1.   I detta direktiv, och utan att det påverkar tillämpningen av leden 2–4, avses med faktisk betalningsmottagare varje fysisk person som tar emot en räntebetalning eller varje fysisk person för vilken en räntebetalning ombesörjs, såvida inte denna person företer bevis för att betalningen inte har tagits emot eller ombesörjts för hans egen räkning, det vill säga att

2.   Om ett betalningsombud har information som tyder på att en fysisk person som mottar en räntebetalning eller för vilken en räntebetalning ombesörjs kanske inte är den faktiska betalningsmottagaren och om punkt 1 a, 1 b eller 1 c inte är tillämplig på den fysiska personen, ska ombudet vidta rimliga åtgärder för att fastställa den faktiska betalningsmottagarens identitet i enlighet med artikel 3.2. Om betalningsombudet inte kan fastställa den faktiska betalningsmottagarens identitet, ska ombudet betrakta den fysiska personen som den faktiska betalningsmottagaren.

3.   När en ekonomisk aktör som också faller inom ramen för artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG (*1) gör eller ombesörjer en räntebetalning till ett subjekt eller en juridisk konstruktion som inte är föremål för faktisk beskattning och som är etablerad eller har sin faktiska företagsledning i ett land eller en jurisdiktion utanför det territorium som avses i artikel 7 i detta direktiv och utanför det territoriella tillämpningsområdet för avtal och arrangemang som innehåller samma bestämmelser eller liknande bestämmelser som detta direktiv, ska andra till femte styckena i denna punkt tillämpas.

Betalningen ska anses ha gjorts eller ombesörjts direkt till förmån för en fysisk person som har hemvist i en annan medlemsstat än den ekonomiska aktören och som definieras i artikel 3.6 i direktiv 2005/60/EG som subjektets eller den juridiska konstruktionens faktiska betalningsmottagare. Denna persons identitet ska fastställas i enlighet med bestämmelserna om krav på kundkontroll i artikel 7 och artikel 8.1 b i det direktivet. Personen ska även anses vara en faktisk betalningsmottagare enligt det här direktivet.

Vid tillämpningen av första stycket ska kategorierna av subjekt och juridiska konstruktioner i den vägledande förteckningen i bilaga I inte anses vara föremål för faktisk beskattning.

Den ekonomiska aktör som avses i första stycket ska fastställa subjektets eller den juridiska konstruktionens rättsliga form och platsen för etablering eller, i förekommande fall, platsen för den faktiska företagsledningen genom att använda den information som lämnats av en fysisk person som handlar på uppdrag av subjektet eller den juridiska konstruktionen, särskilt i enlighet med punkt 1 b och c, såvida inte den ekonomiska aktören har mer tillförlitlig information som visar att den erhållna informationen är felaktig eller ofullständig med tanke på tillämpningen av denna punkt.

Om ett subjekt eller en juridisk konstruktion inte omfattas av kategorierna i bilaga I, eller om de omfattas av dessa kategorier men påstår sig vara föremål för faktisk bestkattning, ska den ekonomiska aktör som avses i första stycket fastställa huruvida det eller den är föremål för faktisk beskattning på grundval av allmänt erkända fakta eller på grundval av officiella dokument som subjektet eller den juridiska konstruktionen lägger fram eller som är tillgängliga genom de åtgärder rörande kundkontroll som vidtas i enlighet med direktiv 2005/60/EG.

4.   När ett subjekt eller en juridisk konstruktion anses vara ett betalningsombud vid mottagandet av en räntebetalning eller vid ombesörjande av sådan betalning i enlighet med artikel 4.2, ska räntebetalningen anses tillfalla följande fysiska personer, som ska anses vara faktiska betalningsmottagare enligt detta direktiv:

1.   Varje medlemsstat ska inom sitt territorium anta och säkerställa tillämpningen av de förfaranden som behövs för att betalningsombudet, när det gäller tillämpningen av artiklarna 8–12, ska kunna fastställa de faktiska betalningsmottagarnas identitet och hemvist.

Dessa förfaranden ska uppfylla de miniminormer som anges i punkterna 2 och 3.

2.   Betalningsombudet ska fastställa den faktiska betalningsmottagarens identitet enligt miniminormer som varierar beroende på när förbindelserna upprättats mellan betalningsombudet och den faktiska betalningsmottagaren, enligt följande:

De uppgifter som anges i led b i första stycket ska fastställas på grundval av pass, officiellt identitetskort eller annan officiell identitetshandling, i förekommande fall såsom specificeras i förteckningen i punkt 4, och som den faktiska betalningsmottagaren uppvisar. Alla sådana uppgifter som inte anges i dessa handlingar ska fastställas på grundval av något annat skriftligt identitetsbevis som den faktiska betalningsmottagaren uppvisar.

