RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN - KONVERGENSRAPPORT 2002 - SVERIGE (sammanställd i enlighet med artikel 122.2 i fördraget)

INNEHÅLL

Tabeller

DIAGRAM

1. INLEDNING OCH SAMMANFATTNING AV DE VIKTIGASTE RESULTATEN

1.1. Inledning

1.2. De viktigaste resultaten

2. BEDÖMNING AV VARAKTIG KONVERGENS I SVERIGE

2.1. Den nationella lagstiftningens förenlighet med fördraget och stadgan för det europeiska centralbankssystemet (ECBS)

2.1.1. Situationen när konvergensrapporten 2000 offentliggjordes

2.1.2. 2002 års bedömning av förenligheten

2.2. Prisstabilitet

2.2.1. Situationen när konvergensrapporten för år 2000 offentliggjordes

2.2.2. Bedömning av konvergens 2002

2.3. Situationen för den offentliga sektorns finanser

2.3.1. Situationen när konvergensrapporten för år 2000 offentliggjordes

2.3.2. Bedömning av de offentliga finanserna 2002

2.4. Växelkursstabilitet

2.4.1. Situationen när konvergensrapporten för år 2000 offentliggjordes

2.4.2. Bedömning av konvergensen 2002

2.5. Den genomsnittliga långfristiga räntan

2.5.1. Situationen när konvergensrapporten för år 2000 offentliggjordes

2.5.2. Bedömning av konvergens 2002

2.6. Övriga faktorer

2.6.1. Resultat av integrationen av marknaderna

2.6.2. Bytesbalansen

2.6.3. Enhetsarbetskostnader och andra prisindex

BILAGA A: DEN NATIONELLA LAGSTIFTNINGENS FÖRENLIGHET MED FÖRDRAGET

BILAGA B: INFLATIONSKRITERIET

B.1. Referensvärdet för inflationen

B.2. Den senaste metodutvecklingen i fråga om HIKP

B.3. Ytterligare tabeller över pris- och kostnadsindikatorer

BILAGA C: UPPGIFTER OM DE OFFENTLIGA FINANSERNA

C.1. Utvecklingen av nationalräkenskapssystemet ENS

C.2. Ytterligare tabeller avseende de offentliga finanserna

BILAGA D: VÄXELKURSKRITERIET

D.1. Fördragets bestämmelser och ERM2

D.2. Tillämpning av växelkurskriteriet.

D.3. Uppfyllelse av växelkurskriteriet inom ramen för denna granskning

BILAGA E: KRITERIET OM DE LÅNGFRISTIGA RÄNTORNA

Tabeller

1 Sverige: tolvmånaders genomsnittlig inflationstakt (HIKP) jämförd med referensvärdet

2 Sverige: övriga inflations- och kostnadsindikatorer

3 Sverige: överskott/underskott i de offentliga finanserna, offentlig skuld och offentliga investeringar

4 Sverige: budgetkonsolideringens sammansättning under perioden 1997 och 2001

5 Sverige: utvecklingen för BNP-tillväxten, saldot för de offentliga finanserna och den offentliga skulden enligt det uppdaterade konvergensprogrammet

6 Sverige: långfristiga räntesatser

7 Sverige: produktmarknader

B.1 Jämförelse mellan medlemsstaternas tolvmånaders genomsnittliga inflationstakter (HIKP) och referensvärdet

B.2 Utvecklingen över tiden av inflationsreferensvärdet och inflationstakten i de tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet

B.3 Inflationskonvergens - HIKP

B.4 Prisdeflator för privat konsumtion i EU:s medlemsstater

B.5 Arbetskraftskostnader i EU:s medlemsstater

B.6 Importpriser i EU:s medlemsstater

C.1 Överskott/underskott i de offentliga finanserna i EU:s medlemsstater

C.2 Offentlig skuld i EU:s medlemsstater

C.3 Utvecklingen för saldot i de offentliga finanserna enligt de uppdaterade stabilitets/konvergensprogrammen

E.1 De långfristiga räntesatserna i EU:s medlemsstater

DIAGRAM

1 Sverige: årlig inflationstakt (HIKP)

2 Sverige: jämförelse mellan den tolv månaders genomsnittliga inflationstakten (HIKP) och referensvärdet

3 Sverige: den trendmässiga inflations- och löneutvecklingen

4 Sverige: offentligt överskott/underskott och offentlig skuld

5 SEK/EUR växlingskurs

6 Långfristiga räntesatser - Sverige och euroområdet (månadsgenomsnitt)

7 Sverige: jämförelse mellan de genomsnittliga långfristiga räntesatserna och referensvärdet

B.1 Genomsnittlig inflationsutveckling och referensvärde sedan EMU:s start

1. INLEDNING OCH SAMMANFATTNING AV DE VIKTIGASTE RESULTATEN

1.1. Inledning

Övergången till den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) och införandet av den gemensamma valutan, euron, den 1 januari 1999 var ett viktigt steg framåt i den europeiska ekonomiska integrationen. Den hade föregåtts av flera års framgångsrika, men ofta svåra, insatser från medlemsstaternas sida under den andra etappen av EMU i syfte att anpassa sina ekonomier för att uppnå den höga grad av varaktig konvergens som krävs för deltagande i EMU och för att den nya valutan skall bli stabil och framgångsrik. Rådets beslut [1], som fattades på stats- och regeringschefsnivå i Bryssel den 3 maj 1998, om de elva medlemsstater som redan från början uppfyllde de nödvändiga villkoren för att delta i det gemensamma valutasamarbetet hade i enlighet med fördraget (artikel 121.4) utarbetats av Ekofinrådet på rekommendation från kommissionen. Beslutet grundades på de två konvergensrapporter som kommissionen [2] och Europeiska monetära institutet [3] tagit fram. I dessa rapporter, som utarbetats i enlighet med artikel 121.1 i fördraget, granskas tämligen ingående huruvida medlemsstaterna uppfyllde konvergenskriterierna och de rättsliga kraven [4].

[1] EGT L 139, 11.5.1998, s.30-35.

[2] Rapport om konvergenssituationen samt rekommendation inför övergången till den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen, KOM(1998)1999 slutlig, 25 mars 1998.

[3] Konvergensrapport, Europeiska monetära institutet, mars 1998.

[4] Ingen formell bedömning gjordes beträffande Danmark och Förenade kungariket, eftersom dessa länder hade valt att ställa sig utanför eurosamarbetet.

De medlemsstater som år 1998 bedömdes inte uppfylla de nödvändiga villkoren för införandet av den gemensamma valutan betecknades som "medlemsstater med undantag". Två länder faller inom denna kategori, nämligen Grekland och Sverige. I artikel 122.2 i fördraget fastställs bestämmelser och förfaranden för en förnyad granskning av situationen i medlemsstater med undantag (se faktaruta: artikel 122.2). Minst en gång vartannat år, eller på begäran av en medlemsstat med undantag, skall kommissionen och Europeiska centralbanken (ECB) utarbeta nya konvergensrapporter för sådana medlemsstater.

Grekland begärde den 9 mars 2000 att dess konvergenssituation skulle granskas på nytt. Den 19 juni 2000 i Santa Maria da Feira antog Ekofinrådet beslutet [5] om att Grekland uppfyllde alla nödvändiga krav för att få införa den gemensamma valutan. Beslutet fattades med beaktande av stats- och regeringschefernas diskussion i rådet och hade i enlighet med fördraget (artikel 122.2) tagits fram efter ett förslag från kommissionen. Beslutet grundades på de två konvergensrapporter som kommissionen [6] och ECB [7] utarbetat. Grekland införde den gemensamma valutan den 1 januari 2001.

[5] EGT L 167, 7.7.2000, s.19-21.

[6] Konvergensrapporten 2000, KOM(2000) 277 slutlig, 3 maj 2000.

[7] Konvergensrapport, Europeiska centralbanken, maj 2000.

Kommissionen bedömde [8] år 2000 återigen att Sverige inte uppfyllde de nödvändiga villkoren för införandet av den gemensamma valutan och fortsatte att betecknas som "medlemsstat med undantag". Två år har gått sedan kommissionen och ECB lade fram sina senaste rapporter (3 maj 2000) och Sverige skall nu i enlighet med artikel 122.2 granskas på nytt.

[8] Se fotnot 6.

Faktaruta: Artikel 122.2 i Fördraget

Minst en gång vartannat år, eller på begäran av en medlemsstat med undantag, skall kommissionen och ECB rapportera till rådet enligt förfarandet i artikel 121.1. Efter att ha hört Europaparlamentet och efter överläggningar i rådet, som skall sammanträda på stats- eller regeringschefsnivå, skall rådet med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen besluta om vilka medlemsstater med undantag som uppfyller de nödvändiga villkoren på grundval av kriterierna i artikel 121.1 samt upphäva de berörda medlemsstaternas undantag.

