INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Inledning — Bakgrund till rapporten 3

2. Tillämpningen av direktivet 4

2.1. Ursprungsland, fri rörlighet och yttrandefrihet 4

2.2. Mål av allmänt intresse: skyddet av minderåriga och uppammande av hat 4

2.3. Audiovisuella medietjänster för alla: tillgänglighet 4

2.4. Yttrandefrihet: rätten till information 4

2.5. Kulturell mångfald: främjande av europeisk och oberoende produktion 5

2.6. Kommersiella meddelanden 5

2.7. Självregleringsinitiativ 8

3. Den tekniska utvecklingen och utvidgningen av marknaden för audiovisuella medietjänster på senare tid i Europa 8

4. Slutsatser 9

1. INLEDNING — BAKGRUND TILL RAPPORTEN

I artikel 33 i direktivet om audiovisuella medietjänster uppmanas kommissionen att regelbundet överlämna en rapport om tillämpningen av direktivet till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Det här är den första rapporten om tillämpningen av direktivet om audiovisuella medietjänster och den omfattar perioden 2009–2010[1].

Rapportens första del innehåller en tillbakablick på direktivets tillämpning, bl.a. i frågor som rör genomslagskraften hos kvalitativa bestämmelser om reklam i en sektor där utbudet och den enskilda individens reaktion på reklam genomgår en förändring. I utvärderingen konstateras att det finns utrymme för förbättringar, men det innebär inte att det är något fel på handlingsprinciperna i direktivet om audiovisuella medietjänster utan snarare att det krävs mer effektiva medel. Rapporten fungerar alltså som en byggsten för att i detta syfte stärka faktabasen.

I rapportens andra del behandlas på ett framåtblickande sätt den inverkan som viktiga tekniska förändringar kommer att ha på regelverket eftersom konvergensen mellan traditionella sändningar och Internet går så snabbt.

Syftet med direktivet om audiovisuella medietjänster är att garantera fri rörlighet för audiovisuella medietjänster som ett instrument för den inre marknaden där rätten till yttrandefrihet och informationsfrihet enligt artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna avspeglas, samtidigt som det ska garantera skyddet av viktiga mål av allmänt intresse.

I direktivet om audiovisuella medietjänster fastställs en uppsättning minimikrav som ska säkerställa lika konkurrensvillkor och möjliggöra fri rörlighet för audiovisuella medietjänster i hela Europa. I några fall innebär direktivet om audiovisuella medietjänster en harmonisering av vissa begrepp (t.ex. reklaminslag), medan det i andra fall inte påverkar medlemsstaternas behörighet att fastställa mer specifika krav i enlighet med nationella förhållanden och traditioner (t.ex. i fråga om innehåll som kan vara skadligt för minderåriga).

Sammantaget har EU:s regelverk för audiovisuella medietjänster varit till god nytta för både medborgare och företag.

Regelverket har gett företagen den stabila rättsliga ram som leverantörer av medietjänster behöver för att fatta sina affärsbeslut. Regelverket har sedan det upprättades gjort det möjligt för marknaden att växa från ett mycket begränsat antal tjänsteleverantörer till de över 7 500 programföretag som i dag är verksamma. Det har även bidragit till att utveckla och öka utbudet av beställvideotjänster. Enligt en beräkning gjord av de behöriga tillsynsmyndigheterna fanns det i januari 2012 minst 650 beställtjänster i EU.

Antalet internetbaserade beställvideotjänster[2] (med undantag för catch up-tjänster för tv, renodlade nyhetstjänster, tjänster för vuxna, filmtrailrar, tv-shoppingtjänster och tjänster med varumärke som t.ex. YouTube, Dailymotion och iTunes) uppskattades i februari 2012[3] till 251 i EU.

Ur ett medborgarperspektiv har tillgången till kanaler och utbudet av audiovisuella tjänster ökat påtagligt. Under 2009 ökade tv-tittandet i nästan alla medlemsstater, med ett genomsnitt på mellan 145 minuter per dag i Österrike och 265 minuter per dag i Ungern.

