In Case C‑337/10,

I mål C‑337/10,

REFERENCE for a preliminary ruling under Article 267 TFEU from the Verwaltungsgericht Frankfurt am Main (Germany), made by decision of 25 June 2010, received at the Court on 7 July 2010, in the proceedings

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Verwaltungsgericht Frankfurt am Main (Tyskland) genom beslut av den 25 juni 2010, som inkom till domstolen den 7 juli 2010, i målet

Georg Neidel

Georg Neidel

v

mot

Stadt Frankfurt am Main,

Stadt Frankfurt am Main,

THE COURT (Fifth Chamber),

meddelar

composed of M. Safjan, President of the Chamber, E. Levits (Rapporteur) and A. Borg Barthet, Judges,

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

Advocate General: V. Trstenjak,

sammansatt av avdelningsordföranden M. Safjan samt domarna E. Levits (referent) och A. Borg Barthet,

Registrar: A. Impellizzeri, Administrator,

generaladvokat: V. Trstenjak,

having regard to the written procedure and further to the hearing on 8 March 2012,

justitiesekreterare: handläggaren A. Impellizzeri,

after considering the observations submitted on behalf of:

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 8 mars 2012,

– Georg Neidel, by K. Schmidt-Strunk, Rechtsanwalt,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– the German Government, by J. Möller, acting as Agent,

– Georg Neidel, genom K. Schmidt-Strunk, Rechtsanwalt,

– the Danish Government, by C. Vang, acting as Agent,

– Tysklands regering, genom J. Möller, i egenskap av ombud,

– the Italian Government, by G. Palmieri, acting as Agent, assisted by M. Russo, avvocato dello Stato,

– Danmarks regering, genom C. Vang, i egenskap av ombud,

– the Austrian Government, by C. Pesendorfer, acting as Agent,

– Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av M. Russo, avvocato dello Stato,

– the United Kingdom Government, by S. Ossowski, acting as Agent,

– Österrikes regering, genom C. Pesendorfer, i egenskap av ombud,

– the European Commission, by V. Kreuschitz and M. van Beek, acting as Agents,

– Förenade kungarikets regering, genom S. Ossowski, i egenskap av ombud,

having decided, after hearing the Advocate General, to proceed to judgment without an Opinion,

– Europeiska kommissionen, genom V. Kreuschitz och M. van Beek, båda i egenskap av ombud,

gives the following

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

Judgment

följande

Dom

1. This reference for a preliminary ruling concerns the interpretation of Article 7 of Directive 2003/88/EC of the European Parliament and of the Council of 4 November 2003 concerning certain aspects of the organisation of working time (OJ 2003 L 299, p. 9).

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, s. 9).

2. The reference has been made in proceedings between Mr Neidel, the applicant in the main proceedings, and his former employer, the Stadt Frankfurt am Main (the city of Frankfurt am Main) concerning the applicant’s right to an allowance in lieu of paid annual leave which had not been taken at the time of his retirement.

2. Begäran har framställts i ett mål mellan Georg Neidel och hans tidigare arbetsgivare, Stadt Frankfurt am Main. Målet rör Georg Neidels rätt till kontant ersättning för den årliga betalda semester som inte tagits ut då han gick i pension.

Legal context

Tillämpliga bestämmelser

European Union legislation

Unionslagstiftningen

3. Article 1 of Directive 2003/88, headed ‘Purpose and scope’, provides:

3. I artikel 1 i direktiv 2003/88, som har rubriken ”Ändamål och räckvidd”, föreskrivs följande:

‘1. This Directive lays down minimum safety and health requirements for the organisation of working time.

”1. I detta direktiv föreskrivs minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden.

2. This Directive applies to:

2. Detta direktiv är tillämpligt på

(a) minimum periods of … annual leave…

a) minimitider för … årlig semester, …

…

…

3. This Directive shall apply to all sectors of activity, both public and private, within the meaning of Article 2 of [Council] Directive 89/391/EEC [of 12 June 1989 on the introduction of measures to encourage improvements in the safety and health of workers at work (OJ 1989 L 183, p. 1)], without prejudice to Articles 14, 17, 18 and 19 of this Directive.

3. Detta direktiv skall tillämpas på all verksamhet, såväl offentlig som privat, i den betydelse som avses i artikel 2 i [rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT 183, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146)], utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 14, 17, 18 och 19 i detta direktiv.

…’

…”

4. Article 7 of Directive 2003/88, headed ‘Annual leave’, is worded as follows:

4. Artikel 7 i direktiv 2003/88, med rubriken ”Årlig semester”, har följande lydelse:

‘1. Member States shall take the measures necessary to ensure that every worker is entitled to paid annual leave of at least four weeks in accordance with the conditions for entitlement to, and granting of, such leave laid down by national legislation and/or practice.

”1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.

2. The minimum period of paid annual leave may not be replaced by an allowance in lieu, except where the employment relationship is terminated.’

