52000DC0264

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET Integrering av miljöaspekter och hållbar utveckling i politiken för ekonomiskt samarbete och utveckling Element i en övergripande strategi

Innehållsförteckning

1. Sammanfattning

2. Bakgrund

3. Samstämmigheten i politiken för att främja en hållbar utveckling

4. Problem och möjligheter när det gäller att integrera miljöaspekterna

4.1 En hållbar ekonomisk och social utveckling

4.2 Integrering i världsekonomin och utveckling av den privata sektorn

4.2.1 Handel

4.2.2 Utveckling av den privata sektorn

4.2.3 Internationella investeringar

4.3 Kampen mot fattigdomen

5. Åtaganden enligt multilaterala miljöavtal och miljöpolitiska processer

6. Integrering av miljöhänsyn i programplaneringen och projektcykeln

6.1 Tilldelning av finansiella resurser till miljöprogram

6.2 Nationella och regionala strategier och nationell och regional programplanering

6.3 Program- och projektcykel

7. Främjande och utvärdering av integreringsprocessen

7.1 Personalresurser

7.2 Intern kapacitetsuppbyggnad, fortbildning och kunskapsförmedling

7.3 Resultatutvärdering när det gäller integrering av miljöhänsyn

8. Slutsatser

Förkortningar

BILAGA I: Bestämmelser om integrering av miljöhänsyn och hållbar utveckling i EG:s politik för ekonomiskt samarbete och utveckling

BILAGA II: Integrering av miljöhänsyn sedan 1992 i valda dokument om EG:s politik för ekonomiskt samarbete och utveckling

BILAGA III: Gemenskapens deltagande i multilaterala miljöavtal och miljöpolitiska processer

BILAGA IV: Regionvis fördelning av finansiella medel på olika miljöfrågor samt EG:s, EIB:s och EBRD:s främsta finansieringsinstrument avseende tredje länder

BILAGA V: Nyckelindikatorer som används inom OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd

BILAGA VI: Resultatindikatorer som används inom EG

1. Sammanfattning

I enlighet med de åtaganden som Europeiska rådet gjorde vid sitt möte i Cardiff i juni 1998 anges i detta dokument några element i en övergripande strategi för att den naturliga miljön skall bli ett grundläggande inslag i Europeiska unionens stöd till utvecklingsländer.

Utvecklingsländerna bär själva det primära ansvaret för att identifiera och bemöta miljöproblemen och för att integrera miljöhänsyn i sin politik. EU:s program för ekonomiskt samarbete och utvecklingssamarbete bör stödja utvecklingsländerna i deras ansträngningar att skydda sin egen miljö och den gemensamma globala miljön.

För att detta mål skall nås måste särskild uppmärksamhet ägnas åt att förstärka ländernas institutionella och administrativa förmåga att förvalta miljön på ett effektivt sätt. Länderna måste ha förmåga att utarbeta och tillämpa de bestämmelser som krävs och se till att dessa efterlevs. Det är mycket viktigt att miljöhänsyn återspeglas i utvecklingen inom såväl den offentliga som den privata sektorn.

All gemenskapens politik bör vara samordnad gentemot tredje land och alla effekter som gemenskapspolitiken har på utvecklingsländerna bör skärskådas, inklusive miljöeffekterna.

EU:s ansträngningar för att hjälpa utvecklingsländerna att införlivas med världsekonomin bör också återspegla engagemanget för miljömässig uthållighet, särskilt i samband med nästa förhandlingsrunda inom Världshandelsorganisationen (WTO).

EG och utvecklingsländerna är parter i en lång rad miljökonventioner och miljöpolitiska processer på det internationella planet. EG bör stödja utvecklingsländerna i deras ansträngningar för att kunna delta till fullo i förhandlingar som berör dem och att utarbeta lämpliga politiska strategier och åtgärder för att kunna tillämpa de avtal som de ingår. Kommissionen fäster för sin del särskild vikt vid FN:s stora miljökonventioner om klimatförändringar, biologisk mångfald och ökenspridning, och vid den roll som utvecklingsländerna kan spela när det gäller dessa globala miljöfrågor.

Den del av EG:s finansiella bistånd som är särskilt inriktat på miljön är förhållandevis blygsam jämfört med EG:s totala biståndsflöde. Den viktigaste uppgiften är att göra miljön till en aspekt som beaktas i alla sammanhang. De omarbetade riktlinjerna om integrering av miljöhänsyn är av särskilt stor betydelse. Kommissionen måste integrera utvärderingen av projekt och program i sin verksamhet. Målet på längre sikt är dock att ge partnerländerna möjlighet att ta sitt ansvar för miljöskyddet.

Det finns ett fortlöpande behov av att utvärdera miljökonsekvenserna av EG:s bistånd med hjälp av "inbyggda" indikatorer och regelbundna utvärderingar.

2. Bakgrund

En hållbar utveckling är en utveckling som förenar ekonomisk effektivitet, politisk demokrati och pluralism, social rättvisa och miljövänlighet.

Integrering av miljöskyddskrav i gemenskapens politik är en grundläggande skyldighet enligt Amsterdamfördraget. Vidare är främjandet av en hållbar utveckling ett centralt mål för EG:s utvecklingssamarbete [1]. Detta återspeglas i Lomékonventionen och i bestämmelserna om samarbete med olika grupper av utvecklingsländer (se bilaga I). På det internationella planet har man inom ramen för strategin "Att utforma det 21:a århundradet" som utarbetats av OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (DAC) kommit överens om att verka för att den negativa miljötrenden skall vändas senast år 2015.

[1] Artikel 177 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

För EU:s vidkommande gjorde Europeiska rådet vid sitt möte i Cardiff i juni 1998 åtaganden om integrering av miljöhänsyn och hållbar utveckling i EG:s politik på olika områden. Europeiska rådet uppmanade alla berörda rådsformationer att fastställa sina egna integreringsstrategier. Vid sitt möte i Wien i december 1998 uppmanade Europeiska rådet ministerrådet (utvecklingsfrågor) och andra rådsformationer att vidareutveckla detta arbete.

Som en förberedelse inför mötet i rådet (utvecklingsfrågor) i maj 1999 utarbetade kommissionen ett informationsdokument om framstegen vad gäller integreringen av hänsyn till hållbar utveckling i EG:s ekonomiska samarbete och utvecklingssamarbete, särskilt med avseende på miljöfrågor. I detta dokument, som bygger på en tidigare utvärdering [2], anges inom vilka områden fortsatta förbättringar behöver ske. Dokumentet har använts som underlag för rådets slutsatser i vilka kommissionen uppmanas att i samråd med medlemsstaterna utarbeta grunddragen för en övergripande strategi som bl.a. skall innefatta en tidtabell för ytterligare åtgärder, en resursanalys och en uppsättning indikatorer, och som skall läggas fram för rådet (utvecklingsfrågor) i november 1999.

[2] Environmental Resources Management (ERM). Evaluation of the Environmental Performance of EG Programmes in Developing Countries (Förvaltning av miljöresurser (ERM). En utvärdering av miljöpåverkan av EG-programmen för utvecklingsländer), Bryssel, 1997.

Utvecklingsländerna har det primära ansvaret när det gäller att identifiera och bemöta de miljöproblem som berör dem och att integrera miljöhänsyn i sin politik. Vid FN:s generalförsamlings särskilda sammanträde 1997 ("Rio plus 5") förband sig alla länder att senast år 2002 utarbeta nationella strategier för hållbar utveckling. EG:s ekonomiska samarbete och utvecklingssamarbete bör stödja utvecklingsländernas ansträngningar att skydda sin egen miljö och den gemensamma globala miljön. I detta avseende är en fördjupad dialog i miljöfrågor med partnerländerna av särskilt stor vikt.

3. Samstämmigheten i politiken för att främja en hållbar utveckling [3]

[3] Detta avsnitt bygger på kommissionens icke-officiella dokument om politisk samstämmighet, vilket lades fram för rådet (utvecklingsfrågor) i maj 1999. I sin resolution av juni 1997 uppmanar rådet kommissionen att med jämna mellanrum rapportera om vilka framsteg som gjorts när det gäller att förbättra samstämmigheten, däribland i form av särskilda förfaranden.

För att systematiskt kunna främja en hållbar utveckling måste gemenskapen försäkra sig om att politiken för ekonomiskt samarbete och utvecklingssamarbete överensstämmer med unionens och gemenskapens politik i övrigt. Detta gäller i synnerhet handels-, industri-, jordbruks- och fiskepolitiken. Andra viktiga politikområden är den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, migrationspolitiken, den ekonomiska och monetära politiken, konsumentpolitiken, politiken för forskning och teknisk utveckling samt miljöpolitiken. Miljöfrågorna är dessutom viktiga i strävandena för att sammankoppla katastrofbistånd, återuppbyggnad och utveckling, ett koncept vars politiska konsekvenser för närvarande utreds inom kommissionen.

Det har hittills inte gjorts några systematiska analyser av samstämmigheten i EU:s och EG:s åtgärder inom olika politikområden och deras inverkan på utvecklingsländerna. Rådet och Europaparlamentet borde förde ytterligare diskussioner på den punkten och ge närmare riktlinjer om hur frågan skall angripas. Man bör också överväga att föra diskussioner om denna fråga inom rådet i dess olika sammansättningar.

Miljöeffekterna av gemenskapens politik på olika områden varierar starkt från ett utvecklingsland till ett annat och är därför svåra att bedöma. Det har gjorts ett antal utredningar om hur handelspolitiska åtgärder har påverkat miljön i vissa utvecklingsländer [4]. Även om dessa utredningar ofta leder till blandade resultat utgör de ett mycket viktigt underlag att fatta bättre beslut när det gäller att utforma och genomföra politiken. Utredningarna är också viktiga informationskällor vid utformningen av nationella eller regionala program och projekt för att motverka negativa miljöeffekter. Man bör därför fortsätta med den typen av utredningar, i synnerhet när det gäller att kartlägga de ekonomiska konsekvenserna av olika miljöfrågor.

[4] "The environmental and socio-economic impact of sugar cane and banana production in Colombia", 1996. "EG trade policy, the Lomé Convention, the horticultural sector and the environment Kenya", 1996. "Development co-operation objectives and the beef protocol: Economic analysis of the case of Botswana", 1996. Brewster, Dwarika, Pemberton, "EG trade policy. The Lomé Convention and the third world environment: a study of the economic environment linkages through trade in the Windward Islands, Trinidad and Tobago", 1997.

