MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN

TILL RÅDET om ett samråd om fiskemöjligheter för 2013  

1.           Inledning

I detta samrådsunderlag beskrivs Europeiska kommissionens tankar om hur de totala tillåtna fångstmängderna (TAC) och nivåerna för fiskeansträngningen bör fastställas i EU-vatten och för EU-fiskare för 2013 och, när det gäller vissa bestånd, för 2013–2014. Medlemsstaterna, de regionala rådgivande nämnderna och den rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk uppmanas att lämna sina synpunkter till kommissionen, som kommer att beakta dem innan ett slutligt beslut fattas om kommissionens förslag.

I dokumentet beskrivs ett nytt sätt att fastställa TAC för bestånd för vilka man inte har tillgång till fullständiga kvantitativa rekommendationer, vilket baseras på kvalitativa rekommendationer och mindre datakrävande bedömningsförfaranden för de vetenskapliga institutionernas rekommendationer (avsnitt 4.1).

Meddelandet innehåller också en sammanfattning av den gemensamma fiskeripolitikens utveckling under de senaste åren, utifrån vetenskapliga rekommendationer om tillståndet för utnyttjade fiskebestånd i europeiska och näraliggande vatten och ekonomiska data från medlemsstaterna.

Syftet med att fastställa TAC-nivåer, kvoter och fiskeansträngning bör även i fortsättningen vara att fasa ut överfisket. Överfisket innebär en risk för kommersiell kollaps. Ett slut på överfisket betyder att lika mycket eller mer fisk skulle kunna fångas med mindre fiskeverksamhet, mindre bränsle och mindre fiskeredskap. Detta innebär att man varje år måste se till att man tar ut rätt andel av fisken i havet för att återstående fisk ska kunna växa och reproducera sig vid sin mest produktiva nivå under de rådande ekologiska förhållandena. Under dessa förhållanden kommer fångsterna från fiskbestånden på lång sikt att ligga på nivån för maximalt hållbart uttag (MSY). År 2002 åtog sig Europeiska kommissionen och EU:s medlemsstater att uppnå målet med maximalt hållbart uttag senast 2015. En plan för övergången till maximalt hållbart uttag fastställdes av kommissionen 2006[1]. År 2007 uppmanade medlemsstaterna i rådet kommissionen att verka för maximalt hållbart uttag och erinrade om behovet av att samla vetenskapliga rekommendationer, genomföra långsiktiga planer med konsekvensanalyser och samråda med aktörer.

Om maximallt hållbart uttag uppnås och bibehålls kommer det att ge stora fördelar och medföra en övergång från intensivt fiske av knappa resurser till bättre fiske av större bestånd. Samma eller större mängd fisk kommer att fångas, men med lägre miljöpåverkan. Fiskets inverkan på havsbotten kommer att minska och bifångsterna av känsliga organismer, t.ex. tumlare, delfiner och andra marina däggdjur, kommer att bli mindre eftersom den totala fiskeintensiteten kommer att vara lägre. Med tanke på de höga bränslekostnaderna bör det också påpekas att bränsleförbrukningen torde minska avsevärt, eftersom det tar mindre tid att fånga ett ton fisk från ett stort bestånd än från ett litet. Detta kommer att minska koldioxidutsläppen och fiskefartygens bränsleutgifter.

En annan viktig fördel är att benägenheten att kasta fångst överbord kommer att minska. Bestånd som fiskas intensivt består huvudsakligen av småfisk och mindre värdefull fisk som kastas tillbaka, antingen på grund av dess ringa värde på marknaderna eller på grund av att fisken inte uppfyller storlekskraven och inte får landas. Genom att man minskar fisket kommer mer fisk att få chansen att växa till en värdefull storlek och det kommer att bli mycket enklare för fiskare att ta fångster av stora fiskar utan att de mindre fiskarna följer med.

