Artikel 30, stk. 2, i direktiv 2002/22 om forsyningspligt og brugerrettigheder i forbindelse med elektroniske kommunikationsnet og -tjenester skal fortolkes således, at den nationale tilsynsmyndighed skal tage hensyn til de omkostninger, som levering af portabilitetsydelsen medfører for operatører af et mobilnet, når den bedømmer, om det gebyr, som skal betales af forbrugerne for anvendelsen af denne ydelse, virker prohibitivt. Den nationale tilsynsmyndighed kan dog fortsat fastsætte maksimalbeløbet for det gebyr, som operatørerne vil kunne kræve, til et lavere niveau end de omkostninger, som sidstnævnte har afholdt, såfremt et gebyr beregnet udelukkende på grundlag af disse omkostninger kan få forbrugerne til at opgive at gøre brug af faciliteten vedrørende portabilitet.

Artikel 30.2 i direktiv 2002/22 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster ska tolkas så, att de nationella regleringsmyndigheterna ska beakta mobilnätsoperatörernas kostnader för att tillhandahålla tjänsten nummerportabilitet vid bedömningen av huruvida den avgift som konsumenterna ska betala avskräcker dem från att utnyttja denna tjänst. Om en avgift beräknad enbart på grundval av operatörernas kostnader kan medföra att konsumenterna avhålls från att utnyttja möjligheten till portabilitet, har de nationella regleringsmyndigheterna emellertid fortfarande möjlighet att fastställa den högsta avgift som operatörerna kan kräva till ett belopp som är lägre än operatörernas kostnader.

(jf. præmis 28 og domskonkl.)

(se punkt 28 och domslutet)

I sag C-99/09,

I mål C‑99/09,

angående en anmodning om præjudiciel afgørelse i henhold til artikel 234 EF, indgivet af Sąd Najwyższy (Polen) ved afgørelse af 19. december 2008, indgået til Domstolen den 11. marts 2009, i sagen:

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Sąd Najwyższy (Polen) genom beslut av den 19 december 2008, som inkom till domstolen den 11 mars 2009, i målet

Polska Telefonia Cyfrowa sp. z o.o.

Polska Telefonia Cyfrowa sp. z o.o.

mod

mot

Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej,

Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej,

har

meddelar

DOMSTOLEN (Fjerde Afdeling)

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammensat af afdelingsformanden, J.-C. Bonichot, og dommerne C. Toader, K. Schiemann, P. Kūris (refererende dommer) og L. Bay Larsen,

sammansatt av avdelningsordföranden J.-C. Bonichot samt domarna C. Toader, K. Schiemann, P. Kūris (referent) och L. Bay Larsen,

generaladvokat: Y. Bot

generaladvokat: Y. Bot,

justitssekretær: fuldmægtig K. Malacek,

justitiesekreterare: handläggaren K. Malacek,

på grundlag af den skriftlige forhandling og efter retsmødet den 25. marts 2010,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 25 mars 2010,

efter at der er afgivet indlæg af:

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Polska Telefonia Cyfrowa sp. z o.o ved radcy prawni S. Dudzik og M. Korcz

– Polska Telefonia Cyfrowa sp. z o.o, genom S. Dudzik och M. 

– Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej ved radcy prawni M. Kołtoński og M. Chmielewska

– Korcz, radcy prawni,

– den polske regering først ved M. Dowgielewicz, derefter ved K. Zawisza og S. Sala, som befuldmægtigede

– Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej, genom M. Kołtoński och M. Chmielewska, radcy prawni,

– den slovakiske regering ved B. Ricziová, som befuldmægtiget

– Polens regering, inledningsvis genom M. Dowgielewicz, därefter genom K. Zawisza och S. Sala, båda i egenskap av ombud,

– Europa-Kommissionen ved K. Mojzesowicz og C. Vrignon, som befuldmægtigede,

– Slovakiens regering, genom B Ricziová, i egenskap av ombud,

og efter at generaladvokaten har fremsat forslag til afgørelse i retsmødet den 15. april 2010,

– Europeiska kommissionen, genom K. Mojzesowicz och C. Vrignon, båda i egenskap av ombud,

afsagt følgende

och efter att den 15 april 2010 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

Dom

följande

Dom

1. Anmodningen om præjudiciel afgørelse vedrører fortolkningen af artikel 30, stk. 2, i Europa-Parlamentets og Rådets direktiv 2002/22/EF af 7. marts 2002 om forsyningspligt og brugerrettigheder i forbindelse med elektroniske kommunikationsnet og -tjenester (»forsyningspligtdirektivet«) (EFT L 108, s. 51).