Enligt EG-fördraget skall gemenskapen ta hänsyn till målen för utvecklingssamarbetet då den genomför sådan politik som kan påverka utvecklingsländerna [5]. Sådana överväganden bör därför systematiskt vara ett inslag i behandlingen av kommissionens förslag till rådet och Europaparlamentet, särskilt inom de nyssnämnda politikområdena. Vad gäller EG:s ekonomiska samarbete och utvecklingssamarbete förväntas kommissionens nya struktur erbjuda fler möjligheter till förbättrad politisk samstämmighet.

[5] Artikel 178 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Utvecklingsländerna bör få fler möjligheter att uttrycka sina synpunkter på samstämmigheten mellan EG:s politik på olika områden. I Lomékonventionen exempelvis föreskrivs att när gemenskapen avser att vidta en åtgärd som kan påverka AVS-staternas intressen skall dessa informeras om detta i god tid. Dessutom kan AVS-staterna om så behövs också själva begära information [6]. Man bör överväga möjligheten att använda dessa förfaranden oftare och att införa liknande förfaranden i samarbetsavtalen med andra grupper av utvecklingsländer. Vidare bör olika forum utnyttjas för att diskutera samstämmigheten mellan politiken på olika områden med större grupper av utvecklingsländer.

[6] Artikel 12 i fjärde Lomékonventionen.

En viktig möjlighet att förbättra den generella samstämmigheten i fråga om miljö och hållbar utveckling mellan EG:s politik på olika områden utgörs av den pågående processen för att utarbeta strategier för integrering av miljöhänsyn i arbetet i rådet i dess olika sammansättningar. I enlighet med EG-fördraget bör de tänkbara effekterna av dessa strategier på utvecklingsländerna beaktas i den övergripande integreringsprocessen, t.ex. vid toppmötet i Helsingfors och, i synnerhet, vid genomförandet av olika sektorsstrategier.

4. problem och möjligheter när det gäller att integrera miljöaspekterna

De tre stora utvecklingsmålen enligt Amsterdamfördraget innebär utmaningar vad gäller integrationen av miljöaspekterna i det ekonomiska samarbetet och utvecklingssamarbetet.

4.1. En hållbar ekonomisk och social utveckling

En hållbar långsiktig ekonomisk utveckling är förenlig med miljömässig hållbarhet. Detta förutsätter att den miljömässiga hållbarheten systematiskt beaktas vid utformningen av den ekonomiska och sociala politiken. För att uppnå långsiktig ekonomisk utveckling har många länder vidtagit drastiska åtgärder i form av strukturanpassningar. Dessa strukturanpassningar och sektorsinriktade politik kan ha såväl positiva som negativa effekter för miljön, dels beroende på förändringar i relativpriserna som kan få substitutionseffekter och produktionsförändringar, dels beroende på ändringar i regelverket och i den institutionella ramen. Huruvida strukturanpassningens effekter på miljön blir positiva eller negativa beror på landets ekonomiska tillstånd före införandet av anpassningsprogrammet och på den utsträckning i vilken kompenserande, "mildrande", åtgärder vidtas.

Strukturanpassningen kan få bland annat följande negativa miljöeffekter:

*Ökad förbrukning av förnybara och icke-förnybara resurser till följd av ökad ekonomisk verksamhet, vilket kan åtföljas av ökade föroreningar, större avfallsmängder och en icke hållbar hushållning med naturresurser.

*Ökad exploatering av naturresurserna till följd av liberalisering, vilket kan innebära en risk för miljöförstöring [7].

[7] Åtskilliga afrikanska länder har tillåtit ökad skogsavverkningen i tropiska regnskogsområden för att öka exportintäkterna. Avregleringarna i gruvsektorn har medfört en ökning av småskaliga gruvverksamhet, t.ex. i Burkina Faso, Tanzania och Zimbabwe, med miljöskador som följd (kvicksilverutsläpp, erosion av flodstränder, hälsorisker på grund av otillräckliga arbetarskyddsåtgärder).

*Budgetnedskärningar som påverkar den institutionella ramen och minskar de ofta redan begränsade anslagen för miljöövervakning, kontroll av miljölagstiftningens efterlevnad, höjning av allmänhetens miljömedvetande och utbildning i miljöfrågor.

Det finns ett fortlöpande behov av att integrera miljöhänsyn i strukturanpassningspolitiken för att en hållbar ekonomisk tillväxt utan miljöförstöring skall kunna uppnås. De sannolika riskerna och fördelarna för miljön måste bedömas noggrant i förstudierna. Sådana bedömningar kan också ge indikationer om vad som behöver ändras i sättet att utforma miljöstrategierna så att dessa kan få större verkan och bli mer kostnadseffektiva. Granskningar av offentliga utgifter och reformer av den offentliga sektorn är dessutom viktiga utgångspunkter för en förstärkning av statens miljöregleringsfunktion. Pilotåtgärderna kommer att omfatta bedömningar av strukturanpassningsprogrammens miljöeffekter.

Andra EG-strategier för utvecklingssamarbete har också stor betydelse för den hållbara utvecklingen i utvecklingsländerna, men möjligheterna att integrera miljöhänsyn varierar. Vissa strategier innehåller redan fullständigt integrerade överväganden om hållbar utveckling och i de flesta strategier erkänns vikten av miljöhänsyn vid planering och genomförande av åtgärder (bilaga II). Inom vissa politikområden har man utvecklat sektoriella riktlinjer och genomfört strategiska studier beträffande miljö och hållbar utveckling som skall användas som vägledning vid det praktiska genomförandet.

I många fall skulle dock analysen av miljöaspekterna kunna vara mer systematisk och i högre grad återspeglas i policyrekommendationerna, särskilt när det gäller politikområden med indirekt koppling till miljön. Mer tillförlitliga analyser skulle göra det möjligt att lägga fram förslag för en bättre integrering av miljödimensionen och skulle blottlägga brister i den politiska ramen. Därför kommer en ingående policyanalys att genomföras i samband med den övergripande utvärdering av miljöeffekterna av EG:s samarbetsprogram som skall påbörjas år 2000. Vidare bör man inom gemenskapen inleda mer djupgående diskussioner om integrering av miljöaspekter i sektoriella samarbetsstrategier, med beaktande av erfarenheter från medlemsstaterna. Tonvikt kommer att läggas på sektorsinriktade reformprogram, som ger utmärkta möjligheter att stärka integreringen av miljöfrågor i partnerländernas ekonomiska och sociala sektorer.

Miljöförstöringens effekter och kostnader måste i många fall bäras av kommande generationer eller av missgynnade grupper i samhället. Regeringarna har ett särskilt ansvar när det gäller att säkerställa att miljöförvaltningen är hållbar och att miljöskyddsåtgärdernas vinster och kostnader fördelas rättvist. Framgång på lång sikt är beroende av utvecklingsländernas egna ansträngningar, privata investeringar samt en effektivare prissättning och kostnadsåtervinning (med tonvikt på principen om att förorenaren betalar).

Utvecklingssamarbetet bör omfatta långsiktiga åtgärder som

(1) främjar möjligheterna att vidta åtgärder och höjer miljöförvaltningskapaciteten i både den offentliga och den privata sektorn i utvecklingsländerna,

(2) underlättar såväl regleringsåtgärder som marknadsbaserade åtgärder för att förvalta naturresurserna och skydda miljön, som t.ex. skatter, frivilliga överenskommelser och gradvis avveckling av bidrag med skadliga miljöeffekter, och

(3) främjar miljötänkandet och utbildning i miljöfrågor samt utvecklar nätverk för forskning och teknisk utveckling på miljöområdet mellan EG och utvecklingsländer liksom annan gemensam forskningsverksamhet.

4.2. Integrering i världsekonomin [8] och utveckling av den privata sektorn

[8] I artikel 177 i EG-fördraget föreskrivs att gemenskapens politik inom området för utvecklingssamarbete skall främja "en harmonisk och successiv integration av utvecklingsländerna i världsekonomin".

Utvecklingsländerna kan integreras i världsekonomin genom handel och regional ekonomisk integration, som i sin tur underlättas genom utveckling av den privata sektorn samt genom inhemska och utländska investeringar. Handel och miljö måste spela ömsesidigt stödjande roller i detta avseende.

EG kan bidra genom att försöka fastställa sunda villkor för produktionen och konkurrensen på de globaliserade marknaderna och uppnå balans mellan handel och miljörisker. Gemenskapen har gjort klart att man i förhandlingarna kring dessa frågor bör ta full hänsyn till utvecklingsländernas behov och till målet om hållbar utveckling.

4.2.1. Handel

Gemenskapen eftersträvar att införa en handels- och miljödimension i nästa förhandlingsrunda inom Världshandelsorganisationen (WTO) [9] i syfte att klarlägga följande:

[9] Gemenskapens mål inför nästa WTO-runda beskrivs i kommissionens meddelande från juli 1999 om den nya rundan "EU:s strategi inför WTO:s millennierunda", som också innefattar en bredare diskussion om utvecklingsländernas allmänna roll och behov. Liknande frågor behandlas i kommissionens meddelande om handel och miljö, KOM(96) 54 slutlig.

(1) Det rättsliga förhållandet mellan WTO:s regler och handelsåtgärder som vidtas i enlighet med multilaterala miljöavtal. Man bör söka nå samförstånd om hur dessa åtgärder skall sammanjämkas med WTO:s regler och om vilka typer av multilaterala avtal som utgör multilaterala miljöavtal.

(2) Förhållandet mellan WTO:s regler å ena sidan och krav för icke-produktrelaterade bearbetnings- och produktionsmetoder å andra sidan, särskilt miljömärkningssystemens förenlighet med WTO-reglerna.

(3) Förhållandet mellan de multilaterala handelsreglerna och grundläggande miljöprinciper, särskilt försiktighetsprincipen. WTO-medlemmarnas rätt att av försiktighetsskäl vidta åtgärder för att skydda människors hälsa och säkerhet eller miljön måste bibehållas, samtidigt som ogrundade eller oproportionerliga restriktioner bör undvikas.

Rundan bör leda till en tydlig överenskommelse om att det inom WTO-reglernas ram finns utrymme för att använda marknadsbaserade, icke-diskriminerande, icke-protektionistiska instrument för att uppnå miljömål och ge konsumenterna möjlighet att göra välinformerade val, allt under förutsättning att erforderliga säkerhetsåtgärder vidtas. Dessa mål bör eftersträvas utan negativa effekter för europeiska handelsintressen och miljöbestämmelser eller utvecklingsländernas berättigade intressen. Som förberedelse inför förhandlingarna har EG inlett en översyn av rundan i miljö- och hållbarhetshänseende. Andra WTO-medlemmar har för avsikt att genomföra liknande utredningar.

