Brussels, 23.02.2005

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

COM(2005) 63 final

Bryssel den 23.02.2005

REPORT FROM THE COMMISSION

KOM(2005) 63 slutlig

based on Article 34 of the Council Framework Decision of 13 June 2002on the European arrest warrant and the surrender procedures between Member States{SEC(2005) 267}

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN

METHOD

på grundval av artikel 34 i rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna {SEK(2005) 267}

The Commission is submitting this report evaluating the application of the Council Framework Decision of 13 June 2002 on the European arrest warrant and the surrender procedures between Member States[1] ("the Framework Decision") pursuant to Article 34 of the Decision. The evaluation is important since the arrest warrant is the first and most symbolic measure applying the principle of mutual recognition.

METOD

The evaluation criteria adopted by the Commission for this report are, firstly, the general criteria normally used nowadays to evaluate the implementation of framework decisions (practical effectiveness, clarity and legal certainty, full application and compliance with the time limit for transposal)[2], and, secondly, criteria specific to the arrest warrant, principally the fact that it is a judicial instrument, its effectiveness and its rapidity.

I enlighet med artikel 34 i rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna[1] lägger kommissionen fram rapporten om tillämpningen av rättsakt (”rambeslutet”). Utvärderingen är viktig eftersom arresteringsordern är den första åtgärden där principen om ömsesidigt erkännande tillämpas. Det är alltså fråga om en åtgärd med stort symbolvärde.

The Commission has based the report, primarily, on national provisions giving effect to the arrest warrant, as communicated to it by the Member States (Article 34(2)), and the supplementary information supplied by the Council (Article 34(3)), in particular the available replies provided to the questionnaires addressed to the Member States by the Council presidency[3].

De utvärderingskriterier som kommissionen fastställt för rapporten är dels de allmänna kriterier som vanligen tillämpas vid utvärdering av genomförandet av rambeslut (effektivitet, klarhet och förutsägbarhet, fullständig tillämpning, hörsammande av genomförandefristen),[2] dels särskilda kriterier för arresteringsordern, där det väsentliga är att det rör sig om en rättsakt, dess effektivitet och hur snabbt den omsätts i praktiken.

The Commission has also tried to supplement its information, both by using the replies given to the European Judicial Network's questionnaire, which concerned the practical aspects of the arrest warrant prior to 1 September 2004, and by maintaining a bilateral dialogue with the designated national contact points. The contents of this report and its annex[4] have nevertheless been affected by the many delays and shortcomings in transmission, the uneven quality of the information obtained and the brevity of the period examined.

Vid utarbetandet av rapporten har kommissionen huvudsakligen utgått från de nationella bestämmelser om genomförande av arresteringsordern som medlemsstaterna meddelat (artikel 34.2) samt från kompletterande uppgifter som tillhandahållits av rådets generalsekreterare (artikel 34.3), särskilt de tillgängliga svaren på de frågeformulär som rådets ordförandeskap har riktat till medlemsstaterna.[3]

EVALUATION

Kommissionen har också försökt komplettera sina uppgifter, dels genom att utgå från de svar som lämnats före den 1 september 2004 i frågeformuläret från det europeiska rättsliga nätverket om de praktiska aspekterna av arresteringsordern, dels genom att föra en dialog med utsedda nationella kontaktorgan. Innehållet i denna rapport och dess bilagor påverkas emellertid negativt av alla förseningar och brister i meddelandena från medlemsstaterna, den ojämna kvaliteten i den information som tillhandahållits och den korta undersökningsperioden.[4]

A surrender procedure between the Member States that is now basically judicial

UTVÄRDERING

Delayed implementation though now almost EU wide

Ett i grunden rättsligt förfarande för överlämnande mellan medlemsstaterna

The arrest warrant has been implemented by 24 Member States with up to 8 months delay (CZ, DE). Only half complied with the time limit laid down (BE, DK, ES, IE, CY, LT, HU, PL, PT, SI, FI, SE, UK). The delay was the cause of transitional difficulties.

