[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 14.11.2007

KOM(2007) 707 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

om översynen av rekommendation 2001/331/EG om införande av minimikriterier för miljötillsyn i medlemsstaterna [SEK(2007) 1493]

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

om översynen av rekommendation 2001/331/EG om införande av minimikriterier för miljötillsyn i medlemsstaterna

Inledning

Miljötillsyn är ett viktigt medel för att säkerställa att gemenskapens miljölagstiftning genomförs och tillämpas.

Efter att ha erkänt att det råder stora skillnader mellan medlemsstaternas tillsynssystem antog Europaparlamentet och rådet år 2001 rekommendation 2001/331/EG om införande av minimikriterier för miljötillsyn i medlemsstaterna[1].

Rekommendationen innehåller icke bindande kriterier för planering, genomförande, uppföljning av och rapportering om miljötillsyn. Målet är att stärka överensstämmelsen med gemenskapens miljölagstiftning och bidra till att denna genomförs och tillämpas mer konsekvent i alla medlemsstater.

Medlemsstaterna uppmanades att rapportera om sitt genomförande av rekommendationen och om sina erfarenheter av dess tillämpning. Kommissionen uppmanades att på grundval av dessa rapporter och all övrig tillgänglig information sammanställa en rapport om genomförandet av rekommendationen och att sedan lägga fram ett förslag om hur rekommendationen kan utvecklas vidare, om nödvändigt i form av ett direktiv.

Rapporten som innehåller en sammanfattning av tillgänglig information om genomförande och tillämpning av rekommendationen bifogas detta meddelande[2].

Innan den kan komma med mer konkreta förslag, avser kommissionen att samla in uppgifter från de övriga institutionerna, från EU:s informella nätverk för genomförande och upprätthållande av miljölagstiftningen (Impel[3]) och från övriga berörda.

Detta meddelande är ett led i programmet för bättre lagstiftning eftersom överensstämmelse och efterlevnad är viktiga inslag i tillsynsarbetet.

Meddelandet kommer att överlämnas till Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén. Syftet med meddelandet är att fastställa kommissionens synpunkter vad avser en vidare utveckling av rekommendationen samt att inleda en bred diskussion med de övriga institutionerna och berörda parter.

Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén har uppmanats att inkomma med synpunkter på de frågor som tas upp i meddelandet.

Under 2007 kommer kommissionen att hålla möten med berörda parter och genomföra ett samråd på Internet.

Impel kommer att bidra med uppgifter via Impel-projektet om vidareutveckling av rekommendationen. Projektet bör ha slutförts i slutet av 2007.

Med beaktande av resultatet av diskussionerna kommer kommissionen sedan att föreslå en lämplig väg framåt för rekommendationens vidare utveckling under 2008.

1. GENOMFÖRANDE AV REKOMMENDATIONEN I MEDLEMSSTATERNA

Alla medlemsstater har lämnat in en rapport om genomförandet av rekommendationen och en rapport om sina erfarenheter av rekommendationens tillämpning.

I många fall var de uppgifter som lämnades in ofullständiga eller svåra att jämföra. För några medlemsstater där miljötillsynen sker på regional nivå, var det omöjligt att dra nationella slutsatser. Det bör också noteras att uppgifterna huvudsakligen rör situationen under 2002–2003, även om vissa medlemsstater skickat in uppdaterad information under 2006.

Trots dessa luckor i tillgängliga uppgifter går det att se att även om nästan alla medlemsstater (i varierande grad) delvis har genomfört rekommendationen, är det endast ett fåtal som har uppnått fullständigt genomförande. Mer detaljerade uppgifter om genomförandet av rekommendationen finns i den bifogade rapporten.

De tillgängliga uppgifterna visar att miljötillsynen fortfarande sker på mycket olika sätt inom gemenskapen. Detta betyder att det är omöjligt att garantera ett fullständigt genomförande av miljölagstiftningen inom gemenskapen. Det leder också till snedvridning av konkurrensen för företagen.

Denna situation beror delvis på att medlemsstaterna tolkat rekommendationens definitioner och kriterier samt rapporteringskraven på olika sätt.