2. Den årliga semestern får inte utbytas mot kontant ersättning, utom då anställningen avslutas.”

5. Article 15 of Directive 2003/88, headed ‘More favourable provisions’, provides:

5. I artikel 15 i direktivet, som har rubriken ”Gynnsammare bestämmelser”, föreskrivs följande:

‘This Directive shall not affect Member States’ right to apply or introduce laws, regulations or administrative provisions more favourable to the protection of the safety and health of workers or to facilitate or permit the application of collective agreements or agreements concluded between the two sides of industry which are more favourable to the protection of the safety and health of workers.’

”Detta direktiv skall inte påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa eller införa lagar eller andra författningar som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet eller underlättar eller tillåter tillämpningen av kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet.”

6. Article 17 of Directive 2003/88 provides that Member States may derogate from certain provisions of that directive. However, no derogation is allowed with regard to Article 7 of that directive.

6. I artikel 17 i direktiv 2003/88 föreskrivs att medlemsstaterna får göra avvikelser från vissa bestämmelser i direktivet. Avvikelser från artikel 7 i direktivet är emellertid inte tillåtna.

National legislation

Den nationella lagstiftningen

7. Paragraph 106 of the Hessen Law on Civil and Public Servants (Hessisches Beamtengesetz) provides that each civil or public servant is to be entitled to paid annual leave.

7. I 106 § i den hessiska delstatslagen om tjänstemän (Hessisches Beamtengesetz) föreskrivs att tjänstemän har rätt till årlig semester med bibehållen lön.

8. Paragraph 50(1) of that law provides:

8. I 50 § punkt 1 i denna lag föreskrivs följande:

‘Permanent civil and public servants shall retire at the end of the month in which they reach the age of sixty-five years (age limit).’ For public servants in the professional fire service, the age limit is fixed at 60 years instead of 65 years.

”Tjänstemän går i pension efter den månad när de har fyllt 65 år (åldersgräns).” För tjänstemän inom yrkesbrandkåren gäller en åldersgräns på 60 år i stället för 65 år.

9. Under Paragraph 21(4) of the Law on the Status of Civil and Public Servants (Beamtenstatusgesetz), retirement terminates a person’s status as a civil or public servant.

9. Enligt 21 § punkt 4 i lagen om tjänstemannastatus i delstaterna (Beamtenstatusgesetz) medför pensionering att tjänstemannastatusen upphör.

10. The Hessen Leave Regulation (Hessische Urlaubsverordnung) (the ‘HUrlVO’) specifies the beginning and end of the leave year and the coming into being and extinction of the entitlement to annual leave.

10. I den hessiska semesterförordningen (Hessische Urlaubsverordnung, nedan kallad HUrlVO) preciseras när semesteråret börjar och slutar samt när rätten till årlig semester uppkommer och upphör.

11. Paragraph 8(1) of the HUrlVO provides:

11. I 8 § punkt 1 HUrlVO föreskrivs följande:

‘…If their status as civil or public servant ends because they have reached the statutory age limit, the leave entitlement of the persons concerned shall amount to six-twelfths of the annual entitlement if their status as civil or public servants ends in the first half of the leave year and to twelve-twelfths if it ends in the second half.’

”… Om anställningsförhållandet som tjänsteman upphör på grund av att tjänstemannen uppnår den lagstadgade pensionsåldern så uppgår rätten till semester till sex tolftedelar om anställningsförhållandet som tjänsteman avslutas under den första halvan av semesteråret och till tolv tolftedelar om det avslutas under den andra halvan.”

12. Paragraph 9(2) of the HUrlVO, headed ‘Splitting and carrying over’ is worded as follows:

12. 9 § punkt 2 HUrlVO, med rubriken ”Förläggning och överföring av semester”, har följande lydelse:

‘As a general rule, leave shall be taken in the leave year. Leave that has not been commenced within nine months after the end of the leave year shall be forfeited.’

”Semestern ska i princip tas ut under det aktuella semesteråret. Semester som inte har utnyttjats inom nio månader efter semesterårets slut förverkas.”

The dispute in the main proceedings and the questions referred for a preliminary ruling

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

13. Mr Neidel, who was born on 2 August 1949, began work with the public services of the Stadt Frankfurt am Main in 1970. There he held the position of fireman and then that of chief fireman. He had the status of a public servant.

13. Georg Neidel, född den 2 augusti 1949, började arbeta för Stadt Frankfurt am Main år 1970. Han innehade en tjänst som brandman och sedan som överbrandmästare. Han hade tjänstemannastatus.

14. As of 12 June 2007, Mr Neidel was unfit for service on medical grounds. At the end of August 2009, having reached the age of 60, he retired and has since been in receipt of a pension, which currently amounts to EUR 2 463.24 per month.

14. Från och med den 12 juni 2007 var Georg Neidel på grund av hälsoskäl oförmögen att utföra sitt arbete. Efter att ha fyllt 60 år i augusti 2009 pensionerades han och har sedan dess uppburit en pension på 2 463,24 euro per månad.

