Grounds
|
|
1. By their appeal, BNP Paribas and Banco Nazionale del Lavoro SpA (BNL) (‘BNL’) seek to have set aside the judgment of the General Court of the European Union of 1 July 2010 in Case T‑335/08 BNP Paribas and BNL v Commission [2010] ECR II‑3323 (‘the judgment under appeal’), by which the Court dismissed their application for annulment of Commission Decision 2008/711/EC of 11 March 2008 on State aid C 15/07 (ex NN 20/07) implemented by Italy on the tax incentives in favour of certain restructured banks (OJ 2008 L 237, p. 70; ‘the contested decision’).
|
1. BNP Paribas och Banco Nazionale del Lavoro SpA (BNL) (nedan kallad BNL) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 1 juli 2010 i mål T‑335/08, BNP Paribas och BNL mot kommissionen (REU 2010, s. II‑3323) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen deras talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2008/711/EG av den 11 mars 2008 om det statliga stöd C 15/07 (ex NN 20/07) som Italien har genomfört i form av skatteincitament för vissa omstrukturerade banker (EUT L 237, s. 70) (nedan kallat det angripna beslutet).
|
|
Background to the dispute
|
Bakgrund till tvisten
|
|
Preliminary observations
|
Inledande synpunkter
|
|
2. The contested decision relates to the Italian fiscal regime for the taxation of capital gains accruing following disposals between companies of company assets in consideration for stock.
|
2. Det angripna beslutet avser de italienska reglerna för beskattning av värdeökningar som genererats i samband med överlåtelser mellan bolag av tillgångar i utbyte mot aktier.
|
|
3. An assets revaluation is an accounting operation by which the book value of fixed assets is stepped up to the current value. The revaluation surplus is a capital gain on the fixed assets and is depreciable.
|
3. Med omvärdering av bolagstillgångar avses en åtgärd i bokföringen som innebär att anläggningstillgångarna bokförs till sitt verkliga värde. Överskott som uppstår vid omvärderingen anses utgöra en ökning av värdet på anläggningstillgångarna som ingår i avskrivningsunderlaget.
|
|
4. A realignment is a tax operation by which the tax value is adjusted to the book value of the assets, giving rise to recognition of the capital gain for tax purposes which is then subject to tax.
|
4. Med omjustering avses en skatterättslig åtgärd som består i att det skattemässiga värdet på tillgångarna justeras till det bokförda värdet på tillgångarna samt att den skattemässiga vinsten tas fram till beskattning.
|
|
5. In 1990, Italian legislation provided that, in principle, the transfer of a branch of a business or assets was regarded, for tax purposes, as a sale of company assets and triggered, in respect of company tax, payment of a tax on the capital gain stemming from the difference between the book value of the transferred asset and its value for tax purposes. A ‘fiscal neutrality’ or ‘tax misalignment’ mechanism allows the tax value not to be realigned immediately with the book value and thus enables payment of the tax on the capital gain to be postponed until a later date. That payment takes place on the date of the tax realignment.
|
5. I den italienska lagstiftning som gällde år 1990 likställdes i princip en apport av en verksamhetsgren eller tillgångar skattemässigt med försäljning av en tillgång. Skillnaden mellan det bokförda och det skattemässiga värdet på apportegendomen var skattepliktig till inkomstskatt för juridiska personer. Särskilda regler om ”skatteneutralitet” eller ”skattemässig avvikelse” gör det möjligt att inte omedelbart koppla det skattemässiga värdet till det bokförda värdet. Därigenom kan betalningen av skatten skjutas upp till en senare tidpunkt, då nämnda värden kopplas till varandra.
|
|
6. The Italian legislation referred to in the contested decision relates to the taxation of capital gains following from the realignment of the value for tax purposes of certain assets with their book value. In this field, there was legislation which was specific to certain credit institutions following transfers of assets stemming from restructurings in the banking sector and legislation applicable to other companies.
|
6. Den italienska lagstiftning som avses i det angripna beslutet behandlar beskattningen av de värdeökningar som framträder när det skattemässiga värdet på viss egendom omjusteras till dess bokförda värde. Vissa banker var föremål för särreglering i detta avseende när det gällde apportegendom som tillskjutits i samband med omstruktureringar i banksektorn, medan övriga bolag lydde under en annan lagstiftning.
|
|
The system of fiscal neutrality specific to certain credit institutions
|
Systemet med skatteneutralitet för vissa banker
|
|
7. Law No 218, containing provisions on the capital restructuring and consolidation of credit institutions governed by public law (Legge n. 218 su disposizioni in materia di ristrutturazione e integrazione patrimoniale degli istituti di credito di diritto pubblico), of 30 July 1990 (GURI No 182 of 6 August 1990; ‘Law 218/1990’), aimed to rationalise banking activities in Italy and, in particular, to allow public entities operating in the banking sector to change their legal form into that of joint stock companies.
|
7. Lag 218 om bestämmelser för omstrukturering och förstärkning av det egna kapitalet i offentligrättsliga associationer inom banksektorn (Legge n. 218 su disposizioni in materia di ristrutturazione e integrazione patrimoniale degli istituti di credito di diritto pubblico) av den 30 juli 1990 (GURI nr 182 av den 6 augusti 1990) (nedan kallad lag 218/1990) infördes i syfte att rationalisera verksamheten inom banksektorn i Italien och framför allt i syfte att ge offentliga associationer inom den sektorn möjlighet att driva verksamhet i form av aktiebolag.
|
|
8. Since the transfer of assets by public banking entities (‘the transferring entities’) to credit institutions (‘the recipient companies’) was regarded, for tax purposes, as a sale of assets, a capital gain accrued from the difference between the current value of the assets transferred and their value for tax purposes. Corporation tax should have been payable on that capital gain.
|
8. Apportegendom som offentligrättsliga associationer inom banksektorn (nedan kallade de tillskjutande företagen) tillsköt banker (nedan kallade mottagande bolag) likställdes skatterättsligt med en försäljning av tillgångar och genererade därför en vinst i form av skillnaden mellan nuvärdet på den tillskjutna apportegendomen och dess skattemässiga värde. Denna vinst var egentligen skattepliktig till inkomstskatt för juridiska personer.
|
|
9. In order to facilitate transactions entailing transfers of banking assets, Article 7(2) of Law 218/1990 provided for a system of partial fiscal neutrality pursuant to which 85% of the capital gain realised on the transfer of assets to recipient companies in consideration for stock in those companies under Article 1 of that law was not recognised for tax purposes (and therefore not subject to tax) as long as that gain was not actually realised. The transferring entities were immediately taxed on the remaining 15% of the capital gain at the normal rate of corporation tax. At the same time, that 15% could be offset as an increase in the value for tax purposes of the shares received in consideration for the contribution (in the accounting records of the transferring entities) or in the value for tax purposes of the assets transferred (in the accounting records of the recipient companies).
|
9. För att underlätta tillskjutande av apportegendom till banker föreskrevs i artikel 7.2 i lag 218/1990 regler om partiell skatteneutralitet som innebar att 85 procent av den värdeökning som framträdde vid tillskjutande av apportegendom till mottagande bolag i utbyte mot aktier i dessa, inte beaktades skatterättsligt enligt artikel 1 i denna lag (och alltså inte beskattades) förrän värdeökningen verkligen realiserades. De tillskjutande företagen beskattades omgående för de återstående 15 procenten av värdeökningen enligt normal skattesats avseende inkomstskatt för juridiska personer. Dessa 15 procent fick i motsvarande mån läggas till det skattemässiga värdet på de aktier som erhållits som vederlag för apportegendomen (i de tillskjutande företagens bokföring) eller till det skattemässiga värdet på apportegendomen (i de mottagande bolagens bokföring).
|
|
10. That system of partial fiscal neutrality brought about a dual misalignment of the values for tax purposes both as regards the assets transferred (in the accounting records of the recipient companies) and the shares received by way of consideration (in the accounting records of the transferring entities).
|
10. Dessa regler om partiell skatteneutralitet medförde att de skattemässiga värdena avvek i dubbelt hänseende från de bokförda värdena, dels beträffande apportegendomen (i bokföringen i de mottagande bolagen) dels beträffande de aktier som erhölls i utbyte (i bokföringen i de tillskjutande företagen).
|
|
11. Law No 489 on the extension of the period laid down in Article 7(6) of Law No 218 of 30 July 1990 (Legge n. 489 su proroga del termine di cui all’articolo 7, comma 6, della legge 30 luglio 1990, n. 218), of 26 November 1993 (GURI No 284 of 3 December 1993; ‘Law 489/1993’), made it mandatory for public entities operating in the banking sector whose capital funds were held by the State to have adopted the form of joint stock companies, in accordance with the rules laid down in Law No 218/1990.
|
11. Genom lag 489, om bland annat förlängning av den frist som föreskrivs i artikel 7.6 i lag 218 av den 30 juli 1990 (Legge n. 489 su proroga del termine du cui all’articolo 7, comma 6, della legge 30 luglio 1990, n. 218), av den 26 november 1993 (GURI nr 284 av den 3 december 1993) (nedan kallad lag 489/1993) ålades offentliga organ inom banksektorn vars kapital ägdes av staten att anta formen av aktiebolag på det sätt som föreskrevs i lag 218/1990.
|
|
The systems of fiscal neutrality applicable to other companies
|
Reglerna om skatteneutralitet för övriga bolag
|
|
12. Council Directive 90/434/EEC of 23 July 1990 on the common system of taxation applicable to mergers, divisions, transfers of assets and exchanges of shares concerning companies of different Member States (OJ 1990 L 225, p. 1) was transposed into Italian law by Legislative Decree No 544 of 30 December 1992 (GURI No 9 of 13 January 1993; ‘Legislative Decree 544/1992’). The objective of the directive was to bring to an end, through the introduction of a common system of taxation, distortions of competition arising from national legislation and to facilitate reorganisation operations among companies in different Member States by avoiding the imposition of tax in connection with the implementation of such operations, while at the same time safeguarding the financial interests of the Member States concerned.
|
12. Rådets direktiv (90/434/EEG) av den 23 juli 1990 om ett gemensamt beskattningssystem för fusion, fission, överföring av tillgångar och utbyte av aktier eller andelar som berör bolag i olika medlemsstater (EGT L 225, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 20) införlivades med italiensk rätt genom lagstiftningsdekret nr 544 av den 30 december 1992 (GURI nr 9 av den 13 januari 1993) (nedan kallat lagstiftningsdekret 544/1992). Syftet med detta direktiv var att genom införandet av ett gemensamt skattesystem komma till rätta med de konkurrenssnedvridningar som följer av nationella lagstiftningar, samt att underlätta omstruktureringar mellan bolag i olika medlemsstater genom att inte beskatta sådana transaktioner när de genomförs och samtidigt tillvarata de berörda medlemsstaternas ekonomiska intressen.
|
|
13. The system of fiscal neutrality provided for by Directive 90/434 and by Legislative Decree 544/1992 was comparable to that provided for by Law 218/1990. It differed in so far as a system of total fiscal neutrality was provided for and the misalignment of the values for tax purposes was not dual but was only with regard to the assets transferred, that is to say, was only in the accounting records of the recipient companies. That system was applicable in transfers between companies in different Member States.
|
13. De regler om skatteneutralitet som föreskrivs i direktiv 90/434 och i lagstiftningsdekret 544/1992 var jämförbara med reglerna i lag 218/1990. Skillnaden var att reglerna för skatteneutralitet var heltäckande och att den skattemässiga avvikelsen från det bokförda värdet inte var dubbel utan endast skedde på apportnivå, det vill säga i de mottagande bolagens bokföring. Reglerna var tillämpliga vid tillskjutande av apportegendom mellan bolagen i de olika medlemsstaterna.
|
|
14. Legislative Decree No 358 on the reorganisation of income taxes applicable to disposals and transfers of undertakings, mergers, divisions and exchanges of shares (decreto legislativo n. 358 su riordino delle imposte sui redditi applicabili alle operazioni di cessione e conferimento di aziende, fusione, scissione e permuta di partecipazioni), of 8 October 1997 (GURI No 249 of 24 October 1997; ‘Legislative Decree 358/1997’), extended the system of fiscal neutrality provided for by Legislative Decree 544/1992 to transfers between Italian companies.
|
14. Lagstiftningsdekret nr 358, om ändring av inkomstskatt på transaktioner som avser överlåtelse och övergång av företag, fusion, fission och andelsbyte (Decreto legislativo n. 358 su riordino delle imposte sui redditi applicabili alle operazioni di cessione e conferimento di aziende, fusione, scissione e permuta di partecipazioni), av den 8 oktober 1997 (GURI nr 249 av den 24 oktober 1997) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 358/1997), innebar att reglerna om skatteneutralitet i lagstiftningsdekret 544/1992 utsträcktes till att även gälla apport mellan italienska bolag.
|
|
15. Article 4 of Legislative Decree 358/1997 provided that the transfer of the assets of a branch of business between companies in Italy was fiscally neutral, provided that the value for tax purposes of the assets transferred was attributed to the shares received by the transferor and the assets received acquired the value for tax purposes that they had had when in the hands of the transferor. That system, in the same way as the system established by Law No 218/1990, thus brought about a dual misalignment for tax purposes.
|
15. I artikel 4 i lagstiftningsdekret 358/1997 föreskrevs att tillgångar i en verksamhetsgren som överförs mellan bolag med hemvist i Italien skulle vara neutral i skattehänseende, på villkor att de aktier som det tillskjutande bolaget erhöll åsattes det skattemässiga värdet på apportegendomen, samt att mottagna tillgångar åsattes det skattemässiga värde som de hade när de tillhörde det tillskjutande bolaget. I likhet med lag 218/1990 innebar alltså dessa regler en dubbel skattemässig avvikelse.
|
|
16. Article 3 of Legislative Decree 358/1997 proposed an alternative solution. At the time of the transfer, it was possible to pay a substitute tax of 19% of the capital gain realised. In that case, there was no misalignment for tax purposes.
|
16. Artikel 3 i lagstiftningsdekret 358/1997 erbjöd en alternativ lösning. Det var möjligt att vid tillskjutandet av apportegendomen betala en alternativskatt på 19 procent av den realiserade värdeökningen. I detta fall skedde inte någon skattemässig avvikelse.
|
|
The tax realignment schemes
|
Reglerna om skattemässig omjustering
|
|
17. Legislative Decree No 41 introducing urgent measures for the consolidation of public finances and for employment in less favoured areas (decreto legislativo n. 41 su misure urgenti per il risanamento della finanza pubblica e per l’occupazione nelle aree depresse), of 23 February 1995 (GURI No 45 of 23 February 1995), granted companies to which assets had been transferred under Article 7(2) of Law 218/1990 the right to realign the value for tax purposes of the assets transferred and that of the shares received by the transferring entities with the higher book values of those assets or shares.
|
17. Genom lagstiftningsdekret nr 41, om nödåtgärder för sanering av statsfinanserna och om sysselsättning i eftersatta regioner (Decreto legislativo n. 41 su misure urgenti per il risanamento della finanza pubblica e per l’occupazione nelle aree depresse), av den 23 februari 1995 (GURI nr 45 av den 23 februari 1995), erhöll de bolag som mottagit apportegendom enligt artikel 7.2 i lag 218/1990 en möjlighet att omjustera det skattemässiga värdet på apportegendomen och på de aktier som de tillskjutande företagen erhöll, till de högre bokförda värdena på dessa tillgångar och aktier.
|
|
18. That realignment resulted in the end of the suspension of payment of tax and was therefore subject to payment by the recipient companies of a tax equivalent to 14% of the capital gain so far as concerns the realignment of the value for tax purposes of the assets transferred or 18% if the realignment concerned also the value for tax purposes of the shares received by the transferring entities. That right of realignment could only apply to assets transferred under Law 218/1990 and could not be extended to other assets.