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 30.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, s. 51).

2. Anmodningen er blevet fremsat i en sag mellem Polska Telefonia Cyfrowa sp. z o.o. (herefter »PTC«) og Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej (formanden for tilsynsmyndigheden for elektronisk telekommunikation, herefter »formanden for UKE«) vedrørende afgørelsen af 1. august 2006, hvori formanden for UKE pålagde PTC en bøde på 100 000 PLN (ca. 24 350 EUR).

2. Begäran har framställts i ett mål mellan Polska Telefonia Cyfrowa sp. z o.o. (nedan kallat PTC) och Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej (ordföranden för myndigheten för elektroniska kommunikationer) (nedan kallad ordföranden för UKE) med avseende på det beslut av den 1 augusti 2006, genom vilket denne ålade PTC böter med 100 000 PLN (omkring 24 350 euro).

Retsforskrifter

Tillämpliga bestämmelser

EU-retlige forskrifter

Unionslagstiftningen

3. Betragtning 40 og 41 til forsyningspligtdirektivet er affattet således:

3. Skälen 40 och 41 i direktiv 2002/22 har följande lydelse:

40) Nummerportabilitet spiller en nøglerolle med hensyn til at øge forbrugernes valgmuligheder og skabe reel konkurrence på det liberaliserede telemarked ved at give brugere, der anmoder herom, mulighed for at beholde deres nummer eller numre i det offentlige telefonnet, uanset hvilken organisation, der udbyder tjenesten til brugerne. Nummerportabilitet mellem det offentlige fastnet og mobilnettet er ikke omfattet af direktivet. Medlemsstaterne kan dog anvende bestemmelser om nummerportabilitet mellem net, der udbyder tjenester på faste steder, og mobilnet.

”40) Nummerportabilitet är viktig för att underlätta konsumentens val och effektiv konkurrens i en konkurrensutsatt miljö på telekommunikationsområdet så att slutanvändare på begäran bör kunna behålla sina telefonnummer på det allmänna telefonnätet oberoende av vilken organisation som tillhandahåller tjänsten. Nummerportabilitet mellan anslutningar till det allmänna telefonnätet vid fasta och icke fasta anslutningspunkter omfattas inte av detta direktiv. Medlemsstaterna får emellertid tillämpa bestämmelser om nummerportabilitet mellan nät som tillhandahåller tjänster via en fast anslutningspunkt och mobilnät.

41) Nummerportabilitet styrkes i betydelig grad, når såvel slutbrugerne, der tager deres numre med sig, og slutbrugere, der ringer til disse, har adgang til transparente takstoplysninger. De nationale tilsynsmyndigheder bør, som led i implementeringen af nummerportabilitet, hvor det er muligt, fremme relevant taksttransparens.

41) Betydelsen av nummerportabilitet ökar avsevärt när öppen information om taxor finns, både för slutanvändare som behåller sitt nummer och för slutanvändare som ringer upp dem som har behållit sitt nummer. De nationella regleringsmyndigheterna bör där så är möjligt, underlätta lämplig öppenhet om taxor som en del i genomförandet av nummerportabilitet.”

4. »Forsyningspligtdirektivets« artikel 30 har følgende ordlyd:

4. I artikel 30 i direktiv 2002/22 föreskrivs följande:

»1. Medlemsstaterne sikrer, at alle abonnenter på offentligt tilgængelige telefonitjenester, herunder mobiltjenester, efter anmodning herom kan bevare deres nummer eller numre, uanset hvilken virksomhed der udbyder tjenesten til abonnenterne:

”1. Medlemsstaterna skall säkerställa att alla abonnenter på allmänt tillgängliga telefonitjänster, inbegripet mobila tjänster, som kräver detta kan behålla sina nummer oberoende av vilket företag som tillhandahåller tjänsten

a) for så vidt angår geografiske numre på et bestemt sted, og

a) om det gäller ett geografiskt nummer, på en viss plats, och

b) for så vidt angår ikke-geografiske numre på et hvilket som helst sted.

b) om det gäller icke-geografiska nummer, på vilken plats som helst.

