[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 22.11.2006

KOM(2006) 714 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN

EU:s ekonomi – 2006 års översikt STÄRKANDE AV EUROOMRÅDET: PRIORITERINGSOMRÅDEN

{SEK(2006) 1490}

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN

EU:s ekonomi – 2006 års översikt

STÄRKANDE AV EUROOMRÅDET: PRIORITERINGSOMRÅDEN

Under de åtta år som gått sedan euroområdet skapades, har euron blivit en stark och stabil valuta på de inhemska och internationella marknaderna och en av grundstenarna i det internationella monetära systemet. Den är ett viktigt verktyg för globala finansiella transaktioner och har förändrat de internationella kapitalmarknaderna. Euron har inneburit låg förväntad inflation och ekonomisk stabilitet i hela den monetära unionen. Den har också skyddat medlemsstaternas ekonomier från den växelkursturbulens som i det förflutna drabbade dem under perioder av finansiell oro.

Därmed inte sagt att euroområdet i alla stycken fungerar helt effektivt eller att den politiska dagordningen är fullständig. Man kan med den fortsatt dämpade tillväxten och med ihållande skillnaderna i tillväxt och inflation fråga sig om de interna anpassningsmekanismerna i euroområdet fungerar tillräckligt smidigt och om medlemmarna i sin ekonomiska politik har dragit fullt ut konsekvenserna av att de ingår i en monetär union. Om sådan skillnader skapar spänningar, kan dessa försvaga sammanhållningen i euroområdet, försvåra den politiska samordningen och komplicera den gemensamma penningpolitiken.

Dessa utmaningar måste ses mot bakgrund av den skärpta internationella konkurrensen, åldrande befolkningar och bestående globala obalanser. För att kunna se framtiden an med tillförsikt och säkerställa hållbar tillväxt måste de politiska beslutsfattarna se till att de ekonomiska incitamenten är de rätta, att övervakningen är välriktad och att styrningen av euroområdet är fullt effektiv.

Euroområdets utmaningar måste också ses i ett bredare EU-perspektiv, så att medlemsstaternas gemensamma huvudintressen inte försvagas utan stärks genom målinriktade politiska ansträngningar från euroområdets medlemmar. Synergi kan och bör eftersträvas, exempelvis mellan smidiga anpassningsmekanismer i euroområdet och breda strukturella prioriteringar inom ramen för Lissabonstrategin samt strategin för den inre marknaden och handeln. Politiska alternativ måste snabbt kunna identifieras, formuleras och utmynna i konkreta åtgärder. Detta innebär att man bygger på de teman som anges i ”Årets bedömning av euroområdet” (2006) och fördjupar dess analytiska utgångspunkter[1].

EU:s ekonomi: 2006 års översikt[2] offentliggörs tillsammans med detta meddelande och är inriktad på frågor som aktualiserats av erfarenheterna från senare tids anpassningsprocesser inom euroområdet. I analysen av dessa framhäver översikten möjliga ineffektiva inslag i den monetära unionen funktionssätt, vilket kan tjäna som utgångspunkt för insatser som fortsättningsvis stärker EMU:s anpassnings- och återhämtningsförmåga.

Blandade erfarenheter från euroområdets första år

Förberedelserna för den monetära unionen i Europa dominerades av diskussioner om eurons kostnader och fördelar samt om förutsättningarna för att den skulle kunna bli en framgång. Under förberedelserna för dess införande 1999 var huvudfrågan redan hur de deltagande länderna skulle anpassa sig till störningar och skillnader i konkurrenskraft, med tanke på arbetskraftens låga rörlighet, varu- och tjänstemarknadernas ofullständiga integration och bevarandet av nationell finanspolitisk självständighet. Under denna tid var det många som förutspådde att den europeiska monetära unionen inte skulle fungera och bli kortlivad.

Erfarenheterna har inte besannat dessa pessimistiska förutsägelser. I stället blev euron snabbt en stark och stabil valuta. I det stora hela reagerade euroområdets ekonomier oväntat bra på gemensamma störningar, som de mer än fördubblade oljepriserna och effekterna av den internationella finansiella oron. I historisk jämförelse blev inflationen också anmärkningsvärt låg och stabil, vilket demonstreras av energiprisökningarnas blygsamma påverkan på inflation och löner. Detta har i sin tur gett euroområdets medlemmar den mest gynnsamma finansieringssituationen någonsin, i ett läge där den ekonomiska integrationen ökat till följd av EMU och den inre marknaden.

