KOMMISSIONENS MEDDELANDE TILL EUROPAPARLAMENTET, EUROPEISKA RÅDET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN

om avslutande av den första europeiska planeringsterminen för ekonomisk samordningVägledning för den nationella politik en 2011–2012

HJÄLPA EU ATT GÅ STARKARE UR KRISEN

EU kämpar med den värsta ekonomiska krisen sedan unionen grundades, och både statsförvaltningarna och allmänheten utsätts för belastningar som aldrig tidigare skådats, samtidigt som beslut utan motstycke måste fattas på extremt kort tid, vilket har varit mycket kostsamt och smärtsamt. Krisen började inte i Europa, och andra stora ekonomier har genomlidit liknande chocker. Inom EU har krisens verkningar varierat från land till land – vissa medlemsstater har snabbt återhämtat sig från den inledande kraschen, men andra har fortfarande stora problem. Kommissionens prognoser visar att den ekonomiska återhämtningen är på god väg i EU, men att den är ojämn och i många fall osäker.

Man kan inte tala om någon återgång till det gamla vanliga. Våra samhällen kommer att ha påverkats och förändrats radikalt av de chocker som de genomlevt under de senaste tre åren. Vår tillväxtpotential har lidit, våra finanser och finanssystem har påverkats negativt och en betydande del av vår befolkning har drabbats av arbetslöshet, inte minst ungdomar. Många människor kan se fram emot hårda tider under flera år framöver, och andra måste vänja sig vid tanken på att förbli arbetslösa trots återhämtningen. På många håll har detta lett till ilska och frustration.

Krisen har visat att våra ekonomier är kopplade till varandra och att även vår framtid är oupplösligt knuten till andras. EU är ett gemensamt ekonomiskt område, inte 27 enskilda ekonomier, och det som påverkar ett land påverkar till alla. Det gäller alldeles särskilt för de 17 medlemsstater som delar en gemensam valuta inom euroområdet. För att återfå vår tillväxtkapacitet och se till att medlemsstaternas satsningar förstärker varandra snarare än hindrar varandra, måste vi få med den övergripande EU-dimensionen i den nationella politiken innan beslut fattas. Behovet av starkare politisk samordning på EU-nivå har inte bara med krisen att göra: makroekonomiska obalanser har byggts upp under många år, vilket har lett till att många medlemsstater knappast hade något spelrum när krisen utbröt. Starkare politisk samordning är också EU:s bästa alternativ i ljuset av globaliseringen. Utanför EU påverkades tillväxtekonomierna mindre av krisen, och de åtnjuter nu mycket kraftig tillväxt. I EU krävs det en ständig satsning för att öka konkurrenskraften på världsmarknaderna och upprätthålla vår levnadsstandard.

En viktig lärdom från erfarenheterna med krisen var att det inte räckte att koncentrera sig på stabilitets- och tillväxtpaktens underskottskriterier och på svagheter i genomförandet för att förebygga allvarliga problem på andra områden. Därigenom var vi för sent ute i flera avgörande frågor. När vi väl tog itu med problemen var vi obenägna att konstruktivt kritisera varandra, och det fanns ingen kollektiv ansvarskänsla för resultaten. Allt för ofta lät vi marknadstrycket styra vårt handlande.

Med krisen i nacken har EU utvecklat en gemensam, samstämmig och omfattande strategi, bestående av återhämtningsplaner, samordning av bankernas räddning och omstrukturering och en fullständig omvandling av övervakningen av finansiella tjänster, makrofinansiellt stöd till flera medlemsstater[1], samt inrättandet av nya stödmekanismer för att garantera euroområdets ekonomiska stabilitet och utarbetandet av ambitiösa mål för hur vi ska uppnå smart och hållbar tillväxt för alla inom ramen för Europa 2020-strategin[2].

Nya ekonomiska styrelseformer håller på att växa fram i EU. Kommissionens lagstiftningsförslag och de insatser som gjorts av den arbetsgrupp som leds av Europeiska rådets ordförande kommer att leda till att EU får helt nya verktyg för att förebygga makroekonomiska obalanser och stärka genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten. Under våren kom euroområdets medlemmar och flera andra medlemsstater[3] överens om att satsa mer för att främja konkurrenskraft, sysselsättning, hållbara offentliga finanser och finanspolitisk stabilitet inom ramen för Euro plus-pakten.

