fullständig privatisering omfattar BOT- (Build, Operate and Transfer), BOO- (Build, Own and Operate) och BOOT- (Build, Own, Operate and Transfer) projekt. Sådana modeller måste innehålla en tydlig och rättvis ansvarsfördelning (både rättslig och finansiell). I ett meddelande från kommissionen från 2000 sammanfattas principerna för offentlig-privata partnerskap som insyn, likabehandling och konkurrens [9].

[9] Kommissionens tolkningsmeddelande om koncessioner enligt EG-rätten (EGT C 121, 29.4.2000).

En bank eller finansiell institution kan erbjuda hjälp med projektförberedelser som en del av ett lånepaket, och kommersiella banker har genomfört projekt för internationella finansiella institutioners och bidragsprograms räkning [10]. En uppdragstagare som är ansvarig för hela projektet (projekt på totalentreprenad) kan erbjuda finansiering av projektgenomförandet. Utrustning kan hyras från leverantören. Investeringar i eget kapital blir allt vanligare och det finns flera riskkapitalfonder som vill placera i kommunala investeringar på områdena avfall och avloppsvatten.

[10] Lån i detta sammanhang betyder kommersiella lån som inte är kopplade till biståndskrediter, vilket enligt ett OECD-beslut (om "Softban") från 1991 bör undvikas för länder som befinner sig i ett övergångsskede.

Finansiering genom bidrag

Diskussionen kring finansieringslösningar för miljöprojekt i den offentliga sektorn i kandidatländerna har framför allt inriktats på finansiering genom bidrag. De flesta nationella miljöfonder lånar emellertid ut till låg ränta och ger även bidrag, och det finns argument för att anta en långsiktig strategi där man inriktar sig mer på lån istället för bidrag. Eftersom bidragen inte alltid är förenliga med principerna om att förorenaren betalar, att användaren betalar och fullständig kostnadstäckning blir det möjligt att ta itu med brister i den verkliga betalningsförmågan så att fler projekt kan genomföras snabbare än vad som annars skulle ha varit fallet. Bidrag har också haft en viktig roll i finansieringen av revolverande fonder, dvs. fonder som lånar ut till subventionerad ränta och sedan åter lånar ut de pengar från lån som betalats tillbaka. I början på 1990-talet då kapitalmarknaden i kandidatländerna var outvecklad och den kommersiella lånemarknaden hämmades av inflation och ett dåligt utvecklat regelverk var bidragen avgörande för att katalysera och framkalla konkreta investeringar. Mot bakgrund av behoven inför anslutningen skulle välfokuserade bidrag kunna leda till förkortade perioder för genomförande och således gagna miljö och hälsa i Europa. Bidragen kommer att behövas för "sammanhållningen" efter anslutningen, för att överbrygga klyftorna mellan mindre gynnade regioner och andra. Gemenskapen har till uppgift att beakta den sociala och ekonomiska utvecklingen i gemenskapen samt en balanserad utveckling av regionerna. Den kan även använda sammanhållningsfonden för finansiellt stöd till förmån för miljön [11]. På längre sikt skulle bidragen kunna avsättas för specifika, klart definierade situationer där de skulle fungera som katalysator och inte ersätta finansieringen med eget kapital eller lån. Gemenskapens regler om statligt stöd måste i vilket fall som helst efterlevas [12].

[11] Artikel 174.3 och 175.4 i Fördraget om upprättandet av europeiska gemenskapen.

[12] Se särskilt riktlinjerna för statligt stöd till skydd för miljön (EGT C 37, 3.2.2001, s. 3).

Det finns emellertid vissa problem med att förlita sig på bidrag. För det första; då det inte finns några kontrollerande, utjämnande och disciplinskapande marknadskrafter måste särskild uppmärksamhet ägnas åt att säkerställa att investeringen är kostnadseffektiv. För det andra; vissa former av finansiering genom bidrag är kopplade till tidsfrister för inlämnande av förslag, vilket kan leda till att en mycket instabil "cyklisk" marknad uppstår för de företag som levererar varor eller tjänster. För det tredje; finansiering genom bidrag är inte "gratis" utan kan påtvinga bidragstagaren betydande finansiella och ledningsmässiga krav. För det fjärde; om finansieringen genom bidrag minskar ökar finansieringen utan bidrag. Det sistnämnda bör man dock inte fästa alltför stor vikt vid. Det är viktigt att man inte genom finansiering med bidrag i alltför stor omfattning tränger undan möjligheterna till finansiering utan bidrag. Att ha råd med finansieringen är det som är viktigast i det här sammanhanget. Det går alltid att hitta kapital för projekt där det under årens lopp finns tillräckliga möjligheter till avkastning eller kapitaltillväxt.