|
18. Denna omjustering innebar att uppskovet med betalningen av skatten upphörde varför detta, beträffande de mottagande bolagen, villkorades av att en skatt på 14 procent av värdeökningen påfördes vid omjusteringen av det skattemässiga värdet på apportegendomen, eller 18 procent om omjusteringen även omfattade det skattemässiga värdet på de aktier som erhållits av de tillskjutande företagen. Denna möjlighet till omjustering fick endast avse apport som skett enligt lag 218/1990 och kunde inte utsträckas till andra tillgångar.
|
|
19. Law No 342 on tax measures (Legge n. 342 su misure in materia fiscale), of 21 November 2000 (Ordinary Supplement to GURI No 276 of 25 November 2000; ‘Law 342/2000’), put in place a scheme for accounting revaluation of assets and a scheme for tax realignment of the book values for the purposes of the companies concerned by Law 218/1990 and for the purposes of the other companies.
|
19. Genom lag 342 om åtgärder på skatteområdet (Legge n. 342 su misure in materia fiscale) av den 21 november 2000 (ordinarie tillägg till GURI nr 276 av den 25 november 2000) (nedan kallad lag 342/2000) infördes regler om omvärdering av tillgångar i bokföringen och om omjustering av tillgångarnas skattemässiga värden till deras bokförda värden för de bolag som berördes av lag 218/1990 och för övriga bolag.
|
|
20. Specifically, Article 10 of Law No 342/2000 provided for the revaluation of certain assets held by undertakings. That article authorised undertakings to ‘revalue tangible and intangible assets, except for those the production or exchange of which constitutes the undertaking’s principal business, and shareholdings in controlled companies or companies that are affiliated in accordance with Article 2359 of the Civil Code, where those shareholdings constitute capital assets as recorded on the balance sheet for the financial year ending no later than 31 December 1999’. That revaluation scheme required the payment, in relation to the higher values recorded on the balance sheet following revaluation, of a substitute tax at the rate of 19% in respect of depreciable assets and at the rate of 15% in respect of non-depreciable assets (Article 12 of that law).
|
20. Artikel 10 i lag 342/2000 avsåg närmare bestämt en omvärdering av vissa tillgångar i företagen. Enligt denna artikel kunde företagen ”omvärdera materiella och immateriella tillgångar, med undantag för de tillgångar som omfattas av företagets produktion eller handel, samt andelsinnehav i dotterbolag eller närstående bolag enligt artikel 2359 i civillagen, om dessa andelar utgör anläggningstillgångar enligt balansräkningen för det räkenskapsår som avslutades senast den 31 december 1999”. Dessa omvärderingsregler innebar en skyldighet att betala en alternativskatt på de högre värden som upptagits i balansräkningen till följd av omvärderingen, vilken uppgick till 19 procent för avskrivningsbara tillgångar och 15 procent för icke avskrivningsbara tillgångar (artikel 12 i denna lag).
|
|
21. Moreover, Article 14 of that law provided for a scheme for tax realignment of the assets referred to in Article 10 of Law No 342/2000, realigning the values for tax purposes with the higher book values recorded on the balance sheet. Article 14 thus provided that ‘[t]he provisions in Article 12 [could] be applied, for the purposes of the tax on the income of natural persons, the tax on the income of legal persons and the regional tax on production activities, for the recognition of the higher values recorded on the balance sheet mentioned in Article 10 … of the assets referred to in Article 10’.
|
21. I artikel 14 i nämnda lag föreskrevs dessutom regler enligt vilka det skattemässiga värdet på de tillgångar som nämns i artikel 10 skulle omjusteras till de högre bokförda värdena i balansräkningen. I artikel 14 föreskrevs således att ”[b]estämmelserna i artikel 12 [kunde] tillämpas när det tas ut inkomstskatt för fysiska personer, inkomstskatt för juridiska personer och regional produktionsskatt med avseende på de högre värden som tagits upp i balansräkningen enligt artikel 10 … av de tillgångar som nämns i samma artikel”.
|
|
22. Articles 17 and 18 of Law 342/2000 governed the scheme for realignment of values for tax purposes with the book values recorded on the balance sheet for companies which had been reorganised pursuant to Law No 218/1990 or Article 4 of Legislative Decree 358/1997.
|
22. I artiklarna 17 och 18 i lag 342/2000 återfanns regler om omjustering av de skattemässiga värdena till de bokförda värdena i balansräkningarna för de bolag som berördes av omorganisationerna enligt lag 218/1990 eller artikel 4 i lagstiftningsdekret 358/1997.
|
|
23. Article 17 provided that the companies to which assets had been transferred under Law 218/1990 could apply a substitute tax at the rate of 19% to the difference between the value of the assets received as a result of those contributions and the value attributed to those assets for tax purposes. The value of the assets retained is the value shown on the balance sheet for the financial year ending before the date of entry into force of Law 342/2000, that is 31 December 1999. The difference that was subject to the substitute tax was deemed to be a cost recognised for tax purposes of the shares received by the transferring entities.
|
23. I nämnda artikel föreskrevs att de bolag som tagit emot apportegendom enligt lag 218/1990 fick tillämpa en alternativskatt som uppgick till 19 procent av skillnaden mellan värdet på tillskjuten apportegendom och dess skattemässiga värde. Det värde på egendomen som tillämpades var det som framgick av balansräkningen för det räkenskapsår som avslutades innan lag 342/200 trädde i kraft, det vill säga den 31 december 1999. Den skillnad på vilken alternativskatten togs ut ansågs skatterättsligt utgöra en kostnad för de aktier som de tillskjutande bolagen erhållit.
|
|
24. By paying that tax, the companies which held the banking assets and those which possessed the shares in those companies could realign the values for tax purposes, respectively, of the assets and the shares in question. Provision was also made for recipient companies to be able to apply a substitute tax at the rate of 15% if they decided to realign only the value for tax purposes of those assets without realigning the value of the shares (single realignment). In that latter case, the difference that was subject to tax was not recognised for tax purposes in respect of transferring entities and only recipient companies benefited from the system for realignment.
|
24. Genom att erlägga denna skatt kunde de bolag som innehade banktillgångarna och de bolag som innehade aktierna i de förstnämnda, omjustera de skattemässiga värdena på de ifrågavarande tillgångarna och aktierna. Det föreskrevs även att de mottagande bolagen fick tillämpa en alternativskatt på 15 procent om de beslutade att endast omjustera det skattemässiga värdet på dessa tillgångar utan att omjustera värdet på aktierna (enkel omjustering). I sistnämnda fall beaktades inte skillnaden skatterättsligt för de tillskjutande företagen och endast de mottagande bolagen kunde komma i åtnjutande av systemet med omjustering.
|
|
25. Article 19 of Law 342/2000 provided that the scheme in Article 17 of that law applied to companies to which the assets had been transferred pursuant to Article 4(1) of Legislative Decree 358/1997.
|
25. I artikel 19 i lag 342/2000 föreskrevs att reglerna i artikel 17 i den lagen var tillämpliga på de mottagande bolag som avsågs i artikel 4.1 i lagstiftningsdekret 358/1997.
|
|
26. Article 18 of that law provided that the transferring entities, in the context of transactions carried out under Law 218/1990, could apply a substitute tax at the rate of 19% on the difference between the value of the shares received and their value that was recognised for tax purposes. The value to be attributed to the shares was the value shown on the balance sheet for the financial year ending on 31 December 1999. That difference was deemed to be a cost of the shares received that was recognised for tax purposes. That difference was not deemed to be a cost recognised for tax purposes for the recipient companies.
|
26. I artikel 18 i samma lag föreskrevs att de tillskjutande företagen hade rätt att inom ramen för transaktioner som genomfördes med tillämpning av lag 218/1990, tillämpa en alternativskatt på 19 procent på skillnaden mellan värdet på erhållna aktier och deras skattemässiga värde. Värdet på innehavda aktier var det som framgick av balansräkningen för det räkenskapsår som avslutades den 31 december 1999. Nämnda skillnad ansågs utgöra en skatterättsligt avdragsgill kostnad för erhållna aktier. Denna skillnad ansågs inte utgöra en skattemässig kostnad för de mottagande bolagen.
|
|
27. Article 3(1) of Law No 448 laying down rules for drawing up the State’s annual and long-term budget (Finance Act 2002) (Legge n. 448 su disposizioni per la formazione del bilancio annuale e pluriennale dello Stato (legge finanziaria 2002)), of 28 December 2001 (Ordinary Supplement to GURI No 301 of 29 December 2001; ‘Law No 448/2001’), extended the applicability of the revaluation and realignment schemes provided for in Articles 10 and 14 of Law 342/2000 to assets recorded on the balance sheet for the financial year ending before 31 December 2000, by providing for payment of the substitute tax at the rates of 19% in respect of depreciable assets and 15% in respect of non‑depreciable assets.
|
27. Genom artikel 3.1 i lag 448, om upprättande av statens årliga och fleråriga budget (2002 års finanslag) (Legge n. 448 su disposizioni per la formazione del bilancio annuale e pluriennale dello Stato (legge finanziaria 2002)), av den 28 december 2001 (ordinarie tillägg till GURI nr 301 av den 29 december 2001) (nedan kallad lag 448/2001), utsträckte den italienska lagstiftaren reglerna för omvärdering och omjustering i artiklarna 10 och 14 i lag 342/2000, till att även gälla tillgångar i balansräkningen för det räkenskapsår som avslutades före den 31 december 2000, mot betalning av en alternativskatt på 19 procent för avskrivningsbara tillgångar, och på 15 procent för icke avskrivningsbara tillgångar.
|
|
28. Article 3(11) of Law 448/2001 extended the applicability of the revaluation scheme established in Articles 17 to 19 of Law 342/2000 to assets recorded for the financial year ongoing at 31 December 2001. The rates of the substitute tax were set at 12% in the case of dual realignment and 9% in the case of single realignment.
|
28. Genom artikel 3.11 i lag 448/2001 förlängdes tillämpningen av reglerna om omvärdering i artiklarna 17–19 i lag 342/2000 till tillgångar hänförliga till räkenskapsår som löpte den 31 december 2001. Alternativskatten var fastställd till 12 procent för fall av dubbel omjustering och till 9 procent för fall av enkel omjustering.
|
|
29. The Italian corporation tax system underwent a reform in 2003 as a result of Legislative Decree No 344 on the reform of corporation tax pursuant to Article 4 of Law No 80 of 7 April 2003 (decreto legislativo n. 344 su riforma dell’imposizione sul reddito delle società a norma dell’articolo 4 della legge 7 aprile 2003, n. 80), of 12 December 2003 (Ordinary Supplement to GURI No 291 of 16 December 2003; ‘Legislative Decree 344/2003’).
|
29. Det italienska systemet för inkomstskatt för juridiska personer reformerades under år 2003 genom lagstiftningsdekret nr 344, om reform av systemet för inkomstskatt för juridiska personer enligt artikel 4 i lag 80 av den 7 april 2003 (Decreto legislativo n. 344 su riforma dell’imposizione sul reddito delle società, a norma dell’articolo 4 della legge 7 aprile 2003, n. 80), av den 12 december 2003 (ordinarie tillägg till GURI nr 291 av den 16 december 2003) (nedan kallat lagstiftningsdekret 344/2003).
|
|
30. Law No 350 laying down rules for drawing up the State’s annual and long-term budget (Finance Act 2004) (Legge n. 350 su disposizioni per la formazione del bilancio annuale e pluriennale dello Stato (legge finanziaria 2004)), of 24 December 2003 (Ordinary Supplement to GURI No 299 of 27 December 2003; ‘Law 350/2003’), again extended the revaluation and realignment scheme provided for in Law 342/2000.
|
30. Genom lag 350, om upprättande av statens årliga och fleråriga budget (2004 års finanslag) (Legge n. 350 su disposizioni per la formazione del bilancio annuale e pluriennale dello Stato (legge finanziaria 2004)), av den 24 december 2003 (ordinarie tillägg till GURI nr 299 av den 27 december 2003) (nedan kallad lag 350/2003), förlängde den italienska lagstiftaren ännu en gång reglerna i lag 342/2000 om omvärdering och omjustering.
|
|
31. Article 2(25) of Law 350/2003 amended Article 10 of Law 342/2000 so as to enable companies to have recourse to the voluntary revaluation mechanism for assets recorded on the balance sheet for the financial year ending no later than 31 December 2002. That provision also authorised the companies to use the realignment scheme provided for in Article 14 of Law 342/2000 for assets recorded on the balance sheet for the financial year ending no later than 31 December 2002. The substitute tax remained set at the rate of 19% for depreciable assets and 15% for non-depreciable assets.
|
31. Genom artikel 2.25 i lag 350/2003 ändrades emellertid artikel 10 i lag 342/2000 på så vis att det blev tillåtet för bolag att på frivillig basis omvärdera tillgångarna i balansräkningen för det räkenskapsår som avslutats senast den 31 december 2002. Genom denna bestämmelse blev det även möjligt för bolagen att tillämpa bestämmelserna om omjustering i artikel 14 i lag 342/2000 på de tillgångar som upptogs i balansräkningen för det räkenskapsår som avslutades senast den 31 december 2002. Alternativskatten uppgick även fortsättningsvis till 19 procent för avskrivningsbara tillgångar och 15 procent för icke avskrivningsbara tillgångar.
|
|
32. Article 2(26) of Law 350/2003 stated that the provisions in, inter alia, Articles 17 and 18 of Law 342/2000 could be applied to assets recorded on the balance sheet for the current financial year as at 31 December 2003. The rate of substitute tax was set at 12% in the case of dual realignment and 9% in the case of single realignment.
|
32. I artikel 2.26 i lag 350/2003 preciserades att de bestämmelser som föreskrevs i bland annat artiklarna 17 och 18 i lag 342/2000 kunde tillämpas på tillgångar i balansräkningen för innevarande räkenskapsår per den 31 december 2003. Alternativskatten fastställdes till 12 procent för dubbel omjustering och till 9 procent för enkel omjustering.
|
|
33. By contrast, that law did not extend the application of Article 19 of Law 342/2000, that is to say, the realignment for tax purposes in respect of the transfers of company assets under Article 4 of Legislative Decree 358/1997.
|
33. Nämnda lag innebar däremot inte någon förlängd tillämpning av artikel 19 i lag 342/2000, det vill säga den skattemässiga omjusteringen för tillskjutande av apportegendom i bolag som skett med tillämpning av artikel 4 i lagstiftningsdekret 358/1997.
|
|
The administrative procedure and the contested decision
|
Det administrativa förfarandet och det omtvistade beslutet
|
|
34. Since Law 350/2003 was not notified to the European Commission for State aid review pursuant to Article 88(3) EC, the Commission decided to initiate a preliminary review of the scheme at issue.
|
34. Europeiska kommissionen underrättades inte om lag 350/2003 och kunde därmed inte kontrollera huruvida den utgjorde ett statligt stöd på sätt som avses i artikel 88.3 EG, varför den beslutade att inleda en preliminär bedömning av de aktuella reglerna.
|
|
35. In the light of the response provided by the Italian authorities, the Commission, by letter of 30 May 2007, notified the Italian Republic of its decision to initiate the procedure laid down in Article 88(2) EC and invited interested parties to submit their comments.
|
35. Med hänsyn till de italienska myndigheternas svar underrättades Republiken Italien av kommissionen i skrivelse av den 30 maj 2007 om att kommissionen beslutat inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 EG varvid berörda parter uppmanades att inkomma med sina synpunkter.
