EUR-Lex Access to European Union law
This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52013DC0401
COMMUNICATION FROM THE COMMISSION TO THE EUROPEAN PARLIAMENT, THE COUNCIL, THE EUROPEAN ECONOMIC AND SOCIAL COMMITTEE AND THE COMMITTEE OF THE REGIONS "Towards a European Horizontal Framework for Collective Redress"
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN Mot en övergripande EU-ram för kollektiv prövning
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN Mot en övergripande EU-ram för kollektiv prövning
/* COM/2013/0401 final */
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN Mot en övergripande EU-ram för kollektiv prövning /* COM/2013/0401 final */
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA
EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN Mot en övergripande EU-ram för kollektiv
prövning 1. Inledning 1.1. Meddelandets syften I ekonomiskt svåra tider kan sund rättslig
miljö och effektiva rättsväsen på ett avgörande sätt bidra till EU:s mål att
uppnå en konkurrenskraftig tillväxt. Det viktigaste politiska målet för EU är
förbli konkurrenskraftigt på global nivå och att ha en öppen och fungerande
inre marknad, såsom betonas i Europa 2020-strategin och i inremarknadsakten.
Rättssäkerhet och en tillförlitlig rättslig ram är av största betydelse i detta
sammanhang. EU:s politik på det rättsliga området syftar
till att utveckla ett verkligt område med frihet, säkerhet och rättvisa i
medborgarnas och företagens tjänst[1].
Både medborgare och företag bör ha tillgång till effektiva
prövningsmöjligheter, särskilt i gränsöverskridande ärenden och i fall där
deras rättigheter enligt EU-rätten har blivit åsidosatta. Detta kan kräva processrättsliga
lösningar som grundar sig på EU-lagstiftning. Det arbete som hittills har
utförts på det processrättsliga området har lett till ett antal lösningar som
underlättar tillgången till rättslig prövning i praktiken. Det europeiska
småmålsförfarandet[2]
är ett förenklat och kostnadseffektivt europeiskt civilrättsligt förfarande som
gör det lättare för konsumenter att hävda sin rätt i samband med
gränsöverskridande försäljning. Det europeiska förfarandet för
betalningsföreläggande[3]
bidrar till snabb indrivning av skulder över gränserna, vilket gör det lättare
för företag att hantera sina fordringar. Medlingsdirektivet[4], som är tillämpligt i alla
gränsöverskridande civilrättsliga tvister, främjar alternativ tvistlösning som
metod för att spara pengar och arbete och minska tidsåtgången i
gränsöverskridande tvister. När det gäller konsumentpolitik[5] går det nyligen antagna
direktivet om alternativ tvistlösning i konsumentärenden[6] och förordningen om
tvistlösning online vid konsumenttvister[7]
ett steg längre genom att ålägga medlemsstaterna att se till att avtalstvister
mellan en konsument och en näringsidkare som uppstår vid försäljning av varor
eller tillhandahållande av tjänster kan hänskjutas till ett alternativt
tvistlösningsorgan. Ovannämnda rättsliga instrument, som
tillsammans med ytterligare andra instrument som utgör EU:s regelverk på
området rättvisa och konsumentskydd, fyller mycket konkreta och väl
identifierade behov hos medborgare och företag. I enlighet med
subsidiaritetsprincipen lämnar de utrymme även för nationella rättsliga
lösningar och tvistlösningssystem. Kollektiv prövning är en av de mekanismer som
sedan flera år tillbaka har analyserats av EU-institutionerna. Arbetet bygger
på erfarenheter från flera medlemsstater och tar fasta på förutsättningarna att
med hjälp av denna tvistlösningsmetod bidra till utvecklingen av det europeiska
området med rättvisa genom att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå och
förbättra genomförandet av EU:s lagstiftning i allmänhet, inbegripet EU:s
konkurrensregler, och samtidigt främja ekonomisk tillväxt och underlätta
tillgången till rättslig prövning. Kommissionen har fortsatt och fördjupats
denna analys under 2010–2012 i syfte att ge svar på följande tre viktiga
frågor: 1) Vilka problem har ännu inte kunnat lösas på
ett tillfredsställande sätt med befintliga instrument? 2) Finns det någon särskild rättslig mekanism,
t.ex. en eventuell europeisk mekanism för kollektiv prövning, som kan bidra
till att lösa dessa problem? 3) Hur skulle en sådan mekanism kunna förenas
med kravet i artikel 67.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,
enligt vilken unionen, samtidigt som den strävar efter att skapa ett europeiskt
område med frihet, säkerhet och rättvisa, uppmanas att respektera de olika
rättssystemen och rättstraditionerna i medlemsstaterna, framför allt på områden
(t.ex. processrätt) som är väl etablerade på nationell nivå, samtidigt som de
är ganska nya på EU-nivå? Kommissionen vill för sin del se bestämmelser
om rättslig prövning som är ändamålsenliga och effektiva och kan leda till väl
avvägda lösningar som främjar europeisk tillväxt och samtidigt bidrar till att
säkerställa tillgång till rättslig prövning i praktiken. De får inte locka till
rättegångsmissbruk eller har skadliga verkningar för de svarande oavsett
resultaten av förfarandet. Sådana negativa effekter kan iakttas särskilt i
samband med s.k. Class actions, en form av grupptalan som tillämpas i
USA. Den europeiska strategin när det gäller kollektiv prövning måste således
utformas på ett sätt som ger möjlighet att förebygga sådana negativa effekter
och införa lämpliga mekanismer till skydd mot dessa. Under 2011 genomförde kommissionen ett
övergripande offentligt samråd: Mot en enhetlig EU-strategi för kollektiv
prövning. Syftet var bland annat till att fastställa gemensamma rättsliga
principer för kollektiv prövning och att undersöka hur sådana gemensamma
principer som skulle kunna passas in i EU:s rättssystem och de 27
medlemsstaternas rättsordningar. Inom ramen för samrådet har man också undersökt
inom vilka områden olika former av kollektiv prövning kan bidra till ett bättre
genomförande av EU-lagstiftningen och till skyddet av EU-medborgarnas och
EU-företagens rättigheter. Europaparlamentet bidrog till diskussionen
genom att anta en resolution baserad på ett omfattande initiativbetänkande om
kollektiva prövningsmöjligheter[8]. Det här meddelandet tar upp de viktigaste
synpunkterna från det offentliga samrådet och återspeglar kommissionens
hållning i vissa centrala frågor som rör kollektiv prövning. Det åtföljs av en
rekommendation från kommissionen om att alla Europeiska unionens medlemsstater
bör införa nationella system för kollektiv prövning som bygger på ett antal
gemensamma europeiska principer. Rekommendationen förespråkar en övergripande
strategi, och dess innehåll är därför också relevant för det
konkurrensrättsliga området. För att ta hänsyn till de speciella förhållanden
som gäller på konkurrensrättens område har vissa särskilda bestämmelser tagits
med i ett förslag till direktiv om skadeståndstalan enligt nationell rätt vid
överträdelse av medlemsstaternas och Europeiska unionens
skadeståndsbestämmelser. I rekommendationen uppmuntras alla medlemsstater att
följa principerna i det föreslagna direktivet, men direktivet överlåter till medlemsstaterna
själva att avgöra om de vill införa möjligheter till kollektiv prövning inom
ramen för privata parters tillämpning av konkurrenslagstiftningen[9]. 1.2. Vad är kollektiv prövning? Kollektiv prövning är ett förfarande som gör
det möjligt att, av processekonomiska skäl eller för att få en mer effektiv
tillämpning, handlägga ett flertal likartade yrkanden inom ramen för ett och
samma domstolsmål. Kollektiv prövning skapar bättre möjligheter till
domstolsprövning, särskilt i fall där den enskilda skadan är så relativt liten
att potentiella kärande inte skulle anse det värt att föra talan på egen hand.