Två andra medlemsstater deltar ännu inte i eurosamarbetet. Danmark och Förenade kungariket förhandlade fram beslut om undantag innan Maastrichtfördraget antogs (protokoll nr 26 resp. 25). Fram till dess att de båda medlemsstaterna anmäler att de önskar delta i den tredje etappen och ansluta sig till den gemensamma valutan, är de inte föremål för någon granskning från rådets sida av huruvida de uppfyller de nödvändiga villkoren. Även om 1998 års konvergensrapport innehöll en betydande mängd information om konvergenssituationen i Danmark och Förenade kungariket, gjorde kommissionen inte någon bedömning av om de uppfyllde kriterierna och hade uppnått en hög grad av varaktig konvergens. Konvergensrapporten från 2000 var begränsad till Grekland och Sverige och behandlade varken Danmark eller Förenade kungariket. Den rapport från kommissionen som nu överlämnas är begränsad till Sverige och behandlar varken Danmark eller Förenade kungariket.

De rapporter kommissionen och ECB skall utarbeta styrs, liksom de tidigare rapporterna, av artikel 121.1 (se faktaruta). Detta innebär att det krävs att rapporterna omfattar en granskning av den nationella lagstiftningens förenlighet med fördraget och med Europeiska centralbankssystemets (ECBS) stadga. Rapporterna skall även innehålla en granskning av om en hög grad av varaktig konvergens uppnåtts, vilket skall ske genom en analys av i vilken mån länderna uppfyller de fyra konvergenskriterierna, som gäller prisstabilitet, de offentliga finansernas ställning, stabila växelkurser och den genomsnittliga långfristiga räntan samt mot bakgrund av ett antal ytterligare faktorer. [9]

[9] En av de ytterligare faktorer som skall beaktas i rapporterna är "ecuns utveckling". Den 1 januari 1999 ersattes alla hänvisningar till ecun med hänvisningar till euron med förhållandet en ecu = en euro. Eftersom inga länderspecifika element ingår i denna faktor, granskas den inte ytterligare i denna rapport.

De fyra konvergenskriterierna och de perioder under vilka de skall iakttas definieras ytterligare i ett protokoll som är fogat till fördraget (se faktaruta: protokoll (nr 21) om konvergenskriterierna).

Faktaruta: Artikel 121.1 i Fördraget

1. Kommissionen och EMI skall rapportera till rådet om hur medlemsstaterna fullgör sina förpliktelser när det gäller att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen. Dessa rapporter skall omfatta en granskning av i vilken utsträckning som varje medlemsstats nationella lagstiftning, inklusive stadgan för dess centralbank, är förenlig med artiklarna 108 och 109 i detta fördrag och med ECBS-stadgan. I rapporterna skall också granskas om en hög grad av varaktig konvergens har uppnåtts;detta skall ske genom en analys av i vad mån varje medlemsstat har uppfyllt följande kriterier:

- En hög grad av prisstabilitet; detta skall framgå av att inflationstakten ligger nära den i de (högst tre) medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet.

- En hållbar finansiell ställning för den offentliga sektorn; detta skall framgå av att den offentliga sektorns finanser inte uppvisar ett alltför stort underskott enligt bestämmelserna i artikel 104.6.

- Ett iakttagande av det normala fluktuationsutrymmet enligt Europeiska monetära systemets växelkursmekanism under minst två år utan devalvering i förhållande till någon annan medlemsstats valuta.

- En varaktighet i den konvergens som medlemsstaten har uppnått och i dess deltagande i Europeiska monetära systemets växelkursmekanism, såsom det kommer till uttryck i den långfristiga räntenivån.

De fyra kriterier som nämns i denna punkt och de tider under vilka de skall uppfyllas, anges närmare i ett protokoll som är fogat till detta fördrag. Kommissionens och EMI:s rapporter skall också beakta ecuns utveckling, resultaten av marknadsintegrationen, situationen för och utvecklingen av bytesbalansen samt utvecklingen av enhetsarbetskostnader och andra prisindex.

En av principerna vid utarbetandet av denna rapport har varit att medlemsstater med undantag, som ännu inte ingår i euroområdet, så långt möjligt skall bedömas på samma sätt som den första gruppen av deltagarländer och länder som anslutit sig senare till euroområdet . Detta är en princip om likabehandling, som innebär att fördragets bestämmelser om konvergenskriterierna alltid när så är möjligt skall tolkas och tillämpas på samma sätt som 1998 och 2000. Vid bedömningen av vissa av konvergenskriterierna måste man dock ta hänsyn till införandet av euron. Detta gäller särskilt växelkurskriteriet.I och med att euron infördes i stället för ecun och den ursprungliga växelkursmekanismen ersattes med den nya ERM 2 i början av år 1999, ändrades referensramarna för det kriteriet. Det nya euroområdets gemensamma penningpolitik kan också få konsekvenser för bedömningen av inflationsutvecklingen.

FAKTARUTA: Protokoll (nr 21) om konvergenskriterier enligt artikel 121 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen

DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA

SOM ÖNSKAR fastställa närmare bestämmelser för de konvergenskriterier som skall vägleda gemenskapen då den beslutar om övergång till tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen enligt artikel 121.1 i detta fördrag,

HAR ENATS om följande bestämmelser som skall fogas till Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen:

Artikel 1

Kriteriet om prisstabilitet enligt artikel 121.1 första strecksatsen i detta fördrag innebär att en medlemsstat under en tid av ett år före granskningen skall uppvisa en hållbar prisutveckling och en genomsnittlig inflationstakt som inte med mer än 1,5 procentenheter överstiger inflationstakten i de, högst tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet. Inflationen skall mätas med hjälp av konsumentprisindex på en jämförbar grund, med beaktande av skillnader i nationella definitioner.

Artikel 2

Kriteriet om den offentliga sektorns finanser enligt artikel 121.1 andra strecksatsen i detta fördrag innebär att medlemsstaten vid tidpunkten för granskningen inte får vara föremål för något beslut av rådet enligt artikel 104.6 i detta fördrag om att ett alltför stort underskott föreligger.

Artikel 3

Kriteriet om deltagande i Europeiska monetära systemets växelkursmekanism enligt artikel 121.1 tredje strecksatsen i detta fördrag innebär att kursrörelserna för en medlemsstats valuta skall ha legat inom det normala fluktuationsutrymmet enligt Europeiska monetära systemets växelkursmekanism, utan att allvarliga spänningar har uppstått, under minst de senaste två åren före granskningen. Särskilt skall medlemsstaten inte på eget initiativ ha devalverat sin valutas bilaterala centralkurs i förhållande till någon annan medlemsstats valuta under denna period.

Artikel 4

Kriteriet om konvergens i räntesatserna enligt artikel 121.1 fjärde strecksatsen i detta fördrag innebär att en medlemsstat under en tid av ett år före granskningen skall ha haft en genomsnittlig långfristig nominell räntesats som inte med mer än två procentenheter överstiger motsvarande räntesats i de, högst tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet. Räntesatserna skall beräknas på grundval av långfristiga statsobligationer eller jämförbara värdepapper, med beaktande av skillnader i nationella definitioner.

Artikel 5

Kommissionen skall tillhandahålla det statistiska underlag som skall användas för tillämpningen av detta protokoll.

Artikel 6

Rådet skall enhälligt på förslag av kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet, och allt efter omständigheterna, EMI eller ECB, samt den kommitté som avses i artikel 114, anta lämpliga bestämmelser om den närmare utformningen av de konvergenskriterier som anges i artikel 121 i detta fördrag;de bestämmelserna skall därefter ersätta detta protokoll.

Efter detta inledande avsnitt ägnas återstoden av detta kapitel åt en sammanfattning av de viktigaste resultaten, när det gäller konvergenssituationen i Sverige. Rapporten fortsätter sedan med en nogrann redogörelse för uppfyllandet av de enskilda konvergenskriterierna och de övriga kraven med samma disposition som i artikel 121.1. Rapporten avslutas sedan med ett antal bilagor som innehåller en beskrivning av hur kriterierna tillämpas samt annan bakgrundsinformation som inte är specifik för Sverige men som ändå är relevant för bedömningen.

