EUR-Lex Access to European Union law
This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52011DC0424
COMMUNICATION FROM THE COMMISSION TO THE EUROPEAN PARLIAMENT, THE COUNCIL, THE EUROPEAN ECONOMIC AND SOCIAL COMMITTEE AND THE COMMITTEE OF THE REGIONS on External Dimension of the Common Fisheries Policy
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om den gemensamma fiskeripolitikens internationella dimension
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om den gemensamma fiskeripolitikens internationella dimension
/* KOM/2011/0424 slutlig */
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om den gemensamma fiskeripolitikens internationella dimension /* KOM/2011/0424 slutlig */
INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1........... Inledning......................................................................................................................... 6 2........... Bidra till långsiktig hållbarhet i
hela världen....................................................................... 6 2.1........ Omsätta våra dialoger i
arbetspartnerskap....................................................................... 6 2.2........ Upprätthålla och stärka den globala
strukturen inom fiskeristyrningen............................... 8 2.3........ Bidra till mer effektivt fungerande
regionala fiskeriförvaltningsorganisationer...................... 9 3........... På väg mot hållbara fiskeavtal....................................................................................... 11 3.1........ De nuvarande partnerskapsavtalen om
fiske och deras tillkortakommanden.................... 11 3.2........ Att bättre främja resursbevarande
och hållbarhet på lång sikt......................................... 12 3.3........ Stärka förvaltningen av de
bilaterala fiskeavtalen............................................................ 13 3.4........ Effektivare stöd för hållbart fiske
i partnerländerna......................................................... 14 4........... Överensstämmelse med EU:s politik
på andra områden................................................. 15 BILAGA I.................................................................................................................................. 17 BILAGA II................................................................................................................................. 18 SAMMANFATTNING Nästan 85 % av världens fiskbestånd som det
finns information om rapporteras vara antingen fullt utnyttjade eller överexploaterade.
Dessa uppgifter kommer från den senaste utvärdering som gjorts av FN:s
livsmedels‑ och jordbruksorganisation (FAO)[1]. EU måste
sträva efter att få bukt med situationen genom snabba och djärva initiativ. EU är en av väldigt få aktörer med en stark
närvaro i alla världens hav genom sina flottor, sina investeringar, sina
bilaterala avtal med tredjeländer och sitt deltagande i de viktigaste regionala
fiskeriförvaltningsorganisationerna (RFMO). EU är också den största marknaden
för fiskeriprodukter när det gäller konsumtion och import. EU konsumerar 11 % av världens
fiskeriresurser räknat i volym och importerar 24 % av fiskeriprodukterna räknat
i värde. Detta lägger ett stort ansvar på EU att engagera sig ännu mer i att
bevara de internationella fiskbestånden och se till att de förvaltas på ett
hållbart sätt. Bidra till långsiktig hållbarhet i hela
världen För att garantera förvaltning och bevarande av
fiskeresurserna på hållbara grunder och göra de regionala
fiskeriförvaltningsorganisationerna mer effektiva bör EU sträva efter att göra
följande: ·
Driva på den globala och multilaterala agendan som
främjar hållbart fiske i hela världen och omvandla sina dialoger till
arbetspartnerskap för att ta itu med avgörande frågor som bekämpning av
olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU-fiske) eller minskning av
överkapacitet. ·
Leda processen för att effektivisera de regionala
fiskeriförvaltningsorganisationerna, så att de får bättre förutsättningar att
bevara och förvalta de marina levande resurser de ansvarar för genom följande
åtgärder: –
Leverera tillförlitligare data och vetenskapliga
uppgifter till stöd för beslutsfattandet. –
Öka efterlevnad och kontroll. –
Minska kapaciteten till nivåer som är förenliga med
resurserna. –
Se till att de regionala
fiskeriförvaltningsorganisationerna fungerar mer effektivt genom att förbättra
beslutsfattandet. –
Införa avgifter för tillträde till det öppna havet
för de regionala fiskeriförvaltningsorganisationernas medlemmar. ·
Bättre integrera fiske, utveckling, miljö, handel
och andra politikområden med varandra för att ytterligare driva på målen att
skapa hållbara och ansvarsfulla förvaltningsformer. Bilaterala fiskeriavtal De internationella fiskeavtalen mellan EU och
enskilda tredjeländer bör fortsätta att utgöra ramen för EU-fiskeflottans
verksamhet i tredjeländers vatten. För att främja långsiktigt resursbevarande,
goda styrelseformer för bilaterala fiskerelationer och en hållbar utveckling
inom partnerländernas fiskesektor bör EU göra följande inom ramen för de
framtida fiskeriavtalen: ·
Basera avtalen på bästa tillgängliga vetenskapliga
utlåtanden och uppgifter om den ackumulerade fiskeansträngningen i de berörda
vattnen. ·
Genomföra vetenskapliga revisioner av avtal som
omfattar flera arter (”blandade” avtal). ·
Göra respekten för de mänskliga rättigheterna till
ett grundläggande villkor för ingående och upprätthållande av fiskeavtal. ·
Gå mot en situation där fartygsägarna bidrar mer
till kostnaderna för tillträdesrättigheterna. ·
Garantera att fiskeavtalen stödjer bättre
förvaltning inom fiskesektorn i partnerlandet, särskilt vad gäller övervakning,
inspektion och administrativ samt vetenskaplig kapacitet. ·
Garantera sund och effektiv ekonomisk förvaltning
av medlen för sektorsstödet enligt avtalet, samt föreskriva indragning av
betalningarna om resultaten inte uppnås. Några av dessa poster bör redan ha integrerats i
de övergångsavtal som förhandlades fram före antagandet av reformen av den
gemensamma fiskeripolitiken. När reformen väl genomförts kommer den nya
inriktningen av fiskeripolitiken att återspeglas i alla förhandlingar. Vid
processens slut kommer en ny generation av hållbara fiskeavtal att ha införts.
