52011DC0556

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

om tillämpningen av rådets rekommendation av den 24 september 1998 i fråga om skyddet av minderåriga och människans värdighet och av Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 20 december 2006 om skyddet av minderåriga och människans värdighet och om rätten till genmäle med avseende på konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och nätverksbaserade informationstjänster -ATT SKYDDA BARN I DEN DIGITALA VÄRLDEN-

Inledning

Syftet med 1998 och 2006 års rekommendationer om skydd av minderåriga[1] var att uppmärksamma medlemsstaterna och industrin på de nya utmaningarna för skyddet av minderåriga inom elektroniska medier, och särskilt utmaningarna i samband med användningen och den allt större betydelsen av nätverksbaserade tjänster. Eftersom lagstiftningen inte alltid kan hålla jämna steg med denna utveckling uppmanades medlemsstaterna och industrin att främja och utveckla lämpliga ramvillkor genom andra åtgärder än rent juridiska, som exempelvis samarbete med aktörerna och sam- eller självreglering[2].

Under tiden har konsumenternas och särskilt minderårigas medieanvändning förändrats dramatiskt och allt snabbare. Minderårigas medieanvändning ökar alltmer genom mobila enheter, däribland (nätverksbaserade) videospel, och beställtjänsterna på internet blir allt fler. Det nya fenomenet med sociala medier har sedan den senaste rekommendationen vuxit enormt, både med avseende på enskilda användares användning och ur ett samhällsperspektiv. Fler förändringar som vi kanske inte ens kan föreställa oss nu kommer sannolikt att ske.

Denna nya utveckling medför många möjligheter för minderåriga, men även vissa utmaningar beträffande deras skydd, med tanke på att föräldrar ofta har svårt att ta sitt ansvar i sammanhanget med nya tekniska produkter och tjänster, eftersom de vanligtvis har sämre kunskaper om dessa än barnen. Vi måste därför fråga oss om den aktuella politiken fortfarande är lämplig och tillräcklig för att garantera en hög skyddsnivå för minderåriga inom hela EU.

För att bättre kunna bedöma vilka åtgärder som redan vidtagits och vilka ytterligare åtgärder som kan bli nödvändiga görs i denna rapport en analys av genomförandet och effektiviteten av åtgärderna i 1998 och 2006 års rekommendationer i medlemsstaterna, i enlighet med punkt 6 i 2006 års rekommendation.

Denna rapport har utarbetats mot bakgrund av information som medlemsstaterna lämnat i ett frågeformulär. Rapporten kompletterar ett flertal åtgärder i den digitala agendan för Europa[3].

Mer detaljerad information om svaren och specifika exempel på vilka åtgärder som vidtagits ges i det åtföljande arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar.

RESULTAT

Att hantera olagligt eller skadligt innehåll

Innehålls- och tjänsteleverantörerna gör allt större insatser för att hantera diskriminerande och annat olagligt eller skadligt innehåll, framför allt genom egna åtaganden/uppförandekoder , som har antagits i 24 medlemsstater.[4] När det gäller innehåll på internet föreslås inom ramen för vissa av dessa initiativ att webbplatser kan visa att de följer en uppförandekod genom lämplig märkning.

Dessutom görs insatser i medlemsstaterna för att öka och underlätta tillgången till lämpligt kvalitetsinnehåll för minderåriga , exempelvis genom särskilda webbplatser för barn och särskilda sökmotorer.[5]

Trots att medlemsstaterna är eniga om att det är positivt att medlemsstaterna främjar självregleringsåtgärder (uppförandekoder), kvarstår ändå oron över att medlemsstaternas skydd av minderåriga på detta område fortfarande i hög grad skiljer sig åt. För att garantera effektiviteten hos de befintliga åtgärderna för att hantera olagligt eller skadligt innehåll bör dessa åtgärder i framtiden kontinuerligt övervakas. Innehållsleverantörerna håller till exempel på att inrätta rapporteringspunkter med välfungerande stödavdelningar för denna typ av innehåll som kan användas av barn och föräldrar, men samtliga dessa initiativ skiljer sig från varandra och saknar skalekonomier, vilket gör dem mindre effektiva. |

Hjälplinjer

Den digitala agendan för Europa innehåller ett krav på att medlemsstaterna fullt ut ska införa hjälplinjer för rapportering av stötande eller skadligt onlineinnehåll senast 2013.

