Europaparlamentet

INLEDNING

Europeiska unionens framtida utvidgning mot Central- och Östeuropa kräver att man ser över hur de europeiska institutionerna fungerar. Dagens struktur är ett arv från en organisation som var avsedd för sex medlemsstater och även om den har anpassats för att ta hänsyn till anslutningen av nya medlemsstater så fungerar den fortfarande på grundval av samma institutionella principer.

Regeringskonferensen som utarbetade Amsterdamfördraget önskade samtidigt gång förbättra de europeiska institutionernas demokratiska legitimitet och stärka den institutionella apparatens effektivitet inför utvidgningen. Europaparlamentets växande betydelse efter Amsterdamfördragets ikraftträdande tillåter att den första målsättningen uppfylls. En annan regeringskonferens kommer emellertid att krävas för att förbereda institutionerna inför anslutningen av nya medlemmar, enligt vad som sägs i protokollet som fogats till fördragen.

Europaparlamentet får ökade befogenheter inom Europeiska unionens beslutsprocess. Antalet lagstftningsförfaranden har reducerats och förfarandet har förenklats. Det nya fördraget föreskriver att samarbetsförfarandet i det närmaste helt skall försvinna och att medbeslutandeförfarandet väsentligt skall utvidgas, vilket gör Europaparlamentet till en verklig medlagstiftare tillsammans med rådet.

MEDBESLUTANDEFÖRFARANDET

Utvidgningen av medbeslutandet

Tillämpningsområdet för medbeslutandeförfarandet utsträcks i betydande grad. Inom områden där beslut genom kvalificerad majoritet är tillämpliga liksom inom sådana som tillkommer i det nya fördraget blir medbeslutandeförfarandet mellan Europaparlamentet och rådet den allmänna regeln (utom inom jordbruksområdet, där rådet beslutar med kvalificerad majoritet och för vilket bara samråd med parlamentet krävs). Medbeslutandet tillämpas på vissa områden som beslutas enhälligt av rådet. Samarbetsförfarandet tillämpas inte längre, utom för vissa beslut som rör Ekonomiska och monetära unionen.

Mer exakt utsträcks medbeslutandeförfarandet till följande frågor i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (de artiklar som anges inom parentes motsvarar den nya numreringen):

• förbud mot all diskriminering grundad på nationalitet (artikel 12),
• fri rörlighet och vistelse för unionsmedborgare på Europeiska unionens territorium (artikel 18.2),
• socialt skydd för migrerande arbetstagare (artikel 42),
• etableringsrätt för utländska medborgare (artikel 46.2),
• ordningen för yrken (artikel 47.2),
• genomförande av transportpolitiken (artiklarna 71 och 80),
• främjandeåtgärder i fråga om sysselsättning (artikel 129),
• vissa bestämmelser från det "sociala avtal" som genom Amsterdamfördraget införs i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,
• tullsamarbete (artikel 135),
• främjandeåtgärder i kampen mot social utslagning (artikel 137.2),
• lika möjligheter och lika behandling (artikel 141),
• tillämpningsbeslut för socialfonden (artikel 148),
• yrkesutbildning (artikel 150.4),
• folkhälsa (artikel 152),
• vissa bestämmelser rörande transeuropeiska nät (artikel 156),
• tillämpningsbeslut för Europeiska regionala utvecklingsfonden (artikel 162),
• forskning (artikel 172),
• miljö (artikel 175.1),
• utvecklingssamarbete (artikel 179),
• öppenhet (artikel 255),
• kamp mot bedrägerier (artikel 280),
• statistik (artikel 285),
• tillskapande av en rådgivande myndighet i fråga om skydd för uppgifter (artikel 286).

Förenklingen av medbeslutandeförfarandet

Det förfarande som infördes genom Maastrichtfördraget omfattade upp till tre behandlingar av rådet vid oenighet mellan detta och Europaparlamentet. Om parlamentet och rådet efter en andra behandling av förslaget till rättsakt inte nådde fram till en överenskommelse kunde rådet vid en tredje behandling bekräfta sin gemensamma ståndpunkt. Texten godkändes därvid utom om parlamentet med absolut majoritet av ledamöterna avvisade den. Mot bakgrund av svårigheterna att uppnå absolut majoritet i Europaparlamentet fick rådet en dominerande roll i lagstiftningsförfarandet.

Möjligheten att hänskjuta frågan till en tredje behandling inom rådet har tagits bort genom Amsterdamfördraget. Förfarandet blir sålunda kortare och om förlikningen mellan de två institutionerna misslyckas kommer den föreslagna texten inte att godtas. Parlamentet erkänns fullt ut som medlagstiftare och rådet måste nå fram till en kompromiss om det vill att texten skall godkännas.

Dessutom anmodas de olika berörda institutionerna (parlamentet, rådet och kommissionen) i en förklaring antagen av regeringskonferensen att respektera tidsgränserna enligt artikel 251 (f.d. artikel 189b). Den verkliga tiden mellan parlamentets andra behandling och resultatet av förlikningskommitténs arbete får inte överstiga nio månader.

EUROPAPARLAMENTETS FRAMTIDA ORGANISATION

I Amsterdamfördraget fastslås Europaparlamentets maximala storlek. Antalet ledamöter får inte överstiga 700, även efter Europeiska unionens utvidgning till länder i Central- och Östeuropa.

Europaparlamentet skall lägga fram förslag på ett valsystem med direkta allmänna val enligt ett enhetligt förfarande i samtliga medlemsstater eller enligt gemensamma principer.

Europaparlamentet skall, i samförstånd med rådet som fattar beslut med enhällighet och efter yttrande från kommissionen, upprätta tjänsteföreskrifter för sina ledamöter.

Europaparlamentets roll i förfarandet för att utse kommissionens ledamöter stärks. Det godkännandeförfarande som infördes genom Maastrichtfördraget ändras. Parlamentet skall i ett första skede godkänna medlemsstaternas val av kommissionens ordförande och sedan godkänna samtliga ledamöter i den framtida kommissionen som utsetts i samråd mellan medlemsstaterna och ordföranden.

Ett protokoll rörande institutionernas säten bifogas de olika fördragen. Det bekräftar den överenskommelse som ingicks vid Europeiska rådet i Edinburgh (december 1992) och anger att Europaparlamentet har sitt säte "...i Strasbourg där de tolv månatliga plenarsammanträden, inklusive budgetsammanträdet, skall hållas". Extra plenarsammanträden liksom de olika parlamentsutskottens sammanträden hålls i Bryssel. "Europaparlamentets generalsekretariat och dess enheter skall vara kvar i Luxemburg".