EU genomför nu en ny arbetsmetod, den europeiska planeringsterminen, för att se till att viktiga prioriteringar diskuteras kollektivt på EU-nivå innan, snarare än efter det att, nationella beslut fattas. Resultaten av dessa diskussioner måste sedan konkret omsättas i nationellt beslutsfattande, exempelvis i de nationella budgetarna och strukturreformerna, så att medlemsstaternas och EU:s insatser samordnas i rätt ordning för att man ska kunna uppnå och övervaka framgångar under en längre tidsperiod.

Kommissionen har granskat de program som medlemsstaterna har lagt fram och presenterar nu landsspecifika rekommendationer samt rekommendationer för euroområdet. Denna vägledning inskränker sig till de viktigaste prioriteringarna för de närmaste 12–18 månaderna. Det var ett medvetet val att koncentrera sig på de viktigaste problemen och det som realistiskt sett kan uppnås inom de tidsramarna, med hänsyn tagen till varje medlemsstats särskilda situation. För medlemsstater som erhåller extern ekonomisk hjälp har kommissionen valt att bara göra en rekommendation: att de uppfyller sina programåtaganden i tid. De åtföljande dokumenten innehåller en mer detaljerad analys som betonar strukturella aspekter och visar på prioriteringar på medellång sikt, bland annat sådana som har att göra med målen i Europa 2020-strategin. Så snart rekommendationerna antagits av rådet bör alla medlemsstater beakta vägledningen i sina nationella beslut och årliga budgetförfaranden.

Fält 1. Den första europeiska planeringsterminen

Den europeiska planeringsterminen inleddes i januari 2011, när kommissionen lade fram EU:s viktigaste socioekonomiska frågor i den årliga tillväxtöversikten och den gemensamma rapporten om sysselsättning[4]. Vid Europeiska rådets vårmöte godkändes och kompletterades den vägledning som ingick i den årliga tillväxtöversikten. Mot denna bakgrund uppmanades medlemsstaterna att till slutet av april lägga fram stabilitets- eller konvergensprogram avseende deras offentliga finanser, och nationella reformprogram med viktiga strategiska insatser för att upprätthålla tillväxten och sysselsättningen och uppnå målen i Europa 2020-strategin[5]. Dessutom har de flesta medlemmarna i Euro plus-pakten gjort särskilda åtaganden inom ramen för pakten (se nedan).

Kommissionen har granskat dessa program och åtaganden och lägger nu fram rekommendationer för varje land så att Europeiska rådet vid sitt möte i juni kan avsluta den första planeringsterminen. Visserligen kan det ta tid innan reformer ger resultat, men kommissionen har koncentrerat sig på områden där det krävs omedelbara insatser.

I ljuset av erfarenheterna från denna första övning anser kommissionen att den europeiska planeringsterminen kan bli ett effektivt styrmedel för samordnat, transparent och snabbt beslutsfattande på EU-nivå och i medlemsstaterna, förutsatt att medlemsstaterna kollektivt beslutar om de viktigaste strategiska målen och om hur rådets rekommendationer ska följas upp:

- Genom att stabilitets- och konvergensprogrammen och de nationella reformprogrammen läggs fram samtidigt kan EU bedöma den nationella tillväxten och de finanspolitiska strategierna tillsammans, inbegripet eventuella risker, obalanser och följdverkningar som annars inte skulle upptäckas. Därför lägger kommissionen fram integrerade rekommendationer för varje medlemsstat, med beaktande av de olika rättsliga ramarna. Rådet uppmanas att skicka en enda uppsättning rekommendationer till varje medlemsstat, inbegripet rådets synpunkter på landets finanspolitiska situation.

- Genom att kombinera rekommendationer för varje land med EU-övergripande rekommendationer kan man diskutera och lägga fram de nationella agendorna mot bakgrund av EU-målen. Därigenom kan EU-dimensionen tas med i nationell politik innan besluten fattas. Det ger dessutom EU möjlighet att bedöma de nationella satsningarna och besluta om kompletterande insatser på EU-nivå, exempelvis inom ramen för Europa 2020-flaggskeppsinitiativen[6].

