I – Introduction

I – Inledning

1. The present case arises by way of a reference for a preliminary ruling pursuant to Article 267 TFEU from the Cour d’appel de Bruxelles (Court of Appeal, Brussels) (Belgium) (‘the referring court’) by which it has referred to the Court two questions on the interpretation of Regulation (EC) No 733/2002 of the European Parliament and of the Council of 22 April 2002 on the implementation of the .eu Top Level Domain (2) and Commission Regulation (EC) No 874/2004 of 28 April 2004 laying down public policy rules concerning the implementation and functions of the .eu Top Level Domain and the principles governing registration. (3)

1. Till grund för förevarande mål ligger en begäran om förhandsavgörande från Cour d’appel de Bruxelles (nedan kallad den hänskjutande domstolen) enligt artikel 267 FEUF, genom vilken den domstolen har hänskjutit två frågor till EU-domstolen avseende tolkningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 733/2002 av den 22 april 2002 om inrättande av toppdomänen .eu(2) och kommissionens förordning (EG) nr 874/2004 av den 28 april 2004 om allmänna riktlinjer för inrättandet och driften av toppdomänen .eu och allmänna principer för registrering(3) .

2. The reference for a preliminary ruling was made in the context of a legal dispute between Pie Optiek SPRL (‘Pie Optiek’), a Belgian company which sells optical products through the internet, the firm Bureau Gevers SA (‘Bureau Gevers’), a Belgian company operating as an intellectual property consultancy, and the European Registry for Internet Domains ASBL (‘EURid’), the body responsible for the allocation of .eu domain names, concerning the registration of the domain name ‘lensworld.eu’. By its claims brought before the national courts, Pie Optiek seeks, first, a declaration that Bureau Gevers’ registration of that domain name was speculative and abusive. Second, Pie Optiek seeks to have that domain name transferred to it.

2. Förhandsavgörandet begärs i en tvist avseende registrering av domännamnet ”lensworld.eu” mellan SPRL Pie Optiek (nedan kallat Pie Optiek) – ett belgiskt bolag som säljer optikprodukter på internet – och företaget SA Bureau Gevers (nedan kallat Bureau Gevers) – ett belgiskt bolag som bedriver konsultverksamhet på immaterialrättsområdet – samt ASBL European Registry for Internet Domains (nedan kallat EURid) som är ansvarigt för tilldelning av .eu-domännamn. Avsikten med Pie Optieks överklaganden vid de nationella domstolarna är för det första att det ska fastställas att registreringen av detta domännamn till förmån för Bureau Gevers är spekulativ och oegentlig. För det andra önskar Pie Optiek att domännamnet ska överföras till denna.

3. In support of those claims Pie Optiek argues, in essence, that Bureau Gevers has no right to the registration of that domain name as it is not itself a ‘holder of a prior right’ within the meaning of Regulation No 874/2004. Instead, the holder of such a right is the United States company Walsh Optical. However, Walsh Optical is not entitled to apply for registration as its registered office is not within the European Union and, consequently, it does not meet the legal requirements. According to Pie Optiek, in order to circumvent the eligibility criteria, Walsh Optical and Bureau Gevers implemented a strategy consisting in the conclusion of an agreement entitled ‘Licence Agreement’, whereby Bureau Gevers agreed to lend its name and address within the European Union in order to allow its United States client to register the domain name at issue. In addition, Pie Optiek questions whether the agreement at issue can be regarded as a licence agreement at all within the legal meaning of that term, as Bureau Gevers was authorised simply to register but not to make use of the trade mark, for example, for the purpose of marketing of goods or services under that trade mark.

3. Till grund för sin talan har Pie Optiek huvudsakligen gjort gällande att Bureau Gevers inte har rätt att registrera domännamnet, eftersom detta företag inte självt är ”innehavare av en tidigare rättighet” i den mening som avses i förordning (EG) nr 874/2004. Det är i stället det amerikanska företaget Walsh Optical som är innehavare av en sådan rättighet. Det senare har emellertid inte rätt att ansöka om registrering, eftersom det självt har sitt säte utanför Europeiska unionen och därmed inte uppfyller de villkor som uppställs i lagstiftningen. Pie Optiek anser att de båda företagen använde sig av ett knep för att kringgå villkoren för rätt att ansöka. De ingick nämligen ett avtal kallat ”licensavtal” genom vilket Bureau Gevers förband sig att ställa sitt namn och sin adress i Europeiska unionen till förfogande för att göra det möjligt för sin amerikanska kund att registrera det omtvistade domännamnet. Dessutom har Pie Optiek ifrågasatt att ett licensavtal i juridisk mening överhuvudtaget föreligger, i synnerhet som Bureau Gevers bara har rätt att registrera varumärket, men inte att använda det för att exempelvis saluföra varor eller tjänster under varumärket.

4. Consequently, the reference for a preliminary ruling concerns, above all, the question whether in the present case a licence agreement in the legal sense of that term may be said to exist in relation to the word mark ‘lensworld’. Further, the question arises whether it is compatible with European Union (‘EU’) law to allow a company which, by reason of its establishment in a third country, is not an eligible party, nevertheless to register a domain name on the basis of a licence agreement with a company that is established in the European Union. The present case raises fundamental questions both as to the legal nature of licence agreements and as to the relationship between EU law on intangible property and on the internet, requiring detailed examination. This will require interpretation not only of the abovementioned regulations but also of Council Directive 89/104/EEC of 21 December 1988 to approximate the laws of the Member States relating to trade marks (4) and Council Regulation (EC) No 40/94 of 20 December 1993 on the Community trade mark. (5)

4. Föremålet för begäran om förhandsavgörande är således framför allt frågan huruvida man i det nationella målet kan tala om ett licensavtal i juridisk mening när det gäller ordmärket ”Lensworld”. Vidare uppkommer frågan huruvida det är förenligt med unionsrätten att ett företag som inte har rätt att ansöka, eftersom det är etablerat i ett tredjeland, ändå tillåts registrera ett domännamn genom ett licensavtal med ett företag som är etablerat i unionen. I förevarande mål uppkommer principiella frågor både beträffande licensavtals rättsliga karaktär och beträffande förhållandet mellan unionens lagstiftning om immateriella tillgångar och dess it-lagstiftning, vilka kräver en ingående undersökning. Utöver de ovannämnda förordningarna behövs dessutom en tolkning av rådets direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagar(4) och av rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken(5) .

II – Legal framework

II – Tillämpliga bestämmelser

A – Regulation No 733/2002

A – Förordning nr 733/2002

5. Pursuant to Article 4(2)(b) of Regulation No 733/2002, the Registry is to register ‘domain names in the .eu TLD through any accredited .eu Registrar requested by any ... undertaking having its registered office, central administration or principal place of business within the Community’.

5. Enligt artikel 4.2 b i förordning nr 733/2002 ska registreringsenheten ”ha i uppgift att registrera domännamn i toppdomänen .eu genom godkända .eu-ombud på begäran av ... företag som har sitt säte, huvudkontor eller huvudsakliga verksamhet inom gemenskapen”.

6. Pursuant to Article 5(1)(b) of that regulation, the Commission is to adopt ‘public policy rules concerning the implementation and functions of the .eu TLD and the public policy principles on registration. Public policy shall include ... public policy on speculative and abusive registration of domain names including the possibility of registrations of domain names in a phased manner to ensure appropriate temporary opportunities for the holders of prior rights recognised or established by national and/or Community law and for public bodies to register their names ...’.

6. Enligt artikel 5.1 b i denna förordning ska kommissionen fastställa ”allmänna riktlinjer för inrättandet och driften av toppdomänen .eu och allmänna principer för registrering. Dessa riktlinjer och principer skall bland annat omfatta ... allmänna riktlinjer i fråga om spekulativ och oegentlig registrering av domännamn, inbegripet möjligheten att gradvis registrera domännamn för att säkerställa att innehavarna av tidigare rättigheter, som är erkända eller fastställda enligt nationell rätt och/eller gemenskapsrätt, och offentliga organ får lämpliga möjligheter att under en övergångsperiod registrera sitt namn ...”.

7. In order to implement that provision, the Commission adopted Regulation No 874/2004.

7. För att genomföra denna bestämmelse har kommissionen antagit förordning nr 874/2004.

B – Regulation No 874/2004

B – Förordning nr 874/2004

8. The first three paragraphs of Article 2 of Regulation No 874/2004 provide as follows:

8. Artikel 2 styckena 1–3 i förordning nr 874/2004 har följande lydelse:

‘An eligible party, as listed in Article 4(2)(b) of Regulation (EC) No 733/2002, may register one or more domain names under .eu TLD.

”En behörig aktör, enligt förteckningen i artikel 4.2 b i förordning (EG) nr 733/2002, får registrera ett eller flera domännamn under toppdomänen .eu.

Without prejudice to Chapter IV, a specific domain name shall be allocated for use to the eligible party whose request has been received first by the Registry in the technically correct manner and in accordance with this Regulation. For the purposes of this Regulation, this criterion of first receipt shall be referred to as the “first-come-first-served” principle.

Utan att det påverkar tillämpningen av kapitel IV skall ett domännamn tilldelas den behöriga aktör vars ansökan först inkommit till registreringsenheten på tekniskt korrekt sätt och i enlighet med denna förordning. I denna förordning betecknas detta kriterium om först inkomna ansökan som principen ’först till kvarn’.

Once a domain name is registered it shall become unavailable for further registration until the registration expires without renewal, or until the domain name is revoked.’

Så fort ett domännamn registrerats upphör det att vara tillgängligt för ytterligare registrering till dess att registreringen löper ut utan att förnyas eller domännamnet återkallas.”

9. Chapter IV of that regulation concerns phased registration. The first and second subparagraphs of Article 10(1) are worded as follows:

9. Kapitel IV i förordningen avser stegvis registrering. Artikel 10.1 första och andra styckena har följande lydelse.

‘Holders of prior rights recognised or established by national and/or Community law and public bodies shall be eligible to apply to register domain names during a period of phased registration before general registration of .eu domain starts.

”Innehavare av tidigare rättigheter som erkänns eller fastställs i nationell lagstiftning och/eller gemenskapslagstiftning och offentliga organ skall vara behöriga att ansöka om att registrera domännamn under en period av stegvis registrering innan den allmänna registreringen inleds för domänen .eu.

“Prior rights” shall be understood to include, inter alia, registered national and community trademarks ...’

’Tidigare rättigheter’ skall bland annat förstås som registrerade nationella varumärken och gemenskapsvarumärken ...”

10. The first three subparagraphs of Article 12(2) of Regulation No 874/2004 provide:

10. Artikel 12.2 första till tredje styckena i förordningen har följande lydelse:

‘The duration of the phased registration period shall be four months. General registration of domain names shall not start prior to the completion of the phased registration period.

”Den stegvisa registreringsperioden skall pågå i fyra månader. Den allmänna registreringen av domännamn skall inte inledas förrän den stegvisa registreringsperioden avslutats.

Phased registration shall be comprised of two parts of two months each.

Den stegvisa registreringen skall göras i följande två steg på två månader vardera:

During the first part of phased registration, only registered national and Community trademarks, geographical indications, and the names and acronyms referred to in Article 10(3), may be applied for as domain names by holders or licensees of prior rights and by the public bodies mentioned in Article 10(1).’

I det första steget av den stegvisa registreringen får ansökningarna om domännamn endast avse registrerade nationella varumärken och registrerade gemenskapsvarumärken, geografiska beteckningar och de namn som avses i artikel 10.3, och ansökningarna skall inlämnas av innehavare av tidigare rättigheter eller licensinnehavare eller av de offentliga organ som avses i artikel 10.1.”

11. Article 21(1) of the Regulation is headed ‘[s]peculative and abusive registrations’ and provides as follows:

11. I artikel 21.1 i förordningen, vilken har rubriken ”Spekulativ och oegentlig registrering”, föreskrivs följande:

‘A registered domain name shall be subject to revocation, using an appropriate extra-judicial or judicial procedure, where that name is identical or confusingly similar to a name in respect of which a right is recognised or established by national and/or Community law, such as the rights mentioned in Article 10(1), and where it:

”Ett registrerat domännamn skall återkallas, efter ett lämpligt förfarande för tvistlösning inför eller utanför domstol, om det namnet är identiskt med eller lätt kan sammanblandas med ett namn för vilket en rättighet erkänns eller fastställs i nationell lagstiftning eller gemenskapslagstiftning, som de rättigheter som anges i artikel 10.1, och om det

(a) has been registered by its holder without rights or legitimate interest in the name; or

a) registrerats av innehavaren utan att denne har rätten till eller ett legitimt intresse av namnet, eller

(b) has been registered or is being used in bad faith.’

b) har registrerats eller används i ond tro.”

C – Directive 89/104

C – Direktiv 89/104

12. Article 5(1) of Directive 89/104, which is headed ‘[r]ights conferred by a trade mark’, provides inter alia as follows:

12. I artikel 5.1 i direktiv 89/104, vilken har rubriken ”Rättigheter som är knutna till ett varumärke” föreskrivs bland annat följande:

‘The registered trade mark shall confer on the proprietor exclusive rights therein. The proprietor shall be entitled to prevent all third parties not having his consent from using in the course of trade:

”1) Det registrerade varumärket ger innehavaren en ensamrätt. Innehavaren har rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, att i näringsverksamhet använda

(a) any sign which is identical with the trade mark in relation to goods or services which are identical with those for which the trade mark is registered;

a) tecken som är identiska med varumärket med avseende på de varor och tjänster som är identiska med dem för vilka varumärket är registrerat,

(b) any sign where, because of its identity with, or similarity to, the trade mark and the identity or similarity of the goods or services covered by the trade mark and the sign, there exists a likelihood of confusion on the part of the public, which includes the likelihood of association between the sign and the trade mark.’

b) tecken som på grund av sin identitet eller likhet med varumärket och identiteten eller likheten hos de varor och tjänster som täcks av varumärket och tecknet kan leda till förväxling hos allmänheten, inbegripet risken för association mellan tecknet och varumärket.”