Den senaste översynen av direktivet (2005–2007) gjordes med anledning av konvergensen mellan alla audiovisuella medier och innebar att även beställtjänster kom att omfattas av regelverket. Utmaningen nu är att övervaka marknadsutvecklingen och nya affärsmodeller för att se till att regelverket fortsätter att bidra till att upprätthålla de förhållanden som krävs för tillväxten och för att uppnå mål av allmänt intresse.

Som ett svar på Europeiska rådets uppmaning att utarbeta en färdplan för en verklig digital inre marknad i Europa till 2015 och som en del av unionens Europa 2020-strategi för tillväxt och sysselsättning samt den digitala agenda för Europa som utgör ett av dess flaggskeppsinitiativ, kommer Europeiska kommissionen att inleda en debatt om de utmaningar och möjligheter som konvergensen innebär.

2. TILLÄMPNINGEN AV DIREKTIVET

Direktivet om audiovisuella medietjänster är ett instrument för den inre marknaden där rätten att tillhandahålla audiovisuella tjänster kombineras med rätten till yttrandefrihet och informationsfrihet samt skyddet av viktiga mål i allmänhetens intresse.

När det gäller direktivets införlivande hade i slutet av 2011 sammanlagt 23 medlemsstater inkommit med anmälningar, varav tjugo avsåg ett fullständigt införlivande. Tre medlemsstater måste fortfarande göra vissa ändringar i sin lagstiftning för att uppfylla direktivet. Två medlemsstater har inkommit med underrättelser om åtgärder som fortfarande granskas. I slutet av 2011 pågick sju överträdelseförfaranden rörande underlåtelse att anmäla införlivandeåtgärder.

Kommissionen översände under 2011 skrivelser om olika frågor till 24 medlemsstater och bad om information om deras genomförande av direktivet om audiovisuella medietjänster. Denna verksamhet har följts upp genom möten med de medlemsstaterna i fråga.

2.1. Ursprungsland, fri rörlighet och yttrandefrihet (artiklarna 2, 3 och 4)

Den praktiska tillämpningen av bestämmelserna om den inre marknaden tillsammans med yttrandefriheten och rätten till information ska göras enligt den princip om ursprungsland som fastställs i artikel 2 i direktivet om audiovisuella medietjänster. Tjänster som överensstämmer med lagstiftningen i den medlemsstat där deras leverantörer är etablerade får tillhandahållas fritt inom Europeiska unionen utan krav på en andra kontroll i den mottagande medlemsstaten.

Den här fria rörligheten för tjänster är dock inte helt obegränsad. Enligt direktivet kan det mottagande landet tillämpa skyddsklausuler för att skydda ytterst viktiga samhällsintressen, exempelvis skydd av minderåriga och förbud mot uppammande av hat. Det innebär i praktiken att medlemsstaterna får vidta skyddsåtgärder om en tv-sändning från en annan medlemsstat uppenbarligen, allvarligt och grovt överträder direktivets bestämmelser om skydd av minderåriga eller uppammande av hat. För beställtjänster finns en liknande bestämmelse.

Mediernas frihet och mångfald är grundläggande för demokratiska samhällen och erkänns uttryckligen i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som en del av yttrandefriheten och informationsfriheten. Medlemsstaterna måste när de utnyttjar möjligheten att tillämpa striktare regler för leverantörer som omfattas av deras jurisdiktion enligt artikel 4.1 i direktivet särskilt iaktta dessa grundläggande principer. De här hänsynstagandena har även legat till grund för kommissionens diskussioner med de ungerska myndigheterna om den nya medielagstiftningen i fråga om kravet på s.k. balanserad rapportering och bestämmelserna om anstötligt innehåll. Kommissionen och de ungerska myndigheterna har dessutom kommit överens om vissa ändringar av andra bestämmelser som skulle kunna utgöra en överträdelse av direktivet om audiovisuella medietjänster och/eller reglerna om fri rörlighet för tjänster och etableringsfriheten. [4]

2.2. Mål av allmänt intresse: skyddet av minderåriga och uppammande av hat (artiklarna 6, 12 och 27)

Ett centralt mål av allmänt intresse som eftersträvas genom direktivet om audiovisuella medietjänster är förbudet mot uppammande av hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. Under referensperioden har detta förbud tillämpas i fråga om satellitkanalen Al Aqsas upprepade sändningar inom den franska jurisdiktionen av material som uppammar till antisemitiskt hat.