Kombinationen av rekommendationer på kort sikt och mål på medellång sikt gör att EU och medlemsstaterna kan utveckla ett antal reformer och starkare och mer samordnade strategier över en längre tidsperiod.

KOMMISSIONENS BEDÖMNING OCH REKOMMENDATIONER

Kommissionens allmänna åsikt är att medlemsstaternas program är en god början för en hållbar återhämtning i Europa, lösningen av de finanspolitiska problemen och ambitiösare reformer på nationell nivå. Råden i den årliga tillväxtöversikten har i allmänhet beaktats i de nationella planerna. De nationella mål som antagits visar att det finns ett stort engagemang för målen i Europa 2020-strategin[7].

Kommissionen ser dock med oro att dessa åtaganden tillsammans inte räcker för att EU ska nå sina nyckelmålsättningar till 2010. På grundval av de nationella åtagandena kan man säga att EU är på god väg att uppnå sina mål för utsläppsminskningar, förnybar energi och för att minska de tidiga skolavgångarna. Ytterligare insatser krävs för att nå målen i fråga om sysselsättning, forskning och utveckling, energieffektivitet, högskoleutbildning och fattigdomsbekämpning.

Under 2011–2012 står medlemsstaterna inför omfattande problem i en särskilt besvärlig situation. Det finanspolitiska spelrummet är minimalt och befolkningen är missnöjd i flera medlemsstater, där krisen haft särskilt svåra följder. Däremot har krisen lett till att många av de ändringar som krävs för att åtgärda strukturella svagheter och som ofta har skjutits upp i många år nu övervägs eller genomförs. Detta är särskilt tydligt i de medlemsstater som får stöd från EU, andra medlemsstater och IMF, men även, i olika stor omfattning i alla nationella program.

I sin bedömning berömmer kommissionen de stora reformer som redan genomförts i medlemsstaterna, och bekräftar att det inte finns någon universallösning och inte heller några patentlösningar: Man kan inte genomföra allt samtidigt överallt. Situationens allvar och kopplingarna mellan våra ekonomier gör emellertid att kommissionen vill rekommendera åtgärder på nationell nivå inom följande områden som identifierats i den årliga tillväxtöversikten:

Förutsättningar för tillväxt:

- Eftersom 24 medlemsstater i dag omfattas av förfaranden för för stora underskott och den offentliga skulden fortfarande är oroväckande hög, genomför de flesta staterna i dag omfattande finanspolitiska konsolideringsinsatser och måste genomföra omfattande översyner av nivåerna och strukturerna för både utgifter och intäkter i de nationella budgetarna. Ett steg i rätt riktning är att vissa medlemsstater har antagit förstärkta finanspolitiska ramverk och infört utgiftstak och skuldbromsar. Flera medlemsstater håller också på med reformer av sin offentliga förvaltning och sina socialförsäkringssystem för att få bättre kontroll över utgiftsnivåerna. Kommissionen anser att det är viktigt att hålla sig till de överenskomna tidsfristerna för korrigeringen av de alltför stora underskotten och att genomföra konsolideringen så snabbt som möjligt, för att komma igång med uppnåendet av de budgetmål på medellång sikt som rådet fastställt. I detta sammanhang uppmanar kommissionen också till att särskilt beakta de offentliga utgifternas kvalitet och skattestrukturerna så att tillväxtfrämjande aspekter kan bevaras och förstärkas, till exempel investering i forskning, utbildning och energieffektivitet[8].

- I vissa medlemsstaterna har korrigeringen av de makroekonomiska obalanser som uppträtt under det senaste årtiondet gått långsamt. Det krävs ytterligare insatser. I synnerhet medlemsstater med stora underskott i bytesbalansen till följd av minskad konkurrenskraft och tidigare förmånliga skuldfinansieringsvillkor måste göra mer för att råda bot på sina strukturella svagheter. I vissa fall kan det omfatta en översyn av lönesystemen, i samspråk med arbetsmarknadens parter, så att lönerna främjar konkurrenskraften och utvecklas parallellt med produktionen. I andra fall är det framför allt viktigt att genomföra produktivitetshöjande strukturreformer som bland annat flyttar den ekonomiska verksamheten till sektorer med högt bearbetningsvärde och handelsmöjligheter. I medlemsstater med överskott i bytesbalansen kan vissa uppvägande tendenser observeras. Det finns utrymme för ytterligare förstärkning av den inhemska efterfrågan, främst genom åtgärder för att få in fler personer på arbetsmarknaden och öppna tjänste- och nätverksmarknaderna.