Dette stykke finder ikke anvendelse på nummerportabilitet mellem net, der udbyder tjenester på et fast sted, og mobilnet.

Denna punkt gäller inte nummerportabilitet mellan nät som tillhandahåller tjänster i en fast anslutningspunkt och mobilnät.

2. De nationale tilsynsmyndigheder sørger for, at samtrafikprisen i forbindelse med udbud af nummerportabilitet er omkostningsbaseret, og at eventuelle direkte gebyrer, der skal betales af abonnenterne, ikke virker prohibitivt for anvendelsen af disse faciliteter.

2. De nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att man följer kostnadsorienteringsprincipen vid prissättningen för samtrafik i samband med tillhandahållande av nummerportabilitet och att eventuella direkta avgifter för abonnenter inte hämmar användningen av denna facilitet.

3. De nationale tilsynsmyndigheder må ikke fastsætte detailledstakster for overførsel af numre på en måde, som kan medføre konkurrenceforvridning, som f.eks. indførsel af specifikke eller fælles detailledstakster.«

3. De nationella regleringsmyndigheterna får inte belägga nummerportabilitet med slutkundstaxor som snedvrider konkurrensen, till exempel genom att införa särskilda eller gemensamma slutkundstaxor.”

Nationale bestemmelser

Den nationella lagstiftningen

5. Artikel 41 i lov om telekommunikation (ustawa-Prawo telekomunikacyjne) af 16. juli 2004 (Dz.U. nr. 171, position 1800), i den affattelse, der fandt anvendelse på tidspunktet for de faktiske omstændigheder i hovedsagen (herefter »lov om telekommunikation«), er affattet som følger:

5. Artikel 41 i telekommunikationslagen (ustawa-Prawo telekomunikacyjne) av den 16 juli 2004 (Dz.U. n° 171, pos. 1800), i dess lydelse vid tidpunkten för tvisten vid den nationella domstolen, har följande lydelse:

»1. Gebyrer for gensidig brug af sammenkoblede net i forbindelse med nummerportering mellem nettene skal fastsættes under hensyn til de dermed forbundne omkostninger.

”1) Prissättningen för samtrafik i samband med tillhandahållande av nummerportabilitet mellan näten, ska fastställas med hänsyn till därtill knutna kostnader.

2. Gebyrer for gensidig brug af sammenkoblede net og adgang til telekommunikation i forbindelse med valg af tjenesteudbyder skal fastsættes under hensyn til de dermed forbundne omkostninger.«

2) Prissättningen för samtrafik och för tillgång till teletjänster, som har samband med det fria valet av tjänsteleverantör, ska fastställas med hänsyn till därtill knutna kostnader.”

6. Artikel 71 i lov om telekommunikation bestemmer:

6. I artikel 71 i telekommunikationslagen föreskrivs följande:

»1. En abonnent, der har indgået en kontrakt med en serviceleverandør, der sikrer tilslutning til en operatørs offentlige telefonnet, kan i forbindelse med valg af en anden operatør kræve, at det tildelte nummer porteres til et eksisterende net, som tilhører en anden operatør i området, 1) inden for et nummerområde – for så vidt angår geografiske numre, 2) inden for hele statens område – for så vidt angår ikke-geografiske numre.

”1) En abonnent, som har tecknat avtal med en tjänsteleverantör som ska säkerställa tillgången till en nätoperatörs allmänna telefonnät, kan i samband med byte av nätoperatör kräva att det tilldelade numret överförs till ett nät tillhörandes en annan operatör inom 1) ett nummerområde – om det gäller ett geografiskt nummer, och 2) hela landet – om det gäller ett icke-geografiskt nummer.

2. Stk. 1 finder ikke anvendelse på nummerportering mellem offentlige fastnet og offentlige mobilnet.

2) Första stycket gäller inte vid nummerportering mellan det allmänna telefonnätet i fasta anslutningspunkter och det allmänna mobilnätet.

3. Ved portering af et tildelt nummer i forbindelse med valg af en anden operatør kan den hidtidige serviceleverandør hos abonnenten opkræve et engangsgebyr, der fremgår af leverandørens prisliste; gebyrets størrelse må ikke virke prohibitivt for abonnentens anvendelse af denne ret.«

3) Den tidigare tjänsteleverantören har rätt att för nummerporteringen i samband med byte av nätoperatör ta ut en engångsavgift som framgår av dennes prislista av abonnenten, varvid avgiftens storlek inte får avskräcka abonnenten från att utnyttja denna möjlighet.”