13. Article 8 of that directive, which is headed ‘[l]icensing’, provides as follows:

13. I artikel 8 i direktivet, vilken har rubriken ”Licens”, föreskrivs följande:

‘(1) A trade mark may be licensed for some or all of the goods or services for which it is registered and for the whole or part of the Member State concerned. A license may be exclusive or non-exclusive.

”1) Det kan ges licens för ett varumärke för en del eller alla de varor eller tjänster för vilka det är registrerat samt för hela eller del av medlemsstatens territorium. En licens kan vara exklusiv eller icke‑exklusiv.

(2) The proprietor of a trade mark may invoke the rights conferred by that trade mark against a licensee who contravenes any provision in his licensing contract with regard to its duration, the form covered by the registration in which the trade mark may be used, the scope of the goods or services for which the licence is granted, the territory in which the trade mark may be affixed, or the quality of the goods manufactured or of the services provided by the licensee.’

2) Innehavaren av ett varumärke kan åberopa de till varumärket knutna rättigheterna gentemot en licenstagare som överträder en bestämmelse i licensavtalet med avseende på licensens giltighetstid, den av registreringen skyddade formen som varumärket får använda, arten av de varor eller tjänster för vilka licensen är utfärdad, området inom vilket varumärket får användas eller kvaliteten på de av licenstagaren tillverkade varorna eller tillhandahållna tjänsterna.”

III – Facts, main proceedings and questions referred

III – Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

14. Pie Optiek is a Belgian company selling contact lenses, spectacles and other optical products through the internet. It owns a Benelux figurative mark, consisting of the word sign ‘Lensworld’, filed on 8 December 2005 and registered on 4 January 2006 for goods and services in classes 5, 9 and 44 as defined in the Nice Agreement concerning the International Classification of Goods and Services for the purposes of the Registration of Marks. It operates the website www.lensworld.be.

14. Pie Optiek är ett belgiskt företag som säljer kontaktlinser, glasögon och andra ögonprodukter på internet. Företaget innehar ett Beneluxfigurmärke i form av ordkännetecknet ”Lensworld”. Registreringsansökan ingavs den 8 december 2005, och varumärket registrerades den 4 januari 2006 för varor och tjänster i klasserna 5, 9 och 44 i enlighet med Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid registrering av varumärken. Företaget driver webbplatsen www.lensworld.be.

15. Bureau Gevers is a Belgian company operating as an intellectual property consultancy.

15. Bureau Gevers är ett belgiskt företag som bedriver konsultverksamhet i immaterialrättsliga frågor.

16. Walsh Optical is a United States company registered in New Jersey, also active in the sale of contact lenses, spectacles and related items through the internet. Walsh Optical has operated the website www.lensworld.com since 1998 and, in addition, owned the Benelux trade mark ‘Lensworld’ filed on 20 October 2005 and registered on 26 October 2005 for goods and services in class 35. That trade mark was removed from the register on 30 October 2006.

16. Walsh Optical är ett amerikanskt företag med säte i New Jersey. Företaget är verksamt i kontaktlins- och glasögonbranschen och bedriver försäljning på internet. Walsh Optical driver sedan år 1998 webbplatsen www.lensworld.com och har dessutom varit innehavare av Beneluxvarumärket ”Lensworld”. Registreringsansökan för det varumärket gavs in den 20 oktober 2005, och den 26 oktober 2005 registrerades det för varor och tjänster i klass 35. Detta varumärke avfördes den 30 oktober 2006.

17. On 18 November 2005, Walsh Optical entered into a Licence Agreement (‘the Agreement’) with Bureau Gevers. According to clause 1 of that agreement, its purpose is to enable the licensee to obtain a domain name registration in its name but on behalf of the licensor, that is Walsh Optical, to define the rights and obligations of each party during the lifetime of the licence agreement, and to organise the procedure under which the licensee is to return the .eu domain name(s) to the licensor or to any nominee of the licensor. Under clause 3, the licensor is to pay the licensee’s fees. Clause 4 of the Agreement states that the licensee will charge the licensor for its services. Pursuant to clause 5 of the Agreement, the licensee is to use reasonable efforts to file .eu application(s) and obtain a .eu registration for the domain name(s).

17. Den 18 november 2005 undertecknade Walsh Optical ett licensavtal (”license agreement”, nedan kallat avtalet) med Bureau Gevers. Enligt paragraf 1 i detta avtal är syftet att bemyndiga licensinnehavaren att registrera ett domännamn i eget namn, men för licensgivarens, det vill säga Walsh Opticals räkning, och att fastställa var och en av parternas rättigheter och skyldigheter under licensavtalets giltighetstid och att reglera det förfarande genom vilket licensinnehavaren överför domännamn i toppdomänen .eu till licensinnehavaren eller den person som denna har bestämt. Enligt paragraf 3 ska licensgivaren betala licensinnehavarens avgifter. I paragraf 4 i avtalet anges att licensinnehavaren ska fakturera licensgivaren för sina tjänster. Enligt paragraf 5 i avtalet ska licenstagaren göra rimliga ansträngningar för att inge en .eu-ansökan/.eu-ansökningar och erhålla en .eu‑registrering för domännamnet (domännamnen).

18. It is apparent from the submissions made by EURid that the first part of phased registration under Chapter IV of Regulation No 874/2004 started on 7 December 2005. On the same day, Bureau Gevers filed, in its own name but on behalf of Walsh Optical, an application with EURid for registration of the domain name ‘lensworld.eu’. That domain name was allocated to Bureau Gevers on 10 July 2006. In the meantime, on 17 January 2006, Pie Optiek had also sought registration of the domain name ‘lensworld.eu’. Registration was refused on the ground that Bureau Gevers’ application took precedence.

18. Av vad EURid anfört framgår att den första fasen av den stegvisa registreringen enligt kapitel IV i förordning nr 874/2004 inleddes den 7 december 2005. Samma dag ingav Bureau Gevers en ansökan till EURid om registrering av domännamnet ”lensworld.eu” i eget namn men för Walsh Opticals räkning. Den 10 juli 2006 tilldelades Bureau Gevers detta domännamn. Den 17 januari 2006 hade emellertid Pie Optiek också ansökt om registrering av domännamnet ”lensworld.eu”. Pie Optieks ansökan avslogs med hänvisning till den redan ingivna ansökan från Bureau Gevers.

19. Pie Optiek’s application to the Arbitration Court of the Czech Republic, the body responsible for resolving disputes relating to .eu domain names, to have the ‘lensworld.eu’ domain name transferred to it was dismissed on 12 March 2007. On 13 April 2007, Pie Optiek brought proceedings against Bureau Gevers before the Tribunal de première instance de Bruxelles (Court of First Instance, Brussels). On 8 May 2007, EURid intervened in those proceedings. The action was dismissed by judgment of 14 December 2007. The appeal before the referring court challenges that judgment at first instance.

19. I syfte att domännamnet ”lensworld.eu” skulle överföras ingav Pie Optiek en ansökan till skiljedomstolen i Tjeckien, vilken är behörig att avgöra tvister angående .eu-domännamn, men ansökan avslogs den 12 mars 2007. Den 13 april 2007 väckte Pie Optiek talan mot Bureau Gevers vid Tribunal de première instance de Bruxelles. Den 8 maj 2007 intervenerade EURid i målet. Talan ogillades i dom av den 14 december 2007. Överklagandet till den hänskjutande domstolen avser denna dom i första instans.

20. The referring court is uncertain how the words ‘licensees of prior rights’ in the third subparagraph of Article 12(2) of Regulation No 874/2004 and the words ‘rights or legitimate interest’ in Article 21(1)(a) of that regulation must be interpreted. For that reason, it has stayed the proceedings and referred the following questions to the Court of Justice:

20. Den hänskjutande domstolen finner att det är oklart hur begreppet ”innehavare av tidigare rättigheter” i artikel 12.2 tredje stycket i förordning nr 874/2004 och begreppet ”rätten till eller ett legitimt intresse” i artikel 21.1 a i denna förordning ska tolkas. Förfarandet har därför förklarats vilande, och följande tolkningsfrågor har ställts till EU‑domstolen:

(1) Must Article 12(2) of Regulation No 874/2004 be interpreted as meaning that, in a situation where the prior right concerned is a trade mark right, the words ‘licensees of prior rights’ may refer to a person who has been authorised by the proprietor of the trade mark solely to register, in his own name but on behalf of the licensor, a domain name identical or similar to the trade mark, but without being authorised to put the trade mark to other uses or to use the sign as a trade mark – for example, for the purpose of marketing of goods or services under the trade mark?

1) ”Ska artikel 12.2 i förordning nr 874/2004 tolkas så, att när det är fråga om en tidigare rättighet i form av ett varumärke, kan begreppet ’licensinnehavare av tidigare rättigheter’ omfatta en person som endast har getts tillstånd av varumärkesinnehavaren att – i sitt eget namn men för licensgivarens räkning – registrera ett domännamn som är identiskt med eller som liknar varumärket, utan att personen har tillåtelse att använda varumärket eller kännetecknet på annat sätt, såsom exempelvis för att marknadsföra varor eller tjänster?

(2) If that question is answered in the affirmative, must Article 21(1)(a) of Regulation No 874/2004 be interpreted as meaning that ‘rights or legitimate interest’ exist even if the ‘licensee of prior rights’ has obtained registration of the .eu domain name in his own name but on behalf of the proprietor of the trade mark where the latter is not eligible in accordance with Article 4(2)(b) of Regulation No 733/2002?

2) För det fall den första frågan ska besvaras jakande:

IV – Procedure before the Court

Ska artikel 21.1 a i förordning nr 874/2004 tolkas så, att det föreligger ’en rätt till eller ett legitimt intresse av’ .eu-domännamnet även om licensinnehavaren har registrerat domännamnet i sitt eget namn, men för varumärkesinnehavarens räkning när den sistnämnde inte uppfyllde kraven för att registrera ett domännamn enligt artikel 4.2 b i förordning nr 733/2002?”

21. The order for reference of 29 June 2011 was lodged at the Court Registry on 15 July 2011.

IV – Förfarandet vid EU‑domstolen

22. Written observations were submitted by the parties to the main proceedings, EURid and the European Commission within the period laid down in Article 23 of the Statute of the Court of Justice.

21. Beslutet om förhandsavgörande av den 29 juni 2011 inkom till domstolens kansli den 15 juli 2011.

23. Representatives of the parties to the main proceedings, EURid and the Commission presented oral submissions at the hearing on 21 March 2012.

22. Parterna i målet vid den nationella domstolen, EURid och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden inom den tidsfrist som anges i artikel 23 i domstolens stadga.

V – Main arguments of the parties

23. Vid den muntliga förhandlingen den 21 mars 2012 deltog ombuden för parterna i det nationella målet, EURid och kommissionen.

24. To the extent that they are relevant, I shall refer to the arguments of the parties in the course of my observations.

V – Parternas huvudsakliga argument

VI – Legal appraisal

24. Jag kommer i den mån det är relevant hänvisa till parternas argument i samband med mina redogörelser.

A – Introductory observations

VI – Bedömning

25. On 7 December 2005, registration opened for internet domain names under the .eu TLD. The introduction of those domain names can be traced back to the eEurope 2002 Action Plan of the European Union (6) which, under the heading ‘[a]ccelerating e-commerce’, set out the objective of ‘[establishing] a .eu top level domain name’. The aim underlying the creation of this country code Top Level Domain (ccTLD) was to give the European Union’s internal market greater visibility in the virtual market place based on the internet and to encourage electronic commerce. Use of that domain was intended to allow the organisations, undertakings and natural persons registered to establish a clear link with the European Union, the associated legal framework and the European market place.

A – Inledande anmärkningar

26. The European Union established a substantial legal framework for the introduction of that new European TLD. Whereas the global system of domain names originally developed for the most part as a predominantly technical phenomenon without any detailed regulatory scheme for registration and use, this was remedied by the European Union on the introduction of .eu domain names essentially by the adoption of two legal instruments. In addition to provisions on technical issues, the framework regulation (Regulation No 733/2002) and Regulation No 874/2004 adopted in implementation thereof contain, in particular, a set of rules relating to the law on trade marks.

25. Den 7 december 2005 gick startskottet för registrering av Internetdomäner under toppdomänen .eu. Införandet av detta domännamn går tillbaka på Europeiska unionens handlingsplan ”eEurope 2002”(6), i vilken det under punkten ”Främjande av elektronisk handel” fastslogs att toppdomännamnet .eu skulle upprättas. Genom att denna nationella toppdomän (den så kallade country-code Top-Level-Domain, förkortat ccTLD) upprättades skulle unionens inre marknad få en mer framträdande plats på den virtuella internetbaserade marknaden och e-handeln främjas. Genom användningen av denna domän skulle kopplingen mellan de registrerade organisationerna, företagen och fysiska personerna å ena sidan och unionen, dess lagstiftning och den europeiska marknaden å andra sidan tydligare komma till uttryck.

27. First, provision was made for the introduction of .eu domain names to proceed by means of a phased registration procedure (a ‘Sunrise Period’), (7) in which holders of signs were granted priority access to the .eu domain names corresponding to those signs. During the two months of the first part of the Sunrise Period (7 December 2005 to 6 February 2006), holders of national and Community trade marks, geographical indications and designations of origin could apply to register domains. Under the second subparagraph of Article 12(2) of Regulation No 874/2004, the right to participate was extended to licensees. On the basis of that provision, Bureau Gevers claims an entitlement to register the domain name ‘lensworld.eu’. During the second part of the Sunrise Period, domain names based on other rights that are protected under national law, such as business identifiers, company names, distinctive titles of protected literary and artistic works, unregistered trade marks or trade names could also be applied for.

26. För att upprätta denna nya europiska toppdomän har unionen skapat omfattande rättsliga ramar. Det internationella domännamnssystemet utvecklades ursprungligen i första hand som en teknisk företeelse utan att ramvillkoren för registrering och användning var reglerade i detalj, men när .eu-domännamnen infördes åtgärdade unionen detta huvudsakligen genom att två rättsinstrument antogs. I ramförordning nr 733/2002 och i förordning nr 874/2004, som antogs för att genomföra denna, finns förutom bestämmelser om tekniska spörsmål också regler avseende varumärken.