1.
Inledning
I detta meddelande presenteras den nya
inriktningen för den reformerade gemensamma fiskeripolitikens internationella
dimension[2]
och det är baserat på ett stort antal samråd och bedömningar som gjorts av
kommissionen inom ramen för reformen. Reformen av den gemensamma
fiskeripolitiken har till syfte att garantera ett hållbart utnyttjande av
havets levande resurser samtidigt som man arbetar mot solida ekonomiska
resultat som inbegriper tillväxt och ökad sammanhållning i kustområdena. Avsikten
med den nya inriktningen för den reformerade fiskeripolitikens internationella
dimension är att projicera dessa principer internationellt och bidra till mer
ansvarsfull förvaltning av det internationella fisket. Siktet är inställt på
att uppnå ett hållbart utnyttjande av fiskbestånden på global nivå genom att
till 2015 ha kommit ned på fiskeridödlighetsnivåer som är förenliga med en
maximala hållbar avkastning (MSY[3])
och att mildra fiskets inverkan på de marina ekosystemen. Ytterst innebär detta
en bärkraftig framtid både för EU:s och tredjeländernas yrkesfiskare. Den nya inriktningen kommer även att främja större
synergier med EU:s integrerade havspolitik. Då kommer EU att kunna tillämpa en
mer ekosysteminriktad strategi för fiskeriförvaltningen och ta itu med de
frågor som har en mer övergripande inverkan på fiskbestånden, som
klimatförändringar och föroreningar.
2.
Bidra till långsiktig hållbarhet i hela världen
2.1.
Omsätta våra dialoger i arbetspartnerskap
EU deltar i bilaterala dialoger med sina största internationella
partner som Förenta staterna, Kanada, Japan, Australien, Nya Zeeland såväl som
med Ryssland och Kina. Målet för dialogerna är att säkra ett hållbart fiske
globalt, skapa allianser i frågor om fiskeriförvaltning och lösa problem på
bilaterala grunder. Det finns traditionellt starka band med EU:s
nordliga grannar, särskilt Norge, inom ramen för de så kallade nordliga
avtalen. I dessa avtal föreskrivs en delad resursförvaltning i vattnen i
Nordatlanten, Norra Ishavet, Östersjön och Nordsjön. Mer nyligen trädde det
bilaterala avtalet mellan EU/Ryssland om gemensam förvaltning i Östersjön i
kraft 2009. När det gäller långvandrande och gränsöverskridande bestånd (t.ex.
makrill och blåvitling) i Nordostatlanten, samarbetar EU med samma nordliga grannländer
i kuststatsforumen. Kommissionen kommer att ta ställning till hur man bäst ska
kunna stärka detta samarbete för att även beakta utvecklingen inom de regionala
processer som söker förvalta resurserna på havsområdesnivå. Samtidigt kommer EU:s förbindelser med de nära
omgivningarna att fortsätta att ledas av den europeiska grannskapspolitikens
principer. Detta innebär att EU erbjuder sina grannar privilegierade relationer
som bygger på ett gemensamt åtagande att respektera gemensamma värden
(demokrati och mänskliga rättigheter, rättstatsprincipen, goda styrelseformer,
principerna om marknadsekonomi och hållbar utveckling).