1.2. De viktigaste resultaten

I 2000 års konvergensrapport gjorde kommissionen bedömningen att Sverige redan uppfyllde tre av konvergenskriterierna (om prisstabilitet, den offentliga sektorns finanser och konvergens för räntesatserna) men däremot inte det fjärde, växelkurskriteriet. Vid bedömningen av den rättsliga konvergensen i konvergensrapporten från 2000 konstaterades att den svenska lagstiftningen är inte förenlig med fördraget och ECBS-stadgan.

Den aktuella lagstiftningen i Sverige har förblivit oförändrad sedan den förra konvergensrapporten i maj 2000. Utvecklingen under 2001 och 2002 har gjort det uppenbart att det saknas en detaljerad lagstiftning om resultatfördelning och Riksbankens extraordinära betalningar till finansdepartementet vilken säkerställer att Riksbanken har de ekonomiska förutsättningarna att fullgöra alla ECBS-relaterade uppgifter. Mot bakgrund av den bedömning som gjordes i konvergensrapporten samt den senaste händelseutvecklingen bedöms den svenska lagstiftningen på detta område inte vara förenlig med fördraget och ECBS-stadgarna.

Under tolvmånadersperioden till och med april 2002 var inflationstakten i Sverige 2,9%, vilket ligger under referensvärdet på 3,3 %. Den svenska genomsnittliga inflationstakten för tolvmånadersperioder har sedan december 1996 hela tiden legat under referensvärdet. Sverige fortsätter att uppfylla kriteriet om prisstabilitet.

Rådets beslut av den 10 juli 1995 om förekomsten av ett alltför stort offentligt underskott i Sverige upphävdes 1998 (rådets beslut av den 1 maj 1998). De offentliga finanserna uppvisade ett underskott på 1,6 % av BNP 1997, men övergick sedan till ett överskott på 1,9 % 1998 och har sedan dess varje år uppvisat överskott. År 2001 motsvarade överskottet 4,8 % av BNP. Den offentliga skulden nådde en högstanivå 1994 och sjönk år 2000 under referensvärdet på 60 % av BNP. År 2001 uppgick den till 55,9 % av BNP. Sverige fortsätter att uppfylla kriteriet om den offentliga sektorns finanser.

Den svenska kronan har inte deltagit i ERM 2 under granskningsperioden och dess värde har fluktuerat kraftigt mot euron och den danska kronan. Liksom vid 2000 års bedömning av konvergensen uppfyller Sverige därför inte växelkurskriteriet.

Under tolvmånadersperioden till och med april 2002 var den genomsnittliga avkastningen på tioåriga statsobligationer i Sverige 5,3 %, vilket ligger under referensvärdet på 7,0 %. Den svenska långfristiga räntan har sedan december 1996 hela tiden legat under referensvärdet. Sverige uppfyller fortfarande kriteriet om konvergens i de långfristiga räntesatserna.

Kommissionens slutsats är att granskningen inte föranleder någon ändring av Sveriges ställning som medlemsstat med undantag.

2. BEDÖMNING AV VARAKTIG KONVERGENS I SVERIGE

2.1. Den nationella lagstiftningens förenlighet med fördraget och stadgan för det europeiska centralbankssystemet (ECBS) [10]

[10] I bilaga A ges en kort beskrivning av de krav som fördraget ställer på detta område, särskilt i fråga om centralbankernas oberoende.

2.1.1. Situationen när konvergensrapporten 2000 offentliggjordes

I 2000 års konvergensrapport konstaterades att den svenska lagstiftningen inte var förenlig med bestämmelserna i fördraget och ECBS-stadgan. Kommissionen konstaterade närmare bestämt att centralbanken inte var fullt integrerad med ECBS, vilket strider mot dessa bestämmelser. Genom de ändringar av regeringsformen och riksbankslagen som genomfördes 1998 är det numera Riksbanken som ansvarar för penningpolitiken [11], men det nämns ingenting om ECBS:s befogenheter på detta område. Även Riksbankens rätt att uppställa kassakrav i penningpolitiskt syfte fastställs utan någon hänvisning till ECBS [12].

[11] Kapitel 9 12 i regeringsformen och kapitel 1 2 i riksbankslagen.

[12] 6 kap. 6 i Riksbankslagen.

Dessutom konstaterades i konvergensrapporten från 2000 ett antal brister.

Det gällde för det första en brist i definitionen av målen för riksbankens verksamhet. I riksbankslagen [13] anges målet om prisstabilitet, men däremot saknas en hänvisning till stödjandet av den allmänna ekonomiska politiken inom gemenskapen, ett mål som Europeiska centralbankssystemet (ECBS) enligt artikel 105.1 i EG-fördraget och artikel 2 i ECBS:s stadgar skall verka för utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet. [14]

[13] (1 kap.2 Riksbankslagen)

[14] I 1 kap.2 Riksbankslagen definieras riksbankens mål på följande sätt: "Målet för riksbankens verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde. Riksbanken skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende."

För det andra noterades det i rapporten att riksbanken enligt regeringsformen och riksbankslagen hade ensamrätt att ge ut sedlar [15] utan något erkännande av ECBS:s befogenheter på detta område [16].

[15] 9 kap. 13 Regeringsformen och 5 kap. , 1 Riksbankslagen.

[16] EG-fördraget artikel 106.1 och ECBS-stadgan artikel 16.

För det tredje, det faktum att förbudet i själva riksbankslagen för offentliga myndigheter att ge och för ledamöterna i Riksbankens beslutande organ att söka eller ta emot instruktioner endast omfattade penningpolitiska frågor [17] och inte inbegrep all ECBS-relaterad verksamhet såsom föreskrivs i artikel 108 i EG-fördraget, angavs som en ytterligare brist. [18]

[17] (3 kap.2 Riksbankslagen)

[18] Att denna bestämmelse skall tillämpas på alla uppgifter som står i samband med ECBS anges endast i motiven till riksbankslagen.

2.1.2. 2002 års bedömning av förenligheten

Bedömningen att lagstiftningen är oförenlig kvarstår med avseende på ovan nämnda bestämmelser, eftersom den tillämpliga lagstiftningen i Sverige inte har ändrats sedan den förra konvergensrapporten lades fram i maj 2000.

Sedan dess har emellertid ytterligare en fråga uppmärksammats. Händelser i Sverige under 2001 och 2002 har klart visat på avsaknaden av detaljerad lagstiftning om utdelning av vinstmedel och extraordinära utbetalningar till statskassan, särskilt avsaknaden av lagstiftning som garanterar att Riksbanken behåller de finansiella resurser som krävs för att genomföra alla ECBS-relaterade arbetsuppgifter. Vid båda tillfällena förelade Riksbanksfullmäktige, ett organ som inte deltar i ECBS-relaterat arbete, ett förslag för riksdagens godkännande om extraordinära utbetalningar från Riksbanken till den svenska staten på 20 miljarder kronor, utöver vinstutdelningen från föregående räkenskapsår. Bristen på lagstiftning inom detta förfarande för att se till att Riksbanken behåller nödvändiga finansiella resurser för att kunna genomföra ECBS-relaterade uppgifter är oförenlig med principen om ekonomiskt oberoende.

Mot bakgrund av bedömningen i 2000 års konvergensrapport och utvecklingen därefter, bedöms den tillämpliga lagstiftningen i Sverige inte vara förenlig med fördraget och ECBS-stadgan.

2.2. Prisstabilitet [19]

[19] Bilaga B innehåller en redogörelse för beräkningen av referensvärdet, en diskussion om andra inflationsstandarder och en kortfattad beskrivning av de "harmoniserade indexen för konsumentpriser" (HIKP).

2.2.1. Situationen när konvergensrapporten för år 2000 offentliggjordes

Sverige uppfyllde redan kriteriet om prisstabilitet i den bedömning som gjordes i 2000 års konvergensrapport. Under tolvmånadersperioden till och med mars 2000 låg den genomsnittliga inflationen i Sverige under referensvärdet. Den genomsnittliga svenska inflationstakten mätt över en tolvmånadersperiod har under hela perioden sedan december 1996 legat under referensvärdet.

2.2.2. Bedömning av konvergens 2002

-

>Hänvisning till>

Den senaste utvecklingen

Den årliga inflationstakten i Sverige (mätt som förändringen av HIKP-index för den aktuella månaden i förhållande till index 12 månader tidigare [se diagram 1]) låg kvar på omkring 1,5 % under perioden från början av 2000 fram till mars 2001. I april 2001 steg dock den årliga inflationstakten till 3 % och har sedan dess legat kvar på en relativt hög nivå. Den uppgick till 2,2 % i april 2002.