Förfarandet bidrar också till att förbättra potentiella kärandes
förhandlingsposition och bidrar till en effektiv rättskipning, eftersom man kan
undvika att yrkanden som grundar sig på samma lagöverträdelse ger upphov till
en rad olika mål. Beroende på vilken typ av krav det gäller kan
en kollektiv talan syfta till att få domstolen att utfärda ett föreläggande, så
att en olaglig verksamhet kan bringas att upphöra, eller att utdöma ersättning
för skada som lidits. Detta meddelande och den medföljande rekommendationen
från kommissionen tar upp båda dessa former av kollektiv prövning, utan att
inkräkta på de möjligheter att ansöka om förbudsföreläggande som redan finns i
medlemsstaterna på grundval av unionslagstiftning. Det är viktigt att komma ihåg att ansökningar
om förbudsföreläggande eller skadestånd till följd av påstådda kränkningar av
olika rättigheter har sin grund i civilrättsliga tvister mellan två privata
parter[10],
också när en av parterna är ett "kollektiv”, dvs. en grupp av kärande.
Varje kränkning av rättigheter och eventuella därpå följande ansökningar om
föreläggande eller ersättning för skada fastställs alltid först när domstolen
har meddelat ett avgörande[11]
i målet[12].
I enlighet med rättsstatsprincipen ska svaranden i det civilrättsliga
förfarandet inte anses ha handlat oegentligt eller kränkt några rättigheter
innan domstolen har avgjort att så är fallet[13].
1.3. Läget när det gäller
kollektiv prövning i Europeiska unionen EU-lagstiftningen och internationella
överenskommelser som ratificerats av EU föreskriver att medlemsstaterna ska
tillhandahålla möjligheter att väcka kollektiv talan om förbudsföreläggande
inom vissa områden. Genom direktivet om förbudsföreläggande[14] på det konsumenträttsliga
området har behöriga konsumentskyddsmyndigheter och konsumentorganisationer
rätt att inleda förfaranden vid domstolar eller offentliga myndigheter i alla
medlemsstater i syfte att begära förbud mot metoder som bryter mot EU:s och
EU:s medlemsstaters konsumentskyddsregler. På miljölagstiftningsområdet måste
medlemsstaterna enligt Århuskonventionen garantera möjligheten till prövning av
överträdelser av miljöstandarder[15].
Alla medlemsstater har således har utarbetat rutiner som gör det möjligt för
kärande som agerar kollektivt eller genom ombud att ansöka om
förbudsförläggande för att stoppa olagliga metoder. Förfaranden för att väcka kollektiv talan om ersättning
har också införts i ett antal medlemsstater, hittills som ett resultat av
nationell utveckling på det rättspolitiska området. Instrument om prövning av
kollektiva ersättningsanspråk förekommer ännu inte på EU-nivå. De befintliga
mekanismer som gör det möjligt för en grupp individer som har lidit skada av
olagliga affärsmetoder att begära ersättning varierar mellan medlemsstaterna[16]. Mer betydande skillnader
mellan dessa mekanismer har att göra med deras tillämpningsområde, deras
tillgänglighet för företrädarorganisationer eller individer som kärande, deras
tillgänglighet för företag, i synnerhet små och medelstora företag, hur
kärandesidan sätts samman (”opt-in” eller ”opt-out”), hur en talan finansieras
och hur ett skadestånd distribueras. Kommissionen har under en rad år arbetat för
att utarbeta europeiska standarder för kollektiv prövning av ersättningsanspråk
på konkurrens- och konsumentlagstiftningens område. Under 2005 antog
kommissionen en grönbok om skadeståndstalan vid brott mot EU:s antitrustregler[17], och 2008 följde en vitbok med
förslag om att införa kollektiva prövningsmöjligheter[18] som ett ytterligare instrument
för att främja privata parters genomförande av EU:s konkurrensregler. År 2008
offentliggjorde kommissionen också en grönbok om kollektiva
prövningsmöjligheter för konsumenter[19]. Berörda intressenter tog upp frågan om
bristande överensstämmelse mellan kommissionens olika initiativ om kollektiv
prövning, vilket visar att det finns behov av ett mer sammanhängande system. I
själva verket är kollektiv prövning ett processuellt verktyg som kan vara av
betydelse även inom andra av EU:s politikområden än konkurrens och
konsumentskydd. Goda exempel på detta är finansiella tjänster, miljöskydd,
skydd av personuppgifter[20]
och icke-diskriminering. Kommissionen ansåg det därför nödvändigt att öka den
politiska samstämmigheten och att ta ett övergripande grepp på frågan om
kollektiva prövningsmöjligheter på grundval av ett offentligt samråd som
genomfördes 2011[21]. 2. De
viktigaste resultaten av det offentliga samrådet 2.1. Synpunkter från berörda
parter Kommissionens offentliga samråd om kollektiva
prövningsmöjligheter möttes av ett betydande intresse: 310 svar inkom från
andra berörda parter, och 300 personer deltog i en offentlig utfrågning den 5
april 2011. Dessutom inkom över 19 000 svar i form av massskickad e-post
från medborgarna[22].
Kvaliteten på de flesta av svaren visar på det stora intresset för och vikten
av denna av denna fråga. Bidragen bidrog till att öka kommissionens förståelse
för de berörda aktörernas olika ståndpunkter, och till att lyfta fram vilka
frågor är kontroversiella och vilka som är föremål för mer konsensus. Den primära skillnaden i uppfattning när det
gäller vilka fördelar som går att uppnå genom att införa nya mekanismer för
kollektiv prövning med avseende på tillämpningen av EU-rätten finns mellan
medborgare/konsumenter och näringslivet. Konsumenterna är generellt positiva
till att införa nya mekanismer, medan företagen i allmänhet är emot. Akademiker
ställer sig i allmänhet positiva. Advokaterna har olika uppfattning i frågan, även
om de som är skeptiska till eller helt emot förslagen är fler än de som är för.
De medlemsstater[23] som deltog i samrådet
uttryckte också olika uppfattningar. Det rörde sig om allt från stöd till
bindande EU-regelverk om kollektiva prövningsmöjligheter till stark skepsis. Vissa medlemsstater kan tänka sig bindande
EU-bestämmelser som är begränsade till särskilda politikområden eller frågor
(Danmark när det gäller gränsöverskridande kollektiv prövning, Nederländerna
när det gäller internationellt privaträttsliga aspekter på kollektiv prövning,
Sverige när det gäller områden med harmoniserade materiella bestämmelser, till
exempel konkurrens, och Storbritannien när det gäller konkurrensområdet.
Lettland kan tänka sig en uppsättning bindande minimikrav på konkurrens- och
konsumenträttens områden i gränsöverskridande fall). Flera svarande, som representerar olika
kategorier av berörda aktörer, ansåg att kollektiva prövningsmöjligheter som en
form av privat tillämpning normalt bör vara oberoende av offentlig tillämpning
(tillsyn som utövas av offentliga organ), men att det krävs en viss grad av
samordning mellan offentlig och privat tillämpning. I praktiken bör de fungera
som komplement till varandra. Vissa av de tillfrågade ansåg att kollektiv
prövning endast bör kunna komma i fråga efter offentlig tillämpning, som
uppföljningsåtgärder. De flesta berörda parter är överens om att det
vore önskvärt att fastställa gemensamma principer för kollektiv prövning på
EU-nivå. Sådana principer bör passa in i EU:s rättssystem och de 27
medlemsstaternas rättsordningar, och vara utformade på ett sätt som tar hänsyn
till de praktiska erfarenheterna av de system för kollektiv prövning som redan
har införts i flera medlemsstater. Enligt många berörda parter bör dessa
principer garantera effektiva förfaranden, förebygga risken rättegångsmissbruk,
främja kollektiv tvistlösning i godo och tillhandahålla en mekanism för
gränsöverskridande verkställighet av domar. När det gäller effektivitet och skyddsåtgärder
är många av de berörda parterna överens om att ett system för kollektiv
prövning bör omfatta följande grundläggande parametrar: Alla system för
kollektiv prövning bör först och främst kunna bidra till att på ett effektivt
sätt pröva ett stort antal individuella anspråk som tar upp samma eller
gemensamma frågor och rör en enda påstådd överträdelse av rättigheter som
garanteras enligt EU-rätten. Det bör kunna ge rättssäkra och rättvisa resultat
inom en rimlig tidsram, samtidigt som rättigheterna för alla berörda parter
respekteras. Samtidigt bör den inbegripa skyddsmekanismer mot
rättegångsmissbruk och undvika alla ekonomiska incitament att väcka talan i
spekulativt syfte. Vid undersökningen av vilka konkreta inslag som krävs för
att garantera effektivitet och skydd har det offentliga samrådet bekräftat att
mekanismerna för kollektiv prövning uppvisar stora skillnader mellan
medlemsstaterna. Mekanismerna skiljer sig från varandra vad gäller typen av
tillgängliga kollektiva åtgärder och huvuddragen hos dessa, t.ex.