Den europeiska grannskapspolitiken är också välägnad att förmedla EU:s
integrerade havspolitik till de omgivande partnerländerna och att uppmuntra
aktörerna i Östersjön, Medelhavet och Svarta havet att bygga upp och stärka
mekanismer för inbördes utvärdering, där EU både kan ta initiativet och ge
stöd. Få ett slut på det illegala fisket För att verkningsfullt ta itu med de stora problemen
inom dagens fiske, som t.ex. att bekämpa olagligt, oreglerat och orapporterat
fiske (IUU-fiske) och minska överkapaciteten, måste EU försäkra sig om att man
har de andra globala aktörernas stöd. Kommissionen föreslår att man i slutet av 2013
inleder diskussioner med andra stora importländer, särskilt USA och Japan[4], för att
sätta igång en gemensam strategi för att hindra IUU-produkter från att komma in
på dessa marknader. Ett sådant initiativ skulle kunna utformas med utgångspunkt
i EU:s IUU-förordning[5]
och kan jämna vägen för att få bort IUU-fisket under loppet av de tio kommande
åren, särskilt om andra stora aktörer sluter sig till projektet. Kommissionen
kommer den närmsta framtiden att vara öppen för att införa gemensamma
mekanismer för informationsutbyte och harmonisering av strategierna gentemot
IUU-aktörer (stater eller flottor) mellan sig och sina partner. ÅTGÄRD · Ett arbetspartnerskap med centrala motparter i syfte att utveckla en gemensam strategi för att motverka IUU-fisket. Överkapacitet – en global fråga Som ett led i arbetet för att komma ned på
fiskeridödlighetsnivåer som är förenliga med MSY senast 2015, kommer
kommissionen att lansera ett politiskt initiativ på hög nivå för att diskutera
olika möjligheter till en kapacitetsminskning på global nivå till 2013. Ett
sådant initiativ skulle beakta utvecklingsländernas önskemål och vara förenligt
med reformen av den gemensamma fiskeripolitiken där förvaltning baserad på
fiskerättigheter kommer att föreslås som en av de centrala mekanismerna för att
minska kapaciteten. ÅTGÄRD · En högnivåkonferens för att diskutera olika sätt att minska kapaciteten kommer att utlysas av EU före 2013 i syfte att bana väg för en process med målet att åtgärda överkapaciteten på global nivå.
2.2.
Upprätthålla och stärka den globala strukturen
inom fiskeristyrningen
På global nivå deltar EU i Förenta nationernas
arbete, dels som part i Förenta nationernas havsrättskonvention[6] , dels
som part i Förenta nationernas avtal om fiskbestånd[7]. EU är
också en aktiv medlem i Förenta nationernas livsmedels- och
jordbruksorganisation (FAO) och deltar i OECD:s arbete (Organisationen för
ekonomiskt samarbete och utveckling). Alla dessa organisationer är centrala för att få
diskussionerna om skydd och bevarande av marina levande resurser att
framskrida. Så snart avtal nåtts inom dessa forum (t.ex. om skydd av känsliga
marina ekosystem, inom FN) har instrumenten genomförts framgångsrikt på en mer
operativ nivå, genom att de regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna har
antagit konkreta förslag. EU bör därför fokusera och intensifiera sitt
deltagande på dessa arenor enligt följande linjer: –
Fortsätta att främja de initiativ inom ramen för
FAO som koncentreras till hamnstaternas och flaggstaternas roll i kampen mot
IUU-verksamhet, som t.ex. hamnstatsavtalet från 2009 eller tekniska samråd om
flaggstaternas prestationsnivå. –
Fortsätta att verka för att viktiga frågor som
överkapacitet, fångst som kastas överbord, bifångster eller vissa fiskeredskaps
inverkan på de marina ekosystemen tas upp på FN-nivå. –
Främja jämna spelregler för fartyg som fiskar i
regionala fiskeriorganisationers och tredjeländers vatten, i syfte att undvika
en ”kapplöpning mot botten”, eftersom en mindre sträng förvaltningsram kan
missbrukas till skada för resurserna. En sådan åtgärd skulle genomföras utan
att det påverkar flaggstaternas primära ansvar för att deras fartyg uppträder
ansvarsfullt. ÅTGÄRDER Kommissionen kommer att förslå rådet följande: · Att man fortsätter att lägga fram ambitiösa förslag inför FN:s generalförsamlings årliga resolution om hållbart fiske. · Att man ökar stödet till utveckling av internationella instrument för bevarande och förvaltning av fiskbestånd inom ramen för FAO. · Att man lanserar ett initiativ på FN-nivå för en global certifieringsordning i syfte att undanröja IUU-fisket. · Att främja tredje parts respekt för stränga hållbarhetsnormer på öppet hav och i tredjeländers vatten.
2.3.