- Iakttagande av referensvärdet

>Hänvisning till>

Den genomsnittliga tolvmånaders inflationstakt som används vid konvergensbedömningen har fluktuerat i Sverige men har hela tiden legat under referensvärdet. Mellan mars 1999 och september 2001 var Sverige en av de tre medlemsstater med de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet. Även om inflationen steg under våren 2001 och har legat kvar på en relativt hög nivå sedan dess, vilket resulterat i en ökning av den genomsnittliga inflationen mätt över en tolvmånadersperiod, understiger inflationen i Sverige fortfarande referensvärdet. (Se bilaga 2).

I april 2002 var de tre medlemsstater med de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet Förenade kungariket, Frankrike och Luxemburg och det aritmetiska medelvärdet för den genomsnittliga inflationstakten under en tolvmånadersperiod i dessa tre länder uppgick till 1,8 %. Referensvärdet var 3,3%. I april 2002 låg den genomsnittliga inflationstakten i Sverige under en tolvmånadersperiod på 2,9 %, dvs. under referensvärdet (se tabell 1 och diagram 2).

- Resultat jämfört andra inflationsstandarder

>Hänvisning till>

Sveriges tämligen goda resultat när det gäller inflationen framträder också tydligt om man bedömer dem utifrån andra möjliga inflationsstandarder (se tabell B.1 i bilagan). En jämförelse med de tre länder inom euroområdet som uppnådde de bästa resultaten ger ett något högre referensvärde i april på mars 3,6 %.

I april 2002 uppgick dock den genomsnittliga inflationen i Sverige till 2,2 %, vilket låg över den övre gränsen på 2% i ECB:s definition av prisstabilitet., vilket även var fallet för den genomsnittliga inflationstakten för de senaste tolv månaderna.

>Hänvisning till>

Under första hälften av 90-talet lyckades man få ned inflationstakten i Sverige, och under perioden 1995-2000 låg inflationen kvar på en låg nivå. Den privata konsumtionsdeflatorns gynnsamma utveckling bidrog också till denna utveckling. Arbetet med att få ned inflationen underlättades också av att enhetsarbetskostnaderna ökade långsamt, särskilt fram till 1995 (se diagram 3). Därefter har ersättningen per anställd [20] ökat i måttlig takt och sedan år 2000 har produktivitetstillväxten avtagit, vilket resulterat i något högre enhetsarbetskostnader (se även tabell 2). Konjunkturavmattningen 2001 sammanföll med fortsatt stark sysselsättningstillväxt och en något ökad ersättning per anställd, vilket ledde till svag produktivitetstillväxt och höga enhetsarbetskostnader. Importpriserna ökade något snabbare under 2000 och 2001, vilket sammanföll med valutans depreciering. Dessa faktorer har bidragit till att skapa ett visst tryck uppåt på priserna den senaste tiden.

[20] Siffrorna för den nominella ersättningen per anställd för 1999 och 2000 i Sverige är inte rättvisande eftersom arbetstagarnas allmänna löneavgifter i ENS 95 behandlas som skatt på produktion. Om den behandlades som löneskatt, skulle arbetskostnaderna ha ökat med 3,4 % 1999 och med 3,8 % 2000.

Enligt kommissionens bedömning blir inflationen lägre 2002 jämfört med 2001, delvis beroende på att effekterna av vissa tillfälliga faktorer som drev upp inflationen under 2001 bör avklinga.

Sedan 1992 har Sverige satt upp ett klart uttryckt inflationsmål för penningpolitiken och haft en flytande växelkurs. Denna strävan efter prisstabilitet som mål för penningpolitiken har ytterligare stadfästs genom den nya lagstiftning om Riksbankens ställning som trädde i kraft 1999. Riksbankens inflationsmål är 2 % med ett toleransutrymme på ±1 procentenhet. Sedan oktober 1999 har Riksbanken preciserat att den grundar sin löpande penningpolitik på en bedömning av den underliggande inflationen mätt enligt UND1X [21]. De svenska indikatorerna för inflationsmålet skiljer sig också från HIKP genom att de varken utgörs av KPI eller det nu använda UND1X.

[21] UNDIX definieras som KPI minus räntekostnader och direkta effekter av ändringar av indirekt beskattning och subventioner.

Den underliggande inflationstakten (UND1X) har under större delen av perioden legat inom Riksbankens toleransintervall för inflationsmålet. Den underliggande inflationen steg emellertid i april 2001 och har sedan dess legat kvar på en relativt hög nivå. I mars 2002 var UND1X 2,8 % på årsbasis.

>Hänvisning till>

Sverige har iakttagit referensvärdet för inflationen under hela perioden från och med december 1996. Sverige uppfyller därför fortfarande kriteriet om prisstabilitet.

2.3. Situationen för den offentliga sektorns finanser

2.3.1. Situationen när konvergensrapporten för år 2000 offentliggjordes

I 1998 års konvergensrapport fann kommissionen att situationen i Sverige hade korrigerats, när det gällde det alltför stora underskottet. Med hänsyn till denna bedömning, och samtidigt som rapporten antogs, rekommenderade kommissionen därför rådet att upphäva beslutet (av den 10 juli 1995) om att det förelåg ett alltför stort underskott i Sverige. Utifrån denna rekommendation antog rådet den 1 maj 1998 ett beslut om upphävande av beslutet om förekomsten av ett alltför stort underskott i Sverige [22].

[22] EGT L 139, 11.5.1998, s. 19.

I 2000 års konvergensrapport bedömde kommissionen att Sverige fortfarande uppfyllde kriteriet om de offentliga finansernas ställning.

2.3.2. Bedömning av de offentliga finanserna 2002 [23]

[23] För denna rapports ändamål och för bedömningen av ställningen för de offentliga finanserna definieras "underskott" i enlighet med förfarandet vid alltför stora underskott, på motsvarande sätt som i 2000 års konvergensrapport. Frågan om omklassificering av avräkningar inom ramen för svappavtal som avser räntebetalningar och terminsränteavtal i räkenskapssystemet ENS 95 behandlas i bilaga C.

>Hänvisning till>

Sveriges offentliga finanser har visat överskott varje år sedan 1998 och för år 2001 redovisades ett överskott på 4,8 % av BNP. För 2002 räknar kommissionen med ett överskott på 1,7 % av BNP (se tabell 3 och diagran 4). Efter att ha ökat kraftigt i början av 1990-talet nådde den svenska offentliga skuldkvoten sin kulmen under 1994 och har sedan dess visat en nedåtgående trend. Mellan 1998 och 2000 föll skuldkvoten kraftigt, från 70,5 % av BNP till 55,3 % av BNP. År 2001 låg skuldkvoten kvar på nästan oförändrad nivå och uppgick till 55,9 % av BNP [24]. Kommissionen förutser att den sjunker ytterligare under 2002 till 52,6 % av BNP, (se tabell 3 och diagram 4).

[24] Den offentliga skuldkvoten uppgick år 2001 till 55,9 % av BNP, i det närmaste oförändrad från 2000, trots det ovan nämnda stora överskottet i de offentliga finanserna 2001. Detta kan tillskrivas en betydande - och större än förväntad - minskning i de offentliga pensionsfondernas (AP-fondernas) innehav av statsobligationer, från motsvarande 13 % av BNP 2000 till 4 % av BNP 2001.

Under den konsolideringsfas som inleddes i början av 1990-talet, var förbättringarna av de offentliga finanserna fram till och med 1998 nästan uteslutande av strukturellt slag, och konjunkturcykelns påverkan relativt begränsad. Sedan dess har konjunkturens påverkan ökat. Mellan 1997 och 2001, förbättrades det konjunkturrensade saldot för de offentliga finanserna (enligt kommissionens sätt att mäta) med motsvarande 4,5 procent av BNP (se tabell 4). Omkring två tredjedelar av denna förbättring berodde på minskade räntebetalningar och en tredjedel på ett ökat primärt överskott. Den betydande konsolidering av de offentliga finanserna som ägt rum under senare år har således grundats på en beslutsam minskning av den offentliga skulden och på lägre offentliga utgifter, men har också byggt på ett ökat skattetryck, om än i minskad utsträckning under de senaste åren. Skattesänkningar har till och med genomförts varje år under perioden 2000-2002. Det konjunkturrensade överskottet visar på en stark ställning för de svenska offentliga finanserna.