Nu nästan helt genomfört – om än något fördröjt

Nevertheless, as of 1 November 2004, all the Member States had transposed the Framework Decision except Italy, which still has its draft legislation before Parliament. All Member States have adopted specific legislation and several had to revise their constitutions in order to do this. However, some (DK and EE) have dispensed with binding rules for certain provisions, which do not meet the requirement of legal certainty.

Arresteringsordern har nu genomförts av 24 medlemsstater, dock med en fördröjning upp till åtta månader (Tjeckien och Tyskland). Endast hälften av dessa stater har hållit sig till den utsatta tidsfristen (Belgien, Danmark, Estland, Irland, Cypern, Litauen, Ungern, Polen, Portugal, Slovenien, Finland, Sverige och Storbritannien). Denna försening har vållat övergångsproblem.

In practice, from 1 January 2004, eight Member States applied the arrangements for the arrest warrant between them; by the date of enlargement the number had risen to 16, and since 14 January 2005, the date of first application in CZ, there have been 24.

Den 1 november 2004 hade emellertid alla medlemsstater genomfört rambeslutet, dock med undantag av Italien där förberedelserna i parlamentet fortfarande pågår. Flera medlemsstater har fått ändra sina grundlagar till följd av detta. Alla har infört särskild lagstiftning. Vissa medlemsstater (Danmark och Estland) har emellertid avstått från att införa vissa bindande regler som inte uppfyller rättssäkerhetskraven.

In 2004 the arrest warrant thus gradually replaced extradition between Member States and appears even to have surpassed it in volume terms. Only a handful of Member States exercised the right to limit its temporal or substantive scope. As regards the former aspect, some did so in accordance with the Framework Decision, once this had been adopted, in particular by ruling out the warrant's application to acts that occurred before a given date (Article 32: FR, IT, AT). Others, however, wanted to make such a limitation without complying with the Framework Decision, whether with regard to procedure (Article 32: CZ, LU, SI), the substance of the limitation (CZ, LU) or even the effective date (CZ). The extradition requests which they continue to present therefore risk being rejected by the other Member States.

I praktiken tillämpade åtta medlemsstater arresteringsordern sinsemellan den 1 januari 2004. Vid dagen för utvidgningen tillämpades den i sexton medlemsstater. Den 14 januari 2005, dagen då rättsakten trädde i kraft i Tjeckien, tillämpades den i 24 medlemsstater.

Obligations were also breached by those Member States which reduced the substantive scope as regards either the minimum thresholds for sentences (Article 2: NL, AT, PL ; Articles 4(7)(b): UK), or certain categories of offence, for which they have reintroduced (Article 2: BE, PL, SI), or created the risk of reintroducing (EE, EL, FR), a check on double criminality. However, there are no major difficulties at this stage with the transposal of the list of 32 categories of offence for which double criminality is abolished. It is remains regrettable that a few Member States thought it did not cover attempted and complicit acts (Article 2: EE, IE).

Under 2004 har arresteringsordern gradvis ersatt utlämningsförfarandena mellan medlemsstaterna och tycks dessutom ha överstigit dessa i antal. Endast ett fåtal medlemsstater har utövat sin rätt att begränsa orderns giltighetstid och materiella tillämpningsområde. Vad gäller giltighetstiden följde vissa av dem rambeslutet redan i samband med att det antogs, exempelvis genom att inte tillämpa den på fall före ett visst fastställt datum (artikel 32: Frankrike, Italien och Österrike). Andra har emellertid beslutat att genomföra en sådan begränsning utan att efterleva rambeslutet, vare sig i fråga om förfarandet (artikel 32: Tjeckien, Luxemburg och Slovenien), begränsningens innehåll (Tjeckien och Luxemburg) eller dagen för ikraftträdandet (Tjeckien). Framställningar om utlämning från dessa medlemsstater riskerar därför i framtiden att avslås.

A surrender procedure that is basically judicial

De medlemsstater som har begränsat det materiella tillämpningsområdet har också brustit i sina skyldigheter, antingen beträffande minimistraffen (artikel 2: Nederländerna, Österrike och Portugal; artikel 4.7 b: Storbritannien) eller vissa kategorier av överträdelser för vilka de återinfört (artikel 2: Belgien, Polen och Slovenien) eller kan tänkas återinföra (Estland, Grekland och Frankrike) kontroll av dubbel straffbarhet. För närvarande vållar emellertid genomförandet av förteckningen över 32 kategorier av brott, för vilka principen om dubbel straffbarhet hävs, inte några större problem. Beklagligt nog anser några medlemsstater att arresteringsordern inte gäller försök och medhjälp till brott.