Det verkar också som om det förekommer stora skillnader när det gäller den politiska prioritet som miljötillsynen ges i olika medlemsstater. Vissa medlemsstater har påpekat att de begränsade resurser som stått till tillsynsmyndigheternas förfogande inte räckt till för att utveckla ett fullt effektivt system för miljötillsyn.

2. OMRÅDEN DÄR REKOMMENDATIONEN KAN FÖRBÄTTRAS

De tillgängliga uppgifterna visar att följande delar av rekommendationen behöver diskuteras vidare med sikte på att förbättra dess effektivitet.

2.1. Definition av tillämpningsområdet

För närvarande täcker rekommendationen miljötillsyn av alla industrianläggningar och andra företag och inrättningar vars utsläpp till luft eller vatten eller bortskaffande av avfall eller återvinningsverksamheter är föremål för tillståndsgivning enligt gemenskapslagstiftningen. Det verkar som det finns behov av att förtydliga definitionen av tillämpningsområdet. Tillämpningsområdet har tolkats olika av medlemsstaterna. Detta har lett till stora skillnader när det gäller det antal anläggningar som omfattas av miljötillsyn och till stora skillnader när det gäller den procentandel anläggningar som kontrolleras per år i medlemsstaterna. Vissa medlemsstater tillämpar t.ex. bara rekommendationen på anläggningar som omfattas av IPPC-direktivet[4], medan andra omfattar även andra anläggningar. Denna tolkningsskillnad är särskilt relevant inom avfallssektorn, där många anläggningar som inte omfattas av IPPC-direktivet ändå omfattas av tillsynskraven.

Det nuvarande tillämpningsområdet fokuserar huvudsakligen på industri- och avfallshanteringsanläggningar, och utesluter många typer av verksamhet som regleras av gemenskapens miljölagstiftning.

Rekommendationen innehåller t.ex. inga kriterier för tillsyn av transport av avfall. Inom EU regleras gränsöverskridande transporter av avfall genom förordningen om avfallstransporter[5]. Genomförandet av den förordningen har hög prioritet för kommissionen. Gemensamma kontroller som utfördes samtidigt av 13 medlemsstater i 30 EU-hamnar inom ramen för Impel visade att omkring 50 % av avfallstransporterna skedde olagligt. Dessa konstateranden tillsammans med de allvarliga incidenter med olagliga avfallstransporter som uppdagats den senaste tiden − som t.ex. avfallsdumpningen i Elfenbenskusten som förorsakade dödsfall och allvarliga miljöskador − har lett till att medlemsstater, EU-institutioner, icke-statliga organisationer och allmänheten i bred utsträckning efterlyst skärpt tillsyn av att förordningen om avfallstransporter verkligen tillämpas, särskilt i fråga om kontroller. Det är viktigt att gemenskapen arbetar tillsammans i kampen mot illegala avfallstransporter. Den nya förordningen om avfallstransporter, som antogs 2006 och trädde i kraft i juli 2007, innehåller vissa bestämmelser för att förbättra efterlevnaden av förordningen och för att förbättra samarbetet mellan medlemsstater. Den innehåller emellertid inga kriterier för kontroller av avfallstransporter.

Rekommendationen innehåller inte heller några kriterier för kontroll av Natura 2000-platser. EG:s naturskyddslagstiftning (fågeldirektivet[6] och habitatdirektivet[7]) siktar till att upprätta ett europeiskt ekologiskt nät av särskilda skyddsområden och särskilda bevarandeområden (Natura 2000) och att säkerställa skydd och förbättrade villkor på de platser som ingår i nätet. För EU:s naturskydd är det av största vikt att denna lagstiftning genomförs på rätt sätt. Därför välkomnar kommissionen inrättandet av Green Enforce Network (nätverk för upprätthållande av miljölagstiftningen), som ska verka för samarbete och utbyte av erfarenheter mellan medlemsstater i syfte att underlätta genomförandet av naturlagstiftningen. Green Enforce-nätverket överväger för närvarande att bidra till att vidareutveckla miljötillsynen genom att utarbeta kriterier för kontroll av Natura 2000-platser.

Annan miljölagstiftning där rekommendationen inte är tillämplig rör registrering och godkännande av kemikalier (Reach[8]), begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i produkter (t.ex. RoHS-direktivet[9]), handel med utrotningshotade arter[10] samt verksamhet knuten till genetiskt modifierade organismer och producentansvarssystem.