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

2001 års uppdaterade konvergensprogram för Sverige antogs av regeringen i november 2001, och bedömdes av Ekofinrådet i januari 2002 [25]. Det omfattar åren fram till och med år 2004 och i programmet förutses ett överskott i de offentliga finanserna motsvarande cirka 2 % av BNP varje år i enlighet med stabilitets- och tillväxtpaktens krav (se tabell 5). Budgetstrategin bygger fortfarande på en strikt återhållsamhet med de offentliga utgifterna och en fortsatt minskning av de offentliga utgifterna som andel av BNP. Samtidigt genomförs skattesänkningar, vilka utsträcks till 2002 i den senaste statsbudgeten, och därigenom vänder den rådande trenden under åren fram till och med 1998. Budgetdisciplinen förstärks genom de fortsatta nominella tak för de statliga utgifterna som antas av parlamentet för tre år framåt, och genom att de lokala myndigheterna från och med år 2000 har en rättsligt bindande skyldighet att balansera sina budgetar. Dessutom kommer den nyligen införda pensionsreformen - som innehåller ett större inslag av individuella fondplaceringar - att ge pensionssystemet bättre förutsättningar på medellång sikt att klara av konjunktursvängningar och även att långfristigt hantera problemet med en åldrande befolkning. Med fortsatta överskott i den offentliga finanserna förväntas skuldkvoten enligt 2001 års uppdaterade konvergensprogram att fortsätta att sjunka till 45.2 % till år 2004.

[25] EGT C 33, 6.2.2002, s. 4.

>Hänvisning till>

I den ekonomiska vårproposition som den svenska regeringen lade fram den 15 april i år, förväntas överskottet i de offentliga finanserna bli 1,8 % av BNP år 2002 och sedan ligga nära 2 % av BNP under de följande åren fram till 2004. Skuldkvoten förväntas minska till 48,3 % av BNP till år 2004.

Av de uppgifter som redovisats i detta avsnitt framgår att ställningen för de svenska offentliga finanserna - som nu inte är föremål för något beslut om att ett alltför stort underskott föreligger - har varit fortsatt stark under år 2001 och troligen kommer att vara robust under år 2002. Sverige fortsätter därför att uppfylla konvergenskriteriet för de offentliga finanserna.

2.4. Växelkursstabilitet

2.4.1. Situationen när konvergensrapporten för år 2000 offentliggjordes

I 2000 års konvergensrapport bedömdes Sverige inte uppfylla växelkurskriteriet. Den svenska kronan hade inte deltagit i ERM 2, och under de två år (till och med mars 2000) som granskningen omfattade hade kronan fluktuerat mot euron, bl.a. till följd av det inte fanns något mål för växelkursen.

2.4.2. Bedömning av konvergensen 2002

Under den nu granskade perioden (de två åren fram till och med mars 2002) har Sverige fortsatt att stå utanför ERM 2. De penningpolitiska ramarna med ett uttryckligen angivet inflationsmål medför att den svenska kronan lämnas att flyta fritt på valutamarknaden. Eftersom det inte finns något uttryckligt växelkursåtagande går det inte att bedöma stabiliteten i kronans växelkurs baserat på avvikelser från ett sådant åtagande.

Perioden från början av 1999 fram till april 2000 kännetecknades av en trendmässig appreciering av kronan, som steg med 15 % från 9,47 SEK till 8,06 SEK gentemot euron. Därefter deprecierades kronan betydligt till följd av att Sverige drabbades särskilt hårt av krisen i telekomsektorn. I september 2001 noterade kronan sin lägsta nivå någonsin, uttryckt som handelsvägt index, och sjönk till närmare 10 kronor per euro. Sedan dess har kronan apprecierats, möjligen påverkat av utsikterna till en folkomröstning om EMU 2003, och kursen ligger nu nära 9,20 kronor per euro (se diagram 5).

>Hänvisning till>

Volatiliteten i kronans växelkurs minskade under andra hälften av 90-talet i och med att en trovärdig och hållbar finans- och penningpolitik skapade de nödvändiga förutsättningarna för en stabil växelkurs på medellång sikt. Under bedömningsperioden har emellertid volatiliteten ökat på nytt, bland annat på grund av att den globala konjunkturavmattningen och osäkerheten på finansmarknaderna har fått ganska stora återverkningar på den svenska ekonomin. Såväl deprecieringen som den påföljande apprecieringen av kronans växelkurs under de senaste två åren har varit tydlig, vilket även avspeglar avsaknaden av ett växelkursåtagande.

Den svenska kronan har inte deltagit i ERM 2 under bedömningsperioden och har fluktuerat markant gentemot euron och den danska kronan. Liksom var fallet vid tidpunkten för 2000 års bedömning av konvergensen uppfyller Sverige därför inte växelkurskriteriet.

2.5. Den genomsnittliga långfristiga räntan [26]

[26] Se bilaga E för information om hur referensvärdet beräknats och om den statistik som den grundas på.

2.5.1. Situationen när konvergensrapporten för år 2000 offentliggjordes

Sverige uppfyllde kriteriet om konvergens i räntesatserna redan vid tiden för 2000 års konvergensrapport. Den genomsnittliga långfristiga räntesatsen i Sverige under 12-månadersperioden fram till mars 2000 låg betydligt under referensvärdet.

2.5.2. Bedömning av konvergens 2002

Sveriges goda resultat i fråga om prisstabilitet och imponerande konsolidering av de offentliga finanserna under andra hälften av 1990-talet avspeglades i sjunkande långfristiga räntesatser. Under bedömningsperioden har de svenska långfristiga räntesatserna (avkastningen på den tioåriga referensobligationen) följt tendensen på de internationella obligationsmarknaderna: de sjönk fram till mars 2001 och har därefter undan för undan stigit (se diagram 6), och ligger för närvarande på cirka 5,7 %. Under det senaste året har räntespreaden i förhållande till de långfristiga obligationsräntorna inom euroområdet varierat mellan 5 och 50 räntepunkter. Variationerna i räntespreaden förmodas främst förklaras av att Sverige befinner sig i ett annat läge i konjunkturcykeln än ekonomierna i euroområdet och av inflationsskillnader.

>Hänvisning till>

Sverige har fortsatt att ha en genomsnittlig långfristig ränta som beräknat på löpande 12-månadersperioder legat under referensvärdet. Sverige har faktiskt haft räntesatser under referensvärdet under hela tiden sedan december 1996, vilken är den första månaden för vilken en sådan jämförelse är möjlig.

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

Den genomsnittliga avkastningen på tioåriga svenska referensobligationer under tolvmånadersperioden fram till april 2002 uppgick till 5,3 %. Referensvärdet, beräknat som genomsnittet av de långfristiga räntesatserna i Förenade kungariket, Frankrike och Luxemburg, de tre medlemsstater som uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet, uppgick till 7,0%. Sverige uppfyller därför fortfarande kriteriet om konvergens i de långfristiga räntesatserna.

2.6. Övriga faktorer

2.6.1. Resultat av integrationen av marknaderna

- Produktmarknadernas utveckling

Sverige integreras allt mer i EU:s ekonomi. Sveriges handelsutbyte med övriga EU-länder som andel av BNP för perioden 1999-2001 uppgick till 20,2 % vilket var 0,6 procentenheter högre än under 1997-99. Denna andel är jämförbar med siffrorna för Danmark och Finland, även om den ligger betydligt under genomsnittet för de övriga mindre medlemsstaterna i EU. Direktinvesteringarna från andra EU-länder som andel av BNP för perioden 1997-99 låg över genomsnittet för de mindre medlemsstaterna. Sveriges andel av de gränsöverskridande fusionerna och förvärven inom EU ligger klart över vad man kunde förvänta sig av ett land av Sveriges storlek.

Under senare år har ett antal strukturella reformer genomförts som har främjat Sveriges integration i produktmarknaderna inom EU, nämligen följande:

* Sverige har visat utmärkta resultat när det gäller att införa och tillämpa lagstiftningen för den inre marknaden.

* Åtgärder har vidtagits för att öppna den offentliga upphandlingen för konkurrens, bland annat genom att främja on-line-upphandling.

* Liberaliseringen av nätverksamheterna har fortsatt och är bland de mest framskridna i EU. Priserna för telekommunikationstjänster är bland de lägsta i Europa. Företagskonsolideringar i vissa av dessa branscher har dock skapat en starkt koncentrerad utbudsstruktur.

* Sverige är en av de medlemsstater som kommit längst i utvecklingen mot det kunskapsbaserade samhället. FoU-utgifter och patentansökningar är bland de högsta inom EU och användningen av Internet och datorer ligger betydligt över genomsnittet i EU.

