EUR-Lex Access to European Union law
This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52013PC0266
Proposal for a DIRECTIVE OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL On the comparability of fees related to payment accounts, payment account switching and access to payment accounts with basic features
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner
/* COM/2013/0266 final - 2013/0139 (COD) */
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner /* COM/2013/0266 final - 2013/0139 (COD) */
MOTIVERING 1. BAKGRUND TILL FÖRSLAGET 1.1. Motiv och syfte Det är mycket viktigt för tillväxten inom EU
och unionens konkurrenskraft att den inre marknaden för finansiella tjänster
fortsätter att utvecklas. Det återstår dock hinder för en totalt integrerad
marknad för finansiella tjänster. På senare tid har det lagts fram förslag på
EU-nivå för att hjälpa den inre marknaden att utveckla sin fulla potential
genom att undanröja fragmenteringen på marknaden och hindren för rörligheten
för tjänster. Samtidigt har förslagen syftat till att stärka medborgarnas
förtroende för den inre marknaden och se att till även konsumenterna får del av
dess fördelar. I inremarknadsakt I, som
kommissionen antog i april 2011, beskrevs tolv verktyg för att stärka
tillväxten och medborgarnas förtroende för den inre marknaden. När det
gäller finansiella tjänster till privatpersoner konstateras i inremarknadsakt I
att särskild uppmärksamhet bör ägnas ”insyn i bankernas avgifter samt
förbättrat skydd för låntagare på hypotekslånemarknaden”. Kommissionen
tillkännagav också att den tänkte ”lägga fram ett förslag om att alla ska ha
tillgång till ett standardbetalkonto till en rimlig kostnad, oavsett var i EU
man är bosatt” för att ge alla medborgare möjlighet att på ett aktivt sätt medverka
i inre marknaden. I inremarknadsakt II, som antogs den 3 oktober
2012, angavs att ett lagstiftningsförslag om bankkonton i EU var en av de tolv
prioriterade åtgärderna för att få verkliga effekter ute på fältet och få
medborgare och företag att känna sig trygga med att ta del av den inre
marknadens fördelar.[1]
Syftet är att ”ge alla EU-invånare tillgång till ett grundläggande betalkonto,
säkerställa att bankavgifter är överblickbara och jämförbara, och förenkla byte
av bankkonto”.[2]
Kommissionen tillkännagav också att den tänkte lägga fram förslag i fråga om
insyn i och jämförbarhet hos bankavgifter och byten av bankkonton inom ramen
för kommissionens arbetsprogram 2013.[3] Tidigare initiativ inom området för
banktjänster till privatpersoner har inte bara förbättrat
betaltjänstleverantörernas möjlighet att bedriva gränsöverskridande verksamhet,
utan även skapat stora fördelar för många europeiska konsumenter, framför allt
i form av billigare transaktioner, snabbare betalningar och ökad insyn i
villkor och priser. I betaltjänstdirektivet (2007/64/EG) införs vissa
skyldigheter i fråga om insynen i de avgifter som betaltjänstleverantörer tar
ut. Detta har bidragit avsevärt till att förkorta den tid som krävs för att
utföra transaktioner och ge konsumenterna mer enhetlig information om
betaltjänsterna. Nyligen antogs en förordning om ett gemensamt
eurobetalningsområde (Sepa). Genom den införs en enhetlig ram för säkra och
snabba betalningar inom euroområdet, vilket har förenklat tillhandahållandet av
betaltjänster i EU och underlättat konsumenternas rörlighet. Åtgärder för att fullborda den inre marknaden
för finansiella tjänster bör skapa tillväxt och bättre affärsmöjligheter för
leverantörer av finansiella tjänster, men deras inverkan på konsumenterna är
också oerhört viktig. Den nuvarande bristen på insyn i avgifterna för
betalkonton gör det också svårt för konsumenterna att fatta informerade beslut.
Det är ofta både tidskrävande och komplicerat att byta betalkonto, även när
avgifterna är jämförbara. Därför är konsumenternas rörlighet fortfarande mycket
låg när det gäller betalkonton. En undersökning av finansiella tjänster till
privatpersoner 2012[4]
visade att en stor andel av konsumenterna tenderar att hålla fast vid sina
betaltjänstleverantörer. Endast 16 % av de respondenter som redan hade en
finansiell produkt hade öppnat ett nytt betalkonto under de senaste fem åren.
Dessutom rapporterade endast 3 % av respondenterna att de hade öppnat ett
gränsöverskridande betalkonto. Konsumenterna avskräcktes från att köpa
gränsöverskridande finansiella produkter för privatpersoner på grund av otydlig
information (21 %), oklara konsumenträttigheter (18 %) eller en
alltför komplicerad process (15 %). Konsumenternas låga rörlighet gör det
svårare för leverantörer av finansiella tjänster att locka nya kunder och kan
göra det mindre attraktivt att gå in på nya marknader, särskilt i ett
gränsöverskridande sammanhang. Detta leder i sin tur till högre priser och
sämre kvalitet på de tjänster som konsumenterna erbjuds. EU:s åtgärder för att trygga en sund och
robust ram för att utnyttja fördelarna med den inre marknaden för finansiella
tjänster fullt ut har dessutom fått mindre effekt på grund av att en stor andel
av EU:s invånare ännu inte har någon bank. Världsbanken har beräknat att
ungefär 58 miljoner konsumenter i EU saknar ett betalkonto[5] och att ungefär 25 miljoner av
dem skulle vilja öppna ett sådant konto. Vidare framgår det av de
undersökningar och samråd som kommissionen har genomfört, samt av
konsumenternas klagomål, att många medborgare har fått problem med att öppna
ett betalkonto för att de saknar en permanent adress i den medlemsstat där
betaltjänstleverantören är etablerad. Denna situation påverkar också ett stort
antal EU-konsumenter som är bosatta i en annan medlemsstat (12,3 miljoner
personer 2010). Alla dessa faktorer inverkar menligt på konsumenternas förmåga
att skaffa betalkonton, särskilt i gränsöverskridande fall. I det nyligen
antagna paketet om sociala investeringar konstaterades att betalkonton utgör
ett viktigt verktyg för att människor ska kunna delta i ekonomin och samhället[6]. Det faktum att så många konsumenter i dag står
utanför den inre marknaden för finansiella tjänster påverkar också både
betaltjänstleverantörerna och konsumenterna negativt. Det leder till att
leverantörerna inte blir lika motiverade att erbjuda sina tjänster i unionen
eller gå in på nya marknader, vilket i sin tur hämmar konkurrensen och ger
konsumenterna sämre villkor. Samtidigt utestängs konsumenter utan bankkonto
från fördelarna med den inre marknaden. Ekonomin går stadigt mot allt fler
kontantlösa transaktioner. Denna trend påverkar såväl företag som konsumenter.
Den påverkar också offentliga myndigheter som har tagit vara på fördelarna med
kontantlösa transaktioner.[7]
Avsaknaden av tillgång till ett betalkonto hindrar dessutom konsumenterna från
att fullt ut dra fördel av den inre marknaden, t.ex. genom att försvåra
gränsöverskridande inköp eller inköp online. Eftersom betalkonton är den finansiella
tjänsteprodukt som mest sannolikt köps över gränserna är det mycket viktigt att
få fram tillfredsställande lösningar på de problem som beskrivs ovan. Om inga
åtgärder vidtas kan följderna bli allvarliga. Utvecklingen av en fullt
fungerande inre marknad kommer att hindras, vilket får allvarliga konsekvenser
för betaltjänstleverantörer, konsumenter och ekonomin i stort. Den finansiella
krisen har också visat att det behövs effektiva åtgärder för att återupprätta
konsumenternas förtroende för de finansiella instituten. Mot bakgrund av detta och för att öka
integrationen av EU:s betalkontomarknad syftar detta förslag till att förbättra
insynen i och jämförbarheten hos information om betalkonton, underlätta byten
mellan betalkonton, undanröja diskriminering på grund av bosättningsort i fråga
om betalkonton och ge tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner
i EU. Detta kommer att bidra till att underlätta inträde på marknaden, ge
större skalfördelar och på så sätt öka konkurrensen inom bank- och
betaltjänstindustrin såväl inom som mellan medlemsstater. Åtgärder för att göra
det lättare att jämföra de tjänster och avgifter som betaltjänstleverantörer
erbjuder och underlätta byten mellan betalkonton kommer i sin tur att ge
konsumenterna bättre priser och tjänster. Detta förslag kommer också att
garantera tillgång till grundläggande betaltjänster för alla EU-konsumenter och
förbjuda diskriminering på grund av bosättningsort för konsumenter som vill
öppna ett betalkonto utomlands. Detta kommer att gynna både
betaltjänstleverantörerna och konsumenterna. 1.2. Gällande bestämmelser Insyn i och jämförbarhet hos
betalkontoavgifter I betaltjänstdirektivet (2007/64/EG) införs
vissa skyldigheter när det gäller de avgifter som betaltjänstleverantörer tar
ut, men där anges inte hur informationen ska utformas och direktivet innehåller
inte heller några bestämmelser om att avgifter ska gå att jämföra. År 2010 uppmanade Europeiska kommissionen
paraplyorganisationen EBIC (European Banking Industry Committee), som
företräder bankindustrin på EU-nivå, att genom självreglering ta fram en ram
som garanterar större öppenhet i fråga om avgifterna för betalkonton. EBIC lade
fram sitt förslag för kommissionen i maj 2011, men det visade sig vara
otillräckligt. Detta försök till självreglering misslyckades framför allt med
att upprätta en enhetlig terminologi inom en rimlig tidsperiod. Byte av betalkonto År 2008 antog EBIC gemensamma principer för
byte av bankkonto, där det fastställs en process för att underlätta byte av
betalkonton inom en medlemsstat. Tanken var att de gemensamma principerna
skulle ha införts vid utgången av 2009. År 2012 hade dessa riktlinjer dock ännu
inte genomförts på ett tillfredsställande sätt. Framför allt har inte alla
betaltjänstleverantörer följt de principer som EBIC infört, och tillämpningen
av principerna har ofta varit splittrad och saknat enhetlighet. Detta har
skapat flera svårigheter för konsumenter som har försökt byta bankkonton. Många
konsumenter har haft problem med felstyrning av sina betalningsuppdrag, vilket
i vissa fall till och med har lett till straffavgifter. Dessutom har
bytesprocessen i vissa länder tagit betydligt längre tid än de 15 dagar som
anges i de gemensamma principerna. Många konsumenter får inte heller tydlig
information om att det finns en bytesmekanism och vilka grundläggande
funktioner den innehåller. Tillgång till ett grundläggande betalkonto Den 18 juli 2011 utfärdade kommissionen en
rekommendation om tillgång till ett grundläggande betalkonto.[8] I rekommendationen anmodas
medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att
konsumenterna ges tillgång till grundläggande betalkonto senast sex månader
efter rekommendationens offentliggörande. Som uppföljning offentliggjorde
kommissionens avdelningar den 22 augusti 2012 rapporten National Measures
and practices as regards access to basic payment accounts[9] för att utvärdera i vilken
omfattning medlemsstaterna följer rekommendationen. Där konstateras att endast
ett fåtal medlemsstater verkar följa rekommendationens viktigaste principer. Framför allt har elva medlemsstater ännu inte några gällande
bestämmelser om rätten att öppna ett konto, vilka funktioner ett sådant konto
ska ha samt vilka avgifter som får tas ut. Endast ett fåtal medlemsstater
verkar vara i närheten av att följa rekommendationens principer. I de övriga
medlemsstaterna har vissa regler eller system införts eller kommer att införas
inom kort, men med starkt varierande normer och grader av genomförande. I vissa
länder utgörs åtgärderna inte av lagstiftningsinitiativ utan begränsas till
självregleringsåtgärder som endast påverkar de banker som frivilligt väljer att
följa de aktuella principerna. De har alltså begränsad effektivitet och
tillämpas inte enhetligt. I andra medlemsstater finns endast allmänna
bestämmelser om tillgång, medan det fortfarande saknas strukturerade åtgärder. 1.3. Förenlighet med Europeiska
unionens politik och mål på andra områden Förslaget är förenligt med unionens politik
och mål. De föreslagna åtgärderna kommer att
främja den inre marknadens utveckling och ge alla konsumenter i alla
medlemsstater möjlighet att utnyttja fördelarna med den inre marknaden fullt
ut. Genom att stärka konkurrensen mellan
betaltjänstleverantörer och göra det lättare för konsumenter att delta i den
inre marknaden kommer förslaget också att öka mängden transaktioner inom EU och
bidra till att uppfylla de övergripande målen för ekonomisk tillväxt. Detta förslag kompletterar de åtgärder som
kommissionen införde genom betaltjänstdirektivet. I betaltjänstdirektivet
införs harmoniserade bestämmelser om insyn i avgifter i syfte att minska
betaltjänstleverantörernas kostnader för betalningssystemen. Det här förslaget
syftar däremot direkt till att harmonisera terminologin för och presentationen
av avgifter, samt till att införa kvalitetsnormer för informationsverktyg som
underlättar jämförelser mellan betalkonton. Förslaget innefattar också ett
förfarande för effektiva byten mellan betalkonton samt garanterad tillgång till
grundläggande betaltjänster. Förslaget är förenligt med unionens politik i kampen mot penningtvätt
och finansiering av terrorism. Konsumenterna måste fortfarande uppfylla kraven
på identifiering innan de öppnar ett konto, i enlighet med det tredje
direktivet om penningtvätt[10].