Internationella rådet för havsforskning (Ices) utarbetade 2010 en ny form av rekommendationer om TAC-nivåer som kommer att leda till fiske med maximalt hållbart uttag 2015. Kommissionen baserade 2011 sina TAC-förslag på detta nya tillvägagångssätt. För 2013 planerar Ices att vidareutveckla ramen för maximalt hållbart uttag och utfärda kvantifierade rekommendationer för sådana bestånd som de hittills inte har kunnat utfärda sådana rekommendationer för. Den här utvecklingen kommer att baseras på en mer omfattande användning av bedömningsmetoder som inte påverkas om det saknas information samt på en utökad och mer systematisk användning av kvalitativa bedömningar inom en kvantitativ ram. Kommissionen välkomnar det här tillvägagångssättet, som avsevärt kommer att förbättra den informationsbas som TAC-förslagen bygger på.

2.           Fiskebeståndens tillstånd

Det är oroande att bestånden i 65 % av EU-vattnen inte är föremål för någon fullständig utvärdering och att endast 22 % av bestånden som förvaltas med TAC kan betraktas som ej överfiskade (bilaga I). Dessutom har trenden de senaste åren varit att en minskande andel av bestånden (från 47 % 2003 till 35 % 2012) kan klassificeras som varande inom säkra biologiska gränser. Det står inte klart i vilken utsträckning detta kan påverka data (dvs. om det är de bestånd som har högst risk som inte längre utvärderas?).

Där beståndens tillstånd har utvärderats verkar de dock förbättras, om än långsamt: Andelen överfiskade bestånd[2] i Atlanten och närliggande hav minskade från 32 av 34 bestånd 2004 till 18 av 38 bestånd 2011, dvs. från 94 % till 47 % (se bilaga I för närmare uppgifter). Maximalt hållbart uttag är ett realistiskt och uppnåeligt mål. De nya bestånd som inte längre bedöms vara överfiskade är t.ex. marulk i vattnen kring Iberiska halvön–Atlanten, blåvitling, tunga i Keltiska sjön, kolja i vattnen väster om Skottland, Nordsjösill, rödspätta i Nordsjön och sill i Bottniska viken. För 2012 har flera TAC-ökningar varit möjliga, vilket kommer att ge 135 miljoner euro i ytterligare inkomster för fiskarna. Fiskepolitik baserad på maximalt hållbart uttag börjar redan ge mer fisk åt konsumenterna och potentiellt fler arbetstillfällen och ytterligare inkomster för de som är verksamma i fångst- och beredningssektorerna.

De nuvarande kunskaperna om fiskbestånden sammanfattas i bilaga I och beskrivs kortfattat nedan utifrån en regional uppdelning[3].

Pelagiska bestånd i Nordostatlanten: Alla de viktigaste pelagiska bestånden utom makrill fiskas nu på eller under nivån för maximal hållbar avkastning och motsvarande TAC har fastställts för 2012. Unionen har gjort flera försök att få Island och Färöarna att tillsammans med Norge och EU delta i hållbar förvaltning av makrill. Summan av de TAC som fastställts av EU, Norge, Färöarna och Island under 2012 låg 36 % över de vetenskapliga rekommendationerna (exklusive Rysslands fångster). Uttaget av makrill ligger klart över en hållbar nivå, och beståndet kommer att gå ned ytterligare de närmaste åren om ingen överenskommelse kan nås med Island och Färöarna om en hållbar förvaltning av det. Det faktum att man inte lyckats komma överens och bristen på korrekt förvaltning har lett till att man förlorat certifieringen som ett hållbart förvaltat bestånd från Marine Stewardship Council.

I Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt fiskas rödspätta, kolja, sill, havskräfta och tunga (endast i Skagerrak och Kattegatt) på en fiskedödlighetsnivå som är i enlighet med maximalt hållbart uttag. Övriga bestånds tillstånd är okänt eller också är de överfiskade. TAC överskred de vetenskapliga rekommendationerna med 5 % under 2012 jämfört med 11 % under 2011, 17 % under 2010 och 37 % under 2009.

Många bestånd i vattnen väster om Skottland, Irländska sjön och Keltiska havet är små och bedömningarna osäkra. Ices har rapporterat problem med registrering av fångster och andra data, inklusive utkast, för ett antal bestånd. Fem bestånd är så utarmade att fångsterna enligt de vetenskapliga rekommendationerna borde minskas till lägsta möjliga nivå. Av 18 bestånd där bedömningar av maximalt hållbart uttag kunde göras var en tredjedel överfiskade och tolv fiskades på eller under nivån för maximalt hållbart uttag. Välkomna förbättringar har på senare tid märkts för sill i Keltiska havet och kolja i vattnen väster om Skottland, men den redan stora mängden av torsk, kolja och vitling som kastas över bord kommer att öka om det intensiva fisket efter havskräfta med nät med liten maskstorlek fortsätter utan att man ökar användningen av selektiv utrustning som låter småfisken undkomma. Bestämmelserna om fångstsammansättning som infördes för att skydda detta bestånd när det var på en låg nivå har nu upphört att gälla[4]. Medlemsstaterna har förbundit sig till att införa mer selektiv fiskeutrustning för att minska mängden fisk som kastas över bord.