Trots de betydande framsteg som gjorts när det gäller att öppna produktmarknaderna för konkurrens, såväl inhemsk som utländsk, är prisnivån i Sverige fortsatt hög och låg cirka 28 % över den genomsnittliga prisnivån i EU år 2000. Denna höga relativa prisnivå kan delvis tillskrivas den höga nivån på den indirekta beskattningen i Sverige, men ännu viktigare är bristen på konkurrens inom vissa sektorer, som återförsäljning och distribution av läkemedel och livsmedelsdetaljhandeln. Den relativt omfattande offentliga sektorn i Sverige innebär dessutom att det är särskilt viktigt med öppna offentliga upphandlingsregler och konkurrens i den offentliga tjänstesektorn.

Tabell 7 Sverige : produktmarknader

>Plats för tabell>

Alla siffror för 2001 är uppskattningar. Per person i köpkraftspariteter, EU=100; 2 EU=100, privat slutlig konsumtion; 3 (EU-intern export + EU-intern import)/(2*GDP). EU-genomsnitt för små medlemsstater (B, DK, EL, IRL, L, NL, A, P, FIN och S);4 Direktinvesteringar från övriga EU-länder i % av BNP; 5 i % av hela EU (BNP-andel). EU-genomsnitt för små medlemsstater; 6 % ännu ej genomförd; 7 i % av BNP; 8 i % av BNP (genomsnitt. 96-98&97-99); 9 Priser i euro för ett samtal på tio minuter klockan 11 på vardagar inkl. moms; 10 Marknadsandel för den dominerande operatören ; 11 Priser i euro per Kwh; 12 Marknadsandel för den största elproducenten; 13 Per 1000 invånare i åldern 20-29 år; 14 i % av antalet hushåll; 15 Per miljoner invånare, EPO.

- Utvecklingen på de finansiella marknaderna

Den svenska obligationsmarknaden kännetecknas av hög likviditet och av att såväl inhemska som utländska intermediärer aktivt deltar på marknaden. Den största emittenten på marknaden för fasta ränteinstrument i svenska kronor (SEK) är den svenska staten. Den samlade statliga skulden utgör fortfarande cirka hälften av den utestående obligationsvolymen [27], även om den minskat sedan 1999. Hypoteksinstituten är den andra stora emittenten på marknaden. Mer än en tredjedel av den totala statliga skulden [28] utgörs av instrument i utländsk valuta, inklusive swappar, där referensfördelningen ("benchmark distribution") för skulden i utländsk valuta visar en övervikt för euron (59 %) och den amerikanska dollarn (20%). Av den återstående skulden noterad i svenska kronor är 8 % i form av indexobligationer. Företagsobligationsmarknaden har vuxit betydligt under senare år, men står fortfarande endast för en mindre del av företagens finansieringsbehov. Offentliga emissioner dominerar också penningmarknaden i svenska kronor, vars volym motsvarar ungefär en tredjedel av obligationsmarknadens. Den svenska aktiemarknaden är integrerad med flera angränsande marknader. Aktiehandel via Norex- alliansen (i vilken fondbörserna i Stockholm, Köpenhamn, Reykjavik och Oslo ingår) svarar nu för ungefär 70 % av den totala aktiemarknaden i Norden.

[27] Cirka 53,5 % av BNP vid utgången av 2001.

[28] Slutet av februari 2002

Under 2001 togs en rad lagstiftningsinitiativ som syftar till att förbättra villkoren värdepappersmarknaderna. Finansinspektionen håller på att utveckla ett förfinat internt riskbedömningssystem, samtidigt som de samarbetsavtal som ingicks år 2000 med motsvarigheterna i Danmark, Finland och Norge breddades under 2001.

Den finansiella strukturen har kännetecknats av en fortsatt omvandling av banksektorn, reformer av lagstiftning och skatter samt teknologisk utveckling. Omvandlingen av banksystemet fortsatte under 2001 med nya aktörer som fick tillstånd att starta bankrörelse. Stora detaljhandelskedjor har börjat erbjuda sina kunder banktjänster. Svenska banker fortsätter att kraftigt satsa på att bygga ut kundernas möjligheter att sköta banktransaktioner via hemmaterminaler, så kallad "home banking", med inriktning på användningen av Internet.

2.6.2. Bytesbalansen

Under 70- och 80-talen blev Sverige en betydande internationell nettolåntagare genom att kombinationen av lågt privat och offentligt sparande och återkommande konkurrensproblem skapade betydande underskott i bytesbalansen. Läget i Sverige har ändrats sedan den djupa recessionen i början av 90-talet. Den stora deprecieringen i november 1992 och den fortsatt dämpade inhemska privata efterfrågan i kombination med konsolideringen av de offentliga finanserna gav upphov till stora överskott i bytesbalansen. Ett fortsatt betydande överskottet i bytesbalansen på 3¼ % av BNP noterades för 2001 trots den globala konjunkturavmattningen. Varaktiga externa överskott förenat med gynnsamma tillväxtutsikter tyder på att den svenska ekonomins konkurrenskraft är fortsatt stark.

2.6.3. Enhetsarbetskostnader och andra prisindex

Den granskning av utvecklingen av enhetsarbetskostnaderna och andra prisindex som föreskrivs i artikel 121.1 ingår i avsnittet om prisstabilitet (se 2.2.2.).

BILAGA A: DEN NATIONELLA LAGSTIFTNINGENS FÖRENLIGHET MED FÖRDRAGET

Enligt andra meningen i artikel 121 i fördraget skall de rapporter som sammanställs enligt den artikeln: "omfatta en granskning av i vilken utsträckning som varje medlemsstats nationella lagstiftning, inklusive stadgan för dess centralbank, är förenlig med artiklarna 108 och 109 i detta fördrag och med ECBS-stadgan."

Enligt artikel 109 i fördraget skall varje medlemsstat senast då ECBS upprättas, säkerställa att dess nationella lagstiftning, inbegripet stadgan för dess nationella centralbank, är förenlig med fördraget och ECBS-stadgan.

Denna granskning är, liksom 2000 års konvergensrapport, uppdelad på tre områden, nämligen

- de nationella centralbankernas verksamhetsmål,

- oberoende, och

- integration i ECBS och övrig lagstiftning.

De nationella centralbankernas verksamhetsmål

De nationella centralbankernas verksamhetsmål måste vara förenliga med ECB:s, så som de anges i artikel 105.1 i fördraget (och i artikel 2 i ECBS-stadgan):

"Huvudmålet för ECBS skall vara att upprätthålla prisstabilitet. Utan att åsidosätta detta mål skall ECBS stödja den allmänna ekonomiska politiken inom gemenskapen i syfte att förverkliga gemenskapens mål enligt artikel 2."

Det är inte oförenligt med fördraget att, i nationell lagstiftning, hänvisa till regeringspolitiken eller till specifika makroekonomiska mål, förutsatt att de första och andra målen i artikel 105 i fördraget ges företräde.

Oberoende

Genom artikel 108 i fördraget säkerställs att ECBS skall utöva sin verksamhet oberoende av instruktioner från tredje part.

"Då de utövar de befogenheter och fullgör de uppgifter och skyldigheter som har tilldelats dem genom detta fördrag och ECBS-stadgan skall varken ECB eller någon nationell centralbank eller någon medlem av deras beslutande organ begära eller ta emot instruktioner från gemenskapsinstitutioner eller gemenskapsorgan, från medlemsstaternas regeringar eller från något annat organ. Gemenskapsinstitutionerna, gemenskapsorganen och medlemsstaternas regeringar förbinder sig att respektera denna princip och att inte söka påverka medlemmarna av ECB:s eller de nationella centralbankernas beslutande organ när de fullgör sina uppgifter."

De olika aspekterna av oberoendet beskrivs mer ingående i 1998 års konvergensrapport.

De nationella centralbankernas integration i ECBS och övrig lagstiftning

Enligt artikel 9.2 i ECBS-stadgan skall ECB säkerställa att de uppgifter ECBS tilldelats utförs antingen inom ramen för ECB:s egen verksamhet eller genom de nationella centralbankerna. Dessa centralbanker är vidare, enligt artikel 14.3 i stadgan, en integrerad del av ECBS och skall handla i överensstämmelse med ECB:s riktlinjer och instruktioner. Stadgebestämmelser som avser centralbankerna och som hindrar dessa från att utföra sina uppgifter måste därför anpassas enligt artikel 109.

Redovisningen av granskningen i denna rapport innehåller en rekapitulation av resultaten av den tidigare granskningen 2000, en beskrivning av de lagstiftningsåtgärder som därefter vidtagits och slutligen en bedömning av förenligheten. I yttrandena om förenligheten med fördraget och ECBS-stadgan anges om lagstiftningen i landet i fråga är förenlig eller ej med fördraget och ECBS-stadgan. En lagstiftning är inte förenlig om den innehåller oförenliga inslag som strider mot fördragets principer. I vissa fall har brister påvisats som antingen är av teknisk natur eller snarare kan betecknas som oklarheter än som uppenbart oförenliga inslag. Att sådana brister omnämns påverkar inte bedömningen av förenligheten.