Strategier för projektfinansiering

Under vissa omständigheter kan det vara lämpligt att förhandla om lån med den kommersiella banksektorn. En del banker i EU:s medlemsstater är specialinriktade på finansiering av miljöinfrastrukturprojekt i kandidatländerna. I många fall kan finansiering genom skuldsättning (bidrag, lån eller obligationer) kompletteras genom investeringar i eget kapital. Fördelen med det är att delägaren vanligtvis hellre vill ha tillväxt av kapitalet än en årlig avkastning. Detta är i allmänhet bara möjligt om det finns ett särskilt företag eller riskprojekt som intressenten kan investera i. Flera kommuner har redan skapat kommunalt kontrollerade aktiebolag med flera ägare, som kan dra till sig ett sådant deltagande. På det hela taget är detta alternativ emellertid lättare för privata samriskprojekt (däribland även privatiserade allmännyttiga bolag) eller offentlig-privata partnerskap.

Den övergripande investeringsstrategin för ett projekt har stor betydelse för förberedelserna av projektet. Varje investerare kräver särskild information och förväntar sig förmodligen att den informationen presenteras på ett bestämt sätt. Detta är en svår och tidskrävande uppgift, i synnerhet om det finns flera inblandade organisationer som står för finansieringen. Det framhävs också som önskvärt att utveckla långsiktiga relationer med flera nyckelfinansiärer som inte bara är insatta i situationen i landet utan som också tillämpar välkända ansökningsförfaranden. Det kan vara svårt att hitta lämpliga finansieringskällor och de man undersöker visar sig ofta vara olämpliga. Därför har ett dokument (PEPA Fund Fiche) utvecklats för att hjälpa "projektägarna" i kandidatländerna. I detta dokument beskrivs de stora internationella finansieringsinstitutionernas olika mål och arbetsmetoder.

Att skapa kapacitet

Att utveckla en väl fungerande finansieringsstrategi omfattar inte bara tillgång till finansieringsmöjligheter utan också förbättrad ledning och andra "mjuka" inslag. Att skapa kontaktnät, utbyta erfarenheter om bra arbetsmetoder samt utbildning kan i hög grad bidra till att man lyckas med detta. Under PEPA-programmet samverkar representanter för miljöministerierna, kommunerna och ansvariga för nationella miljöfonder i regionen, och detta samarbete har visat sig vara mycket framgångsrikt. I programmets nästa skede skall lokala och regionala myndigheter uppmuntras till att utveckla finansieringsstrategier som är kopplade till anslutningsarbetet. Phare-programmet har redan bidragit väsentligt till att skapa kapacitet i samband med utvecklingen av projekt för ISPA- och Phare-programmen. Vissa kandidatländer deltar i Life-programmet där de kan få hjälp med pilotprojekt. Danmark hjälpte Litauen att utforma en detaljerad finansieringsstrategi där betalningsförmågan analyseras utifrån en översikt av alla kommunala investeringsmetoder. Med tanke på det stora antal "aktörer" som är inblandade uppmanas bilaterala bidragsgivare att göra fler hjälpinsatser genom partnersamverkan eller på annat sätt.

5. Slutsats

En analys av de investeringplaner som kandidatländerna lagt fram visar att även om en del länder nu har utvecklat planer för både genomförande och finansiering, och andra är inplanerade för de kommande månaderna, finns det fortfarande mycket kvar att göra, i synnerhet för att komplettera planerna för genomförande med konkreta projekt och åtgärder. Dessutom måste man inrikta sig på förberedelserna av finansieringsstrategierna för perioden efter anslutningen då gemenskapens strukturinstrument kommer att bli tillgängliga.