15. In view of the fact that the regular weekly working time for firemen employed by the Stadt Frankfurt am Main differs from the five-day working week, Mr Neidel’s annual leave entitlement in each of the years from 2007 to 2009 was 26 days. In addition, he was entitled to compensatory leave, calculated in hours, for public holidays falling, in the calendar year concerned, on days that were normally working days.

15. På grund av att den ordinarie arbetstiden per vecka för brandtjänstemän i Stadt Frankfurt am Main skiljde sig från den normala femdagarsveckan, hade Georg Neidel årligen rätt till 26 dagars semester åren 2007, 2008 och 2009. Dessutom beviljades han ledighet beräknad i timmar som ersättning för de helgdagar som respektive år inföll på en dag som vanligtvis är en vardag.

16. In respect of these arrangements, the parties in the main proceedings take the view that Mr Neidel was entitled to a total of 31 days of leave for 2007, of 35 days for 2008 and of 34 days for 2009. The claimant took only 14 days of that leave in 2007. He therefore retained an entitlement to 86 days of leave not taken, which is equivalent to EUR 16 821.60 gross.

16. Parterna i målet vid den nationella domstolen har utgått från att Georg Neidel enligt dessa bestämmelser hade rätt till en sammanlagd semesterledighet på 31 dagar år 2007, 35 dagar år 2008 och 34 dagar år 2009. Av dessa har han enbart tagit ut 14 dagar som hänför sig till år 2007. Sammanlagt återstår alltså en rätt till semesterledighet på 86 dagar, vilket motsvarar ett belopp på 16 821,60 euro brutto.

17. Mr Neidel’s request for an allowance in lieu of leave not taken to be paid to him in that amount was rejected by a decision of the Stadt Frankfurt am Main on the ground that German civil and public service law makes no provision for financial compensation for leave not taken. According to the Stadt Frankfurt am Main, Article 7(2) of Directive 2003/88 is not applicable to civil and public servants. Furthermore, it maintains that retirement does not constitute a situation in which ‘the employment relationship is terminated’ within the meaning of that provision.

17. Georg Neidels begäran om kontant ersättning för den outtagna semestern avslogs av Stadt Frankfurt am Main, med motiveringen att det i den tyska regleringen för tjänstemän inte föreskrivs någon utbetalning i pengar för outtagen semester. Enligt Stadt Frankfurt am Main är inte artikel 7.2 i direktiv 2003/88 tillämplig på tjänstemän. Dessutom uppgav Stadt Frankfurt am Main att en pensionering inte ska anses medföra att ”anställningen avslutas” i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

18. The Verwaltungsgericht Frankfurt am Main (Administrative Court, Frankfurt am Main), before which Mr Neidel brought an action against that decision and which has doubts as regards the merits of the interpretation of Article 7 of Directive 2003/88 put forward by the Stadt Frankfurt am Main, decided to stay the proceedings and to refer the following questions to the Court of Justice for a preliminary ruling:

18. Georg Neidel överklagade detta beslut till Verwaltungsgericht Frankfurt am Main. Verwaltungsgericht Frankfurt am Main var tveksam vad gäller den tolkning av artikel 7 i direktiv 2003/88 som gjorts gällande av Stadt Frankfurt am Main, och beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

‘1. Does Article 7 of Directive 2003/88 … also apply to the employment relationships of public servants?

”1) Är artikel 7 i direktiv 2003/88 … tillämplig även på tjänstemän?

2. Does Article 7(1) of Directive 2003/88 … also cover entitlements to annual leave where national law provides for such an entitlement of more than four weeks?

2) Omfattar artikel 7.1 i direktiv 2003/88 … även rätten till årlig semester, respektive ledighet, i den mån det i nationell rätt föreskrivs en sådan rätt som överstiger fyra veckor?

3. Does Article 7(1) of Directive 2003/88 … also apply to entitlements to leave of absence granted under national law in addition to annual leave in compensation for work performed on public holidays owing to the irregular distribution of working time?

3) Omfattar artikel 7.1 i direktiv 2003/88 … även en sådan rätt till ledighet utöver rätten till årlig semester, respektive ledighet, som enligt nationell rätt på grund av obekväm arbetstid beviljas som kompensation för inarbetade helgdagar?

4. Can a public servant who has retired base an entitlement to payment in lieu of annual leave directly on Article 7(2) of Directive 2003/88 … if he has been prevented from working by sickness and has not therefore been able to take leave in the form of leave of absence from work?

4) Kan en rätt till ersättning för årlig semester, respektive ledighet, för en pensionerad tjänsteman grundas direkt på artikel 7.2 i direktiv 2003/88 … när vederbörande på grund av sjukdom inte har tjänstgjort och därför inte har kunnat utnyttja sin semester i form av rätt till ledighet?

5. Can such an entitlement to payment in lieu be at least partly precluded by the premature forfeiture of entitlement to leave prescribed in national law?