The surrender of requested persons between Member States, pursuant to the Framework Decision (Article 1(1)), has become entirely judicial. This is attested to, for example, by the fact that the large majority of Member States authorises direct contacts between judicial authorities , at the different stages of the procedure (Articles 9(1), 15 and 23). However, certain Member States have designated an executive body as the competent judicial authority for all aspects (Article 6: DK) or for some (EE, LV, LT, FI, SE).

Ett överlämnandeförfarande som främst är ett avgörande som sköts av de rättsliga myndigheterna

Following the Framework Decision, the interposition of a central authority with a monopoly on transmissions has been chosen only by a minority (Article 7: EE, IE, HU, MT, UK). However, it is to be regretted that there are cases where the decision-making powers conferred on central authorities exceed the simple facilitating role permitted by the Framework Decision (EE, IE).

Överlämnandet av personer mellan medlemsstaterna har i och med rambeslutet (artikel 1.1) blivit ett avgörande som helt sköts av de rättsliga myndigheterna. Detta framgår exempelvis av att den övervägande majoriteten av medlemsstaterna godkänner att de rättsliga myndigheterna tar direkt kontakt med varandra under förfarandets olika faser (artiklarna 9.1, 15 och 23). Vissa medlemsstater har emellertid utsett ett verkställande organ som behörig rättslig myndighet med ansvar för alla (artikel 6: Danmark) eller vissa aspekter (Estland, Litauen, Lettland, Finland och Sverige).

Gradual dovetailing with the external system of extradition

Det är bara en minoritet av medlemsstaterna som med stöd i rambeslutet har inrättat en centralmyndighet som ensam ansvarar för överlämnandena (artikel 7: Estland, Irland, Ungern, Malta och Storbritannien). Kommissionen ogillar de fall där de beslutsbefogenheter som överförts på centralmyndigheterna går utöver den enkla avlastande roll som enligt rambeslutet kan tilldelas dem (Estland och Irland).

While surrenders between Member States are now basically governed by the arrest warrant system, the Union's arrangements are taking longer to mesh with the system of international rules (Article 21: MT; Article 28: LT).

En progressiv överlappning med de externa reglerna för överlämning

Not all Member States have notified the Council of Europe of their new system (Article 28 of the European Convention on Extradition of 13 December 1957)[5]. However, this omission should be temporary.

Överlämnandena mellan medlemsstaterna sker numera främst inom ramen för arresteringsordern, men det går långsammare att införliva unionens bestämmelser i det internationella regelverket (artikel 21: Malta, artikel 28: Litauen).

A more effective, faster procedure which respects fundamental guarantees

Alla medlemsstater har ännu inte anmält sina nya regelverk till Europeiska rådet (artikel 28 i Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957). Det förväntas emellertid snart ske.[5]

Surrenders more easily accepted

Ett effektivare och snabbare förfarande som uppfyller grundläggande garantier

The Framework Decision limits the grounds for refusing a surrender between Member States, ruling out any decision based on political expediency and thus guaranteeing greater effectiveness. In general, the framework it provides has been respected. The effectiveness of the arrest warrant can be gauged, provisionally, from the 2 603 warrants issued, the 653 persons arrested and the 104 persons surrendered up to September 2004. It should also be noted that refusals to execute a warrant so far account for a modest share of the total warrants issued. The full picture can only be an improvement on these provisional figures, based as they are on returns/ declarations? from only about twenty Member States.