För större länder, där ansvaret för att genomföra investeringar i miljöinfrastruktur ligger på olika administrativa nivåer, är det svårare att utarbeta investeringsplaner. Det är emellertid fullt möjligt att utveckla tydliga och väl genomtänkta strategier utan att för den sakens skull behöva täcka in samma detaljnivå som ett litet land kan göra från central nivå. Informationen från regionerna bör istället sammanställas och ligga till grund för strategier och finansieringsplaner som utarbetats på central eller nationell nivå. Förbättrad kommunikation och dialog med regionerna är nödvändigt för att resultaten skall bli verkningsfulla.

Om kriterierna för att fastslå prioriteringar som presenteras i del 2 följs kan investeringsplanernas kvalitet höjas. Erfarenhetsutbyten kan bidra till att påskynda processen. Kandidatländerna är allt villigare att dela med sig av sina långsiktiga investeringsplaner till andra länder, så som Tjeckiska republiken, Slovenien och Litauen har gjort. Det finns många exempel på bra metoder som kan spridas. Investeringsplaner som godkänts skulle kunna spridas till kontaktpersonerna på de nationella miljöministerierna i kandidatländerna. Här skulle PEPA-programmet kunna få en starkare roll som katalysator och konsulent för erfarenhetsutbyte genom att den information som finns anslås och presenteras på ett sätt som gör den mer lättillgänglig.

Medlemsstaterna skulle också kunna inrikta mer av sitt bilaterala tekniska stöd till kandidatländerna på att utveckla finansiella strategier och dela med sig av sina egna erfarenheter. Verksamhet som sammanför de anslutningsstrategier som utarbetas "uppifrån och ner" med den projektidentifiering som sker "nerifrån och upp" bör stödjas mer (genom gemenskapens program för tekniskt stöd). Det behövs vidareutbildning av regionala och lokala handläggare.

Kommissionen kommer att fortsätta att samla in och bearbeta information om investerings- och infrastrukturbehov samt information om projekt. I PEPA:s databas finns redan över tusen projekt - från brister i överensstämmelse till projektidéer och mogna projekt. Gemenskapens tekniska bistånd kommer att inriktas på vissa av de frågor som beskrivits ovan - om att utveckla projekt för att komma tillrätta med de brister i överensstämmelse som konstaterats för de investeringstunga direktiven, och om att ge råd beträffande projektprioritering. Stödet för att utveckla planer för genomförandet av enskilda direktiv kommer att stärkas.

I slutanalysen är kandidatländerna emellertid skyldiga att utarbeta och lägga fram strategier för finansieringen. Med tanke på tidsramarna för anslutningen [13] är detta nu än mer brådskande.

[13] KOM(2000) 700.

BILAGA 1 INVESTERINGAR SOM DE VIKTIGASTE "INVESTERINGSTUNGA" DIREKTIVEN MEDFÖR

1. KRAVEN INOM SEKTORN VATTEN

>Plats för tabell>

* Rådets direktiv 98/83/EG av den 3 november 1998 om kvaliteten på dricksvatten

* Rådets direktiv 91/271/EEG av den 21 maj 1991 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse

* Rådets direktiv 76/464/EEG av den 4 maj 1976 om förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö, ändrat genom rådets direktiv 91/692/EEG och dess olika särdirektiv.

* Rådets direktiv 91/676/EEG av den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket

* Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område

* Rådets direktiv 76/160/EEG av den 8 december 1975 om kvaliteten på badvatten

2. KRAVEN INOM SEKTORN AVFALLSHANTERING

>Plats för tabell>

* Rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall

* Rådets direktiv 89/369/EEG av den 8 juni 1989 om förhindrande av luftförorening från nya kommunala avfallsförbränningsanläggningar

* Rådets direktiv 94/67/EG av den 16 december 1994 om förbränning av farligt avfall

* Gemensam ståndpunkt (EG) nr 7/2000 av den 25 november 1999, antagen av rådet, inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/.../EG av den ... om förbränning av avfall

* Rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (ändrat genom rådets direktiv 91/156/EEG)

* Rådets direktiv 91/689/EEG av den 12 december 1991 om farligt avfall (ändrat genom rådets beslut 94/31/EG)