|
|
36. Having taken note of the comments submitted, the Commission adopted the contested decision.
|
36. Efter att kommissionen tagit del av dessa synpunkter fattade den det omtvistade beslutet.
|
|
37. After having described the rules governing the tax treatment of capital gains under the Italian tax system, the Commission, for the purposes of the examination as to whether there was a selective advantage, first held, in point 86 of the grounds of the contested decision, that the tax misalignment scheme put in place in respect of banking companies by Article 7(2) of Law 218/1990 and by Article 4 of Legislative Decree 358/1997 in respect of the other undertakings did not constitute State aid ‘because the fiscal values of the assets exchanged remained unaltered, so that the fiscal gains did not materialise and no tax advantage was in conclusion granted. … The Commission therefore concludes that the tax neutrality was justified by the inherent logic of the tax system and does not constitute State aid’.
|
37. Efter en beskrivning av det italienska skattesystemets regler om beskattning av värdeökningar ansåg kommissionen vid sin undersökning av om det förelåg en selektiv fördel, i punkt 86 i skälen till det omtvistade beslutet, att de regler om skattemässig avvikelse som infördes genom artikel 7.2 i lag 218/1990 för bankbolag och genom artikel 4 i lagstiftningsdekret 358/1997 för övriga företag, inte utgjorde något statligt stöd ”eftersom de utbytta tillgångarnas skattemässiga värde är fortsatt oförändrat, så att de skattemässiga vinsterna inte realiserades och ingen skattefördel beviljades. … Kommissionen drar därför slutsatsen att skatteneutraliteten motiverades av skattesystemets inre logik och inte utgör statligt stöd.”
|
|
38. The Commission then concluded that the tax realignment schemes put in place by Laws 342/2000 and 448/2001 constituted general tax measures justified by the inherent logic of the system and did not therefore constitute State aid. The substitute tax did not provide any competitive advantage to the companies in question because it was applied under identical conditions to all companies, whether or not they were banking companies.
|
38. Kommissionen konstaterade därefter att de regler om omjustering som infördes genom lag 342/2000 och lag 448/2001 utgjorde allmänna skatteåtgärder som motiveras av skattesystemets inre logik och att de alltså inte utgjorde statligt stöd. Alternativskatten medförde nämligen inte någon konkurrensfördel för de aktuella bolagen eftersom den tillämpades på lika villkor för alla bolag, oavsett om dessa utgjorde bankbolag eller andra bolag.
|
|
39. By contrast, the Commission held that the tax realignment scheme resulting from Article 2(26) of Law 350/2003 did not constitute a general measure because it applied exclusively to the capital gains realised by certain credit institutions, as a result solely of the reorganisations effected under Law 218/1990. The other credit institutions and the other companies concerned by the transactions implemented under Legislative Decree 358/1997 were not able to benefit from the same tax realignment scheme.
|
39. Däremot ansåg kommissionen att de regler om skattemässig omjustering som följer av artikel 2.26 i lag 350/2003 inte utgjorde en allmän åtgärd, eftersom den uteslutande tillämpades på de värdeökningar som realiserades av vissa banker till följd av de omorganisationer som genomfördes enligt lag 218/1990. Övriga banker och bolag som berördes av de transaktioner som genomfördes enligt lagstiftningsdekret 358/1997 kunde inte utnyttja samma regler om skattemässig omjustering.
|
|
40. According to the Commission, the scheme provided for by Article 2(25) of Law 350/2003 ‘is not a tax realignment of values realigned following tax-neutral reorganisations but rather a tax revaluation scheme which [made it possible] to realise the [suspended] gains deriving from the adjustment of the [base] value of the assets held by the beneficiary companies to their current value’. The schemes provided for in Articles 2(25) and 2(26) of Law 350/2003 are, it submits, not equivalent in view of the difference between the statutory substitute tax rates provided for by the two schemes.
|
40. Kommissionen hävdade att det system som föreskrivs i artikel 2.25 i lag 350/2003 ”inte var en skattemässig justering av avvikande värden till följd av skatteneutrala omorganisationer, utan ett system med omvärdering av skatt som gav möjlighet att realisera dolda vinster som härrör från en justering av det skattemässiga värdet på de tillgångar som innehas av de stödmottagande bolagen till deras respektive nuvärden”. De system som föreskrivs i artikel 2.25 och 2.26 i lag 350/2003 är inte jämförbara med hänsyn till skillnaden mellan de i nämnda regler föreskrivna skattesatserna för alternativskatten.
|
|
41. The Commission also held that, in so far as the system of fiscal neutrality provided for by Law 218/1990 and that provided for by Law 358/1997 are equivalent, the Italian legislature should have applied the same tax realignment scheme in 2003.
|
41. Kommissionen ansåg dessutom att om reglerna om skatteneutralitet i lag 218/1990 och i lag 358/1997 är jämförbara, borde den italienska lagstiftaren ha tillämpat samma regler om skattemässig omjustering år 2003.
|
|
42. According to the Commission, the tax advantage provided for in Article 2(26) of Law 350/2003 cannot be regarded as ‘ de minimis ’.
|
42. Enligt kommissionen kunde den skattefördel som föreskrivs i artikel 2.26 i lag 350/2003 inte betraktas som en fördel ”av mindre betydelse”.
|
|
43. In terms of the justification relating to the nature of the tax scheme, the Commission held that the scheme applicable to the banking sector ‘does not represent an adaptation of the general system to the particular characteristics of the banking sector, but, rather, a selective advantage which has an impact on improving the competitiveness of certain undertakings’.
|
43. Vad gäller grunden att reglerna var motiverade med hänsyn till skattereglernas art, ansåg kommissionen att de regler som var tillämpliga på banksektorn ”inte … representera[r] en anpassning av det allmänna systemet till de särskilda förhållandena inom banksektorn, utan snarare en selektiv fördel som får till följd att den förbättrar vissa företags konkurrenskraft”.
|
|
44. The Commission concluded from this that the scheme granted to certain credit institutions was a specific advantage which was not justified by the nature of the tax system.
|
44. Kommissionen drog därav slutsatsen att tillämpningen av reglerna på vissa banker utgjorde en specifik fördel som inte motiverades av skattesystemets art.
|
|
45. In the light of all those considerations, the Commission decided that the derogating tax scheme implemented by the Italian Republic under Article 2(26) of Law 350/2003 (‘the tax scheme at issue’) constituted State aid and was incompatible with the common market.
|
45. Mot bakgrund av dessa överväganden beslutade kommissionen att de skatterättsliga undantagen i artikel 2.26 i lag 350/2003 (nedan kallat de omtvistade skattereglerna) som Republiken Italien genomfört utgjorde ett statligt stöd som var oförenligt med den gemensamma marknaden.
|
|
The procedure before the General Court and the judgment under appeal
|
Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
|
|
46. By application lodged at the Registry of the General Court on 14 August 2008, the appellants in the present case brought an action for annulment of the contested decision.
|
46. Klagandena väckte talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 14 augusti 2008.
|
|
47. They put forward two pleas for annulment alleging, first, infringement of Article 87(1) EC in so far as the Commission incorrectly established the existence of State aid, since the scheme at issue did not confer any advantage for the purpose of that provision and, secondly, infringement of the obligation to state reasons as a result of an error of fact.
|
47. De anförde två grunder till stöd för sin talan om ogiltigförklaring avseende dels åsidosättande av artikel 87.1 EG, eftersom kommissionen felaktigt fastställt att det förelåg ett statligt stöd, trots att det var fråga om regler som inte gav någon fördel i den mening som avses i denna bestämmelse, dels ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten till följd av ett sakfel.
|
|
48. The General Court first responded to the second plea, finding that sufficient reasons were stated for the contested decision. As regards the first plea, it held that the Commission did not err in using the normal tax rate as a reference framework for the purpose of determining whether there was an economic advantage. It then held that the Commission correctly decided to compare the tax scheme at issue with the normal tax scheme. It lastly rejected the appellants’ argument that the advantage granted to certain companies was justified by the nature and overall structure of the tax system.
|
48. Tribunalen tog först ställning till den andra grunden och fann att det omtvistade beslutet var korrekt motiverat. Beträffande den första grunden fann tribunalen att kommissionen inte begått något fel genom att välja den ordinarie skatten som referensram för att fastställa att åtgärden inneburit en ekonomisk fördel. Tribunalen slog därefter fast att kommissionen på goda grunder beslutat att jämföra de omtvistade skattereglerna med de normala skattereglerna. Slutligen avfärdade tribunalen sökandenas argument att den fördel som vissa bolag beviljats motiverades av skattesystemets art och systematik.
|
|
The procedure before the Court and the forms of order sought
|
Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
|
|
49. By their appeal, the appellants claim that the Court should:
|
49. Parterna har inom ramen för överklagandet yrkat att domstolen ska
|
|
– set aside in its entirety the judgment under appeal and, accordingly,
|
– upphäva den överklagade domen i dess helhet och, till följd därav,
|
|
– uphold the form of order sought in the application initiating proceedings at first instance for the annulment of the contested decision in its entirety,
|
– bifalla de yrkanden som framställdes i ansökan om väckande av talan vid tribunalen och som avsåg att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras i sin helhet,
|
|
or
|
eller,
|
|
– in the alternative, refer the case back to the General Court for reconsideration in the light of the judgment of the Court of Justice;
|
– i andra hand, att målet ska återförvisas till tribunalen för förnyad prövning med hänsyn till domstolens dom,
|
|
– order the Commission to pay the costs.
|
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
|
|
50. The Commission contends that the Court should:
|
50. Kommissionen har yrkat att domstolen ska
|
|
– dismiss the appeal in its entirety on the ground that it is in part inadmissible or ineffective and entirely without foundation;
|
– avvisa överklagandet i den del det inte kan tas upp till prövning eller saknar verkan och ogilla det i övrigt då det är ogrundat i sin helhet,
|
|
– order the appellants to pay the costs of the proceedings at both instances.
|
– förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanser.
|
|
The appeal
|
Överklagandet
|
|
The Commission’s preliminary observations
|
Kommissionens inledande anmärkningar
|
|
51. Without lodging a cross-appeal, the Commission noted, in its response, that it had submitted before the General Court that BNL’s action was inadmissible since it had not received the aid granted. The General Court held that there was no need to examine BNL’s standing to bring legal proceedings in so far as BNP Paribas’ action was admissible. At the hearing, the Commission did not request the Court of Justice to reconsider this issue.
|
51. Kommissionen har, utan anslutningsöverklagande, i sitt svaromål erinrat om sin invändning vid tribunalen att BNL:s talan inte kunde tas upp till sakprövning eftersom BNL inte erhållit något av de utbetalade stöden. Enligt tribunalen saknades anledning att bedöma huruvida BNL hade talerätt för det fall BNP Paribas talan kunde tas upp till sakprövning. Kommissionen har inte under förhandlingen bett domstolen att ånyo pröva denna fråga.
|
|
The third ground of appeal
|
Den tredje grunden för överklagandet
|
|
Arguments of the parties
|
Parternas argument
|
|
52. By their third ground of appeal, which it is appropriate to examine first, the appellants criticise the General Court for having given ex novo reasons without any basis in the contested decision as regards determining the reference framework for the purpose of assessing whether the tax scheme at issue is selective.
|
52. Klagandena har som tredje grund, vilken ska prövas först, hävdat att tribunalens motivering av domen saknar allt stöd i det omtvistade beslutet när det gäller fastställandet av referensramen för bedömning av om de omtvistade skattereglerna är selektiva.
|
|
53. First of all, they criticise the General Court for having analysed the characteristics of the general realignment scheme, for having compared it to the tax scheme at issue and for having decided that the two schemes had a different purpose. Not only did the Commission not carry out such an examination in the contested decision, but the General Court also erred by failing to recognise that the general realignment scheme also allowed gains realised following transfers of assets made under Law 218/1990 to be realigned.
|
53. De har för det första kritiserat tribunalen för att ha analyserat vad som kännetecknar reglerna om allmän omjustering, för att ha jämfört dessa regler med de omtvistade skattereglerna och för att ha slagit fast att de båda uppsättningarna av regler hade olika ändamål. Förutom den omständigheten att kommissionen inte hade gjort någon sådan prövning i det omtvistade beslutet, gjorde tribunalen även felet att inte beakta att reglerna om allmän omjustering även gjorde det möjligt att omjustera värdeökningar som realiserats till följd av att apportegendom tillskjutits inom ramen för lag 218/1990.
|
|
54. The General Court distorted the facts by not taking into account the appellants’ arguments concerning a circular from the Italian Ministry of Finance and, incorrectly, declared inadmissible an item of evidence which they produced at the stage of the reply.
|
54. Tribunalen missuppfattade omständigheterna när den inte beaktade klagandenas argument avseende en rundskrivelse från det italienska finansministeriet, och avvisade felaktigt bevisning som klagandena gett in i samband med repliken.
|
|
55. The Commission primarily takes the view that that ground is ineffective and unfounded. The reasons criticised by the appellants are given for the sake of completeness, since in paragraph 173 of the judgment under appeal the General Court clearly stated that the general realignment scheme was not the reference framework. Paragraph 185 of the judgment under appeal dealt with the tax scheme at issue and specified that the existence of other derogatory schemes does not call into question the finding that that scheme was derogatory in nature.
|
55. Kommissionen anser i huvudsak att det inte finns något stöd för denna grund och att den saknar verkan. Enligt kommissionen är de delar av motiveringen som klagandena kritiserat överflödiga eftersom tribunalen, i punkt 173 i den överklagade domen, klart angav att reglerna om generell omjustering inte utgjorde någon referensram. Punkt 185 i den överklagade domen avser de omtvistade skattereglerna och där preciseras att den omständigheten att det förekommer andra avvikande regler inte ändrar de omtvistade skattereglernas undantagskaraktär.
|
|
56. In the alternative, the Commission asserts that the general realignment scheme and the tax scheme at issue were not identical. Moreover, the fact that banking institutions to which assets were transferred under the scheme laid down by Law 218/1990 had the option to realign certain assets under the general realignment scheme and had made use of that option did not in any way alter the fact that the tax scheme at issue was reserved to them and was more favourable. Lastly, the contested decision limited recovery of the aid to the difference between the substitute tax reserved to banking institutions and that paid in respect of transactions under the general realignment scheme.
|
56. Kommissionen har i andra hand hävdat att reglerna om generell omjustering och de omtvistade skattereglerna inte var identiska. Den omständigheten att de banker som tog emot apportegendom inom ramen för lag 218/1990 hade möjlighet att omjustera vissa tillgångar inom ramen för reglerna om generell omjustering, och att de hade utnyttjat denna möjlighet, ändrar inte det faktum att de omtvistade skattereglerna förbehölls dem och var förmånligare. Slutligen begränsade det omtvistade beslutet det stöd som skulle återkrävas till skillnaden mellan den alternativskatt som förbehållits bankerna och den skatt som betalats för transaktioner inom ramen för reglerna om allmän omjustering.
|
|
Findings of the Court
|
Domstolens bedömning
|
|
57. It is apparent from the judgment under appeal and the documents included in the file that the appellants submitted before the General Court that, contrary to what the Commission stated in point 97 of the grounds of the contested decision, the normal tax rules for company profits could not be used as a valid basis for comparison and thus as a reference framework for the assessment of the selectivity of the tax scheme at issue.
|
57. Av den överklagade domen och av de handlingar som inkommit i målet framgår att klagandena gjorde gällande vid tribunalen att ordinarie regler för beskattning av företagens vinster, i motsats till vad kommissionen angett i punkt 97 i skälen till det omtvistade beslutet, inte kunde utgöra något giltigt jämförelsekriterium och alltså inte heller någon referensram för bedömningen av om nämnda skatteregler är selektiva.
|
|
58. The appellants then stated that, even if those rules were able to be used as a reference framework, the tax scheme at issue had not conferred any economic advantage on them.