Bidra till mer effektivt fungerande
regionala fiskeriförvaltningsorganisationer
De regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna
är de viktigaste forumen för bevarande och förvaltning av delade och
långvandrande bestånd. EU har, inom ramen för Unclos och FN:s avtal om
fiskbestånd, åtagit sig att delta i arbetet inom olika regionala
fiskeriförvaltningsorganisationer, förutsatt att EU har ett reellt intresse[8] i dessa
organisationers förvaltning som fiskande nation eller som en marknadsstat. EU:s
roll i dessa forum har ökat markant sedan 1999, då det senaste meddelandet om Europeiska
gemenskapens deltagande i regionala fiskeorganisationer offentliggjordes[9]. Trots de regionala fiskeriorganisationernas
ansträngningar att förvalta resurser som tillhör deras behörighetsområde på ett
hållbart sätt, har fiskbestånden fortsatt att avta. Nästan 85 % av
världens fiskbestånd som det finns bedömningsinformation om, rapporteras vara
antingen fullt utnyttjade eller överexploaterade. Dessa uppgifter kommer från
den senaste utvärdering som gjorts av FAO[10]. Denna trend har pågått under flera
årtionden och visar på ett ökat utnyttjande av fiskebestånden, särskilt på
grund av ökad efterfrågan på fiskeriprodukter från konsumenterna. EU bör på kort till medellång sikt främst
anstränga sig för att ta itu med de största svårigheter som hindrar de
regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna från att uppnå resultat, och
inrikta sina åtgärder enligt följande policylinjer: ·
De regionala fiskeriförvaltningsorganisationernas
funktion bör stärkas genom systematisk prestationsöversyn, i linje med
tillämpliga EU-resolutioner. ·
Mer tillförlitliga vetenskapliga uppgifter och
utlåtanden bör ställas till de regionala fiskeriförvaltningorganisationernas
förfogande genom att EU ökar sina investeringar i datainsamling, tillämpad
forskning, vetenskaplig kunskap och i de regionala
fiskeriförvaltningsorganisationernas vetenskapliga verksamhet, och genom att man
uppmuntrar andra medlemmar i dessa organisationer att göra detsamma. EU bör
också främja ett vidare tillämpningsområde för vetenskapliga utlåtanden,
framför allt genom genomförande av försiktighetsstrategin och den
ekosystembaserade strategin samt genom att komplettera dem med verktyg för
socioekonomisk analys. ·
För att råda bot på den nuvarande situationen med
vissa medlemsstaters svaga efterlevnad av de regionala
fiskeriförvaltningsorganisationernas förvaltningsåtgärder, bör EU arbeta för
att främja följande: –
Att man återkommande ser över varje enskild parts
efterlevnadshistorik inom respektive regional fiskeriförvaltningsorganisation. –
Att man identifierar skälen till den bristande
efterlevnaden (t.ex. att det saknas kapacitet i utvecklingsländerna) och
åtgärdar dem på ett lämpligt och fokuserat sätt. –
Att man utarbetar och genomför öppna och
icke-diskriminerande påföljder vid bristande efterlevnad eller bristande
politiskt engagemang från parternas sida. Denna process kan åtföljas genom
incitament för att belöna efterlevnad och öppenhet från aktörernas sida
(flaggstater eller flottor) ·
Överkapaciteten är en fråga som måste tas upp både
multilateralt (EU inleder ett initiativ med sina viktigaste partner) och inom
ramen för de regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna. EU bör verka för
att överkapacitetsfrågan hanteras genom en översyn av bästa tillgängliga
vetenskapliga utlåtanden om hållbara fångstnivåer samt överväganden av vilka
åtgärder som måste vidtas för att åtgärda situationen. Det kan röra sig om
åtgärder som innebär frysning eller minskning av kapacitet samtidigt som man
tar hänsyn till utvecklingsländernas önskan att utveckla den egna fiskesektorn. ·
Beslut om förvaltningsåtgärder som antagits genom
konsensus är den bästa garantin för högsta möjliga nivå av efterlevnad. Icke
desto mindre bör EU förorda en reform av beslutsfattandet inom de regionala
fiskeriförvaltningsorganisationerna, särskilt för att omröstning (när sådan
krävs) ska ske i linje med det mest progressiva och effektiva förfaranden som
nyligen antogs i konventionen för den regionala
fiskeriförvaltningsorganisationen för södra Stilla havet[11]. ·
För att stärka de regionala
fiskeriförvaltningsorganisationernas ekonomiska bas och vidare uppmuntra flottorna
att utnyttja resurserna på ett ansvarsfullt sätt bör EU främja konceptet att
aktörer vars fartyg för flagg från en medlem i en regional
fiskeriförvaltningsorganisation betalar en avgift för tillträde till fiske på
öppet hav. Ett välutformat betalsystem för fisketillträde utarbetat i full överensstämmelse
med Unclos skulle fungera som en ytterligare faktor för att hindra ”De allmänna
tillgångarnas tragedi[12].