Kommissionen ingrep och den franska tillsynsmyndigheten förelade den franska leverantören av satellitkapacitet Eutelsat att stoppa återutsändningen av Al Aqsa TV, som slutade sända sådana program i Europa.

2.3. Audiovisuella medietjänster för alla: tillgänglighet (artikel 7)

Att audiovisuella medietjänster ska vara tillgängliga för alla EU-medborgare är ytterligare ett centralt mål som i direktivet om audiovisuella medietjänster eftersträvas genom kravet på att tjänster successivt ska göras tillgängliga för personer med nedsatt syn eller hörsel. Alla medlemsstater har infört regler om detta. Tillämpningen av dessa regler avspeglar dock de olika marknadsvillkor som råder. En del medlemsstater har mycket detaljerade lagstadgade eller självreglerande regler, medan andra medlemsstater bara har mycket allmänt hållna bestämmelser eller begränsar tillgänglighetskravet till de tjänster som tillhandahålls av programföretag som verkar i allmänhetens tjänst.

2.4. Yttrandefrihet: rätten till information (artiklarna 14 och 15)

För att säkerställa allmänhetens rätt till information om evenemang av särskild vikt får medlemsstaterna upprätta en förteckning över de evenemang som de anser vara av särskild vikt för samhället. Förteckningen över evenemang och åtgärderna måste godkännas av kommissionen.

FIFA och UEFA väckte inför tribunalen talan mot de beslut som kommissionen fattat rörande Belgiens och Förenade kungarikets förteckningar över evenemang av särskild vikt. Förteckningarna omfattade hela slutspelet i fotbolls-VM (anordnat av FIFA) och hela slutspelet i fotbolls-EM (anordnat av UEFA).

Tribunalen har erkänt möjligheten att begränsa grundläggande friheter om de motiveras av tvingande skäl av allmänintresse, som i detta fall är allmänhetens rätt till information som en del av yttrande- och informationsfriheten[5].

Tribunalen granskade ingående de grunder som lades fram inför den och erkände giltigheten hos kommissionens beslut om Belgiens och Förenade kungarikets förteckningar över evenemang av särskild vikt i fråga om inkluderingen av hela slutspelet i fotbolls-VM och hela slutspelet i fotbolls-EM.

2.5. Kulturell mångfald: främjande av europeisk och oberoende produktion (artiklarna 13, 16 och 17)

I syfte att främja den kulturella mångfalden måste programföretagen reservera en övervägande del av sin sändningstid för europeiska produktioner. De måste dessutom reservera minst 10 % av sin sändningstid eller programbudget för europeiska produktioner som skapats av oberoende producenter. För beställvideotjänster gäller ett liknande krav. Kommissionen rapporterar regelbundet om fullgörandet av dessa skyldigheter.

Den senaste rapporten[6] visar att den genomsnittliga sändningstiden för europeiska produktioner ökade från 62,6 % under 2007 till 63,2 % under 2008. Under åren 2005–2008 låg den kvar på en stabil och tillfredsställande nivå. Den genomsnittliga andelen oberoende produktioner som sändes i alla europeiska kanaler minskade något under 2008 (34,9 %) jämfört med 2007 (35,3 %). På medellång sikt (2005–2008) har även den övergripande trenden varit en viss minskning för oberoende produktioner. Resultaten vittnar dock om ett tillfredsställande genomförande av artikel 17.

En del medlemsstater har infört strängare eller ytterligare regler i sin nationella lagstiftning genom att kräva en högre andel europeiska produktioner, oberoende produktioner eller produktioner på något av landets officiella språk[7]. Enligt Spaniens lagstiftning är programföretagen t.ex. skyldiga att öronmärka en andel av sina rörelseintäkter till förfinansiering av europeisk biograffilm och tv-film. Det innebär att 60 % av finansieringen är reserverad för produktion på något av de officiella språken i Spanien. Den här skyldigheten har prövats inför Europeiska unionens domstol[8]. Domstolen bekräftade att medlemsstaterna får vidta åtgärder för att skydda och främja ett eller flera av de officiella språken som en del av deras kulturpolitik.