Överlämnanden som lättare kan godtas

The number of mandatory grounds for refusal taken on from the Framework Decision ranges from 3 to 10, depending on the Member State. All Member States have transposed the three mandatory grounds , with a few exceptions (Article 3(1): NL, UK) or deficiencies (Article 3(1): DK, IE; Article 3(2): IE, UK). However, transposition of the optional grounds varies considerably from one Member State to the next: some States have only adopted them in part or have left a greater margin of discretion to their judicial authorities, while others have made them all mandatory. Although possible in principle, unless case law develops differently[6] (Article 4(3)), this choice of transposal is open to criticism if it goes so far as to make executing judicial authorities themselves prosecute rather than accept an arrest warrant when proceedings are in progress in the issuing Member State (Article 4(2)).

Genom att garantera bättre effektivitet begränsar rambeslutet möjligheterna att vägra verkställighet av överlämnanden mellan medlemsstater, varigenom man undgår politiskt färgade beslut. Generellt har de givna ramarna efterlevts. En preliminär bedömning av arresteringsorderns effektivitet kan göras utifrån de 2 603 order som utfärdats, de 653 personer som gripits och de 104 personer som överlämnats sedan september 2004. Det bör dessutom noteras att antalet avslag på samtliga order som utverkats är mycket ringa. I själva verket är situationen med största sannolikt bättre än dessa indikationer som endast grundar sig på redovisningar från en tjugotal medlemsstater.

The variety of national arrangements also stems from the fact that not all Member States have opted to subject the execution of warrants to the three specific guarantees provided for in the Framework Decision. Where they have done so, however, some Member States have provided that extra conditions should be required (Article 5(1): MT, UK; Article 5(3): NL). Moreover, it seems that in practice some authorities are requiring assurances not provided for in the form, or are even refusing surrender when assurances have been given.

Antalet skäl till att inte verkställa överlämnandet i rambeslutet pendlar mellan tre och tio beroende på medlemsstat. Samtliga medlemsstater har införlivat de tre obligatoriska skälen till att vägra verkställighet, dock med några få undantag (artikel 3.1: Nederländerna och Storbritannien) eller bristfälliga genomföranden (artikel 3.1: Danmark och Irland; artikel 3.2: Irland och Storbritannien). Vilka av de sju fakultativa skäl som införlivats varierar i gengäld avsevärt beroende på de mycket olika situationerna i medlemsstaterna. En del av dem har bara antagit en del av skälen eller givit sina rättsliga myndigheter alldeles för vida ramar i samband med bedömningen av fallen, medan andra däremot har gjort samtliga skäl obligatoriska. Även om det i princip är möjligt – såvida inte rättspraxis utvecklas i en annan riktning[6] (artikel 4.3) – förtjänar detta sätt att genomföra beslutet kritik, om det går så långt att de verkställande rättsliga myndigheterna själva åläggs att vidta rättsliga åtgärder i fråga om arresteringsordern snarare än att godkänna den, när lagföring fortfarande pågår i den verkställande medlemsstaten (artikel 4.2).

The surrender of nationals - a major innovation in the Framework Decision - has now become fact, except where exempted by the Decision itself (Article 33: AT). Most Member States, with a few exceptions (IE, SK, UK) however, have chosen to apply the condition that, in the case of their nationals, the sentence should be executed on their territory (Articles 4(6) and 5(3)). In the process, most Member States have opted for equal treatment of their nationals and their residents.

Variationen i de nationella bestämmelserna beror också på att inte alla medlemsstater har utnyttjat möjligheten att underkasta utfärdandet av arresteringsorder de tre garantier som enligt rambeslutet kan lämnas i särskilda fall . Vissa av de medlemsstater som har gjort detta har emellertid ställt upp ytterligare krav (artikel 5.1: Malta och Storbritannien; artikel 5.3: Nederländerna). I praktiken förefaller det dessutom som om vissa myndigheter kräver garantier som inte framgår av formuläret eller ändå vägrar att verkställa överlämningen trots att garantier har lämnats.

There are still some difficulties, however. According to the Commission's information, it seems that one could deplore the practice of certain judicial authorities which refuse to execute arrest warrants in the case of nationals, in invoking their powers (Article 4(2) and (7)), but do not themselves carry out the prosecutions. One Member State, moreover, has introduced a reciprocity clause and the conversion of sentences imposed on its nationals (Article 4(6): CZ). Another also considered that, with regard to its nationals, it should reintroduce a systematic check on double criminality and make their surrender conditional on the assurance that it would be able to convert their sentences (Article 5(3): NL). However, this condition, authorised by the Convention of 21 March 1983 on the Transfer of Sentenced Persons, is not reproduced in the Framework Decision. Furthermore, the Convention can provide a legal basis for the execution of a sentence delivered in another State, only if that sentence has already started, which is not normally the case where an arrest warrant is issued for the purpose of executing a sentence.