En annan viktig handels- och miljöfråga för många utvecklingsländer är frågan om handelsrelaterade immaterialrätter (TRIPS). Sambandet mellan WTO:s TRIPS-avtal och de immaterialrättsliga bestämmelserna i FN-konventionen om biologisk mångfald behöver beaktas. Enligt den handlingsplan för biologisk mångfald som är under utarbetande (se även avsnitt 5) kommer kommissionen att bidra till att stärka utvecklingsländernas förmåga att fastställa och hävda sina rättigheter i enlighet med bestämmelserna i konventionen om biologisk mångfald.

EG strävar efter att uppnå de handelsrelaterade målen för sin samarbetspolitik genom formella handelsarrangemang med sina samarbetspartners, vilket är fallet i Lomékonventionen, och genom olika handelsfrämjande program. Ett konkret exempel på hur miljöhänsyn beaktas i handelsavtal är det tionde protokollet till fjärde Lomékonventionen. Det är den första formella överenskommelsen på internationell nivå i vilken behovet av att utveckla skogscertifieringssystem för handel med tropiskt virke, grundade på internationellt harmoniserade kriterier och indikatorer, erkänns.

Inom ramen för det allmänna preferenssystemet (GSP) kan dessutom länder som iakttar minimistandarder på det sociala området och på miljöområdet beviljas extra förmåner. Möjligheterna till ökad användning av denna ordning, som är helt i överensstämmelse med WTO-bestämmelserna [10], bör utredas. Negativa konsekvenser med avseende på de relativa förmånerna för handelspartner inom ramen för det allmänna preferenssystemet, Lomékonventionen eller andra regionala avtal bör undvikas. Detta är en av de aspekter som måste beaktas i förhandlingarna för att en oacceptabel minskning av förmånsmarginalerna i sektorer som är av avgörande betydelse för utvecklingsländerna skall kunna undvikas. En möjlig följd av dessa förhandlingar vore en ökning av nuvarande förmåner inom det allmänna preferenssystemet, inbegripet förmåner som avser incitament på miljöområdet och på det sociala området.

[10] Förordningarna (EG) nr 3281/94 och 1256/96 och kommissionens meddelande KOM(97)534/4 om särskilda stimulansordningar till skydd för arbetstagares rättigheter och miljöskydd, oktober 1997.

I samband med eventuella tullinitiativ inom nästa WTO-runda måste de minst utvecklade ländernas särskilda intressen beaktas. Gemenskapen har föreslagit att alla industriländer skall åta sig att, senast vid rundans slut, medge tullfritt tillträde för i stort sett alla produkter från de minst utvecklade länderna.

4.2.2. Utveckling av den privata sektorn

Den tilltagande globaliseringen och utvecklingsländernas behov av att stärka sin konkurrenskraft gör det ännu mer angeläget att utveckla den privata sektorn. För detta krävs stabila makroekonomiska grundförutsättningar och en väl fungerande politisk och institutionell ram, innefattande bl.a. åtgärdsstrategier och institutioner som är avsedda att värna om skyddet av miljön och hållbart utnyttjande av naturresurserna.

Därför är stöd till utveckling av den privata sektorn en mycket viktig del av Europeiska unionens politik för utvecklingssamarbete. Gemenskapen bör vara särskilt uppmärksam på att aktörerna i den privata sektorn integrerar miljöhänsyn i sin verksamhet. Gemenskapen skulle bl.a. kunna främja införandet av system för miljöstyrning, miljörevision och miljöredovisning samt anslutning till internationellt överenskomna uppföranderegler. Genom privatisering av miljötjänster som t. ex. avfallshantering, renhållning och behandling av spillvatten skulle också effektiviteten kunna höjas, både ekonomiskt och miljömässigt.

4.2.3. Internationella investeringar

Internationellt verksamma företag har erfarenhet av att införa och tillämpa system för miljöstyrning samt mera miljövänliga produktionsmetoder och produktionstekniker. I EG:s politik för industriellt och ekonomiskt samarbete bör man sträva efter att främja den roll som internationella företag kan spela i dessa avseenden samt försöka sprida god praxis.

När det gäller internationella investeringar är utvecklingsländerna i regel mottagare. Investeringsflödena mellan utvecklingsländer har visserligen ökat, men är fortfarande relativt blygsamma och ojämnt spridda. Det behövs ett multilateralt regelverk för internationella investeringar som reglerar frågor som tillträde till investeringsmöjligheter, icke-diskriminering och skydd av investeringar. För att kunna bidra till en hållbar utveckling bör regelverket innebära att de mottagande länderna bibehåller möjligheterna att öppet och utan diskriminering reglera såväl de utländska som de inhemska investerarnas verksamhet på sina respektive territorier och verka för ett stabilt affärsklimat. Detta är av särskild betydelse för utvecklingsländerna. Det är kanske inte längre tillräckligt med traditionella bestämmelser om speciell eller differentierad behandling av utvecklingsländer (t.ex. befrielser och undantag eller långa övergångsperioder). Snarare bör aspekterna beträffande miljö och hållbar utveckling inarbetas i själva reglerna på ett sätt som gör det möjligt för alla länder att beakta dessa aspekter vid tillämpningen av reglerna.

4.3. Kampen mot fattigdomen [11]

[11] I artikel 177 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fastställs att kampen mot fattigdomen är ett av de tre huvudmålen för gemenskapens politik inom området för utvecklingssamarbete.

För att på ett mer systematiskt sätt undersöka det mycket invecklade förhållandet mellan fattigdom och miljö deltar kommissionen tillsammans med andra givare aktivt i två stora initiativ.

Ett initiativ om fattigdom och miljö lanserades 1998 av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och kommissionen. En genomgång av utredningar om olika sektorer har visat att det finns en mängd lovande strategier för att lindra fattigdom genom att förbättra miljön och omvänt [12]. Utredningsresultaten har också bidragit till att öka förståelsen om vilka strategier som riskerar att leda till icke önskvärda kompromisser mellan kravet på minskad fattigdom och kravet på positiva miljöeffekter. Resultaten av denna systematiska genomgång lades fram och diskuterades på en ministerkonferens i september 1999 under gemensamt ordförandeskap av FN:s utvecklingsprogram och kommissionen. Konferensen kommer att fortsätta sina diskussioner och erfarenhetsutbyten så att resultaten skall kunna beaktas i det pågående samarbetsprogrammet, det årliga mötet i FN:s kommission för hållbar utveckling och olika evenemang i anslutning till större FN-konferenser.

[12] Utredningar om makroekonomiska politiska åtgärder, handel, jordbruk, skogsbruk, vattenvård, stadsutveckling och energipolitik som visar sambandet mellan fattigdom och miljö inom dessa sektorer. För ytterligare detaljer hänvisas till följande webbsida: http://www.undp.org/seed/pei.

Inom ramen för OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (DAC) är kommissionen aktiv medlem i DAC:s nätverk för bekämpning av fattigdom. Kommissionen delar med en annan part ordförandeskapet för arbetsgruppen för samstämmighet mellan olika politikområden. Arbetsgruppen är inriktad på att se till att politiken för livsmedelssäkerhet, handel och skuldhantering samordnas med politiken för utvecklingssamarbete. Förhoppningsvis kommer arbetsgruppen även att kunna arbeta med miljöpolitiska frågor och bygga vidare på nyss nämnda utredning.

Inom ramen för förhandlingarna om det avtal som skall ersätta Lomékonventionen är kommissionen för närvarande i färd med att utarbeta en handlingsplan för kapacitetsuppbyggnad med sikte på fattigdomsbekämpning. Målet bör vara att kopplingen mellan fattigdom och miljö skall beaktas mera systematiskt i den politiska dialogen med partnerländerna och att den på ett positivt sätt skall återspeglas i utformningen av samarbetsprogram och samarbetsprojekt.

5. Åtaganden enligt multilaterala miljöavtal och miljöpolitiska processer

Europeiska gemenskapen är part i 37 miljökonventioner, protokoll och tillägg och har undertecknat ytterligare 15. De viktigaste avtalen och protokollen förtecknas i bilaga III. Därutöver finns andra typer av avtal som är av stor betydelse för naturresurser och miljö, t.ex. avtalen om upprättande av regionala fiskeriorganisationer och FN:s havsrättskonvention, och det pågår förhandlingar om nya miljööverenskommelser.

Utvecklingsländerna har ingått en rad miljöavtal och deltar i många miljöprocesser. EG bör inom ramen för den politiska dialogen och programplaneringen med partnerländerna uppmana länderna att delta i och att genomföra dessa avtal och processer. Viktigast är att det fastställs specifika prioriteringar för varje land och att dessa prioriteringar åtgärdas inom ramen för nationella övergripande strategier för hållbar utveckling. Dessutom är det viktigt att utveckla dessa länders förmåga att utforma och genomföra strategier och åtgärder, att öka deras förmåga i fråga om utbildning, övervakning av och rapportering om framsteg, och att samarbeta inom forskning och teknisk utveckling. För att detta skall kunna förverkligas måste kommissionen finna sätt att förstärka utvecklingsländernas förmåga

*att delta i förhandlingar kring nya miljöavtal,

*att medverka till fullo i olika internationella forum (som t.ex. FN:s miljöprogram och FN:s kommission för hållbar utveckling), och

*att förbereda förhandlingspositioner inom likasinnade grupperingar, t.ex. alliansen av små ö-stater.

Kommissionen lägger stor vikt vid att stödja utvecklingsländerna i deras ansträngningar att engagera sig i globala miljöfrågor och genomföra de viktigaste FN-konventionerna om klimat, biologisk mångfald och ökenspridning. De krav som ställs i dessa konventioner har också integrerats i EG:s ekonomiska politik och utvecklingspolitik samt i flera andra sektoriella strategier och program genom ett antal dokument om strategiska handlingslinjer, i synnerhet följande:

*Kommissionens arbetsdokument "EG:s ekonomiska samarbete och utvecklingssamarbete: nya utmaningar i fråga om klimatförändringar" och rådets ställningstagande till detta som väntas inom kort [13].

[13] Vid toppmötet i Wien har klimatförändringar tagits upp som ett prioriterat område inom den övergripande processen för integrering av miljöhänsyn.

*Den handlingsplan för biologisk mångfald i politiken för utvecklingssamarbete som är under utarbetande och som ingår i EG:s övergripande handlingsplan för biologisk mångfald (grundad på EG:s strategi för biologisk mångfald som infördes 1998).