28. Second, provisions were incorporated in the rules to protect holders of prior rights and other eligible parties against the speculative and abusive registration of .eu domain names. Pie Optiek relies on those provisions in seeking to have the registration in favour of Bureau Gevers revoked. Given that Bureau Gevers filed an application for the domain name ‘lensworld.eu’ and secured its registration before Pie Optiek, the question whether, in fact, Bureau Gevers may be regarded as a ‘licensee of a prior right’ within the meaning of the second subparagraph of Article 12(2) of Regulation No 874/2004 is relevant for the purposes of giving judgment. If Bureau Gevers’ status as licensee were to be confirmed, EURid’s decision not to approve Pie Optiek’s application for registration would have to be considered correct. That is the issue raised by the first question which, following the order specified by the referring court, must be examined first.

27. Det föreskrevs för det första att upprättandet av .eu-domännamn skulle ske genom ett förfarande med stegvis registrering (”Sunrise Period”)(7), i vilket innehavarna av varumärken fick förtur till de .eu-domännamn som motsvarade varumärkena. Under fas 1 av Sunrise-perioden, vilken omfattade två månader (från den 7 december 2005 till den 6 februari 2006), kunde innehavarna av nationella varumärken, gemenskapsvarumärken, geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar ansöka om registrering av domänerna. Enligt artikel 12.2 andra stycket i förordning nr 874/2004 hade även licensinnehavare rätt att delta. Bureau Gevers stöder sig på denna bestämmelse för att hävda sin rätt att registrera domännamnet ”lensworld.eu”. Under fas 2 av Sunrise-perioden var det möjligt att också ansöka om registrering av domännamn som grundade sig på andra rättigheter som var skyddade genom nationell lagstiftning, till exempel affärsbeteckningar, företagsnamn, titlar på litterära och konstnärliga verk, oregistrerade varumärken och handelsbenämningar.

B – The first question

28. För det andra har bestämmelser förts in i regelverket för att skydda innehavare av tidigare rättigheter och även andra registreringsberättigade personer mot spekulativa och oegentliga registreringar av .eu-domännamn. Pie Optiek har hänvisat till dessa bestämmelser för att få Bureau Gevers registrering upphävd. Eftersom Bureau Gevers ingav en ansökan om registrering av domännamnet ”lensworld.eu” före Pie Optiek och fick det registrerat, har frågan huruvida Bureau Gevers faktiskt kan anses vara licensinnehavare av en tidigare rättighet, i den mening som avses i artikel 12.2 andra stycket i förordning nr 874/2004 betydelse för utgången i målet. Om det fastställdes att Bureau Gevers var licensinnehavare skulle EURids beslut att inte bifalla Pie Optieks ansökan om registrering nämligen anses vara lagenligt. Detta är föremålet för den första frågan, vilken jag ska besvara först.

1. Non-existence of a licence agreement

B – Den första frågan

29. By its first question, the referring court seeks, in essence, to establish what is to be understood by the words ‘licensee of a prior right’ within the meaning of the second subparagraph of Article 12(2) of Regulation No 874/2004 where that prior right is a trade mark.

1. Frågan huruvida avtalet inte utgör ett licensavtal

30. On that point, it must be observed at the outset that Regulation No 874/2004 neither provides for a definition of that term nor refers to the legal systems of the Member States. The Court has consistently held that the need for uniform application of EU law and the principle of equality require that, where provisions of EU law make no express reference to the law of the Member States for the purpose of determining their meaning and scope, they must normally be given an autonomous and uniform interpretation throughout the Community; that interpretation must take into account the context of the provision and the purpose of the legislation in question. (8) As the provision requiring interpretation in the present case is an implementing regulation, it should be given, if possible, an interpretation consistent with the provisions of the basic regulation. (9)

29. Med den första frågan vill den hänskjutande domstolen huvudsakligen få klarhet i vad som ska förstås med begreppet ”licensinnehavare av en tidigare rättighet”, i den mening som avses i artikel 12.2 andra stycket i förordning nr 874/2004, om den tidigare rättigheten är en rätt till ett varumärke.

31. The term ‘licensee of a prior right’ is composed of two elements. First, it involves the concept of a ‘prior right’, which, in the context of the present reference for a preliminary ruling, can be determined without any particular difficulty, especially since the second subparagraph of Article 10(1) expressly specifies the individual categories of rights. These include registered national trade marks. In light of the fact that Belgium, the Netherlands and Luxembourg constitute a single territory for trade mark purposes, with a uniform trade mark law and trade mark office common to all three countries, (10) the Benelux mark registered in favour of Walsh Optical may, in legal terms, be regarded as a national trade mark for the purposes of that provision.

30. Det kan till att börja med konstateras att det i förordning nr 874/2004 varken finns någon definition av begreppet eller någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar. Enligt fast rättspraxis följer det nämligen av såväl kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att en unionsrättslig bestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar, för att bestämma dess betydelse och räckvidd, normalt ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, vilken ska göras med hänsynstagande till sammanhanget och syftet med föreskrifterna i fråga.(8) Eftersom den rättsakt som behöver tolkas i det aktuella fallet är en genomförandeförordning måste den om möjligt också tolkas så, att den är förenlig med bestämmelserna i grundförordningen.(9)

32. On the other hand, the definition of licence agreement is more difficult. This is critical to the resolution of the key issue, namely whether by means of the agreement entered into Walsh Optical granted Bureau Gevers a legally valid licence in relation to the registered mark. In that connection, it will be necessary to determine whether EU law includes a legal definition of a licence agreement. Subsequently, it will be necessary to examine whether the agreement in question corresponds to that definition.

31. Begreppet ”licensinnehavare av en tidigare rättighet” består av två delar. För det första rör det sig om en ”tidigare rättighet”, vilket dock inte bereder några särskilda problem i förevarande mål om förhandsavgörande, i synnerhet som de olika kategorierna av rättigheter uttryckligen anges i artikel 10.1 andra stycket i förordningen. Bland dessa rättigheter nämns nämligen bland annat registrerade nationella varumärken. Eftersom Belgien, Nederländerna och Luxemburg bildar ett enhetligt rättsområde med enhetlig varumärkeslagstiftning och en gemensam varumärkesbyrå för alla tre länderna(10), kan det av Walsh Optical registrerade Beneluxvarumärket i juridiskt hänseende kvalificeras som ett nationellt varumärke i den mening som avses i denna bestämmelse.

33. As I explained in my Opinion in Falco Privatstiftung and Rabitsch , (11) although EU law on the protection of intellectual property does govern the possibility of granting licences, (12) it does not lay down provisions on the conclusion of a licence agreement. It can merely be inferred from the relevant legislation that a licence agreement is a reciprocal contract, under which, in essence, the person granting the licence confers on the licensee the right to use particular intellectual property rights and, in exchange, the licensee pays licence fees to the licensor. By granting the licence, the licensor authorises the licensee to perform an activity which, in the absence of the licence, would be an infringement of intellectual property rights. Derived from the Latin word ‘licet’, the term licence – according to its roots – means, in essence, ‘permission to use property or to exercise an activity’. In accordance with the principle of party autonomy, a restriction on the licence may be agreed contractually. Licences may be exclusive or non-exclusive or restricted in their territorial, temporal or material scope. (13)

32. Definitionen av licensavtal är däremot mer problematisk. Den definitionen har nämligen betydelse när det gäller att klargöra den centrala frågan huruvida Walsh Optical tilldelade Bureau Gevers en giltig licens för det registrerade varumärket genom det avtal som hade ingåtts. Jag ska därför utreda huruvida det finns någon legaldefinition av licensavtal i unionsrätten. Därefter ska jag undersöka om avtalet i fråga motsvarar denna definition.

34. This understanding of the nature of a licence agreement was adopted by the Court in Falco Privatstiftung and Rabitsch , in which it considered the obligation undertaken by the owner of an intellectual property right not to challenge the use of that right by his contractual partner in return for payment of remuneration to be characteristic of licence agreements. According to the Court, herein lies a fundamental distinction from a contract for the provision of services. Unlike the situation under that latter contract, the owner of an intellectual property right does not perform any service in granting a right to use that property and undertakes merely to permit the licensee to exploit that right freely. (14) On the other hand, the Court considered it immaterial whether the licensee of an intellectual property right is under any obligation to use the intellectual property right licensed. (15)

33. Såsom jag förklarade i mitt förslag till avgörande i målet Falco Privatstiftung och Rabitsch(11) anges det visserligen i unionsreglerna om skydd av immateriella rättigheter att det är möjligt att tilldela någon en licens,(12) men de innehåller inga bestämmelser om ingående av licensavtal. Av de tillämpliga lagtexterna kan endast slutsatsen dras att licensavtalet är ett ömsesidigt förpliktande avtal, genom vilket licensgivaren i huvudsak ger licenstagaren rätten att nyttja vissa immateriella rättigheter och licenstagaren i utbyte ska betala licensavgift till licensgivaren. Genom att upplåta licensen ger licensgivaren licenstagaren rätt att utföra en verksamhet som utan licensen innebär intrång i den immateriella rättigheten. Ordet licens kommer från latinets licet och betyder ungefär ”tillåtelse att använda ett föremål eller utöva en verksamhet”. Enligt principen om partsautonomi kan också en begränsning av licensen skrivas in i avtal. Den kan vara exklusiv, icke‑exklusiv eller geografiskt begränsad eller tidsbegränsad eller begränsad utifrån det sätt på vilket den används.(13)

35. However, according to a more recent school of thought in the academic legal literature, a licence should not be understood as the mere tolerance of use and, thus, as a purely passive obligation on the part of the licensor in the sense of a waiver of his rights to challenge use. Instead, the proponents of this school of thought take the view that a licence also involves the grant of a positive right of use. (16) As I will demonstrate below, certain EU legislative provisions suggest that, under EU law, a licence is in fact conceived of as a genuine permission to use and not the mere tolerance thereof. The nature of a licence can be discerned from a comparative analysis of various EU legal instruments. (17)

34. EU-domstolen delade denna uppfattning om kännetecknet för ett licensavtal när den i domen i målet Falco Privatstiftung och Rabitsch fann att den skyldighet som innehavaren av en immateriell rättighet har att inte motsätta sig att motparten nyttjar denna rättighet mot vederlag är karakteristisk för licensavtal. Domstolen anser att detta är en väsentlig skillnad jämfört med tjänsteavtal. Till skillnad från denna typ av avtal tillhandahåller rättighetsinnehavaren ingen tjänst genom att nyttjanderätten överlåts, utan förbinder sig bara att överlåta rätten till fritt nyttjande åt motparten.(14) Domstolen ansåg däremot att en eventuell skyldighet för licenstagaren att nyttja den upplåtna immateriella rättigheten saknar betydelse.(15)

36. In EU law, provisions governing licences are to be found predominantly in two regulatory contexts. First, in the framework of regulations establishing EU protection rights, licences are envisaged as a means of exploiting intellectual property rights. To date, the European Union has already established three original European protection rights of that kind, that is the Community plant variety right, the Community trade mark and the Community design, and there is a proposal for a regulation on a Community patent. As can be seen, by way of illustration, from Article 22(2) of Council Regulation (EC) No 207/2009 of 26 February 2009 on the Community trade mark, (18) the wording of the provisions on licences is drafted from the perspective of licensees. The phrase ‘against a licensee who contravenes any provision in his licensing contract with regard to its duration, the form covered by the registration in which the trade mark may be used ...’ suggests that a permission is granted to the licensee. The fact that, as a matter of EU law, a licence is conceived of as a permission to use and not a mere tolerance thereof is even more clearly expressed in the travaux préparatoires of the Community trade mark regulation and the associated guidelines issued by the Office for Harmonisation in the Internal Market. The memorandum on the EEC trade mark (19) defines a licence as ‘a contractual agreement giving a third party the right to use a trade mark’. The guidelines on the Community trade mark regulation (20) state: ‘a mere tolerance or a unilateral consent to a third person, by the proprietor of the trade mark, to use the trade mark does not constitute a licence’. This conclusion is also confirmed by Article 4 of Directive 2004/48/EC of the European Parliament and of the Council of 29 April 2004 on the enforcement of intellectual property rights, (21) which provides that the protection measures established by the directive must be accorded not only to the holders of intellectual property rights but also to persons ‘authorised to use those rights’ and specifies that this includes, in particular, licensees.

35. Enligt senare juridisk doktrin får licensen dock inte förstås som enbart ett accepterande av nyttjandet och därmed som en helt och hållet passiv skyldighet för licensgivaren i form av att vederbörande avstår från att genomdriva sin rätt att förhindra användning. De som företräder denna doktrin utgår tvärtom från att en positiv nyttjanderätt också beviljas genom licensen.(16) Jag ska i det följande visa att man av några unionsrättsakter kan dra slutsatsen att licensen faktiskt är utformad som en äkta tillståndsgivning och inte som enbart ett accepterande. Omfattningen av licensbegreppet kan undersökas genom en jämförande analys av olika unionsrättsakter.(17)

37. In addition, provisions governing licences are to be found in the context of competition law. For example, Commission Regulation (EC) No 772/2004 of 27 April 2004 on the application of Article 81(3) of the Treaty to categories of technology transfer agreements (22) and the associated Commission guidelines are clearly based on the notion of a licence as a contractual right of use. Moreover, the concept of a licence can also be determined indirectly from the provisions governing compulsory licensing laid down, for example, in Directive 98/44/EC of the European Parliament and of the Council of 6 July 1998 on the legal protection of biotechnological inventions. (23) They make it clear that, as a rule, a licence constitutes the permission to use an intellectual property right in return for a periodic payment. Finally, the fact that a licence must be regarded, as a matter of EU law, not as a mere waiver of rights to challenge the unauthorised use of the intellectual property right but as according a positive right of use follows also from the provisions on the principle of exhaustion of rights.