|
58. Klagandena har vidare hävdat att även om dessa regler skulle ha kunnat tjäna som referensram, gav de omtvistade skattereglerna dem inte några ekonomiska fördelar.
|
|
59. The appellants lastly claimed that the general realignment scheme could not be used as a reference framework either, since its characteristics were totally different from those of the tax scheme at issue. Even if that were the case, the tax scheme at issue did not confer any economic advantage as against the general realignment scheme.
|
59. Klaganden har slutligen hävdat att reglerna om generell omjustering inte heller kunde tjäna som referensram eftersom de hade helt andra egenskaper än de omtvistade skattereglerna. Även om så skulle ha varit fallet hade de omtvistade skattereglerna inte kunnat ge någon ekonomisk fördel i förhållande till reglerna om generell omjustering.
|
|
60. It is apparent from those submissions that, according to the appellants, neither the normal tax rules for profits nor the general realignment scheme could be used as a reference framework and that, even if that were the case, the tax scheme at issue did not confer any economic advantage as against one or other of those schemes.
|
60. Av dessa omständigheter följer enligt klagandena att varken reglerna om normal beskattning av vinster eller reglerna om generell omjustering kunde tjäna som referensram och att, om detta skulle antas ha varit fallet, de omtvistade skattereglerna inte skulle ha medfört någon ekonomisk fördel i förhållande till de ena eller de andra av dessa regler.
|
|
61. In order to respond to those arguments, the General Court, in paragraph 161 of the judgment under appeal, first of all duly reiterated the Court of Justice’s case-law on the determination of the reference framework for the purpose of checking whether a measure is selective in the following terms:
|
61. För att bemöta denna argumentation erinrade tribunalen i punkt 161 i den överklagade domen först just om domstolens praxis avseende fastställandet av referensramen för prövningen av huruvida en åtgärd är selektiv, vilket formulerades på följande sätt:
|
|
‘The Court of Justice has stated that the determination of the reference framework for the purpose of determining whether a measure is selective has a particular importance in the case of tax measures, since the very existence of an advantage may be established only when compared with “normal” taxation ([Case C‑88/03] Portugal v Commission [[2006] ECR I‑7115], paragraph 56), that is to say, the taxation normally applicable to undertakings which are, in the light of the objective pursued by the scheme in question, in a factual and legal situation that is comparable to that of the undertakings benefiting from the scheme ([Case C‑143/99] Adria-Wien Pipeline and Wietersdorfer & Peggauer Zementwerke [[2001] ECR I‑8365], paragraph 41).’
|
”161 Domstolen har slagit fast att definitionen av den referensram som används för att bedöma huruvida åtgärden i fråga är selektiv har större betydelse när det gäller skatteåtgärder, eftersom själva förekomsten av en fördel bara kan fastställas i förhållande till en beskattning som definieras som ’normal’ ([dom av den 6 september 2006 i mål C‑88/03,] Portugal mot kommissionen [REG 2006, s. I‑7115], punkt 56), det vill säga den skatt som normalt tas ut av företag som, med avseende på det syfte som eftersträvas med den omtvistade ordningen, i jämförelse med andra företag som är stödmottagare som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation ([dom av den 8 november 2001 i mål C‑143/99,] Adria-Wien Pipeline och Wietersdorfer & Peggauer Zementwerke [REG 2001, s. I‑8365], punkt 41).”
|
|
62. The General Court then, in paragraphs 165 to 167 of the judgment under appeal, made the following observations:
|
62. Tribunalen anförde därefter följande i punkterna 165–167 i den överklagade domen:
|
|
‘165 It is necessary, first, to consider the [appellants’] complaints relating to the Commission’s choice of normal [corporation] tax as the reference framework and the finding made by that institution, within that framework, that there was a selective economic advantage.
|
”165 Tribunalen kommer nu först att pröva sökandenas invändningar avseende kommissionens val av den ordinarie bolagsskatten som referensram, och institutionens konstaterande, inom det sålunda avgränsade området, att åtgärden inneburit en selektiv ekonomisk fördel.
|
|
166 In the present case, the Commission found that, although the system of fiscal neutrality established by Law … 218/1990 resembled, as regards gains realised but not recognised, the system of fiscal neutrality under Article 4 of … Decree … 358/1997 [the second sentence of point 99 of the grounds of the contested decision] – a finding which dictated that any realignment scheme that may be introduced by the legislature should be applied without distinction, under the same conditions, to gains realised in the context of either of those two systems [point 88 of the grounds of the contested decision] – the Italian Republic had limited the benefit of the realignment scheme under Article 2(26) of Law … 350/2003 to undertakings reorganised under Law … 218/1990 [point 90 of the grounds of the contested decision].
|
166 I förevarande mål har kommissionen konstaterat att systemet med skatteneutralitet enligt lag 218/1990, med avseende på de kapitalvinster som realiserats men inte beaktats i skattehänseende, motsvarade systemet med skatteneutralitet enligt artikel 4 i lagstiftningsdekret nr 358/1997 (skäl 99 andra meningen i det angripna beslutet). Detta konstaterande förutsätter att samtliga ordningar för omjustering som lagstiftaren eventuellt infört ska tillämpas utan åtskillnad, under samma villkor, på de kapitalvinster som realiserats inom ramen för det ena eller det andra av dessa system (skäl 88 i det angripna beslutet). Republiken Italien gav emellertid, enligt kommissionen, endast företag som omorganiserats enligt lag 218/1990 möjlighet att dra fördel av ordningen för omjustering enligt artikel 2.26 i lag 350/2003 (skäl 90 i det angripna beslutet).
|
|
167 On the basis of those considerations, the Commission concluded that the Italian Republic had conferred a selective advantage on those undertakings, corresponding to the difference between the tax actually paid pursuant to Article 2(26) of Law … 350/2003 and the normal tax that would have been paid if the realignment had taken place in the absence of the preferential scheme [point 91 of the grounds of the contested decision].’
|
167 Mot bakgrund av det ovan anförda drog kommissionen slutsatsen att Republiken Italien hade gett dessa företag en selektiv fördel, som motsvarade skillnaden mellan den skatt som faktiskt betalades vid tillämpningen av artikel 2.26 i lag 350/2003, och den skatt som normalt skulle ha betalats om samma justering skulle ha gjorts i avsaknad av denna förmånliga ordning (skäl 91 i det angripna beslutet).”
|
|
63. In paragraphs 169 to 172 and paragraph 186 of the judgment under appeal, the General Court then responded to the appellants’ complaints as regards the Commission’s choice of using the normal tax rules for profits as a reference framework, and dismissed them in the following terms:
|
63. Tribunalen tog därefter i punkterna 169–172 och i punkt 186 i den överklagade domen ställning till klagandenas anmärkningar avseende kommissionens val av reglerna om normal beskattning av vinsterna som referensram och avfärdade dem enligt följande:
|
|
‘169 However, it is not for the Commission, in examining a scheme in the light of the rules on State aid, to envisage the subjective choices that might have been made by the beneficiaries of that scheme in the absence of such a scheme but to examine the scheme in order to determine whether it entails, from an objective standpoint, an economic advantage by reference to the tax provisions from which it derogates which would normally have been applicable in the absence of the scheme (see, to that effect, Case C‑148/04 Unicredito Italiano [2005] ECR I‑11137, paragraph 118). The fact that, in the absence of the realignment scheme at issue, the undertakings concerned would allegedly not have disposed of their assets is, in the context of such an objective assessment, irrelevant.
|
”169 Det ankommer emellertid inte på kommissionen att, när den undersöker huruvida en ordning uppfyller bestämmelserna om statligt stöd, ta hänsyn till de subjektiva val som mottagarna av ordningen skulle ha kunnat göra i avsaknad av den, utan att undersöka ordningen för att fastställa om den objektivt sett ger en ekonomisk fördel i förhållande till den skatt som normalt tas ut och som normalt sett är tillämplig när en sådan ordning inte finns att tillämpa (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 december 2005 i mål C-148/04, Unicredito Italiano, REG 2005, s. I‑11137, punkt 118). Påståendet att de berörda företagen inte skulle ha avyttrat sina tillgångar i avsaknad av det omtvistade systemet för omjustering, saknar relevans inom ramen för en sådan objektiv bedömning.
|
|
170 The [appellants] also claim … that the use of the normal tax as the reference framework is inappropriate because, whilst the application of the tax normally applied in the event of disposal would undoubtedly eliminate any misalignment of the assets for the establishment to which the assets were transferred under Law … 218/1990, it would, on the other hand, have no effect on the misalignment of the shares received by the transferring entity.
|
170 Sökandena har även gjort gällande … att referensramen avseende den ordinarie skatten är olämplig, eftersom även om tillgångarnas värden förvisso inte skulle avvika för den bank som förvärvar de tillgångar som överförs enligt lag 218/1990 när ordinarie skatt tas ut vid avyttring, skulle detta inte ha någon inverkan på de avvikande värdena för de aktier som det överlåtande organet tar emot.
|
|
171 As regards the [appellants’] reference to the situation of the transferring entities under Law … 218/1990, it should be noted that the contested decision does not in any way concern those entities, but simply the banks to which assets were transferred under that law. The Commission considered in the contested decision whether there was an advantage, and concluded that that was the case, solely in connection with those banks.
|
171 Vad beträffar sökandenas hänvisning till den situation som de överlåtande organen enligt lag 218/1990 befinner sig i, gäller följande. Det angripna beslutet angår på intet sätt dessa organ, utan endast de banker som förvärvar tillgångar enligt denna lag. I det angripna beslutet undersöks det endast om d essa banker åtnjutit en fördel.
|
|
172 It follows that the repeated references made by the [appellants] in the present action … to the situation of the transferring entities under Law … 218/1990, in particular to the fact that the 2003 tax reform did not remove for those entities the risk of the double taxation of suspended gains distributed as dividends, are irrelevant.
|
172 Av detta följer att sökandenas upprepade hänvisningar i förevarande mål …, till de överlåtande organen enligt lag 218/1990 och, särskilt till den omständigheten att den skattereform som genomfördes år 2003 inte eliminerade risken att dessa organ drabbas av dubbelbeskattning av kapitalvinster som skjutits upp och som varit föremål för utdelning, saknar relevans.
|
|
...
|
...
|
|
186 It follows from the above considerations that, contrary to the [appellants’] claims, the Commission did not err in using the normal tax as a reference framework for the purpose of determining whether there was an economic advantage.’
|
186 Av det ovan anförda följer att kommissionen, till skillnad från vad sökandena har hävdat, inte gjorde fel när den valde den ordinarie skatten som referensram för att fastställa att åtgärden inneburit en ekonomisk fördel.”
|
|
64. Lastly, the General Court responded to the appellants’ complaints relating to the fact that the general realignment scheme could not be used as a reference framework, while observing, in paragraph 173 of the judgment under appeal, that the scheme set out in Article 2(25) of Law 350/2003 had not been chosen by the Commission as a reference framework, as follows:
|
64. Tribunalen tog slutligen ställning till klagandenas invändningar avseende den omständigheten att reglerna om generell omjustering inte kunde tjäna som referensram, samt påpekade i punkt 173 i den överklagade domen att de regler som föreskrivs i artikel 2.25 i lag 350/2003 inte hade valts av kommissionen som referensram, vilket formulerades på följande sätt:
|
|
‘With regard to the [appellants’] argument that the realignment scheme under Article 2(25) of Law … 350/2003 was not, to any greater extent than the normal tax, a valid reference framework …, – which, moreover, contradicts the argument set out at paragraph 174 below – it is sufficient to point out that the Commission did not in the contested decision use the scheme established by Article 2(25) of Law … 350/2003 as a reference framework.’
|
”173 Vad gäller sökandenas argument att systemet för omjustering enligt artikel 2.25 i lag 350/2003 lika lite som det ordinarie beskattningssystemet kan utgöra en giltig referensram …, vilket motsäger det argument som framfördes i punkt 174 ovan, räcker det här att konstatera att kommissionen inte valde systemet enligt artikel 2.25 i lag 350/2003 som referensram i det angripna beslutet.”
|
|
65. The General Court then responded, in paragraphs 182 and 183 of the judgment under appeal, to the appellants’ arguments relating to the comparison between the tax scheme at issue and the other realignment schemes as follows:
|
65. Tribunalen tog slutligen i punkterna 182 och 183 i den överklagade domen ställning till klagandenas argument avseende jämförelsen mellan de omtvistade skattereglerna och övriga regler om omjustering, vilket formulerades enligt följande:
|
|
‘182 In view of that difference in the objectives of the two realignment schemes, it was not necessary to compare realignment under Article 2(26) of Law … 350/2003 with realignment under Article 2(25) of that law.
|
”182 Med hänsyn tagen till att dessa system för omjustering har olika syften, fanns det inte skäl att jämföra den omjustering som tillämpas enligt artikel 2.26 i lag 350/2003 med omjusteringen enligt artikel 2.25 i lag 350/2003.
|
|
183 The only measure with which realignment under Article 2(26) of Law … 350/2003 could have been compared was the realignment measure in Article 19 of Law … 342/2000, by which the legislature had extended the benefit of realignment under Article 17 of Law … 342/2000 to undertakings that had been reorganised under Article 4 of Legislative Decree … 358/1997.’
|
183 Omjusteringsåtgärden enligt artikel 2.26 i lag 350/2003 hade endast kunnat jämföras med den omjusteringsåtgärd som följer av artikel 19 i lag 342/2000, genom vilken lagstiftaren även lät företag som är föremål för omorganisationer som genomförs enligt artikel 4 i lagstiftningsdekret nr 358/1997 dra fördel av omjusteringen enligt artikel 17 i lag 342/2000.”
|
|
66. It is apparent from those considerations that, in contrast to what is stated in the ground of appeal, the General Court did not give reasons which were unrelated to the contested decision since, in paragraphs 165, 173 and 186 of the judgment under appeal, it observed that the reference framework chosen by the Commission was the normal tax rules for profits and it was only to respond to the appellants’ arguments that it compared the tax scheme at issue and the general realignment scheme. On that issue, the appellants state, in point 15 of their reply in the proceedings before the Court of Justice, that those arguments were not submitted in the alternative. It follows that the General Court was required to respond to them.
|
66. Av dessa skäl framgår, i motsats till vad som anförts inom ramen för denna grund, att tribunalens motivering inte saknar samband med det omtvistade beslutet eftersom den i punkterna 165, 173 och 186 i den överklagade domen påpekade att den av kommissionen valda referensramen utgjordes av reglerna om normal beskattning av vinsterna och att det endast var för att besvara klagandenas argument som tribunalen gjorde en jämförelse mellan de omtvistade skattereglerna och reglerna om generell omjustering. Klagandena har i punkt 15 i sin replik till domstolen i detta avseende hävdat att denna argumentation inte anförts i andra hand. Härav följer att tribunalen var skyldig att ta ställning till densamma.
|
|
67. In addition, in paragraph 182 of the judgment under appeal, the General Court held that there was no need to compare the tax scheme at issue with the general realignment scheme, which was exactly what the appellants had maintained in points 98 to 100 of their application initiating proceedings before the General Court and as they point out in point 77 of their appeal. It is thus apparent that the appellants have been successful and that they have no legal interest in challenging the judgment under appeal on that issue.
|
67. Det ska dessutom påpekas att tribunalen i punkt 182 i den överklagade domen slog fast att de omtvistade skattereglerna inte kunde jämföras med reglerna om generell omjustering, vilket var just vad klagandena hade hävdat i punkterna 98–100 i deras ansökan till tribunalen och som de erinrat om i punkt 77 i överklagandet. Det förefaller således som om klagandena fått sina krav tillgodosedda och att de inte har något intresse av att angripa den överklagade domen på denna punkt.