Det finns få utvärderingar av bestånden i Biscayabukten och vattnen kring Iberiska halvön–Atlanten. Tillståndet för sydkummel har förbättrats till följd av god rekrytering av ungfisk, men Ices rapporterar att fångsterna 2011 återigen vida översteg kvoterna, så den långsiktiga hållbarheten för detta bestånd är i riskzonen och marknadspriserna låga. Kommissionen och Spanien arbetar på en handlingsplan för att anpassa det nationella systemet för registrering av fångst och fiskeansträngning så att utvecklingen kan motverkas. Kontroller av systemet för registrering av fångst och fiskeansträngning i andra Atlantmedlemsstater kommer att slutföras under sommaren 2012. För havskräfta i Kantabriska sjön kvarstår rekommendationen om fiskestopp.

I Östersjön är fem av sju kända bestånd fortfarande överfiskade. Endast torsken i östra Östersjön och sillen i Bottenhavet fiskas med maximalt hållbart uttag.

I Medelhavet är de flesta (80 %) av resurserna överfiskade och vissa ligger på låga nivåer (bilaga Ib). Bedömningarna är visserligen fortfarande geografiskt snedfördelade och inte regelbundna, men antalet bedömningar ökar och kvaliteten förbättras kontinuerligt. De omfattar nu mer än 100 bestånd av 27 arter. Endast 63 % av de utvärderade bestånden har dock klassificerats enligt kriterier för maximalt hållbart uttag. För 37 % av bestånden är statusen fortfarande okänd. Dessa bedömningar inleddes först nyligen och det är inte alla bestånd som bedöms varje år, och därför kan man inte använda dessa data för att se hur beståndens status utvecklas över tid.

I Svarta havet har situationen inte förändrats i någon väsentlig grad. Skarpsillen är i gott skick tack vare den senaste tidens goda rekrytering och fiskas på ett hållbart sätt, medan piggvaren fortfarande är väldigt överfiskad.

3.           Ekonomisk analys

För många sektorer av den europeiska fångstnäringen väntas dålig lönsamhet, särskilt för bottentrålare. Det fanns två skäl till detta.

För det första innebär det fortsatta dåliga tillståndet för många fiskebestånd att fångstnivåerna är lägre och kostnaderna förbundna med fisket – i synnerhet bränslekostnaderna – har varit onödigt höga. TAC-ökningar motsvarande minst 135 miljoner euro var möjliga redan 2012, vilket visar att de kortsiktiga ekonomiska och sociala effekterna av övergången till maximalt hållbart uttag kan vara mindre än man fruktat. De förväntade långsiktiga positiva effekterna av maximalt hållbart uttag börjar märkas tidigare än väntat. Sektorns finansiella läge dock fortfarande svagt.

För det andra har bränslepriserna återigen ökat till nivåer nära topparna i juli 2008, och fiskpriserna på de viktigaste konsumentmarknaderna har sjunkit något. Dessa påfrestningar skulle i viss mån kunna kompenseras genom en övergång till mer bränsleeffektiva framdrivningssystem och ändrade fiskemetoder och fiskeutrustning. Förbättrade marknadsföringsstrategier skulle också kunna öka sektorns stabilitet. Det är dock utfasningen av överfisket som i högst grad kan bidra till ekonomisk effektivitet och stabilitet i ljuset av de högre kostnaderna och lägre produktpriserna.

De senaste sysselsättningssiffror som finns tillgängliga (för 2009) visar att det totala antalet anställda i EU:s fiskeflotta (exklusive Grekland som inte lämnat in några siffror) var 134 700. Detta innebär en minskning på omkring 8 % jämfört med 2005. Sysselsättningen i sektorn fortsätter alltså att minska. Fiskebeståndens tillstånd måste förbättras för att denna nedåtgående trend ska kunna stoppas.