*Kommissionens arbetsdokument om Europeiska gemenskapens politik, program, finansiella instrument och projekt för bekämpning av ökenspridning i utvecklingsländer och i EG-medlemsstater. Dokumentet är för närvarande under omarbetning inför fjärde konferensen för parterna i FN:s konvention för bekämpning av ökenspridning som skall hållas år 2000.

Även om dessa globala frågor och konventioner är av mycket stor vikt utgör de endast en del av ett mycket bredare spektrum av miljöfrågor och miljöavtal som kräver uppmärksamhet och resurstilldelning från gemenskapens och partnerländernas sida. Dessutom kan nya förpliktelser komma att träda i kraft, som t.ex. bindande åtaganden från utvecklingsländernas sida inom ramen för Montrealprotokollet. Därtill kommer att man hela tiden förhandlar om eller sluter nya multilaterala miljöavtal, t.ex. avtalet om kemikaliehantering och de tilltänkta förhandlingarna om ett globalt instrument om skogsfrågor.

Europeiska unionen verkar för en så långtgående integrering av miljöhänsyn som möjligt och bör därför använda hela sitt inflytande inom alla områden i internationella miljöförhandlingar. Så bör man t.ex. noga undersöka hur samordningen mellan EU:s mål och olika internationella fonders verksamhet kan förbättras, inbegripet de fonder som är avsedda att genomföra multilaterala miljöavtal.

6. Integrering av miljöhänsyn i programplaneringen och projektcykeln

6.1. Tilldelning av finansiella resurser till miljöprogram

De åtaganden och utbetalningar som gjorts till AVS-länder och ALA-MED-länder för miljöprojekt och för miljörelaterade inslag i andra projekt utgjorde 8,5 % (1 339 miljoner euro) av alla stödåtaganden under perioden 1990-1995 [14]. Den andel av anslagen som tilldelats miljöprojekt varierade kraftigt mellan olika regioner. När det gäller Asien och Latinamerika avsåg 15 % av budgetåtagandena finansiellt och tekniskt stöd till specifika miljöprojekt (vilket innebär att 10 %-målet i ALA-förordningen har uppfyllts), medan motsvarande siffra endast var 5 % för MED-länderna [15] och 3 % när det gäller sjunde Europeiska utvecklingsfonden. EG:s finansiella stöd till miljön i AVS-staterna och ALA-MED-länderna under perioden 1996 - 1999 är för närvarande föremål för undersökning.

[14] Vid beräkningen togs endast hänsyn till anslag och medel som förvaltas av GDIB och GDVIII, vilket innebär att miljörelaterat stöd från andra GD, som t.ex. GD XI (miljö) och GD XII, (forskning) inte har tagits med.

[15] Enligt de finansiella protokollen och MEDA-programmet. Omfattande stöd har därutöver utgått till miljöprojekt och miljöprogram i Medelhavsområdet genom programmet för miljötekniskt stöd till Medelhavsländerna samt genom lån och räntesubventioner från Europeiska investeringsbanken (EIB).

Från Tacis-programmet anslogs 347 miljoner euro för kärnkraftssäkerhet och miljö 1995-1997, varav cirka 67 miljoner avsåg miljöåtaganden. Dessutom har miljöprogram enligt Obnova-förordningen inletts för republikerna i f.d. Jugoslavien.

De miljöområden som skall prioriteras i finansieringshänseende anges i Lomékonventionen, Barcelona-deklarationen och handlingsplanen för miljöområden som skall prioriteras på kort och medellång sikt, kommissionens meddelande om en strategi för miljösamarbete mellan Europa och Asien [16] samt de relevanta förordningarna. När det gäller AVS-staterna och ALA-MED-staterna erhöll följande miljöområden mest stöd under 1990-1995: markresurser, tropiska skogar, stadsmiljö, institutionell uppbyggnad, biologisk mångfald, marina resurser och tekniköverföring. Av betydelse är dessutom de forskningsåtgärder rörande globala miljöfrågor som vidtas inom det femte ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling (t.ex. åtgärden "Global förändring och biologisk mångfald") och i synnerhet programmet för att bekräfta gemenskapsforskningens internationella roll.

[16] Kommissionens meddelande KOM(97)490.

EG-stödet till åtgärder som specifikt avser miljön förblir blygsamt jämfört med EG:s totala biståndsflöde (se bilaga IV). Fördelningen av miljöanslag på olika regioner, länder eller frågor avspeglar dock inte nödvändigtvis miljöproblemens omfattning. Andra faktorer, som begränsat politiskt engagemang och svagt utvecklad administrativ kompetens eller ledningskapacitet i mottagarlandet, kan ligga bakom en förhållandevis låg efterfrågan på finansiering av miljöprojekt. I dialogen med sina partnerländer måste gemenskapen i högre grad betona miljöfrågornas betydelse på den politiska dagordningen, eftersom utvecklingsländerna har nyckelrollen inte endast när det gäller att lösa miljöproblemen utan också när det gäller att fördela resurserna i enlighet med deras egna prioriteringar.

Kostnadseffektivitet är en viktig aspekt när det gäller att anslå medel till miljöprogram. Överväganden som rör kostnader och vinster i miljöhänseende borde också integreras i bedömningen av sådan verksamhet som i första hand rör andra aspekter av hållbar utveckling. Kommissionens strävan efter att få största möjliga verkan av tillgängliga resurser och genomför i detta syfte bedömningen av kostnadseffektiviteten på såväl programnivå som projektnivå. Större delen av medlen till miljöändamålen kommer även fortsättningsvis att kanaliseras genom de stora geografiska finansieringsinstrumenten som en del av det reguljära samarbetet. Det är därför mycket viktigt att miljöhänsynen fortsatt integreras i gemenskapens samtliga stödinstrument och att det görs en bedömning av miljökonsekvenserna.

En strategiskt viktig budgetpost är "Miljön i utvecklingsländerna", som är ett särskilt instrument för pilotåtgärder och strategiska studier. Anslagen kan användas för att på ett flexibelt sätt hantera nya miljöproblem. Insatserna för kapacitetsuppbyggnad med särskild inriktning på miljöfrågor och integrering av hänsyn till miljö och hållbar utveckling i den sociala och ekonomiska politiken måste ökas. Även i fortsättningen kommer arbetet att inriktas på ett begränsat antal prioriterade områden för att på så sätt höja effektiviteten på dessa områden och förbättra spridningen av de resultat som där har uppnåtts. Särskilt kommer resultaten och erfarenheterna att användas i samband med den övergripande bedömningen av EG-biståndets resultat i miljöhänseende.

Det finns ett behov av att förbättra redovisningen av miljöutgifter för att därigenom underlätta jämförelser mellan regioner liksom jämförelser med miljöutgifter inom ramen för medlemsstaternas ekonomiska samarbete och utvecklingssamarbete. I detta syfte kommer det märkningssystem som antagits av OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd för att redovisa bidrag till internationella miljöavtal att införas. Utvärderingen av projekt och program borde göra det lättare att beräkna miljöutgifternas kostnadseffektivitet.

6.2. Nationella och regionala strategier och nationell och regional programplanering

Programplanering är den inledande planeringsprocessen för ett större antal samarbetsåtgärder och innebär att det förs en dialog med intressenter i partnerlandet eller -regionen [17]. Därför utgör programplaneringsfasen ett lämpligt tillfälle för att se till att samarbetsåtgärderna passar in i en nationell eller regional strategi för hållbar utveckling.

[17] Under programplaneringen undersöks situationen både nationellt och sektorsvis för att identifiera olika problem, hinder och möjligheter som åtgärder inom ramen för utvecklingssamarbetet skulle kunna inriktas på.

Vid toppmötet 1997 "Earth Summit + 5" förband sig alla länder att senast år 2002 utarbeta nationella strategier för hållbar utveckling. I biståndskommittén har alla bilaterala biståndsgivare förbundit sig att hjälpa utvecklingsländerna att börja genomföra dessa strategier senast år 2005 med sikte på att negativa miljötrender skall börja vända senast år 2015 [18]. Strategierna för hållbar utveckling är landsspecifika processer i vilka länderna själva förutsätts aktivt delta och vars syfte är att säkerställa att man vid utformning och genomförande av politiken på olika områden beaktar miljöhänsyn och kombinerar miljömålen med samhällsekonomiska utvecklingsmål. Dessa strategier kan utgöra en ram för integrerade, heltäckande och sammanhängande tillvägagångssätt som utvecklingsländerna själva råder över och samtidigt bildar en ram inom vilken alla partner kan arbeta på ett samordnat sätt. Ett antal riktlinjer om hur givare lämpligen kan stödja dessa strategier håller på att utarbetas av DAC:s arbetsgrupp för nationella strategier för hållbar utveckling under gemensamt ordförandeskap av Förenade kungariket och kommissionen. Kommissionen kommer att fortsätta att stödja utvecklingen och genomförandet av nationella strategier för hållbar utveckling och kommer att tillämpa DAC:s riktlinjer på lämpligt sätt.

[18] OECD-biståndskommitténs strategi för utvecklingspartnerskap "Att utforma det 21:a århundradet: utvecklingssamarbetets bidrag", maj 1996. Målet klargjordes ytterligare vid biståndskommitténs trettiosjunde möte på hög nivå (11-12 maj 1999) i dokumentet DCD/DAC(99)11 om klargörande av biståndskommitténs mål och strategier: nationella strategier för hållbar utveckling.

Större projekt och program på regional nivå kan antas få gränsöverskridande miljöeffekter. I dessa fall bör tonvikten läggas på komplementaritet mellan nationella och regionala vägledande program för att undvika överlappningar eller luckor. Det är dessutom möjligt att vissa regionala grupper av u-länder, som t.ex. små ö-stater under utveckling (SIDS), ställs inför likartade miljöproblem, som kan angripas på ett mer kostnadseffektivt sätt genom regionalt samarbete eller andra former av samarbete mellan utvecklingsländer.

De nationella och regionala strategidokument som håller på att utarbetas för AVS-, ALA- och MED-länderna har till syfte att förbättra samstämmigheten mellan EG:s olika utvecklingspolitiska åtgärder gentemot dessa länder. För närvarande håller arbetet med programplaneringen på att harmoniseras och samma förfaranden för integrering av miljöhänsyn bör användas för samtliga regioner i de olika programplaneringsfaserna. En handledning med omarbetade riktlinjer för integrering av miljöhänsyn i politik och programplanering är under förberedande.