3.   När den faktiska betalningsmottagaren frivilligt uppvisar ett intyg om skatterättsligt hemvist som inom de tre åren före betalningsdatumet, eller ett senare datum när betalningen anses tillfalla en faktisk betalningsmottagare, utfärdats av den behöriga myndigheten i ett land ska hans hemvist anses vara i det landet. I annat fall ska hans hemvist anses vara i det land där han har sin fasta adress. Betalningsombudet ska fastställa den faktiska betalningsmottagarens fasta adress enligt följande miniminormer:

För den situtation som avses i led b i första stycket, där faktiska betalningsmottagare som uppvisar ett pass, ett officiellt identitetskort eller annan officiell identitetshandling som utfärdats av en medlemsstat och förklarar sig ha hemvist i ett tredjeland, ska hemvist fastställas på grundval av ett intyg om skatterättsligt hemvist som inom de tre åren före utbetalningsdatumet, eller ett senare datum när betalningen anses tillfalla en faktisk betalningsmottagare, har utfärdats av den behöriga myndigheten i det tredjeland där den faktiska betalningsmottagaren påstår sig ha hemvist. Om detta intyg inte uppvisas ska hemvistet anses vara den medlemsstat som har utfärdat passet, det officiella identitetskortet eller annan officiell identitetshandling. När det gäller faktiska betalningsmottagare för vilka betalningsombudet har tillgång till officiella handlingar som bevis på att deras skatterättsliga hemvist finns i ett land som inte är det land där de har sin fasta adress på grundval av diplomatstatus eller andra internationellt avtalade regler, ska hemvist fastställas på grundval av sådana officiella handlingar som betalningsombudet har tillgång till.

4.   Senast den 31 december 2014 ska varje medlemsstat som tilldelat skattenummer eller motsvarande underrätta kommissionen om struktur och format för dessa nummer samt den officiella dokumentation som innehåller uppgifter om tilldelade nummer. Varje medlemsstat ska även underrätta kommissionen om eventuella ändringar i detta avseende. Kommissionen ska i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra en sammanställd förteckning äver de erhållna uppgifterna.

1.   En ekonomisk aktör som är etablerad i en medlemsstat som gör en räntebetalning eller ombesörjer att ränta betalas direkt till förmån för den faktiska betalningsmottagaren ska vid tillämpningen av detta direktiv anses vara ett betalningsombud.

Vid tillämpningen av denna punkt är det irrelevant om den berörda ekonomiska aktören är gäldenär eller emittent av den fordran eller det värdepapper som genererar inkomsterna eller den ekonomiska aktör som av gäldenären, emittenten eller den faktiska betalningsmottagaren har fått i uppdrag att betala inkomsterna eller ombesörja att de betalas.

En ekonomisk aktör som är etablerad i en medlemsstat ska vid tillämpningen av detta direktiv också anses vara ett betalningsombud när följande villkor uppfylls:

När villkoren enligt leden a och b i första stycket uppfylls ska den betalning som görs eller ombesörjs av den första ekonomiska aktören anses vara gjord till eller direkt ombesörjd till förmån för den faktiska betalningsmottagare som avses i led b i det stycket.

2.   Ett subjekt eller en juridisk konstruktion som har sin faktiska företagsledning i en medlemsstat och som inte är föremål för faktisk beskattning enligt de allmänna bestämmelser för direkt beskattning som är tillämpliga antingen i den medlemsstaten eller i den medlemsstat där subjektet eller den juridiska konstruktionen har etablerats eller i varje land eller jurisdiktion där dess skatterättsliga hemvist i övrigt ligger, ska anses vara ett betalningsombud när en sådan räntebetalning erhålls eller ombesörjs.

Vid tillämpningen av denna punkt ska kategorierna av subjekt och juridiska konstruktioner i den vägledande förteckningen i bilaga II inte anses vara föremål för faktisk beskattning.

Om ett subjekt eller en juridisk konstruktion inte omfattas av någon av kategorierna i den vägledande förteckningen i bilaga II, eller när de omfattas av den bilagan men påstår sig vara föremål för faktisk bestkattning, ska den ekonomiska aktören fastställa huruvida det eller den är föremål för faktisk beskattning på grundval av allmänt erkända fakta eller på grundval av officiella dokument som subjektet eller den juridiska konstruktionen lägger fram eller som är tillgängliga genom de åtgärder rörande kundkontroll som vidtas i enlighet med direktiv 2005/60/EG.