|
|
68. Concerning the complaints that the General Court distorted the facts regarding a circular from the Italian Ministry of Finance and that it incorrectly declared inadmissible an item of evidence which the appellants produced at the stage of the reply, it must be observed that the reasoning at issue was expounded by the General Court in response to the appellants’ arguments that the tax scheme at issue had not conferred any economic advantage on them in the light of the general realignment scheme. However, it is apparent from point 101 of the application submitted to the General Court that those arguments were made solely in the alternative, in the event that the General Court were to hold that the tax scheme at issue was comparable to the general realignment scheme. That was not the case, as stated in paragraph 66 of this judgment.
|
68. Beträffande invändningarna att tribunalen missuppfattat omständigheterna gällande en rundskrivelse från det italienska finansministeriet och att tribunalen felaktigt avvisat bevisning som klagandena gett in i samband med sin replik, påpekar domstolen att tribunalen formulerade sin ifrågasatta motivering som svar på klagandenas argument att de omtvistade skattereglerna inte medfört någon ekonomisk fördel jämfört med reglerna om generell omjustering. Av punkt 101 i ansökan till tribunalen framgår emellertid att detta argument endast framförts i andra hand, för det fall tribunalen skulle komma fram till att de omtvistade skattereglerna kunde jämföras med reglerna om generell omjustering, vilket – som anges i punkt 66 i förevarande dom – inte var fallet.
|
|
69. It follows from all those considerations that the third ground of appeal must be declared in part inadmissible and in part unfounded.
|
69. Av vad ovan anförts följer att den tredje grunden för överklagandet till viss del inte kan upptas till prövning och i övrigt inte kan leda till bifall för överklagandet.
|
|
The fourth ground of appeal
|
Den fjärde grunden för överklagandet
|
|
Arguments of the parties
|
Parternas argument
|
|
70. The appellants criticise the General Court for having stated, in paragraph 193 of the judgment under appeal, that it was not important that the scheme for the transfer of assets under Law 218/1990 was made obligatory from the entry into force of Law 489/1993 since that scheme had been optional for the first three years it was applied.
|
70. Klagandena har hävdat att tribunalen i punkt 193 i den överklagade domen angav att det saknade betydelse att reglerna om apportegendom enligt lag 218/1990 blev tvingande i och med att lag 489/1993 trädde i kraft, eftersom dessa regler varit fakultativa under de tre första åren av deras tillämpning.
|
|
71. The appellants consider this reasoning to be flawed. They submit that it was the obligatory nature of the scheme for the transfer of assets under Law 218/1990 which led the Italian tax legislature to put in place a tax realignment scheme with payment of a substitute tax.
|
71. Klagandena anser att detta resonemang är felaktigt. Det var nämligen den tvingande karaktären av reglerna om tillskjutande av apportegendom enligt lag 218/1990 som föranledde den italienska lagstiftaren att införa reglerna om omjustering och betalning av en alternativskatt.
|
|
72. The Commission contends that that ground of appeal is inadmissible because it asks the Court to examine the facts. In the alternative, the ground of appeal is unfounded, as the appellants are relying on unverified assumptions.
|
72. Enligt kommissionen ska denna grund avvisas eftersom den innebär att domstolen ska pröva sakomständigheterna. I andra hand saknas stöd för grunden. Klagandena har baserat sig på obekräftade antaganden.
|
|
Findings of the Court
|
Domstolens bedömning
|
|
73. Before the General Court, the appellants claimed that, even if the tax scheme at issue had conferred an economic advantage on them, that advantage was not selective. In support of that contention, they stated that the companies to which the tax scheme at issue was applied, that is to say, the companies to which assets had been transferred under Law 218/1990, were in a different legal situation from that of the other companies to which assets had been transferred. That difference stemmed from the fact, inter alia, that restructurings in the banking sector were not carried out spontaneously but on the basis of a recommendation and then, after the entry into force of Law 489/1993, an obligation.
|
73. Klagandena hävdade vid tribunalen att även om det skulle antas att de omtvistade skattereglerna medfört en ekonomisk fördel för dem, så är denna fördel inte selektiv. De anförde till stöd för detta påstående att de bolag som kommer i åtnjutande av de omtvistade skattereglerna, det vill säga de bolag som tar emot apportegendom enligt lag 218/1990, befann sig i en annan rättslig situation än övriga mottagande bolag. Denna skillnad ska bland annat ha varit en följd av att omstruktureringarna i banksektorn inte skedde spontant utan på grundval av en rekommendation och, efter ikraftträdandet av lag 489/1993, på grundval av en skyldighet.
|
|
74. In rejecting those arguments that there was a difference between the two categories of companies to which assets had been transferred, the General Court, in paragraph 193 of the judgment under appeal, made the following finding:
|
74. Tribunalen avfärdade argumentet avseende skillnaden mellan de båda kategorierna av mottagande bolag med att i punkt 193 i den överklagade domen konstatera följande:
|
|
‘Accordingly, with regard to the fact that the scheme established by Law … 218/1990 was mandatory and that public credit institutions were therefore under an obligation to transfer their banking assets to joint stock companies …, it is sufficient to point out that that obligation arose only in 1993 … Before that obligation was introduced, Law … 218/1990 already recognised that the transfer of assets under that law by public credit institutions was neutral for tax purposes.’
|
”193 Vad beträffar den bindande karaktär som systemet enligt lag 218/1990 har, och således den skyldighet som åligger de offentliga bankerna att överföra sina banktillgångar till aktiebolag …, räcker det att konstatera att detta inte blev en skyldighet förrän år 1993 … . I lag 218/1990 föreskrevs emellertid skatteneutralitet för offentliga banker som överförde tillgångar inom ramen för denna lag redan innan denna skyldighet infördes.”
|
|
75. It is thus apparent that the General Court merely found that it had been possible for transfers of banking assets to joint stock companies under the system of fiscal neutrality to be carried out on a voluntary basis from the entry into force of Law 218/1990. Given those findings, the General Court was able to conclude that the appellants’ argument that the justification for the difference between the two categories of companies to which assets had been transferred resulted from the obligatory nature of the transfers of assets in the banking sector was irrelevant.
|
75. Tribunalen tycks således ha nöjt sig med konstaterandet att transaktionerna avseende apportegendom av banktillgångar till aktiebolag enligt reglerna om skatteneutralitet hade kunnat genomföras på frivillig och fakultativ grund efter ikraftträdandet av lag 218/1990. Med hänsyn till dessa konstateranden kunde tribunalen slå fast att sökandenas argument, att motiveringen av skillnaden mellan de två kategorierna av mottagande bolag var en följd av att transaktionerna avseende apportegendom inom banksektorn var tvingande, saknade relevans.
|
|
76. Consequently, the fourth ground of appeal is unfounded.
|
76. Överklagandet ska därmed inte bifallas på den fjärde grunden.
|
|
The fifth ground of appeal
|
Den femte grunden för överklagandet
|
|
Arguments of the parties
|
Parternas argument
|
|
77. The appellants criticise the General Court for having held, in paragraph 191 of the judgment under appeal, that the selectivity of the tax scheme at issue was proved by the fact that the Italian legislature had put in place, when drafting Law 342/2000, a uniform tax realignment scheme for the recognition of suspended gains arising as a result of company reorganisations under one or other of the systems of fiscal neutrality.
|
77. Klagandena har kritiserat tribunalen för att den i punkt 191 i den överklagade domen fann selektiviteten i de omtvistade skattereglerna bevisad av att den italienska lagstiftaren vid utarbetandet av lag 342/2000 hade infört enhetliga regler om skattemässig omjustering för att latenta värdeökningar till följd av omorganisationer enligt de ena eller de andra reglerna om skatteneutralitet skulle beaktas.
|
|
78. According to the appellants, it is apparent from the Court of Justice’s case-law that whether a tax measure is selective or not must be assessed in the light simply of its likely effects from a tax point of view and that the prior legal situation of the presumed beneficiary of the measure is not important. The General Court should not have relied on the situation prior to 2003.
|
78. Enligt klagandena framgår det av domstolens praxis att bedömningen av huruvida en skattebestämmelse är selektiv ska ske uteslutande med hänsyn till de skattemässiga verkningar som bestämmelsen kan få och att den tidigare rättsliga situationen för den som antas ha fördel av bestämmelsen saknar betydelse. Tribunalen skulle inte ha grundat sig på situationen före år 2003.
|
|
79. The Commission primarily contends that that ground of appeal is inadmissible in so far as the Court is being requested to assess the national law, which is an issue of fact. As to the substance, the Commission submits that even if, for the purposes of the application of Article 107 TFEU, it is not important whether the situation of the beneficiary of the measure is improved or worsened in relation to the state of the law prior to that measure, that does not mean that the General Court should not take into account the fact that certain situations were treated identically in the past.
|
79. Kommissionen har i första hand yrkat att grunden inte ska tas upp till sakprövning eftersom den innebär att domstolen ska bedöma den nationella rätten, vilket utgör en bevisfråga. Kommissionen har i sak anfört att även om det saknar betydelse för tillämpningen av artikel 107 FEUF att situationen för den som gynnas av en bestämmelse har förbättrats eller försämrats i förhållande till rättsläget före denna bestämmelse, innebär inte detta att tribunalen bör bortse från den omständigheten att vissa situationer tidigare behandlades på samma sätt.
|
|
Findings of the Court
|
Domstolens bedömning
|
|
80. As stated in paragraph 73 of this judgment, the appellants sought to establish that the companies to which assets had been transferred under Law 218/1990 were in a different legal situation from that of the other companies to which assets had been transferred.
|
80. Som påpekas i punkt 73 i förevarande dom, söker klagandena visa att de bolag som tagit emot apportegendom enligt lag 218/1990 befann sig i en annan rättslig situation än övriga mottagande bolag.
|
|
81. In contrast to what is stated in the ground of appeal, the General Court, in paragraph 191 of the judgment under appeal, did not conclude that the tax scheme at issue was selective but merely held that the tax realignment schemes of those two categories of companies under Law 342/2000 were uniform. In addition, the General Court relied on other grounds in order to decide that the two categories of companies were not in different situations.
|
81. I motsats till vad som anförts under den åberopade grunden fann inte tribunalen i punkt 191 i den överklagade domen att de omtvistade skattereglerna var selektiva, utan konstaterade endast att reglerna om skattemässig omjustering för dessa båda bolagskategorier var enhetliga enligt lag 342/2000. Tribunalen lade dessutom andra skäl till grund för sitt fastställande av att de båda bolagskategorierna inte befann sig i olika situationer.
|
|
82. It follows that the fifth ground of appeal is unfounded.
|
82. Härav följer att överklagandet inte ska bifallas på den femte grunden.
|
|
The first two grounds of appeal
|
De första två grunderna för överklagandet
|
|
Arguments of the parties
|
Parternas argument
|
|
83. By the first ground of appeal, the appellants criticise the General Court for having approved, immediately and without examining whether it was well founded, the Commission’s position according to which the transferring entities did not fall within the scope of the contested decision. They state that they claimed before the General Court that the tax scheme at issue was consistent with the inherent logic of the Italian tax system and that the companies to which assets had been transferred under Law 218/1990 were in a specific situation which was different from that of the companies to which assets had been transferred under Article 4 of Legislative Decree 358/1997.
|
83. Klagandena har som sin första grund hävdat att tribunalen godtog kommissionens ståndpunkt att de tillskjutande företagen inte omfattades av det omtvistade beslutet, utan att ha något stöd för detta och utan att ha undersökt om kommissionen hade fog för sin ståndpunkt. Enligt klagandena hävdade de vid tribunalen att de omtvistade skattereglerna utgjorde en logisk del av det italienska skattesystemet och att de bolag som tog emot apportegendom inom ramen för lag 218/1990 befann sig i en specifik och annorlunda situation jämfört med de bolag som tog emot apportegendom inom ramen för artikel 4 i lagstiftningsdekret 358/1997.
|
|
84. The appellants state that they had stressed that there was no inequality of treatment between the companies in the two categories. The tax misalignment scheme provided for in Article 4 of Legislative Decree 358/1997 could not lead to double taxation after the adoption of Legislative Decree 344/2003, which was not true of the scheme for capital gains accruing following transfers of assets under Law 218/1990.
|
84. Enligt klagandena betonade de att det inte förekom någon ojämlik behandling av bolagen i de båda kategorierna. De i artikel 4 i lagstiftningsdekret 358/1997 föreskrivna reglerna om skattemässig avvikelse kunde nämligen inte medföra någon dubbelbeskattning efter det att lagstiftningsdekret 344/2003 antagits, vilket däremot var fallet med reglerna för värdeökningar som uppkommit till följd av tillskjutande av apportegendom inom ramen för lag 218/1990.
|
|
85. In the second ground of appeal, the appellants state that they claimed before the General Court that the application of the tax scheme at issue only to companies and entities which had transferred assets under the system of fiscal neutrality established by Law 218/1990 was justified by the nature of the Italian tax system. At the time of the adoption of Law 350/2003, those companies and entities were the only ones at risk of double taxation of the capital gains relating to those transfers and the tax scheme at issue aimed specifically to neutralise that risk.
|
85. Klagandena har som sin andra grund uppgett att de vid tribunalen anförde att tillämpningen av de omtvistade skattereglerna på enbart bolag och företag som tillskjutit apportegendom enligt reglerna om skatteneutralitet i lag 218/1990 motiverades av det italienska skattesystemets art. När lag 350/2003 antogs var nämligen dessa bolag och företag de enda som riskerade att dubbelbeskattas för värdeökningar på denna apportegendom och de omtvistade skattereglerna avsåg just att neutralisera denna risk.
|
|
86. They submit that the General Court rejected those arguments solely on the basis that the contested decision concerned only companies to which assets had been transferred under Law 218/1990 and not the transferring entities. Thus, the General Court did not examine in sufficient depth whether the tax scheme at issue was justified by the nature and overall structure of the Italian tax system or whether it resulted directly from the founding or guiding principles of that tax system. The reasons stated for the contested decision are therefore inadequate. Moreover, the assessment of whether a State measure is selective or not should be carried out in the light of the objective pursued by it.
|
86. Tribunalen avfärdade dessa argument med hänvisning enbart till att det omtvistade beslutet endast berörde bolag som tagit emot apportegendom enligt lag 218/1990, och inte de tillskjutande företagen. Tribunalen kan därför inte tillräckligt ha undersökt huruvida de omtvistade skattereglerna motiverades av det italienska skattesystemets art eller allmänna struktur, eller huruvida detta framgick direkt av de principer som ligger till grund för eller styr detta skattesystem. Den överklagade domen är därför bristfälligt motiverad. För övrigt ska bedömningen av om en statlig åtgärd är selektiv göras med hänsyn till ändamålet med densamma.
|
|
87. According to the appellants, the tax realignment schemes providing for the payment of a substitute tax did not only have the aim of tax realignment, but also sought to ensure that capital gains were only taxed once. Consequently, the realignment schemes were justified only if the companies and entities which had transferred assets were at risk of double taxation.
|
87. Enligt klagandena var ändamålet med reglerna om betalning av en alternativskatt inte endast denna skattemässiga omjustering, utan de avsåg även att säkerställa att värdeökningarna endast beskattades en enda gång. Reglerna om omjustering kunde följaktligen endast motiveras om de mottagande bolagen och företagen riskerade att dubbelbeskattas.
|
|
88. That risk of double taxation disappeared in the case of companies which had transferred assets under Legislative Decree 358/1997 on the introduction of the ‘shareholding exemption’ scheme by a tax reform which entered into force with Legislative Decree 344/2003. As a result of the ‘shareholding exemption’ scheme, the system of fiscal neutrality put in place by Legislative Decree 358/1997 no longer gave rise to a risk of double taxation, but a single taxation of solely the recipient company. However, that risk continued to exist in respect of companies and entities which had transferred assets under Law 218/1990. That is why the tax realignment scheme was extended for those companies and entities.