Det kommer dock inte längre att vara möjligt att vägra att öppna ett betalkonto
genom att hänvisa till oro för penningtvätt enbart på grund av att konsumenten
inte är bosatt i den medlemsstat där han eller hon vill öppna ett konto. 2. RESULTAT AV SAMRÅD MED
BERÖRDA PARTER OCH KONSEKVENSBEDÖMNINGAR 2.1. Samråd med berörda parter Metoder, målsektorer och deltagarnas
allmänna profil Kommissionens avdelningar inledde ett
offentligt samråd den 20 mars 2012. Syftet var att inhämta intressenternas
åsikter om insynen i betalkontoavgifter, byten mellan betalkonton och
tillgången till grundläggande betalkonton, för att bedöma behovet av åtgärder
på EU-nivå och ta reda på vilka eventuella åtgärder som krävs. Europeiska
kommissionen tog emot 124 svar från intressenter i 19 medlemsstater och ett
EES-land samt från företrädare för representativa organ på EU-nivå och
internationell nivå. Sammanfattning av svaren och av hur de har
beaktats När det gäller insyn i betalkontoavgifter rapporterade en majoritet av
respondenterna i alla intressentkategorier om problem i banksektorn för
privatpersoner när det gäller avgifternas presentation och jämförbarhet.
Konsumenterna visade ett enhetligt stöd för åtgärder på EU‑nivå för att
skapa rättvisa villkor på dessa områden. Medlemsstaternas och näringslivets
åsikter om hur dessa problem skulle kunna lösas var dock mer varierande. Vissa
medlemsstater var för EU-åtgärder, eller ansåg att sådana var möjliga, medan
andra ansåg att det borde vidtas åtgärder på nationell nivå till att börja med.
De flesta intressenter från industrin för finansiella tjänster såg inget behov
av lagstiftning på EU-nivå. De ansåg vidare att en sådan, om den införs, bör
vara flexibel och ta hänsyn till de ansträngningar som görs på nationell nivå. När det gäller byten hävdade konsumenter och
företrädare för det civila samhället att bankerna inte alltid erbjuder
bytestjänster och att de gemensamma principerna inte uppfylls helt ens när
sådana tjänster erbjuds. Den finansiella tjänsteindustrin ansåg däremot att de
flesta leverantörer erbjuder en bytestjänst som uppfyller de gemensamma
principerna. De offentliga myndigheternas åsikter tenderade att hamna mellan
dessa ytterlägen. Åsikterna var blandade när det gäller frågan om de gemensamma
principerna borde bli obligatoriska. Flera medlemsstater och den finansiella tjänsteindustrin
ansåg att de gemensamma principerna borde vara frivilliga även i
fortsättningen. Respondenter från andra medlemsstater var mer öppna för att
göra de gemensamma principerna obligatoriska, eftersom detta skulle leda till
ett mer effektivt genomförande. Konsumenter och företrädare för det civila
samhället hävdade kraftfullt att de gemensamma principerna borde göras
bindande. Intressenterna var också delade i frågan om huruvida ett initiativ
skulle omfatta gränsöverskridande byten. Konsumenterna föreföll till största
delen vara för gränsöverskridande byten, medan de flesta respondenterna från
industrin motsatte sig detta förslag. När det gäller medlemsstaterna ställde
sig flera respondenter tvivlande till en gränsöverskridande dimension, medan andra
ansåg att det alternativet skulle främja fullbordandet av den inre marknaden. Samrådet visade blandat resultat i fråga om tillgång. Å ena sidan
hävdade den finansiella tjänsteindustrin och vissa medlemsstater att det inte
finns några större hinder för att konsumenter ska få tillgång till ett
grundläggande konto, eftersom den finansiella tjänsteindustrin följer antingen
en nationell bestämmelse om tillgång eller EU‑rekommendationen. Därför
ansåg de att det inte borde vidtas några åtgärder inom detta område. Den
finansiella tjänsteindustrin betonade också att om det vidtogs några åtgärder
borde detta ske på nationell nivå, med hänsyn till de olika rättsliga och
tillsynsmässiga förutsättningarna inom EU. Konsumenter, företrädare för det
civila samhället och vissa andra medlemsstater ansåg emellertid att den
nuvarande situationen är otillfredsställande och att det finns stora
svårigheter med att få tillgång till grundläggande kontotjänster. Därför skulle
de välkomna ett initiativ som garanterar tillgången till ett grundläggande
konto, och de förespråkade lagstiftningsåtgärder på EU-nivå, om än med viss
flexibilitet med hänsyn till nationella förutsättningar. Kommissionens avdelningar hade under
processens gång också möten med medlemsstater, betaltjänstleverantörer och
företrädare för branschen och konsumenterna. 2.2. Konsekvensbedömning I linje med sin politik för bättre
lagstiftning har kommissionen gjort en konsekvensbedömning av alternativen.
Alternativen gällde omfattning av nya bestämmelser, standardiseringsnivå,
införande av och funktion hos åtgärder för insyn och jämförbarhet i fråga om
avgifter, byte mellan betalkonton, förbättrad tillgång till grundläggande
betaltjänster och hur man ska se till att åtgärderna tillämpas effektivt för
konsumenter. Konsekvensbedömningen baserades på ett antal
studier och undersökningar, bl.a. Eurobarometerundersökningen, en studie om
kvantifiering av ekonomiska konsekvenser av EU-åtgärder för att förbättra
information om avgifter, jämförbarhet och rörlighet på den inre marknaden för
bankers löpande konton för privatpersoner, en studie om insyn och jämförbarhet
i fråga om bankavgifter och bankrörlighet, samt en undersökning om konsumenters
erfarenheter av att byta bankkonto med hänsyn till de gemensamma principerna
för att byta bankkonto. I konsekvensbedömningen identifierades en rad
problem med insynen i och jämförbarheten hos betalkontoavgifterna. Den
avgiftsinformation som konsumenterna får är alltför komplicerad. Mångfalden
prismodeller gör det ännu svårare att välja rätt produkt. Detta leder till
informationsassymetrier och gör det svårare för konsumenten att förstå vad en
avgift står för, försämrar konsumenternas valfrihet och minskar i slutändan
konkurrensen. Det har dessutom konstaterats att det finns stora prisskillnader
mellan betalkonton, vilket väcker frågor om graden av priskonkurrens på
marknaden. Prisvariationerna förstärker också uppfattningen att prissättningen
för betalkonton inte är rättvis, vilket skadar konsumenternas förtroende för
sektorn. På grundval av dessa slutsatser och efter en
analys av alternativen konstaterade kommissionen att de rekommenderade
alternativen borde vara att införa en standardiserad lista över avgifter för
betalkontotjänster, vidta åtgärder för att garantera oberoendet hos de webbplatser
som erbjuder prisjämförelser mellan betalkonton på medlemsstatsnivå och kräva
att det inrättas sådana webbplatser om de inte redan finns, och ålägga
betaltjänstleverantörer att lämna efterhandsinformation minst en gång om året
om de avgifter som konsumenterna har betalat för sina betalkonton. Konsekvensbedömningen visade också att
rörligheten mellan betalkonton i EU fortfarande är begränsad. Detta beror bl.a.
på att informationen om bytesprocessen ofta är otillräcklig och inkonsekvent
och att det saknas stöd från betaltjänstleverantörernas personal. Kunderna
upplever ofta att det är dyrt och tidsödande att byta bankkonto. Dessutom är
det ofta svårt att få reda på hur lång tid det kommer att ta och vad som händer
med autogireringar under övergångsperioden (dvs. den period då det nya kontot
har öppnats men alla återkommande betalningar ännu inte har överförts till
det). Slutligen är det vanligt att de tidsfrister som anges i de gemensamma
principerna inte följs. I konsekvensbedömningen konstaterades också
att det saknas gemensamma ramar för att underlätta gränsöverskridande byten
eller öka jämförbarheten för betalkontoavgifter. Det finns en betydande
potentiell efterfrågan, men konsumenterna kan bli avskräckta av den
komplicerade processen i praktiken. På en fullt fungerande inre marknad skulle
jämförbar information om betalkontopriser i hela EU ge konsumenterna större
valfrihet och underlätta byten såväl inom som mellan länder. Med anledning av detta och efter en grundlig
bedömning av alternativen konstaterade kommissionen att det krävs åtgärder för
att göra bestämmelserna i de gemensamma principerna rättsligt bindande i syfte
att förbättra bytesprocessens funktion. Dessutom borde de gemensamma
principernas räckvidd utvidgas till att omfatta gränsöverskridande byten. Detta
kommer att göra det lättare för konsumenterna att få tydlig och begriplig
information från betalkontoleverantörerna och att på så sätt kunna avgöra
vilket betalkonto som passar deras behov bäst. Om konsumenterna på grundval av
informationen bestämmer sig för att byta till ett annat konto, kommer de
dessutom att kunna använda en bytestjänst. Det konstateras i konsekvensbedömningen att det är nödvändigt att
garantera rätten till tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner för
alla konsumenter i EU genom bindande EU-lagstiftning. I dag saknar 58 miljoner
EU-konsumenter ett betalkonto. Flera faktorer har identifierats som viktiga
orsaker till detta, däribland att det saknas en enhetlig rättslig ram i hela
EU, att konsumenter förvägras bankkonto på grund av nationalitet eller avsaknad
av fast bostad, det höga priset för ett konto, konsumenternas brist på
finansiell utbildning och medvetenhet samt deras låga förtroende för det
finansiella systemet. En rad olika alternativ och delalternativ
diskuteras i konsekvensbedömningen.[11]
Där konstateras att det lämpligaste alternativet för att lösa detta problem är
att införa en rättslig skyldighet för medlemsstaterna att garantera rätten till
tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner för alla konsumenter.
Funktionerna hos grundläggande betalkonton bör utökas jämfört med vad som anges
i rekommendationen och även omfatta internetbank och inköp via webben. De nya
åtgärderna kommer att förbättra tillgången till grundläggande betaltjänster och
göra dem mer prisvärda. Detta väntas i sin tur minska skadan för konsumenterna,
öka den finansiella och sociala integreringen och stärka konsumenternas
förtroende, uppmuntra till gränsöverskridande rörlighet och underlätta för så
många konsumenter som möjligt att delta i så stor omfattning som möjligt i den
inre marknaden. Konsekvensbedömningen överlämnades första
gången till konsekvensbedömningsnämnden den 27 juli 2012. Nämnden begärde att
konsekvensbedömningen skulle lämnas in på nytt, med ytterligare information om
problembeskrivningen, subsidiaritetsaspekterna samt en kritisk granskning av
proportionaliteten och EU-mervärdet hos de alternativ som omfattade bindande
åtgärder. Nämnden begärde också en förbättrad beskrivning av alternativen och deras
förväntade konsekvenser och att det mer konsekvent skulle hänvisas till de
olika intressentgruppernas åsikter i rapporten som helhet.
Konsekvensbedömningen överlämnades på nytt den 29 oktober 2012. Den 28 november
konstaterade konsekvensbedömningsnämnden att den inte kunde utfärda något
positivt yttrande och föreslog vissa ytterligare ändringar, främst i fråga om
gränsöverskridande byten. Kommissionen gjorde därför några ytterligare
ändringar i texten och stärkte bl.a. de inbördes kopplingarna mellan problemområdena,
förtydligade problemets gränsöverskridande dimension och lämnade mer ingående
beskrivningar av intressenternas åsikter samt ytterligare förklaringar i fråga
om gränsöverskridande byten. 3. FÖRSLAGETS RÄTTSLIGA
ASPEKTER 3.1. Rättslig grund Förslaget grundar sig på artikel 114 i
fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF‑fördraget). Syftet
med en enhetlig ram på EU-nivå på de områden som täcks av förslaget är att
avlägsna de återstående hindren för den fria rörligheten för betaltjänster och,
i vidare bemärkelse, för den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och
kapital, för vilka det är avgörande med en fullständigt integrerad och
utvecklad inre marknad för betaltjänster. Genom förslaget går det också att
hindra en ytterligare fragmentering av den inre marknaden, vilket skulle kunna
uppstå om medlemsstaterna vidtog varierande och inkonsekventa
regleringsåtgärder inom detta område. 3.2. Subsidiaritetsprincipen Enligt subsidiaritetsprincipen får åtgärder på
EU-nivå endast vidtas om medlemsstaterna på egen hand inte kan uppnå målen för
den planerade åtgärden. Det krävs ett EU-ingripande för
att förbättra den inre marknadens funktion och undvika snedvridning av
konkurrensen inom området för banktjänster till privatpersoner. Olika regelverk,
eller bristen på regelverk, skapar hinder för gränsöverskridande
marknadsinträde. Ett EU-initiativ är bättre för att ta itu med de faktorer som
hindrar affärsverksamhet eller ökar kostnaderna för att bedriva verksamhet i en
annan medlemsstat jämfört med kostnaderna för inhemska leverantörer.