7. Artikel 74 i lov om telekommunikation har følgende ordlyd:

7. Artikel 74 i telekommunikationslagen har följande lydelse:

»1. En serviceleverandør, der sikrer tilslutning til det offentlige telefonnet, og en operatør, hvis net en abonnent, som har indgået en kontrakt med serviceleverandøren om tilslutning til det offentlige telefonnet, er tilsluttet, har pligt til at sikre, at de abonnentrettigheder, der er nævnt i artikel 69-72, og som beror på tilvejebringelse af tilsvarende tekniske forudsætninger eller indgåelse af en aftale i henhold til artikel 31 eller artikel 128, kan gennemføres, og når disse muligheder findes, til at sikre, at de kan realiseres.

”1) En tjänsteleverantör, som säkerställer tillträdet till det allmänna telenätet, och en nätoperatör, till vars nät den abonnenten har anslutits som har tecknat avtal med den tjänsteleverantör som säkerställer tillträdet till det allmänna telefonnätet, är skyldiga att säkerställa att de rättigheter som abonnenten har enligt artiklarna 69–72, det vill säga upprättande av tekniska förutsättningar eller ingående av avtal i den mening som avses i artiklarna 31 eller 128, kan genomföras och, om dessa möjligheter föreligger, garantera att rättigheterna genomförs.

[…]

…

3. Formanden for UKE [Urząd Komunikacji Elektronicznej] kan pålægge de i stk. 1 nævnte leverandører og operatører en bøde som anført i artikel 209, stk. 1, nr. 15), 16) og 17), såfremt

3. Ordföranden för UKE kan påföra den ovan i första stycket nämnda tjänsteleverantören och nätoperatören straffavgift enligt artikel 209 stycke 1 punkterna 15–17, om:

1) de ikke sikrer de i stk. 1 fastsatte muligheder for at gennemføre abonnenternes rettigheder

1. De inte säkerställer den ovan i första stycket föreskrivna möjligheten att genomföra abonnentens rättigheter.

2) de ikke gennemfører abonnenternes rettigheder, for så vidt som de kan realiseres

2. De inte genomför abonnentens rättigheter i den mån som möjligheten för detta finns.

3) de gennemfører abonnenternes rettigheder under overtrædelse af forskrifterne i nærværende lov eller den i artikel 73 nævnte bekendtgørelse.«

3. De genomför abonnentens rättigheter i strid med bestämmelserna i denna lag eller med den förordning som nämns i artikel 73.”

8. I henhold til den pågældende lovs artikel 209, stk. 1, nr. 16):

8. I artikel 209 stycke 1 punkt 16 i telekommunikationslagen föreskrivs följande:

»Den, der hindrer, at abonnenter kan udnytte den i artikel 70 og 71 nævnte ret til portering af et tildelt nummer, straffes med bøde.«

”Straffavgift påförs den som hindrar abonnenter från att utnyttja den … föreskrivna rättigheten att portera det tilldelade numret.”

Tvisten i hovedsagen og det præjudicielle spørgsmål

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

9. Det fremgår af forelæggelsesafgørelsen, at formanden for UKE pålagde PTC en bøde på 100 000 PLN (ca. 24 350 EUR) med henvisning til, at det engangsgebyr på 122 PLN (ca. 29,70 EUR), som PTC opkrævede ved ændring af operatør i perioden fra den 28. marts til den 31. maj 2006, udgjorde en tilsidesættelse af artikel 71, stk. 3, i lov om telekommunikation, da et sådant beløb virkede prohibitivt for PTC’s abonnenters anvendelse af retten til nummerportering.

9. Det framgår av beslutet om hänskjutande att ordföranden för UKE ålade PTC böter med 100 000 PLN (omkring 24 350 euro) med anledning av att den engångsavgift med 122 PLN (omkring 29,70 euro) som PTC tog ut vid byte av nätoperatör under tiden mellan den 28 mars och den 31 maj 2006 innebar en överträdelse av artikel 71.3 i telekommunikationslagen, eftersom ett så stort belopp avskräckte PTC:s abonnenter från att göra gällande sin rätt att utnyttja portabilitet.