Varje ekonomisk aktör som är etablerad i en medlemsstat och som gör en räntebetalning eller sörjer för att ränta betalas till ett subjekt eller en juridisk konstruktion som avses i denna punkt och som har sin faktiska företagsledning i en annan medlemsstat än den stat där den ekonomiska aktören är etablerad ska underrätta den behöriga myndigheten i den medlemsstat där aktören är etablerad om följande uppgifter genom att använda den information som anges i artikel 2.3 fjärde stycket eller annan tillgänglig information:

De fysiska personer som ska betraktas som faktiska betalningsmottagare av räntebetalningar som gjorts till eller ombesörjts till förmån för de subjekt eller juridiska konstruktioner som avses i första stycket i denna punkt ska fastställas i enlighet med bestämmelserna i artikel 2.4. Om led c i artikel 2.4 är tillämpligt ska subjektet eller den juridiska konstruktionen, så snart en fysisk person vid en senare tidpunkt får rätt till de tillgångar som ger upphov till sådan räntebetalning eller till tillgångar som utgör räntebetalningen, förse den behöriga myndigheten i den medlemsstat där platsen för dess faktiska företagsledning är belägen med de uppgifter som anges i artikel 8.1 andra stycket. Subjektet eller den juridiska konstruktionen ska även underrätta den behöriga myndigheten om varje flyttning av platsen för dess faktiska företagsledning.

De skyldigheter som avses i femte stycket ska kvarstå under tio år från och med den dag då den sista räntebetalningen erhölls eller ombesörjdes av subjektet eller den juridiska konstruktionen, eller den sista dag då en fysisk person fick rätt till de tillgångar som ger upphov till sådan räntebetalning eller till andra tillgångar som utgör räntebetalningen, varvid den av dessa tidpunkter som infaller senast ska gälla.

Om ett subjekt eller en juridisk konstruktion i ett fall när artikel 2.4 c är tillämplig har flyttat den faktiska företagsledningen till en annan medlemsstat, ska den behöriga myndigheten i den första medlemsstaten rapportera följande uppgifter till den behöriga myndigheten i den nya medlemsstaten:

Denna punkt ska inte gälla om subjektet eller den juridiska konstruktionen framlägger bevis för att de omfattas av någon av följande kategorier:

3.   Ett subjekt som avses i punkt 2 och som liknar ett företag för kollektiva investeringar eller andra fonder eller system för kollektiva investeringar enligt punkt 2 åttonde stycket a ska vid tillämpning av detta direktiv ha möjlighet att behandlas som ett sådant företag, en sådan investeringsfond eller ett sådant investeringssystem.

När ett subjekt utövar den möjlighet som avses i första stycket i denna punkt, ska den medlemsstat där det har sin faktiska företagsledning utfärda ett intyg om detta. Subjektet ska förete intyget för den ekonomiska aktör som gör eller ombesörjer räntebetalningen. Den ekonomiska operatören ska i detta fall vara undantagen från de skyldigheter som anges i punkt 2 fjärde stycket.

Medlemsstaterna ska fastställa detaljerade bestämmelser för den möjlighet som avses i första stycket i denna punkt för subjekt som har sin faktiska företagsledning på deras territorium i syfte att säkerställa en effektiv tillämpning av direktivet.”

1.   I detta direktiv avses med räntebetalning följande:

2.   När det gäller punkt 1 första stycket b ska hela betalningsbeloppet anses vara en räntebetalning om betalningsombudet inte har några uppgifter om det betalade, realiserade eller krediterade inkomstbeloppet.

När det gäller punkt 1 första stycket c ska hela betalningsbeloppet anses vara en räntebetalning om betalningsombudet inte har några uppgifter om det ränte- eller inkomstbelopp som upplupit eller kapitaliserats vid försäljningen, inlösen eller återbetalningen.

När det gäller punkt 1 första stycket d och e ska hela inkomstbeloppet anses vara en räntebetalning om betalningsombudet inte har några uppgifter om hur stor andel av inkomsterna som härrör från räntebetalningar enligt leden a, b eller c i det stycket.

När det gäller punkt 1 första stycket f ska hela betalningsbeloppet anses vara en räntebetalning om betalningsombudet inte har några uppgifter om beloppet för förmånerna från ett livförsäkringsavtal.