2.2. Förtydligande av definitioner

Rapporterna har visat att vissa begrepp som används i rekommendationen tolkas olika av medlemsstaterna. Detta har lett till skillnader i genomförandet av rekommendationen i olika medlemsstater och också mellan de uppgifter som medlemsstaterna rapporterar.

Särskilt följande begrepp har tolkats på olika sätt:

- Tillsyn, kontroll, revision

Inom ramen för rekommendationen omfattar begreppet tillsyn sådan verksamhet som går ut på att kontrollera och verka för de reglerade anläggningarnas efterlevnad av de relevanta krav som anges i miljölagstiftningen och som går ut på att övervaka de reglerade anläggningarnas inverkan på miljön. I rekommendationen förtecknas exempel på ett antal sådana verksamheter. Begreppen kontroll och revision ingår i dessa förtecknade tillsynsverksamheter, men definieras inte.

Definitionen av begreppet tillsyn i rekommendationen är därför mycket bred och bör täcka all sådan verksamhet som går ut på att verka för anläggningarnas efterlevnad av miljökraven. Det har emellertid tolkats olika av medlemsstaterna. Vissa har tolkat begreppet mycket snävt och bara låtit det omfatta direkta kontroller vid anläggningarna, och andra har gett det en mycket bredare tolkning.

Denna skillnad mellan tolkningar har påverkat genomförandet av rekommendationen, särskilt planeringen av inspektionerna, eftersom alla typer av verksamheter bör beaktas i tillsynsplanerna. Den gjorde det också svårt att jämföra medlemsstaternas uppgifter om den tillsyn som utförts, särskilt när det gäller den andel reglerade anläggningar som har kontrollerats.

- Tillsynsmyndighet

Enligt rekommendationen är en tillsynsmyndighet en offentlig myndighet som har inrättats eller utsetts av medlemsstaten och som är ansvarig för de frågor som omfattas av rekommendationen samt en juridisk person till vilken dessa myndigheter har delegerat dessa uppgifter att utföras under deras myndighet och övervakning, under förutsättning att denna juridiska person inte har något personligt intresse av resultaten från denna tillsyn. I vissa medlemsstater där många olika myndigheter kan vara direkt eller indirekt inblandade i tillsynsverksamheten var det ibland svårt att urskilja vilka myndigheter som skulle betraktas som tillsynsmyndigheter. Denna bristande tydlighet får konsekvenser för genomförandet av rekommendationen, särskilt när det gäller tillsynsplaneringen, eftersom planerna bör täcka verksamheten för samtliga tillsynsmyndigheter.

- Tillsynsplan, tillsynsprogram

Begreppen tillsynsplan och tillsynsprogram definieras inte i rekommendationen, Flera medlemsstater verkar tolka begreppet ”tillsynsplan” på olika sätt. Planen är tänkt att vara ett strategiskt dokument för prioriteringsordningen inom ramen för miljötillsynen. Det rådde också viss förvirring kring begreppet ”tillsynsprogram”. I tillsynsprogrammet anges vilka anläggningar som ska undergå tillsyn under en viss period och det ska enligt rekommendationen ingå som en del i inspektionsplanen. En följd av detta har blivit att många medlemsstaters tillsynsplaner endast består av en förteckning av anläggningar eller sektorer som kommer att omfattas av tillsyn under en viss tidsperiod. Att det rör sig om två skilda begrepp är också relevant för genomförandet av bestämmelserna om tillgång till miljöinformation. Vissa medlemsstater hävdar att deras tillsynsplaner inte är tillgängliga för allmänheten, eftersom de vill undvika att underrätta och varna aktörer om de nära förestående tillsynsåtgärder som planeras. Att skilja mellan planer och program kan vara användbart i syfte att göra åtskillnad mellan policyaspekten (plan) och driftsaspekten (program). Planerna kan då offentliggöras utan risk för att äventyra enskilda tillsynsåtgärder.