Det finns två syften med att integrera miljöhänsyn i programplaneringsarbetet:

*Att identifiera och förhindra direkta och indirekta skadeeffekter av samarbetsprogrammen på miljön, vilka kan undergräva en hållbar utveckling och motverka målen för utvecklingssamarbetet.

*Att identifiera och utnyttja möjligheter att förbättra miljöförhållandena och därmed tillföra positiva sidoeffekter till utvecklingsarbetet och den ekonomiska verksamheten samt främja de miljöfrågor som prioriteras av EG.

Enligt de reviderade riktlinjerna kommer integreringen av miljöhänsyn att ske i tre steg. För det första skall en landsmiljöprofil [19] och relevanta externa resultatindikatorer (såsom dem som beskrivs i avsnitt 7.3) läggas till grund för det strategiska dokument som upprättas för varje land. I steg två skall, med utgångspunkt i miljöprofilen, en systematisk bedömning göras av de risker och möjligheter som är förenade med programförslaget [20]. Det tredje steget är en generell kvalitativ förbättring av integreringen av miljöhänsyn genom arbetsgrupper för kvalitetsunderstöd. De erfarenheter som gjorts med sådana grupper inom ramen för samarbetet mellan EU och AVS-staterna har visat sig lovande.

[19] För många länder finns redan en sådan miljöprofil (t.ex. http://www.afdb.org/about/oesu-cep.html), som uppdateras med jämna mellanrum. Profilen innehåller en översikt och en analys av olika miljöförhållanden i det aktuella landet, däribland viktiga miljöfrågor, utvecklingstendenser och belastningar på miljöområdet samt statens och den privata sektorns sätt att bemöta dessa, situationen vad gäller lagändringar samt berörda institutioner.

[20] Denna strategiska översyn kommer att ge beslutsfattarna information om viktiga miljökonsekvenser och möjligheter på miljöområdet som ett föreslaget program och olika alternativ innebär. Granskningen bör leda till rekommendationer om åtgärder för att minska potentiella konflikter mellan olika program och om nya prioriterade finansieringsområden som skall tas med i programplaneringsdokumenten.

Dessa tre steg underlättar bedömningen på förberedelsestadiet och under genomförandet av programmens miljöpåverkan, samtidigt som de ökar sannolikheten för att programmen kommer att bidra till en hållbar utveckling. Detta tillvägagångssätt kommer dessutom att minska behovet av att utvärdera alternativa lösningar vid utformningen av enskilda projekt. Ett ytterligare steg vore att införa ett kort avsnitt om miljöfrågor i varje landsrapport.

6.3. Program- och projektcykel

Framgången och hållbarheten för utvecklingsprogram och utvecklingsprojekt beror delvis av det sätt på vilket de växelverkar med eller är betingade av miljöresurser. Detta förhållande bör därför uppmärksammas under projekteringsarbetet (identifiering och utformning) och vid projektets genomförande, så att de miljöproblem som skulle kunna hindra uppnåendet av målen eller förorsaka förseningar eller oförutsedda kostnader kan förutses och förebyggas. En förberedande åtgärd är därför att förhandsgranska alla projekt från miljösynpunkt för att fastställa i vilken omfattning miljöåtgärder krävs. För de projekt för vilka åtgärder krävs kan integreringen av miljöhänsyn under hela projektcykeln ske på grundval av en miljökonsekvensbedömning (EIA).

Utvärderingsförfarandena kommer att inbegripa en analys (t.ex. genom användning av en s.k. logisk ram) av hur de föreslagna åtgärderna skall leda till de förväntade resultaten med beaktande av de möjliga följderna av yttre påverkan och villkoren för hållbarhet. Miljökonsekvensbedömningar av program och projekt är obligatoriska inom ramen för EG:s ekonomiska samarbete och utvecklingssamarbete, men det finns utrymme för ytterligare förbättringar. I de omarbetade riktlinjerna kommer ändringar i EG:s förhållningssätt vad gäller ekonomiskt samarbete och utvecklingssamarbete att beaktas, särskilt när det gäller det växande antalet sektorsövergripande biståndsprogram för vilka strategiska miljöbedömningar kommer att göras. Som påpekats ovan skulle arbetsgrupper för kvalitetsunderstöd kunna säkerställa den allmänna kvaliteten i arbetet med att integrera miljöaspekter i projektförberedelserna. För projekt som fordrar särskilda miljöåtgärder bör en granskning av den ansvariga enheten vara ett obligatoriskt inslag i godkännandeförfarandet.

Utvärderingsrapporterna om olika projekt och program sprids för närvarande för konsultation [21] på ett systematiskt sätt, t.ex. enligt tema eller geografiskt område. I framtiden borde dessa slutsatser beaktas i projekten och programmen för att höja standarden. Genom att resultaten av strategiska miljöbedömningar och miljökonsekvensbedömningar kommer att spridas via en elektronisk databas kommer det att bli lättare för allmänheten att ta del av dessa. Kunskapsförmedling och förbättringar bör främjas genom tillhandahållande av jämförelsematerial, genom standardisering av tillträdet till aktuell information och genom ökad öppenhet och större ansvarstagande.

[21] http://europa.eu.int/comm/scr/evaluation/index.htm.

7. Främjande och utvärdering av integreringsprocessen

7.1. Personalresurser

Den personal som arbetar med miljöfrågor inom ramen för ekonomiskt samarbete och utvecklingssamarbete är spridd över flera generaldirektorat vilket underlättar integreringen av miljöhänsyn i de olika strategierna och programmes (se diagram 1).

>Hänvisning till>

För att möjliggöra en effektiv integrering av miljöhänsyn behövs nätverkssamarbete mellan de huvudsakligen berörda grupperna, dvs. mellan dem som arbetar på heltid eller deltid med miljöfrågor inom ramen för ekonomiskt samarbete och utvecklingssamarbete och kommissionens övriga personal. Mellan generaldirektoraten sker detta samarbete i enhetsövergripande arbetsgrupper (t.ex. kontaktpersoner för integreringsfrågor, gruppen för miljö och utveckling) och inom generaldirektoraten genom särskilda arbetsgrupper.

Totalt sett arbetar 24 tjänstemän på heltid och 38 på deltid inom sju generaldirektorat och avdelningar med miljöfrågor i anslutning till ekonomiskt samarbete och utvecklingssamarbete. Deras arbetsuppgifter omfattar internationella förhandlingar i miljöfrågor, utformning och genomförande av EG:s miljöpolitik, utarbetandet av vägledningar, övervakning av miljöbedömningar samt förberedelse och övervakning av miljöprojekt. Somliga uppgifter utförs även av externa konsulter. Tekniskt bistånd används för att förbereda och genomföra gemenskapsfinansierade miljöprojekt i utvecklingsländerna. Kommissionen utövar en tillsynsfunktion via huvudkontoret och ett omfattande nätverk av EG-delegationer i de olika länderna.

I utvärderingen från 1997 av EG-programmens miljöpåverkan i utvecklingsländerna påpekades att de personalresurser som satts in för ALA-MED- och AVS-regionerna i förhållande till stödåtagandena är betydligt mindre än för andra stora biståndsorganisationer [22]. Problemen med de begränsade personalresurserna, särskilt för miljöfrågor, bör undersökas noga med tanke på de strikta personalutgiftsmål som medlemsstaterna enats om inom ramen för Agenda 2000. Dessutom behövs insatser för att bygga ut kompetensen inom kommissionen och partnerländernas förvaltningar för att förbättra EG-biståndets miljöresultat. Därvid står följande möjligheter till buds inom ramen för miljöenheternas nuvarande befogenheter:

[22] AVS: 1 300 miljoner euro i bidrag per tjänsteman. ALA-MED: 600 miljoner euro per tjänsteman. Förenade kungarikets biståndsmyndighet DfID (Department for International development): 166 miljoner euro per tjänsteman. Världsbanken: 180 miljoner euro per tjänsteman (1995). Källa: ERM (1997).

*Att bygga upp partnerländernas förmåga att själva ta ett större ansvar för genomförandet av i miljöhänseende godtagbara samarbetsprogram.

*Att öka personalens förmåga att integrera miljöhänsyn i programmen för ekonomiskt samarbete och utvecklingssamarbete (se följande avsnitt).

*Att utforma de interna rutinerna så att miljöfrågor systematiskt beaktas och därigenom fördela arbetsbördan på ett större antal personer.

*Att införa ett enkelt system för kontinuerlig övervakning och kvalitetsförbättring av resultaten, t.ex. genom statistikföring.

7.2. Intern kapacitetsuppbyggnad, fortbildning och kunskapsförmedling

Såsom redan påpekats är kapacitetsuppbyggnad och fortbildning strategiskt viktiga åtgärder för att fördjupa integreringen av hänsyn till miljö och hållbar utveckling i politiken för ekonomiskt samarbete och utvecklingssamarbete. En serie tvådagarskurser [23] kommer att organiseras under 1999 och 2000 vid kommissionens huvudkontor och vid delegationerna i AVS- och ALA-MED-regionerna. Därefter förväntas verksamheten med regelbunden miljöutbildning utvidgas till alla samarbetsområden. Denna utbildning bör bli obligatorisk för alla områdes- och temaansvariga tjänstemän, varvid tjänstemän som arbetar med program och projekt som är särskilt viktiga från miljösynpunkt bör prioriteras.

[23] Dessa kurser består av följande fyra moduler: 1. Inledning till miljöproblematiken och EG:s åtaganden inom ramen för multilaterala miljöavtal. 2. Miljöpolitisk dialog och programplanering. 3. Integrering av miljöaspekter i projektcykeln. 4. Miljöekonomi.

Under år 2000 att kommer en samlad bedömning av utbildningsbehovet att göras för att fastställa hur många tjänstemän som behöver fördjupa sina kunskaper i miljöfrågor och vilka ämnesområden som behöver täckas. Vid behovsbedömningen kommer man också att undersöka möjligheterna att införa ett avsnitt om miljöfrågor i andra kursprogram [24]. Tydliga mål och indikatorer för att mäta resultaten av denna fortbildning bör uppställas.

[24] Till exempel kurser i projektcykelstyrning, finansiell och ekonomisk analys, fattigdoms- och könsrollsfrågor.

Vid sidan om formell utbildning är det också mycket viktigt att det upprättas ett nätverkssamarbete i miljöfrågor, särskilt inom ramen för EG:s utvecklingssamarbete, som rymmer en mångfald erfarenheter. När det gäller partnerländer med otillräcklig sakkunskap på miljöområdet vore det nyttigt om medlemsstaterna kunde utväxla sina synpunkter i miljöfrågor på ett mer systematiskt sätt.