2.6. Kommersiella meddelanden (artiklarna 10, 11 och 19–25)

Andelen reklam- och teleshoppinginslag på tv får inte vara mer än 12 minuter per timme. Tillämpningen av den här bestämmelsen har gett upphov till diskussioner om begreppet reklaminslag. Övervakningen av reklamformer i Spanien visade att särskilda kommersiella format som är tydligt säljfrämjande användes, dvs. sponsringsinslag, mikroinslag, marknadsföringsinslag, säljfrämjande referenser och så kallade morphing spots , som enligt de spanska myndigheterna inte utgjorde reklaminslag och därför inte omfattades av 12-minutersregeln.

Domstolen fann i enlighet med kommissionens ståndpunkt att alla typer av reklam som sänds mellan programmen eller i pauserna är reklaminslag, såvida de inte omfattas av en annan av de reklamformer som uttryckligen behandlas i direktivet om audiovisuella medietjänster eller på grund av sina presentationsformer kräver längre tid än reklaminslag, under förutsättning att en tillämpning av de begränsningar som föreskrivs för reklaminslag skulle innebära att den aktuella reklamformen utan giltigt skäl missgynnades[9]. I linje med syftet med artikel 23 i direktivet, som är att skydda tittaren från alltför omfattande mängd reklam, tillämpade domstolen med andra ord en bred och enhetlig tolkning av begreppet reklaminslag.

Under referensperioden övervakade kommissionen reklamformerna i åtta medlemsstater. I flera medlemsstater överträds regelbundet 12-minutersgränsen för reklaminslag. På grundval av dessa resultat översändes administrativa skrivelser till de berörda medlemsstaterna och diskussionerna pågår fortfarande. Kommissionens avsikt är att fortsätta att övervaka medlemsstaternas efterlevnad av 12-minutersregeln samt att vid behov inleda överträdelseförfaranden.[10]

Genom övervakningen av reklamformer avslöjades även ett antal problem på området för kommersiella meddelanden rörande sponsring, egenreklam och produktplacering. Detta visar att det finns ett behov av att tydliggöra reglerna om de olika formerna av kommersiella meddelanden.

Tillämpningen av de kvalitativa bestämmelserna om reklam har för första gången övervakats separat under referensperioden. Bestämmelserna i fråga gäller alkoholreklam, könsdiskriminering och reklam som riktar sig till minderåriga. Innehållsanalys ansågs vara den lämpligaste metoden[11].

I de övervakade medlemsstaterna utgör alkoholreklamen mellan 0,8 % och 3 % av den sammanlagda reklamverksamheten i audiovisuella medietjänster, baserat på det totala antalet sända reklaminslag under den övervakade perioden. När det gäller tillämpningen av den relevanta bestämmelsen i direktivet om audiovisuella medietjänster har mycket få fall av tydliga överträdelser konstaterats. En betydande andel av reklaminslagen, dvs. mer än 50 %, innehöll dock komponenter som skulle kunna knytas till en del av de kännetecken som förbjuds i direktivet. Med hänsyn till de detaljerade kriterier som anges i direktivet var det dock inte möjligt att fastställa att de utgjorde någon entydig överträdelse.

I samband med tillämpningen av direktivets krav på alkoholreklam har 22 medlemsstater infört aningen strängare regler för alkoholreklam[12] som omfattar kanaler, de produkter som reklamen avser eller speciellt avsatt tid.

I direktivet om audiovisuella medietjänster regleras även reklam som riktar sig till barn. Audiovisuella kommersiella meddelanden får inte orsaka minderåriga fysisk eller moralisk skada. Detta innebär att meddelandena inte får direkt uppmana minderåriga att köpa eller hyra en produkt eller tjänst genom att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet. De får inte direkt uppmuntra minderåriga att övertala sina föräldrar eller någon annan att köpa de varor eller tjänster som ingår i reklamen, utnyttja det speciella förtroende som minderåriga hyser för föräldrar, lärare eller andra personer, eller utan skäl visa minderåriga i farliga situationer.