ÅTGÄRDER Kommissionen kommer att förslå rådet följande: · Att uppmuntra en översyn av de regionala fiskeriförvaltningsorganisationernas effektivitet med sikte på att alla organisationer ska ha genomfört sina första granskningar i slutet av 2013 och därefter fortsätta göra dem regelbundet (var tredje till vart femte år). · Att främja konceptet med ett betalsystem för tillträde genom införande av avgifter för att fartyg ska får föras upp i de regionala fiskeriförvaltningsorganisationernas förteckning över fartyg med tillstånd, i ett begränsat antal regionala fiskeriorganisationer. · Att främja de åtgärder som beskrivs i detta kapitel på ett sammanhängande och strukturerat sätt så att organisationerna får möjlighet att uppnå konkreta resultat i förhållande till sina mandat. Detta skulle garantera hållbara och reglerade nivåer för fisket (MSY-baserade) av de bestånd som står under den regionala fiskeriförvaltningsorganisationens översyn samt skydd av den biologiska mångfalden i havet.
3.
På väg mot hållbara fiskeavtal
3.1.
De nuvarande partnerskapsavtalen om fiske
och deras tillkortakommanden
De bilaterala fiskeavtalen mellan EU och
tredjeländer är sedan länge ett inslag i den gemensamma fiskeripolitiken. Genom
2002 års reform av den gemensamma fiskeripolitiken infördes viktiga ändringar i
de bilaterala avtalen genom att man lade tonvikten på partnerskapsstrategin och
utvecklingen av ett hållbart fiske i partnerländerna. Målet med de nuvarande partnerskapsavtalen
om fiske är att EU-fartygen enligt reglerade och rättsligt säkra
förutsättningar ska kunna fiska överskottsresurser[13] i en rad
tredjeländers exklusiva ekonomiska zoner (EEZ)[14]. Partnerskapsavtalen har målet att stödja
utvecklingen av en hållbar fiskesektor i partnerländerna. De tenderar därför
att få positiva ekonomiska och sociala effekter. De bidrar positivt särskilt
till lokala ekonomier genom anställning av sjömän, landningar,
fiskeberedningsindustrier. De bidrar även till livsmedelsförsörjningen i
partnerländerna. Trots flera förbättringar fortsätter
partnerskapsavtalen att påverkas av vissa tillkortakommanden, vilket senast
betonades i samrådet om grönboken 2009[15]: ·
De vetenskapliga kunskaperna om vissa bestånd i
utländska vatten räcker inte till för att man ska kunna fastställa överskottets
generella storlek. ·
Villkoren i fiskeavtal som partnerländerna slutit
med andra länder (utanför EU) är vanligtvis inte kända för EU. ·
Det är därför ofta omöjligt att bedöma den
sammanlagda fiskeansträngning som riktas mot bestånden och att fastställa hur
stor andel av överskottet som kan fiskas av EU:s flotta på hållbara grunder. ·
Många partnerländer har begränsad kapacitet att på
ett effektivt sätt utnyttja de medel som tilldelas genom partnerskapsavtalen i
form av sektorsstöd. Kommissionen anser att de nuvarande
partnerskapsavtalen om fiske bör omvandlas till hållbara fiskeavtal som
inriktas på resursbevarande och hållbarhet ur miljösynpunkt, förbättrad
förvaltning och ett effektivt utnyttjat sektorsstöd.
3.2.
Att bättre främja resursbevarande och
hållbarhet på lång sikt
De hållbara fiskeavtalen bör alltid baseras på
bästa tillgängliga vetenskapliga utlåtanden, med konceptet maximal hållbar
avkastning (MSY) som referensvärde. Kommissionen kommer att inleda särskilda
revisioner för att bedöma befintliga avtal som omfattar flera arter.
Revisionerna kommer att ske i form av inbördes utvärderingar av tillgängliga
vetenskapliga data. På denna grund och i linje med det ekosystembaserade tillvägagångssättet
kommer kommissionen att besluta om dessa avtal måste inriktas på arter som
omfattas av tillräckliga vetenskapliga kunskaper och för vilka den totala
fiskeansträngningen är känd[16].
När det gäller tonfiskavtalen kommer de vetenskapliga uppgifter som lämnas av
relevant regional fiskeriförvaltningsorganisation att användas mer strikt.
Bestämmelserna om fångstrapportering bör följas grundligare av medlemsstaterna.
Kommissionen kommer att behandla anklagelser om bristande efterlevnad snabbt
och rättvist. Kommissionen kommer också att sträva efter att de
hållbara partnerskapsavtalen förses med en öppenhetsklausul, som innebär att
den ackumulerade fiskeansträngningen i partnerlandet meddelas EU. ÅTGÄRDER Kommissionen kommer att göra följande: · Systematiskt inleda vetenskapliga revisioner för att bedöma bestånden innan man förhandlar om nya protokoll till avtal som omfattar flera arter. · Se till att medlemsstaterna följer de regler om fångstrapportering som gäller i partnerländernas vatten, bland annat genom att utnyttja redan existerande rättsinstrument fullt ut, t.ex. IUU-förordningen. · Förbättra öppenheten om den sammanlagda fiskeansträngningen i tredjeländers vatten genom specifika klausuler i bilaterala avtal och kontakter med övriga tredje parter.