36. I unionsrätten finns det bestämmelser om licenser särskilt i två sammanhang. För det första finns det bestämmelser om licenser i de förordningar som avser utformningen av de rättigheter som skyddas i unionsrätten som en form för att utnyttja immateriella rättigheter. Hittills har unionen redan skapat tre sådana helt nya, på europeisk nivå skyddade rättigheter med gemenskapens växtförädlarrätt, gemenskapsvarumärket och gemenskapsformgivningen, och ett utkast till förordning om gemenskapspatent föreligger. Såsom till exempel framgår av artikel 22.2 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken(18) är ordalydelsen i bestämmelserna om licens formulerad ur licenstagarens perspektiv. Av formuleringen ”gentemot en licenstagare som överträder en bestämmelse i licensavtalet med avseende på licensens giltighetstid, den av registreringen skyddade formen under vilken varumärket får användas ...” framgår att licenstagaren beviljas tillstånd. Den omständigheten att en licens i unionsrätten är utformad som ett lämnande av ett tillstånd och inte enbart som ett accepterande av ett nyttjande kommer ännu tydligare till uttryck i förarbetena till förordningen om gemenskapsvarumärken och de tillhörande riktlinjerna från Byrån för harmonisering inom den inre marknaden. I betänkandet om gemenskapsvarumärken(19) definieras en licens till exempel ”som ett avtal genom vilket ett varumärke upplåts till någon annan för nyttjande”. I riktlinjerna avseende förordningen om gemenskapsvarumärken(20) anges slutligen följande: ”Enbart ett accepterande eller ett ensidigt medgivande från varumärkesinnehavarens sida gentemot tredje part utgör inte någon licens.” Detta uttalande bekräftas också genom artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter(21), enligt vilket förutom rättighetsinnehavaren också de personer som ”får utnyttja dessa rättigheter” har rätt till de skyddsinstrument som har skapats genom direktivet. Som sådana nämns särskilt licenstagare.

38. Whether or not, in purely doctrinal terms, the essential feature of a licence agreement is regarded, depending on the point of view taken, as a waiver of the exercise of a certain right or, instead, as the grant by the licensor of a right of use, it must be observed that the abovementioned schools of thought essentially agree on the fact that the grant of a licence accords to the licensee, ultimately, the authority to use an industrial property right (patent, trade mark or design) for a limited period or on a permanent basis and, moreover, to an extent which would otherwise fall within the scope of protection and use afforded to the holder of the intellectual property right. (24)

37. Dessutom finns det bestämmelser om licenser i konkurrensrätten. Det är tydligt att en licens utformning som en avtalad nyttjanderätt ligger till grund för kommissionens förordning (EG) nr 772/2004 av den 27 april 2004 om tillämpningen av artikel 81.3 i fördraget på grupper av avtal om tekniköverföring(22) och de härtill knutna riktlinjer som kommissionen har offentliggjort för detta. Licensbegreppet kan dessutom indirekt härledas ur bestämmelserna om tvångslicens i exempelvis Europaparlamentets och rådets direktiv 98/44/EG av den 6 juli 1998 om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar(23) . I dessa bestämmelser klargörs att en licens i regel är ett tillstånd att mot återkommande betalning utnyttja en immateriell rättighet. Att licensen i unionsrätten inte anses vara enbart ett avstående från att göra sin rätt att förhindra användning gällande, vilken följer av den immateriella rättigheten, utan en positiv nyttjanderätt, framgår slutligen också av reglerna för principen om konsumtion av rättigheter.

39. Naturally, that must be understood to mean only the use of that intellectual property right in accordance with its purpose , (25) that is with a view to the marketing of certain goods or services, as otherwise, from a commercial perspective, grant of the licence would be pointless. The legal grant of a right in intangible property does not constitute an end in itself but, as a rule, is made with a view to the commercial exploitation thereof by the grantee. (26)

38. Oberoende av om licensgivarens avstående från att utöva en rättighet eller tvärtom licensgivarens beviljande av nyttjanderätt anses vara det viktigaste kännetecknet för ett licensavtal i dogmatiskt hänseende, beroende på skillnader i rättsuppfattning, kan det konstateras att de ovannämnda uppfattningarna i stor utsträckning stämmer överens såtillvida som licensinnehavaren slutligen genom erhållandet av en licens får rätt att tillfälligt eller permanent utnyttja en immateriell rättighet (patent, varumärken, mönster), och detta i en utsträckning som annars omfattas av den rätt som innehavaren av en immateriell rättighet har att förbjuda användning och att utnyttja ett varumärke.(24)

40. That is clearly the presumption on which the EU legislature also operates, as may be inferred from the wording of Article 22 of Regulation No 40/94 and Article 8 of Directive 89/104, which provide that a trade mark may be licensed for the goods or services for which it is registered . In each case, reference is made to two categories of product (goods and services) which, typically, are intended to be marketed. Consequently, the provisions of trade mark law specified must be understood as meaning that the grant of a licence authorises the licensee to affix the mark to certain of the products it offers in the course of trade. Therefore, it must be presumed that the licensee will, as a rule, use the relevant intellectual property right on a commercial basis.

39. Med detta ska förvisso endast förstås avsedd användning av den immateriella rättigheten,(25) närmare bestämt saluföring av vissa varor eller tjänster, eftersom det i annat fall inte skulle vara ekonomiskt meningsfullt att tilldela en licens. Att genom en rättshandling bevilja en immateriell rättighet är inget självändamål, utan detta görs i regel för att den som beviljas rättigheten ska kunna utnyttja denna kommersiellt. (26)

41. If one continues to view the matter from a commercial perspective, the fact cannot be ignored that the licensor, too, is likely to have an interest in the exploitation of the mark through the use thereof in the course of trade. The licensor does not only receive remuneration for the permission to use, which in itself constitutes a considerable economic incentive. Depending on the terms of the agreement, the licensor may be entitled to a licence fee or even to a share of the profit achieved by the licensee. (27) In addition, use of the trade mark by the licensee ensures that the distinctive character of the mark is maintained and that the mark can continue to fulfil its functions (to be considered in detail below). (28)

40. Unionslagstiftaren utgick tydligen också från denna premiss, vilket indirekt framgår redan av ordalydelsen i artikel 22 i förordning nr 40/94 och artikel 8 i direktiv 89/104, i vilka det anges att ett varumärke kan omfatta licenser för de varor eller tjänster för vilka det är registrerat . Det hänvisas till två olika kategorier av produkter (varor och tjänster) som typiskt är avsedda att saluföras. De nämnda varumärkesrättsliga bestämmelserna ska följaktligen tolkas så, att licensinnehavaren genom erhållandet av en licens får tillåtelse att använda varumärket för att beteckna vissa produkter som innehavaren saluför i näringsverksamhet. Det måste därför antas att licensinnehavaren i regel kommer att utnyttja den immateriella rättigheten kommersiellt.

42. That aspect is particularly relevant where, for whatever reason, the holder of the intellectual property right is not in a position to exploit the mark himself, which, having regard to the complexity of commercial life today, is by no means uncommon. In an economic system in which, as a result of the increasing interconnection and internationalisation of the economy, it has become difficult single-handedly and comprehensively to exploit commercially a monopoly in a particular economic sector, and, leaving aside the necessity for further technological developments, (29) the exploitation of intangible property is no longer undertaken solely and directly by the holder of the intellectual property right but involves other economic actors, which is intended to ensure, all in all, exploitation to the optimum effect. The grant of licences allows different exploitation opportunities to be explored and new product markets to be conquered. As a result of the marketing that the licensee pursues in his own interests in order to attract customers, the reputation of the mark will increase which, ultimately, is also to the benefit of the licensor. (30) Consequently, a licence facilitates the best possible exploitation of intellectual property rights. For that reason above all, it is, in addition to the assignment and pledge, now the most common means by which those rights are put to commercial use. Thus, from the licensor’s perspective also, there are good reasons why a licence will typically be granted with a view to future use. (31)

41. Om man dessutom anlägger ett ekonomiskt synsätt får man inte bortse från att licensgivaren ofta också torde ha intresse av att varumärket utnyttjas genom att det används i affärsverksamhet. Licensgivaren får nämligen inte bara ekonomisk ersättning för att nyttjanderätten överlåts, vilket redan är ett viktigt ekonomiskt incitament för denna. Beroende på vad som avtalas kan han eller hon få en licensavgift eller till och med en del av licensinnehavarens vinst.(27) Genom att licensinnehavaren utnyttjar varumärket säkerställs dessutom att varumärkets särskiljningsförmåga bibehålls och att varumärket också i fortsättningen kan fylla sin funktion – vilket jag ska gå in närmare på nedan.(28)

43. Naturally, the notion of the ‘use of a right in accordance with its purpose’, as mentioned above, can be interpreted differently depending on the type of intellectual property right at issue. Intellectual property rights differ in the scope of protection they provide. In that connection, too, a legal perspective appears helpful in order to determine whether an entitlement to make use of an intellectual property right is inherent in a licence agreement. In addition to the criteria established by legislation which apply in relation to the licensing of intellectual property rights and which set out the characteristics of the intellectual property right at issue, the crucial factor is what has been contractually agreed between the parties in a particular case. From that agreement, entered into on the basis of the freedom of contract, conclusions can ultimately be drawn regarding the scope of the rights conferred. (32)

42. Denna aspekt är i synnerhet relevant när immaterialrättsinnehavaren av någon anledning inte själv kan utnyttja varumärket, vilket inte är ovanligt eftersom dagens näringsliv är så komplext. I ett ekonomiskt system där det genom den allt mer sammanflätade och internationaliserade verksamheten har blivit svårt att ensam och fullt ut utnyttja ett monopol inom en viss ekonomisk sektor utnyttjas immateriella rättigheter, helt bortsett från att teknisk utveckling och produktutveckling är nödvändig,(29) inte längre enbart och direkt av innehavaren, utan under medverkan av andra ekonomiska aktörer som totalt sett ska säkerställa ett optimalt utnyttjande. Genom att licenser tilldelas kan olika nyttjandemöjligheter undersökas och nya marknader öppnas. Med hjälp av marknadsföring som licensinnehavaren genomför i eget intresse för att locka kunder blir varumärket till sist också mer känt, vilket är en fördel för licensgivaren.(30) De rättigheter som är förknippade med den immateriella rättigheten utnyttjas därmed optimalt genom licensen. Inte minst av denna anledning är licens i dag den vanligaste formen av kommersiellt utnyttjande av dessa rättigheter, vid sidan om överlåtelse och pantsättning. Det kan således också ur licensgivarens perspektiv motiveras varför en licens typiskt tilldelas med avseende på framtida användning.(31)

44. In the case in the main proceedings, Bureau Gevers and Walsh Optical entered into a contract in relation to a trade mark which they entitled ‘licence agreement’. However, the description chosen by the parties is of itself of little value in determining how this agreement should be categorised as a matter of law. (33) Not only is it possible that the category chosen by the parties may prove to be incorrect as a matter of law, it is also necessary to ensure that the parties do not, as a result of a possibly intentional choice of terminology, evade the legal consequences provided for under EU law in the case of a licence agreement. At issue, in the present case, is the right to priority registration of a domain name during a special advance registration period (Sunrise Period). In those circumstances, I consider an objective approach appropriate, according to which it is necessary, in essence, to examine whether the aim of that agreement was to allow Bureau Gevers to use the mark concerned in accordance with its purpose.

43. Med ”avsedd användning” i den mening som har nämnts ovan kan förvisso förstås något annat beroende på vilken immateriell rättighet det rör sig om. Immateriella rättigheter skiljer sig från varandra när det gäller skyddets omfattning. Här är ett juridiskt synsätt också lämpligt för att bedöma huruvida en rätt att utnyttja en immateriell rättighet hör till kännetecknen för ett licensavtal. Utöver de lagbestämmelser som finns beträffande licensiering av immateriella rättigheter och som avgränsar de särdrag som kännetecknar de olika immateriella rättigheterna kommer det an på vad parterna har avtalat i det enskilda fallet. Av denna överenskommelse som ett uttryck för partsautonomin går det till sist att dra slutsatser om de upplåtna rättigheternas omfattning.(32)

45. With that in mind, it is necessary briefly to recall the function of a trade mark in the course of trade. Only then can a conclusion be drawn as to whether use in accordance with the trade mark’s purpose, that is its function, was agreed. The Court’s extensive case-law on Directive 89/104 and Regulation No 40/94 provides guidance in this regard.

44. I det nationella målet ingick Bureau Gevers och Walsh Optical ett avtal som benämndes ”licensavtal” avseende ett varumärke. Själva benämningen som parterna valde säger dock inte så mycket om hur avtalet ska kvalificeras i rättsligt hänseende.(33) Det är nämligen inte bara möjligt att den kvalificering som parterna gjorde visar sig vara rättsligt felaktig, utan det måste också förhindras att parterna genom en eventuellt avsiktligt vald terminologi undandrar sig de rättsliga följder som enligt unionsrätten gäller i samband med licensavtal. Det aktuella fallet avser rätten att låta registrera ett domännamn med förtur under en särskild tidsperiod (”Sunrise Period”) . Jag anser därför att ett objektivt tillvägagångssätt är lämpligt, varvid det huvudsakligen ska undersökas huruvida föremålet för avtalet var att ge Bureau Gevers rätt att utnyttja varumärket i fråga på avsett sätt.

46. As the Court has stated on numerous occasions, a trade mark fulfils several functions. Its essential function is primarily to guarantee to consumers the origin of the goods or services. (34) Consequently, a trade mark constitutes a means of identification and individualisation in the context of trade. However, that function – as indicator of origin – has several different facets which should not be disregarded when determining the importance of the trade mark in commerce.

45. För detta är det nödvändigt att i korthet erinra om ett varumärkes funktion i näringsverksamhet. Då blir det nämligen möjligt att dra slutsatser om huruvida en avsedd användning, det vill säga en användning som motsvarar varumärkenas funktion, har avtalats. Domstolens omfattande praxis beträffande direktiv 89/104 och förordning nr 40/94 ger klarhet i detta.