- Banksektorns bristande förmåga att effektivt serva ekonomin ger fortfarande anledning till oro i flera medlemsstater. Resultaten av de nya stresstesten för bankerna, som snart ska offentliggöras, måste omedelbart följas upp med åtgärder för att lösa de kvarvarande problemen. Utöver den pågående översynen av lagstiftningen på EU-nivå rekommenderar kommissionen ett antal systemreformer för att modernisera styrelseformerna och systemens funktion i vissa stater. Flera medlemsstater bör också överväga att förstärka sina rättsliga ramar för bostadslån för att förhindra fastighetsbubblor och minska de privata hushållens skuldsättning.

Mobilisering av arbetsmarknader, nya arbetstillfällen

- De flesta medlemsstaterna håller på att reformera sina pensionssystem både för att begränsa framtida utgifter som har att göra med den åldrande befolkningen, och för att skapa incitament för att gå i pension senare. En prioritet är fortfarande att höja den lagstadgade pensionsåldern och koppla den till livstidsförväntningarna, och automatiska, formelbaserade kopplingar mellan pensionsålder och livstidsförväntningar kan vara ett effektivt instrument i detta sammanhang. Utfasning av förtidspensionssystem och förbättrade förutsättningar för återanställning för arbetstagare över 50 är förutsättningar för att denna politik ska lyckas. Med tanke på finanskrisens inverkan på pensionsfonderna bör medlemsstater med system som grundas på två eller tre pelare se till att varje pelare fungerar för sig. I flera medlemsstater kan det uppstå problem med att pensionsnivån inte längre garanterar en normal levnadsstandard för de äldre.

- I många andra medlemsstater har krisen lett till kraftiga ökningar av arbetslösheten, ofta tillsammans med starkt minskade sysselsättningsnivåer, och det är oftast de svagaste som påverkats mest. Om man inte förebygger och åtgärdar detta finns det risk för att vissa personer drabbas av inaktivitet och utslagning. Det krävs därför effektiva stödåtgärder och arbetsförmedlingar för att hjälpa arbetslösa att hitta jobb och fortsätta att utveckla sin kompetens. Särskild uppmärksamhet bör ägnas fattigdomsdrabbade och särskilt sårbara befolkningsgrupper.

- Flera medlemsstater måste vara mer föregripande i att förbättra sina utbildningsresultat och ge bättre tillgång till livslångt lärande, både för att öka arbetstagares möjlighet till återanställning och för att förbättra sitt humankapital. I vissa medlemsstater krävs särskilda insatser för att lösa problemet med tidig skolavgång och tillhandahålla praktikplatser och fortbildning. Riktade åtgärder för att åtgärda den höga ungdomsarbetslösheten rekommenderas också. Många medlemsstater upplever också att deras arbetskraft snabbt åldras, och om tillväxten kommer igång igen finns det risk för allt fler flaskhalsar i många kompetensområden. Därför bör man prioritera en anpassning av utbildningen till arbetsmarknadens behov.

- Många medlemsstater lider fortfarande av att deras arbetsmarknader är segmenterade, med olika typer av kontrakt. De måste snabbt och resolut införa effektivare och rättvisare kombinationer av flexibilitet och säkerhet i anställningsvillkoren ( flexicurituy ), bland annat genom att se över anställningsskyddslagarna så att arbetstillfällen skapas, delaktigheten i arbetsmarknaden och mobiliteten mellan sektorer ökar och humankapitalet växer.

- Otillräcklig uppmärksamhet har hittills ägnats åt att minska skattetrycket på arbete, framför allt för lågavlönade och lågutbildade arbetstagare. I samband med den finanspolitiska konsolideringen kommer många medlemsstater att behöva se över både skatte- och utgiftssidan i sina nationella budgetar. Allmänt sett rekommenderas det att flytta beskattningen från arbete till konsumtion och/eller för att främja miljömål. Det krävs också ytterligare insatser för att undanröja sociala och skatterelaterade hinder för hushållens andra inkomsttagare att fortsätta att arbeta. Som prioritering rekommenderas i detta sammanhang en översyn av skatte- och bidragssystemen så att flexiblare former av sysselsättning möjliggörs.