Trots dessa framgångar har euroområdets enskilda ekonomier inte alltid anpassat sig till sin länderspecifika utveckling så smidigt eller snabbt som varit önskvärt. I den monetära unionen är det naturligt att anpassningen tar sig uttryck i olika nationell inflations- och tillväxttakt. Under eurons första år har i vissa fall ganska långsam anpassning resulterat i långvariga inflationsskillnader och stora obalanser i bytesbalansen. Det senare gäller också vissa variationer i tillväxttakten, som varit större än vad man kunnat vänta sig av den potentiella produktionen. Om anpassningen varit mer effektiv, skulle de ekonomier som utvecklas långsammare när det tappat konkurrenskraft snabbare ha återgått till sin tillväxttrend på medellång sikt. På liknande sätt skulle perioderna med hög nationell inflation (jämfört med euroområdets genomsnitt) inte ha varit så utdragna. På ett mer generellt plan har euroområdet fortfarande inte lyckats uppnå hög tillväxt och sysselsättning under en längre period.

Det kan vara frestande att helt skylla sådana anpassningsproblem på det faktum att vissa av euroområdets medmemmar dröjt med att förstärka sin finanspolitik och sina strukturereformer. Detta har säkert spelat en viktig roll men politiska beslutsfattare och ekonomiska aktörer ställdes med EMU också inför nya anpassningsproblem, som ställde inte helt förutsägbara krav. Utvecklingen på finansmarknadnaderna spelade till exempel en större roll än väntat genom att stärka obalanser och påverka konsumtions- och investeringsmönster. Dessutom samverkade olika länders ekonomiska utveckling och politiska initiativ, på sätt som ofta fick ömsesidigt förstärkande effekter.

Följande faktorer kan närmare förklara euroområdets bestående skillnader i tillväxt och inflation och obalanser i bytesbalansen:

Utvecklingen under förberedelserna för monetära unionen kan kopplas till de fortsatta obalanserna och förändringarna av reala effektiva växelkurser under den ekonomiska och monetära unionens första år. I vissa medlemsstater åtföljdes detta av kraftigt sjunkande räntor inför eurons införande och ökad tillgång på lån för hushållen till följd av förbättrade lånemöjligheter på en mer integrerad finansmarknad. Vidare hade den tyska återföreningen en betydande påverkan på den relativa konkurrenskraften i euroområdet. Det förekom också länderspecifik produktivitetsutveckling inom den öppna och slutna sektorn (traded and non-traded goods sector), utöver effekterna av migration och turism.

En viktig faktor i euroområdets enskilda ekonomier har varit hur den ekonomiska utvecklingen i vissa fall samverkat och förstärkt och förlängt obalanserna i bytesbalansen. Ett utmärkt exempel var den starka och långvariga resursöverföringen till den slutna sektorn, främst till investeringar i fastigheter. Den understöddes av en kombination av sjunkande riskpremier, förbättrad tillgång på krediter, migration, turism och befolkningsutvecklingen.

I vissa fall samverkade den nationella politiken med marknadens beteende på ett sätt som förhindrade en smidig anpassning. I exempelvis Nederländerna förstärktes i början av årtiondet konjunkturen på arbets- och finansmarknaderna även av finanspolitiken, vilket är tydligt i efterhand. Dessa faktorer bidrog till en överhettad konjunkturuppgång följt av ett kraftigt fall, ett s k boom-bust mönster, vilket är förvånande i ett land som i praktiken ingått i en monetär union i cirka trettio år. En mer utbredd erfarenhet i euroområdet var svårigheterna att med länderspecifika anpassningscykler bedöma de underliggande offentliga saldona, vilket belyste riskerna med att utforma finanspolitiken på grundval av en högkonjunktur.

Priser och löner anpassade sig i vissa fall för långsamt till förändrade förutsättningar i de nationella konjunkturerna, särskilt vid konjunkturnedgång. Denna bristande flexibilitet uppträdde trots en allmänt utbredd och tydlig återhållsamhet på löneområdet, vilken bidrog till att den strukturella arbetslösheten sjönk. En bidragande faktor var den låga produktivitetstillväxten, som gjorde att tillväxten i löner bromsades upp.

Det finns utrymme för betydande spridningseffekter mellan euroområdets ekonomier. En analys av anpassningserfarenheterna visar till exempel att ett uppsving för bostadssektorn i flera ekonomier påverkar både räntorna och efterfrågan inom den öppna sektorn bland euroområdets övriga medlemmar. När de offentliga finansernas och lönernas utveckling samverkar under en anpassningsperiod, påverkar detta andra ekonomier inom den monetära unionen genom effekter via både efterfrågan och konkurrenskraft.