Kreditinstitut som vill driva gränsöverskridande verksamhet tvingas inte enbart
att uppfylla varierande krav utan hindras också från att fullt ut dra fördel av
skalfördelarna med att utveckla processer och driften inom exempelvis
backofficeverksamheter. Låg kundrörlighet i allmänhet och ineffektiva bytesmekanismer i
synnerhet gör det svårare för nya aktörer på marknaden att skaffa nya kunder.
Åtgärder – eller brist på åtgärder – från medlemsstaterna själva skulle
sannolikt leda till olikartade regelverk, vilket skulle ge marknader med
bristande konkurrens och olika nivåer av konsumentskydd inom EU. Gemensamma
kriterier på EU-nivå för funktionen hos banksektorn för privatpersoner skulle
däremot ge konsumenterna den information som krävs för att fatta välunderbyggda
beslut. Detta skulle i sin tur bidra till att stärka konkurrensen och fördela
resurserna effektivt inom EU:s finansiella marknad för privatpersoner, vilket
skulle främja såväl företag som konsumenter. EU-omfattande
villkor skulle också ge konsumenterna möjlighet att använda e‑handel och
delta på den digitala marknaden och på så sätt dra fördel av attraktivare
produkter och tjänster i andra medlemsstater. När det gäller insyn i
bankavgifter och byten av bankkonton har man prövat självreglering, men dessa
åtgärder har visat sig vara otillfredsställande och har inte fungerat. När det
slutligen gäller tillgång till betalkonton med grundläggande funktioner har
genomförandet av 2011 års rekommendation om tillgången till ett grundläggande
betalkonto varit otillräckligt. Reglerna om tillgång är därför fortfarande
splittrade inom EU, och detta kommer sannolikt inte att förändras inom en snar
framtid, särskilt med hänsyn till den globala finansiella oron och de krympande
nationella marknaderna. 3.3. Proportionalitetsprincipen De åtgärder som ett ingripande på EU-nivå
medför begränsas till vad som krävs för att uppnå målen. Paketets olika delar
kompletterar varandra och skapar en god avvägning mellan ändamålsenlighet när
det gäller att skapa en fullt fungerande inre marknad för finansiella tjänster
till privatpersoner med en hög nivå i konsumentskyddet och tillräcklig
effektivitet. Förslaget är flexibelt när det gäller insyn i
och jämförbarhet hos betalkontoavgifter, t.ex. genom att det föreskrivs att
terminologin ska standardiseras på nationell nivå och att terminologin på
EU-nivå endast ska standardiseras när detta är möjligt. När det gäller byten
dubbleras den tillåtna tiden för gränsöverskridande byten av betalkonton (denna
bestämmelse ska ses över efter fem år). När det gäller tillgång införs genom
detta förslag en rätt till tillgång till ett betalkonto med grundläggande
funktioner, men samtidigt ges medlemsstaterna en betydande flexibilitet när det
gäller att avgöra hur detta ska genomföras. När det gäller diskriminering på grund av
bosättningsort omfattar förslaget en allmän bestämmelse som utgår från den
metod som används i artikel 20 i direktiv 2006/123/EG för icke-finansiella
tjänster. En mer specifik skyldighet införs endast för betalkonton med
grundläggande funktioner. Det är endast bindande lagstiftning som
kan garantera rättvisa villkor i hela EU, minimera kostnaderna och maximera
utrymmet för skalfördelar för de betalkontoleverantörer som vill bedriva gränsöverskridande
verksamhet. Bindande lagstiftning innebär en genomförandebörda för
intressenterna när det gäller tid och pengar, men denna börda liknar den som
skulle ha uppstått till följd av en rekommendation eller självreglering, om
dessa hade tillämpats korrekt. 3.4. Val av regleringsform Föreslagen regleringsform: Direktiv. Försöken att hantera problemen med
jämförbarhet hos betalkontoavgifter och kontobyten genom självreglering har i
stort sett misslyckats. Genomförandet av de gemensamma principerna för
betalkontobyten i medlemsstaterna har i de flesta fall visat sig vara
otillfredsställande. Detta kan till stor del bero på bristen på övervakning och
verkställighetsåtgärder i ett självreglerande system. Ansträngningarna för att
ta fram ett självreglerande initiativ tillsammans med industrin för att öka
jämförbarheten i betalkontoavgifter har inte heller fungerat. Självreglering är
alltså inte en effektiv lösning. Efterlevnaden av kommissionens rekommendation
om tillgång till ett grundläggande betalkonto har också till stor del varit
otillfredsställande. Endast tre medlemsstater följde rekommendationen i stort,
och mer än hälften av medlemsstaterna hade inte infört några ramar alls för att
främja rätten till tillgång. Precis som i fallet med jämförbarhet, insyn och
byte har det visat sig att en icke-bindande åtgärd inte fungerar. Att införa en
bindande åtgärd är det effektivaste sättet att uppnå målen. Endast en bindande
rättsakt kan garantera att alternativen genomförs i samtliga 27 medlemsstater
och att bestämmelserna går att verkställa. Ett direktiv ger utrymme att ta
hänsyn till nationella särdrag på marknaden för betalkonton. Detta skulle bidra
till att skapa rättvisa villkor för såväl konsumenter som företag i hela EU. 4. BUDGETKONSEKVENSER Förslaget påverkar inte Europeiska unionens
budget eller några EU-byråers budget. 5. ÖVRIGT 5.1. Översyn/ändring/tidsbegränsning Förslaget innehåller en bestämmelse om
översyn. 5.2. Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) Den föreslagna rättsakten berör den inre
marknaden och bör därför omfatta Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. 5.3. Närmare redogörelse för
förslaget Följande korta sammanfattning syftar till att
underlätta beslutsprocessen genom att redogöra för direktivets huvudinnehåll. I artikel 1 (syfte och tillämpningsområde)
fastställs direktivets tillämpningsområde. Artikel 2 (definitioner) innehåller
definitionerna av de begrepp som används i direktivet. I artikel 3 (förteckning över mest
representativa betaltjänster som omfattas av avgifter på nationell nivå samt
standardiserad terminologi) åläggs medlemsstaterna att upprätta en förteckning
över de mest representativa betaltjänster som omfattas av avgifter på nationell
nivå, tillsammans med en standardiserad terminologi för dessa tjänster. Enligt artikel 4 (dokument med
avgiftsinformation och ordlista) ska medlemsstaterna införa en skyldighet för
betaltjänstleverantörer att ge konsumenterna den förteckning över de mest
representativa betaltjänster som omfattas av avgifter på nationell nivå som
anges i artikel 3, tillsammans med motsvarande avgifter. Denna information bör
lämnas i ett standardiserat format. Medlemsstaterna åläggs också att införa en
skyldighet för betalkontoleverantörerna att ta fram en ordlista som minst
omfattar de tjänster som anges i förteckningen. Enligt artikel 5 (avgiftsredovisning) ska
medlemsstaterna införa en skyldighet för betaltjänstleverantörer att ge
konsumenter information om alla uttagna avgifter minst en gång per år. Denna
information bör lämnas i ett standardiserat format. I artikel 6 (avtalsinformation och kommersiell
information) åläggs betaltjänstleverantörer att använda den standardiserade
terminologi som anges i artikel 3 i sin avtalsinformation och i förekommande
fall i sin kommersiella information. Genom artikel 7 (jämförelsewebbplatser) införs
en skyldighet för medlemsstaterna att se till att konsumenterna har tillgång
till minst en webbplats för jämförelser av betalkontoavgifter. Medlemsstaterna
ska inrätta ett ackrediteringssystem för privata aktörer. I artikel 8 (paketerbjudanden) åläggs
medlemsstaterna också att införa en skyldighet för betaltjänstleverantörerna
att ge kunden nödvändig information om varje enskild del när de erbjuder ett
betalkonto tillsammans med en annan finansiell tjänst eller produkt som en del
i ett paket. I artikel 9 (tillhandahållande av
bytestjänsten) åläggs medlemsstaterna att införa en allmän skyldighet för
betaltjänstleverantörer att göra en bytestjänst tillgänglig för varje konsument
som har ett konto hos en betaltjänstleverantör som är etablerad i unionen. I artikel 10 (bytestjänsten) fastställs
specifika roller och skyldigheter för de mottagande och överförande
betaltjänstleverantörerna i samband med bytestjänsten. I artikel 11 (avgifter i samband med
bytestjänsten) fastställs principer för att garantera att eventuella avgifter i
samband med bytestjänsterna är rimliga och anpassade efter kostnaderna. I artikel 12 (finansiella förluster för
konsumenter) införs en skyldighet för betaltjänstleverantörer att ersätta
konsumenter för kostnader som har uppstått på grund av misstag av leverantören
eller förseningar under bytet. Syftet är också att skydda konsumenterna från
finansiella förluster till följd av felstyrda betalningar eller autogireringar
från tredje part. I artikel 13 (information om bytestjänsten)
införs en skyldighet för betaltjänstleverantörer att ge konsumenterna tillgång
till information om bytestjänsten. I artikel 14 (icke-diskriminering) åläggs
medlemsstaterna att se till att konsumenter inte diskrimineras på grund av
nationalitet eller bosättningsort när de ansöker om ett betalkonto eller vid
användning av ett betalkonto. I artikel 15 (rätt till tillgång till ett
betalkonto med grundläggande funktioner) införs en rätt till tillgång till ett
grundläggande betalkonto för konsumenter i alla medlemsstater. Dessutom åläggs
medlemsstaterna att utse minst en betaltjänstleverantör som ska erbjuda ett
grundläggande betalkonto. I artikel 16 (egenskaper hos ett betalkonto
med grundläggande funktioner) fastställs förteckningen över de betaltjänster
som ett betalkonto med grundläggande funktioner bör omfatta. Enligt artikel 17 (tillhörande avgifter) ska
medlemsstaterna säkerställa att de tjänster som anges i artikel 16 erbjuds av
betaltjänstleverantörer, kostnadsfritt eller till en rimlig avgift. I artikel 18 (ramavtal och uppsägning) anges
att direktiv 2007/64/EG ska tillämpas på betalkonton med grundläggande
funktioner. I artikeln fastställs emellertid en begränsad förteckning över
grunder på vilka en betaltjänstleverantör får säga upp ett ramavtal om
betalkonto med grundläggande funktioner. Enligt artikel 19 (allmän information om
betalkonton med grundläggande funktioner) ska medlemsstaterna vidta åtgärder
för att öka medvetenheten om grundläggande betalkonton. I artikel 20 (behöriga myndigheter) regleras
förfarandena för att utse den nationella myndighet som ska ansvara för
tillämpningen av direktivets bestämmelser. I artikel 21 (alternativ tvistlösning) åläggs
medlemsstaterna att införa särskilda krav för lösning av tvister mellan
konsumenter och betaltjänstleverantörer. Enligt artikel 22 (administrativa åtgärder och
sanktioner) ska medlemsstaterna införa bestämmelser om sanktioner mot
överträdelser av de nationella bestämmelser som antas för att genomföra detta
direktiv. Genom artiklarna 23 (delegerade akter) och 24
(utövande av delegering) ges kommissionen befogenheter att anta delegerade
akter, och det fastställs hur denna befogenhet bör utövas. Genom artikel 25 (tillämpningsakter) ges
kommissionen befogenheter att anta tillämpningsakter, och det fastställs hur
denna befogenhet bör utövas. I artiklarna 26 (utvärdering) och 27
(översynsklausul) fastställs mekanismer för att bedöma om bestämmelserna i
direktivet tillämpas effektivt och för att vid behov föreslå ändringar. Genom artikel 28 (införlivande) åläggs
medlemsstaterna att anta de lagstiftningsåtgärder som krävs för att genomföra
detta direktiv. I artikel 29 (ikraftträdande) anges dagen för
direktivets ikraftträdande. I artikel 30 (adressater) anges att detta direktiv
riktar sig till medlemsstaterna. 2013/0139 (COD) Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om jämförbarhet för avgifter som avser
betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande
funktioner (Text av betydelse för EES) EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA
UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING med beaktande av fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt, särskilt artikel 114, med beaktande av Europeiska kommissionens
förslag, efter översändande av utkastet till
lagstiftningsakt till de nationella parlamenten, med beaktande av Europeiska ekonomiska och
sociala kommitténs yttrande[12],
med beaktande av Regionkommitténs yttrande[13], efter att ha hört Europeiska
datatillsynsmannen[14],
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet,
och av följande skäl: (1) Enligt artikel 26.2 i
EUF-fördraget ska den inre marknaden omfatta ett område utan inre gränser där
den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital garanteras. En
fragmenterad inre marknad skadar konkurrenskraften, tillväxten och
sysselsättningen inom EU. Att undanröja direkta och indirekta hinder för den
inre marknadens funktion är avgörande för att fullborda den inre marknaden.