4.           Politisk inriktning

4.1.        Utveckling av de vetenskapliga rekommendationerna för bestånd där fullständiga uppgifter saknas

År 2011 kunde kvantifierade vetenskapliga rekommendationer om överfiske med avseende på Fmsy[5] (exklusive djuphavsarter) tillhandahållas för 38 av 92 bestånd i Nordostatlanten, dvs. för 41 % av bestånden. Rekommendationerna täcker dock huvuddelen av de större och kommersiellt viktiga resurserna. Totalt omfattar dessa rekommendationer 2 miljoner ton av fiskemöjligheter, av 2,5 miljoner ton totala motsvarande fiskemöjligheter (80 % av fångsterna omfattas alltså av rekommendationerna). Av de 103 bestånd i Medelhavet och Svarta havet som granskades 2011 kunde rekommendationer om överfiske tillhandahållas i 65 fall (63 %).

Antalet bestånd i Atlanten, Nordsjön och Östersjön för vilka rekommendationer om maximalt hållbart uttag kunde tillhandahållas ökade från 34 för 2005 till 39 för 2010 och uppgick till 38 år 2012. Det har funnits en något nedåtgående trend vad gäller andelen bestånd där en kvantifierad analys och kvantifierade prognoser finns tillgängliga. Andelen bestånd för vilka inga vetenskapliga rekommendationer finns tillgängliga ökade från 45 % år 2003 till 52 % år 2006 och föll igen till 36 % för 2012.

Det finns många olika skäl till att rekommendationer saknas: bristande eller otillförlitlig information om fångster, ofullständiga undersökningar eller undermåligt urval, eller underliggande osäkerheter vad gäller beståndets biologi samt brist på personalresurser för den vetenskapliga rådgivningsprocessen. Tillhandahållandet av vetenskapliga data om fiske enligt EU:s datainsamlingsram[6] tillhör medlemsstaternas ansvarsområde, men i flera fall uppfylls inte detta ansvar trots att EU-medel finns tillgängliga. År 2011 uppmanades medlemsstaterna av kommissionen och rådet att förbättra datatillgången för bestånd i tabell 1. Resultaten av detta kommer att synas i de Ices-rekommendationer som kommer i juni 2012.

Tabell 1 – Bestånd som behandlas i en gemensam förklaring av rådet och kommissionen om förbättrad datatillgången för EU-vatten i Nordostatlanten och Östersjön.

Bestånd || Områden

Marulk || [Nordsjön och ] vattnen väster om Skottland

Marulk || Keltiska havet

Marulk || Biscayabukten

Kolja || Keltiska havet

Taggmakrill || Nordsjön

Glasvar || Keltiska havet

Glasvar || Biscayabukten

Rödspätta || Irländska sjön

Rödspätta || Keltiska havet (område VIIfg)

Rödspätta || Östersjön

Bleka || Vattnen väster om Skottland

Bleka || Keltiska havet

Rockor || Vattnen väster om Skottland

Skarpsill || Engelska kanalen

Skarpsill || Nordsjön

Vitling || Keltiska havet

Efter kompletterande vetenskapliga studier 2012 väntas de vetenskapliga rekommendationerna utvidgas till att omfatta fler bestånd, om inte de flesta. År 2011 hade vi mer än 44 bestånd för vilka vetenskapliga rekommendationer inte kunde sammanställas, men den siffran kommer förmodligen att minska till omkring 10–12 för 2012. Det här kommer att förutsätta att man använder bedömningsmetoder och förfaranden som är nya i samband med europeiska rekommendationer, men etablerade på annat håll. Det här kommer att göra det möjligt att ta fallspecifika hänsyn, vilket rekommenderades i de offentliga samråd som hölls 2011.

Kommissionen ser fram emot att basera sina förslag om fiskemöjligheter för dessa resurser 2013 och, i tillämpliga fall, 2014, på dessa nya rekommendationer. Där det saknas vetenskapliga rekommendationer och osäkerheten är större bör man fortfarande använda ett mer försiktigt tillvägagångssätt för att fastställa fiskemöjligheter, i enlighet med försiktighetsprincipen[7].