Informationsspridningen har i hög grad underlättats av den snabba expansionen av telekommunikation och Internet. Kommissionens webbsida om miljö- och utvecklingssamarbete som kommer att skapas före slutet av 1999 kommer att göra det lättare att få tillgång till viktiga dokument och webbplatser.

7.3. Resultatutvärdering när det gäller integrering av miljöhänsyn

EG-biståndets samlade miljöeffekter utvärderas med jämna mellanrum. Nästa allmänna utvärdering kommer att genomföras 2000-2001. Därvid kommer att bedömas vilka framsteg som gjorts när det gäller att genomföra rekommendationerna från den föregående utvärderingen (1997) och vilken miljöpåverkan EG-biståndet haft under perioden 1995-2000. Vid utvärderingen måste det totala resultatet bedömas både ur extern och intern synvinkel.

Vid den externa bedömningen undersöks ett antal landsspecifika eller regionspecifika miljöindikatorer för att det skall bli möjligt att fastställa storleken och riktningen på miljötendenserna. En arbetsgrupp för hållbar utveckling inom OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd håller på att utarbeta sådana indikatorer (se bilaga V). Dessa allmänna indikatorer kommer att användas för de justeringar och fokuseringar som behöver göras i EG:s samarbetsprogram och samarbetspolitik och kommer att tas med i de relevanta rapporterna. Indikatorerna kan användas för att bedöma de allmänna tendenserna och framstegen i ett enskilt land när det gäller att uppnå målet om en hållbar utveckling samt för att ge vägledning vid planering och programplanering på landsnivå och på regional nivå. Då dessa DAC-indikatorer endast innehåller ett fåtal nyckelindikatorer för varje huvudaspekt av hållbar utveckling kommer även andra indikatorer [25] och uppgiftskällor att behöva användas för att man skall kunna få en riktigare bild av utvecklingstendenserna i landet eller regionen i fråga.

[25] Bland dessa kan t.ex. följande nämnas: UNDP:s index för mänsklig utveckling Human Development Index, de indikatorer för hållbar utveckling som håller på att utarbetas av FN:s kommission för hållbar utveckling, FN:s statistikavdelningens minimikrav på nationell social statistik och IMF:s allmänna dataspridingssystem.

Det saknas ofta internationellt jämförbara miljöuppgifter för utvecklingsländerna. Detta gör det svårare för dessa länder att utforma sin politik och att uppfylla de redovisningskrav som gäller enligt multilaterala miljöavtal. Det behövs en samordnad insats från EG och dess medlemsstater, i samarbete med partner inom OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd, Världsbanken och FN-systemet, för att hjälpa u-länderna att bygga upp kapacitet på miljöstatistikområdet.

Förutom bedömningar av framstegen på global nivå och i utvecklingsländerna behövs en bedömning av interna framsteg när det gäller integreringen av miljöhänsyn och hållbar utveckling i EG:s ekonomiska samarbete och utvecklingssamarbete. Därvid kommer den målsättning, de särskilda åtgärder för perioden 2000-2002 och de därmed sammanhängande indikatorer som beskrivs i bilaga VI att användas.

8. Slutsatser

Utvecklingsländerna HAR det primära ansvaret för att identifiera och bemöta de miljöproblem som rör dem och för att integrera miljöhänsyn i sin politik. Deras nationella strategier för hållbar utveckling kommer att spela en nyckelroll i detta sammanhang. Det finns många möjligheter och alternativ för EG när det gäller att stödja utvecklingsländernas ansträngningar och ytterligare integrera miljöaspekter i sitt ekonomiska samarbete och utvecklingssamarbete. Ett antal av dessa möjligheter och alternativ har redan uppmärksammats i tidigare interna dokument.

Den största utmaningen ligger därför i att på ett trovärdigt och öppet sätt se till att dessa möjligheter och alternativ utvecklas till fullo och att integreringsprocessen går framåt i rask takt. Därvid är följande tre faktorer av central betydelse. Först och främst måste det på varje hierarkisk nivå finnas en politisk vilja att få denna integrering till stånd.

För det andra måste integreringsprocessen vara fast förankrad i organisationsstrukturen och tillerkännas tillräckligt stor vikt i de olika institutionerna. Många andra privata och offentliga organisationer - inte enbart inom området för utvecklingssamarbete - kämpar för närvarande med liknande problem, särskilt om man ser det ur ett bredare perspektiv som även omfattar integreringen av principen om en hållbar utveckling. Så har t.ex. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling och Världsbanken beslutat att ge denna bredare integreringsprocess större vikt och synlighet inom sin organisationsstruktur och upprättat särskilda enheter på hög nivå för att övervaka integreringsprocessen. Kommissionen kommer inom en snar framtid att närmare undersöka hur olika organisationsaspekter inom en snar framtid kan förbättras så att miljöaspekterna skall kunna integreras i högre grad.

En tredje nyckelfaktor är en ordentlig kvalitetsstyrning av integreringsprocessen. Den mest trovärdiga ansatsen i detta avseende är att försöka åstadkomma certifiering och ackreditering av miljöintegreringsprocessen i enlighet med ett internationellt erkänt och standardiserat system för miljöstyrning [26]. Certifiering genom ett oberoende organ skulle ge processen den öppenhet och synlighet som den behöver. Kommissionen kommer under de närmaste månaderna att undersöka möjligheterna att få till stånd en sådan certifiering.

[26] De viktigaste är den Internationella standardiseringskommissionens ISO 14001-standard och Europeiska gemenskapens miljöstyrnings- och miljörevisionsordning EMAS. Ett system för miljöstyrning är ett förvaltningsinstrument som gör det möjligt för en organisation att styra miljöpåverkan av dess verksamhet, produkter eller tjänster. Ett system för miljöstyrning gör det möjligt att angripa miljömål och miljödelmål på ett strukturerat sätt samt att uppnå dessa och att påvisa att de har uppnåtts. Standarderna skall bilda en ram för ett övergripande, strategiskt synsätt när det gäller organisationens miljöpolitik, miljöplaner och miljöåtgärder och samtidigt innebära ett engagemang i fortlöpande förbättringar.

Förkortningar

AVS Afrika, Västindien och Stillahavsområdet

ALA Asien och Latinamerika

CEE Central and Eastern Europe - Central och östeuropeiska länder

DAC Development Assistance Committee - OECD:s kommitté för biståndsfrågor

EBRD European Bank for Reconstruction and Development - Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling

EMAS European Community Eco-Management and Audit Scheme - Gemenskapens miljöstyrnings- och miljörevisionsordning

EG Europeiska gemenskapen

EUF Europeiska utvecklingsfonden

EIB Europeiska investeringsbanken

EIA Environmental Impact Assessment - Miljökonsekvensbedömning

FAO Food and Agricultural Organisation - FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation

GD Generaldirektorat

GSP Generalised System of Preferences -Allmänna preferenssystemet

ECE Economic Commission for Europe - FN:s ekonomiska kommission för Europa

ISO Internationella standardiseringskommissionen

MEA Multilateral Environment Agreement - Miljökonventionen

MED Södra Medelhavsområdet, Mellanöstern och Främre Orienten

NIS New Independent States - Nya oberoende stater

NSSD National Strategy for Sustainable Development - Nationell strategi för hållbar utveckling

OECD Organisation for Economic Co-operation and Development - Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling

OBNOVA Ett serbo-kroatiskt ord för återuppbyggnad

SEA Strategic Environmental Assessment - Strategisk miljöbedömning

SIDS Small Island Developing States - Små ö-stater under utveckling

TRIPS Trade Related Intellectual Property Rights - Handelsrelaterade immateriella rättigheter

UNCSD United Nations Commission on Sustainable Development - FN:s kommission för hållbar utveckling

UNDP United Nations Development Programme - FN:s utvecklingsprogram

UNEP United Nations Environment Programme - FN:s miljöprogram

WTO World Trade Organisation - Världshandelsorganisationen

BILAGOR

Bilaga I: BESTÄMMELSER OM INTEGRERING AV MILJÖHÄNSYN OCH HÅLLBAR UTVECKLING I EG:S POLITIK FÖR EKONOMISKT SAMARBETE OCH UTVECKLING

ÅTAGANDE // BESTÄMMELSER/KOMMENTAR

Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen // Artikel 6: "Miljöskyddskraven skall integreras i utformningen och genomförandet av gemenskapens politik och verksamhet enligt artikel 3 [där EG:s prioriterade områden räknas upp], särskilt i syfte att främja en hållbar utveckling."

Fjärde Lomékonventionen (1990-2000) // Innehåller det strategiska målet att uppnå en "stadig balans mellan de ekonomiska målen, rationellt tillvaratagande av miljön och förstärkning av naturresurser och mänskliga resurser". Avdelningen om miljö innehåller handlingsprinciper, -prioriteringar och förfaranden.

Rådets förordning nr 443/92 om finansiellt och tekniskt bistånd till och ekonomiskt samarbete med utvecklingsländerna i Asien och Latinamerika // Skydd av miljö och naturresurser, och hållbar utveckling ställs upp som prioriterade mål på lång sikt. Av budgetanslagen för tekniskt bistånd till och ekonomiskt samarbete med ALA-länderna skall 10 % anvisas för skydd av miljö och naturresurser.

Rådets förordning nr 1488/96 om finansiella och tekniska stödåtgärder (Meda) för reformering av ekonomiska och sociala strukturer inom ramen för partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet // I förordningen föreskrivs att "Gemenskapen skall ... reformera ... ekonomiska och sociala strukturer samt ... mildra de följder som den ekonomiska utvecklingen kan få på det sociala området och på miljöområdet."

Rådets förordning nr 1279/96 om bistånd till ekonomiska reformer och ekonomisk återuppbyggnad till de nya oberoende staterna och Mongoliet (TACIS) // Miljö anges som en prioriterad sektor. I förordningen föreskrivs att "Bistånd skall ... ges till ... miljö..." och " Vid utformning och genomförande av programmen skall tillbörlig hänsyn tas till ... miljöaspekter." I förslaget till ny förordning föreskrivs att nationella och multinationella biståndsprogram skall omfatta högst tre av de bidragsberättigade samarbetsområden som räknas upp. Integrering av miljö och hållbar utveckling framhålls dock som övergripande samarbetsprinciper.