Spridningseffekter via världsekonomin kan också påverka euroområdet och skapa anpassningsproblem inom den monetära unionen. Då berörda medlemsstater har olika specialisering, påverkas de olika av utvecklingen inom världshandeln, av de internationella priserna och på exportmarknaderna samt av eurons värde i förhållande till sina viktigaste handelspartners valutor. Dessa frågor blir särskilt viktiga med tanke på de betydande globala obalanserna.

Slutligen har erfarenheterna av nominell och faktisk konvergens varierat betydligt, vilket delvis beror på olika politiska lösningar på nationell nivå. Vid nominell konvergens har vissa ekonomier som den spanska använt besparingarna från lägre räntebetalningar till att bestående förbättra de offentliga finanserna, medan andra (som Italien) inte helt utnyttjat denna möjlighet. Vidare har vid faktisk konvergens politiska faktorer och marknadsfaktorer gett olika resultat. Portugals expansiva finanspolitik under en stark konjunkturuppgång förstärkte konjunkturtrycket och begränsade även den finanspolitiska flexibiliteten och ekonomins återhämtningsförmåga under den påföljande nedgången. Samtidigt pågick en markant överföring av resurser till den slutna sektorn, medan produktivitsutveckligen var svag. Resultatet gav en bristfällig grund för Portugal att långsiktigt växa ifatt övriga medlemmar i valutaunionen. Detta kontrasterade bjärt mot de positiva erfarenheterna i Irland på en liknande faktisk konvergensnivå.

Åtgärder krävs för ett smidigt fungerande euroområde

Flera politiska lärdomar kan dras av analysen ovan. Sådana lärdomar kan bidra till att den monetära unionen fungerar mer smidigt i framtiden. Förvisso måste den nationella finanspolitiken vara väl avvägd för att minimera negativa spridningseffekter. Strukturpolitiken är också av gemensamt intresse till följd av det stora ömsesidiga beroendet när euroområdets ekonomier reagerar på störningar eller försöker öka sin tillväxtpotential. Dessutom måste medlemmarnas problem ses ur ett internationellt perspektiv.

Ovan har fem särskilda politiska bedömningar gjorts, som nedan följs av förslag om andra framgångsvägar som i stora drag motsvarar kommissionens prioriteringar framöver:

Finanspolitiken måste vara bättre avvägd . Det krävs att de offentliga finanserna analyseras noga och att beräkningarna av de underliggande saldona förbättras. Man bör här beakta fler indikatorer och mer fokusera på tillväxtfaktorer och anpassningen av reala växelkurser inom euroområdet. Detta skulle göra det möjligt att fullt ut utnyttja ekonomiskt goda tider till att förbättra de offentliga finanserna. Dessa rekommendationer ligger i linje med den ändrade stabilitets- och tillväxtpakten, med vars ramar den nationella politiken kan vägledas bättre genom konjunkturen och där långsiktig hållbarhet beaktas.

Varu- och tjänstemarknaderna måste bli mer flexibla och budgetpolitiken mer aktivt stödja anpassningen. Erfarenheterna av anpassningen till störningar under eurosamarbetets första år förpliktigar till större prisrörlighet nedåt. Stela priser åtföljs av ökat motstånd mot en anpassning av de nominella lönerna, eftersom detta skulle leda till att reallönerna sjönk mer. Därmed blir anpassningskostnaderna högre för produktion och sysselsättning. Trög omfördelning av resurser mellan företag och sektorer kan också öka anpassningsproblemen. Säkerställandet av öppna och konkurrerande varu- och tjänstemarknader främjar således inte bara tillväxtpotentialen på medellång sikt, utan är också helt nödvändigt för varje strategi som skall minska konjunkturanpassningens välfärdskostnader. Ur detta perspektiv behövs också en översyn av skatte- och utgiftspolitiken inom EU och på nationell och lokal nivå.

Finansmarknadernas integration behöver påskyndas . Viktiga framsteg har gjorts inom hela EU, men mer behöver göras för att ta vara på möjligheterna och maximera fördelarna med euroområdets finansmarknader. Ökad finansiell integration kan mildra de ekonomiska störningarnas inverkan på inkomster och nationella kreditmarknader. Fullständigt införande och förstärkning av handlingsplanen för finansiella tjänster och pågående ansträngningar för att öka finansmarknadernas integration bör här ge fler betydande resultat.