|
88. Denna risk för dubbelbeskattning försvann för de bolag som tillskjutit apportegendom enligt lagstiftningsdekret 358/1997 vid införandet av reglerna om ”skattefria andelsinnehav” genom den skattereform som trädde i kraft med lagstiftningsdekret 344/2003. Reglerna om ”skattefria andelsinnehav” innebar att de regler om skatteneutralitet som infördes genom lagstiftningsdekret 358/1997 inte heller medförde någon risk för dubbelbeskattning utan ledde till en enkelbeskattning av det mottagande bolaget. Däremot kvarstod denna risk för de bolag och företag som tillskjutit apportegendom enligt lag 218/1999. Detta är skälet till varför reglerna om skattemässig omjustering förlängdes för dessa bolag och företag.
|
|
89. Contrary to the Commission’s submissions, Article 19 of Law 342/2000, in referring to Article 17 of that law, included the situation of companies to which assets had been transferred under Legislative Decree 358/1997 and also that of companies transferring assets. That is apparent from the actual wording of Article 17. The omission of a reference to Article 18 of Law 342/2000 means only that the transferring companies could not choose to pay of their own accord the higher value of the shareholding recorded following the transfer. Lastly, Article 18 concerned only companies which had carried out transfers and not transferring entities that were not in the legal form of a company.
|
89. I motsats till vad kommissionen har uppgett omfattade artikel 19 i lag 342/2000, genom den där förekommande hänvisningen till artikel 17 i samma lag, situationen för bolag som tagit emot apportegendom enligt lagstiftningsdekret 358/1997, men även situationen för tillskjutande bolag. Detta framgår av själva ordalydelsen i nämnda artikel 17. Avsaknaden av hänvisning till artikel 18 i lag 342/2000 innebär endast att tillskjutande bolag inte kunde välja att separat ”frigöra” det högre värdet på den andel som bokförts till följd av tillskjutandet av apportegendomen. Slutligen berörde nämnda artikel 18 endast tillskjutande bolag och inte företag som tillsköt apportegendom utan att ha den juridiska formen av bolag.
|
|
90. As regards the first ground of appeal, the Commission submits, as a preliminary point, that the entities which had transferred assets under Law 218/1990 have become banking foundations, which are neither credit institutions nor, in the majority of cases, undertakings, and which are not subject to the rules on State aid. They are subject to a tax system which is different from that of companies. Moreover, those banking foundations have no further link with the recipient companies.
|
90. När det gäller den första grunden har kommissionen inledningsvis gjort gällande att de företag som tillskjutit apportegendom enligt lag 218/1990 har omvandlats till bankstiftelser vilka varken utgör banker eller, i övervägande delen av fall, företag, och vilka inte omfattas av reglerna om statligt stöd. De är skattskyldiga enligt andra skatteregler än dem som gäller för bolagen. Dessa bankstiftelser har inte längre någon anknytning till de mottagande bolagen.
|
|
91. The General Court was correct to state that the contested decision did not concern those entities and that the fact that they may be taxed because of a risk of double taxation was not a fact such as to justify the grant of a selective advantage to the recipient companies. The General Court thus fully exercised its power of review.
|
91. Det var på goda grunder som tribunalen slog fast att det omtvistade beslutet inte rörde nämnda företag och att den omständigheten att de kan bli beskattade på grund av att det föreligger en risk för dubbelbeskattning inte utgör en omständighet som kan motivera att mottagande bolag beviljas en selektiv fördel. Tribunalen utövade alltså sin kontroll till fullo.
|
|
92. Furthermore, the appellants have not proved justification by the nature and overall structure of the Italian tax system. In any event, the Court of Justice could substitute its own grounds or reject, on the substance, the argument that the selectivity of the measure is justified by the nature and overall structure of the system.
|
92. Klagandena har inte heller bevisat att skattereglerna motiveras av det italienska skattesystemets art och struktur. Domstolen skulle i vilket fall som helst kunna ersätta motiveringen eller i sak avfärda uppfattningen att åtgärdens selektivitet motiveras av systemets art och struktur.
|
|
93. As regards the second ground of appeal, the Commission contends primarily that it is inadmissible. The appellants merely repeat their arguments at first instance without identifying the error of law allegedly committed by the General Court. The issues relating to national law constitute issues of fact in respect of which the General Court has exclusive jurisdiction. In the context of an appeal, a claim alleging an incorrect assessment of national law is thus inadmissible, unless that law has been fundamentally misread.
|
93. När det gäller den andra grunden har kommissionen i första hand yrkat att den inte ska tas upp till prövning. Klagandena har nämligen endast upprepat de argument som anfördes i första instans, utan att ange varför tribunalens rättstillämpning skulle vara felaktig. Frågorna avseende nationell rätt utgör bevisfrågor vilka endast får prövas av tribunalen. Vid ett överklagande är det alltså inte möjligt att pröva en invändning avseende en felaktig bedömning av den nationella rätten, utom i fall där tribunalen missuppfattat bevisningen.
|
|
94. In the alternative, the Commission claims that the second ground of appeal should be rejected. First, concerning the issue of whether the selectivity of the tax scheme at issue could have been justified by the inherent logic of the system, it disputes the appellants’ contention that the selective nature of a State measure must be evaluated having regard to that measure’s objective. That contention is contrary to the Court of Justice’s case-law. Moreover, the General Court did not merely state that the transferring entities were not concerned by the contested decision, but also pointed out that the fact that they might be taxed does not justify the recipient companies being granted an advantage.
|
94. Kommissionen har i andra hand yrkat att överklagandet ska ogillas såvitt avser den andra grunden. Vad för det första gäller frågan huruvida de omtvistade skattereglernas selektivitet kunde motiveras av systemets logik, har kommissionen bestritt klagandenas påstående om att en statlig åtgärds selektiva karaktär ska utvärderas med hänsyn till det ändamål som eftersträvas med åtgärden. Detta påstående strider mot domstolens praxis. Tribunalen nöjde sig inte heller med konstaterandet av att de tillskjutande företagen inte berördes av det omtvistade beslutet, utan fann även att den omständigheten att de kan beskattas inte motiverar beviljande av en fördel till mottagande bolag.
|
|
95. Furthermore, it submits that companies transferring assets in transactions other than those under Law 218/1990 never benefited from the tax realignment scheme. Article 19 of Law 342/2000 stated that the provisions of Article 17 of that law applied to companies to which assets had been transferred under Legislative Decree 358/1997. No reference was made to the provisions of Article 18 of that law, which related to transferring entities.
|
95. De bolag som tillsköt apportegendom vid andra transaktioner än de enligt lag 218/1990 omfattades för övrigt aldrig av reglerna om skattemässig omjustering. I artikel 19 i lag 342/2000 preciserades nämligen att bestämmelserna i artikel 17 i denna lag var tillämpliga på bolag som tog emot apportegendom enligt lagstiftningsdekret 358/1997. Det hänvisades inte till bestämmelserna i artikel 18 i nämnda lag, vilken avsåg de tillskjutande företagen.
|
|
Findings of the Court
|
Domstolens bedömning
|
|
96. By these grounds of appeal, the appellants criticise the General Court for not having exercised its power of review to examine whether the tax scheme at issue was justified by the nature and general scheme of the Italian tax system.
|
96. Klagandena har genom sina grunder hävdat att tribunalen inte genomförde sin kontroll för att utreda huruvida de omtvistade skattereglerna kunde motiveras eller ej av det italienska skattesystemets art och struktur.
|
|
97. It is apparent from paragraphs 124 to 130 and from paragraph 200 of the judgment under appeal that the appellants submitted that the tax scheme established in Articles 17 and 18 of Law 342/2000 was extended only in respect of companies and entities which took part in transfers of assets in exchange for shares under the system of fiscal neutrality provided for in Article 7(2) of Law 218/1990. They argued that, following the entry into force of Legislative Decree 344/2003 and the establishment of the special exemption regime known as ‘shareholding exemption’, the risk of double taxation disappeared for the companies and entities which carried out such transactions under the system of fiscal neutrality provided for in Article 4 of Legislative Decree 358/1997.
|
97. Av punkterna 124–130 och 200 i den överklagade domen framgår att klagandena hävdade att skattereglerna i artiklarna 17 och 18 i lag 342/2000 hade förlängts endast för de bolag och företag som deltagit i transaktioner avseende apportegendom i utbyte mot aktier enligt de regler om skatteneutralitet som föreskrivs i artikel 7.2 i lag 218/1990. Till följd av ikraftträdandet av lagstiftningsdekret 344/2003 och införandet av reglerna om ett särskilt undantagande, avseende ”skattefria andelsinnehav”, undanröjdes risken för dubbelbeskattning av bolag och företag som företagit sådana transaktioner enligt reglerna om skatteneutralitet i artikel 4 i lagstiftningsdekret 358/1997.
|
|
98. The Commission contended, as set out in paragraphs 150 to 152 of the judgment under appeal, that the entities which had transferred assets in transactions carried out under the scheme laid down by Law 218/1990 were no longer credit institutions and that, in the majority of cases, they were no longer undertakings. In respect of the risk of double taxation, the Commission observed that the entities which had transferred assets in transactions carried out under Legislative Decree 358/1997 had never benefited from the tax realignment scheme set out in Article 18 of Law 342/2000.
|
98. Som framgår av punkterna 150–152 i den överklagade domen hävdade kommissionen att de företag som tillskjutit apportegendom inom ramen för transaktioner enligt lag 218/1990 inte längre utgjorde banker och att det i de flesta fall inte längre rörde sig om företag. Beträffande risken för dubbelbeskattning påpekade kommissionen att de företag som tillskjutit apportegendom enligt lagstiftningsdekret 358/1997 aldrig hade omfattats av reglerna om skattemässig omjustering i artikel 18 i lag 342/2000.
|
|
99. The General Court responded to that line of argument in paragraphs 199 to 202 of the judgment under appeal as follows:
|
99. Tribunalen tog ställning till denna argumentation i punkterna 199–202 i den överklagad e domen och konstaterade följande:
|
|
‘199 Next, it is necessary to consider the [appellants’] complaint … alleging that the Commission was wrong to consider that the selective nature of the scheme established by Article 2(26) of Law … 350/2003 could not be justified by the inherent logic of the system.
|
”199 Tribunalen kommer nu att pröva sökandenas invändning … som avser att kommissionen gjorde en felaktig bedömning när den kom fram till att den selektiva karaktär som systemet enligt artikel 2.26 i lag 350/2003 har, inte kunde motiveras av systemets logik.
|
|
200 In that context, the applicants submit essentially … that the 2003 tax reform eliminated any risk of the double taxation of the gains arising on the transfer of assets under the system of fiscal neutrality established by Article 4 of Legislative Decree … 358/1997, namely the taxation of both the companies transferring and the companies in receipt of assets. On the other hand, that reform did not remove the risk of the double taxation of the gains arising in connection with the transfer of assets under the system of fiscal neutrality introduced by Law … 218/1990. The [appellants] maintain that that explains the decision of the Italian legislature to extend the realignment scheme under Articles 17 and 18 of Law … 342/2000 only to assets transferred in the context of Law … 218/1990.
|
200 Sökandena har i detta sammanhang gjort gällande … att skattereformen år 2003 eliminerade risken för dubbelbeskattning av kapitalvinster på tillgångar som överförts enligt systemet med skatteneutralitet enligt artikel 4 lagstiftningsdekret nr 358/1997, det vill säga beskattning av både det överlåtande bolaget och det övertagande bolaget. Skattereformen eliminerade däremot inte risken för dubbelbeskattning av kapitalvinster på tillgångar som överförts inom ramen för systemet med skatteneutralitet enligt lag 218/1990. Detta förklarar varför den italienska lagstiftaren valde att förlänga systemet för omjustering enligt artiklarna 17 och 18 i lag 342/2000 endast för överföringar som genomfördes inom ramen för lag 218/1990.
|
|
201 However, it should be recalled that the contested decision does not concern transferring entities but only banking establishments to which assets were transferred under Law … 218/1990 and the economic advantage reserved to those establishments by the scheme at issue. Consequently, the fact that the transferring entities under Law … 218/1990 might have been taxed because there was a possibility of double taxation cannot be a factor that justifies a selective advantage being conferred on recipient banks by means of Article 2(26) of Law … 350/2003.
|
201 Det angripna beslutet berör emellertid inte de överlåtande organen, utan endast de banker som förvärvade de tillgångar som överfördes enligt lag 218/1990, och det är endast med avseende på dessa banker som den omtvistade ordningen enligt beslutet inneburit en ekonomisk fördel. Den omständigheten att de överlåtande organen enligt lag 218/1990 följaktligen kan bli skyldiga att betala skatt på grund av att det finns en risk för dubbelbeskattning, utgör inte en omständighet som kan motivera att de övertagande bankerna åtnjuter en selektiv fördel genom artikel 2.26 i lag 350/2003.
|
|
202 The Commission was therefore correct to consider, at recital 105 in the preamble to the contested decision, that the scheme introduced by Article 2(26) of Law … 350/2003 conferred a selective advantage which had the effect of improving the competitiveness of credit institutions which were reorganised under Law … 218/1990 by comparison with other undertakings.’
|
202 Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den i skäl 105 i det angripna beslutet fann att det system som föreskrivs i artikel 2.26 i lag 350/2003 innebär en selektiv fördel som får till följd att konkurrenskraften för de banker som omfattas av omorganisationerna enligt lag 218/1990 förbättras i förhållande till andra företag.”
|
|
100. According to the Court’s case-law, however, State aid, as defined in the Treaty on the Functioning of the European Union, is a legal concept which must be interpreted on the basis of objective factors. For that reason, the European Union judicature must in principle and having regard both to the specific features of the case before it and to the technical or complex nature of the Commission’s assessments, carry out a comprehensive review as to whether a measure falls within the scope of Article 107(1) TFEU (see, inter alia, Case C‑83/98 P France v Ladbroke Racing and Commission [2000] ECR I‑3271, paragraph 25, and Case C‑487/06 P British Aggregates v Commission [2008] ECR I‑10515, paragraph 111).
|
100. Enligt domstolens praxis är begreppet statligt stöd, såsom det definieras i fördraget, av juridisk beskaffenhet och det ska tolkas utifrån objektiva kriterier. Av denna anledning ska unionsdomstolen, i princip och med beaktande av såväl de konkreta omständigheterna i målet som den tekniska eller komplicerade karaktären på de bedömningar som kommissionen har gjort, utöva en fullständig kontroll i frågor som avser huruvida en åtgärd faller inom tillämpningsområdet för artikel 107.1 FEUF (se bland annat dom av den 16 maj 2000 i mål C‑83/98 P, Frankrike mot Ladbroke Racing och kommissionen, punkt 25, och av den 22 december 2008 i mål C‑487/06, British Aggregates mot kommissionen, REG 2008, s. I‑10515, punkt 111).
|
|
101. Moreover, according to equally well-established case-law, the concept of State aid does not refer to State measures which differentiate between undertakings and which are, therefore, prima facie selective where that differentiation arises from the nature or the general scheme of the system of which they form part (see to that effect, inter alia, Adria‑Wien Pipeline and Wietersdorfer & Peggauer Zementwerke , paragraph 42; Portugal v Commission , paragraph 52; British Aggregates v Commission , paragraph 83; and Joined Cases C‑106/09 P and C‑107/09 P Commission and Spain v Government of Gibraltar and United Kingdom [2011] ECR I‑0000, paragraph 145).