10. PTC lagde sag an til prøvelse af formanden for UKE’s afgørelse ved Sąd Okręgowy w Warszawie (byretten i Warszawa). Ved dom af 6. marts 2007 frifandt byretten i Warszawa formanden for UKE.

10. PTC överklagade det beslut som hade fattats av ordföranden för UKE vid Sąd Okręgowy w Warszawie (regional domstol i Warszawa), som ogillade överklagandet.

11. PTC appellerede denne afgørelse til Sąd Apelacyjny w Warszawie (appelretten i Warszawa), som ved dom af 5. februar 2008 annullerede den anfægtede afgørelse, idet det blev lagt til grund, at størrelsen af engangsgebyret vedrørende nummerportering ikke kunne fastsættes uden hensyn til de omkostninger, som operatøren havde i forbindelse med gennemførelsen af tjenesteydelsen. Formanden for UKE iværksatte en kassationsanke til prøvelse af denne dom.

11. PTC överklagade denna dom till Sąd Apelacyjny w Warszawie (appellationsdomstol i Warszawa), som ogiltigförklarade det ifrågasatta beslutet genom dom av den 5 februari 2008 och fastslog att engångsavgiften för nummerportering inte kunde beräknas utan beaktande av operatörens kostnader för att tillhandahålla tjänsten. Ordföranden för UKE överklagade denna dom.

12. Sąd Najwyższy (højesteret) har herefter besluttet at udsætte sagen og forelægge Domstolen følgende præjudicielle spørgsmål:

12. Sąd Najwyższy (högsta domstol) beslutade mot denna bakgrund att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

»Skal artikel 30, stk. 2, i [forsyningspligtdirektivet] fortolkes således, at de kompetente nationale tilsynsmyndigheder i deres tilsyn med, at eventuelle direkte gebyrer, der skal betales af abonnenterne, ikke virker prohibitivt for anvendelsen af nummerportering, er forpligtede til at tage hensyn til de omkostninger, som levering af denne facilitet medfører for operatører af et mobilnet?«

”Ska artikel 30.2 i … direktiv 2002/22/EG … tolkas så, att de behöriga nationella regleringsmyndigheterna, som är ansvariga för att eventuella direkta avgifter för abonnenter inte hämmar användningen av nummerportering, är skyldiga att ta hänsyn till de kostnader som operatören av ett mobilnät har i samband med tillhandahållandet av denna tjänst? ”

Om det præjudicielle spørgsmål

Prövning av tolkningsfrågan

13. Den forelæggende ret ønsker med sit spørgsmål oplyst, om »forsyningspligtdirektivets« artikel 30, stk. 2, skal fortolkes således, at den nationale tilsynsmyndighed skal tage hensyn til de omkostninger, som levering af portabilitetsydelsen medfører for operatører af et mobilnet, når den bedømmer, om det gebyr, som skal betales af forbrugerne for anvendelsen af ydelsen, virker prohibitivt.

13. Den nationella domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 30.2 i direktiv 2002/22 ska tolkas så, att de nationella regleringsmyndigheterna ska beakta mobilnätsoperatörernas kostnader för att tillhandahålla tjänsten nummerportabilitet vid bedömningen av huruvida den avgift som konsumenterna ska betala avskräcker dem från att utnyttja denna tjänst.

14. Det fremgår af forelæggelsesafgørelsen, at tvisten i hovedsagen udspringer af PTC’s påstande om, at »forsyningspligtdirektivets« artikel 30, stk. 2, pålægger den nationale tilsynsmyndighed at tage hensyn til de omkostninger, der er forbundet med operatørers præstation af tjenesteydelsen vedrørende nummerportering i forbindelse med nævnte bedømmelse.

14. Det framgår av beslutet om hänskjutande att tvisten vid den nationella domstolen uppkom på grund av PTC:s påståenden att de nationella regleringsmyndigheterna enligt artikel 30.2 i direktiv 2002/22 är skyldiga att i samband med den ovannämnda bedömningen beakta operatörernas kostnader för att tillhandahålla tjänsten nummerportabilitet.

15. Indledningsvis præciseres, at begrebet nummerportabilitet omfatter den facilitet, der giver en telefonabonnent mulighed for at beholde sit telefonnummer i tilfælde af skift af operatør (dom af 13.7.2006, sag C-438/04, Mobistar, Sml. I, s. 6675, præmis 23).