- Gränsöverskridande tillsyn

Enligt rekommendationen bör medlemsstaterna främja samordning av tillsynen vad gäller anläggningar och verksamheter som kan ha betydande gränsöverskridande inverkan. Uppgifterna i medlemsstaternas rapporter rörande denna punkt var ofullständiga och skiftande. Vissa medlemsstater gav exempel på administrativt samarbete med grannländer eller granndistrikt. Vissa medlemsstater hänvisade till gemensamma tillsynsåtgärder rörande avfallstransporter inom ramen för Impel-projekt. Vissa medlemsstater hänvisade mer allmänt till utbyte av erfarenheter mellan medlemsstater inom ramen för Impel-projekt. På grund av dessa skilda tolkningar gick det inte att bedöma om medlemsstaterna har genomfört denna del av rekommendationen.

- Rutinmässig, icke-rutinmässig tillsyn

Enligt rekommendationen utförs rutinmässig tillsyn som en del av ett planerat tillsynsprogram. Icke-rutinmässig tillsyn utförs efter ett klagomål, i samband med att ett tillstånd utfärdas, förnyas eller ändras, eller vid utredningar av olyckor, tillbud och överträdelser.

I några medlemsstater har olika tillsynskategorier fastställs, t.ex. reaktiva och icke-reaktiva tillsynsåtgärder, planerade eller icke-planerade tillsynsåtgärder etc. Dessa åtgärder kan inte alltid tydligt delas in i kategorierna rutinmässig och icke-rutinmässig tillsyn. Skilda tolkningar av dessa begrepp gjorde det svårt att bedöma genomförandet av åtgärden i vissa medlemsstater. Indelningen är särskilt viktig för tillsynsplaneringen, eftersom den tid och de resurser som kommer att tas i anspråk för både rutinmässiga och icke-rutinmässiga tillsynsåtgärder måste tas upp i planerna.

2.3. Kriterier för planering, utövande, uppföljning och rapportering av tillsyn

Rekommendationen har till syfte att förbättra de reglerade anläggningarnas efterlevnad av miljölagstiftningen. Medlemsstaterna bör också säkerställa att miljötillsynen sker i syfte att uppnå en hög miljöskyddsnivå. I rekommendationen fastställs därför kriterier för planering, utförande, uppföljning och rapportering av miljötillsynsåtgärder.

2.3.1. Planering av tillsynsåtgärder

I rekommendationen föreskrivs att det ska upprättas inspektionsplaner, och det fastställs allmänna kriterier för dessa planer som beskriver vad planerna ska täcka, vad som ska användas som underlag vid utarbetandet av planerna samt vad planerna minst måste innehålla.

Dessa kriterier verkar inte ha tillämpats fullt ut i alla medlemsstater. I många medlemsstater innehåller tillsynsplanerna inga strategiska punkter, utan består snarare av förteckningar över anläggningar eller sektorer som ska omfattas av tillsyn under en viss tidsperiod.

Förutom att vissa nyckelbegrepp rörande tillsynsplaneringen behöver förtydligas (vilket påpekas i 2.2 ovan), verkar det finnas utrymme för ytterligare förbättring av tillsynsplaneringen i medlemsstaterna. En mer målinriktad tillsyn av anläggningarna, skulle göra det möjligt för medlemsstaterna att utnyttja de tillgängliga resurserna på bästa sätt. Vissa medlemsstater har redan upprättat avancerade system för tillsynsplanering. En metod för att skapa goda tillsynsrutiner som föreslagits, är att använda strategier som bygger på riskbaserad förvaltning vid planeringen av tillsynsåtgärderna. En sådan riskbaserad strategi kan grunda sig på olika kriterier, såsom miljörisker och miljömål förknippade med anläggningen samt anläggningens historik i fråga om efterlevnad av lagstiftningen. Ett exempel på en sådan strategi är det brittiska systemet OPRA (Operator and Pollution Risk Appraisal), som är baserat på flera kriterier såsom anläggningarnas komplexitet, deras geografiska läge och utsläppsnivå samt operatörens prestationer och anläggningens historik.

2.3.2. Utövande av tillsyn

I rekommendationen föreskrivs regelbundna inspektioner på plats som en del av myndigheternas rutinmässiga tillsyn efter klagomål, olyckor, tillbud eller överträdelser och efter det att ett tillstånd utfärdats, förnyats eller ändrats. Det fastställs kriterier för hur dessa inspektioner ska utföras. Det ska upprättas rapporter från inspektionerna på plats, och dessa ska meddelas operatören samt göras tillgängliga för allmänheten. Allvarliga olyckor, tillbud eller överträdelser bör utredas i syfte att klarlägga orsakerna till händelsen och dess miljöpåverkan samt fastställa ansvar. Vidare bör de utredas i syfte att mildra eller avhjälpa händelsens miljöpåverkan, fastställa vilka åtgärder som bör vidtas samt fastställa eventuella påföljder eller åtgärder för att säkerställa efterlevnaden. Det bör säkerställas att operatören vidtar lämplig uppföljning. Det finns inga kriterier för annan tillsynsverksamhet.