47. The Court identified those different facets in Arsenal Football Club , (35) describing the links between them in clear and detailed terms. According to the Court, trade mark rights constitute an essential element in the system of undistorted competition which EU law is intended to establish and maintain. In such a system, undertakings must be able to attract and retain customers by the quality of their goods or services, which is made possible only by distinctive signs allowing them to be identified. In that context, the essential function of a trade mark is to guarantee the identity of origin of the marked goods or services to the consumer or end user by enabling him, without any possibility of confusion, to distinguish the goods or services from others which have another origin. For the trade mark to be able to fulfil its essential role in the system of undistorted competition which the Treaty seeks to establish and maintain, it must offer a guarantee that all the goods or services bearing it have been manufactured or supplied under the control of a single undertaking which is responsible for their quality.

46. Såsom domstolen vid upprepade tillfällen har förklarat fyller varumärken flera funktioner. Den grundläggande­ funktionen är till att börja med att garantera varans eller tjänstens ursprung gentemot konsumenterna.(34) Ett varumärke är således ett medel för beteckning och individualisering i näringslivet. Denna så kallade ursprungsangivande funktion har dock olika aspekter som inte får förbises när varumärkets betydelse för näringslivet bedöms.

48. Subsequently, the Court has developed its case-law on trade marks, emphasising other facets of the indicator of origin function and, in so doing, according them no lesser importance. This follows from L’Oréal and Others (36) and Google France and Google (37) in which, initially, the Court referred to that essential function before going on to clarify that, in addition to the guarantee to consumers of the quality of the goods or services in question, a trade mark fulfils communication, investment and advertising functions. In light of that clarification, there can no longer be any doubt that – also in the view of the Court – the function with regard to origin constitutes only one of several functions of a trade mark and has equal status with the quality or advertising functions. (38) Consequently, in determining whether use of a trade mark in accordance with its purpose is intended, consideration must given also to the other functions it fulfils in the context of commerce.

47. I domen i målet Arsenal Football Club(35) hänvisade domstolen till dessa olika aspekter och redogjorde ingående och åskådligt för sammanhangen i fråga. Enligt domstolen utgör varumärkesrätten ett väsentligt inslag i det system med sund konkurrens som unionsrätten syftar till att skapa och upprätthålla. I en sådan ordning måste företag ha möjlighet att knyta kunder till sig med hjälp av sina varors eller tjänsters kvalitet, vilket inte är möjligt annat än om det finns särskiljningstecken som gör det möjligt att identifiera dem. Ur detta perspektiv är varumärkets grundläggande funktion att för konsumenten eller slutanvändaren av en vara eller tjänst som täcks av varumärket garantera dess ursprung, så att denne utan risk för förväxling kan särskilja denna vara eller tjänst från andra med ett annat ursprung. För att varumärket ska kunna vara ett väsentligt inslag i det system med sund konkurrens som fördraget syftar till att införa och upprätthålla måste det nämligen utgöra en garanti för att alla varor eller tjänster som varumärket avser har framställts eller tillhandahållits under kontroll av ett enda företag som ansvarar för deras kvalitet.

49. According to Bureau Gevers it was not the intention that Walsh Optical should grant it contractual authority to offer on its own account goods or services under the trade mark concerned. Nor was it agreed that Bureau Gevers would advertise the products of Walsh Optical on the internal market of the European Union. Moreover, there are no grounds on which to presume that Bureau Gevers sought to invest in the trade mark. In fact, there was no connection at all between Bureau Gevers and the relevant market segment. Instead, the agreement in question was limited to ensuring that Bureau Gevers was commissioned with the task of registering the domain name ‘lensworld.eu’ in its own name. Accordingly, the parties did not agree any use of the trade mark that would be even remotely consistent with its specific functions. Consequently, it cannot be said that the trade mark was intended to be used in accordance with its purpose.

48. Sedan dess har domstolen vidareutvecklat sin praxis beträffande varumärken genom att betona de andra aspekterna av den ursprungsangivande funktionen och tillmätt dessa minst lika stor betydelse. Detta framgår av domarna i målet L’Oréal(36) och i de förenade målen Google France och Google(37), i vilka domstolen till att börja med erinrade om denna grundläggande funktion för att sedan klargöra att varumärken, utöver att garantera en varas eller tjänsts kvalitet, också fyller kommunikations-, investerings- och reklamfunktioner. Mot bakgrund av detta klargörande torde det inte längre råda tvivel om att ursprungsfunktionen också enligt domstolens praxis bara är en av flera funktioner hos varumärket och att den har samma värde som kvalitets- eller reklamfunktionen.(38) Vid bedömningen av frågan huruvida avsedd användning av ett varumärke eftersträvas måste följaktligen också hänsyn tas till de övriga funktioner som det fyller i näringslivet.

50. Finally, it must be observed that the agreement concluded between the parties does not provide any indication as to whether the licensee was to be entitled to assert vis-à-vis third parties the rights conferred by the trade mark, although this is a matter that would usually be addressed in any licensing agreement. To that extent, licence agreements also fulfil a dispute resolution function, (39) in that they include provisions establishing the procedure to be followed should competitors infringe the intellectual property right granted to the licensee or where the licensee does not adhere to the agreed conditions of licence. The first aspect is specifically relevant in the case of the licensing of a trade mark, as this intellectual property right confers on its holder the right to prevent the unauthorised use of an identical mark, as can be seen from Article 5 of Directive 89/104 and Article 9 of Regulation No 40/94. Consequently, to be categorised as a licensing agreement in relation to a trade mark, the agreement concluded between Bureau Gevers and Walsh Optical would necessarily have had to govern that aspect. As that was not the case, its categorisation as a licence agreement appears doubtful.

49. Enligt Bureau Gevers var inte avsikten att Walsh Optical genom avtal skulle ge Bureau Gevers rätt att självt saluföra varorna eller tjänsterna under varumärket i fråga, och det hade inte heller avtalats att Bureau Gevers skulle marknadsföra Walsh Opticals produkter på unionens inre marknad. Det finns inte heller belägg för antagandet att Bureau Gevers avsåg att investera i varumärket. Det fanns överhuvudtaget inget samband mellan Bureau Gevers och det relevanta marknadssegmentet. Överenskommelsen i fråga avsåg tvärtom endast att Bureau Gevers skulle få i uppdrag att registrera domännamnet lensworld.eu i eget namn. Parterna hade följaktligen ingalunda avtalat om någon användning av varumärket som på ett ungefär skulle motsvara dess speciella funktioner. Det kan således inte vara tal om någon planerad avsedd användning av varumärket.

51. Given that the agreement in question lacks essential elements of a licence agreement, that is, first, the grant of a right to exploit the trade mark commercially by identifying goods and services with the mark and, second, the power to assert vis-à-vis third parties the rights conferred by the trade mark, the question arises as to what legal significance is to be attached to the fact that the agreement nevertheless granted authority to register the domain name. Consequently, the question arises as to how this agreement is to be categorised in legal terms. In this context, the following should be noted.

50. Det bör avslutningsvis dessutom erinras om att avtalet inte innehåller någon uppgift om huruvida licensinnehavaren skulle ha rätt att göra varumärket gällande gentemot tredje part, trots att detta är ett vanligt föremål för alla licensavtal. Licensavtal fyller nämligen i detta avseende också en konfliktlösningsfunktion,(39) eftersom de innehåller bestämmelser om hur man ska gå tillväga om konkurrenter ifrågasätter licensinnehavarens immateriella rättighet eller om licensinnehavaren inte följer de avtalade licensvillkoren. Den första aspekten är relevant när det gäller licensiering av ett varumärke, eftersom denna immateriella rättighet ger innehavaren rätt att förhindra tredje parts otillåtna användning av ett identiskt varumärke, vilket framgår av artikel 5 i direktiv 89/104 och artikel 9 i förordning nr 40/94. För att det avtal som ingicks mellan Bureau Gevers och Walsh Optical skulle kunna kvalificeras som ett licensavtal avseende ett varumärke hade det därför varit nödvändigt att reglera denna aspekt. Då detta inte har skett är det tveksamt om avtalet kan kvalificeras som ett licensavtal.

52. On the one hand, there can hardly be any doubt, in my view, that the grant of that authority must be regarded in legal terms as the relinquishment of an element of the original rights accorded to Walsh Optical as the holder of the trade mark. At issue, in that regard, is the right to register a domain name which, in principle, is reserved to the holder of a national or Community trade mark. In relation to the right to .eu domains, that privilege conferred on the holder of the trade mark is reflected in Article 12 of Regulation No 874/2004 which, as I set out in my introductory observations, grants him priority in the registration of domain names. The objective of that provision is to safeguard the holder of the trade mark against the risk that a third party registers a domain name with the same wording before the holder does.

51. Eftersom det aktuella avtalet saknar centrala kännetecken för ett licensavtal, nämligen för det första att det ger rätt att utnyttja varumärket kommersiellt för att beteckna varor eller tjänster och för det andra att det gör det möjligt att hävda varumärket gentemot tredje part, uppkommer frågan hur den omständigheten att avtalet ändå gav rätt att registrera domännamnet ska bedömas i juridiskt avseende. Därmed uppkommer frågan om rättslig kvalificering av avtalet. Följande kan konstateras i detta avseende.

53. On the other hand, the fact cannot be ignored that the relinquishment by the holder of a trade mark of his original right to file an application for registration of the corresponding domain name cannot be equated with the waiver of the rights conferred by the trade mark that would be typical in the case of a licence agreement. As I have already observed, the agreement concluded between Walsh Optical and Bureau Gevers did not provide for the use of the trade mark or the corresponding domain name for the purposes of trade. Instead, the agreement had an entirely different purpose from that typically pursued by a licence agreement. Therefore, from an objective point of view, it does not correspond to the definition of a licence agreement found in EU law.

52. Jag anser att det å ena sidan knappast råder tvivel om att tilldelningen av denna rätt i juridiskt avseende ska förstås som ett avstående av en del av de ursprungliga rättigheter som Walsh Optical har i egenskap av varumärkesinnehavare. Det handlar om den rätt att registrera ett domännamn som i princip bara är förbehållen innehavaren av ett nationellt varumärke eller ett gemenskapsvarumärke. I lagstiftningen avseende .eu-domäner tas det hänsyn till denna företrädesrätt som varumärkesinnehavaren har genom bestämmelserna i artikel 12 i förordning nr 874/2004, vilken såsom jag angett inledningsvis ger den senare företräde när det gäller registrering av domännamn. De ska skydda varumärkesinnehavaren mot risken att tredje part låter registrera ett likalydande domännamn före innehavaren.

54. Consequently, Bureau Gevers cannot be regarded as a ‘licensee of a prior right’ within the meaning of Article 12(2) of Regulation No 874/2004.

53. Man får å andra sidan inte bortse från att den omständigheten att varumärkesinnehavaren avstår från sin ursprungliga rätt att ansöka om registrering av motsvarande domännamn inte är detsamma som att innehavaren avstår från sina rättigheter på grund av varumärket, vilket skulle vara typiskt för ett licensavtal. Såsom fastställts ovan avsåg avtalet mellan Walsh Optical och Bureau Gevers nämligen inte användning av varumärket eller motsvarande domännamn i affärssyfte. Avtalet hade i stället ett helt annat syfte än ett typiskt licensavtal. Den motsvarar därmed objektivt sett inte den definition av ett licensavtal som ligger till grund för bestämmelserna i unionsrätten.

2. Categorisation as a contract for the provision of services

54. Bureau Gevers kan följaktligen inte anses vara en licensinnehavare av en tidigare rättighet i den mening som avses i artikel 12.2 i förordning nr 874/2004.

55. It is possible that the agreement in question is better categorised in legal terms as a contract for the provision of services. As the Court held in Falco Privatstiftung and Rabitsch , for the purposes of the second indent of Article 5(1)(b) of Regulation No 44/2001, the concept of ‘service’ implies that the party who provides the service carries out a particular activity in return for remuneration. (40) On the basis of that definition, the Court distinguished contracts for services from licensing agreements and, in that connection, held that the subject-matter of those two forms of contract was not the same. (41)

2. Kvalificering som tjänsteavtal

56. In my Opinion in that case, (42) I endeavoured first of all to define the concept of ‘service’ in abstract terms. In that regard, I observed that two aspects are of crucial importance for the definition of that concept. First, the usual meaning of the term ‘service’ requires that the person providing the service perform a particular activity; hence, the provision of services requires some activity or active conduct on the part of the person providing the service. Second, services must, in principle, be provided against payment.

55. Det aktuella avtalet kan möjligen i juridiskt hänseende snarare kvalificeras som ett avtal om tillhandahållande av tjänster. Såsom domstolen förklarade i domen i målet Falco Privatstiftung och Rabitsch betyder begreppet ”tjänster” i den mening som avses i artikel 5.1 b andra strecksatsen i förordning nr 44/2001 att den part som tillhandahåller tjänsten utför en bestämd verksamhet mot ersättning.(40) Med ledning av denna definition avgränsade domstolen tjänsteavtal från licensavtal och kom fram till att de båda typerna av avtal inte överensstämmer med varandra vad gäller föremålet för dessa.(41)

57. As regards the case in the main proceedings, it must be noted that Bureau Gevers committed itself contractually, in return for the payment of a fee, to using reasonable efforts to file an application and to obtaining a .eu registration for the domain name. What is noticeable in that connection is the fact that the text of the contractual agreement expressly refers to ‘services’ in that context. (43) This all points to the fact that in reality Bureau Gevers was required, vis-à-vis Walsh Optical, to perform an activity, that is a service within the meaning of the definition set out above. Admittedly, the registration of the domain name was effected in its own name. However, given that Bureau Gevers did not intend to make use of the trade mark or the domain name related thereto in accordance with its proper purpose, it must be presumed that this service was performed for the benefit of Walsh Optical alone. In those circumstances, the agreement in question corresponds to the definition of a contract for the provision of services.