EU:s åtgärder när det gäller den inre marknaden för den finansiella
tjänstesektorn för privatpersoner har redan i hög grad bidragit till att
utveckla betaltjänstleverantörernas gränsöverskridande verksamhet, öka
konsumenternas valmöjligheter och förbättra kvaliteten och insynen i
erbjudandet. (2) I detta avseende fastställs
genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007
om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG,
2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG
(betaltjänstdirektiv) grundläggande krav på insyn när det gäller de avgifter
som betaltjänstleverantörer tar ut för tjänster i samband med betalkonton.
Detta har underlättat betaltjänstleverantörernas verksamhet avsevärt genom
enhetliga regler för tillhandahållandet av betaltjänster och den information
som ska lämnas, minskad administrativ börda och sänkta kostnader för
betaltjänstleverantörerna. (3) Det går dock att göra mer för
att förbättra och utveckla den inre marknaden för banktjänster till
privatkunder. Framför allt hämmar bristen på insyn i och jämförbarhet hos
avgifter samt svårigheterna med att byta betalkonton fortfarande utvecklingen
av en fullständigt integrerad marknad. (4) Dagens förhållanden på den
inre marknaden kan avskräcka betaltjänstleverantörer från att utöva sin frihet
att etablera sig eller erbjuda tjänster inom unionen på grund av svårigheten
att få kunder på en ny marknad. Det krävs ofta stora investeringar för att gå
in på en ny marknad. Dessa investeringar kan endast motiveras om leverantören
förväntar sig tillräckliga möjligheter och en motsvarande efterfrågan hos
konsumenterna. Konsumenternas låga rörlighet när det gäller finansiella
tjänster för privatpersoner beror till stor del på bristen på insyn och
jämförbarhet när det gäller de avgifter och tjänster som erbjuds och på
svårigheter i samband med byte av betalkonton. Dessa faktorer dämpar också
efterfrågan, särskilt i ett gränsöverskridande sammanhang. (5) Dessutom kan betydande hinder
för fullbordandet av den inre marknaden för betalkonton också uppstå genom
fragmenteringen av de befintliga nationella regelverken. De nuvarande
bestämmelserna på nationell nivå om betalkonton och i synnerhet om jämförbarhet
hos avgifter samt byte av betalkonton varierar. När det gäller byten har
bristen på enhetliga bindande bestämmelser på EU-nivå lett till varierande
praxis och bestämmelser på nationell nivå. Dessa skillnader är ännu mer
framträdande när det gäller jämförbarhet hos avgifter där det inte finns några
bestämmelser, inte ens självregleringsbestämmelser, på EU-nivå. Om dessa
skillnader skulle bli ännu större i framtiden, eftersom bankerna tenderar att
anpassa sin praxis efter de nationella marknaderna, skulle detta öka
kostnaderna för att bedriva gränsöverskridande verksamhet jämfört med inhemska
leverantörers kostnader och på så sätt göra det mindre lockande att bedriva
gränsöverskridande verksamhet. Den gränsöverskridande verksamheten på den inre
marknaden försvåras också av hindren för att öppna ett betalkonto utomlands. De
nuvarande restriktiva kriterierna för rätten att öppna betalkonton kan hindra
EU-medborgare från att röra sig fritt inom unionen. Om alla konsumenter får
tillgång till ett betalkonto kommer de att kunna delta på den inre marknaden
och ta del av fördelarna med den inre marknaden. (6) Eftersom vissa potentiella
kunder inte öppnar bankkonton, antingen för att de inte får eller för att inte
erbjuds lämpliga produkter, utnyttjas den potentiella efterfrågan på
betalkontotjänster i EU inte fullt ut i dag. Om fler konsumenter deltog på den inre
marknaden skulle detta vara en ytterligare motivation för
betaltjänstleverantörer att gå in på nya marknader. Att skapa förutsättningar
för att ge alla konsumenter tillgång till ett betalkonto är också nödvändigt
för att främja deras deltagande på den inre marknaden och ge dem möjlighet att
ta del av de fördelar som den inre marknaden har medfört. (7) Insyn i och jämförbarhet hos
avgifter har behandlats i ett självregleringsinitiativ som bankindustrin
lanserat. Det gick dock aldrig att nå en slutlig överenskommelse om dessa
riktlinjer. När det gäller byten innehåller de principer om byte av bankkonto
som infördes 2008 av paraplyorganisationen EBIC (European Banking Industry
Committee) en mall för hur byten ska göras mellan bankkonton som erbjuds av betaltjänstleverantörer
i samma medlemsstat. Eftersom de inte är bindande har dessa principer
emellertid inte tillämpats enhetligt inom EU, och de har inte gett
tillfredsställande resultat. Vidare gäller de gemensamma principerna endast
byte av bankkonto på nationell nivå och berör inte gränsöverskridande byten.
När det slutligen gäller tillgång till ett grundläggande betalkonto uppmanades
medlemsstaterna i kommissionens rekommendation 2011/442/EU av den 18 juli 2011
att vidta de åtgärder som var nödvändiga för att se till att den genomfördes
sex månader efter offentliggörandet. Hittills är det endast ett fåtal
medlemsstater som följer de viktigaste principerna i rekommendationen. (8) Därför är det mycket viktigt
att införa en enhetlig uppsättning regler för att hantera problemet med låg
konsumentrörlighet, och i synnerhet att förbättra möjligheterna att jämföra
betalkontotjänster och betalkontoavgifter. Det är även viktigt att öka viljan
att byta betalkonto, och undvika att konsumenter som vill köpa ett betalkonto
utomlands diskrimineras på grund av bosättningsort. Vidare är det mycket
viktigt att anta lämpliga åtgärder för att främja kundernas deltagande på
marknaden för betalkonton. Dessa åtgärder kommer att göra det mer attraktivt
för betaltjänstleverantörer att gå in på den inre marknaden och skapa rättvisa
villkor, vilket kommer att leda till ökad konkurrens och effektiv fördelning av
resurser på EU:s finansiella marknad för privatpersoner, till gagn för såväl
företag som konsumenter. Information som ger insyn i avgifter och
bytesmöjligheter kommer tillsammans med rätten till tillgång till grundläggande
betalkontotjänster också att göra det lättare för EU-medborgarna att söka
leverantörer i hela EU, och därmed dra nytta av en fullt fungerande inre
marknad för finansiella tjänster till privatpersoner och bidra till dess
utveckling. (9) Detta direktiv ska tillämpas
på betalkonton som innehas av konsumenter. Konton som innehas av företag, även
små företag och mikroföretag, ligger utanför direktivets räckvidd, så länge det
inte är fråga om ett personligt innehav. Direktivet omfattar inte heller
sparkonton, som kan ha mer begränsade betalningsfunktioner. (10) De definitioner som används i
direktivet är anpassade efter dem som finns i annan EU‑lagstiftning,
särskilt i direktiv 2007/64/EG och Europaparlamentets och rådets förordning
(EU) nr 260/2012 av den 14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga
krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning
(EG) nr 924/2009[15]. (11) Det är mycket viktigt att
konsumenter kan förstå avgifterna, så att de kan jämföra erbjudanden från olika
betaltjänstleverantörer och fatta välgrundade beslut om vilket konto som är
lämpligast för deras behov. Det går inte att jämföra avgifter om
betaltjänstleverantörerna använder olika terminologi för samma betaltjänster
och lämnar informationen i olika format. En standardiserad terminologi kan
tillsammans med riktad avgiftsinformation för de mest representativa
betaltjänsterna i ett enhetligt format hjälpa konsumenterna att förstå och
jämföra avgifter. (12) Konsumenterna skulle ha störst
nytta av kortfattad information som gör det lätt att jämföra mellan olika
betaltjänstleverantörer. De verktyg som konsumenterna erbjuds för att jämföra
betalkontoerbjudanden skulle inte vara till någon nytta om den tid som krävs
för att gå igenom långa listor över avgifter för olika erbjudanden överväger
fördelen med att kunna välja det bästa erbjudandet. Avgiftsterminologin bör
alltså endast vara standardiserad när det gäller de mest representativa
begreppen och definitionerna inom medlemsstaterna för att undvika risken för
alltför mycket information. (13) De nationella behöriga
myndigheterna bör fastställa avgiftsterminologin och därvid ta hänsyn till de
lokala marknadernas särskilda egenskaper. För att betraktas som representativa
bör tjänsterna omfattas av avgifter hos minst en betaltjänstleverantör i
medlemsstaterna. När så är möjligt bör avgiftsterminologin även standardiseras
på EU-nivå för att möjliggöra jämförelser över hela EU. Europeiska
bankmyndigheten (EBA) bör utarbeta riktlinjer för att hjälpa medlemsstaterna
att identifiera de mest representativa betaltjänster som omfattas av en avgift
på nationell nivå. (14) När de nationella behöriga
myndigheterna har upprättat en preliminär förteckning över de mest
representativa tjänster som omfattas av en avgift på nationell nivå,
tillsammans med begrepp och definitioner, bör kommissionen granska dem för att
med hjälp av delegerade akter fastställa vilka tjänster som är gemensamma för
majoriteten av medlemsstaterna och föreslå begrepp och definitioner på EU-nivå
för dessa. (15) För att hjälpa konsumenterna
att enkelt jämföra betalkontoavgifter på hela den inre marknaden bör
betaltjänstleverantörer ge konsumenterna en förteckning över avgifter som tas
ut för de tjänster som anges i den standardiserade terminologin. Detta skulle
också bidra till att skapa rättvisa villkor mellan kreditinstitut som
konkurrerar på marknaden för betalkonton. Dokumentet med avgiftsinformation bör
endast innehålla uppgifter om de mest representativa betaltjänsterna i varje
medlemsstat, i förekommande fall angivna med de begrepp och definitioner som
fastställts på EU‑nivå. För att göra det lättare för konsumenterna att
förstå vilka avgifter de måste betala för sitt betalkonto ska de ges tillgång
till en ordlista som åtminstone innehåller förklaringar av de avgifter och
tjänster som ingår i förteckningen. Ordlistan bör bli ett användbart verktyg
för att främja en bättre förståelse av vad avgifterna innebär, vilket i sin tur
ger konsumenterna makt att öka sin rörlighet och bredda urvalet av
betalkontoerbjudanden. Det bör också införas en skyldighet för
betaltjänstleverantörer att informera konsumenterna minst en gång om året om
samtliga avgifter som har tagits ut för deras konto. Efterhandsinformation bör
lämnas i en särskild sammanfattning. Den bör ge en fullständig överblick över
de avgifter som har tagits ut, så att konsumenten kan förstå vad de avser och
vid behov bestämma sig för att ändra konsumtionsmönster eller byta leverantör.