Tidigarelagd tillväxt

- I flera medlemsstater har förseningar uppdagats med genomförandet av tjänstedirektivet[9], vilket onödigt bromsar tjänstesektorns dynamik. Ett antal konkreta åtgärder rekommenderas, som kan utnyttja den inre marknadens potential för att främja tillväxt och sysselsättning, bland annat genom att undanröja omotiverade hinder för tillträde eller genom att ytterligare öppna de fria yrkena genom att slopa kvoter och skråtänkande, öka konkurrensen inom nätverksbranschen och använda de stora summor som investeras i offentlig upphandling på ett mer strategiskt sätt.

- Som del i sina strategier för konsolidering av de offentliga finanserna bör medlemsstaterna fundera på hur de vill prioritera sina utgifter för forskning och utbildning och vilka nyckelinfrastrukturer som behövs för att upprätthålla tillväxten och samtidigt maximera utgiftskvaliteten och tjänsternas effektivitet.

- Tillgången till finansiering måste förbättras för innovativa företag, inte minst vad gäller riskkapital för småföretag. Småföretagen bör också få hjälp med att fokusera på sina startvillkor, t.ex. genom att man förenklar förfarandena för licenser och tillstånd, minskar tidsåtgången och kostnaderna för dessa och ökar skyddet för investerare.

- Särskilt betonas vikten av att vissa medlemsstater främjar ökad energieffektivitet. Dets kulle inte bara bidra till ökad energisäkerhet och till kampen mot klimatförändringen, utan också främja innovativ teknik och utvecklingen av högkompetensjobb.

- Ett antal medlemsstater måste minska den förvaltningsbörda företagen utsätts för och öka den offentliga förvaltningens och rättssystemens kapacitet och prestanda. I många fall krävs snabba insatser för att modernisera företagsmiljön genom minskad byråkrati och mer öppenhet och insyn i offentlig upphandling. Flera medlemsstater rekommenderas dessutom att utnyttja EU-medlen bättre.

Fält 2. Euro plus-pakten: en översyn över de första åtagandena

Euro plus-pakten överenskoms i mars 2011 av euroområdets stats- och regeringschefer, samt Bulgarien, Danmark, Lettland, Litauen, Polen och Rumänien. Pakten syftar till att stärka den ekonomiska pelaren i valutaunionen, förbättra samordningen av den ekonomiska politiken, öka konkurrenskraften och därmed skapa större konvergens. Pakten är främst inriktad på områden som faller under nationell behörighet och är viktiga för att öka konkurrenskraften och undvika skadlig obalans. Den ska medföra särskilda extrainsatser, som konkreta åtaganden och ambitiösare insatser än vad som redan överenskommits inom EU, och den har ett tidsschema för genomförandet. De nya åtagandena ska tas med i de nationella reformprogrammen och stabilitets- och konvergensprogrammen, och omfattas av EU:s reguljära tillsynsramar.

De flesta av de 23 deltagarna har lagt fram åtaganden – sammanlagt över 100 olika åtgärder – oftast (men inte uteslutande) inom de fyra områden som pakten avser: Ökad konkurrenskraft, ökad sysselsättning, hållbarare offentliga finanser och ökad finansiell stabilitet.

Ambitionsnivån och precisionen i dessa åtaganden varierar emellertid.

- Fem paktdeltagare har ännu inte meddelat några åtaganden[10].

- Åtagandena är oftast inriktade på tidigareläggande av tillväxtfrämjande reformer för att öka konkurrenskraften, exempelvis inom nätverksnäringen och tjänstesektorn. Många åtgärder avser sysselsättning och handlar mest om bättre utbildningsresultat och kompetenser. Andra har att göra med finanspolitisk konsolidering, exempelvis genom förankring av strängare budgetdisciplin i nationell lagstiftning. I mindre utsträckning går åtagandena ut på att öka stabiliteten i de offentliga finanserna, bland annat genom att öka den statliga övervakningen av de finansiella aktörerna. Det vore också lämpligt att i framtiden beakta aspekter som har att göra med en pragmatisk samordning av skattepolitiken, genom utbyte av bästa praxis, undvikande av skadlig verksamhet och förslag till bekämpning av bedrägerier och skatteflykt.

