SV

Bryssel den 21.9.2006

KOM(2006) 514 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET SAMT EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉ

om genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 1997/7/EG

av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal

INLEDNING

Syftet med detta meddelande är att rapportera till rådet, Europaparlamentet samt Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om medlemsstaternas genomförande av direktiv 1997/7/EG om konsumentskydd vid distansavtal.

I bilaga II återfinns också ett frågeformulär att användas vid offentligt samråd. Syftet med formuläret och hur man besvarar det beskrivs också i bilagan.

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET SAMT EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉ

om genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 1997/7/EG

av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal

(Text av betydelse för EES)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING (...)2

1. Inledning (...)4

2. Centrala bestämmelser i direktivet (...)4

3. Definitioner – artikel 2 (...)6

4. Tillämpningsområdet: undantag i artikel 3 (...)6

5. Krav på förhandsinformation – artikel 4 (...)8

6. Skriftlig bekräftelse av informationen – artikel 5 (...)9

7. Ångerrätt – artikel 6 (...)9

8. Genomförande – artikel 7 (...)11

9. Begränsningar i användningen av vissa tekniker för distanskommunikation – artikel 10 (...)11

10. Slutsatser (...)12

BILAGA I (...)13

BILAGA II (...)15

BILAGA III (...)19

BILAGA IV (...)20

1. Inledning

Alla medlemsstater har införlivat Europaparlamentets och rådets direktiv 1997/7/EG av den 20 maj om konsumentskydd vid distansavtal (nedan kallat [1] ”direktivet”) med sin nationella lagstiftning (se bilaga I). I detta dokument (nedan kallat ”rapporten”) rapporterar kommissionen om införlivandet av direktivet, enligt vad som föreskrivs i artikel 15.4 [2]. Att rapporten försenades och kommissionen därmed inte kunde uppfylla kraven i artikel 15.4 berodde inledningsvis på att några av de 15 medlemsstaterna införlivat direktivet för sent. Kommissionen beslutade sedan att skjuta upp rapporten till efter de tio nya medlemsstaternas tillträde, för att kunna täcka in situationen i alla 25 medlemsstaterna.

Ett frågeformulär (nedan kallat ”frågeformuläret”) har bifogats rapporten (bilaga II). Syftet med frågeformuläret är att samråda med berörda parter om olika frågor som rör direktivet. Kommissionen kommer särskilt att granska om skillnaderna mellan medlemsstaternas införlivande har påverkat den inre marknaden samt företagens och konsumenternas förtroende för gränsöverskridande handel. Dessa skillnader beror på de olika möjligheter direktivet ger och på minimiklausulen i artikel 14 enligt vilken medlemsstaterna för att säkerställa en högre skyddsnivå för konsumenten på det område som omfattas av detta direktiv får anta eller behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget.

Kommissionen anser inte att det är lämpligt att lägga fram något förslag för att se över direktivet förrän den diagnostiska fasen av översynen av gemenskapens regelverk på konsumentskyddsområdet (nedan kallat ”regelverket”) är avslutad (se bilaga III). Syftet med översynen är att bedöma eventuella misslyckanden vad gäller konsumentskyddet, särskilt mot bakgrund av nya marknadsföringsmetoder och tekniker, som Internet och mobil e-handel, samt att kartlägga inkonsekvenser mellan de olika direktiven på konsumentskyddsområdet. Utifrån resultaten av det samråd som inleds med frågeformuläret och av översynen kommer kommissionen att överväga ytterligare lagstiftningsinitiativ på området distansförsäljning i enlighet med kommissionens mål att lagstifta bättre genom att förenkla lagstiftningen [3].

Vid granskningen av de nationella införlivandena av direktivet har kommissionen ofta använt sig av översättningar. En del av de problem som lyfts fram i denna rapport skulle kunna bero på översättningsproblem.

2. Centrala bestämmelser i direktivet

Syftet med direktivet är att konsumenter som köper varor eller tjänster på distans, utan direktkontakt med försäljaren, inte skall ha sämre förutsättningar än konsumenter som har direktkontakt.

Direktivet täcker både varor och tjänster. Artikel 3 begränsar dock direktivets tillämpningsområde genom att undanta vissa typer av avtal från alla eller några av direktivets bestämmelser. Dessa undantag motiveras av den typ av varor eller tjänster det rör sig om. Finansiella tjänster har på grund av sin komplexitet och sitt värde tagits med bland undantagen, och täcks av direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster [4], som också kommer att ses över under en nära framtid [5]. Därför behandlas inte finansiella tjänster i denna rapport. Vid översynen av direktiv 2002/65/EG kommer ändå relevanta resultat från översynen av det här direktivet att beaktas (t.ex. vad gäller ”varaktiga medier”).