56. I mitt förslag till avgörande i det målet(42) försökte jag till att börja med göra en abstrakt definition av begreppet tjänst. Jag påpekade att två aspekter har avgörande betydelse för definitionen av begreppet. För det första kräver den vedertagna innebörden av begreppet tjänster att den som utför tjänsten utför en bestämd verksamhet. Utförandet av tjänster kräver följaktligen att den som utför tjänsten utövar en viss verksamhet eller aktivitet. För det andra ska tjänster i princip utföras mot ersättning.

3. Risk of circumvention of the legislative objective

57. Beträffande det nationella målet kan det konstateras att Bureau Gevers genom avtal förband sig att mot ersättning göra rimliga ansträngningar för att inge en ansökan och utverka en .eu-registrering för domännamnet. Något som är anmärkningsvärt i sammanhanget är att det i avtalet uttryckligen talas om ”tjänster”(43) i detta sammanhang. Allt detta tyder på att Bureau Gevers i själva verket var skyldigt att för Walsh Opticals räkning utföra en verksamhet, det vill säga en tjänst i den mening som avses i ovannämnda definition. Domännamnet registrerades visserligen i eget namn, men med tanke på att Bureau Gevers inte planerade någon användning av varumärket eller domännamnet som motsvarade detta kan man utgå från att tjänsten enbart utfördes i Walsh Opticals intresse. Mot denna bakgrund motsvarar det aktuella avtalet definitionen av ett tjänsteavtal.

58. The question arises whether the categorisation of the agreement as a contract for the provision of services none the less precludes application of the second subparagraph of Article 12(2) of Regulation No 874/2004. In my view, application of that provision to the facts of the present case is precluded on the following grounds.

3. Risk för att bestämmelsernas syfte omintetgörs

59. First, it must be noted that, according to Article 4(2)(b) of Regulation No 733/2002, the category of persons entitled to apply for .eu domain names is restricted to undertakings and organisations having their ‘registered office, central administration or principal place of business within the [European Union]’. A similar restriction applies also to natural persons who must be resident in the European Union. (44) In light of its clarity, that rule must be regarded as reflecting a fundamental choice on the part of the EU legislature which must necessarily be respected in the interpretation of the legislative scheme. It would not be possible to depart from that rule without contravening the wording.

58. Frågan uppkommer huruvida en kvalificering av överenskommelsen som ett tjänsteavtal ändå utgör hinder för tillämpning av artikel 12.2 andra stycket i förordning nr 874/2004. Jag anser att denna bestämmelse inte kan tillämpas på det aktuella fallet av följande skäl.

60. Although it m ay appear obvious that registration of a domain involving a ccTLD presupposes that the applicant is resident in the country identified by the country code domain, it must be observed that international practice is not uniform in that regard. (45) The number of States which require, as a condition for registration of a domain under that country’s ccTLD, the applicant’s residence within the country concerned is roughly equal to the number not imposing that condition. Many countries – including Germany and the United Kingdom – do not require the applicant for the domain to be resident in the country or are content for the applicant to specify an agent who is resident there. In the case of .eu domains, the EU legislature appears to have adopted a stricter approach. The basic rule established in Article 4(2)(b) of Regulation No 733/2002 makes it clear that the European Union wishes to strengthen the identificatory power of the .eu ccTLD, in that it excludes from the outset applicants for registration who are not resident in a Member State. (46)

59. Det ska för det första erinras om att den omständigheten att den krets av personer som har rätt att ansöka om .eu-domännamn enligt ordalydelsen i artikel 4.2 b i förordning nr 733/2002 är begränsad till företag och organisationer som ”har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom [Europeiska unionen]”. En liknande begränsning gäller också för fysiska personer, eftersom de måste ha hemvist i Europeiska unionen.(44) Denna bestämmelse som är så tydlig ska förstås som ett uttryck för unionslagstiftarens principiella val som ovillkorligen ska beaktas när regelverket tolkas. Det skulle inte vara möjligt att avvika från denna bestämmelse utan att bryta mot dess ordalydelse.

61. That corresponds also to the objective of Regulation No 733/2002 as stated in recital 6 in the preamble thereto. It follows from that recital that the .eu TLD was intended to ‘provide a clearly identified link with the Community, the associated legal framework, and the European market place’. It was envisaged that this would enable undertakings, organisations and natural persons within the Community to register in a specific domain which would make this link obvious. That recital indicates that, in the view of the EU legislature, an undertaking may be regarded as having a link to the European Union sufficient to entitle it to register a domain name only if its registered office, central administration or principal place of business is within the European Union. As the Commission correctly argued, (47) an undertaking’s link with the internal market may manifest itself in establishment within the European Union but also in the use of the trade mark in relation to goods or services in the course of trade.

60. Det verkar visserligen rimligt att ett villkor för att registrera domännamn i en landsspecifik toppdomän är att den som ansöker om registrering har sitt säte i det land som identifieras genom den nationella domänen, men det bör påpekas att internationell praxis inte är enhetlig i detta avseende.(45) Antalet stater som för registrering av en domän i landets egen nationella toppdomän kräver att den som ansöker om registrering har sitt säte inom landet är ungefär lika stort som antalet stater som inte har detta krav. Ett stort antal länder – däribland också Tyskland och Förenade kungariket – kräver inte att den som ansöker om registrering av en domän har sitt säte inom landet, eller låter det vara tillräckligt att åtminstone en företrädare med säte inom landet för den som ansöker om registrering anges. När det gäller .eu-domäner tycks unionslagstiftaren utgå från att bestämmelserna ska vara strängare. Av den grundläggande bestämmelsen i artikel 4.2 b i förordning nr 733/2002 framgår det att unionen avser att stärka identifieringsförmågan hos den nationella toppdomänen .eu genom att personer som ansöker om registrering och inte har sitt säte i en medlemsstat redan på förhand är uteslutna.(46)

62. If one applies those principles of interpretation to the present case, it is clear that, in the case of Walsh Optical, there is no such link to the European Union. Walsh Optical does not have its registered office in the European Union, nor are there any reasons to presume that use of the trade mark in accordance with its purpose, whether by Walsh Optical itself or by its putative licensee Bureau Gevers, was intended. First, as I have already identified, that was not the purpose of the agreement at issue. Second, it must be noted that the Benelux mark on which Bureau Gevers originally based its entitlement to register was removed from the trade mark register on 30 October 2006. Consequently, under trade mark law, the term ‘lensworld’ is no longer protected in the territory governed by Benelux trade mark law. Accordingly, as a result of that removal, the criteria for registration of the domain name are, to a certain extent, no longer satisfied.

61. Detta motsvarar också syftet med förordning nr 733/2002, vilket går att sluta sig till av skäl 6 i denna. Av detta skäl framgår nämligen att det genom toppdomänen .eu skulle ”göras en tydlig koppling till gemenskapen, dess rättsliga ram och den europeiska marknaden”. Det skulle göras möjligt för företag, organisationer och fysiska personer i gemenskapen att registrera sig under en specifik domän, vilket skulle komma att göra denna koppling uppenbar. Dessa skäl tyder på att det enligt unionslagstiftarens uppfattning bara är om man kan utgå från att ett visst företag har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom unionen som det finns en tillräcklig koppling mellan företaget och unionen som gör företaget berättigat att registrera domännamnet. Jag delar kommissionens bedömning(47) att ett företags anknytning till den inre marknaden kommer till uttryck dels genom att det är etablerat i unionen, dels också genom att varumärket används i näringsverksamhet avseende varor eller tjänster.

63. Consequently, it would also be contrary to the spirit and purpose of Regulation No 733/2002 to allow an undertaking that is not an eligible party to obtain registration of the domain name sought. That would also have to be the case where the provisions governing eligibility for registration are ultimately circumvented in so far as registration is achieved by means of a legal construction such as the commissioning of a third-party organisation that is resident in the European Union and therefore eligible to apply. A strict interpretation of Article 4(2)(b) of Regulation No 733/2002 so as to preclude situations such as that in the present case appears necessary in order to ensure the practical effectiveness of that provision. To adopt an interpretation which tolerated conduct of that kind would mean that the link to the European Union sought by the EU legislature would not be fully guaranteed, and thus, ultimately, the objective of the regulation would be circumvented.

62. Om dessa tolkningskriterier tillämpas på det nationella målet framgår det att någon sådan koppling till unionen inte föreligger när det gäller Walsh Optical. Företaget har inte sitt säte i unionen och det finns inte heller något som stöder antagandet att någon avsedd användning av varumärket har eftersträvats vare sig av Walsh Optical självt eller av Bureau Gevers som förmodad licensinnehavare. För det första avsågs, såsom konstaterats ovan, inte detta med den omtvistade överenskommelsen. För det andra ska det påpekas att Beneluxvarumärket, på vilket Bureau Gevers ursprungligen stödde sin rätt till registrering, avfördes den 30 oktober 2006. Benämningen ”Lensworld” är därmed inte längre skyddad i giltighetsområdet för Beneluxländernas varumärkeslagstiftning. Samtidigt är de därmed rättsliga villkoren för att registrera domännamnet i viss mån inte heller längre uppfyllda.

64. Accordingly, the fact that the agreement concluded between Walsh Optical and Bureau Gevers must be categorised in legal terms not as a licence agreement but as a contract for the provision of services precludes the application of Article 4(2)(b) of Regulation No 733/2002. Having regard to the fact that, in the case in the main proceedings, an essential eligibility criterion was not satisfied at the time when the application was filed, the Registry was precluded from registering the domain name in question. Therefore, as the registration was unlawful, the Registry must at its own initiative revoke the domain name in question pursuant to Article 20(b) of Regulation No 874/2004.

63. Det skulle följaktligen också stå i strid med andemeningen och syftet med förordning nr 733/2002 om företag som inte är berättigade att ansöka tilläts registrera ett önskat domännamn. Detta borde också gälla om bestämmelserna angående rätten att ansöka kringgicks genom att registreringen utverkades med hjälp av en juridisk konstruktion som gick ut på att en annan organisation som var etablerad i unionen och därmed hade rätt att ansöka anlitades. För att säkerställa bestämmelsens ändamålsenliga verkan tycks det vara nödvändigt att göra en restriktiv tolkning av artikel 4.2 b i förordning nr 733/2002, för att utesluta situationer som den i det nationella målet. En tolkning enligt vilken ett sådant handlande tilläts skulle få till följd att den koppling till unionen som unionslagstiftaren avsett inte var helt och hållet garanterad, varigenom förordningens lagstiftningssyfte skulle omintetgöras.

4. Conclusion

64. Följaktligen utgör den omständigheten att Walsh Optical och Bureau Gevers överenskommelse i juridiskt hänseende inte ska kvalificeras som ett licensavtal, utan som ett tjänsteavtal, hinder för tillämpningen av artikel 4.2 b i förordning nr 733/2002. Eftersom ett väsentligt villkor för registrering i det nationella målet inte var uppfyllt när ansökan ingavs, fick registreringsenheten inte registrera det omtvistade domännamnet. Eftersom registreringen var rättsstridig måste registreringsenheten återkalla det omtvistade domännamnet på eget initiativ i enlighet med artikel 20 b i förordning nr 874/2004.

65. In the light of the foregoing, the answer to the first question must be that Article 12(2) of Regulation No 874/2004 must be interpreted as meaning that, in a situation where the prior right concerned is a trade mark right, the words ‘licensees of prior rights’ do not refer to a person who has been authorised by the proprietor of the trade mark solely to register, in his own name but on behalf of the licensor, a domain name identical or similar to the trade mark, but without being authorised to put the trade mark to other uses or to use the sign as a trade mark – for example, for the purpose of marketing of goods or services under the trade mark.

4. Slutsats

C – The second question

65. Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den första frågan besvaras så, att begreppet ”licensinnehavare av tidigare rättigheter” i artikel 12.2 i förordning nr 874/2004 – när det är fråga om en tidigare rättighet i form av rätten till ett varumärke – inte omfattar en person som endast har getts tillstånd av varumärkesinnehavaren att i sitt eget namn men för licensgivarens räkning registrera ett domännamn som är identiskt med eller som liknar varumärket, utan att personen har tillåtelse att använda varumärket eller kännetecknet på annat sätt, såsom exempelvis för att marknadsföra varor eller tjänster.

66. As the second question expressly applies only if the first question is answered in the affirmative, there is no need to answer it.

C – Den andra frågan

VII – Conclusion

66. Eftersom den andra frågan uttryckligen har ställts för det fall den första frågan ska besvaras jakande, behöver den inte besvaras.

67. In the light of the above considerations, I propose that the Court answer the questions referred by the Cour d’appel de Bruxelles as follows:

VII – Förslag till avgörande

The words ‘licensees of prior rights’ in Article 12(2) of Commission Regulation (EC) No 874/2004 of 28 April 2004 laying down public policy rules concerning the implementation and functions of the .eu Top Level Domain and the principles governing registration must be interpreted as meaning that, in a situation where the prior right concerned is a trade mark right, those words do not refer to a person who has been authorised by the proprietor of the trade mark solely to register, in his own name but on behalf of the licensor, a domain name identical or similar to the trade mark, but without being authorised to put the trade mark to other uses or to use the sign as a trade mark – for example, for the purpose of marketing of goods or services under the trade mark.

67. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som Cour d’appel de Bruxelles har ställt på följande sätt:

(1) .

Begreppet ”licensinnehavare av tidigare rättigheter” i artikel 12.2 i kommissionens förordning nr 874/2004 av den 28 april 2004 om allmänna riktlinjer för inrättandet och driften av toppdomänen .eu och allmänna principer för registrering ska tolkas så, att begreppet – när det är fråga om en tidigare rättighet i form av rätten till ett varumärke – inte omfattar en person som endast har getts tillstånd av varumärkesinnehavaren att i sitt eget namn men för licensgivarens räkning registrera ett domännamn som är identiskt med eller som liknar varumärket, utan att personen har tillåtelse att använda varumärket eller kännetecknet på annat sätt, såsom exempelvis för att marknadsföra varor eller tjänster.

(2)  – OJ 2002 L 113, p. 1.

(1) .