Överlämnandet av egna medborgare är ett viktigt nytt inslag i rambeslutet som nu tillämpas i praktiken, utom i de undantagsfall som nämns i beslutet (artikel 33: Österrike). De flesta medlemsstater har emellertid valt att i fråga om egna medborgare kräva att straffet skall avtjänas på det egna territoriet (artiklarna 4.6 och 5.3), dock med några undantag (Irland, Slovakien och Storbritannien). Majoriteten av medlemsstaterna har valt att ge egna medborgare och personer som är bosatta på deras territorium lika behandling.

Lastly, the introduction of grounds not provided for in the Framework Decision is disturbing. The additional ground of refusal based on ne bis in idem in relation to the International Criminal Court, which enables certain Member States to fill a gap in the Framework Decision, is not an issue here. The same can be said of the explicit grounds of refusal for violation of fundamental rights (Article 1(3)) or discrimination (recitals 12 and 13), which two thirds of the Member States have chosen to introduce expressly in various forms. However legitimate they may be, however, apart from where they exceed the Framework Decision (EL, IE, CY), these grounds should be invoked only in exceptional circumstances within the Union. More noticeable still is the introduction of other reasons for refusal, which are contrary to the Framework Decision (Article 3: DK, MT, NL, PT, UK), such as political reasons, reasons of national security or those involving examination of the merits of a case.

Vissa problem kvarstår emellertid. Enligt kommissionens uppgifter ser det dessvärre ut som om vissa rättsliga myndigheter med åberopande av sin behörighet (artiklarna 4.2 och 4.7) vägrar att verkställa arresteringsorder som gäller de egna medborgarna, dock utan att de själva fullföljer det rättsliga förfarandet. En medlemsstat har dessutom infört en ömsesidighetsklausul och en klausul om att det straff som ådöms egna medborgare också verkligen avtjänas (artikel 4.6: Tjeckien). En annan medlemsstat har också ansett det nödvändigt att i fråga om egna medborgare återinföra systematisk kontroll av dubbel straffbarhet och se till att överlämnandet av egna medborgare underkastas villkoret att straffet kan avtjänas i hemlandet (artikel 5.3: Nederländerna). Detta villkor återfinns i konventionen av den 21 mars 1983 om överlämnande av dömda, men omnämns inte i rambeslutet. Denna konvention kan f.ö. bara tjäna som rättslig grund för avtjänandet av ett straff som utdömts i en annan medlemsstat om straffet redan har börjat avtjänas, vilket förmodligen inte är normalfallet om en arresteringsorder har utverkats för att ett straff skall verkställas.

Surrenders performed as soon as possible

Slutligen kan man bara beklaga att skäl som inte omnämns i rambeslutet införs. Det extra skälet till avslag enligt principen ne bis in idem visavi Internationella brottmålsdomstolen, som gör att vissa medlemsstater kan fylla en lucka i rambeslutet, tas inte upp här. Det gäller också frågan om uttalade skäl till att vägra verkställighet p.g.a. kränkningar av de grundläggande rättigheterna (artikel 1.3) eller diskriminering (punkterna 12 och 13 i ingressen), som två tredjedelar av medlemsstaterna uttryckligen har valt att införa i olika former. Hur legitima dessa skäl än är – och även om de ligger utanför rambeslutet (Grekland, Irland och Cypern) – får de endast åberopas i undantagsfall inom unionen. Det är än viktigare att betona att medlemsstaterna inför andra skäl för vägran, vilka står i strid med rambeslutet (artikel 3: Danmark, Malta, Nederländerna, Portugal och Storbritannien), exempelvis skäl som är politiska eller har med den nationella säkerheten att göra eller sådana som innebär en granskning av ärendet.