Lönebildningen måste påverkas av den monetära unionen . Eftersom parterna på arbetsmarknaden får ett allt större ansvar för en väl fungerande lönebildning, är det viktigt att se till att löneförhandlingarnas aktörer har tillräcklig information om olika handlingslinjers problem och konsekvenser. I första hand bör detta handla om en bättre bedömning av om den rådande och framtida löne- och prisutvecklingen motsvarar anpassningsbehoven. Detta bör också hjälpa till att undvika att man hamnar för mycket över de reala effektiva växelkurserna inom euroområdet.

Den globala dimensionen måste också beaktas. Den internationella dimensionen bör beaktas mer systematiskt. Den globala utvecklingens olika påverkan på olika länder – liksom eurons och euroområdets påverkan på världsekonomins övriga aktörer genom handel, finanser och politik – måste inkluderas i bedömningen av den ekonomiska politiken inom euroområdet och på ländernivå. Dessutom kan EU:s handelspolitik och fördjupningen av den inre marknaden hjälpa till att stärka euroområdets konkurrenskraft på världsmarknaderna.

Mot ett starkare euroområde

Den monetära unionen har inneburit stora vinster för dess medlemmar, men samtidigt måste den också fördjupas och fullbordas, vilket blir en allt viktigare prioritering i dagens internationella miljö. De aktuella skillnaderna har i viss utsträckning avspeglat hur utvecklingen först påverkade medlemmarnas ekonomier under förberedelserna för eurons införande 1999. Emellertid väntas framtiden medföra nya problem i form av större förändringar på världsmarknaden, vilka kan handla om konkurrenstryck, nedgång på exportmarknaderna eller omställningar på finansmarknaderna. I vissa fall kan enskilda medlemmar av euroområdet få ökade anpassningsproblem.

Det är viktigt att se till att hela euroområdets ekonomi smidigt och flexibelt anpassar sig till framtida störningar. Den måste kunna svara för en stark och hållbar tillväxt i den internationella miljön, där andra pådrivande faktorer bakom den globala ekonomiska aktiviteten kan försvagas. Detta kan bidra till internationella marknaders fortsatta öppenhet och starka tillväxt, vilket därmed kan öka EU-medborgarnas välfärd väsentligt. Nu när vi närmar oss slutet på eurons första årtionde, måste euroområdets politik och institutioner visa sig väl rustade för denna utmaning.

Påskynda strukturreformer och främja integration

En första prioritering är att skynda på strukturella reformer. Den nya styrningen av partnerskapet för tillväxt och sysselsättning gör att den pågående ekonomiska återhämtningen erbjuder en unik möjlighet att energiskt fortsätta de nödvändiga strukturreformerna[3]. Dessa förbättrar tillväxtmöjligheterna på meddellång sikt och förbättrar EMU-ekonomiernas reaktioner på störningar. Marknadsmekanismerna kommer att fungera bättre och en högre produktivitetstillväxt kan underlätta anpassningen. Ytterst viktiga är här målen att öka forsknings- och utvecklingsutgifterna till 3% av BNP och främja innovationsverksamheten. Strukturreformer kommer också att hjälpa till att åtgärda de långsiktiga utmaningar som en åldrande befolkning och globala ekonomiska förändringar innebär. Särskilt viktig i euroområdet blir därmed strategin för tillväxt och sysselsättning, inklusive den inre marknaden och handelspolitiken. En mer fullständig och mindre ojämn marknadsintegration skulle innebära betydande välfärdsvinster och en smidigare anpassningsprocess. Andra mekanismer som borde utnyttjas bättre är finansmarknadernas möjligheter att sprida risker och utjämna inkomster. EMU-medlemmarna måste kartlägga de strukturåtgärder, inklusive de som främjar arbetskraftens rörlighet, som för närvarande är mest relevanta både för tillväxt- och anpassningsmöjligheterna och som i slutändan kan få positiva effekter i hela euroområdet. Ovan nämndes också kravet på lönebildningsprocessens aktörer att ta full hänsyn till euroområdet och därmed möjliggöra en smidig anpassning av konkurrenskraften.

Ytterligare stärka de offentliga finanserna och förbättra den nationella finanspolitiken

Finanspolitiken skulle också bättre kunna bidra till effektiv anpassning och hållbar tillväxt. Erfarenheterna från eurons första år understryker att politiska beslutsfattare bättre bör utnyttja ”goda tider” och på meddellång sikt säkerställa en anpassning i enlighet med den ändrade stabilitets- och tillväxtpakten. Den ändrade paktens finanspolitik bör i ökad utsträckning åtgärda de offentliga finansernas kvalitet och då särskilt skatte- och utgiftspolitikens struktur. Medlemsstater har gått med på att med strukturfondernas och sammanhållningsfondens hjälp använda nästa generations nationella och regionala program till att genomföra Lissabonstrategin och på detta sätt förbättra de offentliga utgifternas kvalitet.