15. Begreppet nummerportabilitet omfattar möjligheten för en mobiltelefoniabonnent att behålla samma nummer vid byte av operatör (dom av den 13 juli 2006 i mål C‑438/04, Mobistar, REG 2006, s. I‑6675, punkt 23).

16. Gennemførelsen af denne facilitet gør det nødvendigt, at operatørernes platforme er kompatible, at abonnentens telefonnummer overføres fra en operatør til en anden, og at tekniske operationer gør det muligt at videreføre opkald til det overførte nummer (jf. Mobistar-dommen, præmis 24).

16. För att så ska kunna ske måste operatörernas plattformar vara kompatibla och en abonnents nummer måste överföras från en operatör till en annan. Dessutom måste tekniska åtgärder vidtas, så att telefonsamtal kan ledas vidare till det porterade numret (se domen i det ovannämnda målet Mobistar, punkt 24).

17. I overensstemmelse med betragtning 40 til »forsyningspligtdirektivet« tilsigter nummerportabilitet at fjerne hindringer for forbrugernes frie valg særligt mellem mobiltelefonoperatørerne og således at sikre udviklingen af en effektiv konkurrence på markedet for telefontjenester (jf. Mobistar-dommen, præmis 25).

17. I enlighet med skäl 40 i direktiv 2002/22 är nummerportabilitetens syfte att undanröja hinder för konsumenters möjlighet att fritt välja mellan olika mobiloperatörer och på detta sätt säkerställa att effektiv konkurrens uppstår på marknaden för teletjänster (se domen i det ovannämnda målet Mobistar, punkt 25).

18. Med henblik på at nå disse mål har EU-lovgiver i forsyningspligtdirektivets artikel 30, stk. 2, bestemt, at de nationale tilsynsmyndigheder sørger for, at samtrafikprisen i forbindelse med udbud af nummerportabilitet er omkostningsbaseret, og at eventuelle direkte gebyrer, der skal betales af abonnenterne, ikke virker prohibitivt for anvendelsen af disse faciliteter (jf. Mobistar-dommen, præmis 26).

18. Unionslagstiftaren har i detta syfte i artikel 30.2 i direktiv 2002/22 föreskrivit att de nationella regleringsmyndigheterna ska säkerställa att kostnadsorienteringsprincipen följs vid prissättningen för samtrafik i samband med tillhandahållande av nummerportabilitet och att eventuella direkta avgifter för abonnenter inte hämmar användningen av denna facilitet (se domen i det ovannämnda målet Mobistar, punkt 26).

19. Det skal endvidere bemærkes, at »forsyningspligtdirektivets« artikel 30, stk. 2, pålægger de nationale tilsynsmyndigheder at sørge for, at operatørerne fastsætter priserne i forhold til omkostningerne, og at priserne i øvrigt ikke virker prohibitivt i forhold til forbrugerne (jf. Mobistar-dommen, præmis 33).

19. I artikel 30.2 i direktiv 2002/22 föreskrivs dessutom att de nationella regleringsmyndigheterna ska säkerställa att operatörerna bestämmer sina priser enligt kostnadsorienteringsprincipen och att dessa priser inte avskräcker konsumenter från att utnyttja denna möjlighet (se domen i det ovannämnda målet Mobistar, punkt 33).

20. Når det er bekræftet, at priserne er omkostningsbestemte, overlader bestemmelsen et vist skøn til de nationale myndigheder til at vurdere situationen og fastlægge, hvilken metode de finder mest egnet til at sikre portabilitetens fulde effektivitet, således at forbrugerne ikke bliver afskrækket fra at gøre brug af faciliteten (jf. Mobistar-dommen, præmis 34).

20. De nationella myndigheterna ska enligt denna bestämmelse först pröva huruvida avgifterna har bestämts enligt kostnadsorienteringsprincipen. De har därefter ett visst utrymme för eget skön när det gäller att bedöma situationen och bestämma den metod som de tycker är lämpligast för att portabiliteten ska få ändamålsenlig verkan, så att konsumenter inte avhålls från att utnyttja denna möjlighet (se domen i det ovannämnda målet Mobistar, punkt 34).