Hjälplinjer har införts och används i stor utsträckning i medlemsstaterna och i Norge. Samfinansieringen av hjälplinjer genom Europeiska kommissionens program för ett säkrare internet förblir en viktig stödmekanism.

Vissa av medlemsstaterna nämnde i sina svar även INHOPE (Association of Internet Hotline Providers in Europe)[6], som grundades 1999 inom ramen för EU:s tidigare handlingsplan för ett säkrare internet och som nu finansieras genom programmet för ett säkrare internet. Sammanslutningen, som även omfattar länder utanför Europa [7] , syftar till att öka samarbetet på detta område. INHOPE-medlemmarnas hjälplinjer ska följa INHOPE:s uppförandekod. INHOPE samlar hjälplinjer i 24 medlemsstater.[8]

Ett antal hjälplinjer omfattas av så kallade ” förfaranden för anmälan och avlägsnande av olagligt material ”[9], genom vilka internetleverantörerna åtar sig att omedelbart avlägsna olagligt innehåll som allmänheten har rapporterat via hjälplinjen. 19 medlemsstater[10] rapporterar att förfaranden för anmälan och avlägsnande av olagligt material har utarbetats och tillämpas.

Det finns dock avsevärda skillnader i hur hjälplinjerna fungerar och framför allt mellan förfarandena för anmälan och avlägsnande, bland annat när det gäller att besluta om ett visst innehåll är olagligt, översyn av sådana beslut, spårande av innehållets källa och av webbvärdar och framför allt anmälan till de behöriga myndigheterna.[11] Även om övervakning av hjälplinjer[12] inte togs upp i frågeformuläret hänvisade Bulgarien och Slovenien till denna fråga.

Att så många nätverk med hjälplinjer har inrättats är uppmuntrande, men otillräckligt. För att göra hjälplinjerna mer effektiva och öka samstämmigheten mellan medlemsstaterna (exempelvis genom bästa praxis i fråga om samarbetet med de brottsbekämpande myndigheterna), bör man diskutera hur man kan öka kunskapen om hjälplinjerna och göra dem mer lättillgängliga för internetanvändare, däribland barn, och hur man kan förbättra deras funktionssätt samt utveckla synergier med andra berörda tjänster (exempelvis hjälplinjer och informationscenter, 116 000-/116 111-nummer). Hjälplinjerna bör dessutom övervakas noggrannare. |

Internetleverantörer

Internetleverantörerna blir generellt sett mer delaktiga i skyddet av minderåriga, trots deras begränsade ansvar i enlighet med e-handelsdirektivet[13]. Begränsningen av deras ansvar avser deras rättsliga skyldigheter i fråga om olagligt innehåll, men framför allt gemensamma frivilliga åtaganden och tillämpningen av uppförandekoder.

Sammanslutningarna av internetleverantörer har dock i regel inget specifikt uppdrag när det gäller skydd av minderåriga. Därför är det i allmänhet endast frivilligt för medlemmarna i dessa sammanslutningar[14] att underteckna och följa uppförandekoder för skydd av minderåriga.

Dessutom rapporterade endast åtta medlemsstater[15] samt Norge att konsumenterna eller de offentliga myndigheterna deltagit i utarbetandet av uppförandekoder under översynsperioden. Endast sex medlemsstater[16] rapporterade att utvärderingssystem hade införts för att bedöma kodernas effektivitet.

Sammantaget anser endast elva medlemsstater[17] samt Norge att självregleringssystemet och internetleverantörernas uppförandekoder är väl anpassade till den nya digitala miljön.