The speed of the arrest warrant is due not only to an entirely judicial procedure, but also to having a single form, several means of transmission and rules for procedural time limits. In general, the Member States have transposed these points well. It is provisionally estimated that, as a result of the entry into force of the Framework Decision, the average time taken to execute a warrant has fallen from more than nine months to 43 days. This does not include those frequent cases where the person consents to his surrender, for which the average time taken is 13 days.

Snabba överlämnanden

All Member States (except MT and UK) have explicitly adopted the single form and provided for several possible means of transmission. A difficulty in this respect is that the Framework Decision does not provide for making an Interpol alert equivalent to a request for provisional arrest, unlike an SIS alert (Article 9(3)). Pending the application of the second Schengen Information System (SIS II), each Member State could remedy this with a national provision.

Snabbheten i arresteringsordern beror inte bara på att det rör sig om ett förfarande som sköts av de rättsliga myndigheterna utan också på att det finns ett enhetligt formulär, flera förfaranden för överlämnande och regler för hur lång tid förfarandet får ta. Medlemsstaterna har i allmänhet varit bra på att genomföra dessa punkter. Preliminära bedömningar visar, att tack vare att rambeslutet nu trätt i kraft har den genomsnittliga tiden för verkställandet av en arresteringsorder krympt från mer än nio månader till 43 dagar. Detta omfattar inte de vanliga fall där personen samtycker till överlämnandet. I dessa fall är den genomsnittliga handläggningstiden 13 dagar.

Member States' requirements vary considerably in detail as to the time limits for the receipt of warrants following an arrest (from 2 to 40 days), translations (from a single language accepted to more than four) and means of authentification (from the requirement of exclusively the original to a simple fax). In practice, these differences can delay surrenders or even cause them to fail.

Samtliga medlemsstater (utom Malta och Storbritannien) har antagit det enhetliga formuläret och infört flera möjliga former för översändande . I detta sammanhang är det ett problem att rambeslutet inte innehåller några regler för att göra en eftersökning via Interpol, tvärtemot vad som gäller eftersökningar via SIS (artikel 9.3). I väntan på genomförandet av Schengens informationssystem II (SIS II), kan varje medlemsstat lösa detta med hjälp av nationella bestämmelser.

More specifically, some Member States impose requirements not provided for in the Framework Decision, such as the obligation to attach items or documents not stipulated in the form (Article 8(1): CZ, MT) or to issue a separate warrant for each offence (IE). It should be possible, however, gradually to resolve these difficulties as practice in each national system becomes more standardised and the requirements of other systems become more familiar. A complete review of pre-existing alerts, the extension of secure means of transmission (SIS II) and, more generally, the consolidation of mutual confidence will help to achieve this. Greater acceptance by each Member State of languages other than its own is likely to facilitate work within the enlarged Union.

Medlemsstaternas krav varierar mycket på detaljnivå i fråga om tidsfrister för mottagandet av arresteringsordern efter ett anhållande (mellan två och fyrtio dagar), översättning (från ett enda språk till fler än fyra) och äkthetskrav (från krav på uppvisande av originalet till ett enkelt fax). Dessa skillnader kan i praktiken försena orderna eller till och med omintetgöra deras verkställighet.

Unlike the extradition procedure, the execution of the arrest warrant is subject to precise time limits (Articles 17 and 23). On the whole, the Member States have very largely fulfilled their obligations in this respect. Most surrenders appear to take place within the time limits laid down.

Några medlemsstater har dessutom infört krav som inte finns med i rambeslutet, exempelvis krav på att bifoga förklaringar eller handlingar som inte omnämns i formuläret (artikel 8.1: Tjeckien och Malta) eller utfärda en specifik arresteringsorder för varje typ av brott (Irland). Steg för steg bör emellertid dessa problem kunna lösas i och med att den praktiska tillämpningen av de nationella bestämmelserna blir mer enhetlig och kännedomen om bestämmelserna inom andra system ökar. Men detta kommer också att ske genom en fullständig översyn av tidigare bestämmelser, en utökning av de säkra metoderna för översändande av information (SIS II) och ett förstärkt ömsesidigt förtroende. Om de enskilda medlemsstaterna i högre grad godtar andra språk än det egna kommer detta att underlätta arbetet inom en utvidgad union.