3.3.
Stärka förvaltningen av de bilaterala
fiskeavtalen
De nuvarande partnerskapsavtalen om fiske måste
reformeras så att de innehåller fullt utvecklade förvaltningsramar för
EU-fartygens fiskeverksamhet i tredjeländers vatten. Avtalens genomförande
måste förenklas, de måste innehålla bättre medel att reagera på brott mot de
mänskliga rättigheterna och de offentliga bidragen till tillträdeskostnaderna
måste minskas. De hållbara partnerskapsavtalen måste vara lättare
att genomföra och efterleva. Därför bör de baseras på ”modellavtal” och det bör
införas standardklausuler. Den administrativa processen bör lättas vad gäller
fisketillstånd som utfärdas och förvaltas enligt avtalen. Under 2012 kommer
kommissionen att lägga fram ett förslag om revision av förordningen om
fisketillstånd[17].
En klausul om mänskliga rättigheter bör ingå i
alla framtida avtal (så är redan fallet när det gäller nyligen paraferade
avtal) så att brott mot viktiga och grundläggande delar av principerna om
mänskliga rättigheter och demokrati kan leda till tillfälligt avbrytande av
protokollet till avtalet. En sådan klausul bör när så är möjligt utformas med
de bestämmelser som fastställs i Cotonouavtalet[18] som
förebild, eller enligt andra relevanta internationella instrument och avtal. Exklusivitetsklausulen i de nuvarande
partnerskapsavtalen om fiske hindrar EU från att fiska utanför avtalets
regleringsram när en sådan finns och garanterar att alla EU-fartyg omfattas av
samma regler. För att hindra att exklusivitetsklausulen kringgås genom
omflaggning, bör det hädanefter föreskrivas i fiskeavtalen att ett EU-fartyg
som byter flagg för att undkomma sina skyldigheter eller för att få extra
fiskemöjligheter inte längre kommer att tillåtas att fiska i partnerlandets
exklusiva ekonomiska zon. EU:s fiskerinäring bör stå för en skälig andel av
kostnaderna för tillträdet till tredjeländernas överskottsresurser. Bidraget
från EU:s budget bör minskas i enlighet därmed. ÅTGÄRDER Kommissionen kommer att göra följande: · Lägga fram ett förslag före 2012 om översyn av förordningen om fisketillstånd för att förenkla förvaltningen av fisketillstånden. · Sträva efter att göra iakttagandet av de mänskliga rättigheterna till ett nödvändigt villkor för ingåendet av hållbara fiskeavtal och för att samarbetet med tredjeländer på fiskeriområdet ska kunna fortsättas. · Sträva efter att införa bilaterala avtalsbestämmelser för att hindra olaglig omflaggning. · Sikta på att öka fartygsägarnas bidrag till kostnaderna för tillträde till tredjeländers vatten.
3.4.
Effektivare stöd för hållbart fiske i
partnerländerna
EU:s ekonomiska bidrag till tredjeländernas
sektorspolitik bör omsättas i konkreta och mätbara fördelar för partnerländerna,
inklusive på området hållbart lokalt fiske. Det bör syfta till att stödja deras
administrativa och vetenskapliga kapacitet och framför allt användas för
övervaknings- och kontrollverksamhet, bland annat i kampen mot IUU-fisket.
Förbättrade vetenskapliga utlåtanden och kapacitetsuppbyggnad bör också
prioriteras med hjälp av EU:s stöd till partnerländerna inom ramen för de
hållbara fiskeavtalen. Samtidigt bör sektorsstödet effektiviseras, vara
mer målriktat och utvärderas regelbundet. Resultatgarantier bör krävas av
partnerländerna och konditionaliteten bör stärkas så att inga betalningar görs
om resultaten uteblir. Kommissionen kommer att ta fram allmänna riktlinjer för
att övervaka finansieringen av sektorsstödet inom ramen för samtliga fiskeavtal
och som sedan kan anpassas till specifika avtal. Kommissionen kommer också att sträva efter att öka
det mervärde som sektorsstödet skapar för den hållbara utvecklingen inom
partnerländernas fiskerisektor, genom att bättre beakta de övergripande
strategier och prioriteringar som fastställs i vart och ett av avtalen. ÅTGÄRDER Kommissionen kommer att göra följande: · Föreslå att betalningen av sektorsstödet frikopplas från betalningarna för fisketillträdesrättigheterna och definiera sektorsstödet mot bakgrund av partnerländernas behov och kapacitet att utnyttja det. · Söka införa strängare konditionalitet för sektorsdelen och koppla utbetalningarna till framsteg i genomförandet av sektorsstödet. · Stödja partnerländernas ansträngningar att förbättra datainsamlingen och tillhandahålla korrekta vetenskapliga utlåtanden.