2.3.3. Utvärdering av tillsynsplanerna

Även om det inte anges uttryckligen i rekommendationen att genomförandet av tillsynsplanerna bör utvärderas, är medlemsstaterna med stöd av punkt VIII i rekommendationen skyldiga att avge rapport om huruvida tillsynsplanerna uppfyllt sina mål eller ej.

En utvärdering av om tillsynsplanen uppfyllt sina mål har visat sig vara ett viktigt verktyg för att förbättra tillsynsplaneringen. Vissa medlemsstater har infört sofistikerade system för att utvärdera om tillsynsplanerna varit framgångsrika. Systemen har varit till hjälp vid utarbetandet av framtida planer.

2.4. Rapportering

Den första rapporteringsomgången har gett upphov till en stor mängd information som visar hur rekommendationen genomförts och tillämpas i medlemsstaterna. Uppgifterna är emellertid inte alltid jämförbara och gör det inte alltid möjligt att dra tydliga slutsatser när det gäller tillsynssystemens effektivitet i medlemsstaterna. Det har föreslagits att det bör utvecklas enklare rapporteringssystem som är mer inriktade på att mäta tillsynssystemens prestanda. Ett sådant rapporteringssystem bör vara mycket tydligt och enhetligt utformat, så att det blir möjligt att jämföra data.

2.5. Tillgång till information

I rekommendationen föreskrivs att tillsynsplanerna och tillsynsrapporterna bör göras tillgängliga för allmänheten i enlighet med direktiv 90/313/EEG. Det direktivet har ersatts av direktiv 2003/4/EG. I det nya direktivet ges en mer detaljerad definition av begreppet miljöinformation, av de grunder på vilka tillgång till information kan nekas och av skyldigheten att aktivt göra information tillgänglig för allmänheten, t.ex. via Internet.

Rapporterna har visat att flera medlemsstater inte gör tillsynsplanerna och rapporterna tillgängliga. Medlemsstaterna har uppgett flera skäl till detta. Ofta utgör planerna förteckningar över anläggningar som ska omfattas av tillsyn under en viss tidsperiod. Om denna information släpptes skulle tillsynsåtgärderna kunna äventyras. Ofta görs tillsynsrapporterna inte tillgängliga därför att de kan innehålla konfidentiella kommersiella uppgifter.

Information knuten till miljötillsynsåtgärder täcks av direktiv 2003/4/EG, så det finns redan en lagstadgad skyldighet att tillgängliggöra sådan information. Direktivet innehåller också tillräckliga grunder för att genom undantag neka tillgång till denna information, när andra överskuggande intressen behöver skyddas.

Det verkar som att den underliggande orsaken till bristande genomförande av dessa bestämmelser i många fall är att myndigheterna har svårt att i praktiken skilja konfidentiella uppgifter från sådana uppgifter som bör göras tillgängliga för allmänheten. Man måste till exempel utröna hur den strategiska delen av tillsynsplanen ska kunna offentliggöras, utan att den del som innehåller förteckningen över de anläggningar som kommer att omfattas av tillsyn under en viss tidsperiod för den skull behöver offentliggöras.

3. FÖRSLAG FÖR DET FORTSATTA ARBETET

Innan rekommendationen antogs diskuterades det om kriterierna för miljötillsyn skulle vara rättsligt bindande eller inte. Resultatet blev att en icke bindande rekommendation antogs och kommissionen uppmanades att se över rekommendationen mot bakgrund av erfarenheterna av genomförandet. Vid behov skulle kommissionen lägga fram ett förslag till direktiv.