Förstärka samarbetet inom och utanför euroområdet

Utmaningarna ovan bör betraktas som nationella politiska prioriteringar. På ett djupare plan bör de också innebära en utmaning för styrningen av euroområdet. Euron har lett till ett mycket större beroende, inte minst genom de finansiella flödenas hastighet och omfattning. EU-institutionerna och Eurogruppen har en tydlig samordnande roll för framstegen i olika länder och sektorer av samhällsekonomin. I detta perspektiv blir det på nationell nivå och EU-nivå ännu viktigare med samordningsinstrument som bidrar till att euroområdet fungerar effektivt. Den finanspolitiska samordningen enligt den ändrade stabilitets- och tillväxtpakten behöver stärkas. Strategin för tillväxt och sysselsättning bör också betonas. De integrerade riktlinjer för tillväxt och sysselsättning som rådet antog i juli 2005 avspeglar denna tydliga inriktning på en starkare samordning av makroekonomisk politik och strukturpolitik, särskilt genom riktlinjen för euroområdet. En tydligare representation utåt, som gör att man kan tala med en röst, kan väsentligen bidra till att främja EU:s och euroområdets intressen.

Främja en utvidgning av euroområdet

Ett bättre fungerande euroområde kommer att gynna både dess medlemmar och hela EU-ekonomin. För de medlemsstater som fortfarande står utanför den monetära unionen har euron dessutom en viktig möjlighet att fungera som politiskt ankare. Samtidigt är det viktigt att politiska beslutsfattare beakta alla de lärdomar av att införa euron som de nuvarande EMU-medlemmarna dragit. De länder som förbereder sig för att införa euron kan därigenom dra full nytta av att leva med en gemensam valuta. På detta sätt kan införandet av euron främja handel och tillväxt men också hjälpa till att skydda dessa ekonomier från oro på de internationella marknaderna – en fördel som inte alltid uppskattas under perioder när den globala likviditeten är hög och riskpremierna låga.

Komma närmare medborgarna

Det är dock inte tillräckligt att de politiska beslutsfattarna skickligt leder den ekonomiska och monetära unionen, om budskapet inte når ut till gemene man. Medborgarna har i praktiken på många sätt gynnats av den monetära unionen, vunnit på stabila priser, på billigare och lättare lån, på större ekonomisk integration och på skyddet mot effekterna av oro på de internationella marknaderna. Även om medborgarna i opinionsundersökningar visar sig vara medvetna om eurons praktiska betydelse, är de mindre klara över dess större makroekonomiska fördelar. Många anser att EMU-medlemmarna borde samordna sin politik mer. Det finns alltså utrymme för att visa medborgarna att medlemskapet i monetära unionen leder mot en stark och hållbar ökning av levnadsstandarden samt ekonomisk och finansiell stabilitet.

* * *

Ser man tillbaka på den monetära unionens första år, är det uppenbart att den skapat en fungerande och sund makroekonomisk ram. Det frågan nu gäller är att granska hur väl politiken genomförts, hur bra strukturreformerna stödjer anpassningsprocessen och hur beslutsamt euroområdets styrning kan konsolideras. Detta meddelande har lyft fram de prioriteringar som bör säkerställa att ett allt större euroområde fungerar smidigt och som bör stärka dess bidrag till världsekonomin. För att komma dit kommer det att krävas en närmare politisk samordning och förbättrad styrning, särskilt genom strategin för tillväxt och sysselsättning och inom Eurogruppen. Skapandet av nödvändig politisk samsyn kommer att bli en utmaning. Detta är väsentligt för att EU-medborgarna skall kunna dra full nytta av den ekonomiska och monetära unionen och för att euron skall fylla tio år på vägen mot hållbar tillväxt.

[1] ” Årets bedömning av euroområdet ”, meddelande från kommissionen [KOM(2006) 392, 12.7.2006].

[2] 2006 EU Economy Review , ” Adjustment Dynamics in the euro area: experiences and challenges ” från GD Ekonomi och finans.

Se: http://ec.europa.eu/ekonomi_finance/publications/european_ekonomi/2006/the_eu_ekonomi_review2006_en.htm

[3] I den europeiska konkurrenskraftsrapporten för 2006 kartläggs områden där det kan krävas ytterligare ansträngningar. Se här kommissionens meddelande ” Economic reforms and competitiveness: key messages from the European Competitiveness Report ” [KOM(2006) 697, 14.11.2006].