(3)  – OJ 2004 L 162, p. 40.

(2)  – EGT L 113, s. 1.

(4)  – OJ 1989 L 40, p. 1.

(3)  – EUT L 162, s. 40.

(5)  – OJ 1994 L 11, p. 1.

(4)  – EGT L 40, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178.

(6)  – eEurope – An information society for all – Communication on a Commission initiative for the special European Council of Lisbon, 23 and 24 March 2000, COM(1999) 687 final.

(5)  – EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3.

(7)  – On phased registration see in detail Bettinger, T., ‘New European Top-Level Domain .eu’, in Domain Name Law and Practice , Oxford 2005, p. 44; and Muñoz, R., ‘L’enregistrement d’un nom de domaine “.eu”’, Journaux des tribunaux – Droit européen , June 2005, No 120, p. 161 et seq.

(6)  – ”eEurope: Ett informationssamhälle för alla.” Meddelande om kommissionens initiativ inför Europeiska rådets extramöte i Lissabon den 23 och 24 mars 2000, KOM(1999) 687 slutlig.

(8)  – See Case C‑373/00 Adolf Truley [2003] ECR I‑1931, paragraph 35, and Case C‑287/98 Linster [2000] ECR I‑6917, paragraph 43.

(7)  – Se, för närmare information om förfarandet med stegvis registrering, Bettinger, T., ”New European Top-Level Domain. eu”, Domain Name Law and Practice , Oxford, 2005, nr 44, och Muñoz, R., ”L’enregistrement d’un nom de domaine .eu”, Journaux des tribunaux – Droit européen , juni 2005, nr 120, sidorna 161 och 162.

(9)  – Case C‑90/92 Dr Tretter [1993] ECR I‑3569, paragraph 11.

(8)  – Se dom av den 27 februari 2003 i mål C‑373/00, Adolf Truley (REG 2003, s. I‑1931), punkt 35, och av den 19 september 2000 i mål C‑287/98, Linster (REG 2000, s. I‑6917), punkt 43.

(10)  – In the Benelux countries, the law on individual and collective trade marks in respect of goods has been governed by the Uniform Benelux Law on Trade Marks since 1 January 1971. According to that law, a mark is valid throughout the whole Benelux area and the right cannot be divided on a territorial basis. Consequently, the common Benelux law on trade marks has largely replaced the separate national regimes which previously existed in the area of trade mark law (see, in that regard, Evrard., J. and Péters, P., La Défense de la Marque dans le Benelux , 2nd edition, Brussels 2000, pp. 8 and 17; and Verkade, F., ‘Angleichung des nationalen Markenrechts in der EWG: Benelux-Staaten’, Gewerblicher Rechtsschutz und Urheberrecht Internationaler Teil , 1992, p. 92).

(9)  – Se dom av den 24 juni 1993 i mål C‑90/92, Dr Tretter (REG 1993, s. I‑3569), punkt 11.

(11)  – See my Opinion in Case C‑533/07 Falco Privatstiftung and Rabitsch [2009] ECR I‑3327, point 50.

(10)  – Sedan den 1 januari 1971 är varumärkeslagstiftningen i Beneluxländerna för individuella och kollektiva varumärken reglerade i Beneluxländernas enhetliga varumärkeslag. Enligt denna kan ett varumärke bara gälla i hela Beneluxområdet, och rätten kan inte delas upp territoriellt. Beneluxländernas gemensamma varumärkeslagstiftning har såldes i stor utsträckning ersatt de tidigare självständiga nationella lagstiftningarna inom varumärkesrätten (se Evrard, J., och Péters, P., ”La Défense de la Marque dans le Benelux”, andra upplagan, Bryssel, 2000, sidorna 8 och 17, och Verkade, F., ”Angleichung des nationalen Markenrechts in der EWG: Benelux-Staaten”, Gewerblicher Rechtsschutz und Urheberrecht Internationaler Teil , 1992, s. 92).

(12)  – For example, in the area of copyright law, recital 30 in the preamble to Directive 2001/29/EC of the European Parliament and of the Council of 22 May 2001 on the harmonisation of certain aspects of copyright and related rights in the information society (OJ 2001 L 167, p. 10) states that the rights referred to in that directive may be transferred, assigned or subject to the granting of contractual licences, without prejudice to the relevant national legislation on copyright and related rights. In the area of trade mark law, Article 22(1) of Regulation No 40/94 provides that a Community trade mark may be licensed for some or all of the goods or services for which it is registered and for the whole or part of the Community. The regulation on the Community patent will in future also contain provisions on contractual licensing; Article 19 in the proposal for a Council regulation on the Community patent (COM(2000) 412 final) provides that the Community patent may be licensed in whole or in part for the whole or part of the Community, and that a licence may be exclusive or non-exclusive.

(11)  – Se mitt förslag till avgörande av den 27 januari 2009 i mål C‑533/07, Falco Privatstiftung och Rabitsch, där domstolen meddelade dom den 23 april 2009 (REG 2009, s. I‑3327), punkt 50.

(13)  – See Vögele, A., Borstell, T. and Engler, G., Handbuch der Verrechnungspreise , 3rd edition, Munich 2011, point 352, who point out that the principle of freedom of contract applies, as a rule, to the conclusion of licence agreements and, as a result, the parties may agree to substantive restrictions on the licence which may be of a territorial, temporal, material or personal nature.

(12)  – När det gäller upphovsrätt anges det i skäl 30 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, s. 10) att de rättigheter som avses i detta direktiv kan överföras, överlåtas eller bli föremål för avtalade licenser utan att detta påverkar den relevanta nationella lagstiftningen om upphovsrätt och närstående rättigheter. När det gäller varumärkesrätt fastslås det i artikel 22.1 i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3) att ett gemenskapsvarumärke kan bli föremål för licens för en del av eller alla de varor eller tjänster för vilka det är registrerat samt för hela eller viss del av gemenskapen. Även förordningen om gemenskapspatent kommer i framtiden att innehålla bestämmelser om licensavtal. I artikel 19 i förslag till rådsförordning om gemenskapspatent (KOM(2000) 412 slutlig) anges således att ett gemenskapspatent i sin helhet eller delvis kan bli föremål för licenser för hela eller viss del av gemenskapen och att en licens kan vara exklusiv eller icke-exklusiv.

(14)  – Case C‑533/07 Falco Privatstiftung and Rabitsch [2009] ECR I‑3327, paragraph 31.

(13)  – Se Vögele, A., Borstell, T., och Engler, G., Handbuch der Verrechnungspreise , tredje upplagan, München, 2011, punkt 352, i vilken påpekas att avtalsfrihet i princip gäller för ingående av licensavtal, vilket innebär att parterna kan avtala om vissa innehållsmässiga begränsningar av licensen, vilka kan vara av geografisk, tidsmässig, materiell eller personlig art.

(15)  – Ibid., paragraph 32.

(14)  – Dom av den 23 april 2009 i mål C‑533/07, Falco Privatstiftung och Rabitsch (REG 2009, s. I‑3327), punkt 31.

(16)  – See Stumpf, H. and Groß, M., Der Lizenzvertrag , 8th edition, Frankfurt am Main 2005, point 13, p. 36; and Ubertazzi, B., ‘IP-Lizenzverträge und die EG-Zuständigkeitsverordnung’, Gewerblicher Rechtsschutz und Urheberrecht Internationaler Teil , 2010, p. 115.

(15)  – Ibidem, punkt 32.

(17)  – For detail, see McGuire, M.-R., ‘Der Gerichtsstand des Erfüllungsorts nach Art. 5 Nr. 1 EuGVO bei Lizenzverträgen – Anmerkung zur Entscheidung EuGH Rs. C‑533/07 – Falco Privatstiftung und Thomas Rabitsch/Gisela Weller-Lindhorst’, Zeitschrift für Gemeinschaftsprivatrecht , 2010, p. 99.

(16)  – Se Stumpf, H., och Groß, M., Der Lizenzvertrag , åttonde upplagan, Frankfurt am Main, 2005, punkt 13, s. 36, och Ubertazzi, B., ”IP-Lizenzverträge und die EG‑Zuständigkeitsverordnung”, Gewerblicher Rechtsschutz und Urheberrecht Internationaler Teil , 2010, s. 115.

(18)  – OJ 2009 L 78, p. 1.

(17)  – Se McGuire, M.-R., ”Der Gerichtsstand des Erfüllungsorts nach Art. 5 Nr. 1 EuGVO bei Lizenzverträgen – Anmerkung zur Entscheidung EuGH Rs. C-533/07 – Falco Privatstiftung und Thomas Rabitsch/Gisela Weller-Lindhorst”, Zeitschrift für Gemeinschaftsprivatrecht , 2010, s. 99.

(19)  – European Commission, ‘ Memorandum on the creation of an EEC trade mark ’, SEC(76) 2462 final.

(18)  – EUT L 78, s. 1.

(20)  – Guidelines concerning proceedings before the Office for Harmonisation in the Internal Market (Trade Marks and Designs), Part E, Section 5: Licences (available online at http://oami.europa.eu/ows/rw/resource/documents/CTM/guidelines/licences_en.pdf).

(19)  – Europeiska kommissionen, betänkande om inrättandet av ett EEG-varumärke, SEC(76) 2462 slutlig.

(21)  – OJ 2004 L 195, p. 16.

(20)  – Riktlinjer för förfaranden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och mönster), del E, kapitel 5: licenser (kan hämtas på http://oami.europa.eu/ows/rw/resource/documents/CTM/guidelines/licences_de.pdf).

(22)  – OJ 2004 L 123, p. 11.

(21)  – EUT L 195, s. 16.

(23)  – OJ 1998 L 213, p. 13.

(22)  – EUT L 123, s. 11.

(24)  – See Pahlow, L., Lizenz und Lizenzvertrag im Recht des Geistigen Eigentums , Tübingen 2006, p. 182, who identifies different schools of thought in the academic legal literature on the nature of a licence. Whereas some refer to a mere permission (Gestattung) others refer to a right of exploitation (Verwertungsrecht). In the author’s view, the sensible approach is to seek a common denominator and in the case of a licence to speak in general terms of an entitlement to use (Benutzungsberechtigung). A similar view is taken by Miguel Asensio, P.A., ‘Jurisprudencia española y comunitaria de Derecho internacional privado’, Revista española de Derecho Internacional , 2009, p. 201, who considers the understanding of a licence agreement as the mere waiver of the exercise of a certain right as identified in Falco Privatstiftung and Rabitsch to be too strict, as that is not the case in many contractual situations. Moreover, he points out that the Spanish law on patents, for example, establishes that the licensor must ensure that the licensee has an opportunity for use. None the less, he does not consider the definition adopted by the Court of Justice to be incorrect as it resulted from the particular circumstances of the case. Gouga, A., Die Übertragung und Lizenzierung der Marke nach griechischem und deutschem Recht unter Berücksichtigung des europäischen Markenrechts , Munich 1996, p. 230, correctly observes that on current understanding the essence of trade mark law involves both defensive rights to challenge use by others and positive rights of use and that, as a result, it is legally permissible to regard a trade mark licence also in terms of a positive right of use. Bühling, J., ‘Die Markenlizenz im Rechtsverkehr’, Gewerblicher Rechtsschutz und Urheberrecht Internationaler Teil , 2010, p. 196, notes that licences to use industrial property rights are regularly described as the right to use the industrial property right to an extent which would otherwise fall within the scope of protection and use afforded to the holder of the industrial property right. In the same vein, see also Martiny, Münchener Kommentar zum BGB , 5th edition, 2010, point 222; Stimmel, U., ‘Die Beurteilung von Lizenzverträgen unter der Rom I‑Verordnung’, Gewerblicher Rechtsschutz und Urheberrecht Internationaler Teil , 2010, p. 782; and Vögele, A., Borstell, T., and Engler, G., cited above in footnote 13, point 351.

(23)  – EGT L 213, s. 13.

(25)  – See Gouga, A., cited above in footnote 24, p. 190, who takes the view that the term ‘licence’ includes any authority granted to the licensee by the licensor to use the intellectual property right or its precursor in the same manner as its holder, albeit to a different extent.

(24)  – Se Pahlow, L., Lizenz und Lizenzvertrag im Recht des Geistigen Eigentums , Tübingen, 2006, s. 182, i vilken hänvisas till de olika uppfattningarna i doktrinen beträffande vad som är kännetecknande för en licens. Medan några talar om blott och bart en ”tillåtelse” talar andra om en ”nyttjanderätt”. Författaren anser att man ska utgå från den ”minsta gemensamma nämnaren” och rent allmänt tala om licensen som en ”användningsrättighet”. Se, för ett liknande resonemang, Miguel Asensio, P. A., ”Jurisprudencia española y comunitaria de Derecho internacional privado”, Revista española de Derecho Internacional , 2009, s. 201. Författaren menar att man gör en för snäv tolkning om man anser att ett licensavtal enbart är ett avstående från att utöva en rättighet i den mening som avses i domen i målet Falco Privatstiftung och Rabitsch, eftersom detta inte är fallet i många former av avtal. I den spanska patentlagstiftningen föreskrivs dessutom att licensgivaren ska ge licenstagaren möjlighet att utnyttja en rättighet. Ändå anser författaren inte att den definition som domstolen använde i den ovannämnda domen var felaktig, eftersom den är beroende av omständigheterna i det nationella målet. Gouga, A., Die Übertragung und Lizenzierung der Marke nach griechischem und deutschem Recht unter Berücksichtigung des europäischen Markenrechts , München, 1996, s. 230, i vilken det helt riktigt påpekas att rätten till ett varumärke enligt dagens rättsuppfattning består av både en negativ rätt att förhindra användning och av en positiv rätt till användning, varför det är juridiskt möjligt att uppfatta en varumärkeslicens också som en positiv nyttjanderätt. Bühling, J., ”Die Markenlizenz im Rechtsverkehr”, Gewerblicher Rechtsschutz und Urheberrecht Internationaler Teil , 2010, s. 196, i vilken det påpekas att licenser avseende immateriella rättigheter alltid beskrivs som en rätt att utnyttja rättigheten i en utsträckning som annars är beroende av den rätt som immaterialrättsinnehavaren har att förhindra användning av en rättighet och att utnyttja en rättighet. Se, för ett liknande resonemang, Martiny, Münchener Kommentar zum BGB , femte upplagan, 2010, punkt 222, Stimmel, U., ”Die Beurteilung von Lizenzverträgen unter der Rom I-Verordnung”, Gewerblicher Rechtsschutz und Urheberrecht Internationaler Teil , 2010, s. 782, och Vögele, A., Borstell, T., och Engler, G., i förut anförd skrift (ovan fotnot 13), punkt 351.