Medlemsstaterna bör samtidigt avsätta tillräckliga resurser och skyndsamt leverera den information som krävs för att beståndens tillstånd ska kunna bedömas. Kommissionen kommer att fortsätta att främja utvecklingen av gemensamma standarder och program för övervakning och bedömning av bestånd i Medelhavet och Svarta havet, inklusive de som delas med länder utanför EU. Expertgrupper kommer att sammankallas för att fokusera på de bestånd och områden som hittills varit mindre vetenskapligt kartlagda.

4.2.        Fiskeansträngning

Fiskeansträngningen (gränserna för fiskefartygens tid till havs) har förvaltats parallellt med TAC för att minska mängden fisk som kastas överbord och de olagliga fångsterna. Förvaltning av fiskeansträngningar är en bevarandeåtgärd som används i flera långsiktiga förvaltningsplaner, t.ex. för torsk i Nordsjön och Östersjön, rödspätta och sjötunga i Nordsjön, sjötunga i västra delen av Engelska kanalen samt för bestånden av sydkummel och havskräfta (bilaga II).

Bilaga II visar på en allmän, om än oregelbunden, trend mot minskande fiskeansträngning från och med 2003 eller 2004 och till och med 2010.

Den totala fiskeansträngningen minskar mest i Östersjön, Nordsjön, Kattegatt, Irländska sjön och vattnen väster om Skottland, men aningen mindre i västra delen av Engelska kanalen. Endast små minskningar märktes i vattnen kring Iberiska halvön-Atlanten fram till 2009. Den totala fiskeansträngningen ökade dock en aning i mellersta Östersjön och bomtrålansträngningen ökade också i västra delen av Engelska kanalen under 2010–2011.

Det står klart att åtgärderna för att minska fiskeansträngningen inom detta område fortfarande inte varit effektiva.

Under 2012 kommer kommissionen att se över de system för förvaltning av fiskeansträngning som hittills tillämpats i EU. Översynen kommer att innefatta ett offentligt möte som ska hållas den 5 juli 2012 och behandla en mängd frågor som förts fram av forskare, medlemsstaterna, aktörerna och näringen med sikte på att avsevärt förenkla förvaltningen av bestånd inom ramen för en reformerad gemensam fiskeripolitik.

5.           Förvaltning enligt fleråriga planer

Kommissionen har inlett förberedelserna för att ersätta de nuvarande planerna för enskilda bestånd med förvaltningsplaner för flera bestånd. Det första förslag som läggs fram kommer att vara en plan för flera bestånd i Östersjön, som även omfattar biologisk interaktion som predation och konkurrens. Man arbetar också med en blandfiskeplan för Nordsjön som även kommer att omfatta teknisk interaktion, dvs. hur olika fiskeflottor och fiskeredskap tar fångster med olika sammansättning.

Blandfiskeplaner för Keltiska havet, Irländska sjön och vattnen väster om Skottland kommer att följa så fort de vetenskapliga rönen konsoliderats. Förslag om ändring av de nuvarande planerna för tunga i Biscayabukten och sydkummel och havskräfta planeras, men kommer att bero på tillgången till data om de berörda fiskena.

Förslag till planer för ansjovis i Biscayabukten, Östersjölax och taggmakrill, som har antagits av kommissionen under 2009 och 2011, är under diskussion i Europaparlamentet och rådet.

När det gäller Medelhavet kommer man att fortsätta med arbetet med att konsolidera de vetenskapliga rekommendationerna för fler arter och bestånd så att det är möjligt att utarbeta internationella långsiktiga fiskeplaner. Enligt Medelhavsförordningen[8] bör EU:s medlemsstater upprätta fleråriga planer på nationell nivå. Trots stora förseningar har framsteg nyligen gjorts med genomförandet av denna skyldighet, som noggrant övervakas och stöds. För att påskynda processen ytterligare har kommissionen redan inlett administrativa förfaranden mot flera medlemsstater, och denna åtgärd kommer att vidareutvecklas under 2012. Uppföljning planeras också i Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet när det gäller gemensamma bestånd.

Dessa åtgärder väntas förbättra beslutsfattandet för införandet av internationella fleråriga planer.