* Rådets direktiv 86/278/EEG av den 12 juni 1986 om skyddet för miljön, särskilt marken, när avloppsslam används i jordbruket

3. KRAVEN INOM SEKTORN LUFTKVALITET

>Plats för tabell>

* Rådets direktiv 96/62/EG av den 27 september 1996 om utvärdering och säkerställande av luftkvaliteten

* Rådets direktiv 1999/30/EG av den 22 april 1999 om gränsvärden för svaveldioxid, kvävedioxid och kväveoxider, partiklar och bly i luften

* Europaparlamentets och rådets direktiv 98/70/EG av den 13 oktober 1998 om kvaliteten på bensin och dieselbränslen och om ändring av rådets direktiv 93/12/EEG

* Rådets direktiv 1999/32/EG av den 26 april 1999 om att minska svavelhalten i vissa flytande bränslen och om ändring av direktiv 93/12/EEG

* Europaparlamentets och rådets direktiv 94/63/EG av den 20 december 1994 om begränsning av utsläpp av flyktiga organiska ämnen (VOC) vid lagring av bensin och vid distribution av bensin från depåer till bensinstationer

4. KRAVEN INOM SEKTORN BEGRÄNSNING AV FÖRORENINGAR FRÅN INDUSTRIN

>Plats för tabell>

* Rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (IPPC)

* Rådets direktiv 88/609/EEG av den 24 november 1988 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar (ändrat genom rådets direktiv 94/66/EG)

* Rådets direktiv 1999/13/EG av den 11 mars 1999 om begränsning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel i vissa verksamheter och anläggningar

* Rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår

BILAGA 2 UPPSKATTADE FINANSIERINGSBEHOV PÅ MILJÖOMRÅDET I KANDIDATLÄNDERNA

>Plats för tabell>

BILAGA 3 PLANER FÖR GENOMFÖRANDE OCH FINANSIERING AV ENSKILDA DIREKTIV

För varje direktiv kandidatländerna begär övergångsperioder för under anslutningsförhandlingarna är de skyldiga att utarbeta planer för genomförande och finansiering. Dessa planer kan även vara till hjälp i planeringen av genomförandet av andra direktiv. I de fall planen tjänar som grund för en begäran om övergångsperiod måste planen innehålla tillräckligt goda skäl för en förlängd genomförandeperiod. Kandidatländerna får utveckla egna strukturer för dessa planer för genomförande och finansiering av enskilda direktiv. Ett förslag till en sådan struktur presenteras nedan.

Motivering

Sammanfattning av de viktigaste stegen och en tidtabell för genomförandet samt motivering för den begärda förlängningen av genomförandeperioden.

1. Inledning

* Kraven i direktivet

* Sammanfattning av den begärda övergångsperioden

2. Steg som krävs för fullständigt genomförande

* I vilken utsträckning kraven uppfylls för närvarande, på det lagstiftande respektive institutionella området, brister i genomförandet

* Att fullfölja införlivandet i lagstiftningen

* Att fullfölja det institutionella utvecklingsarbetet för att uppfylla kraven i direktiven

* En "lång lista" med de projekt som krävs för att genomföra direktivet till fullo

* Balans mellan de offentliga och privata investeringar som krävs

3. Strategi för genomförande

* Strategins sammanhang: socioekonomiska frågor och institutionella faktorer

* Föreslagna tillvägagångssätt för fullständigt genomförande samt förutsättningar

* De olika aktörernas roller och ansvar med avseende på investeringar

* Institutionell utvecklingsplan

* Metod för projektprioritering och genomförande

4. Finansieringskostnader för genomförande

* Beräknade kostnader för genomförande enligt valt tillvägagångssätt

* Tidtabell för genomförande

* Årliga kostnader för investerat kapital under föreslagen genomförandeperiod, drifts- och underhållskostnader

* Finansieringskällor

* Analys av betalningsförmåga på nationell och kommunal nivå samt hushållsnivå

5. Plan för genomförande

* Viktiga steg och förutsättningar

* Initiativ på kort, medellång och lång sikt (med en kort lista över prioriterade projekt)

* Tidtabell för fullständigt genomförande (slutdatum och delmål)

* Åtgärder för övervakning och kontroll av genomförandet