(26)  – To that effect, see Pfaff, D. and Nagel, S., Lizenzverträge , 3 rd edition, 2010, point 7, who argue that, on current understanding, the characteristic feature of a licence agreement is that the holder of a legal right enjoying full protection (for example, the holder of a patent) grants to a third party the authority to use and exploit the protected discoveries or processes.

(25)  – Se Gouga, A., i förut anförd skrift (ovan fotnot 24), s. 190, enligt vilken begreppet licens omfattar alla befogenheter som licensgivaren har gett licenstagaren att utnyttja den immateriella äganderätten eller en rättighet som föregår denna på samma sätt som innehavaren, om än i olika omfattning.

(27)  – See Stumpf, H. and Groß, M., cited above in footnote 16, point 117, p. 95.

(26)  – Se, för ett liknande resonemang, Pfaff, D., och Nagel, S., Lizenzverträge , tredje upplagan, 2010, punkt 7, enligt vilken licensavtal enligt dagens uppfattning kännetecknas av att innehavaren av en absolut skyddad rättslig ställning (till exempel en patentinnehavare) ger en annan person tillåtelse att använda och exploatera de skyddade uppfinningarna eller metoderna.

(28)  – See Bühling, J., cited above in footnote 24, p. 199, who refers to the specific purpose of a trade mark. On that view, the licence must safeguard the functions of the mark and, at the same time, strengthen the mark itself and increase its value to the licensor.

(27)  – Se Stumpf, H., och Groß, M., i förut anförd skrift (ovan fotnot 16), punkt 117, s. 95.

(29)  – In connection with licensing agreements in the technology field, see Brinker, I., in Schwarze, J. (ed.) EU-Kommentar , 2nd edition, Baden-Baden 2009, Article 81 EC, point 96, p. 911, who argues that licence agreements constitute an important instrument by which the marketing of products within the common market is considerably simplified and accelerated. A firm which develops a particular technology but is not itself in a position to make full use of it and to manufacture products will often choose to grant licences to third parties for a particular licensing area in which the licensees operate exclusively and market the products manufactured using the relevant technology. According to the author, licensor and licensee – but also the public at large – benefit from the spread of technology using licensing agreements.

(28)  – Se Bühling, J., i förut anförd skrift (ovan fotnot 24), s. 199, som hänvisar till varumärkeslicensers ändamålsbegränsning. Enligt författaren måste licensen säkerställa varumärkets funktioner och samtidigt också stärka märket som sådant och öka dess värde för licensgivaren.

(30)  – See Pahlow, L., cited above in footnote 24, p. 218.

(29)  – Se, beträffande licensavtal på teknikområdet, Brinker, I., EU-Kommentar (utgiven av Jürgen Schwarze), andra upplagan, Baden-Baden, 2009, artikel 81 i EG‑fördraget, punkt 96, s. 911, i vilken förklaras att licensavtal är ett viktigt instrument genom vilket produkter betydligt enklare och snabbare kan släppas ut på den gemensamma marknaden. Den som utvecklar en viss teknik och inte själv kan utnyttja denna fullt ut och tillverka produkter bestämmer sig ofta för att bevilja utomstående företag licens och tilldela dessa ett visst licensområde där licenstagarna får ensamrätt och saluför de produkter som har tillverkats på grundval av denna teknik. Licensgivarna och licenstagarna och även allmänheten drar nytta av att tekniken sprids genom ett licensavtal.

(31)  – Ibid., p. 225.

(30)  – Se Pahlow, L., i förut anförd skrift (ovan fotnot 24), s. 218.

(32)  – See Pahlow, L., cited above in footnote 24, p. 187, who explains that the substance of the licence may be deduced from the legislative provisions and the specific agreement between the parties.

(31)  – Ibidem, s. 225.

(33)  – See Vögele, A., Borstell, T., and Engler, G., cited above in footnote 13, point 362, according to whom, for the purposes of differentiating licensing agreements in relation to licensed intangible assets, the description of the agreement is not crucial. Instead, both from a legal and fiscal point of view, what is decisive are the intangible assets actually used on the basis of the agreement.

(32)  – Se Pahlow, L., i förut anförd skrift (ovan fotnot 24), s. 187. Författaren förklarar att parternas konkreta överenskommelse och lagbestämmelserna kan ge upplysningar om licensens innehåll.

(34)  – See Case 102/77 Hoffmann-La Roche v Centrafarm [1978] ECR 1139, paragraph 7; Case 3/78 Centrafarm v American Home Products Corporation [1978] ECR 1823, paragraphs 11 and 14; and Case C‑10/89 HAG [1990] ECR I‑3711, paragraph 14. On the function of the trade mark as a guarantee of origin, see Wollmann, H., in Mayer, H., (ed.) EU- und EG-Vertrag , Art. 81 EGV, point 156, p. 53.

(33)  – Se Vögele, A., Borstell, T., och Engler, G., i förut anförd skrift (ovan fotnot 13), punkt 362, enligt vilka det för differentieringen av licensavtalen med avseende på de licensierade immateriella tillgångarna inte har någon avgörande betydelse hur avtalen benämns. Det som är avgörande i både juridiskt och skattemässigt avseende är snarare vilka immateriella tillgångar som faktiskt utnyttjas på grundval av avtalet.

(35)  – See Case C‑206/01 Arsenal Football Club [2002] ECR I‑10273, paragraphs 47 and 48.

(34)  – Se dom av den 23 maj 1978 i mål 102/77, Hoffmann-La Roche mot Centrafarm (REG 1978, s. 1139; svensk specialutgåva, s. 107), punkt 7, av den 10 oktober 1978 i mål 3/78, Centrafarm mot American Home Products Corporation (REG 1978, s. 1823; svensk specialutgåva, s. 171), punkterna 11 och 14, och av den 17 oktober 1990 i mål C-10/89, HAG (REG 1990, s. I-3711; svensk specialutgåva, s. 521), punkt 14. Se, beträffande varumärkens ursprungsfunktion, Wollmann, H., EU- und EG-Vertrag (utgiven av Heinz Mayer), artikel 81 i EG-fördraget, punkt 156, s. 53.

(36)  – See Case C‑487/07 L’Oréal and Others [2009] ECR I-5185, paragraph 58.

(35)  – Se dom av den 12 november 2002 i mål C‑206/01, Arsenal Football Club (REG 2002, s. I-10273), punkterna 47 och 48.

(37)  – See Joined Cases C‑236/08 to C‑238/08 Google France and Google [2010] ECR I‑2417, paragraph 77.

(36)  – Se dom av den 18 juni 2009 i mål C‑487/07, L’Oréal (REG 2009, s. I‑5185), punkt 58.

(38)  – In the same vein, see Bühling, J., cited above in footnote 24, p. 199. See Sakulin, W., Trademark protection and freedom of expression , Alphen aan den Rijn 2011, p. 51, who regards as highly significant the Court’s finding in L’Oréal and Google that the other functions of a trade mark are equally deserving of protection. It will be recalled in that connection that Advocate General Ruiz-Jarabo Colomer had already called for the protection of the other functions of trade marks in his Opinion in Arsenal Football Club , cited above in footnote 35, point 47.

(37)  – Se dom av den 23 mars 2010 i de förenade målen C‑236/08–C‑238/08, Google France och Google (REU 2010, s. I‑2417), punkt 77.

(39)  – See Pahlow, L., cited above in footnote 24, p. 236.

(38)  – Se, för ett liknande resonemang, Bühling, J., i förut anförd skrift (ovan fotnot 24), s. 199. Se Sakulin, W., Trademark protection and freedom of expression , Alphen aan den Rijn, 2011, s. 51. Den omständigheten att domstolen i domarna i målen L’Oréal och Google fastslog att varumärkenas andra funktioner slutligen är lika skyddsvärda har stor betydelse enligt författaren. Det bör i detta sammanhang erinras om att generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i sitt förslag till avgörande i mål C-206/01, Arsenal Football Club (ovan fotnot 35), punkt 47, förklarade att varumärkenas övriga funktioner är värda att skydda.

(40)  – See Falco Privatstiftung and Rabitsch , cited in footnote 14, paragraph 29.

(39)  – Se Pahlow, L., i förut anförd skrift (ovan fotnot 24), s. 236.

(41)  – Ibid., paragraph 41.

(40)  – Se domen i målet Falco Privatstiftung och Rabitsch (ovan fotnot 14), punkt 29.

(42)  – See my Opinion in Falco Privatstiftung and Rabitsch , cited in footnote 11, point 57.

(41)  – Ibidem, punkt 41.

(43)  – Clause 4.2 of the agreement is worded ‘Licensee will charge Licensor for its services’.

(42)  – Se mitt förslag till avgörande i målet Falco Privatstiftung och Rabitsch (ovan fotnot 11), punkt 57.

(44)  – See Scheunemann, K., Die .eu Domain – Registrierung und Streitbeilegung , Münster 2008, p. 115.

(43)  – Paragraf 4.2 i avtalet har följande lydelse: ”Licenstagaren ska fakturera licensgivaren för sina tjänster” (”Licensee will charge Licensor for its services”).

(45)  – In certain States (Argentina, Austria, Belgium, China, Denmark, Finland, Netherlands, Poland, Russia, Switzerland, Sweden, United Kingdom) domain names may be registered using the national ccTLD without there being any requirements or conditions as to location. According to the practice of those States, anyone, irrespective of nationality, residence or place of establishment, may register a domain name. The only restriction arises as a result of the prohibition on domain names considered immoral, which are either precluded from registration or liable to subsequent removal.

(44)  – Se Scheunemann, K., Die .eu Domain – Registrierung und Streitbeilegung , Münster, 2008, s. 115.

The majority of national registries use a semi-restrictive system. Under that system, there is no requirement to supply documentary proof that a registered trade mark corresponds to the domain name. However, the category of persons entitled to apply is limited to those having a local presence or a territorial connection with the country indicated by the ccTLD. In relation to those requirements, differences arise. In certain States both nationality and residence in the country concerned are required, whereas in others, evidence of an establishment or commercial activity in the country concerned (Bulgaria, Canada, Czech Republic, Japan, Hungary, Malta, Norway, Singapore, USA) or in the European Union (Italy) is necessary or, at the very least, an agent established in the country concerned must be specified (Germany, Luxembourg).

(45)  – I några stater (Argentina, Österrike, Belgien, Kina, Danmark, Finland, Nederländerna, Polen, Ryssland, Schweiz, Sverige och Förenade kungariket) kan domännamn registreras i den nationella toppdomänen utan att det ställs några villkor eller krav på verksamhetsort. Enligt denna praxis får vem som helst registrera ett domännamn oberoende av nationalitet, hemvist eller driftställe. Den enda begränsningen är att domännamn som anses vara osedliga inte får registreras. Antingen registreras de inte, eller kan de tas bort i efterhand.

Other national registries allow for registration only if the applicant has a territorial connection to the country or a place of business there and, in addition, can produce documentary evidence that it is the holder of an intellectual property right corresponding to the domain name (Australia). In other States, the domain name must be included in certain specific categories of trade marks and rights to a name and, in addition, the applicant must have an actual link to the country concerned (Ireland). In other States, restrictive registration conditions only apply to registrations under the ccTLD, whereas registrations under domains below the TLD are subject to less stringent requirements or are not subject to any requirements at all (India, Hong Kong, Spain). On this, see Bettinger, T., ‘Registration requirements and dispute resolution’, in Domain Name Law and Practice , Oxford 2005, p. 44.

Majoriteten av de nationella registreringsenheterna tillämpar ett delvis restriktivt system. Enligt detta system är det inte nödvändigt att förete handlingar som visar att ett registrerat varumärke motsvarar ett domännamn. Den krets av personer som har rätt att ansöka är emellertid begränsad till dem som har verksamhet på platsen eller territoriell anknytning till den nationella toppdomänens land. När det gäller dessa krav finns det vissa skillnader. I några stater krävs både medborgarskap och hemvist i landet i fråga, medan det i andra krävs bevis för att sökanden har ett driftställe eller näringsverksamhet i landet (Bulgarien, Kanada, Tjeckien, Japan, Ungern, Malta, Norge, Singapore och Förenta staterna) eller i Europeiska unionen (Italien), eller åtminstone att en företrädare som har säte i landet i fråga utses (Tyskland och Luxemburg).

(46)  – See Kipping, D., Das Recht der .eu-Domains , Munich 2008, p. 4, point 11.

Andra nationella registreringsenheter tillåter bara registrering om sökanden dels har territoriell anknytning till landet eller ett driftställe i landet i fråga, dels kan förete handlingar som visar att vederbörande är innehavare av en immateriell rättighet som motsvarar domännamnet (Australien). I andra stater måste domännamnet förekomma i närmare bestämda kategorier av varumärken och rätt till namn, och dessutom måste sökanden ha faktisk anknytning till landet (Irland). I andra stater gäller de restriktiva registreringskraven bara för direkt registrering i den nationella toppdomänen, medan mindre stränga eller alls inga krav gäller för registrering i toppdomänerna (Indien, Hongkong och Spanien). Se Bettinger, T., ”Registration requirements and dispute resolution”, Domain Name Law and Practice , Oxford, 2005, s. 44.

(47)  – See paragraph 30 of the Commission’s observations.

(46)  – Se Kipping, D., Das Recht der .eu-Domains , München, 2008, s. 4, punkt 11.

(47)  – Se punkt 30 i kommissionens inlaga.