However, in the event of an appeal, some Member States have not agreed to put a time limit on their higher courts (CZ, MT, PT, SK, UK), or have set a maximum period for the proceedings which exceeds the norm of 60 days (BE) or even the ceiling of 90 days (FR). It should be noted in this respect that a domestic appeal is not in itself an exceptional circumstance (Article 17(7)). For the moment, while significant delays are still rare, Eurojust having been informed of them, it is too soon yet to draw any conclusions.

I motsats till vad som gäller i utlämningsförfarandena skall verkställandet av arresteringsordern ske inom exakta tidsfrister (artiklarna 17 och 23). Medlemsstaterna har i allmänhet efterlevt sina skyldigheter på detta område. I praktiken förefaller de flesta order verkställas inom de föreskrivna tidsfristerna.

Surrenders consented to in accordance with the person’s fundamental guarantees

I fråga om överklagande har vissa medlemsstater emellertid inte gått med på att ålägga sina högre domstolar någon tidsfrist (Tjeckien, Malta, Portugal, Slovakien och Storbritannien) eller har de beslutat om en maximal frist som överstiger normen på 60 dagar (Belgien) eller till och med taket på 90 dagar (Frankrike). I detta sammanhang skall det påpekas att ett överklagande på nationell nivå inte i sig utgör något undantagsfall (artikel 17.7). För närvarande är det ovanligt med stora förseningar, vilket Eurojust underrättats om, och därför är det för tidigt att dra några slutsatser.

Although more efficient and faster than the extradition procedure, the arrest warrant is still subject to full compliance with the individual’s guarantees. Contrary to what certain Member States have done, the Council did not intend to make the general condition of respect for fundamental rights a ground for refusal in the event of infringement. A judicial authority is, of course, always entitled to refuse to execute an arrest warrant, if it finds that the proceedings have been vitiated by infringement of Article 6 of the Treaty on European Union and the constitutional principles common to the Member States. However, in a system based on mutual trust, such a situation should remain exceptional.

Överlämnanden som skett med iakttagande av individens grundläggande rättigheter

All Member States have on the whole transposed the provisions of the Framework Decision relating to the rights of a requested person (Article 11), with it being possible for the degree of detail to vary from one Member State to another, in particular with regard to the expression of consent. However, there are still some shortcomings, in particular, concerning vague procedural rules (Article 13: DK, LV, PL, PT; Article 14: DK). It should be emphasised, lastly, that the improvements due to the arrest warrant also benefit the persons concerned, who in practice now consent to their surrender in more than half the cases reported.

Även om arresteringsordern är effektivare och snabbare än utlämningsförfarandet, är verkställandet ändå underkastat ett strikt iakttagande av individens grundläggande rättigheter. I motsats till vissa medlemsstaters bestämmelser var det aldrig rådets avsikt att göra det allmänna villkoret om iakttagande av individens grundläggande rättigheter till ett uttalat skäl för avslag om dessa rättigheter kränks. Det är självklart att en rättslig myndighet alltid kan vägra verkställighet av en arresteringsorder om det konstateras att förfarandet innebär en överträdelse av artikel 6 i EU-fördraget och medlemsstaternas gemensamma författningsprinciper. I ett system som bgger på ömsesidigt förtroende torde en sådan situation emellertid förbli ett undantag.

The evaluation of the arrest warrant from the viewpoint of guaranteeing fundamental rights leads one to compare the current situation with what went before. Several positive features should be emphasised. The Framework Decision is more precise as regards ne bis in idem . It has strengthened the right to the assistance of a lawyer (Articles 11(2), 12(2), 27(3) and 28(2)), to examine the appropriateness of keeping a person in detention (Article 12), and to the deduction from the term of the sentence of the period of detention served (Article 26). More generally, as a result of the speed with which it is executed, the arrest warrant contributes to better observance of the "reasonable time limit" principle. Through its effectiveness, in particular in obtaining the surrender of nationals of other Member States, it makes it easier to decide to release individuals provisionally irrespective of where they reside in the European Union (Article 12).