Rådets förordning nr 722/97 om åtgärder i utvecklingsländerna på miljöområdet inom ramen för en hållbar utveckling // Anger ramen för gemenskapsbistånd från budgetposten "Miljö i utvecklingsländer" (B7-6200) som skall ge utvecklingsländerna möjlighet att integrera miljödimensionen i deras utvecklingsprocess. Stöd ges till pilotåtgärder och strategiska studier. Ett förslag till ny förordning ligger på diskussionsbordet.

Rådets förordning nr 3062/95 om åtgärder för tropiska skogar // Anger ramen för gemenskapsbistånd från budgetposten "Tropiska skogar" (B7-6201) som skall stödja bevarandet och en hållbar förvaltning av de tropiska skogarna i utvecklingsländer. En handledning om utvecklingssamarbete inom skogssektorn finns tillgänglig. Den nya förordning som är under behandling kommer att även omfatta andra typer av skogar än tropiska skogar.

Rådets resolution av den 28 maj 1996 om miljökonsekvensbedömningar i utvecklingsländer // Anger att miljökonsekvensbedömningar (EIA) är ett av de viktigaste instrumenten för miljöintegrering och att syftet är att miljöhänsyn skall integreras fullt ut i förberedelsen av projekt och program samt på strategisk och politisk nivå.

Rådets direktiv 90/313/EEG om rätt att ta del av miljöinformation // Syftet är att "säkerställa rätten att ta del av och sprida de uppgifter om miljön som finns hos offentliga myndigheter". Även om direktivet riktar sig till medlemsstaterna är detta en princip som kommissionen avser tillämpa på andra länder också.

Bilaga II: integrering av miljöhänsyn sedan 1992 i olika valda dokument rörande eu:s politik för ekonomiskt samarbete och utveckling

>Plats för tabell>

m inte annat anges är alla policydokument som det hänvisas till meddelanden från kommissionen.

Bilaga III: gemenskapens deltagande i multilaterala miljöavtal och miljöpolitiska processer

Europeiska gemenskapen tar mycket aktivt del i multilaterala miljöavtal och har varit en drivande kraft bakom många förhandlingar som lett till nuvarande internationell miljölagstiftning. Gemenskapens egna erfarenheter när det gäller att ena 15 medlemsstater som står på ganska olika utvecklingsnivåer har ofta varit av central betydelse när det gäller att finna kompromisslösningar på den större internationella scenen. Dessa internationella avtal har å sin sida också hjälpt gemenskapen vid utformningen av sin egen interna lagstiftning.

På samma sätt har även det arbete som utförts av rådet och dess undergrupper givit Europeiska unionens förhandlingsdelegater unika erfarenheter när det gäller att föra en dialog på internationell nivå. Dessa erfarenheter har ofta kommit till användning när det gäller att driva fram internationella samarbetsförfaranden, som t.ex. Miljö för Europa, Europa-Medelhavspartnerskapet, rådet för FN:s miljöprogram, FN-kommittén för hållbar utveckling, WTO-kommittén för handel och miljö, den mellanstatliga gruppen för skogsfrågor, den globala handlingsplanen för skydd mot vattenföroreningar från landbaserade källor (Washington) eller den mellanstatliga gruppen för kemisk säkerhet (IFCS).

Europeiska gemenskapen är part i 37 konventioner, protokoll och tillägg på miljöområdet, som alla utom fem har trätt i kraft, och har undertecknat ytterligare 15. Sammanlagt handlar det om 26 separata avtal som kan indelas i olika grupper. I nedanstående förteckning har de avtal tagits upp som är av betydelse för utvecklingsländerna och för EG:s ekonomiska samarbete och utvecklingssamarbete. I dessa siffror har bortsetts från andra typer av avtal som är viktiga för naturresurser och miljö, som t.ex. avtalen om inrättandet av regionala fiskeriorganisationer och FN:s havsrättskonvention.

Inte alla miljökonventioner omfattar AVS- eller ALA-MED-länder, eftersom många är regionala konventioner som gäller Europa. Detta innebär dock inte att de är utan betydelse för dessa länder. Så har t.ex. konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar och dess många protokoll, som kommit till stånd inom ramen för FN:s ekonomiska kommission för Europa (UN ECE), framhållits som tänkbara modeller för andra regioner inom större internationella diskussionsfora, som FN:s miljöprogram (UNEP) och FN-kommittén för hållbar utveckling.

Sex av de grundläggande konventioner som gemenskapen är part i handlar om europeiska floders avrinningsområden. Fyra avser haven runt Europa. Gemenskapen deltog dessutom i förhandlingarna kring andra regionala havskonventioner, som t.ex. Cartagenakonventionen om storkaribiska regionen och Nairobikonventionen om Östafrikanska havet, och har i vissa fall undertecknat dessa, dock utan att vidta åtgärder för att ingå konventionen eller medverka vid partskonferenser.

Tre av de sju separatavtalen om naturskydd och bevarande av flora och fauna har en världsomspännande räckvidd: konventionen om biologisk mångfald (CBD), konventionen om bekämpning av ökenspridning (CCD) och Bonnkonventionen om skydd av flyttande vilda djur. FN:s havsrättskonvention är också en världsomfattande konvention. Gemenskapen är dock inte avtalspart i en annan världsomfattande miljökonvention, nämligen Ramsarkonventionen om våtmarker. Däremot har gemenskapen undertecknat, men ännu inte ingått, Haagöverenskommelsen om skydd av afrikanska-euroasiatiska flyttande vattenfåglar, som gäller en utvecklingsregion.

Två av de tre separatavtalen om luft och atmosfär är världsomfattande: Wienkonventionen med Montrealprotokollet och FN:s ramkonvention om klimatförändring (UN FCCC) med Kyotoprotokollet. Två av de fyra konventionerna om industri, farliga ämnen och avfall har en världsomfattande räckvidd: Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter av riskavfall och Rotterdamkonventionen om förfarandet för ett förhandsgodkännande av vissa farliga kemikalier och bekämpningsmedel i internationell handel (PIC-konventionen).

De två generella eller institutionella konventionerna, Esbokonventionen om miljökonsekvensbeskrivning i ett gränsöverskridande sammanhang och Aarhuskonventionen om allmänhetens tillgång till miljöinformation och deltagande i beslutsfattande samt om rättslig prövning av miljöfrågor förhandlades båda under överinseende av FN:s ekonomiska kommission för Europa. Innehållsmässigt återspeglar dessa konventioner industriländernas intressen och institutionella kapacitet. Båda ger dock uttryck för universella principer som godkändes av världssamfundet i Riodeklarationen under rättsligt bindande former och kan därför användas som förebild för andra regioner.

Gemenskapen har deltagit i ytterligare åtta förhandlingar som slutförts, men har ännu inte undertecknat eller godkänt de avtal som dessa gav upphov till. Tre av dessa avtal har världsomfattande betydelse och av dessa tre gäller två ett helt annat område än de nyss beskrivna. Det dröjde flera årtionden innan man kunde enas om konventionen om användning av gränsöverskridande vattendrag för andra ändamål än sjöfart, och konventionen har ännu inte trätt i kraft. Den kommer dock att erbjuda en rättslig ram för delad användning av de internationella vattendragens resurser och är därför av stor betydelse för många länder. Internationella atomenergiorganets (IAEA) konvention om kärnkraftssäkerhet och IAEA:s gemensamma konvention om säker hantering av bränsleavfall och radioaktivt avfall är kanske mer begränsad till sin tillämpning, men åtminstone de små ö-staterna under utveckling har visat sitt intresse för denna konvention, även om de inte har undertecknat den.

Gemenskapen deltar för närvarande i förhandlingarna om ytterligare fyra internationella avtal varav två är av betydelse i det aktuella sammanhanget. Syftet med protokollet till konventionen om biologisk mångfald om biologisk säkerhet är i första hand att bidra till att skydda utvecklingsländerna mot det potentiella hotet mot biologisk mångfald som dålig hantering av levande modifierade organismer innebär. FN:s globala instrument för stabila organiska föroreningar (POP-överenskommelsen) förväntas förbjuda åtminstone 12 giftiga kemiska ämnen som utvecklingsländerna använder i stor utsträckning. Vidare deltar kommissionen aktivt i diskussionen om ett eventuellt världsomfattande rättsligt bindande instrument för förvaltning och skydd av alla skogar. Ett sådant globalt instrument kan utgöra ett starkt incitament för att förbättra och driva igenom politiska åtgärder och lagstiftning som vidtas av suveräna stater för att bland annat (i) skaffa nödvändiga finansiella medel för en hållbar utveckling av skogarna, (ii) utveckla instrument för att införliva miljömässiga och sociala kostnader och fördelar, (iii) minska olaglig handel och främja en sund förvaltning av skogssektorn.

Gemenskapen deltar dessutom i arbetet kring konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (CITES). Den har genomfört den interna lagstiftning som krävs enligt denna konvention, men har ännu inte blivit part i konventionen, eftersom tillägget för att tillåta regionala ekonomiska organisationer att tillträda konventionen ännu inte har trätt i kraft.

MILJÖKONVENTIONER SOM ÄR AV STOR BETYDELSE FÖR EUROPEISKA UNIONENS EKONOMISKA SAMARBETE OCH UTVECKLINGSSAMARBETE

I. Multilaterala miljöavtal och protokoll som EG är avtalsslutande part i eller som undertecknats av EG

VATTEN- INTERNATIONELLA VATTENDRAG OCH SJÖAR

1. Konvention om skydd och användning av gränsöverskridande vattendrag och internationella sjöar (1992) (FN:s ekonomiska kommission för Europa)

2. Konvention om samarbete om skydd och hållbart utnyttjande av Donau (Sofia, 1994)

3. Konvention om en internationell kommission för att skydda floden Oder mot föroreningar (Wroclaw, 1996)

SJÖAR OCH HAV

4. Konvention om skydd av Österjöområdets marina miljö (1974, Helsingfors)

5. Konvention om skydd för Medelhavet mot förorening (Barcelona, 1976) (FN:s miljöprogram)

6. Protokoll om samarbete vid bekämpning av förorening av Medelhavet genom olja och andra skadliga ämnen vid krissituationer (Barcelona, 1976) (FN:s miljöprogram)

7. Protokoll om skydd för Medelhavet mot förorening genom dumpning från fartyg och flygplan (Barcelona 1976) (FN:s miljöprogram)

8. Protokoll om skyddet av Medelhavet mot förorening från landbaserade källor (Aten, 1980) (FN:s miljöprogram)

9. Protokoll om särskilt skyddade områden i Medelhavet (Genève, 1982) (FN:s miljöprogram )

10. Ändringar av Barcelonakonventionen (Barcelona, 1995)