Internetleverantörerna uppmuntras att delta ännu mer aktivt i skyddet av minderåriga. Uppförandekoderna bör följas i högre utsträckning och övervakas noggrannare. Sammanslutningarna av internetleverantörer uppmuntras att införliva skyddet av minderåriga i sitt uppdrag, vilket även omfattar deras medlemmar. Dessutom skulle ett större deltagande av konsumenterna och myndigheterna i utarbetandet av uppförandekoder bidra till att göra självregleringen bättre anpassad till den snabbt föränderliga digitala världen. |

Sociala medier

Sociala medier erbjuder minderåriga enorma möjligheter. Även om sociala medier inte har slagit igenom förrän relativt nyligen har de redan helt förändrat minderårigas sätt att interagera och kommunicera med varandra.

Sociala medier kan dock även medföra stora risker som kan sammanfattas i kategorierna ”olagligt innehåll”, ”innehåll som är olämpligt för vissa ålderskategorier”, ”otillbörliga kontakter” och ”otillbörligt beteende”.[18] Ett effektivt sätt att bekämpa dessa risker är att anta riktlinjer för leverantörer av sociala nätverkssajter och/eller deras användare.

Endast tio medlemsstater[19] angav att de antagit sådana riktlinjer, och ännu färre rapporterade att utvärderingssystem hade införts för att bedöma riktlinjernas effektivitet[20]. Följaktligen är tillämpningen av icke-bindande regler för närvarande tämligen bristfällig. Detta tomrum skulle delvis kunna fyllas av ”Principer för säkrare sociala nätverk i EU” [21], som 21 sociala nätverk har åtagit sig att följa.

Med tanke på den enorma utvecklingen av sociala medier brister operatörernas kontrollsystem när det gäller att täcka alla potentiella risker på ett effektivt och konsekvent sätt. Aktörerna uppmuntras att delta aktivt, särskilt genom fler informationskampanjer om riskerna och om hur de kan mildras och genom en mer utbredd tillämpning av riktlinjer, samt övervakning av dessa. Dessutom blir det allt vanligare med rapporteringspunkter med en välfungerande stödavdelningsinfrastruktur för sociala medier för att hjälpa barn att hantera gromning, mobbning på internet och liknande frågor, men lösningarna skiljer sig åt från fall till fall. Vidare är användningen av ”förvalda inställningar för skydd av den personliga integriteten” för barn som går med i sociala nätverkssajter begränsad. |

Problematiskt innehåll på internet från andra medlemsstater/från länder utanför EU

De flesta medlemsstater anser att andelen skadligt innehåll med ursprung på deras eget territorium är mycket låg, att andelen skadligt innehåll från andra EU-medlemsstater är avsevärt högre och att andelen skadligt innehåll från länder utanför EU är högst.[22] När det gäller möjliga förbättringar anser vissa medlemsstater att det vore lättare att åstadkomma ett mer harmoniserat skydd på EU-nivå, vilket de skulle välkomna, än på internationell nivå.[23] Den allmänna uppfattningen är trots det att tredjeländer bör uppmuntras att vidta nationella åtgärder, och en stor majoritet av medlemsstaterna samt Norge anser att fler avtal med tredjeländer [24] bör ingås.

Ett fördjupat samarbete och ett harmoniserat skydd i fråga om problematiskt innehåll på internet tycks vara önskvärt. Även om detta innehåll främst kommer från länder utanför EU anser vissa medlemsstater att en sådan strategi vore mer realistisk inom EU än med deltagande av tredjeländer. |

Mediekompetens och informationskampanjer

Alla medlemsstater har åtagit sig att främja mediekompetens och att öka kunskaperna om riskerna med nätverksbaserade medier och om befintliga skyddsverktyg som effektiva förebyggande instrument.

Medlemsstaterna har framför allt antagit allt fler relevanta initiativ i form av offentlig-privata partnerskap. Enligt medlemsstaterna har Europeiska kommissionens program för ett säkrare internet och projektet EU Kids Online visat sig utgöra värdefulla ramar på dessa områden[25].