21. I denne forbindelse følger det af Domstolens praksis, at »forsyningspligtdirektivets« artikel 30, stk. 2, ikke er til hinder for, at de nationale tilsynsmyndigheder på forhånd og ved hjælp af en abstrakt omkostningsmodel fastsætter de maksimumspriser, som giveroperatøren kan kræve af modtageroperatøren til dækning af etableringsomkostninger, når priserne fastsættes i forhold til omkostningerne på en sådan måde, at forbrugerne ikke bliver afskrækket fra at gøre brug af faciliteten med portabilitet (jf. i denne retning Mobistar-dommen, præmis 37).

21. Det framgår härvid av domstolens praxis att artikel 30.2 i direktiv 2002/22 inte utgör hinder mot att de nationella regleringsmyndigheterna i förväg och enligt en teoretisk kostnadsmodell fastställer de högsta avgifter som den överlämnande operatören kan ta ut från den mottagande operatören för installationskostnader, under förutsättning att avgifterna grundar sig på kostnadsorienteringsprincipen och inte är sådana att konsumenterna avhålls från att utnyttja möjligheten till portabilitet (se domen i det ovannämnda målet Mobistar, punkt 37).

22. Det fremgår af disse bemærkninger, at de samtrafikomkostninger, som operatøren skal afholde, og det gebyr, der skal betales af abonnenterne, i princippet er forbundet. Denne forbindelse gør det muligt at sikre et kompromis mellem to interesser, nemlig forbrugernes og operatørernes.

22. Av det som anförts följer att den avgift som konsumenten ska erlägga i princip står i samband med operatörens kostnader för samtrafik. Detta samband möjliggör en jämkning av konsumenternas och operatörernas intressen.

23. Det skal påpeges, at de nationale tilsynsmyndigheder i overensstemmelse med betragtning 41 til »forsyningspligtdirektivet« som led i implementeringen af nummerportabilitet bør fremme relevant taksttransparens.

23. Enligt skäl 41 i direktiv 2002/22 bör de nationella regleringsmyndigheterna underlätta lämplig öppenhet om taxor som en del i genomförandet av nummerportabilitet.

24. Det må endvidere fremhæves, således som generaladvokaten har anført i punkt 52, 53 og 55 i forslaget til afgørelse, at den af de nationale tilsynsmyndigheder valgte metode ved deres vurdering af, om gebyret har en prohibitiv virkning, skal være i overensstemmelse med principperne om størrelsen af samtrafikprisen ved at gøre det muligt at sikre disse taksters objektivitet, gennemsigtighed og fulde effektivitet.

24. Domstolen delar generaladvokatens uppfattning i punkterna 52, 53 och 55 i förslaget till avgörande att den metod som de nationella regleringsmyndigheterna väljer för att bedöma huruvida avgiften är avskräckande ska överensstämma med principerna för samtrafikavgifter och göra det möjligt att säkerställa att avgifterna fastställs objektivt, effektivt och öppet.

25. Det følger derfor af »forsyningspligtdirektivets« opbygning, at det tilkommer de nationale tilsynsmyndigheder under anvendelse af en objektiv og troværdig metode at bedømme både de omkostninger, der er forbundet med operatørers præstation af tjenesteydelsen vedrørende nummerportering, og den gebyrtærskel, ved hvis overskridelse forbrugerne formentlig vil give afkald på den pågældende tjeneste.

25. Det framgår därmed av systematiken i direktiv 2002/22 att det ankommer på de nationella regleringsmyndigheterna att, genom att använda en objektiv och tillförlitlig metod, fastställa både operatörernas kostnader för att tillhandahålla tjänsten nummerportabilitet och det tröskelvärde för avgiften ovanför vilket konsumenterna kan komma att avstå från denna tjänst.

26. Efter denne bedømmelse bør de nationale tilsynsmyndigheder i givet fald modsætte sig anvendelsen af et gebyr, der – skønt forbundet med disse omkostninger – på grundlag af alle de oplysninger, den nationale tilsynsmyndighed råder over, kunne virke prohibitivt for forbrugerne.

26. Efter denna bedömning måste de nationella regleringsmyndigheterna i förekommande fall motsätta sig att avgifter tillämpas som, med beaktande av de uppgifter som dessa myndigheter förfogar över, hämmar konsumenternas användning av tjänsten, trots att de har samband med de ovannämnda kostnaderna.