6.           Arbetsmetod för förslag om TAC

Följande principer bör gälla:

Eventuella långsiktiga planer för TAC eller tak för fiskeansträngningen måste följas. Kommissionen kommer också att föreslå TAC eller tak för fiskeansträngningen som överensstämmer med kommissionens förslag till långsiktiga förvaltningsplaner.

Om TAC och andra åtgärder har överenskommits med tredjeland ska dessa genomföras.

Om det finns vetenskapliga rekommendationer som bygger på heltäckande data och kvantitativa analyser och prognoser enligt Ices-ramen för maximalt hållbart uttag, bör TAC fastställas enligt vetenskapliga rekommendationer. Om det finns sådana rekommendationer bör de tillämpas direkt för fastställandet av kvoter och fiskeansträngning, även om ett gradvist genomförande av ramen fram till 2015 kan godtas om detta är förenligt med rekommendationerna.

Om det finns vägledande vetenskapliga rekommendationer som bygger på kvalitativa analyser av tillgänglig information (även om denna är ofullständig eller innehåller expertutlåtanden) bör dessa användas som underlag för TAC-beslut.

Om det helt saknas vetenskapliga rekommendationer måste man följa försiktighetsprincipen.

TAC för arter som ännu inte omfattas av TAC och kvoter kan föreslås i ljuset av vetenskapliga rön som visar på en konsekvent ökning av landningar. Kandidatarter i detta hänseende är t.ex. havsaborre och mulle. Riktlinjer för fisken som är nya eller under utveckling kommer att utarbetas i enlighet med uttalandet i protokollen från rådets decembermöten 2010 och 2011. Sådana riktlinjer kommer att följa principerna och bästa praxis och internationella standarder för ansvarsfulla fisken. Det kommer att bli nödvändigt att utveckla nycklar för kvottilldelning för dessa bestånd, på grundval av register över tidigare fångster, på villkoret att registren har upprättats för fiske i full överensstämmelse med tillämpliga (t.ex. tekniska) bevarandeåtgärder.

Det måste säkerställas att TAC-regleringsområden överensstämmer med beståndens identitet så att fiskemöjligheterna verkligen motsvarar de olika beståndens bevarande- och förvaltningsstatus. Förvaltningen av havskräfta genom funktionella enheter och förvaltningen av de två bestånden av rödspätta i Engelska kanalen förutsätter sådana överväganden, och kommissionen vill uppmana medlemsstaterna att stödja de TAC-förändringar som krävs i dessa fall. Kommissionen förbehåller sig rätten att ta med sådana förändringar i sina förslag och välkomnar synpunkter från medlemsstaterna och aktörerna om denna fråga. För att lägga grunden till beståndsspecifik förvaltning av bergtunga, sandskädda, skrubbskädda och rödtunga i Nordsjön kommer man att föreslå att landningar av dessa arter ska rapporteras separat.

7.           Djuphavsarter i Nordostatlanten

Tillståndet är oroande för många djuphavsbestånd. Bestånd av atlantisk soldatfisk, vissa djuphavshajar och fläckpagell i Biscayabukten samt skoläst är uttömda. Rekommendationerna för de flesta bestånden är att fisket antingen bör minska eller inte tillåtas att öka såvida det inte med säkerhet är hållbart. När det gäller mer snabbväxande arter som lubb, långa, birkelånga, fläckpagell och dolkfisk kan det visa sig möjligt att fastställa referenspunkter som möjliggör förvaltning av bestånden på långsiktigt hållbar basis, men inga sådana finns i dagsläget.

TAC för djuphavsarter fastställs vartannat år, senast för 2011 och 2012. Kommissionen kommer att lägga fram ett separat förslag om djuphavsfiskemöjligheterna för perioden 2013–2014 på grundval av den arbetsmetod som beskrivs ovan.

8.           TAC Fastställda per Medlemsstat

Sedan 2011 har TAC för sex bestånd ”delegerats” till de ensamma medlemsstater som fiskar vart och ett av dessa bestånd (artikel 6 i rådets förordning nr 57/2011 och rådets förordning 43/2012). Detta har gjorts – med säkerhetsbestämmelser avseende god förvaltning som måste uppfyllas – i fall där endast en medlemsstat har intressen i fisket. De berörda medlemsstaternas rapportering enligt artikel 6 har förbättras, men rapporterna är av ojämn kvalitet. I en del fall saknas fortfarande data som kan ligga till grund för rekommendationer om lämpliga åtgärder för förvaltning av bestånden, och för dessa bestånd krävs extra försiktighet. Kommissionen avser att föreslå en fortsatt delegering av dessa TAC. Det kommer att göras en specifik uppföljning med de berörda medlemsstaterna när det gäller bestånd för vilka ytterligare insatser krävs.