Mediekompetens och informationskampanjer är delvis integrerade i den formella utbildningen, och vissa insatser görs också för att öka föräldrars och lärares kunskaper på området. En utvärdering som gjordes av kommissionen 2009 visade dock att även om denna fråga har införlivats i den nationella läroplanen i 23 EU-länder är själva den praktiska undervisningen i detta ämne fragmenterad och inkonsekvent[26].

Samtidigt som ett bättre införlivande av mediekompetens och informationskampanjer i skolundervisningen är positivt, är det fortfarande en stor utmaning att nå fram till alla barn och föräldrar och att öka konsekvensen mellan de olika skolorna och medlemsstaterna. |

Begränsad tillgång till innehåll

Att begränsa minderårigas tillgång till innehåll som är lämpligt för deras ålder förutsätter två saker: å ena sidan en ålders- och innehållsklassificering och å andra sidan att denna klassificering följs. Det senare är främst föräldrarnas ansvar, men tekniska system för bland annat filtrering, ålderskontroll och föräldrakontroll är ett uppskattat stöd.

Ålders- och innehållsklassificering

Tolv medlemsstater[27] anser att de befintliga systemen för ålders- och innehållsklassificering för audiovisuellt innehåll är tillräckliga och effektiva , medan tretton medlemsstater[28] samt Norge anser att de borde förbättras .

Sexton medlemsstater[29] och Norge svarade att de tillämpar olika ålders- och innehållsklassificeringar för olika typer av medier. Tio medlemsstater[30] och Norge anser att detta är ett problem. Åtta medlemsstater[31] och Norge påpekar att åtgärder eller initiativ övervägs för att öka konsekvensen på detta område.

Sammanlagt anser femton medlemsstater[32] och Norge att klassificeringssystem som omfattar flera medier och/eller EU-omfattande klassificeringssystem för medieinnehåll är användbara och genomförbara . Detta bestrids av nio medlemsstater[33] med hänvisning till kulturskillnader.

Detta är ett område som är oerhört fragmenterat, eftersom uppfattningen om vad som är nödvändigt och användbart skiljer sig avsevärt åt mellan och i medlemsstaterna. |

Tekniska system (filtrering, ålderskontrollsystem, föräldrakontrollsystem etc.)

Medlemsstaterna tycks på det stora hela vara eniga om att enbart tekniska åtgärder inte kan skydda minderåriga från skadligt innehåll och endast bör vara ett inslag i en rad åtgärder.

När det gäller tekniska åtgärder som syftar till att undvika skadligt innehåll genom att garantera respekten för de relevanta gränserna och klassificeringarna, är medlemsstaterna splittrade när det gäller sådana åtgärders användbarhet, lämplighet (med avseende på rätten till information och möjligt missbruk av censur), tekniska genomförbarhet och tillförlitlighet .[34] Dessutom är medlemsstaterna eniga om behovet av öppenhet beträffande uppförandet av visst innehåll på en svart lista och möjligheten att avlägsna detta innehåll.

20 medlemsstater[35] rapporterade att industrin eller de offentliga myndigheterna hade vidtagit åtgärder för att utarbeta ett filtrerings- och åldersklassificeringssystem för internet. 24 medlemsstater[36] och Norge rapporterar att verktyg för föräldrakontroll används . Dessa verktyg är kostnadsfria i femton medlemsstater och avgiftsbelagda i fyra medlemsstater.[37]

Dessutom görs allt större insatser för att informera kunderna om de tillgängliga filtrerings- och åldersklassificeringssystemen och om programvara för ålderskontroll , vilket krävs i sexton medlemsstater[38], genom lagstiftning eller inom ramen för de relevanta uppförandekoderna för internetleverantörer eller mobiloperatörer.