5) Kan den förtida förlust av rätten till semester som föreskrivs i nationell rätt i vart fall delvis utgöra hinder mot en sådan rätt till ersättning för outtagen semester?

6. Does the scale of the entitlement to payment in lieu based on Article 7(2) of Directive 2003/88 … extend only to the minimum leave of four weeks guaranteed by Article 7(1) of Directive 2003/88/EC, or does the entitlement to a payment in lieu also extend to the additional leave entitlements for which national law provides? Do those extended leave entitlements also include entitlements to leave of absence arising solely from a particular distribution of working time?’

6) Omfattar rätten till ersättning enligt artikel 7.2 i direktiv 2003/88 … enbart den i artikel 7.1 i direktivet föreskrivna årliga minimisemestern på fyra veckor, eller omfattar den dessutom en rätt till ytterligare semesterdagar som medges enligt nationell rätt? Omfattar denna utökade rätt till semester även en rätt till ledighet som enbart följer på grund av en särskild förläggning av arbetstiden?”

Consideration of the questions referred

Prövning av tolkningsfrågorna

The first question

Den första frågan

19. By its first question, the national court asks, in essence, whether Article 7 of Directive 2002/88 applies to a public servant carrying out the activities of a fireman in normal circumstances.

19. Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 7 i direktiv 2003/88 är tillämplig på en tjänsteman som på normala villkor arbetar inom brandkåren.

20. In that regard, it must be borne in mind, first of all, that, according to Article 1(3) of Directive 2003/88, read in conjunction with Article 2 of Directive 89/391, to which it refers, those directives are to apply to all sectors of activity, both public and private, in order to encourage improvements in the safety and health of workers at work and to regulate certain aspects of the organisation of their working time.

20. Domstolen erinrar i detta avseende om att enligt artikel 1.3 i direktiv 2003/88 jämförd med artikel 2 i direktiv 89/391, till vilken den förra hänvisar, är dessa direktiv tillämpliga på all verksamhet, såväl offentlig som privat, för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet, och för att reglera arbetstidens förläggning i vissa avseenden.

21. Consequently, the Court has held that Directive 89/391 must necessarily be broad in scope, with the result that the exceptions to that scope, provided for in the first subparagraph of Article 2(2), must be interpreted restrictively (see, to that effect, inter alia, Case C‑303/98 Simap [2000] ECR I‑7963, paragraphs 34 and 35, and Judgment of 12 January 2006 in Case C‑132/94 Commission v Spain , paragraph 22). Those exceptions were adopted purely for the purpose of ensuring the proper operation of services essential for the protection of public health, safety and order in cases the gravity and scale of which are exceptional (Joined Cases C‑397/01 to C‑403/01 Pfeiffer and Others [2004] ECR I‑8835, paragraph 55, and order in Case C‑519/09 May [2011] ECR I‑0000, paragraph 19).

21. Domstolen har i linje härmed slagit fast att tillämpningsområdet för direktiv 89/391 ska förstås i vid bemärkelse så, att undantagen från direktivets tillämpningsområde enligt artikel 2.2 första stycket tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 3 oktober 2000 i mål C‑303/98, Simap, REG 2000, s. I‑7963, punkterna 34 och 35, och av den 12 januari 2006 i mål C‑132/04, kommissionen mot Spanien, punkt 22). Nämnda undantag har nämligen tillkommit enbart i syfte att säkerställa att de tjänster som är oumbärliga för skyddet av säkerhet, hälsa och allmän ordning ska kunna upprätthållas under förhållanden som är av exceptionellt allvarlig och omfattande art (dom av den 5 oktober 2004 i de förenade målen C‑397/01–C‑403/01, Pfeiffer m.fl., REG 2004, s. I‑8835, punkt 55, och beslut av den 7 april 2011 i mål C‑519/09, May, REU 2011, s. I‑0000, punkt 19).

22. As none of those circumstances is relevant to the situation of a public servant such as the applicant in the main proceedings, his activity falls within the scope of Directive 2003/88 (see, to that effect, order in Case C‑52/04 Personalrat der Feuerwehr Hamburg [2005] ECR I‑7111, paragraphs 57 to 59).

22. Eftersom dylika förhållanden inte föreligger när det gäller en sådan tjänsteman som klaganden i målet vid den nationella domstolen, omfattas hans anställning av tillämpningsområdet för direktiv 2003/88 (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 14 juli 2005 i mål C‑52/04, Personalrat der Feuerwehr Hamburg, REG 2005, s. I‑7111, punkterna 57–59).