BILAGA B: INFLATIONSKRITERIET

I denna bilaga visas referensvärdets utveckling när det gäller att bedöma inflationskriteriet. Dessutom beskrivs den senaste metodiska utvecklingen vad gäller det harmoniserade konsumentprisindexet (HIKP).

B.1. Referensvärdet för inflationen

Artikel 121.1 och artikel 1 i protokoll nr 21 är de tillämpliga bestämmelserna i fördraget för att bedöma inflationskriteriet (se sidorna 7-8). I artikel 1 i protokoll 21 anges följande: "Inflationen skall mätas med hjälp av konsumentprisindex på en jämförbar grund, med beaktande av skillnader i nationella definitioner." För att uppfylla detta krav har harmoniserade index för konsumentpriser tagits fram i varje medlemsstat sedan januari 1997 med harmoniserade metoder som utvecklats av Eurostat och de nationella statistikkontoren .

För att kunna bedöma i vilken grad priskriteriet i protokoll nr 21 i fördraget är uppfyllt krävs en operationell definition av det referensvärde med vilket resultatet i fråga om prisutvecklingen i medlemsstaterna med undantag skall jämföras. I kommissionens konvergensrapport från mars 1998 och maj 2000 beräknades referensvärdet som det aritmetiska medelvärdet av inflationstakten i de tre medlemsstater som uppnått de bästa resultaten plus 1,5 procentenheter.

>Hänvisning till>

Sedan starten av EMU:s tredje etapp används på "euroområdesnivå" den monetära politiken inom eurosystemet som medel för att uppnå prisstabilitet i de elva deltagande medlemsstaterna. Dessutom har ECB angett sin definition av prisstabilitet: "en årlig ökning i HIKP för euroområdet på under 2 %". [29] Effekterna av EMU:s tredje etapp på den operationella definitionen av priskonvergenskriteriet diskuterades i 2000 års konvergensrapport.

[29] ECB har klargjort att negativa värden för inflationstakten, om sådana skulle uppkomma, inte skulle vara förenliga med målet om prisstabilitet. Prisstabiliteten inom euroområdet skall upprätthållas på medellång sikt.

>Hänvisning till>

I tabell B.1 visas utvecklingen av den genomsnittliga tolvmånaders inflationstakten i medlemsstaterna sedan början av 2001 och de därav härledda referensvärdena (enligt samma beräkningsmetod som i 1998 års och 2000 års konvergensrapporter). I tabell B.2 redovisas vilka de tre länderna med de bästa resultaten (inom EU) i fråga om prisstabilitet har varit sedan EMU:s tredje etapp inleddes i januari 1999 samt den genomsnittliga tolvmånaders inflationstakten i dessa tre länder och det därav följande referensvärdet. I diagram B1 och tabell B3 jämförs referensvärdets utveckling och den genomsnittliga årliga inflationstakten i Sverige med andra mått på prisstabilitet.

>Hänvisning till>

De tre länderna med de bästa resultaten inom EU i april 2002 var enligt dessa tabeller Förenade kungariket (1,4%), Frankrike (2,0%) och Luxemburg (2,1%). Det ovägda aritmetiska medelvärdet av den genomsnittliga tolvmånaders inflationstakten i dessa tre länder var 1,8%. Detta ger ett referensvärde på 3,3%, beräknat enligt den operationella definition som tillämpades i konvergensrapporterna från mars 1998 och maj 2000.

>Hänvisning till>

Utifrån en definition som utesluter medlemsstater som inte infört euron från referensgruppen, skulle medelvärdet för tolvmånaders inflationen i de tre medlemsstater inom euroområdet som har de bästa resultaten i april 2002 bli 2,1%, vilket skulle ge referensvärdet 3,6%.

Eftersom inflationen är relativt låg inom hela EU och den genomsnittliga tolvmånaders inflationstakten inom euroområdet är 2,5% i april 2002, kan ingen av de tre medlemsstaterna med de bästa resultaten sägas ha haft en icke-representativ inflationsutveckling.

B.2. Den senaste metodutvecklingen i fråga om HIKP

HIKP ger jämförbara mått på konsumentprisinflationen i medlemsstaterna. HIKP används för bedömningen av konvergensen i inflationsavseende inom hela EU och är det viktigaste måttet på prisstabiliteten inom euroområdet. Sedan kommissionen gjorde sin tidigare konvergensbedömning i maj 2000 har Eurostat och statistikkontoren i medlemsstaterna fortsatt att förfina metoderna för mätning av inflationen utifrån harmoniserade konsumentprisindex.

HIKP avses täcka alla slag av hushållsutgifter ("hushållens slutliga monetära konsumtionsutgifter"). När HIKP började tillämpas 1997 uteslöts vissa tekniskt komplicerade områden, eftersom medlemsstaterna ännu inte var eniga om jämförbara metoder. Ursprungligen täcktes cirka 95 % av hushållens totala slutliga monetära konsumtionsutgifter (i detta begrepp ingår inte implicita hyresutgifter för egnahem). Produkttäckningen för indexen har sedan dess utvidgats med ytterligare varor och tjänster, och ytterligare harmoniseringar har gjorts för att uppnå full geografisk och befolkningsmässig täckning. [30] Dessa utvidgningar genomfördes i och med indexen för januari 2000 och januari 2001 och diskuterades i 2000 års konvergensrapport.

[30] Rättsligt regleras denna utvidgning genom rådets förordningar (EG) nr 1687/98 och 1688/98.

Ytterligare harmoniseringsregler började tillämpas från och med index för januari 2001. Dessa gäller behandling av prisnedsättningar (exempelvis säsongsbundna realisationer) i nationella HIKP, tidpunkten för införande av priser i harmoniserade konsumentprisindexet, ytterligare harmonisering när det gäller täckning av priser på tjänster (exempelvis proportionella kostnader för finansiella och juridiska tjänster) och revidering av HIKP. [31] Med tanke på tjänsteprisernas ringa betydelse förväntas förändringarna avseende dessa bara ha en minimal effekt på det totala indexet. De förändringar som gäller behandling av realisationer och revisioner tenderar dock att ha större inverkan och kan variera mellan medlemsstaterna (till exempel beroende på vilket slags prisnedsättning som görs och vid vilken tidpunkt medlemsstaten sänker priset samt under vilken period av månaden uppgifterna samlas in).

[31] Dessa ytterligare harmoniseringsbestämmelser härrör från genomförandet av kommissionens förordningar (EG) nr 2601/2000, 2602/2000, 1920/2001 och 1921/2001.

Eftersom de uppgifter som används vid bedömningen av priskonvergenskriteriet är den genomsnittliga inflation som noterats under en tolvmånadersperiod, får denna förändrade metodik endast mindre praktiska konsekvenser för den aktuella granskningen av konvergensen i fråga om inflationstakt.

>Hänvisning till>

B.3. Ytterligare tabeller över pris- och kostnadsindikatorer

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

BILAGA C: UPPGIFTER OM DE OFFENTLIGA FINANSERNA

C.1. Utvecklingen av nationalräkenskapssystemet ENS 95

De uppgifter om de offentliga finanserna som används vid förfaranden om alltför stora underskott, och därigenom också vid konvergensbedömningar, bygger på nationalräkenskaperna. Från och med år 2000 har ett nytt räkenskapssystem, ENS 95 [32], tagits i bruk för dessa ändamål. I bilaga C i kommissionens konvergensrapport från år 2000 beskrivs de viktigaste egenskaperna hos detta system, ENS 95, och de huvudsakliga skillnaderna jämfört med det tidigare räkenskapssystemet, ENS 79, som har använts under förfarandet med alltför stora underskott till och med utgången av år 1999 och i 1998 års konvergensrapport.

[32] ENS 95:s räkenskapsmetoder och programmet för överlämnande av uppgifter ur nationalräkenskaperna anges i rådets förordning (EG) nr 2223/96 av den 25 juni 1996 om det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i gemenskapen (EGT L 310, 30.11.1996, s.1).

Sedan kommissionen antog 2000 års konvergensrapport har några ytterligare ändringar av ENS 95 tillkommit.

För det första antogs en förordning i november 2000 [33] om ändring av de gemensamma principerna för det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i gemenskapen (ENS 95) avseende skatter och sociala avgifter. Förordningens syfte är att säkerställa jämförbarhet och insyn i medlemsstaterna och i synnerhet att inverkan på den offentliga sektorns finansiella sparande av de skatter och sociala avgifter som registreras i systemet inte skall omfatta sådana belopp som inte väntas kunna inkasseras.