11. Ändringar till protokollet om skydd för Medelhavet mot förorening genom dumpning från fartyg och flygplan (Barcelona, 1995)

12. Protokoll om särskilt skyddade områden och biologisk mångfald i Medelhavet (Barcelona, 1995)

13. Konvention om skydd av Östersjö-områdets marina miljö (den reviderade Helsingforskonventionen av år 1992) (Helsingfors, 1992) (Har ännu ej trätt i kraft - kommer vid ikraftträdandet att ersätta 1974 års Helsingforskonvention)

NATURSKYDD - FLORA OCH FAUNA

14. Konvention om skydd av flyttande vilda djurarter (CMS) (Bonn, 1979) (FN:s miljöprogram)

15. Konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö (Bern, 1979) (Europarådet)

16. Konvention om biologisk mångfald (Rio, 1992) (FN)

17. Överenskommelse om skydd av afrikanska-euroasiatiska flyttande vattenfåglar (Haag, 1995)

18. FN-överenskommelse om skydd för småvalar i Östersjön och Nordsjön (New York, 1992)

19. Förenta nationernas konvention om bekämpning av ökenspridning i de länder som drabbas av allvarlig torka och/eller ökenspridning, särskilt i Afrika (Paris, 1994)

LUFT OCH ATMOSFÄR

20. Konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (Genève, 1979) (FN/EG)

21. Protokoll om kontroll av utsläpp av flyktiga organiska ämnen eller dessas gränsöverskridande flöden (Genève, 1991)

22. Protokoll angående den långsiktiga finansieringen av samarbetsprogrammet för övervakning och utvärdering av luftföroreningar (EMEP) (Genève, 1984) (FN/EEG)

23. Protokoll om reglering av utsläppen av kväveoxider eller dessas gränsöverskridande flöden (Sofia, 1988)

24. Protokoll till 1979 års konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar om ytterligare minskning av svavelutsläppen (S02) (1994, Oslo) (har ännu inte trätt i kraft)

25. Protokoll till Genèvekonventionen om långväga gränsöverskridande luftförorening om tungmetaller

26. Protokoll till Genèvekonventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar om stabila organiska föroreningar

27. Wienkonvention för skydd av ozonskiktet (Wien, 1985)

28. Montrealprotokoll om ämnen som bryter ner ozonskiktet (Montreal, 1987) (FN:s miljöprogram)

29. Ändring av Montrealprotokollet (London, 1990)

30. Ändring av Montrealprotokollet (Köpenhamn, 1992)

31. Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (New-York, 1992) (FN)

32. Kyotoprotokoll till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (Kyoto, 1997)

INDUSTRI / FARLIGA ÄMNEN OCH RISKAVFALL

33. Konvention om kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall (Basel, 1989) (FN:s miljöprogram)

34. Konvention om gränsöverskridande konsekvenser av industriolyckor (1992, Helsingfors) (FN- FN:s ekonomiska kommission för Europa) (har ännu inte trätt i kraft)

35. Europeisk konvention om skydd av ryggradsdjur som används för försöks- och annat vetenskapligt ändamål (Strasbourg, 1986) (Europarådet)

36. Konvention om förfarande för ett förhandsgodkännande av vissa farliga kemikalier och bekämpningsmedel i internationell handel (FN:s miljöprogram/FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation) (Bekämpningsmedelskonventionen - 1998, Bryssel)

ALLMÄNT

37. Konvention om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang (Espoo, 1991) (FN- FN:s ekonomiska kommission för Europa)

38. Konvention om allmänhetens tillgång till miljöinformation och deltagande i beslutsfattande samt om rättslig prövning av miljöfrågor (FN:s ekonomiska kommission för Europa)

II. Slutförhandlade multilaterala överenskommelser som inte undertecknats av gemenskapen

1. Konvention om rätten att använda gränsöverskridande vattendrag för andra ändamål än sjöfart (New York, 1997)

2. Överenskommelse om skydd av valar i Medelhavet och Svarta havet (under Bonnkonventionen) (Monaco, 1996)

3. Överenskommelse om skydd av fladdermöss i Europa (under Bonnkonventionen)

4. Protokoll om gränsöverskridande transporter av farligt avfall i Medelhavsområdet (Izmir, 1996)

5. Ändringar till protokollet till Barcelonakonventionen om skyddet av Medelhavet mot förorening från landbaserade källor (Barcelona, 1996)

III. Främsta multilaterala överenskommelser som befinner sig i slutomgången av förhandlingarna

1. Protokoll till konventionen om biologisk mångfald om biologisk säkerhet

2. Andra protokollet till Genèvekonventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar

3. FN:s globala instrument för stabila organiska föroreningar (POP)

4. Protokoll till konventionen om gränsöverskridande vattendrag om vatten och hälsa

5. Protokoll till Baselkonventionen om gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall om ansvarsskyldighet

***

Not: Vad gäller konventionen om internationell handel med utrotningshotade vilda djur och växter (CITES) är gemenskapen för närvarande inte part i konventionen, men spelar ändå en viktig roll trots att den endast uppträder som observatör.

Bilaga IV: regionvis fördelning av finansiella medel på olika miljöområden samt eu:s, eib:s och ebrd:s främsta finansieringsinstrument avseende tredje land [27]

[27] En liknande fördelning på miljöområden för de nya oberoende staterna är för närvarande inte tillgänglig. För närvarande görs en utvärdering av Tacis mellanstatliga miljöprogram.

Tabell IV.1 Finansiellt stöd till miljöfrågor i AVS-länderna 1990-1995

>Plats för tabell>

Tabell IV.2 Finansiellt stöd till miljöfrågor i ALA-länderna 1990-1995

>Plats för tabell>

Tabell IV.3 Finansiellt stöd till miljöfrågor i Medelhavsländerna 1990-1995

>Plats för tabell>

Tabell IV.4 Finansiellt stöd till miljö- och energisektorn i central- och östeuropeiska länder 1990-1998

>Plats för tabell>

Tabell IV.5 EG:s, EIB:s och EBRD:s viktigaste finansieringsinstrument

>Plats för tabell>

(*) 1998 års åtaganden

Bilaga V: nyckelindikatorer som används inom oecd:s kommitté för utvecklingsbistånd

De nyckelindikatorer som används av OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (DAC) grundar sig på den strategi med utvecklingspartnerskap som lanserades i maj 1996 under beteckningen "Att utforma det 21:a århundradet". För denna strategi valdes ett fåtal nyckelmål från de senaste FN-konferenserna. Det handlar om kvantitativa mål på områdena ekonomiskt välstånd, social utveckling och miljömässig hållbarhet och återuppbyggnad (dessa mål anges i närmare detalj i nedanstående tabell över nyckelindikatorerna). Dessutom insågs att det behövdes ett antal kvalitativa faktorer för att kunna uppnå dessa mål (delaktighet i utvecklingen, demokratisering, sund förvaltning, mänskliga rättigheter). I det strategiska dokumentet erkänns att målen måste ställas upp land för land samtidigt som det påpekas att huvudsyftet med DAC-indikatorerna är att övervaka framstegen på global nivå.

Förteckningen över indikatorer är resultatet av ett samarbete mellan bidragsgivare inom OECD:s biståndskommitté, experter från Världsbanken och Förenta nationernas system samt politiska beslutsfattare och statistiker från utvecklingsländerna. I ett gemensamt möte mellan OECD, FN och Världsbanken i februari 1998 nåddes stor samstämmighet om denna uppsättning av indikatorer.

Vissa indikatorer gör det möjligt att direkt mäta måluppfyllelsen (vad gäller målet att halvera den yttersta fattigdomen t.ex. är en indikator antalet människor som har mindre än 1 US-dollar om dagen att leva på), medan andra belyser andra aspekter (en annan indikator för målet att halvera den yttersta fattigdomen t.ex. är ojämlikhet: de 20 % fattigaste människornas andel i nationalkonsumtionen). Dessutom valdes ett begränsat antal indikatorer som inte har något direkt samband med något av de uppsatta målen, men som skall komplettera helhetsbilden. Dessa indikatorer består av ett antal sociala termer som medellivslängd och några ekonomiska mått som mottaget bidrag och utlandsskuld.

Vissa mått och mätobjekt behöver förfinas ytterligare, särskilt vad gäller miljöindikatorer, och framtagningen av indikatorer för kvalitativa faktorer, som delaktighet i utvecklingen och sund förvaltning, måste påskyndas. Denna uppsättning av indikatorer kommer därför att vidareutvecklas ständigt. För närvarande utarbetas t.ex. ett förslag på indikatorer för vattenmiljö, markanvändning (som skogsavverkning och ökenspridning) och luftföroreningar.

Denna uppsättning av indikatorer har valts för att mäta graden av måluppfyllelse. Länderna kan grupperas enligt deras relativa avstånd till de valda målen. De 171 biståndsmottagare som är upptagna på biståndskommitténs förteckning har delats in i fem grupper (kvintiler) på 34 länder var (varvid Kina och Indien dock redovisas separat på grund av deras folkmängd). Den första kvintilen visar således de 34 utvecklingsländer som befinner sig längst bort från utvecklingsmålen. De 33 länderna i den femte kvintilen har, som grupp betraktat, utvecklingsindikatorer som i stora drag kan jämföras med i-ländernas nivå. För att kunna skaffa sig en multidimensionell bild av utvecklingsnivån har vid indelningen i grupper följande sju målrelaterade indikatorer använts: BNP per invånare, antal undernärda barn, nettoantal inskrivna lågstadieelever, dödlighet bland barn under 5 år, barnsängsdödlighet, total fertilitetsgrad och tillgång till dricksvatten.

Detta innebär att ett land som t.ex. får höga poäng när det gäller BNP per invånare ändå kan hamna i en lägre grupp på grund av att landets hålso- eller utbildningsindikatorer ligger under "normen" för de övriga länderna i denna inkomstgrupp. Metoden kan också användas för att ställa upp och övervaka nationella mål. Genom att regelbundet kontrollera avståndet till utvecklingsmålen, kan man visa utvecklingen under en viss period och lyfta fram temposkillnader när det gäller att inhämta eftersläpningen på vart och ett av de fem (sju-) valda områdena.

En översyn av indikatorerna under år 2000 är planerad för att kontrollera om de har blivit bättre och undersöka vad som behöver göras för att vidareutveckla dem.

>Plats för tabell>

ECD-BISTÅNDSKOMMMITTÉNS INDIKATORER

Bilaga VI: resultatindikatorer som används inom eu

>Plats för tabell>