Denna fördel skulle maximeras genom information i efterhand om avgifterna för
samma tjänster som förhandsinformationen gällde. (16) För att tillgodose
konsumenternas behov måste man se till att informationen om avgifter för betalkonton
är korrekt, tydlig och jämförbar. I detta direktiv bör det därför fastställas
gemensamma krav på utformningen av dokumentet med avgiftsinformation och
avgiftsredovisningen, för att garantera att dessa är begripliga och jämförbara
för konsumenterna. Alla dokument med avgiftsinformation och
avgiftsredovisningar bör upprättas i samma format och med samma disposition i
varje medlemsstat, så att konsumenterna kan jämföra de båda dokumenten och så
att informationen blir så begriplig och användbar som möjligt. Dokumentet med
avgiftsinformation och avgiftsredovisningen bör vara lätta att särskilja från
andra meddelanden. De bör identifieras med en gemensam symbol. (17) För att se till att gällande
EU-terminologi används konsekvent i hela unionen bör medlemsstaterna införa en
skyldighet för betaltjänstleverantörer att i sin kommunikation med
konsumenterna, däribland i dokumentet med avgiftsinformation och i
avgiftsredovisningen, använda den gällande EU-terminologin tillsammans med den
övriga nationella standardiserade terminologi som fastställs i den preliminära
förteckningen. Betaltjänstleverantörer får använda varumärken som beteckning på
tjänster, utom i dokumentet med avgiftsinformation och avgiftsredovisningen. (18) Jämförelsewebbplatser är ett
effektivt verktyg för konsumenterna när det gäller att bedöma olika
betalkontoerbjudandens fördelar på ett enda ställe. De kan erbjuda en bra
avvägning mellan behovet av tydlig och kortfattad, men ändå fullständig och
uttömmande information genom att ge användarna möjlighet att få mer detaljerad
information när den är av intresse för dem. De kan också minska
sökningskostnaderna, eftersom konsumenterna inte behöver samla in information
separat från de olika betaltjänstleverantörerna. (19) För att få opartisk information
om bankavgifter bör konsumenterna kunna gå in på jämförelsewebbplatser vars
verksamhet är fristående från betaltjänstleverantörerna. Därför bör
medlemsstaterna se till att konsumenterna har tillgång till minst en sådan
webbplats inom deras respektive territorier. Dessa webbplatser får drivas av
behöriga myndigheter, andra offentliga myndigheter och/eller ackrediterade
privata aktörer. Medlemsstaterna bör inrätta ett frivilligt
ackrediteringssystem där privata aktörer som driver jämförelsewebbplatser kan ansöka
om ackreditering enligt angivna kvalitetskriterier. En jämförelsewebbplats som
drivs av en behörig myndighet eller annan offentlig myndighet bör inrättas i de
fall då ingen webbplats som drivs av privata aktörer har ackrediterats. Dessa
webbplatser bör också uppfylla kvalitetskriterierna. (20) Betaltjänstleverantörer brukar
erbjuda ett betalkonto inom ramen för ett paket med andra finansiella produkter
eller tjänster. Detta kan vara ett sätt för betaltjänstleverantörerna att
diversifiera sitt utbud och konkurrera med varandra och kan i slutändan främja
konsumenterna. Den undersökning av kopplingsförbehåll i den finansiella sektorn
som kommissionen genomförde 2009, samt åtföljande samråd och klagomål från
konsumenter, har visat att betaltjänstleverantörer kan erbjuda bankkonton i
paket med produkter som konsumenterna inte har efterfrågat och som inte är
nödvändiga för betalkonton, som t.ex. hemförsäkring. Det har också konstaterats
att dessa förfaranden kan minska insynen i och jämförbarheten hos priserna,
begränsa konsumenternas köpalternativ och hämma deras rörlighet. Därför bör
medlemsstaterna se till att konsumenterna, när betaltjänstleverantörer erbjuder
betalkonton i paket, får information om de avgifter som gäller för betalkontot
och för var och en av de övriga finansiella tjänster som ingår i paketet
separat. Dessa skyldigheter bör i vilket fall som helst inte tillämpas på
tjänster som har en naturlig koppling till betalkontot, som uttag, elektroniska
överföringar eller betalkort. Därför bör dessa tjänster uteslutas från
tillämpningsområdet för denna bestämmelse. (21) Konsumenterna kommer endast
att vilja byta konto om processen inte är alltför administrativt och
finansiellt betungande. Därför bör förfarandet för att byta till ett betalkonto
hos en annan betaltjänstleverantör vara tydligt och snabbt. Eventuella avgifter
som betaltjänstleverantörer tar ut i samband med bytet bör vara anpassade efter
betaltjänstleverantörens faktiska kostnader. För att främja konkurrensen bör
det också bli enklare att göra gränsöverskridande byten. Eftersom
gränsöverskridande byten kan vara mer komplicerade än nationella byten och kan
innebära att betaltjänstleverantörer tvingas anpassa och justera sina interna
förfaranden, bör det införas längre tidsfrister för gränsöverskridande byten.
Behovet av att upprätthålla olika tidsfrister bör utvärderas i samband med
översynen av det föreslagna direktivet. (22) Bytesprocessen bör vara så
okomplicerad som möjligt för konsumenten. Därför bör medlemsstaterna se till
att det är den mottagande betaltjänstleverantören som har ansvaret att inleda
och förvalta processen för konsumentens räkning. (23) Konsumenterna bör kunna be den
mottagande betaltjänstleverantören att genomföra bytet för alla eller några av
de återkommande betalningarna och även överföra resterande saldo, helst vid ett
enda möte med den mottagande betaltjänstleverantören. Därför bör konsumenterna
kunna underteckna ett medgivande där de samtycker till de angivna uppdragen.
Innan konsumenten ger sitt tillstånd bör denne informeras om alla steg i det
förfarande som krävs för att genomföra bytet. (24) Den överförande
betaltjänstleverantören måste samarbeta för att bytet ska kunna genomföras. Den
överförande betaltjänstleverantören bör ge den mottagande betaltjänstleverantören
all information den anser vara nödvändig för att lägga in de återkommande
betalningarna i det nya betalkontot. Informationen bör dock inte gå utöver vad
som krävs för att genomföra bytet, och den mottagande betaltjänstleverantören
bör inte begära överflödig information. (25) Konsumenterna bör inte bli
föremål för straffavgifter eller någon annan finansiell skada till följd av
felstyrda betalningar eller autogireringar. Detta är särskilt viktigt för vissa
kategorier av betalare och betalningsmottagare, som allmännyttiga företag, som
använder elektroniska medel (t.ex. databaser) för att lagra information om
konsumenternas kontodetaljer och utför en mängd regelbundna transaktioner som
omfattar ett stort antal konsumenter. (26) Medlemsstaterna bör garantera
att konsumenter som har för avsikt att öppna ett betalkonto inte diskrimineras
på grund av sin nationalitet eller bosättningsort. Samtidigt som det är viktigt
att betaltjänstleverantörer förvissar sig om att deras kunder inte utnyttjar
det finansiella systemet för olagliga ändamål som bedrägeri, penningtvätt eller
finansiering av terrorism, bör de inte införa hinder för konsumenter som vill
ta del av fördelarna med den inre marknaden genom att köpa betalkonton
utomlands. (27) Konsumenter som är lagligen bosatta
i unionen, och som inte har ett betalkonto i en viss medlemsstat bör ha rätt
att öppna och nyttja ett betalkonto med grundläggande funktioner i den
medlemsstaten. För att säkerställa största möjliga tillgång till grundläggande
betalkonton bör konsumenter ha tillgång till ett sådant konto, oavsett
bosättningsort och ekonomiska omständigheter som arbetslöshet eller personlig
konkurs. Rätten till tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner
i vilken medlemsstat som helst bör dessutom beviljas enligt de krav som anges i
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om
åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för
penningtvätt och finansiering av terrorism[16],
särskilt när det gäller kraven på kundkontroll. (28) Medlemsstaterna bör se till
att minst en betaltjänstleverantör erbjuder konsumenterna ett betalkonto med
grundläggande funktioner. Det bör inte vara alltför svårt att få tillgång till
kontot, och det bör inte medföra alltför stora kostnader för konsumenterna. I
detta avseende bör medlemsstaterna ta hänsyn till faktorer som de utsedda
betaltjänstleverantörernas lokalisering i deras territorium. För att minimera
riskerna för att konsumenter ska bli finansiellt utestängda bör medlemsstaterna
förbättra den finansiella utbildningen, t.ex. i skolan, och motverka
överskuldsättning. Medlemsstaterna bör också främja initiativ hos
betaltjänstleverantörer som går ut på att kombinera tillhandahållandet av
betalkonton med grundläggande funktioner och finansiell utbildning. (29) För att få utöva sin rätt till
ett grundläggande betalkonto bör konsumenterna inte redan ha ett betalkonto
inom samma territorium. Om det inte går att använda elektroniska system för att
avgöra om en konsument redan har ett betalkonto bör betaltjänstleverantörerna
godta en deklaration från konsumenten som ett tillförlitligt sätt att
kontrollera att de inte redan har ett betalkonto. (30) Konsumenterna bör garanteras
tillgång till en rad grundläggande betaltjänster för vilka medlemsstaterna ska
fastställa ett minsta antal operationer. Medlemsstaterna ska därvid ta hänsyn
både till konsumenternas behov och till kommersiell praxis i den berörda
medlemsstaten. När det gäller annat än denna förteckning över minimitjänster
får bankerna tillämpa sina normala avgifter. Bland de tjänster som är knutna
till ett grundläggande betalkonto bör det ingå en möjlighet att sätta in och ta
ut pengar. Konsumenterna bör kunna göra viktiga betalningstransaktioner som att
ta emot lön eller förmåner, betala räkningar eller skatt och köpa varor eller
tjänster, även genom autogiro, betalningar eller betalkort. Dessa tjänster bör
göra det möjligt att köpa varor och tjänster online och bör ge konsumenterna
möjlighet att lägga upp betalningsuppdrag via betaltjänstleverantörens
webbaserade banktjänst, om en sådan finns. Ett betalkonto med grundläggande
funktioner bör dock inte vara begränsat till användning online, eftersom detta
skulle innebära ett hinder för konsumenter som saknar tillgång till internet.
Konsumenter bör inte ges tillgång till en kontokredit i ett betalkonto med
grundläggande funktioner. Medlemsstaterna får dock tillåta leverantörer av
betaltjänster att erbjuda buffertmöjligheter för mycket små belopp i samband
med betalkonton med grundläggande funktioner. (31) För att se till att så många
konsumenter som möjligt har tillgång till grundläggande betalkonton bör dessa
konton erbjudas kostnadsfritt eller till en rimlig avgift. Om konsumenten
bryter mot något av villkoren i avtalet bör alla extraavgifter för detta vara
rimliga. Medlemsstaterna bör fastställa vad en rimlig avgift är med hänsyn till
nationella förhållanden. För att säkerställa en enhetlig och effektiv
tillämpning av principen om rimlig avgift bör EBA ges i uppdrag att utfärda
riktlinjer i fråga om de allmänna kriterier som anges i detta direktiv. (32) Betaltjänstleverantören bör
endast under särskilda omständigheter vägra att öppna eller häva ett avtal om
betalkonto med grundläggande funktioner, t.ex. bristande efterlevnad av
lagstiftning om penningtvätt och finansiering av terrorism eller om
förebyggande och utredning av brott. Även i dessa fall är ett avslag endast
motiverat om konsumenten inte uppfyller bestämmelserna i den lagstiftningen och
inte för att förfarandet för att kontrollera att lagstiftningen följs är
alltför betungande eller dyrt. (33) Medlemsstaterna och
betaltjänstleverantörerna bör ge konsumenterna tydlig och begriplig information
om rätten till ett betalkonto med grundläggande funktioner. Informationen bör
omfatta de viktigaste funktionerna hos betalkontot och nyttjandevillkoren för
det, samt vilka steg konsumenten bör följa för att utöva sin rätt att öppna ett
betalkonto med grundläggande funktioner. Konsumenterna bör framför allt
informeras om att det inte är obligatoriskt att köpa tilläggstjänster för att
få tillgång till ett grundläggande betalkonto. (34) Medlemsstaterna bör utse
behöriga myndigheter som har befogenhet att se till att detta direktiv
genomförs och som får utrednings- och verkställighetsbefogenheter. De utsedda
behöriga myndigheterna ska ha tillräckliga resurser för att fullgöra sina
uppgifter. Medlemsstaterna bör kunna utnämna olika behöriga myndigheter för att
verkställa de många olika skyldigheter som fastställts i detta direktiv. (35) Konsumenterna bör ha tillgång
till effektiva förfaranden för klagomål och prövning utanför domstol för
lösning av tvister som kan uppstå till följd av de rättigheter och skyldigheter
som införs genom detta direktiv. Denna tillgång garanteras redan genom direktiv
2013/…/EU i fråga om berörda avtalstvister. Konsumenterna bör emellertid också
ha tillgång till förfaranden för klagomål och prövning utanför domstol för
lösning av tvister som uppstår innan ett avtal ingås i fråga om de rättigheter
och skyldigheter som införs genom detta direktiv, t.ex. när de vägras tillgång
till ett betalkonto med grundläggande funktioner. För att bestämmelserna i
detta direktiv ska kunna följas krävs behandling av konsumenternas
personuppgifter. Denna behandling regleras av Europaparlamentets och rådets
direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda
personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet
av sådana uppgifter[17].
Detta direktiv bör alltså följa de bestämmelser som anges i direktiv 95/46/EG
och de nationella lagar som genomför dem. (36) I syfte att uppnå de mål som
anges i detta direktiv bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel
290 i fördraget delegeras till kommissionen med avseende på fastställandet av
den standardiserade terminologin på EU-nivå för betaltjänster som är gemensamma
för ett antal medlemsstater, och åtföljande definitioner av dessa begrepp. (37) För att säkerställa enhetliga
villkor för genomförandet av detta direktiv bör kommissionen tilldelas
genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter ska gälla fastställande av
formatet för dokumentet med avgiftsinformation, den gemensamma symbolen för det
dokumentet och i vilken ordning de tjänster som anges i dokumentet ska
presenteras, samt formatet för avgiftsredovisningen, dess gemensamma symbol och
den ordning i vilken tjänsterna i redovisningen ska presenteras. Dessa
befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande
av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens
utövande av sina genomförandebefogenheter. (38) Medlemsstaterna bör inom tre
år från och med ikraftträdandet av detta direktiv och därefter vartannat år
samla in tillförlitlig årlig statistik över hur de åtgärder som införs genom
detta direktiv fungerar. De bör använda alla relevanta informationskällor och
överlämna den informationen till kommissionen. (39) En översyn av detta direktiv
bör göras fem år efter dess ikraftträdande för att ta hänsyn till utvecklingen
på marknaden, t.ex. utveckling av nya typer av betalkonton och betaltjänster,
och till utvecklingen inom andra områden av unionslagstiftningen och
medlemsstaternas erfarenheter. Översynen bör innehålla en bedömning av huruvida
de införda åtgärderna har förbättrat konsumenternas förståelse av avgifter för
betalkonton, jämförbarhet hos betalkonton och hur lätt det är att byta konton.