[33] Europaparlamentets och rådets förordning nr 2516/2000 av den 7 november 2000, EGT L 290, 17.11.2000, s. 1-2. Kommissionens förordning (EG) nr 995/2001 av den 22 maj om genomförande av ovannämnda förordning nr 2516/2000, EGT L 139, 23.5.2001, s. 3-8.

För det andra antogs en ändrad förordning i december 2001 om definition av strömmar som byts ut mellan två parter på grundval av någon form av svappkontrakt och på grundval av framtida räntesäkringsavtal. Dessa strömmar som tidigare betraktades som ränta (icke-finansiella transaktioner) betraktas numera som finansiella transaktioner och skall därför inte ingå i beräkningen av de offentliga finanserna. [34] Denna ändring gäller dock inte för definitionen av de offentliga finanserna med avseende på förfarandet vid alltför stora underskott, som därför även i fortsättningen betraktar dessa strömmar som ränta.

[34] Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2558/2001 av den 3 december 2001 om ändring av rådets förordning (EG) nr 2223/96 vad gäller omklassificering av betalningar som grundar sig på swapkontrakt och framtida räntesäkringsavtal, EGT L 344, 28.12.2001, s. 1-4.

Med avseende på förordning nr 3605/93 [35] om definition av förfarandet vid alltför stora underskott skall således inte omklassificeringen i ENS 95 med avseende på svappkontrakt och framtida räntesäkringsavtal överföras och i februari 2000 antogs en ändring till förordningen om förfarandet vid alltför stora underskott i detta syfte [36].

[35] Rådets förordning (EG) nr 3605/93 av den 22 november 1993 om tillämpningen av protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott, som är bilaga till Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EGT L 332, 31.12.1993, s. 475), ändrad genom förordning (EG) nr 475/2000 (EGT L 58, 3.3.2000).

[36] Kommissionens förordning (EG) nr 351/2002 av den 25 februari 2002 om ändring av rådets förordning (EG) nr 3605/93 avseende hänvisningar till ENS 95, EGT L 55, 26.2.2002.

För tillämpningen av denna rapport och för bedömningen av den offentliga sektorns finanser överensstämmer definitionen av "underskott" med den som används vid förfarandet vid alltför stora underskott.

C.2. Ytterligare tabeller avseende de offentliga finanserna

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

BILAGA D: VÄXELKURSKRITERIET

D.1. Fördragets bestämmelser och ERM2

Granskningen av växelkursstabiliteten i denna rapport omfattar en period av två år under EMU:s tredje etapp. Detta medför att växelkurskriteriet måste tillämpas så att situationen efter eurons införande och upprättandet av ERM2 avspeglas. I denna granskning kommer därför växelkurskriteriet att bedömas dels utifrån bestämmelserna i fördraget, så som de utvecklas i det särskilda protokollet, dels utifrån Europeiska rådets resolution om införande av ERM2 med verkan från den 1 januari 1999.

De tillämpliga bestämmelserna i fördraget är följande:

* Tredje strecksatsen i artikel 121.1, där växelkurskriteriet definieras på följande sätt:

"Ett iakttagande av det normala fluktuationsutrymmet enligt Europeiska monetära systemets växelkursmekanism under minst två år utan devalvering i förhållande till någon medlemsstats valuta."

* Artikel 3 i protokoll nr 21, i vilken följande anges:

"Kriteriet om deltagande i Europeiska monetära systemets växelkursmekanism enligt artikel 121.1 tredje strecksatsen i detta fördrag innebär att kursrörelserna för en medlemsstats valuta skall ha legat inom det normala fluktuationsutrymmet enligt Europeiska monetära systemets växelkursmekanism, utan att allvarliga spänningar har uppstått, under minst de senaste två åren före granskningen. Särskilt skall medlemsstaten inte på eget initiativ ha devalverat sin valutas bilaterala centralkurs i förhållande till någon annan medlemsstats valuta under denna period."

* I Europeiska rådets resolution om införande av ERM2 (97/C 236/03 av den 16 juni 1997) [37] sägs följande:

[37] EGT C 236, 2.8.1997, s. 5.

"När den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen börjar, kommer Europeiska monetära systemet att ersättas med växelkursmekanismen enligt denna resolution.[---] Genom växelkursmekanismen kommer valutorna utanför euro-området att knytas till euron."

D.2. Tillämpning av växelkurskriteriet.

Vid granskningen av konvergensen i april 2000 hade tillämpningen av växelkurskriteriet redan omfattat de första 15 månaderna av EMU:s tredje etapp och ERM2 hade kommit i fokus. Till skillnad från den ursprungliga ERM baseras ERM2 på ett bilateralt växelkursåtagande mellan euron och de andra deltagande valutorna. Ett "normalt fluktuationsband" på ±15 % har införts, vilket i princip motsvarar det "normala fluktuationsutrymme" som avses i fördraget. Detta normala fluktuationsband på ±15 % innebär att det är möjligt att en valuta apprecieras eller deprecieras med 30 % mot euron utan att den hamnar utanför bandet, vilket ger ett mycket brett svängrum vid bedömningen av växelkursstabiliteten.

Det finns möjlighet att införa snävare fluktuationsband inom ERM2 för att ta hänsyn till ökad ekonomisk konvergens, men det är inget krav. Växelkursstabiliteten kan bedömas inom ett fluktuationsband på ±2,25 % kring ett lands centrala paritetskurs mot euron. Kontinuiteten mellan de metoder som använts vid tidigare bedömningar (när ERM fortfarande gällde) och den nuvarande metoden förstärks ytterligare genom att medianvalutan i ursprungliga ERM på den sista dagen av etapp 2 fastställdes oåterkalleligen mot euron från och med den första dagen av etapp 3. Den "eurobaserade" metoden skulle också innebära att en appreciering (eller depreciering) på 4,5 % skulle kunna godtas, även om, också här, en avvikelse från bandet inte nödvändigtvis skulle vara ett tecken på allvarliga spänningar utan bli föremål för en bedömning utifrån samma faktorer som vid tidigare granskningar.

D.3. Uppfyllelse av växelkurskriteriet inom ramen för denna granskning

Principen om likabehandling kräver att växelkurskriteriet tillämpas så konsekvent som möjligt över tiden. I denna granskning kommer kriteriet att tillämpas med den eurobaserade metoden. Sammanfattningsvis skall därför följande villkor ha iakttagits för att växelkurskriteriet skall anses uppfyllt:

* Obligatoriskt deltagande i ERM2 vid tiden för granskningen.

* Deltagande i ERM2 under minst två år förväntas, även om hänsyn även kan tas till växelkursstabilitet under perioden strax före anslutningen till ERM2.

* Ingen nedskrivning av den centralkursen inom ERM2 under den tvååriga granskningsperioden.

* Växelkursen måste ha hållit sig inom ett fluktuationsband på ±2,25 % kring ett lands centralkurs mot euron inom ERM2. Flera relevanta faktorer skall dock beaktas innan man avgör om en avvikelse från fluktuationsbandet på ±2,25 % är ett uttryck för allvarliga spänningar. En distinktion skall göras mellan växelkursrörelser ovanför den övre 2,25 %-gränsen och sådana som ligger under den motsvarande nedre gränsen.

BILAGA E: KRITERIET OM DE LÅNGFRISTIGA RÄNTORNA

>Hänvisning till>

I denna rapport tillämpas räntekriteriet på samma grunder som i 1998 och 2000 års konvergensrapporter.

Vid den operationella bedömningen av räntekonvergenskriteriet har avkastningen på tioåriga referensobligationer använts (närmare upplysningar om de räntesatser som använts för de olika medlemsstaterna ges i faktarutan). Tolvmånadersgenomsnitt har beräknats för de långfristiga räntorna. Referensvärdet beräknas utifrån det aritmetiska medelvärdet av de genomsnittliga långfristiga räntesatserna i de tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet mätt enligt det harmoniserade konsumentprisindexet (se bilaga B) plus två procentenheter.

I tabell E.1 redovisas årliga medelvärden för de långfristiga räntesatserna under åren 1999-2001 samt uppgifter för april 2002, den sista månad för vilken uppgifter finns tillgängliga. De genomsnittliga långfristiga räntesatserna för tolvmånadersperioden från maj 2001 till april 2002 anges i den sista kolumnen i tabellen. I april 2002 var referensvärdet, härlett från de genomsnittliga räntesatserna i Förenade kungariket, Frankrike och Luxemburg - de tre medlemsstater som hade de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet - 7 %.