rättegångshinder, talerätt, användning med opt-in eller opt-outsystem, domarens
roll i kollektiva förfaranden och krav på att informera potentiella kärande om
en kollektiv talan. Dessutom fungerar varje mekanism för kollektiv prövning i
ett bredare sammanhang med allmänna civilrättsliga och straffrättsliga
bestämmelser som reglerar juristyrkena samt andra bestämmelser, som också är
olika från en medlemsstat till en annan. Mot bakgrund av denna mångfald har de
berörda parterna av naturliga skäl mycket olika syn på huruvida ett visst
nationellt system för kollektiv prövning – eller grunddragen i detta system –
kan vara särskilt användbart som förebild vid utformningen av EU-normer om
effektivitet och skydd. 2.2. Potentiella för- och
nackdelar med kollektiv prövning enligt det offentliga samrådet I många av svaren pekade berörda aktörer på inneboende fördelar och
nackdelar med kollektiva prövningsmöjligheter. Dessa potentiella fördelar och
nackdelar bör ses mot bakgrund av Europeiska unionens värderingar och politik,
särskilt som dessa kommer till uttryck i fördragen och lagstiftningen. Fördelar
kan uppnås och nackdelar minskas om de gemensamma principer som ska följas
enligt kommissionens rekommendation genomförs korrekt. 2.2.1. Fördelar: tillgång till
rättslig prövning och förbättra tillämpning Enligt artikel 47.1 i stadgan om de
grundläggande rättigheterna har var och en vars unionsrättsligt garanterade
fri- och rättigheter har kränkts rätt till ett effektivt rättsmedel inför en
domstol. Rättsmedlets effektivitet beror på olika faktorer, inklusive den
praktiska tillgängligheten. Europeiska rådet betonade i
Stockholmsprogrammet att tillgången till rättvisa i det europeiska rättsliga
området bör underlättas, i synnerhet vid gränsöverskridande förfaranden. Ett
stort hinder för möjligheten till rättslig prövning kan vara de kostnader som
uppstår vid rättsliga förfaranden. I fall där ett stort antal personer gör
gällande att de har fått sina unionsrättsligt garanterade rättigheter kränkta,
men den potentiella förlusten för varje enskild är liten i förhållande till de
kostnader som kan komma att uppstå för varje kärande, kan en sammanslagning av
liknande anspråk inom ramen för ett system för kollektiv prövning göra det
möjligt för personer som kräver ersättning att dela på kostnaderna och därigenom
minska den ekonomiska bördan för enskilda kärande. Möjligheten att väcka talan
kollektivt uppmuntrar fler personer som potentiellt har lidit skada att hävda
rätt till ersättning[24].
Tillgång till kollektiva prövningsmöjligheter i de nationella rättssystemen kan
därför – tillsammans med tillgång till kollektiva metoder för tvistlösning i
godo – bidra till att förbättra tillgången till rättslig prövning. Om potentiella kärande kan tillvarata sina
unionsrättsligt garanterade rättigheter mot möjliga lagöverträdare på ett mer
effektivt sätt, bidrar detta dessutom detta i stort till en korrekt tillämpning
av EU:s lagstiftning. Inom politikområden där de utsedda offentliga
myndigheterna har befogenhet att genomdriva reglerna i det allmännas intresse,
fungerar offentlig och privat tillämpning som komplement till varandra. Medan
den förra syftar till att förebygga, upptäcka och avskräcka från överträdelser,
kan den senare bidra till att säkra ersättning för de drabbade. Inom
politikområden med svagare offentlig tillämpning kan kollektiva åtgärder,
utöver deras kompenserande eller förebyggande effekt, även ha en avskräckande
funktion. 2.2.2. Nackdelar: risken för
rättegångsmissbruk Den viktigaste invändningen mot att införa
mekanismer för kollektiv prövning var att en sådan lösning skulle locka till
rättegångsmissbruk eller på annat sätt ha en negativ inverkan på den ekonomiska
verksamhet som bedrivs av företagen i EU[25].
Väckande av talan kan betraktas som missbruk om åtgärden avsiktligt riktar sig
mot laglydiga företag i syfte att orsaka dem renomméskador eller på ett
oegentligt sätt tynga dem ekonomiskt. Det finns risk för att blotta påståendet om
överträdelser skulle ha en negativ inverkan på hur befintliga eller potentiella
kunder uppfattar svaranden. Laglydiga svarande kan vara benägna att lösa
tvisten i godo bara för att förebygga eller minimera möjlig skada. Dessutom kan
kostnaderna för juridiska ombud i ett komplicerat fall innebära en stor
belastning, särskilt för mindre ekonomiska aktörer. Den typ av grupptalan (class actions)
som förekommer i det amerikanska rättssystemet är det mest kända formen av
kollektiv prövning, men också en illustration av hur känsligt ett system kan
vara för rättegångsmissbruk. En rad faktorer i det amerikanska rättssystemet
har gjort denna typ av grupptalan till ett särskilt kraftfullt instrument. Det
är dock fruktat av dem som står på svarandesidan, nämligen handel och
industriföretag, eftersom det kan användas som ett effektivt påtryckningsmedel
för att få dem att lösa tvisten i godo, vilket inte nödvändigtvis är det bästa
alternativet. Till dessa inslag hör till exempel resultatbaserade arvoden för
juridiska ombud, krav på uppgivande av bevisning som kommer att åberopas (discovery),
ett förfarande som möjliggör s.k. fishing expeditions. Ett annat viktigt
inslag i det amerikanska rättssystemet är möjligheten att söka straffskadestånd
(punitive damages), vilket ökar de ekonomiska intressen som står på spel
vid denna form av grupptalan. Detta förstärks ytterligare genom att man i amerikanska
grupprättegångar i de flesta fall tillämpar opt-outprincipen: företrädaren för
gruppen (class) kan ge in en stämningsansökan för en hel grupp av
personer som kan ha påverkats, utan att de särskilt har begärt att få delta.
Under senare år har Förenta staternas högsta domstol börjat att successivt
begränsa möjligheterna till class action med hänvisning till de skadliga
ekonomiska och rättsliga verkningarna av ett system som är öppet för missbruk
genom oseriösa yrkanden. 2.3. Europaparlamentets resolution
från 2012 Europaparlamentets resolution ”Mot en enhetlig
EU-strategi för kollektiv prövning” av den 2 februari 2012[26] tar fasta på de vitt skilda
synpunkter som berörda parter gett uttryck för i frågan om kollektiva
prövningsmöjligheter. Europaparlamentet välkomnar kommissionens
arbete för en enhetlig EU-strategi för kollektiv prövning och betonar att ”de
som drabbas av olagliga metoder – såväl allmänhet som företag – måste ha
möjlighet att begära ersättning för den förlust eller skada de lidit, särskilt
om det rör sig om spridda skador där kostnadsrisken kanske inte står i
proportion till skadorna”[27].