4.
Överensstämmelse med EU:s politik på andra områden
För att uppfylla de mål som nämns i detta
meddelande måste EU göra sin röst starkare inom olika globala forum, bland
annat genom större synergi mellan åtgärder och politik på området
internationell fiskeriförvaltning och områdena utveckling, handel, forskning
och innovation, utrikespolitik med flera. Detta kommer bland att ske enligt
följande linjer: –
Samordning av fiskeri- och utvecklingspolitiken bör
säkerställa att erkännandet av utvecklingsländernas aspirationer på att bygga
upp sin egen fiskerisektor är kopplat till ett ökat medvetande om deras
skyldigheter på området hållbar fiskeriförvaltning. –
Synergier mellan framtida fiskeavtal och
utvecklingspolitiken och -instrumenten, särskilt Europeiska utvecklingsfonden
(EUF), samt med annan politik som t.ex. forsknings- och innovationspolitiken
kommer att eftersträvas. –
Inom ramen för unionens yttre åtgärder kommer EU
även fortsättningsvis att stödja fiskerirelaterade strategier och program, som
sjöfartsskydd och kampen mot sjöröveri, i samband med sina övergripande
partnerskap och samarbetsstrategier. –
EU är en stor importör av fiskeriprodukter och
hindrar bara genom detta IUU-produkter från att nå dess marknad. EU:s
handelspolitik kan också bidra till ett hållbart fiske i hela världen genom att
främja anslutning till internationella konventioner och avtal om
fiskeriförvaltning, inom ramen för förmånshandelsavtalen. –
Samstämmigheten mellan miljömålen och målen på
fiskeriområdet kommer att säkras genom att den politik som utformas av
internationella miljöorgan och genom konventioner på miljöområdet hela tiden
integreras i de regionala fiskeriorganisationernas bevarande- och
förvaltningsbeslut. ÅTGÄRDER Kommissionen kommer att göra följande: · Utarbeta och genomföra havs- och havsområdesbaserade regionala strategier för hållbart fiske, t.ex. i Stilla havet och i Indiska oceanen samt i Medelhavet. · I slutet av 2011 anta ett förslag till rättslig ram, där det ingår handelsrelaterade åtgärder, i syfte att garantera hållbara fiskeresurser. BILAGA I Regionala fiskeriförvaltningsorganisationer
BILAGA II Bilaterala fiskeavtal Avtalstyp || PartnerlAnd || Protokollet tillämpligt till och med || ÅrligT ekonomiskt bidrag från Eu Avtal som omfattar flera arter (”blandade avtal”) || Grönland || 31 december 2012 || 14 307 244 € Guinea-Bissau || 15 juni 2011 || 7 500 000 € Mauretanien || 31 juli 2012. || Från 86 000 000 € (första året) till 70 000 000 € (fjärde året) Marocko || 27 februari 2012 || 36 100 000 € Tonfiskavtal – Västafrika || Kap Verde || 31 augusti 2011 || 385 000 € Gabon || 2 december 2011 || 860 000 € Elfenbenskusten || 30 juni 2013 || 595 000 € São Tomé och Principe || Slutet av 2013 || 682 500 € Tonfiskavtal – Indiska oceanen || Komorerna || 31 december 2013 || 615 250 € Madagaskar || 31 december 2012 || 1 197 000 € Moçambique || 31 december 2011 || 900 000 € Seychellerna || 17 januari 2014 || 5 600 000 € Tonfiskavtal – Stilla havet || Kiribati || 15 september 2012 || 478 400 € Mikronesien || 25 februari 2010 (nytt 5-årsprotokoll under ratificering) || 559 000 € Salomonöarna || 8 oktober 2012 || 400 000 € Vilande avtal || || || Gambia || Inget protokoll i kraft || Guinea || Inget protokoll i kraft || Ekvatorialguinea || Inget protokoll i kraft || Mauritius || Inget protokoll i kraft || Senegal || Inget protokoll i kraft || [1] The
State of World Fisheries and Aquaculture 2010, FAO, Rom 2010, s. 35. Av de
marina bestånd som övervakats av FAO uppskattades fler än hälften (53 %)
att vara fullt utnyttjade, 28 % överexploaterade och 1 % på väg att
återhämta sig från utarmning. 3 % av bestånden uppskattades vara underutnyttjade
och 12 % som måttligt utnyttjade. [2] Inriktningen
för den integrerade havspolitikens internationella dimension har fastställts i
meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska
ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén - Utveckling av den
internationella dimensionen av EU:s integrerade havspolitik (KOM(2009) 536
slutlig). [3] MSY är
den högsta avkastning (eller fångst) som kan tas ur en arts bestånd under en