23. It must be noted, next, according to settled case-law, the concept of ‘worker’ within the meaning of Article 45 TFEU has a specific independent meaning and must not be interpreted narrowly. Any person who pursues activities that are real and genuine, to the exclusion of activities on such a small scale as to be regarded as purely marginal and ancillary, must be regarded as a ‘worker’. The essential feature of an employment relationship is, according to that case-law, that for a certain period of time a person performs services for and under the direction of another person in return for which he receives remuneration (see, in particular, Case 66/85 Lawrie-Blum [1986] ECR 2121, paragraphs 16 and 17; Case C‑138/02 Collins [2004] ECR I‑2703, paragraph 26; and Case C‑456/02 Trojani [2004] ECR I‑7573, paragraph 15).

23. Domstolen erinrar vidare om att enligt fast rättspraxis är begreppet arbetstagare i den mening som avses i artikel 45 FEUF ett självständigt begrepp som inte ska tolkas restriktivt. Varje person som utför verkligt och faktiskt arbete, med undantag av arbete som utförs i så liten omfattning att det framstår som marginellt och sidoordnat, ska betraktas som en arbetstagare. Kännetecknet för ett anställningsförhållande är enligt denna rättspraxis att en person under en viss tid mot ersättning utför arbete åt en annan person under dennes ledning (se, bland annat, dom av den 3 juli 1986 i mål 66/85, Lawrie-Blum, REG 1986, s. 2121, punkterna 16 och 17, svensk specialutgåva, volym 8, s. 661, av den 23 mars 2004 i mål C‑138/02, Collins, REG 2004, s. I‑2703, punkt 26, och av den 7 september 2004 i mål C‑456/02, Trojani, REG 2004, s. I‑7573, punkt 15).

24. In that regard, it must be stated that the order for reference does not contain any particulars of such a kind as to raise doubts as to the fact that the employment relationship between Mr Neidel and his employer, the Stadt Frankfurt am Main, had the essential features of an employment relationship set out in paragraph 23 of the present judgment.

24. Domstolen konstaterar i detta avseende att beslutet om hänskjutande inte innehåller någon uppgift som kan rubba det faktum att anställningsförhållandet mellan Georg Neidel och dennes arbetsgivare, Stadt Frankfurt am Main, företer de kännetecken på anställningsförhållande som anges i punkt 23 i förevarande dom.

25. It must, lastly, be stated that the Court has held that, in the absence of any distinction in the exception in Article 45(4) TFEU, concerning employment in the public service, it is of no interest whether a worker is engaged as a workman [ouvrier], a clerk [employé] or an official [fonctionnaire] or even whether the terms on which he is employed come under public or private law. These legal designations can be varied at th e whim of national legislatures and cannot therefore provide a criterion for interpretation appropriate to the requirements of European Union law (see Case 152/73 Sotgiu [1974] ECR 153, paragraph 5).

25. Slutligen ska det preciseras att domstolen redan har slagit fast att eftersom det i den undantagsbestämmelse som återfinns i artikel 45.4 FEUF inte görs någon distinktion beträffande anställning i offentlig förvaltning, saknar det betydelse huruvida en arbetstagare har anställts som arbetare, anställd eller tjänsteman, eller huruvida vederbörandes anställningsförhållande är offentligrättsligt eller privaträttsligt reglerat. Dessa rättsliga kvalificeringar varierar nämligen i enlighet med de nationella lagstiftningarna och kan därmed inte utgöra något tolkningskriterium som är avpassat för unionsrättens krav (se dom av den 12 februari 1974 i mål 152/73, Sotgiu, REG 1974, s. 153, punkt 5; svensk specialutgåva, volym 2, s. 219).

26. In the light of the foregoing considerations, the answer to the first question is that Article 7 of Directive 2003/88 must be interpreted as applying to a public servant carrying out the activities of a fireman in normal circumstances.

26. Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 7 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den är tillämplig på en tjänsteman som på normala villkor arbetar inom brandkåren.

The fourth question

Den fjärde frågan

27. By its fourth question, the national court asks, in essence, whether Article 7(2) of Directive 2003/88 is to be interpreted as meaning that a public servant is entitled, on retirement, to an allowance in lieu of paid annual leave not taken on account of the fact that he was prevented from working by sickness.

27. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fjärde fråga för att få klarhet i huruvida artikel 7.2 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att en tjänsteman – när han eller hon går i pension – har rätt till kontant ersättning för sådan betald årlig semester som inte tagits ut med anledning av att han eller hon inte varit i tjänst på grund av sjukdom.

28. In that regard, it should be pointed out that, as is clear from the very wording of Article 7(1) of Directive 2003/88, a provision from which that directive allows no derogation, every worker is entitled to paid annual leave of at least four weeks. That right to paid annual leave, which, according to the settled case-law of the Court, must be regarded as a particularly important principle of European Union social law, is therefore granted to every worker, whatever his state of health (see Joined Cases C‑350/06 and C‑520/06 Schultz-Hoff and Others [2009] ECR I‑179, paragraph 54). That concept of ‘worker’ applies, as was stated in the answer given to the first question, to a public servant such as the applicant in the main proceedings.