|
101. Enligt fast rättspraxis gäller även att begreppet statligt stöd inte avser sådana statliga åtgärder som innebär att företag behandlas olika, och som således a priori är selektiva, när denna skillnad följer av arten av eller strukturen på det system som åtgärderna utgör en del av (se, för ett liknande resonemang, bland annat domarna i de ovannämnda målen Adria-Wien Pipeline och Wietersdorfer & Peggauer Zementwerke, punkt 42, Portugal mot kommissionen, punkt 52, British Aggregates mot kommissionen, punkt 83, och dom av den 15 november 2011 i de förenade målen C‑106/09 P och C‑107/09 P, kommissionen och Spanien mot Government of Gibraltar och Förenade kungariket, REU 2011, s. I‑0000, punkt 145).
|
|
102. It is apparent from those considerations that, in carrying out the necessary comprehensive review of the characterisation of the tax scheme at issue as State aid, the General Court had to examine whether the differentiation between undertakings arising from that scheme was due to the nature or general scheme of the tax system of which it formed part.
|
102. Av dessa överväganden följer att tribunalen, vid genomförandet av den fullständiga kontroll av klassificeringen av de omtvistade skattereglerna såsom statligt stöd som den hade att göra, skulle ha undersökt om den skillnad som gjordes mellan företagen till följd av dessa regler inte var en följd av arten av eller strukturen på det skattesystem som de utgjorde en del av.
|
|
103. Admittedly, the Court of Justice has held that judicial review is limited with regard to whether a measure comes within the scope of Article 107(1) TFEU, in a case where the appraisals by the Commission are technical or complex in nature (see, inter alia, France v Ladbroke Racing and Commission , paragraph 25, and British Aggregates v Commission , paragraph 114). However, the General Court did not find that this was the case here.
|
103. Visserligen har domstolen slagit fast att domstolsprövningen avseende huruvida en åtgärd omfattas av tillämpningsområdet för artikel 107.1 FEUF är begränsad när kommissionens bedömning är av teknisk eller komplicerad art (se, bland annat, domarna i de ovannämnda målen Frankrike mot Ladbroke Racing och kommissionen, punkt 25, och British Aggregates mot kommissionen, punkt 114). Tribunalen konstaterade dock inte att så var fallet i det överklagade målet.
|
|
104. Thus, by merely observing that the contested decision did not concern the transferring entities without considering the tax realignment scheme in its entirety, and without having assessed the appellants’ and the Commission’s arguments, the General Court erred in law by failing to carry out a comprehensive review as to whether the tax scheme at issue came within the scope of Article 107(1) TFEU (see, to that effect, British Aggregates v Commission , paragraph 115).
|
104. Tribunalen nöjde sig med att fastställa att det omtvistade beslutet inte rörde de tillskjutande företagen och den prövade inte reglerna om skattemässig omjustering i deras helhet och tog heller inte ställning till klagandenas eller kommissionens argument, varför den gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att inte göra en fullständig kontroll beträffande frågan huruvida de omtvistade skattereglerna omfattades av tillämpningsområdet för artikel 107.1 FEUF (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet British Aggregates mot kommissionen, punkt 115).
|
|
105. The judgment under appeal must therefore be set aside to the extent that it infringed Article 107(1) TFEU.
|
105. Den överklagade domen ska därmed upphävas eftersom den strider mot artikel 107.1 FEUF.
|
|
The action before the General Court
|
Talan vid tribunalen
|
|
106. Pursuant to the first paragraph of Article 61 of the Statute of the Court of Justice, if the Court quashes the decision of the General Court it may itself give final judgment in the matter, where the state of the proceedings so permits.
|
106. I artikel 61 första stycket i domstolens stadga föreskrivs att Europeiska unionens domstol, efter att ha upphävt tribunalens avgörande, själv slutligt kan avgöra tvisten om denna är färdig för avgörande.
|
|
107. In the present case, the state of the proceedings is such that judgment can be given on that point and it is necessary to examine the plea put forward at first instance by the appellants, alleging that the tax scheme at issue was justified by the nature and general scheme of the Italian tax system, in order to ascertain whether the forms of order sought at first instance by the appellants may be granted.
|
107. I förevarande fall är tvisten färdig för avgörande på denna punkt och domstolen ska därför pröva den grund som klagandena åberopade i första instans, avseende att de omtvistade skattereglerna motiverades av arten eller strukturen i det italienska skattesystemet, i syfte att pröva huruvida klagandenas yrkanden i första instans ska bifallas på denna grund.
|
|
Arguments of the parties
|
Parternas argument
|
|
108. The appellants claimed that the extension of the realignment scheme reserved to companies to which assets had been transferred under Law 218/1990 could not confer any selective advantage on those companies in relation to the normal rules for the taxation of profits since that special treatment was justified by the structure of the Italian tax system.
|
108. Klagandena har hävdat att förlängningen av de regler om omjustering som endast gällde bolag vilka tagit emot apportegendom enligt lag 218/1990 inte kunde medföra någon selektiv fördel för dessa bolag i jämförelse med ordinarie regler om beskattning av vinster eftersom denna särskilda behandling motiverades av det italienska skattesystemets struktur.
|
|
109. First, according to the appellants, the reform of corporation tax, which entered into force with Legislative Decree 344/2003, removed any risk of economic double taxation of gains arising on the transfer of assets pursuant to Article 4 of Legislative Decree 358/1997. More specifically, there was no longer a risk that transferring companies would be taxed on those gains as a gain on the shares received in consideration for the assets transferred, and that the recipient companies would be taxed on those gains as a gain on the assets transferred.
|
109. Enligt klagandena gäller för det första att den reform av inkomstskatten för juridiska personer som trädde i kraft genom lagstiftningsdekret 344/2003 eliminerade all risk för ekonomisk dubbelbeskattning av värdeökningar på apportegendom som tillskjutits med tillämpning av artikel 4 i lagstiftningsdekret 358/1997. Närmare bestämt upphörde risken för att dessa värdeökningar beskattades i de tillskjutande bolagen såsom en värdeökning på de aktier som erhölls som vederlag för apportegendomen, och därefter i de mottagande bolagen såsom en värdeökning på denna egendom.
|
|
110. The ‘shareholding exemption’ scheme exempted 95% of the gains accruing on the disposal of shares, including in respect of shares received in exchange for transfers of assets carried out under the system of fiscal neutrality established in Article 4 of Legislative Decree 358/1997.
|
110. Reglerna om ”skattefria andelsinnehav” ledde nämligen till att 95 procent av de värdeökningar som realiserats till följd av överlåtelsen av aktierna, inklusive de som erhållits i utbyte mot den apportegendom som tillskjutits enligt de regler om skatteneutralitet som gällde enligt artikel 4 i lagstiftningsdekret 358/1997, undantogs från beskattning.
|
|
111. By contrast, the reform of corporation tax did not eliminate that risk of double taxation of the gains accruing from assets transferred under Article 7 of Law 218/1990. The transferring entities which had disposed of all their assets could therefore no longer be characterised as trading organisations and could not benefit from the ‘shareholding exemption’ scheme. Furthermore, those entities remained subject to corporation tax in respect of the reserve to which they had appropriated the difference between the book value of the shares received and their cost for tax purposes if they distributed that reserve to their members.
|
111. Däremot ledde inte reformen av inkomstskatten för juridiska personer till att risken för dubbelbeskattning av värdeökningar på apportegendom som tillskjutits enligt artikel 7 i lag 218/1990 undanröjdes. De tillskjutande företag som hade överlåtit samtliga sina tillgångar hade nämligen på grund härav förlorat sin egenskap av näringsdrivande associationer och kunde inte utnyttja reglerna om ”skattefria andelsinnehav”. Dessa företag förblev för övrigt skattskyldiga till inkomstskatt för juridiska personer för vilken de avsatt skillnaden mellan det bokförda värdet på erhållna aktier och den skattemässiga kostnaden för dessa för det fall de skulle dela ut denna avsättning till sina delägare.
|
|
112. The decision to extend the tax realignment scheme only for companies to which assets had been transferred under Law 218/1990 can be explained by the fact that only under that scheme was it still possible for gains to be liable to double taxation after the entry into force of the reform of corporation tax. The tax scheme at issue was necessary to allow recipient companies to exit the system of fiscal neutrality.
|
112. Valet att endast förlänga reglerna om skattemässig omjustering för de bolag som tagit emot apportegendom inom ramen för lag 218/1990 förklaras av att det endast var dessa regler som fortfarande kunde leda till dubbelbeskattning av värdeökningarna efter att reformen av inkomstskatten för juridiska personer hade trätt i kraft. De omtvistade skattereglerna var nödvändiga för att de mottagande bolagen skulle kunna lämna regelverket avseende skatteneutralitet.
|
|
113. Secondly, the appellants claimed that the differences in the rates of substitute tax laid down in Article 2(25) of Law 350/2003 and in the tax scheme at issue respectively were justified by different origin of the misalignments between the book values and the values for tax purposes, which could be eliminated under each of those two schemes.
|
113. Klagandena har för det andra hävdat att de skillnader i skattesats avseende alternativskatten som föreskrivs i artikel 2.25 i lag 350/2003 och i de omtvistade skattereglerna motiverades av de olika upphoven till den avvikelse av de skattemässiga värdena från de bokförda värdena som kan elimineras med hjälp av de båda regelverken.
|
|
114. The realignment scheme for transfers of assets made under the scheme established by Law 218/1990 only enabled misalignments arising from a system of partial fiscal neutrality to be eliminated whereas under the general realignment scheme all misalignments could be eliminated. The rate of tax was fixed to take into account the fact that the transfers of assets had given rise to the payment of a tax of 15% on the gain realised during that transaction. The application of a higher rate of tax in the general realignment scheme than in the tax scheme at issue is balanced out by the fact that those which benefited from the former scheme did not need to pay the tax which those which benefited from the latter scheme paid. By retaining the realignment scheme for the benefit of solely the recipient companies, the Italian Government clearly showed that it did not consider the situation of those companies to be equivalent.
|
114. Genom reglerna om omjustering för överföring av tillgångar enligt bestämmelserna i lag 218/1990 kunde nämligen endast avvikelse till följd av regler om partiell skatteneutralitet elimineras, medan reglerna om generell omjustering medgav att samtliga avvikelser eliminerades. Med fastställandet av skattesatsen beaktades att transaktionerna avseende apportegendom hade lett till att en skatt på 15 procent betalades på den värdeökning som realiserats vid denna transaktion. Tillämpningen av en högre skattesats enligt reglerna om generell omjustering än enligt de omtvistade skattereglerna motsvaras av att de som omfattas av de förstnämnda reglerna inte behövde betala den skatt som de som omfattas av de sistnämnda reglerna hade att erlägga. Genom att bibehålla dessa regler om omjustering enbart till förmån för de tillskjutande bolagen, visade den italienska regeringen tydligt att den inte ansåg att situationen för dessa företag var likvärdig.
|
|
115. The Commission submits that the contested decision does not concern entities which transferred assets under Law 218/1990 and which have become banking foundations. In the majority of cases, they are entities which are not subject to the State aid rules.
|
115. Kommissionen har gjort gällande att det omtvistade beslutet inte rör de företag som tillskjutit apportegendom enligt lag 218/1990 vilka omvandlats till bankstiftelser. I flertalet fall rör det sig om associationer som inte omfattas av reglerna om statliga stöd.
|
|
116. So far as concerns the effects of the entry into force of the reform of corporation tax, the Commission points out that the companies which transferred assets under the scheme referred to in Article 4 of Legislative Decree 358/1997 never benefited from the tax realignment scheme provided for in Article 18 of Law 342/2000 and reserved to those entities.
|
116. Vad gäller verkningarna av att reformen av inkomstskatten för juridiska personer trädde i kraft, har kommissionen påpekat att de bolag som tillsköt apportegendom enligt reglerna i artikel 4 i lagstiftningsdekret 358/1997 aldrig omfattades av de regler om skattemässig omjustering som föreskrevs i artikel 18 i lag 342/2000 och som förbehölls nämnda associationer.
|
|
117. According to the Commission, it is illogical to consider in the same way the tax treatment applicable to two subjects between which there is no further link, as is the case with banking foundations, or of which one holds only a minority shareholding in the capital of the other.
|
117. Enligt kommissionen vore det ologiskt att betrakta den skattemässiga behandling som är tillämplig på två subjekt som inte längre har någon anknytning till varandra, såsom bankstiftelserna, eller av vilka den ena endast äger en minoritetsandel i det andra subjektet, på samma sätt.
|
|
118. As regards the comparison between the tax scheme at issue and the general realignment scheme, the appellants’ arguments are contrived and unfounded. Under Article 19 of Law 342/2000, the tax rates for realignments carried out in respect of transfers of assets pursuant to Article 4 of Legislative Decree 358/1997 and those laid down for the purposes of realignments carried out in respect of transfers of assets under the scheme established by Law 218/1990 were identical for a number of years, from which it follows that the reduced rate is not justified by the taxation of the capital gain at the rate of 15% when the transfer under the latter scheme was made.
|
118. Vad gäller jämförelsen mellan de omtvistade skattereglerna och reglerna om generell omjustering är klagandenas argument konstlade och ogrundade. Enligt artikel 19 i lag 342/2000 är skattesatserna för omjustering avseende apportegendom som tillskjutits enligt artikel 4 i lagstiftningsdekret 358/1997 och skattesatserna för omjustering avseende apportegendom som tillskjutits enligt reglerna i lag 218/1990 identiska under flera år, vilket visar att den reducerade skattesatsen inte var motiverad av beskattningen till 15 procent av värdeökningen vid tillskjutandet av apportegendomen inom ramen för de andra reglerna.
|
|
119. Lastly, the Commission states that the realignments are opportunities offered and not obligations, and therefore are not a necessary complement to the misalignment schemes.
|
119. Kommissionen har slutligen preciserat att transaktionerna avseende omjustering utgör en möjlighet som erbjuds, och inte någon skyldighet, och de utgör alltså inte ett nödvändigt komplement till reglerna om avvikelse.
|
|
Findings of the Court
|
Domstolens bedömning
|
|
120. As set out in paragraph 101 of this judgment, the concept of State aid does not refer to State measures which differentiate between undertakings and which are, therefore, prima facie selective where that differentiation arises from the nature or the general scheme of the system of which they form part.
|
120. Som domstolen erinrat om i punkt 101 i förevarande dom avser inte begreppet statligt stöd statliga åtgärder som leder till skillnader mellan företag och som följaktligen a priori är selektiva, när dessa skillnader följer av arten och strukturen av det system i vilket de ingår.
|
|
121. It is for the Member State which has introduced such a differentiation between undertakings in relation to charges to show that it is actually justified by the nature and general scheme of the system in question (Case C‑159/01 Netherlands v Commission [2004] ECR I‑4461, paragraph 43; C‑279/08 P Commission v Netherlands [2011] ECR I‑0000, paragraph 77; and Commission and Spain v Government of Gibraltar and United Kingdom , paragraph 146).
|
121. Det ankommer på den medlemsstat som har infört sådana skillnader mellan företagen i fråga om pålagor, att visa att dessa verkligen motiveras av det aktuella systemets art och struktur (dom av den 29 april 2004 i mål C‑159/01, Nederländerna mot kommissionen, REG 2004, s. I‑4461, punkt 43, av den 8 september 2011 i mål C‑279/08 P, kommissionen mot Nederländerna, REU 2011, s. I‑0000, punkt 77, samt domen i det ovannämnda målet kommissionen och Spanien mot Government of Gibraltar och Förenade kungariket, punkt 146).
|
|
122. It is apparent from points 62 and 106 of the grounds of the contested decision that the Italian Government argued during the administrative procedure that the tax scheme at issue was a mere repetition of the scheme enacted under Law 342/2000, which did not involve State aid as it applied to realised gains deriving from all company restructurings.