En innehållsanalys av de 100 mest sända reklaminslagen visade att direktivets bestämmelser om skyddet av minderåriga inom reklamen sällan överträds. Eftersom de relevanta bestämmelserna är formulerade på ett så detaljerat sätt finns det i likhet med alkoholreklamen mycket få överträdelser av direktivet. Det verkar dock som om de reklamtekniker som riktar sig särskilt till minderåriga används ofta i tv-reklam.

I fem medlemsstater är reklam i barnprogram förbjuden. Fyra medlemsstater har delvis förbjudit eller infört andra begränsningar när det gäller reklam i barnprogram under särskilda sändningstider eller för vissa produkter, och sju medlemsstater har förbjudit visningen av sponsringslogotyper i barnprogram[13].

En uppdatering av kommissionens tolkningsmeddelande om vissa aspekter på bestämmelserna om tv-reklam i direktivet Television utan gränser verkar mot bakgrund av ovanstående vara lämplig att göra under 2013[14]. Erfarenheterna från EU:s handlingsplattform för åtgärder för kost, fysisk aktivitet och hälsa, Europeiska forumet för alkohol och hälsa samt det arbete som gjorts när det gäller beteendestyrd reklam kommer att beaktas vid denna uppdatering. Det krävs ytterligare undersökningar för att bedöma den effekt som kommersiella meddelanden har på minderåriga i fråga om exponering och konsumtionsvanor, särskilt när det gäller alkoholhaltiga drycker. Dessutom behöver man undersöka hur effektiva direktivets inskränkningar är när det gäller att uppnå det skydd som eftersträvas, samtidigt som kostnads-nyttoförhållandet hos övervakningsinsatserna bör beaktas. Kommissionen kommer under 2013 att ta initiativ till den forskning som krävs.

En annan fråga på området för kommersiella meddelanden som behandlas i direktivet om audiovisuella medietjänster är diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller trosuppfattning, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Sådan diskriminering är förbjuden. Ytterligare en aspekt på diskriminering är att vissa kategorier av befolkningen systematiskt sammankopplas med vissa roller eller attityder. En analys av könsdiskriminering och könsstereotyper i de 100 mest sända reklaminslagen i åtta medlemsstater visade att stereotypa framställningar av könsroller förekom i 21–36 % av de undersökta inslagen. I en del medlemsstater kopplas dock flera befattningar, yrken eller produkter systematiskt samman med ett visst kön än i andra medlemsstater. Inget av de länder som undersöktes är fritt mot den sortens stereotypa framställningar.

Medlemsstater och aktörer har tagit upp frågan om huruvida gränsöverskridande sändningar av spelreklam hör till de områden som samordnas genom direktivet om audiovisuella medietjänster. Avsikten med artikel 1.1 h i direktivet är att innefatta alla former av audiovisuella kommersiella meddelanden, vilka definieras som ”bilder med eller utan ljud som är utformade för att direkt eller indirekt marknadsföra varor eller tjänster tillhandahållna av en fysisk eller juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet eller främja dennes anseende”. Direktivet är dock inte tillämpligt på speltjänster som sådana.

2.7. Självregleringsinitiativ (artikel 4.7)

En annan viktig faktor i direktivet om audiovisuella medietjänster är hänvisningen till alternativa former av reglering genom själv- eller samregleringsinitiativ, särskilt på området för reklam. Dessa system måste vara allmänt accepterade av de viktigaste aktörerna i de berörda medlemsstaterna och säkra en effektiv tillämpning. Det finns system för själv- eller samreglering i alla medlemsstater utom två, eller så har främjande åtgärder inkluderats direkt i medielagstiftningen[15].