Medan de flesta medlemsstater anser att deras ålders- och innehållsklassificeringssystem skulle kunna förbättras, är de inte eniga om användbarheten eller genomförbarheten av klassificeringssystem som omfattar flera medier eller EU-omfattande klassificeringssystem för medieinnehåll. Mot bakgrund av den alltmer gränsöverskridande karaktären hos innehåll på internet bör man dock grundligare undersöka hur dessa system kan göras mer enhetliga. Internetanslutna enheter med föräldrakontrollverktyg blir allt vanligare, men användningen av lämpligt innehåll regleras genom lösningar från fall till fall som skiljer sig avsevärt åt mellan och i medlemsstaterna. Det vore därför lämpligt med innovativa ålders- och innehållsklassificeringssystem som skulle kunna användas i större utsträckning inom IKT-sektorn (av tillverkare, värd- och innehållsleverantörer etc.), samtidigt som den nödvändiga flexibiliteten bevaras för att lokala tolkningar av begreppet ”lämplighet” ska kunna göras och samtidigt som de etablerade synsätten på de olika internetaktörernas ansvar vägs in. |

Audiovisuella medietjänster

När det gäller system för sam-/självreglering för att skydda minderåriga från skadligt innehåll släpar audiovisuella beställmedietjänster (för vilka sådana system har införts i åtta medlemsstater, varav sju har antagit en uppförandekod) efter tv - program , för vilka sådana system har införts i fjorton medlemsstater, varav elva har antagit en uppförandekod.[39]

De vanligaste metoderna för att uppmärksamma föräldrar på förekomsten av skadligt innehåll och på nödvändigheten att begränsa tillgången till innehållet är meddelanden på skärmen och/eller ljudvarningar precis innan eventuellt skadligt innehåll visas. Detta gäller för såväl tv-program som för audiovisuella beställmedietjänster.

De flesta medlemsstater anser att sådana signaler är användbara, och i vissa medlemsstater är sådana signaler obligatoriska enligt lag eller föreskrivs i uppförandekoder. Tekniska filtreringsfunktioner eller programvara används i mindre utsträckning, däribland spärrsystem och PIN-koder. Åldersklassificering och begränsning av sändningstiden för audiovisuella beställmedietjänster tillämpas endast i ett begränsat antal medlemsstater.[40]

Beträffande tillförlitligheten hos märknings- och varningssystem betonade vissa medlemsstater vikten av föräldraansvar och att sådana system endast fungerar när föräldrarna ser till att de blir effektiva genom att kontrollera vad deras barn tittar på.

Mångfalden av åtgärder på detta område återspeglar distinktionerna i direktivet om audiovisuella medietjänster, men även svårigheten att enas om politiska lösningar för denna utmaning. De allmänt tillgängliga tekniska åtgärderna för att begränsa barns tillgång till innehåll på internet, som exempelvis verktyg för föräldrakontroll för åldersklassificerat och märkt innehåll, är mycket olikartade. Lösningarna för linjära sändningar/tv-sändningar (exempelvis sändningstid) är ofta illa anpassade till internet och andra audiovisuella beställmedietjänster. |

Videospel

Sammanlagt sjutton medlemsstater och Norge anser att deras åldersklassificeringssystem fungerar på ett tillfredsställande sätt.[41] Med undantag för Tyskland använder sig medlemsstaterna av PEGI (Pan-European Games Information System)[42] och PEGI Online [43].

Beträffande onlinespel anses PEGI Online i princip vara en bra lösning, men ett antal medlemsstater oroar sig över industrins fortsatt begränsade deltagande i detta system.

Utvärderingssystem för att bedöma de möjliga gynnsamma eller negativa effekterna av videospel på minderårigas utveckling eller hälsa har endast införts i fem medlemsstater[44] samt i Norge.

När det gäller eventuella ytterligare åtgärder för att skydda minderåriga från skadliga videospel hänvisar medlemsstaterna främst till mediekompetens och informationskampanjer , framför allt för att bättre varna för riskerna med videospel och för att främja de befintliga skyddsverktygen. Sådana åtgärder har dock endast införts i skolundervisningen i åtta medlemsstater och i Norge.