28. Det ska härvid erinras om att det följer av själva lydelsen av artikel 7.1 i direktiv 2003/88, från vilken det enligt direktivet inte är tillåtet att avvika, att varje arbetstagare har rätt till årlig betald semester om minst fyra veckor. Denna rätt till årlig betald semester, som enligt domstolens fasta praxis måste betraktas som en princip av särskild betydelse i unionens sociala trygghetsrätt, tillkommer således varje arbetstagare (se dom av den 20 januari 2009 i de förenade målen C‑350/06 och C‑520/06, Schultz-Hoff m.fl., REG 2009, s. I‑179, punkt 54). Detta arbetstagarbegrepp omfattar, i enlighet med vad som angavs i svaret på den första frågan, en sådan tjänsteman som klaganden i målet vid den nationella domstolen.

29. On termination of the employment relationship, it is in fact no longer possible to take paid annual leave. In order to prevent this impossibility leading to a situation in which the worker loses all enjoyment of that right, even in pecuniary form, Article 7(2) of Directive 2003/88 provides that the worker is entitled to an allowance in lieu ( Schultz-Hoff and Others , paragraph 56).

29. När anställningen upphör är det i praktiken inte längre möjligt att ta ut den årliga betalda semestern. I syfte att undvika att arbetstagaren till följd härav inte kan utnyttja denna rättighet, inte ens i form av en ekonomisk förmån, föreskrivs i artikel 7.2 i direktiv 2003/88 att arbetstagaren har rätt till kontant ersättning (domen i de ovannämnda förenade målen Schultz-Hoff m.fl., punkt 56).

30. Consequently, the Court has held that Article 7(2) of Directive 2003/88 must be interpreted as precluding national legislation or practices which provide that, on termination of the employment relationship, no allowance in lieu of paid annual leave not taken is to be paid to a worker who has been on sick leave for the whole or part of the leave year and/or of a carry-over period, which was the reason why he could not exercise his right to paid annual leave ( Schultz-Hoff and Others , paragraph 62).

30. Domstolen har således funnit att artikel 7.2 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis som innebär att en arbetstagare när anställningen upphör inte får någon kontant ersättning för outtagen årlig betald semester, när denne har varit sjukskriven under hela eller en del av beräkningsperioden och/eller den period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut, vilket är skälet till att arbetstagaren inte har kunnat utöva sin rätt till årlig betald semester (se domen i de ovannämnda förenade målen Schultz-Hoff m.fl., punkt 62).

31. In the present case, the retirement of a civil or public servant terminates his employment relationship and the national law furthermore provides, as was stated in paragraph 9 of this judgment, that it terminates his status as a civil or public servant.

31. I förevarande fall medför en tjänstemans pensionering att dennes anställningsförhållande upphör. Såsom angetts i punkt 9 i denna dom framgår det av den nationella lagstiftningen att även tjänstemannastatusen upphör.

32. Consequently, the answer to the fourth question is that Article 7(2) of Directive 2003/88 must be interpreted as meaning that a public servant is entitled, on retirement, to an allowance in lieu of paid annual leave not taken because he was prevented from working by sickness.

32. Den fjärde frågan ska således besvaras på följande sätt. Artikel 7.2 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att en tjänsteman – när han eller hon går i pension – har rätt till kontant ersättning för sådan betald årlig semester som inte tagits ut med anledning av att han eller hon inte varit i tjänst på grund av sjukdom.

The second, third and sixth questions

Den andra, den tredje och den sjätte frågan

33. By those questions, which it is appropriate to examine together, the national court asks, in essence, whether Article 7 of Directive 2003/88 is to be interpreted as precluding provisions of national law conferring on a public servant an entitlement to further paid leave, in addition to the entitlement to a minimum paid annual leave of four weeks, which do not provide for the payment of an allowance in lieu if a public servant who is retiring has been unable to use that additional entitlement because he was prevented from working by sickness.

33. Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor, som ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 7 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser om rätt till extra betald semester, utöver minimisemestern på fyra veckor, när dessa bestämmelser inte omfattar någon rätt till kontant ersättning för den tjänsteman som går i pension och som inte har kunnat utnyttja den extra semestern med anledning av att han eller hon inte varit i tjänst på grund av sjukdom.

34. In that regard, it must be borne in mind that the Court has held that Directive 2003/88 does not preclude provisions of national law giving entitlement to more than four weeks’ paid annual leave, granted under the conditions for entitlement to, and granting of, the right to paid annual leave laid down by that national law (Case C‑282/10 Dominguez [2012] ECR I‑0000, paragraph 47).

34. Härvid ska erinras om att domstolen har fastställt att direktiv 2003/88 inte utgör hinder för nationella bestämmelser vari föreskrivs en rätt till årlig betald semester under mer än fyra veckor som beviljas och erhålles enligt villkor som fastställs i nationell rätt (dom av den 24 januari 2012 i mål C‑282/10, Dominguez, REU 2012, s. I‑0000, punkt 47).