obestämd period. Konceptet MSY, som
är förutsättningen för begreppet ”hållbart uttag”, har till syfte att hålla
populationens storlek på en maximal tillväxtnivå genom att man bara fiskar upp
de individer som under normala förhållanden skulle skjutas till populationen,
vilket innebär att populationen kan fortsätta att vara produktiv på obestämbar
tid. [4] Dessa länder står tillsammans med EU för två tredjedelar
av världsmarknaden för fiskeriprodukter. Jfr. The State of World Fisheries
and Aquaculture 2010, FAO, Rom 2010. [5] Rådets förordning (EG) nr 1005/2008 av den 29 september
2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och
undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och om ändring av
förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1936/2001 och (EG) nr 601/2004 samt om
upphävande av förordningarna (EG) nr 1093/94 och (EG) nr 1447/1999. [6] Havsrättskonventionen (Unclos), även kallad Montego
Bay-konventionen. [7] Avtal som genomför Unclos bestämmelser rörande bevarande
och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd, Unfsa,
1995, även kallat New York-avtalet. [8] ”Reellt intresse” kan vara fiske på öppet hav när det
rör sig om en kuststat med en exklusiv ekonomisk zon som omfattas av en
regional fiskeriförvaltningsorganisations behörighet, eller när det rör sig om
en betydande importör av fiskeriprodukter som fångats i ett område som
förvaltas av en regional fiskeriförvaltningsorganisation. [9] KOM(1999) 613 slutlig, 8.12.1999. [10] The
State of World Fisheries and Aquaculture 2010, FAO, Rom 2010, s. 35. Av de
marina bestånd som övervakats av FAO uppskattades fler än hälften (53 %)
att vara fullt utnyttjade, 28 % överexploaterade och 1 % på väg att
återhämta sig från utarmning. 3 % av bestånden uppskattades vara
underutnyttjade och 12 % som måttligt utnyttjade. Av tonfisk- och
tonfiskliknande bestånd för vilka utnyttjandestatus är känd, är omkring 60 % av
bestånden fullt utnyttjade, upp till 35 % av bestånden har klassats som
överexploaterade eller utarmade, och endast några få förefaller vara
underutnyttjade (främst bonit). [11] Konvention
om bevarande och förvaltning av det fria havets fiskeresurser i södra Stilla
havet, artiklarna 16 och 17. [12] De
allmänna tillgångarnas tragedi är ett dilemma som uppkommer i en situation där
en mångfald individer som agerar oberoende och rationellt och enbart i sitt
eget intresse, till slut kommer att utarma den delade ändliga resursen, även
när det står klart att det inte ligger i någons långsiktiga intresse att detta
inträffar. [13] Den andel
av den tillåtna fångsten som kuststaten inte kan eller inte önskar utnyttja
själv: se artikel 62.2 i Förenta nationernas havsrättskonvention. [14] I bilaga II
finns en översikt över EU:s aktuella bilaterala fiskeavtal och deras huvuddrag.
För att de ska bli fullständigt fungerande, måste bilaterala fiskeavtal
åtföljas av ett protokoll som fastställer fiskemöjligheterna. Avtal som saknar
gällande protokoll eller som håller på att ratificeras anges som ”vilande”. [15] Sammanfattning
av samrådet om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken, SEK(2010) 428
slutlig, 16.4.2010. [16] De
nuvarande partnerskapsavtalen om fiske kan delas in i a) de avtal som
uteslutande omfattar tonfisk och närstående långvandrande arter (tonfiskavtal),
och b) de avtal som även omfattar andra arter (även kallade avtal om blandade
arter). Tack vare de regionala
fiskeriförvaltningsorganisationernas täckning är den vetenskapliga
informationen om tonfiskbestånden i allmänhet bättre än när det gäller andra
arter. [17] Rådets
förordning (EG) nr 1006/2008 av den 29 september 2008 om tillstånd till
fiskeverksamhet för gemenskapens fiskefartyg i vatten utanför gemenskapens
vatten och om tillträde för fartyg från tredjeland till gemenskapens vatten, om
ändring av förordningarna (EEG) nr 2847/93 och (EG) nr 1627/94 och om
upphävande av förordning (EG) nr 3317/94 [18] Cotonouavtalet
är det mest omfattande partnerskapsavtalet mellan utvecklingsländer och EU.
Sedan år 2000 har det utgjort ramen för EU:s relationer med 79 länder från
Afrika, Västindien och Stilla havet (AVS).