9.           Tidsplan för Förslagen

En preliminär tidtabell skulle kunna se ut på följande sätt:

Förordning om fiskemöjligheter || Tillgängliga rekommendationer || Kommissionens förslag || Möjligt antagande av rådet

Djuphav 2013–2014 || Juni || Mitten av september || Oktober

EU-bestånd i Atlanten och Nordsjön (inga internationella förhandlingar eller överenskommelser) || Juni || September || November

Internationella och gemensamma bestånd i Atlanten, Nordsjön, Antarktis och andra områden || Oktober–december || November || December

Österjön || Maj || Början av september || Oktober

Svarta havet || Oktober || November || December

10.         Slutsats

Kommissionen önskar få in synpunkter från medlemsstaterna, de regionala rådgivande nämnderna och den rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk om det tillvägagångssätt som beskrivs i detta meddelande.

BILAGA Ia – Nordostatlanten och angränsande vatten

Tabell 1. Vetenskapliga råd om beståndets tillstånd || Antal bestånd

|| 2003 || 2004 || 2005 || 2006 || 2007 || 2008 || 2009 || 2010 || 2011 || 2012 || Genomsnitt

Utanför säkra biologiska gränser || 30 || 29 || 26 || 26 || 26 || 28 || 27 || 22 || 19 || 14 || 25

Inom säkra biologiska gränser || 12 || 10 || 14 || 11 || 12 || 13 || 12 || 15 || 15 || 18 || 13

Procentandel av bestånden som är inom säkra biologiska gränser || 29% || 26% || 35% || 30% || 32% || 32% || 31% || 41% || 44% || 56% || 35%

Beståndets tillstånd är okänt på grund av bristfälliga uppgifter || 48 || 53 || 53 || 57 || 58 || 55 || 57 || 60 || 61 || 60 || 56

Procentandel av bestånden som är av känd status || 47% || 42% || 43% || 39% || 40% || 43% || 41% || 38% || 36% || 35% || 40%

Tabell 2. Vetenskapliga råd om överfiske || Antal bestånd

|| 2003 || 2004 || 2005 || 2006 || 2007 || 2008 || 2009 || 2010 || 2011 || 2012 || Genomsnitt

Fiskenivån för beståndet i jämförelse med den nivå som ger maximalt hållbart uttag är känd || || || 34 || 23 || 32 || 33 || 35 || 39 || 35 || 38 || 34

Beståndet är överfiskat || || || 32 || 21 || 30 || 29 || 30 || 28 || 22 || 18 || 26

Beståndet fiskas med maximalt hållbart uttag || || || 2 || 2 || 2 || 4 || 5 || 11 || 13 || 20 || 7

Procentandel av bestånden som är överfiskade || || || 94% || 91% || 94% || 88% || 86% || 72% || 63% || 47% || 79%

Tabell 3. Vetenskapliga ”katastrofråd” || Antal bestånd

|| 2003 || 2004 || 2005 || 2006 || 2007 || 2008 || 2009 || 2010 || 2011 || 2012 || Genomsnitt

Vetenskaplig rekommendation om att stoppa fisket || 24 || 13 || 12 || 14 || 20 || 18 || 17 || 14 || 11 || 8 || 15

Tabell 4. Skillnad mellan TAC och hållbara fångster || Antal bestånd

|| 2003 || 2004 || 2005 || 2006 || 2007 || 2008 || 2009 || 2010 || 2011 || 2012 || Genomsnitt

Procentandel med vilken TAC överskrider värdet för hållbara fångster || 46% || 49% || 59% || 47% || 45% || 51% || 48% || 34% || 23% || 11% || 41%

Tabell 5. Sammanfattning av de vetenskapliga råden om fiskemöjligheter || Antal bestånd

|| 2003 || 2004 || 2005 || 2006 || 2007 || 2008 || 2009 || 2010 || 2011 || 2012 || Genomsnitt