På området för reklam för och marknadsföring av livsmedel till barn har självreglering även främjats på unionsnivå genom EU:s handlingsplattform för åtgärder för kost, fysisk aktivitet och hälsa. Plattformen har fått mer än sammanlagt 300 åtaganden från olika aktörer.[16] Ansvarsfulla kommersiella meddelanden för alkoholhaltiga drycker står dessutom för 25 % av de över 200 åtaganden som har gjorts av medlemmar i Europeiska forumet för alkohol och hälsa. Självregleringen på området för marknadsföring av och reklam för alkoholhaltiga drycker har alltså blivit mycket bättre när det gäller de medietjänster och medlemsstater som omfattas. Det kommer att behövas ytterligare arbete för att fastställa hur dessa initiativ bidrar till att uppnå den skyddsnivå som krävs och huruvida gemensamma definitioner måste införas för att göra initiativen mer effektiva. Enligt slutsatserna i en utvärdering av EU:s handlingsplattform för åtgärder för kost, fysisk aktivitet och hälsa[17] har aktörernas initiativ på området för marknadsföring och reklam visat goda framsteg, men deras effekter är inte så starka som de skulle kunna vara. Kommissionen kommer inom ramen för dessa plattformar att stödja arbetet med att ta fram strängare regler för reklam och marknadsföring samt mer enhetliga riktmärken för näringsinnehåll i företagen. Medlemsstaterna fyller en viktig funktion när det gäller att skapa ramar för industriledd självreglering, särskilt beträffande en effektiv och resursstark förvaltning av normer samt hanteringen av klagomål.

På det mer specifika området för audiovisuella kommersiella meddelanden i barnprogram som rör mat eller dryck med mycket socker, fett eller salt måste medlemsstaterna uppmuntra leverantörerna av audiovisuella medietjänster att utarbeta uppförandekoder för olämpliga kommersiella meddelanden i den typen av program.

3. DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN OCH UTVIDGNINGEN AV MARKNADEN FÖR AUDIOVISUELLA MEDIETJÄNSTER PÅ SENARE TID I EUROPA

Uppkomsten av Internetansluten tv eller hybrid-tv som integrerar Internet och web 2.0-tjänster i moderna tv-mottagare markerar en ny fas i konvergensen mellan Internet och tv. Det finns leverantörer som erbjuder ett begränsat antal tillämpningar utan egentlig tillgång till Internet, medan andra erbjuder öppen tillgång till audiovisuellt innehåll på Internet.

I USA finns det flera operatörer som är på väg att lansera sina tjänster i EU och uppkomsten av dessa nya plattformar kommer utan tvivel att öka konkurrenstrycket på skapandet, finansieringen och försäljningen av EU-produktioner.

Internetanslutna tv-tjänster finns för närvarande i Tyskland och Italien, och kommer snart att introduceras i Frankrike och Förenade kungariket. Användningen av Internetansluten tv är fortfarande begränsad. Även om många av de tv-apparater som idag säljs går att ansluta till Internet är det bara 20–30 % av dem som verkligen är anslutna. Eftersom allt fler medborgare får tillgång till högre Internethaltigheter och mängden anslutna utrustningar och tillgängligt innehåll ökar kan man förvänta sig att användningen av Internetansluten tv kommer att öka relativt snabbt under de närmaste åren.

Förutom traditionella tv-sändningar ger Internetanslutna utrustningar som t.ex. pekplattor, datormobiler och spelkonsoler konsumenterna tillgång till beställvideotjänster genom s.k. appar och catch up-tjänster för tv från programföretagens egna hybridsändningar eller bredbandsplattformar. Antalet aktiva Internetanslutna utrustningar i hemmen, inbegripet Internetanslutna tv-apparater, spelkonsoler, programoberoende digital-tv-boxar, Blu-ray-skivspelare och digital-tv-boxar för betal-tv, beräknades i slutet av 2011 uppgå till 47 miljoner[18].

Övergången till Internetansluten tv öppnar möjligheter och för med sig utmaningar som är omfattande. Det handlar om att uppnå lika konkurrensvillkor, standardiseringsfrågor, tillgång till grundläggande plattformar, byteskostnader och teknisk inlåsning, kontroll över reklam och innehåll, inverkan på effektiviteten hos åtgärder för att främja europeiska produktioner, frågor som rör immateriell äganderätt[19], skyddet av minderåriga, dataskydd och mediekompetens hos sårbara grupper.