35. As appears expressly from Article 1(1) and (2)(a) and from Articles 7(1) and 15 of Directive 2003/88, the purpose of the directive is simply to lay down minimum safety and health requirements for the organisation of working time and it does not affect Member States’ right to apply provisions of national law more favourable to the protection of workers ( Dominguez , paragraph 48).

35. Det följer nämligen uttryckligen av ordalydelsen i artiklarna 1.1, 1.2 a, 7.1 och 15 i direktiv 2003/88 att ändamålet med direktivet endast är att föreskriva minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden och att direktivet inte påverkar medlemsstaternas rätt att tillämpa nationella bestämmelser som bättre skyddar arbetstagarna (domen i det ovannämnda målet Dominguez, punkt 48).

36. Consequently, as it is permissible for Member States to provide, depending on the reason for the worker’s absence on sick leave, for a period of paid annual leave equal to or exceeding the minimum period of four weeks laid down in Directive 2003/88 ( Dominguez , paragraph 50), it is for them, first, to decide whether to confer on public servants an entitlement to further paid leave in addition to the entitlement to a minimum paid annual leave of four weeks, and either provide or not provide for an entitlement, in respect of a public servant who is retiring, to an allowance in lieu if that person has been unable to use that additional entitlement because he was prevented from working by sickness, and, secondly, to lay down the conditions for the granting of that entitlement.

36. Det är således tillåtet för medlemsstaterna att föreskriva om en årlig betald semester som, beroende på orsaken till arbetstagarens sjukfrånvaro, överstiger eller är lika med den minimilängd på fyra veckor som garanteras i direktiv 2003/88 (domen i det ovannämnda målet Dominguez, punkt 50). Därför ankommer det på medlemsstaterna att dels avgöra huruvida tjänstemän ska ha rätt till extra betald semester, utöver minimisemestern på fyra veckor, och huruvida det ska finnas någon rätt till kontant ersättning för den tjänsteman som går i pension och som inte har kunnat utnyttja den extra semestern med anledning av att han eller hon inte varit i tjänst på grund av sjukdom, dels fastställa villkoren för dessa rättigheter.

37. It follows that the answer to the second, third and sixth questions is that Article 7 of Directive 2003/88 must be interpreted as not precluding provisions of national law conferring on a public servant an entitlement to further paid leave in addition to the entitlement to a minimum paid annual leave of four weeks, which do not provide for the payment of an allowance in lieu if a public servant who is retiring has been unable to use that additional entitlement because he was prevented from working by sickness.

37. Den andra, den tredje och den sjätte frågan ska således besvaras på följande sätt. Artikel 7 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationella bestämmelser om rätt till extra betald semester, utöver minimisemestern på fyra veckor, när dessa bestämmelser inte omfattar någon rätt till kontant ersättning för den tjänsteman som går i pension och inte har kunnat utnyttja den extra semestern med anledning av att han eller hon inte varit i tjänst på grund av sjukdom.

The fifth question

Den femte frågan

38. By its fifth question, the national court asks, in essence, whether Article 7(2) of Directive 2003/88 precludes a provision of national law which restricts, by a carry-over period of nine months on expiry of which the entitlement to paid annual leave lapses, the right of a public servant who is retiring to cumulate the allowances in lieu of paid annual leave not taken because he was unfit for service.

38. Den hänskjutande domstolen har ställt sin femte fråga för att få klarhet i huruvida artikel 7.2 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse, enligt vilken rätten för en tjänsteman som går i pension att ackumulera kontant ersättning för betald årlig semester som inte tagits ut på grund av arbetsoförmåga begränsas till en niomånadersperiod för överföring av semestern, efter vilken rätten till betald årlig semester förverkas.

39. In that regard, it must be stated at the outset that in the judgment in Case C‑214/10 KHS [2011] ECR I‑0000, paragraph 35, the Court took the view that with regard to the carry-over period beyond which the right to paid annual leave may lapse where entitlements to paid annual leave are accumulated, it is necessary to assess, in the light of Article 7 of Directive 2003/88, whether that period may reasonably be described as a period beyond which paid annual leave ceases to have its positive effect for the worker as a rest period.

39. Det ska först erinras om att domstolen, i sin dom av den 22 november 2011 i mål C‑214/10, KHS (REU 2011, s. I‑0000), punkt 35, fann att – vad avser den period för överföring efter vilken rätten till årlig betald semester kan gå förlorad, vid kumulering av rätt till årlig betald semester – det finns anledning att, med beaktande av artikel 7 i direktiv 2003/88, pröva om nämnda period rimligen kan betecknas som en period efter utgången av vilken den årliga betalda semestern förlorar sin positiva verkan för arbetstagaren som viloperiod.

40. In that context, the Court stated that the right to paid annual leave is, as a principle of European Union social law, not only particularly important, but is also expressly laid down in Article 31(2) of the Charter of Fundamental Rights of the European Union, which Article 6(1) TEU recognises as having the same legal value as the Treaties ( KHS , paragraph 37).