Bestånd för vilka beståndens storlek och fiskeridödlighet kan förutses || 40 || 34 || 40 || 31 || 29 || 30 || 34 || 36 || 36 || 40 || 35

Bestånd för vilka det finns vetenskapliga råd om fiskemöjligheter || 59 || 52 || 54 || 65 || 61 || 62 || 63 || 55 || 55 || 47 || 57

Bestånd för vilka det saknas vetenskapliga råd || 31 || 40 || 39 || 29 || 35 || 34 || 33 || 42 || 40 || 44 || 37

|| || || || || || || || || || ||

(*) I de fall då en rekommendation omfattar två TAC || || || || || || || ||

räknas den inte två gånger || || || || || || || || || || ||

 BILAGA Ib – Medelhavet och Svarta havet || || ||

Vetenskapliga råd beträffande överfiske av bottenlevande bestånd och små pelagiska bestånd i Medelhavet och Svarta havet || Antal || % ||

|| || ||

Bestånd klassificerade enligt kriterier (referenspunkt överenskommen) || 65 || 63,0 ||

Andra bestånd som inte ingår på grund av bristfälliga uppgifter (referenspunkt ännu inte överenskommen) || 38 || 37,0 ||

Bestånd som beaktats (av 27 arter) || 103 || 100 ||

Klassificerade bestånd: || || ||

Beståndet är överfiskat (över Fmsy eller ersättningsvärde) || 52 || 80,0 ||

Beståndet fiskas vid eller under Fmsy eller dess ersättningsvärde || 13 || 20,0 ||

Bestånd totalt || 65 || 100 ||

|| || ||

BILAGA II –Fiskeansträngning som regleras genom fleråriga planer, enligt medlemsstaternas rapportering till STECF

(uppgifter från Gemensamma forskningscentrumet)

Diagram 1. Reglerad fiskeansträngning i västra Östersjön.

Diagram 2. Reglerad fiskeansträngning i mellersta Östersjön.

Diagram 3. Reglerad fiskeansträngning i Kattegatt.

Diagram 4. Reglerad fiskeansträngning i Nordsjön, Skagerrak och östra delen av Engelska kanalen.

Diagram 5. Reglerad fiskeansträngning i Irländska sjön.

Diagram 6. Reglerad fiskeansträngning i vattnen väster om Skottland.

Diagram 7. Reglerad fiskeansträngning i västra delarna av Engelska kanalen.

Diagram 8. Reglerad fiskeansträngning i vattnen kring Iberiska halvön–Atlanten. Anm.: Skillnaden i utveckling jämfört med förra året beror främst på förbättrade uppgifter från Portugal. Spanien har inte lämnat in några uppgifter för 2010, därför har data endast sammanställts till och med 2009.

[1]               Att genomföra hållbarhet inom EU:s fiske genom maximal hållbar avkastning. Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet. KOM(2006) 360 slutlig.

[2]               ”Överfiskade” innebär att den senaste beräkningen av fiskedödligheten är högre än den fiskedödlighet som ger maximalt hållbart uttag på längre sikt.

[3]               En tabell över europeiska kvoter och relevanta ”varningslampor” finns på

http://ec.europa.eu/fisheries/documentation/publications/poster_tac2012_en.pdf.

                En fullständig analys av fiskebeståndens tillstånd finns på  och .

[4]               Kommissionens förordning (EU) nr 161/2012 av den 23 februari 2012 om nödåtgärder för att skydda bestånden av kolja i vattnen väster om Skottland, EUT L 52 s. 6–7, 24.2.2012.

[5]               Det fiskeuttag som kommer att ge de högsta fångstnivåerna i genomsnitt och på längre sikt.

[6]               Rådets förordning (EG) nr 199/2008 av den 25 februari 2008 om upprättande av en gemenskapsram för insamling, förvaltning och utnyttjande av uppgifter inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskapliga utlåtanden rörande den gemensamma fiskeripolitiken. EUT L 60, 5.3.2008, s. 1-12.

[7]               Meddelande från kommissionen om försiktighetsprincipen, KOM(2000) 1 slutlig.

[8]               Rådets förordning (EG) nr 1967/2006.