Vidare understryker Europaparlamentet ”de möjliga fördelarna med grupptalan i
fråga om lägre kostnader och större rättssäkerhet för såväl kärande och svarande
som rättsväsendet, genom att parallella rättegångar med likartade anspråk kan
undvikas”[28].
Parlamentet uppmanar emellertid också
kommissionen att först av allt utföra en grundlig konsekvensbedömning innan man
går vidare med ytterligare regleringsåtgärder[29].
Enligt Europaparlamentet bör kommissionen i denna konsekvensanalys visa att det
behövs ”åtgärder på unionsnivå för att förbättra EU:s befintliga regelverk, i
enlighet med subsidiaritetsprincipen, i syfte att göra det möjligt för dem som
drabbats av brott mot EU:s lagstiftning att få ersättning för den skada de
lidit, vilket skulle bidra till att öka konsumenternas förtroende och få den
inre marknaden att fungera smidigare.” Europaparlamentet konstaterar också ”att
det för närvarande endast är medlemsstaterna som lagstiftar om nationella
regler för att beräkna hur stor ersättning som kan tilldelas”[30]. Europaparlamentet uppmanar
också kommissionen ”att noggrant undersöka vilken rättslig grund som är lämplig
för eventuella åtgärder på området kollektiv prövning”[31]. Europaparlamentet avslutar detta resonemang
genom att, för det fall att ”man efter en ingående behandling bestämmer sig för
att en EU-ordning för kollektiv prövning är behövlig och önskvärd”, begära att
”alla förslag avseende kollektiv prövning ska ta formen av en övergripande
ram med gemensamma principer som ger enhetlig tillgång till rättvisa genom
kollektiv prövning inom EU och särskilt, men inte uteslutande, tar upp
överträdelser av konsumenternas rättigheter”[32].
Man betonar också att ”man måste ta vederbörlig hänsyn till de enskilda
medlemsstaternas rättstraditioner och rättsordningar och förbättra samordningen
av god praxis mellan medlemsstaterna”[33]. När det gäller tillämpningsområdet för en
eventuell övergripande ram för kollektiv prövning, anser Europaparlamentet att
åtgärder på EU-nivå skulle vara som mest fördelaktig i gränsöverskridande fall
och i fall som rör överträdelser av EU-lagstiftningen. Parlamentet konstaterar också att europeiska
internationellt privaträttsliga regler bör vara tillämpliga på kollektiva
åtgärder i allmänhet; Emellertid bör den övergripande ramen i sig fastställa
regler som förhindrar ”forum shopping”. Man framhåller behovet av
att undersöka hur lagvalsreglerna bör se ut. Dessutom tar Europaparlamentet upp flera frågor
som rör särskilda aspekter av kollektiv prövning. Det stöder principen om
opt-in som den enda rätta EU-lösningen för kollektiv prövning. Talerätt bör
beviljas till på förhand utsedda företrädarorganisationer. Straffskadestånd bör
vara klart förbjudet och full ersättning bör tilldelas de enskilda så snart
domstolen har konstaterat att deras anspråk är berättigade. Europaparlamentet betonar att ett sätt att
bekämpa rättegångsmissbruk är att undanta vissa företeelser från den
övergripande ramen. Det gäller särskilt straffskadestånd,
tredjepartsfinansiering av kollektiv prövning och resultatberoende
advokatarvoden. Europaparlamentet framhåller att principen om att förloraren
betalar, som normalt gäller i civilrättsliga tvister och är ett av de
viktigaste skydden mot rättegångsmissbruk, också bör tillämpas vid kollektiv
prövning. Däremot vill man inte fastställa några villkor eller riktlinjer på
EU-nivå för privat finansiering av skadeståndsanspråk. 3. Aspekter på en övergripande EU-ram för
kollektiv prövning Noggranna analyser av de synpunkter och
argument som framförts under det offentliga samrådet, särskilt
Europaparlamentets ståndpunkt, tillsammans med den sakkunskap som kommissionen
har samlat i samband med tidigare verksamhet på områdena för konsumentskydd och
konkurrens, gör det möjligt att identifiera de viktigaste frågorna som behöver
få en konsekvent lösning inom en övergripande EU-ram för kollektiv prövning. I synnerhet råder enighet att en eventuell
EU-strategi bör –
bidra till effektiv handläggning av ett stort antal
enskilda anspråk på ersättning för skada, vilket kommer att främja
processekonomin, –
kunna ge rättssäkra och rättvisa resultat inom en
rimlig tidsram, samtidigt som rättigheterna för alla berörda parter
respekteras, –
ge ett robust skydd mot rättegångsmissbruk, och –
förebygga ekonomiska incitament att väcka talan i
spekulativt syfte. 3.1. Förhållandet mellan
offentliga tillsyn och privat kollektiv prövning — ersättning som ändamål med
kollektiv talan Det råder enighet bland berörda parter om att
privat och offentlig tillämpning är två skilda metoder som normalt bör ha olika
ändamål. Även om den offentliga tillämpningens centrala uppgift är att tillämpa
EU-rätten i det allmännas intresse och tillgripa sanktioner mot lagöverträdare
i syfte att straffa dem och avskräcka dem från att begå överträdelser i
framtiden, ses privat kollektiv prövning främst som ett instrument för att ge
dem som drabbats av överträdelser tillgång till rättslig prövning och – när det
gäller kollektiv prövning av ersättningsanspråk – möjlighet att kräva
ersättning för den skada som de har lidit. I denna bemärkelse kan offentlig
tillämpning och privat kollektiv prövning ses som komplement till varandra. Kollektiv skadeståndstalan bör syfta till att
säkra ersättning för skada som har konstaterats bero på en överträdelse.
Straff- och avskräckningsfunktionerna bör utövas genom offentlig tillämpning.
Det finns inget behov av att införa EU-initiativ om kollektiv prövning som går
utöver målet om ersättning: Straffskadestånd bör inte ingå i ett europeiskt
system för kollektiv prövning. 3.2. Rättegångshinder vid
kollektiv prövning Villkoren för prövning av kollektiv talan
skiftar mellan medlemsstaterna beroende på mekanismen för kollektiv prövning i
det konkreta fallet. Normalt sett fastställs de grundläggande villkoren i den
lagstiftning som reglerar en viss typ av kollektiv prövning. Det finns också
system som överlåter bedömningen av om villkoren för prövning är uppfyllda på
domstolarna. Omfattningen av domstolens handlingsfrihet när det gäller att
besluta huruvida villkoren för prövning är uppfyllda varierar mellan
medlemsstaterna, också när de rättsliga villkoren stadgas i lag. Vissa kollektiva åtgärder finns tillgängliga
för alla typer av civilrättsliga skadeståndsanspråk. Andra är endast
tillgängliga för anspråk på skadestånd för påstådda brott mot särskilda
bestämmelser, t.ex. bestämmelser om konsumentskydd, miljöskydd,
investerarskydd, konkurrensrätt, osv. Det finns också system där särskilda
typer av kollektiva åtgärder kan tas upp till prövning först när en offentlig
myndighet har konstaterat att det föreligger en överträdelse av bestämmelserna
i fråga. Det rör sig då om s.k. uppföljningsåtgärder (follow-on actions)[34]. Det är viktigt att säkerställa att kollektiv
skadeståndstalan (compensatory relief) endast kan väckas om vissa
prövningsvillkor är uppfyllda. Under alla omständigheter ska domstolen i ett
mycket tidigt skede av förfarandet besluta huruvida en viss kollektiv talan kan
tas upp till prövning. 3.3. Talerätt Rätten att väcka en kollektiv talan i
medlemsstaterna beror på den konkreta typen av mekanism för kollektiv prövning.