Denna tekniska utveckling kan leda till att gränserna mellan sändningar och så kallade over-the-top-leveranser av audiovisuellt innehåll flyter ihop. Den rättsliga ram som fastställs i direktivet om audiovisuella medietjänster måste prövas mot de mönster för tittande och leverans som utvecklas. Det finns ett behov av att upprätthålla en jämn skyddsnivå i olika miljöer för audiovisuella medier samtidigt som dessa miljöers respektive särdrag ska tas i beaktande. Nya studier pekar på att konsumenter lider väsentlig skada när de använder digitalt innehåll, inklusive audiovisuella medier, särskilt på grund av problem med att få tillgång till innehållet, information som är otydlig eller saknas, samt innehåll av låg kvalitet[20]. Tittare har dessutom höga förväntningar på innehållsreglering av tv-sändningar samt anknytande beställvideo- och catch up-tjänster.[21] För beställeveranser ger direktivet redan samma höga skyddsnivåer på ett flertal områden, bl.a. i fråga om identifiering av tjänsteleverantörer, ett totalförbud mot uppammande av hat och kvalitativa standarder för audiovisuella kommersiella meddelanden.

En viktig faktor framöver är nivån på mediekompetens. Mediekompetens handlar om förmågan att få tillgång till media, att förstå och kritiskt utvärdera olika aspekter av media och medieinnehåll samt att skapa kommunikationer i en rad olika sammanhang. Enligt en övervakning utförd för kommissionens räkning under referensperioden[22] har 28 % av EU:s befolkning en grundläggande nivå av kritisk förståelse, 41 % en medelhög nivå och 31 % en avancerad nivå.

En stor del av befolkningen (75–80 %) verkar ha en ganska kritisk inställning till audiovisuella medietjänster och vara medveten om att området är reglerat. Det finns dock delar av befolkningen (personer utan tillgång till Internet, ungdomar och låginkomsttagare) där nivån på mediekompetensen och medvetenheten om den reglering som finns är mycket lägre. När det gäller yngre åldersgrupper och deras uppfattningar om reklam drar man i undersökningen slutsatsen att ålder är en faktor som spelar roll vid identifieringen av reklam, men det är inte den enda faktorn. Reklamkompetens hjälper yngre människor att känna igen avsikten att sälja, men att identifiera mer subtila tekniker är mer komplicerat och de flesta barn har i allmänhet inte den förmågan.

Mot denna bakgrund måste den tekniska utvecklingen följas noggrant. Preliminära diskussioner har redan ägt rum med arbetsgruppen för EU:s tillsynsmyndigheter på området för audiovisuella medietjänster och kontaktkommittén. En diskussion med aktörerna skulle bidra till att utforma en unionspolitik där möjligheterna för medborgarna och för Europas audiovisuella sektor maximeras samtidigt som man skapar förutsättningar för att ta itu med de politiska utmaningar som Internetansluten tv för med sig.

Kommissionen kommer att fördjupa sin analys under de närmaste månaderna och inleda ett bredare samrådsförfarande med sikte på ett policydokument om Internetansluten tv.

4. SLUTSATSER

Sammantaget är EU:s rättsliga ram för audiovisuella medietjänster väl avvägd och den har varit till god nytta för både medborgare och företag.

Det finns dock en del punkter som kräver ytterligare uppmärksamhet, särskilt på området för kommersiella meddelanden. Flera av frågorna på det området bör övervakas vidare och utvärderas för att öka reglernas effektivitet med hänsyn till deras mål, särskilt när det gäller skyddet av minderåriga i olika miljöer för audiovisuella medier. Den planerade uppdateringen av tolkningsmeddelandet om vissa aspekter på bestämmelserna om tv-reklam i direktivet Television utan gränser kommer att klargöra vissa frågor på det här området.

Fler insatser krävs för att skapa mer omfattande åtgärder, stöd och bästa praxis för uppförandekoder när det gäller olämpliga kommersiella meddelanden om mat med mycket fett, salt eller socker som riktar sig till barn. Det måste göras ytterligare utvärderingar av hur verkningsfulla de här uppförandekoderna är.