40. Domstolen erinrade därvid om att rätten till årlig betald semester inte enbart har en särskild betydelse såsom utgörande en princip i unionens sociala regelverk. Den slås dessutom uttryckligen fast i artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som enligt artikel 6.1 FEU har samma rättsliga värde som fördragen (domen i det ovannämnda målet KHS, punkt 37).

41. It follows that, in order to uphold that right, the objective of which is the protection of workers, any carry-over period must take into account the specific circumstances of a worker who is unfit for work for several consecutive reference periods. Thus, the carry-over period must, inter alia, ensure that the worker can have, if need be, rest periods that may be staggered, planned in advance and available in the longer term and must be substantially longer than the reference period in respect of which it is granted ( KHS , paragraph 38).

41. För att iaktta denna rätt som har till syfte att skydda arbetstagaren, följer härav att en period för överföring av semestern ska fastställas med beaktande av den särskilda situation som en arbetstagare som har varit arbetsoförmögen under flera på varandra följande beräkningsperioder befinner sig i. Genom nämnda period ska arbetstagaren även ha möjlighet att, vid behov, förfoga över viloperioder som vederbörande kan fördela, planera och disponera över under en längre tid och perioden för överföring ska avsevärt överstiga den beräkningsperiod för vilken den beviljas (domen i det ovannämnda målet KHS, punkt 38).

42. In the main proceedings, the carry-over period laid down in Paragraph 9(2) of the HUrlVO is nine months, that is to say a period shorter than the reference period to which it relates.

42. Den period för överföring av semestern som är aktuell i målet vid den nationella domstolen och som fastställs i 9 § punkt 2 HUrlVO omfattar emellertid nio månader, vilket är en kortare period än den beräkningsperiod till vilken den är knuten.

43. In the light of the foregoing considerations, the answer to the fifth question is that Article 7(2) of Directive 2003/88 must be interpreted as precluding a provision of national law which restricts, by a carry-over period of nine months on expiry of which the entitlement to paid annual leave lapses, the right of a public servant who is retiring to cumulate the allowances in lieu of paid annual leave not taken because he was unfit for service.

43. Mot bakgrund av det ovanstående ska den femte frågan besvaras på följande sätt. Artikel 7.2 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse, enligt vilken rätten för en tjänsteman som går i pension att ackumulera kontant ersättning för betald årlig semester som inte tagits ut på grund av arbetsoförmåga begränsas till en niomånadersperiod för överföring av semestern, efter vilken rätten till betald årlig semester förverkas.

Costs

Rättegångskostnader

44. Since these proceedings are, for the parties to the main proceedings, a step in the action pending before the national court, the decision on costs is a matter for that court. Costs incurred in submitting observations to the Court, other than the costs of those parties, are not recoverable.

44. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

On those grounds, the Court (Fifth Chamber) hereby rules:

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

1. Article 7 of Directive 2003/88/EC of the European Parliament and of the Council of 4 November 2003 concerning certain aspects of the organisation of working time must be interpreted as applying to a public servant carrying out the activities of a fireman in normal circumstances.

1) Artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden ska tolkas så, att den är tillämplig på en tjänsteman som på normala villkor arbetar inom brandkåren.

2. Article 7(2) of Directive 2003/88 must be interpreted as meaning that a public servant is entitled, on retirement, to an allowance in lieu of paid annual leave not taken because he was prevented from working by sickness.

2) Artikel 7.2 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att en tjänsteman – när han eller hon går i pension – har rätt till kontant ersättning för sådan betald årlig semester som inte tagits ut med anledning av att han eller hon inte varit i tjänst på grund av sjukdom.

3. Article 7 of Directive 2003/88 must be interpreted as not precluding provisions of national law conferring on a public servant an entitlement to further paid leave in addition to the entitlement to a minimum paid annual leave of four weeks, which do not provide for the payment of an allowance in lieu if a public servant who is retiring has been unable to use that additional entitlement because he was prevented from working by sickness.

3) Artikel 7 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationella bestämmelser om rätt till extra betald semester, utöver minimisemestern på fyra veckor, när dessa bestämmelser inte omfattar någon rätt till kontant ersättning för den tjänsteman som går i pension och som inte har kunnat utnyttja den extra semestern med anledning av att han eller hon inte varit i tjänst på grund av sjukdom.

4. Article 7(2) of Directive 2003/88 must be interpreted as precluding a provision of national law which restricts, by a carry-over period of nine months on expiry of which the entitlement to paid annual leave lapses, the right of a public servant who is retiring to cumulate the allowances in lieu of paid annual leave not taken because he was unfit for service.

4) Artikel 7.2 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse, enligt vilken rätten för en tjänsteman som går i pension att ackumulera kontant ersättning för betald årlig semester som inte tagits ut på grund av arbetsoförmåga begränsas till en niomånadersperiod för överföring av semestern, efter vilken rätten till betald årlig semester förverkas.