Medlemsstaterna bekräftar i sina svar också behovet av fler åtgärder i fråga om försäljning av videospel i butiker för att hantera försäljningen av videospel till ”underåriga” personer. Informationskampanjer på detta område har endast genomförts i sex medlemsstater och i Norge[45], och relevanta uppförandekoder har endast antagits av återförsäljarna i fyra medlemsstater[46].

Samtidigt som åldersklassificeringssystemen (främst PEGI) fungerar bra i merparten av medlemsstaterna, kvarstår utmaningar i form av systemens begränsade tillämpning på onlinespel och inom detaljhandelsförsäljningen av spel till ”underåriga” personer. Dessutom skulle fler informationskampanjer (exempelvis mediekompetens i skolor) ha användbara förebyggande effekter. |

Rätten till genmäle i nätverksbaserade medier

Sexton medlemsstater[47] har infört en rätt till genmäle som omfattar tidningar/tidskrifter på internet. I tretton medlemsstater[48] omfattar denna rätt internetbaserade nyhetstjänster, i sjutton medlemsstater[49] omfattar rätten till genmäle tv-tjänster på internet, i femton medlemsstater[50] omfattar den radiotjänster på internet och i nio medlemsstater[51] andra nätverksbaserade tjänster.

Mot bakgrund av en utvärdering av fakta[52] anser ungefär lika många medlemsstater att skyddsnivån för nätverksbaserade medier och effektiviteten hos de respektive befintliga systemen är tillräcklig och effektiv som de som anser att dessa är otillfredsställande.

Införandet av en rätt till genmäle som omfattar nätverksbaserade medier i medlemsstaterna är inkonsekvent och skiljer sig åt för de olika typerna av nätverksbaserade medier. Det finns dessutom utrymme för förbättring av de befintliga systemens effektivitet. |

Slutsatser

Undersökningen i medlemsstaterna om de olika dimensionerna i 1998 och 2006 års rekommendationer visar som ett positivt generellt resultat att alla medlemsstater är medvetna om utmaningarna i fråga om skydd av minderåriga på internet och gör allt fler insatser för att hantera dem. Olika politiska åtgärder, med ett stort inslag av självreglering, verkar vara den bästa lösningen för att på ett så flexibelt och lämpligt sätt som möjligt hantera samstämmigheten mellan olika plattformar (tv, pc, smarttelefoner, konsoler etc.) och audiovisuellt innehåll.

Av den detaljerade bedömningen av medlemsstaternas politiska åtgärder framgår dock att åtgärderna inom EU på detta område är mycket skiftande, och i ett antal fall olikartade. Detta gäller särskilt hanteringen av olagligt och skadligt innehåll, åtgärderna för att göra sociala medier säkrare och harmoniseringen av systemen för innehållsklassificering.

Reglerings- eller självregleringsåtgärderna saknar också ofta ambitioner och är oförenliga med liknande åtgärder som införts i andra medlemsstater, eller tillämpas helt enkelt inte effektivt i praktiken. Ett lappverk av åtgärder inom EU leder oundvikligen till en fragmentering av den inre marknaden och skapar förvirring hos föräldrar och lärare som försöker fastställa vad man bör göra och inte göra för att skydda och stödja barn på internet.

Denna rapport och medlemsstaternas detaljerade svar inom ramen för undersökningen[53] visar att framtida åtgärder på EU-nivå skulle kunna utgå från bästa praxis i medlemsstaterna och att de kan leda till stordriftsfördelar inom IKT-sektorn som kommer att hjälpa barn att på ett säkert sätt dra nytta av en digital värld i ständig utveckling.