När det gäller vissa typer av kollektiva åtgärder (t.ex. grupptalan), där talan
kan väckas gemensamt av de som anser sig ha lidit skada, är frågan om talerätt
tämligen okomplicerad. I fråga om företrädartalan behöver frågan om talerätt
definieras. En företrädartalan om skadestånd är en talan som väcks av en
representativ enhet (som i vissa system kan också vara en offentlig myndighet)
som företräder en avgränsad grupp av fysiska eller juridiska personer som
hävdar att de har lidit skada av samma påstådda överträdelse. De enskilda
individerna är inte parter i förfarandet. Endast den representativa enheten
agerar på kärandesidan. Det bör därför säkerställas att den representativa
enheten verkligen handlar i den företrädda gruppens bästa, och inte för egen
vinning. Kommissionen anser att en övergripande europeisk ram för kollektiv
prövning bör innebära att kollektiva åtgärder finns tillgängliga för fysiska och
juridiska personer i alla medlemsstater, som en väg att kollektivt ansöka om
förbudsföreläggande eller begära ersättning för skada som lidits genom
kränkningar av rättigheter som garanteras enligt EU-rätten. Det finns olika system för vilka kriterier som
ska vara uppfyllda av representativa enheter som inte är offentliga
myndigheter. En möjlig lösning är att låta domstolen från fall till fall
kontrollera huruvida den representativa enheten är lämplig för uppgiften
(tillfälligt bemyndigande). Ett annat tillvägagångssätt är att fastställa vissa
kriterier i lag och således definiera talerätten på förhand. Det kan låtas på
domstolen att kontrollera huruvida sådana villkor är uppfyllda. En annan
möjlighet är att införa ett system för godkännande där en offentlig myndighet
ansvarar för att kontrollera att kriterierna är uppfyllda. Situationer som gett
upphov till kollektiv skada kan nå utöver gränserna, i synnerhet sett mot
bakgrund av en mer utvecklad digital inre marknad. Därför bör representativa
enheter från andra medlemsstater än den där en kollektiv talan väcks ha
möjlighet att fortsätta att utföra sitt uppdrag. Medan vissa berörda parter, särskilt företag,
är mycket positivt inställda till att bevilja rätt att väcka företrädartalan
endast till kvalificerade organ som uppfyller uttryckliga kriterier, vänder sig
andra emot tanken på ett system där talerätten fastställs i lag, och hävdar att
detta kan medföra en onödig begränsning av möjligheterna att väcka talan om
ersättning för alla som potentiella har lidit skada. I sin rekommendation
klargör kommissionen att den anser det önskvärt att fastställa villkoren för
talerätt vid företrädartalan[35].
3.4. ”Opt-in” eller ”opt-out” Det finns två grundläggande synsätt på hur den
grupp som företräds ska vara sammansatt: ”opt-in”, där gruppen endast
inbegriper de enskilda eller juridiska personer som aktivt väljer att bli en
del av den grupp som företräds, och ”opt-out”, där gruppen utgörs av alla
personer som hör till den definierade gruppen och som hävdar att de har lidit
skada av samma eller en liknande överträdelse, om de inte aktivt väljer att
inte ingå i gruppen. Med ”opt-in”-modellen blir domen bindande för dem som valt
att låta sig omfattas, medan alla andra personer som kan ha drabbats av samma
eller en liknande överträdelse förblir fria att driva sina skadeståndsanspråk
individuellt. Med ”opt-out”-modellen gäller omvänt att domen blir bindande för
alla personer som hör till den definierade gruppen, med undantag för dem som
uttryckligen har valt att inte ingå i gruppen. ”Opt-in” är den modell som
används av flertalet av de medlemsstater som erbjuder kollektiva
prövningsmöjligheter. ”Opt-out”-modellen används i Portugal, Bulgarien och
Nederländerna (vid kollektiv tvistlösning i godo) samt i Danmark i tydligt avgränsade
konsumenttvister där talan förs genom företrädare[36]. Ett betydande antal berörda aktörer, särskilt
företag, motsätter sig ”opt-out”-modellen starkt, och hävdar att den medför en
större risk för missbruk och kan strida mot författningen i vissa medlemsstater,
eller åtminstone vara oförenlig med deras rättstraditioner. Å andra sidan gör
vissa konsumentorganisationer gällande att ”opt-in”-system kan ha brister när
det gäller att ge effektiv tillgång till rättslig prövning för alla konsumenter
som har lidit skada[37].
Enligt deras uppfattning är det därför önskvärt att ha tillgång till ”opt-out”
, åtminstone som ett alternativ i lämpliga fall och med förbehåll för
godkännande från domstolen. Enligt kommissionen är det viktigt att se till
att den företrädda gruppen är tydligt avgränsad, så att domstolen kan pröva
saken på ett sätt som är förenligt med samtliga parters rättigheter, särskilt
rätten till försvar. Det så kallade ”opt-in”-systemet respekterar
rätten för en person att själv bestämma om han eller hon vill delta eller inte.
Det överensstämmer bättre med partautonomin om parterna kan välja om de vill
ansluta sig till talan. I detta system är det lättare att fastställa värdet på
den kollektiva tvisten, eftersom värdet är lika med summan av alla enskilda anspråk.
Domstolen är i en bättre position att bedöma både vad talan gäller i sak och
huruvida villkoren för prövning av en kollektiv talan är uppfyllda. Det så
kallade ”opt-in”-systemet garanterar också att domen inte binder andra
potentiellt behöriga kärande som valt att inte ansluta sig. ”Opt-out”-systemet ger upphov till mer
grundläggande frågeställningar om friheten för potentiella kärande att själva
besluta om de vill väcka talan. Rätten till ett effektivt rättsmedel kan inte
tolkas på ett sätt som hindrar människor från att fatta (välgrundade) beslut om
huruvida de vill begära skadestånd eller inte. Dessutom kan det vara så att ett
”opt-out”-system inte är förenligt med det viktigaste ändamålet med kollektiv
prövning, nämligen att utverka ersättning för skada som lidits. Eftersom dessa
personer inte är identifierade kan ingen ersättning fördelas till dem. Kommissionen ger därför i sin rekommendation
uttryck för uppfattningen att inom ramen för en övergripande europeisk ram för
kollektiv prövning bör kärandesidan utformas på grundval av ”opt-in”-metoden.
Varje undantag från denna princip, enligt lag eller domstolsbeslut, bör vara
vederbörligen motiverat med hänvisning till skäl som rör en sund rättskipning. 3.5. Ett ändamålsenligt
tillhandahållande av information till potentiella kärande En ändamålsenlig information om kollektiva
åtgärder är en absolut nödvändig förutsättning för kunna se till att de som kan
hävda att de lidit skada av samma eller en liknande överträdelse får kännedom
om möjligheten att ansluta sig till en företrädartalan eller en grupptalan, och
på så sätt kan dra nytta av denna möjlighet till rättslig prövning. Å andra
sidan kan man inte bortse från att tillkännagivande (t.ex. på TV eller via
flygblad) av avsikten att väcka kollektiv talan kan ha vara till skada för
svarandens renommé, vilket i sin tur kan ha en negativ inverkan på ett berört
företags ekonomiska ställning. Det råder enighet bland berörda aktörer om
vikten av regler som föreskriver att en representativ enhet har en skyldighet
att faktiskt informera potentiella medlemmar i den företrädda gruppen. Många
berörda aktörer föreslår att domstolen bör spela en aktiv roll i att
kontrollera att denna skyldighet fullgörs. För alla typer av kollektiv talan gäller att
bestämmelser om tillhandahållande av information till potentiella kärande bör
vara utformade med hänsyn till kravet att jämka samman överväganden rörande
yttrandefrihet och rätten till information med skyddet av svarandens renommé.