- Vissa paktdeltagare har gjort mätbara åtaganden, som att genomföra specifika rättsakter eller program, och har ibland angivit sina finansieringsvolymer, medan andra har gjort mer allmänna åtaganden om att minska arbetslösheten bland lågutbildade arbetstagare, bibehålla en låg skattebörda, förbättra företagsklimatet genom att minska byråkratin och genomföra EU-direktiven.

- Även där specifika åtaganden görs verkar de flesta handla om pågående lagstiftningsprojekt, snarare än om framsynta reformprojekt som inleds som en följd av pakten. Hittills verkar inget åtagande spegla inriktningen på bästa praxis och jämförelse med Europas bästa resultat eller andra strategiska partner, så som det förutses i pakten.

Kommissionens bedömning av åtagandena ingår i rekommendationerna. I många fall görs specifika rekommendationer inom områden som beskrivs mer allmänt i åtagandena inom ramen för pakten, till exempel pensionsreformer, beskattning av arbete och kompetensutveckling.

NÄSTA STEG

Kommissionen uppmanar Europeiska rådet att godkänna dess rekommendationer vid sitt möte i juni 2011, inför ett formellt antagande i rådet.

På EU-nivå kommer man att fortsätta följa upp den europeiska planeringsterminen.

- Lagstiftaren bör anta det nya lagstiftningspaketet om förebyggande och korrigering av obalans och förstärkning av stabilitets- och tillväxtpakten. Därigenom förstärks våra kollektiva redskap för att bedöma situationen och garantera lämplig uppföljning.

- I ljuset av de lansspecifika rekommendationerna bör de olika rådssammanställningarna granska de nationella strategierna och resultaten inom sina områden, övervaka genomförandet och genomföra inbördes utvärderingar inom vissa temaområden för att främja ömsesidigt beaktande av intressanta metoder.

- Som en uppföljning av de specifika rekommendationerna till sina medlemmar bör Eurogruppen förstärka sin strategisamordning med särskilt fokus på att identifiera och förebygga obalanser. Den bör också övervaka genomförandet av rekommendationerna.

- Som angivits i Euro plus-pakten kommer de deltagande medlemsstaternas stats- och regeringschefer att övervaka sina åtaganden på politisk nivå. I ljuset av kommissionens bedömning av de första erfarenheterna med pakten bör de deltagande länderna göra sina kommande åtaganden mer specifika, mätbara och tidsbegränsade, så att framstegen kan övervakas. Åtagandena ska förankras i utvecklingen och genomförandet av de nationella reformprogrammen och stabilitets- och konvergensprogrammen.

- Europaparlamentet ska ha möjlighet att granska framstegen med de viktigaste punkterna i Europa 2020-strategin och lägga fram sina synpunkter om kommissionens nästa årliga tillväxtöversikt. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och regionkommittén har också en viktig roll i detta sammanhang.

- Kommissionen kommer att mäta framstegen med genomförandet av de landsspecifika rekommendationerna, först på EU-nivå i nästa årliga tillväxtöversikt i januari 2012, och sedan för varje medlemsstat i den vägledning som kommer att utarbetas för det kommande året. Den ska även fortsättningsvis stödja medlemsstaterna i deras insatser genom åtgärder på EU-nivå för att genomföra Europa 2020-flagsskeppsinitiativen och genom intensivare utnyttjande av den gemensamma marknadens potential, bland annat genom inremarknadsakten.

I och med att den första europeiska planeringsterminen avslutas börjar en ”nationell” planeringstermin. Under andra halvåret 2011 ska medlemsstaterna diskutera och omsätta de europeiska rekommendationerna i sina budgetar för 2012 och i sin nationella politik, inte minst inför föreberedelserna av nästa omgång nationella program, som ska läggas fram under våren 2012.