I översynen bör det också kontrolleras hur många grundläggande betalkonton som
har öppnats, däribland av konsumenter som tidigare inte hade något bankkonto.
Det bör också göras en bedömning av huruvida förlängda tidsfrister för
betaltjänstleverantörer som utför gränsöverskridande byten ska behållas under
en längre tidsperiod. Vid översynen bör det också göras en bedömning av
huruvida bestämmelserna om den information som ska lämnas av
betaltjänstleverantörerna när de erbjuder produktpaket är tillräcklig eller om
det krävs ytterligare åtgärder. Kommissionen bör överlämna en rapport till
Europaparlamentet och rådet, vid behov tillsammans med lagstiftningsförslag. (40) Detta direktiv står i
överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns
särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. (41) I enlighet med den gemensamma politiska
förklaringen från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument av
den 28 september 2011[18]
har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan
av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar
förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de
nationella instrumenten för införlivande. Med avseende på detta direktiv anser
lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. KAPITEL I
SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde 1. I detta direktiv fastställs
bestämmelser om insyn i och jämförbarhet hos de avgifter som tas ut av
konsumenter för betalkonton som de innehar i Europeiska unionen och som
tillhandahålls av betaltjänstleverantörer som är lokaliserade i unionen, samt
regler för byte av betalkonto inom unionen. 2. I detta direktiv fastställs
också en ram för de regler och villkor som medlemsstaterna ska använda för att
garantera konsumenternas rätt att öppna och använda betalkonton med
grundläggande funktioner i unionen. 3. Öppnande och nyttjande av ett
betalkonto med grundläggande funktioner enligt detta direktiv ska ske i
överensstämmelse med bestämmelserna i kapitel II i direktiv 2005/60/EG. 4. Detta direktiv ska tillämpas
på betaltjänstleverantörer som är etablerade i unionen. Artikel 2
Definitioner I detta direktiv avses med (a)
konsument: en fysisk
person som handlar för ändamål som faller utanför hans eller hennes näringsverksamhet,
affärsverksamhet, hantverk eller yrke, (b)
betalkonto: ett konto i
en konsuments/flera konsumenters namn som används för att utföra
betalningstransaktioner, (c)
betaltjänst: en
betaltjänst enligt definitionen i artikel 4.3 i direktiv 2007/64/EG, (d)
betalningstransaktion:
en åtgärd som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren vid överföring
av medel mellan betalkonton i unionen, oberoende av eventuella underliggande
förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren, (e)
betaltjänstleverantör:
en betaltjänstleverantör enligt definitionen i artikel 4.9 i direktiv
2007/64/EG, (f)
betalningsinstrument:
ett betalningsinstrument enligt definitionen i artikel 4.23 i direktiv
2007/64/EG, (g)
överförande betaltjänstleverantör: den betaltjänstleverantör från vilken informationen om alla eller
vissa återkommande betalningar överförs, (h)
mottagande betaltjänstleverantör: den betaltjänstleverantör till vilken informationen om alla eller
vissa återkommande betalningar överförs, (i)
betalare: en fysisk
eller juridisk person som är betalkontoinnehavare och som godkänner ett
betalningsuppdrag från detta betalkonto eller, om det inte finns något
betalkonto, en fysisk eller juridisk person som lämnar ett betalningsuppdrag
till en betalningsmottagares betalkonto, (j)
betalningsmottagare: en
fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel som har
omfattats av en betalningstransaktion, (k)
avgifter: de eventuella
avgifter som konsumenten ska betala till betaltjänstleverantören för
tillhandahållandet av betaltjänster eller för transaktioner som utförs i ett
betalkonto, (l)
varaktigt medium: varje
medel som gör det möjligt för konsumenten eller betaltjänstleverantören att
bevara information, som riktas till denne personligen, på ett sätt som är
tillgängligt för användning i framtiden under en tidsperiod som är lämplig med
hänsyn till vad som är avsikten med informationen och som tillåter oförändrad
återgivning av den bevarade informationen, (m)
byte: överföring på en
konsuments begäran av information från en betaltjänstleverantör till en annan
om alla eller vissa stående betalningsuppdrag, autogireringar och återkommande
inbetalningar som utförs för ett betalkonto, med eller utan överföring av det
positiva saldot från ett betalkonto till ett annat, eller avslutande av det
tidigare kontot, (n)
autogirering: en
betaltjänst för debitering av en betalares betalkonto, där en
betalningstransaktion initieras av betalningsmottagaren med betalarens
medgivande, (o)
betalning: en nationell
eller gränsöverskridande betaltjänst för kreditering av en betalningsmottagares
betalkonto med en betalningstransaktion eller en rad betalningstransaktioner
från en betalares betalkonto som utförs av en betaltjänstleverantör som har
tillgång till betalarens betalkonto på grundval av en instruktion som lämnats
av betalaren, (p)
stående betalningsuppdrag: en tjänst som regelbundet gör inbetalningar till en
betalningsmottagares betalkonto i en rad betalningstransaktioner från en
betalares betalkonto av en betaltjänstleverantör som har tillgång till
betalarens betalkonto på grundval av en instruktion som lämnats av betalaren, (q)
medel: sedlar och mynt,
kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt definitionen i artikel
2.2 i direktiv 2009/110/EG[19], (r)
ramavtal: ett avtal om
betaltjänster som reglerar det kommande genomförandet av enskilda och
successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och
villkor för att öppna ett betalkonto. KAPITEL II
JÄMFÖRBARHET HOS AVGIFTER I SAMBAND MED BETALKONTON Artikel 3
Förteckning över de mest
representativa betaltjänster som omfattas av en avgift på nationell nivå samt
standardiserad terminologi 1. Medlemsstaterna ska se till
att de behöriga myndigheter som avses i artikel 20 upprättar en preliminär
förteckning över minst 20 betaltjänster som motsvarar minst 80 % av de mest
representativa betaltjänster som omfattas av en avgift på nationell nivå.
Förteckningen ska innehålla standardiserade begrepp och definitioner för var
och en av de identifierade tjänsterna. 2. Vid tillämpning av punkt 1
ska de behöriga myndigheterna beakta de tjänster (1)
som konsumenterna oftast använder i samband med
sina betalkonton, (2)
som medför de högsta kostnaderna per tjänst för
konsumenterna, (3)
som medför de högsta sammanlagda kostnaderna för
konsumenterna, (4)
som skapar den största vinsten per tjänst för betaltjänstleverantörerna, (5)
som skapar den största sammanlagda vinsten för
betaltjänstleverantörerna. EBA ska utarbeta riktlinjer enligt artikel 16 i
förordning (EU) nr 1093/2010 för att bistå de behöriga myndigheterna. 3. Medlemsstaterna ska översända
de preliminära förteckningar som avses i punkt 1 till kommissionen senast ett
halvår efter ikraftträdandet av detta direktiv. 4. Kommissionen ska ges
befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 24 för att på
grundval av de preliminära förteckningar som har överlämnats enligt
punkt 3 upprätta en standardiserad EU-terminologi för de betaltjänster som
är gemensamma för åtminstone en majoritet av medlemsstaterna. Den
standardiserade EU-terminologin ska omfatta gemensamma begrepp för och definitioner
av de gemensamma tjänsterna. 5. När de delegerade akter som
avses i punkt 4 har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella
tidning ska varje medlemsstat utan dröjsmål införliva den standardiserade
EU-terminologi som har antagits enligt punkt 4 i den preliminära förteckning
som avses i punkt 1 och offentliggöra den förteckningen. Artikel 4
Dokument med
avgiftsinformation och ordlista 1. Medlemsstaterna ska se till
att betaltjänstleverantörer, innan de ingår avtal om ett betalkonto med en
konsument, ger konsumenten ett dokument med avgiftsinformation som omfattar den
förteckning över de mest representativa tjänsterna som avses i artikel 3.5 och
motsvarande avgifter för varje tjänst. 2. Om en eller flera av de
betaltjänster som avses i punkt 1 erbjuds som en del av ett paket med
finansiella tjänster ska det av dokumentet med avgiftsinformation framgå vilka
av de tjänster som avses i punkt 1 som ingår i paketet, avgiften för paketet i
sin helhet samt avgiften för varje tjänst som inte avses i punkt 1. 3. Rubriken ”dokument med
avgiftsinformation” ska anges tydligt högst upp på första sidan av dokumentet
med avgiftsinformation, bredvid en gemensam symbol som särskiljer dokumentet
från övrig dokumentation. 4. Medlemsstaterna ska se till
att betaltjänstleverantörer ger konsumenterna tillgång till en ordlista som
minst omfattar den förteckning över betaltjänster som avses i punkt 1 och
tillhörande definitioner. 5. Medlemsstaterna ska införa en
skyldighet för betaltjänsteleverantörer att se till att ordlistan utformas på
ett tydligt, otvetydigt och icke-tekniskt språk. 6. Betaltjänstleverantörerna ska
se till att dokumentet med avgiftsinformation och ordlistan alltid är
tillgängliga för konsultation på ett varaktigt medium i lokaler som är
tillgängliga för konsumenter, och de ska finnas tillgängliga i elektronisk form
på deras webbplats. 7. Kommissionen ska ges
befogenhet att anta genomförandeakter i enlighet med artikel 26 i syfte
att fastställa formatet för dokumentet med avgiftsinformation, dess gemensamma
symbol och den ordning i vilken de tjänster som avses i artikel 3.5 ska
presenteras i dokumentet med avgiftsinformation. Artikel 5
Redovisning av avgifter 1. Medlemsstaterna ska se till
att betaltjänstleverantörer ger konsumenten en redovisning av samtliga avgifter
som har tagits ut för deras betalkonto minst en gång per år. 2. Den redovisning som avses i
punkt 1 ska omfatta följande: (a)
Den enhetsavgift som tas ut för varje tjänst, det
antal tillfällen tjänsten nyttjades under den aktuella perioden samt vilka
datum tjänsten nyttjades. (b)
Det sammanlagda beloppet för de avgifter som har
tagits ut för varje tillhandahållen tjänst under den aktuella perioden. (c)
Det sammanlagda beloppet för de avgifter som har
tagits ut för alla tillhandahållna tjänster under den aktuella perioden. 3. Rubriken ”redovisning av
avgifter” ska anges tydligt högst upp på första sidan av redovisningen, bredvid
en gemensam symbol som särskiljer dokumentet från övrig dokumentation. 4. Kommissionen ska ges
befogenhet att anta genomförandeakter i enlighet med artikel 26 i syfte
att fastställa formatet för redovisningen av avgifter, dess gemensamma symbol
och den ordning i vilken de tjänster som avses i artikel 3.5 ska presenteras i
redovisningen av avgifter. Artikel 6
Avtalsinformation och
kommersiell information 1. Medlemsstaterna ska se till
att betaltjänstleverantörer i sin avtalsinformation och kommersiella
information i förekommande fall använder de begrepp och definitioner som anges
i den förteckning över mest representativa betaltjänster som avses i
artikel 3.5. 2. Betaltjänstleverantörer får
använda varumärken för att beteckna sina tjänster i sin avtalsinformation och
kommersiella information, förutsatt att de i förekommande fall anger
motsvarande begrepp i den förteckning som avses i artikel 3.5.