När och hur informationen tillhandahålls kommer att spela en avgörande roll när
det gäller att säkerställa denna balans. 3.6. Samspelet mellan kollektiv
prövning och offentlig tillsyn inom särskilda politikområden När det gäller de av EU:s politikområden där
offentlig tillämpning spelar en viktig roll – t.ex. konkurrens, miljö, skydd av
personuppgifter och finansiella tjänster – anser flertalet berörda aktörer att
det finns ett behov av särskilda bestämmelser för att reglera samspelet mellan
privat och offentlig tillämpning, och för att tillvarata den senares
effektivitet[38]. Kollektiv skadeståndstalan på reglerade
politikområden är vanligtvis en följd av beslut i överträdelseärenden som
antagits av offentliga myndigheter och är beroende av att en sådan överträdelse
har konstaterats. Beslutet är ofta bindande för den civilrättsliga domstol vid
vilken den kollektiva skadeståndstalan väcks. På konkurrensområdet föreskrivs
exempelvis i förordning (EG) nr 1/2003 att när nationella domstolar fäller
avgöranden om frågor som rör EU:s antitrustregler som redan är föremål för ett
beslut av kommissionen får de inte fatta beslut som strider mot det beslut som
kommissionen har fattat. I sådana fall rör uppföljningsåtgärderna
huvudsakligen frågor om huruvida skadan har orsakats av överträdelsen och, om
så är fallet, vem som har drabbats och hur stort belopp skadan värderas till. Det är nödvändigt att se till att
effektiviteten i den offentliga tillsynen inte äventyras till följd av att en
kollektiv skadeståndstalan eller en annan kollektiv talan väcks vid domstol
medan en utredning vid en offentlig myndighet fortfarande pågår. Detta kan
typiskt sett kräva bestämmelser som reglerar kärandena tillgång till handlingar
som erhållits eller framtagits av den offentliga myndigheten under utredningen,
eller särskilda bestämmelser om talefrister som gör det möjligt för potentiella
kärande att avvakta med en kollektiv talan till dess att den offentliga
myndigheten har fattat sitt beslut om den påstådda överträdelsen. Utöver syftet
att skydda den offentliga tillämpningen bidrar bestämmelser av detta slag också
till att underlätta en ändamålsenlig och effektiv prövning genom kollektiv
skadeståndstalan. Kärandena i en uppföljande talan kan nämligen i stor
utsträckning förlita sig på resultaten av den offentliga tillämpningen och därmed
undvika (nya) tvister om vissa frågor. Vederbörlig hänsyn bör tas till
särdragen hos kollektiv skadeståndstalan inom politikområden där offentlig
tillämpning spelar en viktig roll, så att man kan uppnå det dubbla målet att
bevara effektiviteten i den offentliga tillämpningen och samtidigt underlätta
en fungerande privat kollektiv prövning, särskilt i form av uppföljande
kollektiv talan. 3.7. Effektiv tillämpning vid
gränsöverskridande kollektiv talan genom internationellt privaträttsliga regler De allmänna principerna i europeisk
internationell privaträtt förutsätter att en kollektiv tvist med
gränsöverskridande verkningar bör prövas av en behörig domstol på grundval av
EU-regler om domstols behörighet, däribland regler om val av behörig domstol,
för att undvika forum shopping. Reglerna om europeisk civilprocesslagstiftning
och tillämplig lag bör fungera effektivt i praktiken för att garantera en god
samordning av de nationella förfarandena för kollektiv prövning i
gränsöverskridande situationer. När det gäller regler om domstols behörighet,
framförde många berörda aktörer önskemål om att kollektiva förfaranden skulle
behandlas särskilt på europeisk nivå. Åsikterna går dock isär när det gäller
vilket kriterium som bör användas för anknytningen mellan domstolen och målet.
En grupp berörda aktörer förespråkar en ny regel som i fall av kollektiv skada
ger behörighet till domstolen på den plats där majoriteten av de kärande som
uppger sig ha lidit skada har hemvist, samt en utvidgning av behörigheten när
det gäller konsumentavtal till att omfatta representativa enheter som väcker
kollektiv talan. En andra kategori hävdar att behörigheten bör ligga hos
domstolen på den plats där svaranden har sin hemvist, eftersom den lätt kan
identifieras och en sådan lösning bidrar till att garantera rättssäkerheten. En
tredje kategori föreslår att man ska skapa en särskild avdelning för
gränsöverskridande kollektiv prövning vid Europeiska unionens domstol. Här anser kommissionen att de befintliga
bestämmelserna i förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om
erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (”Bryssel
I-förordningen”)[39]
bör utnyttjas till fullo. Med hänsyn till ytterligare erfarenheter rörande
gränsöverskridande fall bör den rapport som planeras om tillämpningen av
Bryssel I-förordningen ta upp frågan om effektiv tillämpning vid
gränsöverskridande kollektiv talan. Slutligen tog några berörda aktörer upp
ytterligare ett problem. Enligt EU:s nuvarande lagvalsregler[40] skulle en domstol som har att
pröva en kollektiv talan med kärande från flera medlemsstater ibland bli
tvungen att tillämpa flera olika (länders) lagar på själva saken. Den generella
regeln i skadeståndsmål är att tillämplig lag i fråga om de skyldigheter som
följer av en skadeståndsgrundande handling (tort) är lagen i det land
där den skadevållande händelsen inträffade. I skadeståndsmål rörande
produktansvar bestäms tillämplig lag av den skadelidandes hemvist. När det
gäller mål rörande illojal konkurrens är den tillämpliga lagen i det land där
konkurrensförhållandena eller konsumenternas kollektiva intressen påverkas
eller sannolikt kommer att påverkas. Visserligen kan det finnas situationer där
lagvalsreglerna kan komplicera gränsöverskridande tvistlösning, särskilt om
domstolen måste tillämpa flera skadeståndslagar på varje grupp av personer som
lidit skada. Kommissionen är dock hittills inte övertygad om att det vore
lämpligt att införa en särskild regel för kollektiv prövning som skulle kräva
att domstolen tillämpar en enda lag i ett mål. Det skulle kunna leda till
osäkerhet om det inte rör sig om lagen i det land där den person som yrkar
skadestånd har hemvist. 3.8. Tillgång till kollektiv
tvistlösning genom uppgörelse i godo De berörda aktörerna är överens om att
tvistlösning genom uppgörelse i godo kan förse tvistande parter med ett snabbt,
billigt och enkelt sätt att lösa sina tvister. Tvistlösning genom uppgörelse i
godo kan också minska behovet av att söka domstolsprövning. Parterna i
kollektiva förfaranden bör därför ges möjlighet att lösa sina tvister
kollektivt utanför domstol, antingen genom ingripande av tredje part (t.ex. med
hjälp av en mekanism som skiljeförfarande eller medling) eller utan ett sådant
ingripande (t.ex. genom en uppgörelse mellan de berörda parterna). Det stora flertalet av de berörda aktörerna,
inklusive små och medelstora företag, anser att kollektiv tvistlösning genom
uppgörelse i godo inte bör vara ett obligatoriskt första steg innan man går
till domstol. En sådan metod skulle faktiskt kunna medföra onödiga kostnader
och förseningar och kan i vissa situationer även undergräva den grundläggande
rätten till rättslig prövning[41].
Användandet av kollektiv tvistlösning genom uppgörelse i godo bör därför förbli
frivilligt, med vederbörlig hänsyn till befintlig EU-lagstiftning om alternativ
tvistlösning. Domare i förfaranden för kollektiv prövning bör dock inte vara
förhindrade att uppmana parterna att i samförstånd söka en kollektiv lösning på
deras tvist[42]. Kontrollen av att resultatet av den kollektiva
tvistlösningen i samförstånd är rättsligt giltigt och kan åberopas för
verkställighet är av särskild betydelse i mål med kollektiv prövning, eftersom
det inte är säkert att alla medlemmar i den grupp som gör gällande att de har
lidit skada av ett påstått olagligt bruk har möjlighet att delta direkt i
försöken att hitta en samförståndslösning. Domstolen bör därför bekräfta
utfallet. Detta är också vad kommissionen rekommenderar medlemsstaterna[43]. Kommissionen anser därför att mekanismer för
tvistlösning i samförstånd kan spela en viktig kompletterande roll. Med
utgångspunkt i de åtgärder som redan har vidtagits i denna riktning, nämligen
direktivet om medling, direktiven om alternativ tvistlösning för konsumenter
och förordningen om tvistlösning online för konsumenter, anser kommissionen det
lämpligt att gå vidare genom att rekommendera medlemsstaterna att utveckla
mekanismer för kollektiv tvistlösning genom uppgörelse i godo[44]. 3.9. Finansiering av kollektiv
talan När det gäller kollektiv prövning kan de kostnader[45] som vanligen bärs av parter i tvistemål bli relativt höga, särskilt om
det rör sig om många kärande. Även om brist på finansiering inte får begränsa
tillgången till rättslig prövning[46], får det
inte heller vara så att mekanismer för finansiering av kollektiv prövning
skapar incitament för rättegångsmissbruk. 3.10. Tredjepartsfinansiering Ekonomiskt stöd från en privat tredjeman som
inte är part i rättegången kan vara utformat på olika sätt. Direkt
tredjepartsfinansiering av kollektiv talan ses som en faktor som skulle kunna
öka risken för rättegångsmissbruk om den inte regleras ordentligt.