Vissa medlemsstater har kanske med tanke på de rådande svårigheterna valt att lägga ribban lågt och hålla sig tillbaka med åtgärder under detta första år, men det kommer att krävas ytterligare insatser under kommande år för att EU ska kunna investera tillräckligt i smart och hållbar tillväxt för alla. Medlemsstaterna måste göra mer för att skydda utgifterna för forskning och utbildning och viktig infrastruktur. De bör öppna upp sina tjänstesektorer mer, bland annat genom att avlägsna hinder för skapandet av arbetstillfällen och konkurrens i viktig nätverksindustri och genom att snabbt besluta om de åtgärder som föreslås i inremarknadsakten. De flesta medlemsstater skulle kunna göra mer för att förbättra företagsklimatet genom bättre lagstiftning, mindre överdriven tillämpning av bestämmelser och bättre tillgång till finansiering för småföretag. Åtgärder för att införa flexicurity och anpassa kunskaperna till arbetsmarknadens krav bör också vidtas.

I sin strävan att konsolidera de offentliga finanserna och genomföra strukturreformer måste medlemsstaterna samtidigt tänka på hur de kan hantera de sociala följderna av de förändringar som håller på att ske. I Europa 2020-strategin har EU valt att formulera ett mål om social integration, för att hjälpa 20 miljoner människor ut ur fattigdom och utslagning till 2020. Utvecklingen i många länder innebär en allt större risk för fattigdom och marginalisering, om inget görs för att hindra detta. Utgående från de åtgärder som beskrivs i de nationella programmen måste medlemsstaterna göra mer för att uppnå detta mål.

Om EU:s nya ekonomiska styrelseformer ska kunna legitimeras och fungera effektivt måste medlemsstaterna besluta hur de bäst kan involvera sina nationella parlament, sina myndigheter på regional och lokal nivå och andra berörda parter i utvecklingen och uppföljningen av programmen. Kommissionen är redo att bistå medlemsstaterna och delta i nationella diskussioner som del av sitt nya, kraftfullare ekonomiska styre.

Vi måste utnyttja de chanser till förändring som krisen har medfört, så att EU kan gå starkare ur krisen, med bättre framtidsutsikter och med förmåga att självsäkert och framgångsrikt konkurrera på världsmarknaderna. Denna första europeiska planeringstermin är ett viktigt steg på väg mot uppnåendet av Europa 2020-målen, och medför en kvalitativ förändring i samordningen av den ekonomiska politiken och i EU:s styrelseformer. Genom att intensifiera nationella insatser och samarbeta på EU-nivå kan vi lättare uppnå hållbar tillväxt och hjälpa våra befolkningar att förverkliga sina framtidsplaner.

[1] Grekland, Irland, Lettland, Portugal och Rumänien.

[2] Strategin omfattar fem målsättningar som EU ska uppnå till 2020: Sysselsättningen ska öka till 75 , investeringarna i FoU ska uppgå till 3 % av BNP, klimat- och energimålen ska uppnås ( 20 20 20 ), andelen av befolkningen med högskoleutbildning ska öka till minst 40 % och tidiga skolavgångar ska minska till under 10 %, och slutligen ska den sociala sammanhållningen stärkas genom att minst 20 miljoner människor lyfts ut från risken att drabbas av fattigdom och utslagning..

[3] Bulgarien, Danmark, Lettland, Litauen, Polen och Rumänien.

[4] Årlig tillväxtöversikt 2011: Vidareutveckling av EU:s samlade insatser mot krisen,KOM(2011) 11, 12.1.2011, med utkast till den gemensamma sysselsättningsrapporten.

[5] Portugal och Grekland lade inte formellt farm några stabilitetsprogram Deras politiska prioriteringar kommer regelbundet att diskuteras i samband med uppföljningen av stödprogrammen.

[6] Kommissionen har lagt fram ett antal initiativ på EU-nivå (Europa 2020-flaggskepp) för att bidra till uppnåendet av Europa 2020-målen: Den digitala agendan, Innovationsunionen, En ny industripolitik, Unga på väg, Ny kompetens och nya arbetstillfällen, En plattform mot fattigdom och Resurseffektivitet . EU har också presenterat ett antal nyckelinsatser för att utnyttja den gemensamma marknadens potential, i form av en ny inremarknadsakt.

[7] Med undantag för Storbritannien som lade fram kvalitativa mål för flera områden, och Luxemburg, som nyligen drog tillbaka sitt fattigdomsmål.

[8] Detta omfattar avskaffandet av miljöskadliga subventioner.

[9] Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden.

[10] Finland, Grekland, Lettland, Portugal och Slovenien.