Det är möjligt att den tekniska utveckling som kan förutses kommer att leda till att gränserna mellan sändningar och over-the-top-leveranser av audiovisuellt innehåll flyter ihop. Det befintliga regelverk som fastställs i direktivet om audiovisuella medietjänster kan behöva prövas mot de mönster för tittande och leverans som utvecklas, med hänsyn till relevanta politiska mål som t.ex. konsumentskyddet och nivån på mediekompetensen.

Eftersom det inte är helt tydligt än hur marknaden och regelverket kommer att påverkas bör en fullständig utvärdering av situationen i dag och i framtiden göras. Kommissionen har inlett en öppen diskussion med de berörda aktörerna om over-the-top-leveranser av audiovisuellt innehåll och kommer att fördjupa den här analysen under de närmaste månaderna med sikte på ett policydokument om Internetansluten tv.

[1] Utvecklingen under 2011 redovisas i tillämpliga fall.

[2] Lång- eller kortfilmer, tv på beställning utifrån en programkatalog, animerad film, dokumentärer, utbildning, musik och arkiv.

[3] Europeiska audiovisuella observationsorganet.

[4] http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=SPEECH/11/6&format=HTML&aged=0&language=EN&guiLanguage=en .

[5] Domar av den 17 februari 2011 i målen T-385/07, T-55/08 och T-68/08, FIFA och UEFA mot kommissionen, REU 2011, s. 00000.

[6] KOM(2010) 450 slutlig.

[7] Se kontaktkommitténs dokument http://ec.europa.eu/comm/avpolicy/reg/tvwf/contact_comm/index_en.htm.

[8] Dom av den 5 mars 2009 i mål C-222/07, UTECA mot Tribunal Supremo, REG 2009, s. I-01407.

[9] Dom av den 24 november 2011 i mål C-281/09, kommissionen mot Spanien, REU 2011, s. 00000.

[10] För resultaten av tidigare övervakningsverksamhet se de tillämpningsrapporter som är tillgängliga på följande webbplats: http://ec.europa.eu/avpolicy/reg/tvwf/implementation/reports/index_en.htm. Till slutet av 2012 kommer alla medlemsstater att ha omfattats av denna övervakning.

[11] Innehållsanalys är en forskningsteknik som används för att objektivt, systematiskt och kvantitativt beskriva det uttryckliga innehållet i meddelanden. Mer detaljerad information finns i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar.

[12] Se kontaktkommitténs dokumenthttp://ec.europa.eu/comm/avpolicy/reg/tvwf/contact_comm/index_en.htm.

[13] Se kontaktkommitténs dokument http://ec.europa.eu/comm/avpolicy/reg/tvwf/contact_comm/index_en.htm.

[14] EUT C 102, 28.4.2004, s. 2, se bilagan.

[15] Se kontaktkommitténs dokumenthttp://ec.europa.eu/comm/avpolicy/reg/tvwf/contact_comm/index_en.htm.

[16] http://ec.europa.eu/health/nutrition_physical_activity/platform/platform_db_en.htm

[17] http://ec.europa.eu/health/nutrition_physical_activity/docs/evaluation_frep_en.pdf

[18] IHS Source Digest.

[19] Se även grönboken om distribution av audiovisuella verk i Europeiska unionen: möjligheter och utmaningar med en digital inre marknad, KOM(2011) 427 slutlig.

[20] Europe Economics: Digital Content Services for Consumers: Assessment of Problems Experienced by Consumers (2011):

http://ec.europa.eu/justice/consumer-marketing/files/empirical_report_final_-_2011-06-15.pdf;

För detaljerade undersökningsresultat se

http://ec.europa.eu/justice/consumer-marketing/files/empirical_report_final_appendix_9_2011-06-15.pdf

[21] Ipsos MORI, Protecting Audiences in a Converged World , januari 2012.

[22] Danish Technological Institute och European Association for Viewers’ Interests, Testing and Refining Criteria to assess Media Literacy levels in Europe , april 2011.