Rättsskyddsförsäkring uppfattas av vissa som mer ett mer neutralt alternativ
och en rättsskyddsförsäkring som träder in ”efter händelsen” (after-the-event)
kan vara av viss betydelse i samband med kollektiv talan. Resultatbaserade arvoden för juridiska
tjänster som inte endast omfattar representation, utan även förberedelser,
bevisinsamling och allmän ärendehantering, är i praktiken
tredjepartsfinansiering. De lösningar som medlemsstaterna har valt spänner från
förbud till godtagande. Vissa berörda aktörer anser att avskaffandet av
resultatbaserade arvoden är en viktig skyddsåtgärd mot rättegångsmissbruk,
medan andra ser resultatbaserade arvoden som en användbar metod för att
finansiera kollektiv talan. Tredjepartsfinansiering måste utformas på ett
sådant sätt att den tjänar syftet att säkra tillgången till rättslig prövning
på ett proportionerligt sätt. Kommissionen konstaterar därför i sin
rekommendation att tredjepartsfinansiering bör underkastas vissa villkor. En
olämpligt och oklart system för tredjepartsfinansiering riskerar att stimulera
rättegångsmissbruk eller väckande av talan som inte tjänar parternas intressen.
3.10.1. Offentlig finansiering Vid det offentliga samrådet förespråkade vissa
berörda aktörer, nämligen konsumentorganisationer och vissa advokater, att
inrättandet av offentliga fonder som skulle bidra med ekonomiskt stöd till
potentiella kärande i mål med kollektiv prövning. Med hänsyn till att kollektiv prövning skulle
vara ett förfarande som följer av en civilrättslig tvist mellan två parter,
även om en av dem är sammansatt av ett antal sökande, och avskräckning kommer
att bli en sidoeffekt av förfarandet, anser kommissionen inte att det är
nödvändigt att rekommendera direkt stöd från offentliga medel. Om domstolen
finner att skada har lidits, kommer ju den part som har lidit skadan att få
ersättning från den förlorande parten, inklusive för rättegångskostnader. 3.10.2. Principen om att förloraren
betalar Principen om att den förlorande parten bör
bära rättsgångskostnaderna är väl etablerad i europeisk rättstradition, även om
den inte tillämpas överallt i Europeiska unionen och sättet den tillämpas på
skiljer sig mellan jurisdiktionerna. Vid det offentliga samrådet var alla berörda
aktörer eniga om att principen om att förloraren betalar bör vara tillämplig i
mål med kollektiv prövning. Kommissionen hyser inga tvivel om att principen om
att förloraren betalar bör ingå i den europeiska strategin för kollektiv
prövning, och rekommenderar följaktligen att denna princip följs i mål med
kollektiv prövning[47]. 4. Slutsatser Kommissionens offentliga samråd under 2011,
Europaparlamentets resolution av den 2 februari 2012 och kommissionens egna
analyser har gjort det möjligt att identifiera särskilda frågor som bör tas upp
vid utarbetandet av en övergripande europeisk ram för kollektiv prövning. En
viktig slutsats för kommissionen är att det finns fördelar med att använda en
övergripande strategi för att förebygga risken för bristfälligt samordnade
sektoriella EU-initiativ och för att säkerställa en så smidig samverkan med
nationella förfarandereglerna som möjligt, till förmån för den inre marknadens
funktion. Med hänsyn till å ena sidan områdets
komplexitet, å andra sidan behovet av att säkra en enhetlig strategi för
kollektiv prövning, antar kommissionen parallellt med detta meddelande en
rekommendation på grundval av artikel 292 i fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt. Där föreslås övergripande gemensamma principer för
kollektiv prövning i Europeiska unionen som bör följas av alla medlemsstater.
Efter det att kommissionens rekommendation har antagits och offentliggjorts bör
medlemsstaterna ha två år på sig att genomföra principerna i rekommendationen i
sina nationella system för kollektiv prövning. På grundval av de praktiska
erfarenheter som görs i samband med genomförandet av rekommendationen kommer
kommissionen, fyra år efter det att rekommendationen offentliggjorts, bedöma om
man bör föreslå ytterligare lagstiftningsåtgärder för att konsolidera och
stärka den horisontella strategi som avspeglas i meddelandet och
rekommendationen. Kommissionen kommer särskilt att bedöma genomförandet av
rekommendationen och dess inverkan på tillgången till rättslig prövning, rätten
till ersättning, behovet av att förhindra rättegångsmissbruk samt på den inre
marknadens funktion, Europeiska unionens ekonomi och konsumenternas förtroende.