Betaltjänstleverantörer får inte använda namn på varumärken i dokumentet med
avgiftsinformation eller i redovisningen av avgifter. Artikel 7
Jämförelsewebbplatser 1. Medlemsstaterna ska se till
att konsumenterna har tillgång till minst en webbplats med jämförelser av de
avgifter som betaltjänstleverantörer tar ut för tjänster som erbjuds i fråga om
betaltjänster på nationell nivå i enlighet med punkterna 2 och 3. 2. Medlemsstaterna ska inrätta
ett frivilligt ackrediteringssystem för webbplatser med jämförelser av de
avgifter som tas ut av betaltjänstleverantörer för tjänster som erbjuds i
samband med betalkonton som drivs av privata aktörer. För att beviljas
ackreditering ska jämförelsewebbplatser som drivs av privata aktörer (a)
vara operativt oberoende av alla
betaltjänstleverantörer, (b)
använda klarspråk och i förekommande fall använda
de begrepp som avses i artikel 3.5, (c)
erbjuda aktuell information, (d)
ge en tillräckligt omfattande översikt över
betalkontomarknaden, (e)
erbjuda ett effektivt förfarande för förfrågningar
och klagomål. 3. Om ingen webbplats
ackrediterats i enlighet med punkt 2 ska medlemsstaterna se till att det
inrättas en webbplats som drivs av den behöriga myndighet som avses i artikel
20 eller en annan behörig offentlig myndighet. Om en webbplats har
ackrediterats i enlighet med punkt 2 får medlemsstaterna besluta att inrätta en
ytterligare webbplats som drivs av den behöriga myndighet som avses i artikel
20 eller en annan behörig offentlig myndighet. Webbplatser
som drivs av en behörig myndighet enligt punkt 1 ska uppfylla kraven i
punkterna 2 a–e. 4. Medlemsstaterna ska ha rätt
att vägra bevilja eller dra tillbaka ackreditering från privata aktörer om de
inte uppfyller sina skyldigheter enligt punkt 2. 5. Medlemsstaterna ska se till att
konsumenterna har tillgång till lämplig information om de webbplatser som avses
i punkt 1. Detta ska i förekommande fall omfatta underhåll av ett offentligt
register över ackrediterade jämförelsewebbplatser. Artikel 8
Paketerbjudanden 1. Medlemsstaterna ska se till
att en betaltjänstleverantör som erbjuder ett betalkonto tillsammans med en
annan tjänst eller produkt inom ramen för ett paket informerar konsumenten om
huruvida det går att köpa betalkontot separat, och att leverantören lämnar
separat information om kostnaderna och avgifterna i samband med detta. 2. Punkt 1 ska inte tillämpas
när endast betaltjänster enligt definitionen i artikel 4.3 i direktiv
2007/64/EG erbjuds tillsammans med ett betalkonto. KAPITEL III
BYTE Artikel 9
Tillhandahållande av
bytestjänsten Medlemsstaterna ska se till att
betaltjänstleverantörer erbjuder en bytestjänst enligt beskrivningen i artikel
10 till alla konsumenter som innehar ett betalkonto hos en
betaltjänstleverantör som är etablerad i unionen. Artikel 10
Bytestjänsten 1. Medlemsstaterna ska se till
att bytestjänsten initieras av den mottagande betaltjänstleverantören och
erbjuds i enlighet med bestämmelserna i punkterna 2–7. 2. Bytestjänsten ska initieras
av den mottagande betaltjänstleverantören. Den mottagande betaltjänstleverantören
ska begära ett skriftlig tillstånd från konsumenten för att utföra
bytestjänsten. I tillståndet ska konsumenten kunna ge sitt specifika samtycke
till att den överförande betaltjänstleverantören utför var och en av de
uppgifter som anges i punkterna 3 e och 3 f och sitt specifika
samtycke till att den mottagande betaltjänstleverantören utför var och en av de
uppgifter som anges i punkterna 4 c, 4 d och 5. I tillståndet ska
konsumenten specifikt kunna begära att den överförande betaltjänstleverantören
överför de uppgifter som anges i punkterna 3 a och 3 b. I tillståndet
ska det också anges från vilket datum återkommande betalningar ska göras från
det konto som öppnas hos den mottagande betaltjänstleverantören. 3. Den mottagande betaltjänstleverantören
ska inom en bankdag från och med mottagandet av det tillstånd som avses i punkt
2 begära att den överförande betaltjänstleverantören utför följande uppgifter: (a)
Överlämna en förteckning över samtliga stående
betalningsuppdrag och gäldenärsdrivna autogireringsuppdrag till den mottagande
betaltjänstleverantören och, om konsumenten specifikt begär detta i enlighet
med punkt 2, till konsumenten (b)
Överlämna tillgänglig information om inkommande
betalningar och borgenärsdrivna autogireringsuppdrag som har utförts för
konsumentens konto under de föregående tretton månaderna till den mottagande
betaltjänstleverantören och, om konsumenten specifikt begär detta i enlighet
med punkt 2, till konsumenten. (c)
Överföra all eventuell ytterligare information till
den mottagande betaltjänstleverantören som anses vara nödvändig för att den
mottagande betaltjänstleverantören ska kunna genomföra bytet. (d)
I de fall då den överförande
betaltjänstleverantören inte tillhandahåller ett system för automatisk
omdirigering av stående betalningsuppdrag och autogireringar till det konto som
konsumenten har hos den mottagande betaltjänstleverantören, annullera stående
betalningsuppdrag och upphöra att godkänna autogireringar på den dag som anges
i tillståndet. (e)
När konsumenten har gett sitt specifika tillstånd
enligt punkt 2, överföra eventuellt återstående positivt saldo till det konto
som öppnas eller innehas hos den mottagande betaltjänstleverantören på den dag
som konsumenten anger. (f)
När konsumenten har gett sitt specifika tillstånd
enligt punkt 2, avsluta det konto som innehas hos den överförande
betaltjänstleverantören på den dag som konsumenten anger. 4. När den mottagande
betaltjänstleverantören har tagit emot den begärda informationen från den
överförande betaltjänstleverantören enligt punkt 3 ska den mottagande
betaltjänstleverantören utföra följande uppgifter: (a)
Inom sju kalenderdagar upprätta de stående
betalningsuppdrag som konsumenten har begärt och utföra dem från och med den
dag som anges i tillståndet. (b)
Ta emot autogireringar från och med den dag som
anges i tillståndet. (c)
När konsumenten har gett sitt specifika tillstånd
enligt punkt 2 informera betalare som gör återkommande inbetalningar på
konsumentens betalkonto om detaljerna för konsumentens konto hos den mottagande
betaltjänstleverantören. Om den mottagande betaltjänstleverantören inte har all
information som krävs för att informera betalaren ska den uppmana konsumenten
eller den överförande betaltjänstleverantören att lämna den information som
saknas. (d)
När konsumenten har gett sitt specifika tillstånd
enligt punkt 2 informera betalningsmottagare som använder autogirering för att
inkassera medel från konsumentens konto om detaljerna för konsumentens konto
hos den mottagande betaltjänstleverantören och från och med vilken dag autogireringar
ska gälla det kontot. Om den mottagande betaltjänstleverantören inte har all
information som krävs för att informera betalningsmottagaren ska den uppmana
konsumenten eller den överförande betaltjänstleverantören att lämna den
information som saknas. (e)
Om konsumenten väljer att personligen lämna den
information som anges i led c och d, ge konsumenten standardbrev med
uppgifterna om det nya kontot och det startdatum som anges i tillståndet. 5. När konsumenten har gett sitt
specifika tillstånd enligt punkt 2 får den mottagande betaltjänstleverantören
utföra alla ytterligare uppgifter som krävs för att genomföra bytet. 6. När den överförande
betaltjänstleverantören har tagit emot en begäran från den mottagande
betaltjänstleverantören ska den överförande betaltjänstleverantören utföra
följande uppgifter: (a)
Översända den information som anges i punkt
3 a–c till den mottagande betaltjänstleverantören inom sju kalenderdagar
efter mottagandet av begäran. (b)
I de fall då den överförande betaltjänstleverantören
inte tillhandahåller ett system för automatisk omdirigering av stående
betalningsuppdrag och autogireringar till det konto som konsumenten har hos den
mottagande betaltjänstleverantören, annullera alla stående betalningsuppdrag
och upphöra att godkänna autogireringar för betalkontot på den dag som anges av
den mottagande betaltjänstleverantören. (c)
Överföra det återstående positiva saldot från
betalkontot till det konto som innehas hos den mottagande
betaltjänstleverantören. (d)
Avsluta betalkontot. (e)
Utföra alla ytterligare uppgifter som krävs för att
genomföra bytet enligt punkt 5. 7. Utan att det påverkar
tillämpningen av artikel 55.2 i direktiv 2007/64/EG ska den överförande
betaltjänstleverantören inte blockera betalningsinstrument före den dag som
avtalats med den mottagande betaltjänstleverantören. 8. Medlemsstaterna ska se till
att bestämmelserna i punkterna 1–7 också är tillämpliga när bytestjänsten
initieras av en betaltjänstleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat. 9. I det fall som anges i punkt
8 ska de tidsfrister som anges i punkterna 3, 4 och 6 vara dubbelt så långa.
Denna bestämmelse ska omfattas av den översyn som anges i artikel 27. Artikel 11
Avgifter i samband med
bytestjänsten 1. Medlemsstaterna ska se till
att konsumenterna kostnadsfritt kan få tillgång till sina personuppgifter i
fråga om befintliga stående betalningsuppdrag och autogireringar som finns hos
den överförande eller mottagande betaltjänstleverantören. 2. Medlemsstaterna ska se till
att den överförande betaltjänstleverantören tillhandahåller den information som
begärs av den mottagande betaltjänstleverantören enligt artikel 10.6 a
utan att ta ut några avgifter från konsumenten eller den mottagande
betaltjänstleverantören. 3. Medlemsstaterna ska se till
att eventuella avgifter som den överförande betaltjänstleverantören tar ut av
konsumenten för att avsluta det betalkonto som konsumenten innehar hos den
leverantören fastställs enligt artikel 45.2 i direktiv 2007/64/EG. 4. Medlemsstaterna ska se till
att de eventuella avgifter som den överförande eller mottagande
betaltjänstleverantören tar ut av konsumenten för andra tjänster som erbjuds
enligt artikel 10 än de som avses i punkterna 1–3 är rimliga och anpassade till
betaltjänstleverantörens faktiska kostnader. Artikel 12
Finansiell förlust för
konsumenter 1. Medlemsstaterna ska se till
att eventuella finansiella förluster som uppstår för konsumenten till följd av
att en betaltjänstleverantör som deltar i bytesförfaranden inte uppfyller sina
skyldigheter enligt artikel 10 ersätts av den betaltjänstleverantören. 2. Konsumenterna ska inte bära
finansiella förluster till följd av misstag eller förseningar när det gäller
uppdatering av deras betalkontodetaljer hos en betalare eller
betalningsmottagare. Artikel 13
Information om bytestjänsten 1. Medlemsstaterna ska se till
att betaltjänstleverantörer ger konsumenterna tillgång till följande
information om bytestjänsten: (a)
Den överförande respektive mottagande
betaltjänstleverantörens roll för varje steg i bytesprocessen, enligt artikel
10. (b)
Tidsplanen för att slutföra de olika stegen. (c)
Eventuella avgifter för bytet. (d)
All information som konsumenten kommer att uppmanas
att lämna. (e)
Det system för alternativ tvistlösning som avses i
artikel 21. 2. Informationen ska lämnas
kostnadsfritt på ett varaktigt medium vid alla filialer hos
betaltjänstleverantörerna som konsumenter har tillträde till, och alltid finnas
tillgänglig i elektronisk form på deras webbplatser. KAPITEL IV
TILLGÅNG TILL BETALKONTON Artikel 14
Icke-diskriminering Medlemsstaterna ska se till att konsumenter
som är lagligen bosatta i unionen inte diskrimineras på grund av sin
nationalitet eller bosättningsort när de ansöker om eller använder ett
betalkonto i unionen. Artikel
15
Rätt till tillgång till ett
betalkonto med grundläggande funktioner 1. Medlemsstaterna ska se till
att minst en betaltjänstleverantör inom deras territorium erbjuder
konsumenterna ett betalkonto med grundläggande funktioner. Medlemsstaterna ska
se att betalkonton med grundläggande funktioner inte enbart erbjuds av
betaltjänstleverantörer som endast tillhandahåller kontot med banktjänster
online. 2. Medlemsstaterna ska se till
att konsumenter lagligen bosatta i unionen har rätt att öppna och nyttja ett
betalkonto med grundläggande funktioner hos den betaltjänstleverantör eller de
betaltjänstleverantörer som identifierats enligt punkt 1. Denna rätt ska gälla
oberoende av konsumentens bosättningsort. Medlemsstaterna ska se till att det
inte är alltför svårt eller betungande för konsumenten att utöva sin rätt.