|
122. Av punkterna 62 och 106 i skälen till det omtvistade beslutet framgår att den italienska regeringen under det administrativa förfarandet hävdade att de omtvistade skattereglerna endast var en upprepning av de regler som införts genom lag 342/2000, vilka inte innefattade statligt stöd, då de tillämpades på värdeökningar som realiserats till följd av någon form av omstrukturering av bolag.
|
|
123. According to that government, the scheme provided for in Article 2(25) of Law 350/2003 generalised the opportunity to realign the values for tax purposes by its implied reference to Article 14 of Law 342/2000, which concerned all misalignments arising from company reorganisations implemented under Legislative Decree 358/1997.
|
123. Enligt denna regering innebar de regler som föreskrevs i artikel 2.25 i lag 350/2003 en generalisering av möjligheten att omjustera de skattemässiga värdena genom den implicita hänvisningen till artikel 14 i lag 342/2000, vilken avsåg alla avvikelser till följd av de omstruktureringar av bolag som genomfördes med tillämpning av lagstiftningsdekret 358/1997.
|
|
124. In points 68 and 69 of the grounds of the contested decision, it is explained that, according to the Italian Government, the application, on the one hand, of Article 2(25) of Law 350/2003 and, on the other hand, of the tax scheme at issue resulted in a taxation of capital gains which was practically identical.
|
124. I punkterna 68 och 69 i skälen till det omtvistade beslutet preciseras att enligt den italienska regeringen leder tillämpningen av dels artikel 2.25 i lag 350/2003, dels av de omtvistade skattereglerna, till en i stort sett identisk beskattning av värdeökningarna.
|
|
125. Points 64 to 66 of the grounds of the contested decision also show that the Italian Government took the view that the realignment scheme provided for following transfers of assets in exchange for shares carried out in the context of the restructuring of the banking sector implemented by Law 218/1990 was justified by the very nature of those transactions and by the fact that the fiscal neutrality provided for in respect of those reorganisations was only partial. The system of partial fiscal neutrality was justified by the desire to facilitate the privatisation of certain credit institutions while avoiding granting them unnecessary advantages.
|
125. Av punkterna 64–66 i skälen till det omtvistade beslutet framgår även att den italienska regeringen bedömde att reglerna om omjustering till följd av tillskjutandet av apportegendom i utbyte mot aktier som skedde inom ramen för de omstruktureringar inom banksektorn som genomfördes med stöd av lag 218/1990, var motiverade av själva arten av dessa transaktioner och av det faktum att den skatteneutralitet som föreskrevs för dessa omstruktureringar endast var partiell. Reglerna om partiell skatteneutralitet motiverades av strävan att underlätta privatiseringen av vissa banker och samtidigt undvika att de gavs obehöriga fördelar.
|
|
126. It follows, first, that during the administrative procedure the Italian Government justified the system of partial neutrality or partial tax misalignment put in place by Law 218/1990 by the specific nature of that system and, secondly, that Law 350/2003 generalised the opportunity to realign the values for tax purposes of the assets transferred and the shares received in exchange for the payment of a substitute tax on the gains accruing from that realignment.
|
126. Härav följer dels att den italienska regeringen under det administrativa förfarandet motiverade reglerna om partiell skatteneutralitet eller skattemässig avvikelse som infördes genom lag 218/1990 med dessa reglers specifika karaktär, dels att lag 350/2003 innebar en generalisering av möjligheten att omjustera de skattemässiga värdena på apportegendom och aktierna mot erläggandet av en alternativskatt på de värdeökningar som uppstått vid denna omjustering.
|
|
127. It is also apparent from an examination of the Italian legislation that two different systems of fiscal neutrality in respect of gains realised following transfers of assets between companies were successively put in place, one in the context of the restructuring of the banking sector and the other in the context of transfers of assets in exchange for shares carried out between other companies.
|
127. Undersökningen av den italienska lagstiftningen utvisar också att det skedde ett successivt införande av två olika regelverk för neutral beskattning av de värdeökningar som realiserades till följd av att apportegendom tillsköts mellan bolag, det ena inom ramen för omstruktureringar av banksektorn och det andra inom ramen för tillskjutande av apportegendom i utbyte mot aktier som skedde mellan övriga bolag.
|
|
128. Subsequently, the Italian legislature introduced, by Legislative Decree No 41 of 23 February 1995, cited in paragraph 17 of this judgment, a tax realignment scheme solely for gains accruing from transfers of assets in exchange for shares carried out in the context of the restructuring of the banking sector.
|
128. Den italienska lagstiftaren införde därefter genom ovan i punkt 17 nämnda lagstiftningsdekret 41/1995 av den 23 februari 1995 regler om skattemässig omjustering som endast var tillämpliga på värdeökningar som genererats vid tillskjutande av apportegendom i utbyte mot aktier i samband med omstruktureringar i banksektorn.
|
|
129. Article 17 of Law 342/2000 provided for the opportunity, for companies to which assets had been transferred following transactions carried out under Law 218/1990, to realign the value for tax purposes of those contributions provided they paid a substitute tax with different rates depending on whether they were realigning the value for tax purposes of the assets and the shares, or simply realigning the value for tax purposes of the assets. The same scheme was applicable, under Article 19 of that law, to all companies to which assets had been transferred in exchange for shares under the system of fiscal neutrality established by Legislative Decree 358/1997.
|
129. I artikel 17 i lag 342/2000 föreskrevs en möjlighet för de bolag som tagit emot apportegendom enligt lag 218/1990 att omjustera det skattemässiga värdet på denna apportegendom mot erläggandet av en alternativskatt till en skattesats som varierade beroende på om bolagen omjusterade det skattemässiga värdet på egendomen och aktierna eller endast det skattemässiga värdet på egendomen. Samma regler var enligt artikel 19 i denna lag tillämpliga på samtliga bolag som tagit emot apportegendom i utbyte mot aktier enligt reglerna om skatteneutralitet i lagstiftningsdekret 358/1997.
|
|
130. Consequently, in adopting Law 342/2000, the Italian legislature intended to put in place a single scheme for the realignment of the value of assets for tax purposes, regardless of in what context the transfer took place. That single realignment scheme was extended pursuant to Article 3(11) of Law 448/2001.
|
130. Genom att anta lag 342/2000 avsåg den italienska lagstiftaren följaktligen att införa regler om en enda omjustering av det skattemässiga värdet på egendomen, oavsett ramen för tillskjutandet av apportegendomen. Dessa regler om en enda omjustering förlängdes med tillämpning av artikel 3.11 i lag 448/2001.
|
|
131. In point 89 of the grounds of the contested decision, the Commission acknowledged that those realignment schemes provided for in Laws 342/2000 and 448/2001, which allowed the gains realised to be recognised by payment of a substitute tax set at the same level for all the undertakings concerned, were, upon analysis, general tax measures justified by the inherent logic of the Italian tax system.
|
131. I punkt 89 i skälen till det omtvistade beslutet tillstod kommissionen att dessa regler om omjustering i lag 342/2000 och lag 448/2001, enligt vilka värdeökningar som realiserats mot påförande av en enhetlig alternativskatt för samtliga företag beaktas, bedömdes som generella skatteåtgärder vilka motiverades av logiken i det italienska skattesystemet.
|
|
132. However, Law 350/2003 extended only the scheme established by Article 17 of Law 342/2000 and not that established by Article 19 of that law. It follows that only the companies to which assets had been transferred following transactions carried out under Law 218/1990 were able to continue to realign the value for tax purposes of those assets with their book value by payment of a substitute tax. The other companies to which assets had been transferred under the system of fiscal neutrality established by Article 4 of Legislative Decree 358/1997 could no longer realign the values for tax purposes of those assets by payment of that tax.
|
132. Med lag 350/2003 förlängdes endast tillämpligheten av reglerna i artikel 17 i lag 342/2000 och inte reglerna i artikel 19 i denna lag. Härav följer att endast de bolag som tog emot apportegendom enligt lag 218/1990 kunde fortsätta att omjustera det skattemässiga värdet på denna egendom till dess bokförda värde mot att de betalade en alternativskatt. Övriga bolag som tagit emot apportegendom enligt reglerna om skatteneutralitet i artikel 4 i lagstiftningsdekret 358/1997 kunde inte längre omjustera det skattemässiga värdet på denna egendom mot erläggande av denna skatt.
|
|
133. As mentioned in paragraphs 123 and 124 of this judgment, the Italian Government stated, during the administrative procedure, that Article 2(25) of Law 350/2003 generalised the opportunity to realign the values for tax purposes by its implied reference to Article 14 of Law 342/2000 and that the tax paid pursuant to that provision was practically equivalent to that paid pursuant to the tax scheme at issue.
|
133. Som det erinrats om i punkt 122 i förevarande dom, preciserade den italienska regeringen inom ramen för det administrativa förfarandet att artikel 2.25 i lag 350/2003 innebar att möjligheten att omjustera de skattemässiga värdena blev generell genom den implicita hänvisningen till artikel 14 i lag 342/2000, och att den skatt som erlagts med tillämpning av denna bestämmelse nästan motsvarade den skatt som erlagts med tillämpning av de omtvistade skattereglerna.
|
|
134. It must, however, be stated that the scheme set out in Article 14 existed at the same time as that referred to in Articles 17 and 19 of Law 342/2000 and it cannot therefore be seen as the extension of the scheme established by Article 19. The scheme provided for in Article 14 of Law 342/2000 is not equivalent to that stemming from Article 17 of that law since it is only aimed at the realignment of certain assets and the difference between the rates of tax on the gains under Article 14 depends on whether or not the revalued asset is depreciable and not on whether the realignment affects only assets or assets and shares, as set out in Article 17.
|
134. Det ska emellertid konstateras att de regler som föreskrivs i artikel 14 redan existerade parallellt med dem i artiklarna 17 och 19 i lag 342/2000 och alltså inte kan anses utgöra en förlängning av reglerna i nämnda artikel 19. Det ska dessutom påpekas att de regler som föreskrivs i artikel 14 i lag 342/2000 inte är likvärdiga med de regler som följer av artikel 17 i denna lag, eftersom de endast avser omjusterande beträffande viss egendom och skillnaden mellan de skattesatser för värdeökningarna som föreskrivs däri avgörs av huruvida den omvärderade egendomen är avskrivningsbar eller ej, och inte av att omjusterandet endast berör egendomen i sig eller egendomen och aktierna, såsom föreskrivs i nämnda artikel 17.
|
|
135. The appellants submit that the continuance, by the tax scheme at issue, of the scheme established by Article 17 of Law 342/2000, which benefited only the companies to which assets had been transferred under the scheme established by Law 218/1990, is linked to the fact that, from the entry into force of the tax reform established by Legislative Decree 344/2003 and the ‘shareholding exemption’ scheme put in place by that reform, there was no longer any risk of double taxation of gains following transfers of assets in exchange for shares carried out under the system of fiscal neutrality established by Legislative Decree 358/1997. This was because the transferring companies which had received shares in exchange were exempt from tax on 95% of the gains accruing following disposals of shares.
|
135. Klagandena har gjort gällande att bibehållandet genom de omtvistade skattereglerna av reglerna i artikel 17 i lag 342/2000 enbart till förmån för de bolag som tar emot apportegendomen enligt reglerna i lag 218/1990 har att göra med att det från och med ikraftträdandet av skattereformen i lagstiftningsdekret 344/2003 och reglerna om ”skattefria andelsinnehav”, som infördes genom denna reform, inte längre förelåg någon risk för dubbelbeskattning av värdeökningar till följd av tillskjutande av apportegendom i utbyte mot aktier som skedde enligt reglerna om skatteneutralitet i lagstiftningsdekret 358/1997, eftersom de tillskjutande bolagen vilka erhållit aktier som vederlag åtnjöt skattefrihet för 95 procent av de värdeökningar som uppkommit vid överlåtelsen av aktier.
|
|
136. Nevertheless, it is apparent from points 66 to 68 of the grounds of the contested decision that the Italian Government justified the tax scheme at issue by stating that it was the necessary complement of the system of partial fiscal neutrality established by Law 218/1990 and that it gave rise to taxation which was practically identical to that following from the application of Article 2(25) of Law 350/2000. The explanations provided by that government do not show that the failure to extend the scheme provided fo r in Article 19 of Law 342/2000 is attributable to the fact that the companies which had transferred assets under the scheme laid down in Legislative Decree 358/1997 benefited thereafter from the ‘shareholding exemption’ scheme, whereas the companies and entities which had transferred assets in exchange for shares under Law 218/1990 were taxed, upon realignment, in the case of both the transferring entity and the recipient company.
|
136. Det framgår emellertid av punkterna 66–68 i skälen till det omtvistade beslutet att den italienska regeringen motiverade de omtvistade skattereglerna genom att precisera att dessa utgjorde ett nödvändigt komplement till reglerna om partiell skatteneutralitet i lag 218/1990 och att de gav upphov till en beskattning som var i stort sett identisk med den som följde av en tillämpning av artikel 2.25 i lag 350/2003. Av denna regerings förklaringar framgår inte att beslutet att inte förlänga tillämpligheten av reglerna i artikel 19 i lag 342/2000 skulle förklaras av att de bolag som tillskjutit apportegendom enligt reglerna i lagstiftningsdekret 358/1997 hädanefter omfattades av reglerna om ”skattefria andelsinnehav”, medan en beskattning för de bolag och företag som tillskjutit apportegendom i utbyte mot aktier enligt lag 218/1990 skedde i samband med omjusterandet i det tillskjutande företaget och i det mottagande bolaget.
|
|
137. Thus the tax scheme at issue, which the Italian Government acknowledged conferred a tax advantage on companies to which assets had been transferred under Law 218/1990, does not appear to be justified by the inherent logic of the Italian tax system.
|
137. De omtvistade skattereglerna, som enligt den italienska regeringen förvisso ger en skattefördel till de bolag som tagit emot apportegendom enligt lag 218/1990, tycks alltså inte ha varit motiverade av logiken i det italienska skattesystemet.
|
|
138. The plea alleging that the tax scheme at issue is justified by the inherent logic of the Italian tax scheme must be rejected.
|
138. Domstolen konstaterar att talan inte ska bifallas på den grunden att de omtvistade skattereglerna är motiverade av logiken i det italienska skattesystemet.
|
|
139. Consequently, the action must be dismissed.
|
139. Talan ska följaktligen ogillas.
|
|
Costs
|
Rättegångskostnader
|
|
140. Under the first paragraph of Article 122 of the Rules of Procedure, where the appeal is well founded and the Court itself gives final judgment in the case, it is to make a decision as to costs. Under Article 69(2) of those rules, applicable to appeal proceedings by virtue of Article 118 thereof, the unsuccessful party is to be ordered to pay the costs if they have been applied for in the successful party’s pleadings.
|
140. I artikel 122 första stycket i rättegångsreglerna föreskrivs att domstolen, när överklagandet bifalls och domstolen avgör målet slutligt, ska besluta om rättegångskostnaderna. Enligt artikel 69.2 i samma rättegångsregler, som enligt artikel 118 i samma regelverk ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
|
|
141. In the present case, since the appeal of BNP Paribas and BNL was upheld in part, it is appropriate to rule that both BNP Paribas and BNL and the Commission are to bear the costs which they have incurred before the Court.
|
141. BNP Paribas och BNL:s överklagande i förevarande mål har delvis bifallits, varför såväl BNP Paribas och BNL som kommissionen ska bära sina respektive rättegångskostnader vid domstolen.
|
|
142. Moreover, since the appellants’ action against the contested decision was unfounded and the Commission has applied for costs, BNP Paribas and BNL must be ordered to pay the costs incurred before the General Court.
|
142. Eftersom klagandenas talan mot det omtvistade beslutet är ogrundad och kommissionen har yrkat att BNP Paribas och BNL ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i målet vid tribunalen, ska detta yrkande bifallas.
|