27. Det følger heraf, at det for den nationale tilsynsmyndighed i et sådant tilfælde kan være nødvendigt at konkludere, at størrels en af det gebyr, som kan kræves af forbrugerne, bør ligge på et lavere niveau end det, der følger af en fastsættelse, som er foretaget udelukkende på grundlag af de i henhold til en objektiv og troværdig metode opgjorte omkostninger, som operatørerne skal afholde for at sikre nummerportabiliteten.

27. Härav följer att de nationella regleringsmyndigheterna kan finna att det avgiftsbelopp som kan krävas av konsumenten ska vara lägre än det belopp som följer av vad som fastställs på grundval av enbart de kostnader, uppskattade enligt en objektiv och tillförlitlig metod, som operatörerna har för att tillhandahålla nummerportabilitet.

28. På grundlag af samtlige disse betragtninger skal det forelagte spørgsmål besvares med, at »forsyningspligtdirektivets« artikel 30, stk. 2, skal fortolkes således, at den nationale tilsynsmyndighed skal tage hensyn til de omkostninger, som levering af portabilitetsydelsen medfører for operatører af et mobilnet, når den bedømmer, om det gebyr, som skal betales af forbrugerne for anvendelsen af denne ydelse, virker prohibitivt. Den nationale tilsynsmyndighed kan dog fortsat fastsætte maksimalbeløbet for det gebyr, som operatørerne vil kunne kræve, til et lavere niveau end de omkostninger, som sidstnævnte har afholdt, såfremt et gebyr beregnet udelukkende på grundlag af disse omkostninger kan få forbrugerne til at opgive at gøre brug af faciliteten vedrørende portabilitet.

28. Av det anförda följer att frågan som ställts ska besvaras på följande sätt. Artikel 30.2 i direktiv 2002/22 ska tolkas så, att de nationella regleringsmyndigheterna ska beakta mobilnätsoperatörernas kostnader för att tillhandahålla tjänsten nummerportabilitet vid bedömningen av huruvida den avgift som konsumenterna ska betala avskräcker dem från att utnyttja denna tjänst. Om en avgift beräknad enbart på grundval av operatörernas kostnader kan medföra att konsumenterna avhålls från att utnyttja möjligheten till portabilitet, har de nationella regleringsmyndigheterna emellertid fortfarande möjlighet att fastställa den högsta avgift som operatörerna kan kräva till ett belopp som är lägre än operatörernas kostnader.

Sagens omkostninger

Rättegångskostnader

29. Da sagens behandling i forhold til hovedsagens parter udgør et led i den sag, der verserer for den forelæggende ret, tilkommer det denne at træffe afgørelse om sagens omkostninger. Bortset fra nævnte parters udgifter kan de udgifter, som er afholdt i forbindelse med afgivelse af indlæg for Domstolen, ikke erstattes.

29. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

På grundlag af disse præmisser kender Domstolen (Fjerde Afdeling) for ret:

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Artikel 30, stk. 2, i Europa-Parlamentets og Rådets direktiv 2002/22/EF af 7. marts 2002 om forsyningspligt og brugerrettigheder i forbindelse med elektroniske kommunikationsnet og -tjenester (»forsyningspligtdirektivet«) skal fortolkes således, at den nationale tilsynsmyndighed skal tage hensyn til de omkostninger, som levering af portabilitetsydelsen medfører for operatører af et mobilnet, når den bedømmer, om det gebyr, som skal betales af forbrugerne for anvendelsen af denne ydelse, virker prohibitivt. Den nationale tilsynsmyndighed kan dog fortsat fastsætte maksimalbeløbet for det gebyr, som operatørerne vil kunne kræve, til et lavere niveau end de omkostninger, som sidstnævnte har afholdt, såfremt et gebyr beregnet udelukkende på grundlag af disse omkostninger kan få forbrugerne til at opgive at gøre brug af faciliteten vedrørende portabilitet.

Artikel 30.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) ska tolkas så, att de nationella regleringsmyndigheterna ska beakta mobilnätsoperatörernas kostnader för att tillhandahålla tjänsten nummerportabilitet vid bedömningen av huruvida den avgift som konsumenterna ska betala avskräcker dem från att utnyttja denna tjänst. Om en avgift beräknad enbart på grundval av operatörernas kostnader kan medföra att konsumenterna avhålls från att utnyttja möjligheten till portabilitet, har de nationella regleringsmyndigheterna emellertid fortfarande möjlighet att fastställa den högsta avgift som operatörerna kan kräva till ett belopp som är lägre än operatörernas kostnader.