Enligt kommissionen innebär det bristande genomförandet av rekommendationen att det blivit nödvändigt att överväga att upprätta fullt bindande krav för miljötillsyn. Det är dessutom nödvändigt att förtydliga de allmänna kriterierna för miljötillsyn och att ge ytterligare riktlinjer för hur de ska genomföras samt föreskriva utbyte av information om genomförandet. Följande åtgärder föreslås:

3.1. Översyn av rekommendationen

Rekommendationen bör betraktas som en allmän ram för medlemsstaternas system för miljötillsyn. Kriterierna är allmänna och beskriver hur miljötillsynsåtgärder bör planeras, utföras och följas upp. På grund av kriteriernas mycket allmänna och beskrivande karaktär, förefaller det inte lämpligt att omvandla dem till rättsligt bindande krav.

För att förbättra genomförandet och stärka effektiviteten, bör rekommendationen emellertid ändras. Man bör framför allt överväga att utöka tillämpningsområdet så att detta så långt som möjligt täcker alla verksamheter som är betydelsefulla i miljöhänseende. Definitioner som är relevanta i tillsynssammanhang bör förtydligas. Man bör överväga att vidareutveckla de kriterier som gäller för tillsynsplaneringen. Det bör fastställas ett rapporteringssystem som är så enkelt och tydligt som möjligt, i syfte att få fram jämförbara uppgifter om hur tillsynssystemen fungerar och som gör det möjligt att utläsa om systemen klarar att uppfylla målet att förbättra efterlevnaden av miljölagstiftningen.

3.2. Sektorsanknutna tillsynskrav

Förutom rekommendationens allmänna kriterier för miljötillsyn, bör det i de sektorsanknutna rättsakterna införas särskilda rättsligt bindande tillsynskrav för vissa anläggningar eller viss verksamhet. Rättsligt bindande krav är nödvändiga för att säkerställa att tillsynen får hög politisk prioritet och att miljölagstiftningen efterlevs bättre i hela gemenskapen. En definiering av tillsynskraven i varje rättsakt har den fördelen att kraven kan anpassas till de täckta anläggningarnas eller verksamheternas särskilda karaktär eller de specifika risker som är knutna till dem, och kan därmed vara mer exakta och bättre riktade än allmänna kriterier. Sådana sektorsanknutna tillsynskrav kan antingen komplettera rekommendationen eller röra anläggningar eller verksamheter som inte täcks av rekommendationen.

Ett exempel på ett existerande och väl fungerande sektorsanknutet tillsynssystem är det system som infördes genom Seveso II-direktivet om att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser[11]. Enligt det direktivet är de behöriga myndigheterna skyldiga att upprätta ett system för tillsyn eller andra kontrollåtgärder som lämpar sig för den aktuella typen av verksamhet. I direktivet anges att en inspektion på platsen måste utföras minst en gång om året och att medlemsstaterna är skyldiga att se till att det finns tillsynsprogram för alla verksamheter, att det efter varje inspektion utarbetas en rapport, och att inspektionerna vid behov följs upp i samarbete med verksamhetens ledning inom en rimlig tidsrymd efter inspektionen.

Som en del av översynen av IPPC-direktivet[12], som tas upp i kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram för 2007, och baserat på analysen av genomförandet av denna lagstiftning, kommer kommissionen att beakta olika sätt att säkra en ram som bättre främjar efterlevnad och på så sätt skapa större konsekvens och ett större förtroende för medlemsstaternas tillsyn av IPPC-anläggningar.

Kommissionen överväger att föreslå särskilda bindande bestämmelser för tillsyn av avfallstransporter. Till skillnad från tillsynen av anläggningar, sker tillsynen av avfallstransporter på olika platser, som i hamnar, på vägar eller vid gränsövergångar och de involverar ofta många olika myndigheter, såsom tull-, polis- och miljömyndigheter. Särskilda kriterier bör utarbetas för att säkerställa att inspektionerna håller tillräckligt hög kvalitet och sker tillräckligt ofta, och det bör föreskrivas lämplig utbildning och samarbetskrav för myndigheter.

I fråga om produktrelaterad lagstiftning, som direktiv 2002/95/EG om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter[13], kontrolleras överensstämmelsen genom marknadsövervakning och förfaranden för bedömning av överensstämmelse. Vid den pågående översynen av direktivet bör man undersöka om detta system behöver stärkas.