[1] Se kommissionens meddelande Handlingsplan för att
genomföra Stockholmsprogrammet”, KOM (2010) 171 20.4.2010. Se
Stockholmsprogrammet — ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och
för deras skydd, som antogs av Europeiska rådet den 9 december 2009, EUT
C 115, 4.5.2010, s. 1. [2] Förordning (EG) nr 861/2007 om inrättande av ett
europeiskt småmålsförfarande, EUT L 199, 31.7.2007, s. 1. [3] Förordning (EG) nr 1896/2006 om införande av ett
europeiskt betalningsföreläggande, EUT L 399, 30.12.2006. [4] Direktiv 2008/52/EG om vissa aspekter på medling på
privaträttens område, EUT L 136, 24.5.2008, s. 3. [5] Meddelande från kommissionen till rådet,
Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – EU:s
strategi för konsumentpolitiken 2007-2013 – Starkare konsumenter, högre
välbefinnande för konsumenterna och ett effektivt konsumentskydd, KOM(2007)
99 slutlig, {SEK(2007) 321}, {SEK(2007) 322}, {SEK(2007) 323}, 13.3.2007, och
meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska
ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – En strategi för
konsumentpolitiken i EU – Att öka förtroendet och tillväxten, COM(2012) 225
final, {SWD(2012) 132 final}, 22.5.2012. [6] P7_TA(2013) 0066 alternativ reglering av
konsumenttvister, utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd pe487.749
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 12 mars 2013 om förslaget
till Europaparlamentets och rådets direktiv om Europaparlamentets och rådets
direktiv om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av
förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (KOM (2011) 0793 —
c7-0454/2011-2011/0373 (COD)). [7] P7_ta (2013) 0065 onlineverktyg för tvistlösning,
utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd pe487.752
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 12 mars 2013 om förslaget
till en förordning från Europaparlamentet och rådet om tvistlösning online vid
konsumenttvister (förordning om tvistlösning online vid konsumenttvister (KOM
(2011) 0794 — c7-0453/2011-2011/0017 COD) (ordinarie lagstiftningsförfarande:
första behandlingen) första behandlingen). [8] Europaparlamentets resolution av den 2 februari 2012
”Mot en enhetlig EU-strategi för kollektiv prövning”. [9] Kommissionen ser den övergripande rekommendationen och
det sektorsspecifika direktivet som ett ”paket” som sammantaget återspeglar en
balanserad strategi och är resultatet av ett avsiktligt val från kommissionens
sida. Eftersom antagandeförfarandena för de båda åtgärderna skiljer sig åt
enligt fördragen, kommer eventuella betydande ändringar av denna avvägda
strategi att kräva att kommissionen omprövar sitt förslag. [10] Också en offentlig myndighet kan vara kärande eller
svarande i civilrättsliga tvister när den inte agerar som myndighet utan
handlar inom civilrättens ramar. [11] Om det inte är fråga om en uppföljande (follow-on)
skadeståndstalan som förutsätter att en behörig myndighet, t.ex. en
konkurrensmyndighet, har konstaterat en överträdelse. [12] Det är därför inte relevant att hänvisa till ”offer”,
”skada” eller ”överträdelser” i samband med en civilrättslig kollektiv talan
innan domstolen har fastställt att skada har orsakats av en viss överträdelse
av lagen. [13] Undersökningar som gjorts i Tyskland visar att ungefär
60 % av alla mål (om förbudsföreläggande) under en given tidsperiod där
talan väckts av konsumentskyddsmyndigheter eller konsumentskyddsorganisationer
ledde till ett positivt utfall för kärandesidan. Procentandelen är hög eftersom
kärandena väljer målen noggrant. Inte desto mindre fann domstolen i 40 %
av fallen att ingen överträdelse eller olaglig verksamhet kunde fastställas. Se
Meller-Hannich: Effektivität kollektiver rechtschutzinstrumente, 2010. [14] Direktiv 2009/22/EG, EUT L 110, 1.5.2009, s. 30. [15] Medlemsstaterna har genomfört detta genom att ge
icke-statliga organisationer rätt att överklaga administrativa beslut i
miljöfrågor vid domstol. [16] Jfr t.ex. undersökningen Evaluation of the
effectiveness and efficiency of collective redress mechanisms in the European
Union från 2008, som beställdes av Europeiska kommissionen och finns på http://ec.europa.eu/consumers/redress_cons/collective_redress_en.htm#Studies. [17] KOM(2005) 672, 19.12.2005. [18] KOM(2008) 165, 2.4.2008. [19] KOM(2008) 794, 27.11.2008. [20] Kommissionen har föreslagit en form av kollektiv prövning
med företrädartalan i sitt förslag till förordning om skydd för enskilda
personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet
av sådana uppgifter (allmän uppgiftsskyddsförordning). Enligt denna skulle
talan vid överträdelse av bestämmelserna om uppgiftsskydd väckas av varje
organisation eller sammanslutning som har till uppgift att skydda registrerade
personers rättigheter och intressen med avseende på skyddet av deras
personuppgifter, om de handlar i egenskap av företrädare för en eller flera
registrerade personer (se KOM(2012) 11, 25.1.2012, artiklarna 73.2 och 76). I
dessa fall väcks talan således på den registrerades vägnar och kan bara gå så
långt som den registrerade självåtgärden är således väckts på uppdrag av den
företrädda registrerade och är bara ytterligare när det gäller den registrerade
själv skulle ha rätt att väcka talan. [21] KOM(2010) 135, 31.3.2010. [22] Nästan alla var likalydande svar från franska och tyska
medborgare. [23] 15 medlemsstater har svarat på det offentliga samrådet
(Österrike, Bulgarien, Tjeckien, Tyskland, Danmark, Grekland, Frankrike,
Ungern, Italien, Lettland, Nederländerna, Polen, Portugal, Sverige, Förenade
kungariket). [24] Enligt en Eurobarometerundersökning från 2011, uppgav
79 % av personer som tillfrågats i EU:s 27 medlemsstater att de skulle
vara mer positiva till att tillvarata sina rättigheter i domstol om de kunde
göra gemensam sak med andra konsumenter. Flash
Eurobarometer, Consumer attitudes towards cross-border trade and consumer
protection, mars 2011. [25] En uppfattning som majoriteten av alla aktörer gav uttryck
för, särskilt företag. [26] Europaparlamentets resolution av den 2 februari 2012 om en
enhetlig EU-strategi för kollektiv prövning (2011/2089(INI)). [27] Punkt 1 i resolutionen. [28] Punkt 5 i resolutionen. [29] Punkt 4 i resolutionen. [30] Punkt 7 i resolutionen. [31] Punkt 8 i resolutionen. [32] Punkt 15 i resolutionen. [33] Punkt 16 i resolutionen. [34] T.ex. Förenade kungarikets uppföljande företrädartalan vid
skada som uppstått till följd av överträdelser av konkurrenslagstiftningen som
har fastställts av behöriga myndigheter. [35] Se punkterna 6–9 i kommissionens rekommendation. [36] ”Opt-out”-systemet har två fördelar som förklarar varför
vissa medlemsstater har infört det. För det första underlättar det tillgången
till rättslig prövning i sådana fall där den individuella skadan är så liten
att vissa av de potentiella kärandena inte skulle välja att delta i
förfarandena. För det andra innebär ”opt-out”-förfaranden större säkerhet för
svaranden, eftersom domen inte bara är bindande för dem som valt att inte
delta. [37] Den brittiska konsumentorganisationen Which? hänvisar till
sina erfarenheter från Replica Football Shirts-målet, där en kollektiv
”opt-in”-talan (uppföljande skadeståndstalan på konkurrensområdet) i slutändan
säkrade ersättning för endast en liten procentandel av dem som lidit skada
enligt beslutet från den behöriga myndigheten. [38] När det gäller konkurrensområdet betonar många berörda
aktörer behovet av att värna om effektiviteten hos de program för förmånlig behandling
som tillämpas av kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter när de
tillämpar EU-regler mot karteller. Till andra frågor som ofta tas upp i detta
sammanhang hör den bindande verkan av överträdelsebeslut som fattas av
nationella konkurrensmyndigheter när det gäller uppföljande kollektiv
skadeståndstalan samt fastställande av särskilda med beaktande av uppföljande
kollektiv skadeståndstalan och fastställa särskilda talefrister för väckande av
sådan uppföljande talan. [39] Ändrad genom förordning (EG) nr 1215/2012, som kommer att
börja tillämpas 10 januari 2015, EUT L 351, 20.12.2012. [40] Förordningarna (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för
avtalsförpliktelser (Rom I), EUT L 177, 4.7.2008, och (EG) nr 864/2007 om
tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II), EUT L 199,
31.7.2007. [41] Artikel 47.2 i Europeiska unionens stadga om de
grundläggande rättigheterna. [42] Detta gäller redan för medling i gränsöverskridande
tvister där domstolar vid vilka talan väcks kan uppmana parterna att använda
medling för att lösa tvisten (se artikel 5 i direktiv 2008/52/EG om vissa
aspekter på medling på privaträttens område). [43] Se punkt 30 i kommissionens rekommendation. I
gränsöverskridande civilrättsliga och handelsrättsliga tvister ska innehållet i
en medlingsöverenskommelse göras verkställbart av den anmodade domstolen, om
inte detta strider mot lagstiftningen i den medlemsstat där begäran görs eller
den medlemsstatens lagstiftning inte möjliggör verkställighet (se direktiv
2008/52/EG). [44] Se punkterna 27-30 i kommissionens rekommendation.
Direktivet om alternativ tvistlösning i konsumentärenden hindrar inte att
medlemsstaterna bibehåller eller inför alternativa tvistlösningsförfaranden som
behandlar identiska eller likartade tvister mellan en näringsidkare och flera
konsumenter, vilket ger utrymme för utveckling av kollektiva alternativa
tvistlösningsförfaranden. [45] Dessa kostnader omfattar domstolsavgifter, advokatarvoden,
kostnader för deltagande i förhandlingarna, kostnader för allmän
ärendehantering och kostnader för expertanalyser. [46] De nationella rättshjälpssystemen bör användas på rätt
sätt för att förhindra detta. [47] Se punkt 15 i kommissionens rekommendation.