Samtliga medlemsstater har genomfört rambeslutets bestämmelser om den eftersöktes rättigheter (artikel 11), även om det kan förekomma detaljvariationer, särskilt i fråga om uttryckligt samtycke. Det finns fortfarande vissa brister, framförallt i form av vagheter i förfarandena (artikel 13: Danmark, Litauen, Polen och Portugal; artikel 14: Danmark). Det bör slutligen understrykas att den förenkling som följer av arresteringsordern också kommer berörda personer till godo, eftersom dessa i hälften av fallen samtycker till överlämnandet.

CONCLUSION

Utvärderingen av arresteringsordern avseende iakttagandet av individens grundläggande rättigheter innebär i praktiken att nuvarande situation jämförs med den förutvarande. Flera positiva inslag förtjänar att framhållas. Rambeslutet är mer precist i fråga om principen ne bis in idem . Det innebär en förstärkning av rätten till juridiskt biträde (artiklarna 11.2, 13.2, 27.3 och 28.2), en möjlighet att undersöka lämpligheten i ett fortsatt frihetsberövande (artikel 12), och en avräkning av tiden för frihetsberövande (artikel 26). I och med att arresteringsordern kan verkställas så snabbt har den generellt bidragit till att förfarandena kan fullföljas inom en ”rimlig tidsfrist”. Genom att ordern fungerar så effektivt, särskilt i fråga om att utverka överlämnanden av personer som uppehåller sig i andra medlemsstater, underlättar den beslut om att tillfälligt försätta personen på fri fot, oberoende av var i Europeiska unionen de har sin bosättningsort.

Despite an undeniable initial delay, the European arrest warrant is now operational in most of the cases provided for. Its impact is positive, since the available indicators as regards judicial control, effectiveness and speed are favourable, while fundamental rights are equally observed.

SLUTSATS

This overall success should not make one lose sight of the effort that is still required by Italy and certain other Member States (in particular CZ, DK, EE, IE, LU, MT, NL, SI, UK) to comply fully with the Framework Decision and for the Union to fill certain gaps in the system.

Trots en obestridlig inledande försening tillämpas arresteringsordern numera i de flesta av de situationer som anges. Att döma av den information som inkommit förefaller resultatet vara positivt, såväl i fråga om juridisk kontroll och effektivitet som snabbhet, samtidigt som de grundläggande rättigheterna iakttas.

As this evaluation has been made at an early stage, it remains provisional; it will need to be reviewed, in particular as more systematic information comes in. The Commission accordingly reserves the right to present proposals for amending the Framework Decision (Article 34(3)) in the light of further experience.

Trots detta generellt goda resultat får man inte glömma att det fortfarande krävs ansträngningar av Italien och vissa andra medlemsstater (särskilt Tjeckien, Danmark, Estland, Irland, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Slovenien och Storbritannien) för att till fullo genomföra rambeslutet, men också av unionen för att fylla vissa luckor i bestämmelserna.

[1] OJ L 190, 18.7.2002, p. 1.

Eftersom denna utvärdering är gjord på ett tidigt stadium, är den av provisorisk karaktär. Den bör göras om när mer systematiska uppgifter finns tillgängliga. Kommissionen förbehåller sig därför rätten att lägga fram förslag till ändringar av rambeslutet (artikel 34.3) när den vet mer.

[2] COM(2001) 771, 13.12.2001, point 1.2.2.

[1] EGT L 190, 18.7.2002, s. 1.

[3] COPEN 96, 10.10.2003; COPEN 94, 26.7.2004.

[2] KOM(2001)771, 13.12.2001, punkt 1.2.2.

[4] SEC(2005)267.

[3] COPEN 96, 10.10.2003 och COPEN 94, 26.7.2004.

[5] Conclusions of the Council, 2-3.10.2003, point A/5.

[4] SEK(2005)267

[6] Joined Cases C-187/01 and C-385/01 Gozutok and Brugge [2003] ECR I-1345.

[5] Council Conclusion, 2-3.10.2003, Point A/5

[6] Gozutok (C – 187/01) och Brugge (C – 385/01), 11.2.2003.