3.   När det gäller punkt 1 första stycket e ska den procentuella andelen anses överstiga 40 % om betalningsombudet inte har några uppgifter om den procentuella andel av tillgångarna som investerats i fordringar eller relevanta värdepapper, eller i aktier eller andelar enligt definitionen i den punkten. Om betalningsombudet inte kan avgöra hur stor inkomst den faktiska betalningsmottagaren har haft, ska inkomsten anses vara det belopp som erhållits vid försäljning, inlösen eller återbetalning av aktierna eller andelarna.

När det gäller punkt 1 första stycket f ii ska den procentuella andelen anses överstiga 40 % om betalningsombudet inte har några uppgifter om det procentuella resultat som är kopplat till räntebetalningar enligt leden a, b, c, d eller e i det stycket.

4.   När en räntebetalning enligt definitionen i punkt 1 betalas till ett sådant subjekt eller en sådan juridisk konstruktion som avses i artikel 4.2 eller krediteras ett konto som innehas av ett sådant subjekt eller en sådan juridisk konstruktion, ska räntan anses tillfalla en sådan fysisk person som avses i artikel 2.4. För ett subjekt gäller detta endast om det inte har utövat möjligheten i artikel 4.3.

5.   När det gäller punkt 1 första stycket c och e ska medlemsstaterna ha rätt att kräva att betalningsombud inom deras territorium beräknar räntan eller andra relevanta inkomster på årsbasis för en period som inte får överstiga ett år och ska ha rätt att behandla sådan på årsbasis beräknad ränta eller andra relevanta inkomster som en räntebetalning, även om ingen försäljning, inlösen eller återbetalning sker under den perioden.

6.   Genom undantag från punkt 1 första stycket d och e ska medlemsstaterna ha rätt att från definitionen av räntebetalning utesluta alla inkomster som avses i de bestämmelserna och som delats ut av företag eller subjekt eller investeringsfonder eller investeringssystem som har fondbestämmelser eller bolagsordning som regleras av deras lagstiftning om dessas direkta eller indirekta investeringar i fordringar enligt led a i det stycket eller i värdepapper enligt punkt b i det stycket inte överstiger 15 % av deras tillgångar.

Genom undantag från punkt 4 ska medlemsstaterna ha rätt att från definitionen av räntebetalningar i punkt 1 utesluta sådana räntebetalningar som görs eller krediteras ett konto som innehas av ett subjekt eller en juridisk konstruktion som avses i artikel 4.2, och som har sin faktiska företagsledning på deras territorium, när subjektets eller den juridiska konstruktionens direkta eller indirekta investeringar i fordringar enligt punkt 1 första stycket a eller i värdepapper enligt led b i det stycket inte överstiger 15 % av deras tillgångar. För ett subjekt gäller detta endast om det inte har utövat möjligheten i artikel 4.3.

Om en medlemsstat utövar en eller båda av de rättigheter som avses i första och andra styckena, ska den underrätta kommissionen om detta. Kommissionen ska i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra att rätten har utövats och utövandet av rätten ska från och med dagen för det offentliggörandet vara bindande för de övriga medlemsstaterna.

7.   De trösklar på 40 % som avses i punkt 1 första stycket e och f ii och i punkt 3 ska vara 25 % från och med den 1 januari 2016.

8.   De procentuella andelar som avses i punkt 1 första stycket e och punkt 6 ska fastställas med hänvisning till de riktlinjer för investeringar, eller genom hänvisning till strategin för och syftena med investeringen, som fastställs i den dokumentation som reglerar de berörda företagens eller subjektens eller investeringsfondernas eller investeringssystemens verksamhet.

När det gäller denna punkt ska dokumentationen innehålla följande:

Om det inte fastställs några riktlinjer för investeringar eller strategi och syften för investeringen ska procentandelarna fastställas med hänvisning till den faktiska sammansättningen av tillgångarna hos de berörda företagen eller subjekten eller investeringsfonderna eller investeringssystemen, enligt genomsnittet för tillgångarna vid början, eller dagen för den första halvårsrapporten och vid slutet av den sista räkenskapsperioden före det datum då betalningsombudet gör eller ombesörjer räntebetalningen till den faktiska betalningsmottagaren. För nyligen etablerade företag eller subjekt eller investeringsfonder eller investeringssystem ska den faktiska sammansättningen vara genomsnittet för tillgångarna vid etableringsdagen och vid den första värderingen av tillgångarna enligt den dokumentation som ligger till grund för företagets eller subjektets eller investeringsfondens eller investeringssystemets verksamhet.