Innan ett betalkonto med grundläggande funktioner öppnas ska
betaltjänstleverantören kontrollera om konsumenten redan innehar ett konto i
deras territorium. 3. Betaltjänstleverantörer får
inte vägra att godkänna en ansökan om betalkonto med grundläggande funktioner,
utom i följande fall: (a)
Om en konsument redan har ett betalkonto hos en
betaltjänstleverantör som är etablerad i deras territorium och som ger
konsumenten möjlighet att använda de betaltjänster som anges i artikel 17.1. (b)
Om de villkor som anges i kapitel II i direktiv
2005/60/EG inte är uppfyllda. 4. Medlemsstaterna ska se till
att betaltjänstleverantören i de fall som anges i punkt 3 omedelbart
underrättar konsumenten skriftligen och kostnadsfritt om att ansökan har
avslagits, såvida inte en sådan underrättelse skulle skada den nationella
säkerheten eller den allmänna ordningen. 5. Medlemsstaterna ska se till
att betaltjänstleverantören i de fall som avses i punkt 3 b vidtar
lämpliga åtgärder enligt kapitel III i direktiv 2005/60/EG. 6. Medlemsstaterna ska se till
att tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner inte beviljas på
villkor att ytterligare tjänster köps. Artikel 16
Egenskaper hos ett betalkonto
med grundläggande funktioner 1. Medlemsstaterna ska se till
att ett betalkonto med grundläggande funktioner omfattar följande
betaltjänster: (a)
Tjänster som möjliggör alla operationer som krävs
för att öppna, nyttja och avsluta ett betalkonto. (b)
Tjänster som möjliggör insättning av pengar på ett
betalkonto. (c)
Tjänster som möjliggör uttag av pengar inom unionen
från ett betalkonto. (d)
Utförande av följande betalningstransaktioner inom
unionen: (1)
Autogirering. (2)
Betalningstransaktioner genom ett betalkort, även
betalningar online. (3)
Gireringar. 2. Medlemsstaterna ska för alla
de tjänster som avses i punkt 1 fastställa ett lägsta antal operationer som ska
erbjudas konsumenten för den eventuella avgift som avses i artikel 17. Det
lägsta antalet operationer ska vara rimligt och förenligt med gängse
kommersiell praxis i den berörda medlemsstaten. 3. Medlemsstaterna ska se till
att konsumenten kan hantera och lägga upp betalningstransaktioner från sitt
betalkonto med grundläggande funktioner genom betaltjänstleverantörens
internetbaserade banksystem, när ett sådant är tillgängligt. 4. Medlemsstaterna ska se till
att konsumenten inte erbjuds någon kontokredit i samband med betalkontot med
grundläggande funktioner. Artikel 17
Tillhörande avgifter 1. Medlemsstaterna ska se till
att betaltjänstleverantörerna kostnadsfritt eller till en rimlig avgift erbjuder
de tjänster som anges i artikel 16. 2. Medlemsstaterna ska se till
att de avgifter som tas ut av konsumenten för att konsumenten inte fullgjort
sina åtaganden enligt ramavtalet är rimliga. 3. Medlemsstaterna se till att
de behöriga myndigheterna fastställer vad som är en rimlig avgift enligt ett
eller flera av följande kriterier: (a)
Nationella inkomstnivåer. (b)
Genomsnittliga avgifter som tas ut för betalkonton
i den medlemsstaten. (c)
Totala kostnader för att tillhandahålla det
grundläggande betalkontot. (d)
Nationella konsumentpriser. 4. EBA ska utarbeta riktlinjer
enligt artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att bistå de behöriga
myndigheterna. Artikel 18
Ramavtal och hävande av avtal 1. Ramavtal om tillgång till ett
betalkonto med grundläggande funktioner ska omfattas av bestämmelserna i
direktiv 2007/64/EG såvida inte annat anges i punkterna 2 och 3. 2. Betaltjänstleverantören får
ensidigt häva ett ramavtal om minst ett av följande villkor är uppfyllda: (a)
Konsumenten har avsiktligt använt kontot för
kriminell verksamhet. (b)
Det har inte förekommit några transaktioner på
kontot under minst tolv på varandra följande månader. (c)
Konsumenten har avsiktligt lämnat felaktiga
uppgifter för att få öppna betalkontot med grundläggande funktioner, och
korrekta uppgifter skulle ha lett till att konsumenten hade nekats att öppna
ett sådant konto. (d)
Konsumenten är inte längre lagligen bosatt i
unionen eller har senare öppnat ett andra betalkonto i den medlemsstat där
konsumenten redan innehar ett betalkonto med grundläggande funktioner. 3. Medlemsstaterna ska se till
att en betaltjänstleverantör som häver ett avtal om betalkonto med
grundläggande funktioner skriftligen och kostnadsfritt underrättar konsumenten
om skälen och motiveringen till hävandet minst två månader innan hävandet
träder i kraft. Artikel 19
Allmän information om
betalkonton med grundläggande funktioner 1. Medlemsstaterna ska se till
att det vidtas åtgärder för att öka medvetenheten hos allmänheten om att det
finns betalkonton med grundläggande funktioner, deras prisvillkor, hur man får
tillgång till betalkonton med grundläggande funktioner och vilka förfaranden
för klagomål och prövning utanför domstol som man kan använda. 2. Medlemsstaterna ska se till
att betaltjänstleverantörerna ger konsumenterna tillgång till information om de
särskilda funktionerna hos det betalkonto med grundläggande funktioner som
erbjuds, åtföljande avgifter och nyttjandevillkor. Medlemsstaterna ska också se
till att konsumenterna informeras om att det inte är obligatoriskt att köpa
ytterligare tjänster för att få tillgång till ett betalkonto med grundläggande
funktioner. KAPITEL
V
BEHÖRIGA MYNDIGHETER OCH ALTERNATIV TVISTLÖSNING Artikel 20
Behöriga myndigheter 1. Medlemsstaterna ska utse
behöriga myndigheter för att säkerställa och övervaka att detta direktiv följs
effektivt. De behöriga myndigheterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att
se till att direktivet följs. De ska vara oberoende av
betaltjänstleverantörerna. De ska vara behöriga myndigheter i den mening som
avses i artikel 4.2 i förordning (EU) nr 1093/2010. 2. De myndigheter som avses i
punkt 1 ska ha alla befogenheter som krävs för att fullgöra sina uppdrag. När
mer än en behörig myndighet bemyndigas att säkerställa och övervaka att detta
direktiv följs effektivt ska medlemsstaterna se till att de myndigheterna har
ett nära samarbete, så att de kan fullgöra sina respektive uppdrag effektivt. 3. Medlemsstaterna ska meddela
kommissionen vilka behöriga myndigheter som har utsetts enligt punkt 1 senast
ett år efter ikraftträdandet av detta direktiv. De ska informera kommissionen
om eventuell uppdelning av uppdrag mellan dessa myndigheter. De ska utan
dröjsmål underrätta kommissionen om alla eventuella senare förändringar vad
avser utnämningen av dessa myndigheter och deras respektive befogenheter. Artikel 21
Alternativ tvistlösning Medlemsstaterna ska se till att konsumenterna
har tillgång till effektiva förfaranden för klagomål och prövning utanför
domstol för lösning av tvister som kan uppstå till följd av de rättigheter och
skyldigheter som införs genom detta direktiv. KAPITEL
VI
SANKTIONER Artikel 22
Administrativa åtgärder och
sanktioner Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om
administrativa åtgärder och sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av
detta direktiv och ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att de
genomförs. Sådana administrativa åtgärder och sanktioner ska vara effektiva,
proportionerliga och avskräckande. KAPITEL
VII
SLUTBESTÄMMELSER Artikel 23
Delegerade akter Kommissionen
ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 25 med
avseende på artikel 3.4. Artikel 24
Utövande av delegering 1. Kommissionens rätt att anta
delegerade akter gäller på de villkor som fastställs i denna artikel. 2. Den delegering av befogenheter
som avses i artikel 23 ska ges på obestämd tid från och med den dag då detta
direktiv träder i kraft. 3. Den delegering av befogenhet
som avses i artikel 23 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller
rådet. Ett beslut om återkallande innebär att delegeringen av de befogenheter
som anges i beslutet upphör att gälla. Det får verkan dagen efter det att
beslutet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, eller
vid en senare tidpunkt som anges i beslutet. Det påverkar inte giltigheten av
delegerade akter som redan har trätt i kraft. 4. Så snart kommissionen antar
en delegerad akt ska kommissionen samtidigt delge Europaparlamentet och rådet
denna. 5. En delegerad akt som antas
enligt artikel 23 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller
rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två
månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om
både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat
kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med
två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ. Artikel 25
Genomförandeakter 1. När kommissionen antar
genomförandeakter enligt artiklarna 4 och 5 ska den biträdas av Europeiska
bankkommittén, inrättad genom kommissionens beslut 2004/10/EG. Denna
kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr
182/2011. 2. När det hänvisas till denna
punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas. Artikel 26
Utvärdering Medlemsstaterna ska ge kommissionen
information om följande frågor, första gången inom tre år efter ikraftträdandet
av detta direktiv och därefter vartannat år: (a)
Betaltjänstleverantörernas efterlevnad av
bestämmelserna i artiklarna 3–6. (b)
Antalet ackrediterade webbplatser som har
upprättats enligt artikel 7. (c)
Antalet byten av betalkonto som har genomförts, den
genomsnittliga avgiften för byten och antalet avslagna ansökningar om byte. (d)
Antalet betalkonton med grundläggande funktioner
som har öppnats, antalet ansökningar som har avslagits och skälen till detta
samt åtföljande avgifter. Artikel 27
Översynsklausul 1. Kommissionen ska inom fem år
från ikraftträdandet av detta direktiv överlämna en rapport till
Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv, vid behov
åtföljd av ett förslag. 2. Vid översynen ska det, även
med utgångspunkt i den information som har lämnats av medlemsstaterna enligt
artikel 26, bedömas huruvida det krävs en ändring och uppdatering av
förteckningen över tjänster som ska ingå i ett betalkonto med grundläggande
funktioner, med hänsyn till utvecklingen av betalningsmetoder och teknik. 3. Vid översynen ska det även
bedömas huruvida de förlängda tidsfrister som anges i artikel 10.9 ska
bibehållas under en längre tidsperiod och huruvida det krävs ytterligare
åtgärder utöver dem som antas enligt artiklarna 7 och 8 i fråga om
jämförelsewebbplatser och paketerbjudanden. Artikel 28
Införlivande 1. Medlemsstaterna ska senast
den [ett år efter ikraftträdandet av detta direktiv] anta och offentliggöra de
lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv.
De ska genast överlämna texten till dessa bestämmelser till kommissionen. 2. De ska tillämpa dessa
bestämmelser från och med ett år efter ikraftträdandet av detta direktiv. 3. När en medlemsstat antar
dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller
åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om
hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda. 4. Medlemsstaterna ska till
kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell
lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv. Artikel 29 Ikraftträdande Detta direktiv träder i kraft den tjugonde
dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella
tidning. Artikel 30 Adressater Detta direktiv
riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen. Utfärdat i Bryssel den På Europaparlamentets vägnar På
rådets vägnar Ordförande Ordförande [1] http://ec.europa.eu/commission_2010-2014/barnier/headlines/news/2012/10/20121003_en.htm [2] Inremarknadsakt II – Tillsammans för ny
tillväxt, COM(2012) 573, 3.10.2012, s. 16. [3] Kommissionens arbetsprogram 2013,
COM(2012) 629, 23.10.2012, bilaga I, s. 5. [4] Eurobarometer. [5] Rapport från Världsbanken. [6] Kommissionens meddelande Sociala investeringar till
stöd för tillväxt och sammanhållning – inklusive genomförandet av Europeiska
socialfonden 2014–2020, COM(2013) 83 av den 20 februari 2013. [7] I Irland
betalas t.ex. endast 40 % av de sociala förmånerna ut genom betalkonton,
medan ytterligare 52 % betalas ut på postkontor. Se Strategy for Financial Inclusion, styrgruppen för finansiell integrering,
Irlands finansministerium, juni 2011, s. 14, http://www.finance.gov.ie/documents/publications/reports/2011/Fininclusreport2011.pdf. Man beräknar också att användningen av icke-elektroniska betalsystem
kostar ekonomin ungefär 1 miljard euro per år. 2007 års undersökning av
medlemmarna i den irländska betaltjänsteorganisationen [...] s. 18. Liknande slutsatser drogs i Tyskland, där en
rapport om finansiell integrering från den tyska
förbundsdagen bekräftade att myndigheternas utbetalningar
av förmåner på icke-elektronisk väg skapar stora administrativa kostnader. Se Bericht der
Bundesregierung zur Umsetzung der Empfehlungen des Zentralen Kreditausschusses
zum Girokonto für jedermann,
Drucksache 17/8312, tyska förbundsdagen, 27 december 2011, s. 7. [8] 2011/442/EU: http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:32011H0442:SV:NOT [9] http://ec.europa.eu/internal_market/finservices-retail/docs/inclusion/swd_2012_249_en.pdf [10] Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den
26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet
används för penningtvätt och finansiering av terrorism. [11] Kommissionens arbetsdokument (IA.7, s. 56). [12] EUT C …,
s. … . [13] EUT
C …, s. … . [14] EUT C
xx, xx.xx.xxx, s. . [15] EUT L 94,
30.3.2012, s. 22. [16] EUT L 309,
25.11.2005, s. 15. [17] EGT L 281,
23.11.1995, s. 31. [18] EUT C 369,
17.12.2011, s. 14. [19] EUT L 267,
10.10.2009, s. 7.