Förteckningen nedan omfattar annan miljölagstiftning som för närvarande håller på att ses över eller utarbetas, och där man kommer att titta på behovet av att upprätta eller skärpa inspektionskraven:

- Direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG[14].

- Förordning (EG) nr 2037/2000 om ämnen som bryter ned ozonskiktet[15].

- Direktiv 98/83/EG om kvaliteten på dricksvatten[16].

- Direktiv 86/609/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skydd av djur som används för försök och andra vetenskapliga ändamål[17].

- Direktiv 2002/96/EG om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter[18].

- Rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem[19].

- Det kommande direktivet om injektion och lagring under jord av koldioxid.

Tillsynsfrågan bör också beaktas vid framtida översyn av lagstiftningen.

3.3. Utveckling av riktlinjer och samarbete mellan medlemsstater

Impel har genomfört en lång rad projekt i syfte att stärka samarbetet och uppmuntra utbytet av information om miljötillsyn mellan medlemsstater[20]. Kommissionen har aktivt understött och deltagit i dessa projekt.

Särskilt följande projekt bör nämnas:

Impels IRI-initiativ (IMPEL Review Initiative) som går ut på att skicka ett team med chefsinspektörer från olika länder för att granska regleringssystemet hos de inspektionstjänster som begär detta, varvid rutinerna inom dessa inspektionstjänster jämförs med de metoder som används inom de tjänster där revisionsteamets medlemmar själva arbetar. IRI-projektet har genomförts i åtta frivilliga EU-medlemsstater mellan 2001 och 2005 – Tyskland (Mannheim), Irland (Wexford), Belgien (Bryssel), Frankrike (Douai), Nederländerna (Zwolle), Spanien (Santiago de Compostela), Sverige (Stockholm och Södertälje) och Förenade kungariket (Skottland) – samt i Norge.

Impel-gruppen för gränsöverskridande avfallstransporter (IMPEL Cluster Transfrontier Shipments of Waste) har genomfört flera projekt för att bekämpa olagliga avfallstransporter, och har bland annat organiserat gemensam tillsynsverksamhet.

Impel har utarbetat flera riktlinjer för hur tillsynsåtgärder bör planeras och genomföras. Man har organiserat utbyte av information och erfarenheter mellan inspektörer.

Alla dessa initiativ har haft ett positivt inflytande när det gäller att skärpa tillsynen inom gemenskapen och Impel bör uppmuntras till att fortsätta sådana projekt.

[1] EGT L 118, 27.4.2001, s. 41.

[2] Kommissionens arbetsdokument SEC XXXX, rapport om genomförandet av rekommendation 2001/331/EG om införande av minimikriterier för miljötillsyn i medlemsstaterna, bilaga till kommissionens meddelande om översynen av rekommendation 2001/331/EC.

[3] EU:s nätverk för genomförande och upprätthållande av miljölagstiftningen, http://ec.europa.eu/environment/impel/index.htm

[4] Direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, EGT L 257, 10.10.1996, s. 1.

[5] Förordning (EG) nr 1013/2006 om transport av avfall, EUT L 190, 12.7.2006, s. 1.

[6] Direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar, EGT L 103, 25.4.1979, s. 1, senast ändrat genom direktiv 91/244/EG, EGT L 115, 8.5.1991, s. 41.

[7] Direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter - EGT L 206, 22.7.1992, s. 7.

[8] Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG, EUT L 396, 30.12.2006, s. 1.

[9] Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/95/EG om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter, EUT L 37, 13.2.2003, s. 19.

[10] Rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem, EGT L 61, 3.3.1997, s. 1.

[11] Direktiv 96/82/EG om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår, senast ändrat genom direktiv 2003/105/EG, EUT l 345, 31.12.2003, s. 97.

[12] Direktiv 96/61/EG samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar.

[13] EUT L, 13.2.2003, s. 19.

[14] EUT L 275, 25.10.2003, s. 32.

[15] EGT L 244, 29.9.2000, s. 1.

[16] EGT L 330, 5.12.1998, s. 32.

[17] EGT L 358, 18.12.1986, s. 1.

[18] EGT L 37, 13.2.2003, s. 24.

[19] EGT L 61, 3.3.1997, s. 1.

[20] För mer utförlig information se Impels webbplats: http://ec.europa.eu/environment/impel/index.htm