Tillgångarnas sammansättning mätas i enlighet med de bestämmelser som är tillämpliga i den medlemsstat, eller ett land i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som inte är medlem i unionen, där ett företag för kollektiva investeringar eller en annan fond eller ett annat system för kollektiva investeringar har registrerats i sig eller enligt vars lagstiftning fondbestämmelserna eller bolagsordningen regleras. Den på så sätt mätta sammansättningen ska vara bindande för andra medlemsstater.

9.   Inkomster som avses i punkt 1 första stycket b ska anses vara räntebetalning endast i den mån de värdepapper som ger inkomsten har emitterats den 1 juli 2014 eller senare. De värdepapper som utfärdas före detta datum ska inte räknas med i de procentsatser som avses i punkterna 1 e och 6.

10.   Förmåner från livförsäkringsavtal ska anses vara räntebetalning i enlighet med punkt 1 första stycket f endast i den mån som det livförsäkringsavtal som ger upphov till en sådan förmån tecknades den 1 juli 2014 eller senare.

11.   Medlemsstaterna ska endast ha rätt att betrakta de inkomster som avses i punkt 1 första stycket e i, som realiseras vid försäljning, återbetalning eller inlösen av aktier eller andelar i bolag för kollektiva investeringar, som inte är fondföretag som har auktoriserats i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG (*2), som räntebetalning om de tillfallit dessa företag den 1 juli 2014 eller senare.

1.   När den faktiska betalningsmottagaren har hemvist i en annan medlemsstat än den där betalningsombudet är etablerat ska de uppgifter som betalningsombudet är skyldigt att lämna till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där ombudet är etablerat åtminstone innefatta följande:

När den faktiska betalningsmottagaren är bosatt i en annan medlemsstat än den där betalningsombud enligt artikel 4.2 har sin faktiska företagsledning, ska betalningsombudet förse den behöriga myndigheten i den medlemsstat där det har sin faktiska företagsledning med de uppgifter som anges i första stycket a–d i denna punkt. Detta betalningsombud ska dessutom rapportera följande:

2.   De uppgifter som betalningsombudet ska lämna om räntebetalningen ska åtminstone innehålla en uppdelning av räntebetalningarna i nedanstående kategorier och innefatta följande:

Betalningsombudet ska informera den behöriga myndigheten i den medlemsstat där det är etablerat eller, när det rör sig om ett betalningsombud enligt artikel 4.2, informera den behöriga myndigheten i den medlemsstat där det har sin faktiska företagsledning, när det rapporterar totalbeloppen i enlighet med leden b, c, d och g i första stycket i denna punkt.

3.   Om det finns flera faktiska betalningsmottagare ska betalningsombudet informera den behöriga myndigheten i sin etableringsmedlemsstat eller, när det rör sig om ett betalningsombud enligt artikel 4.2, informera den behöriga myndigheten i den medlemsstat där det har sin faktiska företagsledning om huruvida det belopp som rapporterats för varje faktisk betalningsmottagare utgöra hela det belopp som kan hänföras till de faktiska betalningsmottagarna kollektivt, den faktiska andel som tillfaller den berörda faktiska betalningsmottagaren eller en likvärdig andel.

4.   Utan hinder av punkt 2 får medlemsstaterna tillåta att betalningsombuden endast rapporterar följande:

Betalningsombudet ska meddela huruvida det rapporterar totalbeloppen i enlighet med leden a, b och c i första stycket i denna punkt.”

1.   De medlemsstater som tar ut källskatt i enlighet med artikel 11 ska föreskriva följande förfaranden för att säkerställa att en faktisk betalningsmottagare kan begära att ingen sådan skatt tas ut:

2.   Om den faktiska betalningsmottagaren begär det ska den behöriga myndigheten i den medlemsstat där han har skatterättsligt hemvist utfärda ett intyg som innehåller följande uppgifter:

Ett sådant intyg ska gälla i högst tre år. Det ska utfärdas till varje faktisk betalningsmottagare som begär det, inom två månader efter en sådan begäran.”

1.   Kommissionen kan, genom att följa det förfarande som avses i artikel 18b.2, anta åtgärder för följande ändamål:

2.   Kommissionen ska uppdatera förteckningen som anges i bilaga III på begäran av direkt berörda medlemsstater.

1.   Kommissionen ska biträdas av kommittén för administrativt samarbete inom området för beskattning (nedan kallad kommittén).

2.   När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.”