[1] 1998 : Rådets rekommendation av den 24 september 1998 om utvecklingen av konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster genom främjande av nationella system för att uppnå en jämförbar och effektiv skyddsnivå för minderåriga och för den mänskliga värdigheten (98/560/EG, EGT L 270, 7.10.1998, s. 48 ( http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:31998H0560:SV:NOT)).2006: Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 20 december 2006 om skyddet av minderåriga och människans värdighet och om rätten till genmäle med avseende på konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och nätverksbaserade informationstjänster (2006/952/EG, EUT L 378, 27.12.2006, s. 72 ( http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:32006H0952:SV:NOT)).

[2] Alla sam- eller självregleringsåtgärder bör samtidigt vidtas i enlighet med konkurrenslagstiftningen.

[3] KOM(2010 ) 245 slutlig/2: Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – En digital agenda för Europa (den 26 augusti 2010 – korrigerad version) ( http://ec.europa.eu/information_society/digital-agenda/index_en.htm).

[4] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, sidan 7 och fotnot 27.

[5] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, sidorna 7 och 8 och fotnoterna 31 och 32.

[6] http://www.inhope.org/gns/home.aspx

[7] INHOPE omfattar hjälplinjer i 35 länder världen över.

[8] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 35.

[9] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, sidorna 8 och 9. För internetleverantörernas begränsade ansvarsskyldighet och ansvar i enlighet med e-handelsdirektivet, se fotnot 13 i denna rapport.

[10] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 39.

[11] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, sidan 9.

[12] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, sidan 9.

[13] I enlighet med e-handelsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”direktivet om elektronisk handel”) ( EGT L 178, 17.7.2000, s. 1) ( http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:32000L0031:sv:NOT), har internetleverantörerna ingen allmän skyldighet att övervaka den information de överför eller lagrar, och inte heller någon allmän skyldighet att aktivt efterforska fakta eller omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet (artikel 15.1). Internetleverantörerna har ett begränsat ansvar för den överförda informationen (artikel 12.1), för den automatiska, mellanliggande och tillfälliga lagringen av informationen (artikel 13.1) och för information som lagrats på begäran av en tjänstemottagare av tjänsten (artikel 14.1).

[14] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 46.

[15] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 48.

[16] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 49.

[17] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 50.

[18] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 52.

[19] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 58.

[20] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, sidan 12.

[21] http://ec.europa.eu/information_society/activities/social_networking/docs/sn_principles.pdf.

[22] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 60.

[23] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, sidan 13.

[24] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, sidan 13 och fotnot 63. Beträffande hantering av spridning på internet av material med sexuellt utnyttjande av barn är programmet för ett säkrare internet inriktat på internationellt samarbete och EU-samarbete, framför allt genom att stödja INHOPE-nätet med hjälplinjer.

[25] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, sidan 14.

[26] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 65.

[27] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 81.

[28] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 82.

[29] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 83.

[30] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 85.

[31] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 86.

[32] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 87.

[33] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 88.

[34] Programmet för ett säkrare internet har beställt en jämförande studie om effektiviteten hos de tillgängliga filtreringslösningarna i Europa. De första resultaten publicerades i januari 2011. http://ec.europa.eu/information_society/activities/sip/projects/filter_label/sip_bench2/index_en.htm

[35] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, sidan 16.

[36] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 77.

[37] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, sidan 16 och fotnot 78.

[38] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 76.

[39] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, sidorna 20–22 och fotnoterna 93, 94, 99 och 100.

[40] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, sidorna 20–22.

[41] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 107.

[42] http://www.pegi.info/en/

[43] http://www.pegionline.eu/en/

[44] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 118.

[45] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, sidorna 24–25 och fotnot 119.

[46] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 120.

[47] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 128.

[48] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 129.

[49] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 130.

[50] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 131.

[51] Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, fotnot 132.

[52] Enligt 2006 års rekommendation, bilaga 1 – Vägledande riktlinjer för genomförande på nationell nivå av åtgärder i nationell lag eller praxis för att säkerställa rätten till genmäle eller motsvarande med avseende på nätverksbaserade medier.

[53] Se arbetsdokument från kommissionens avdelningar.