Direktivets artikel 4 innehåller en förteckning över uppgifter som konsumenten måste få tillgång till innan ett distansavtal ingås. Uppgifterna motsvarar den information som konsumenten hade haft tillgång till vid en direktförsäljning, bl.a. varans eller tjänstens väsentliga egenskaper och pris inklusive skatter. I direktivet föreskrivs också hur och när dessa uppgifter skall lämnas.

För att skydda konsumenterna efter att avtalet har ingåtts föreskrivs i artikel 5 att konsumenterna alltid skall få en adress dit de kan vända sig med klagomål. Detta krav måste uppfyllas skriftligen eller genom ett annat varaktigt medium inom en viss tidsfrist. Dessutom skall enligt artikel 5.1 det mesta av förhandsinformationen tillsammans med ytterligare uppgifter som är intresse efter det att avtalet har ingåtts, t.ex. om service efter köpet och om garantier, i de flesta fall lämnas på detta sätt.

Eftersom konsumenter som köper varor eller tjänster på distans inte fullt ut vid beställningen kan bedöma om inköpet motsvarar deras behov har de enligt direktivet rätt att häva köpet inom en tidsfrist på minst sju arbetsdagar. En konsument som utnyttjar denna ångerrätt behöver inte ange något skäl. Konsumenten skall inte drabbas av några påföljder och skall snarast möjligt få tillbaka de belopp han eller hon betalat. Den enda kostnad som får läggas på konsumenten är den direkta kostnaden för att skicka tillbaka varan. Enligt artikel 6.3 är vissa varor och tjänster undantagna från ångerrätten på grund av sin natur (t.ex. fördärvliga varor).

Direktivet skyddar också konsumenterna mot oskäliga fördröjningar i fullgörandet av avtalet. Enligt artikel 7 måste avtalet fullgöras inom 30 dagar från den dag då konsumenten lämnade sin beställning till leverantören. Medlemsstaterna har rätt att själva bestämma om de vill införa regler för ersättning av varor eller tjänster när det som ursprungligen beställts inte är tillgängligt. Om inga sådana regler införts eller om leverantören inte ersätter varan eller tjänsten har konsumenten rätt att inom 30 dagar få tillbaka hela det belopp han eller hon betalat.

Enligt artikel 10 krävs att konsumenten gett sitt samtycke på förhand när en leverantör använder sig av fax eller uppringningsautomat. Andra tekniker för distanskommunikation får användas bara om konsumenten inte motsätter sig dem.

Denna rapport täcker inte bestämmelserna i artikel 9 om leverans utan föregående beställning eftersom de kommer att ersättas och harmoniseras genom artikel 15 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder [6]. Bestämmelserna i artikel 8 om betalning med kort kommer inte heller att tas upp i rapporten mot bakgrund av de pågående förhandlingarna om kommissionens förslag om betaltjänster [7], där det föreslås att artikel 8 skall utgå. Bestämmelserna om rättelse i artikel 11 kommer att behandlas i samband med översynen av och kommissionens arbete med rättelse.

3. Definitioner – artikel 2

I artikel 2 definieras nyckelbegrepp som används i hela direktivet. Definitionen av ”konsument” och ”leverantör” är inte specifika för förordningen om distansförsäljning och kommer att beaktas i samband med översynen av regelverket.

Definitionen av ”distansavtal” i artikel 2.1 har inte gett upphov till några särskilda problem. Medlemsstaterna har i allmänhet följt direktivets ordalydelse relativt nära. Även om kommissionen inte tagit emot några särskilda klagomål gällande uttrycket ”ett organiserat system för distansförsäljning eller erbjudande av tjänster på distans”, tror den att konsumenterna kanske inte är medvetna om att direktivet inte gäller när en leverantör tillfälligt säljer varor eller tjänster på distans. Flera medlemsstater, bl.a. Frankrike, Lettland och Slovakien, har inte införlivat begreppet, kanske på grund av detta problem.

Kommissionen tror att den nuvarande definitionen av ”tekniker för distanskommunikation” är tillräckligt flexibel för att täcka in nya tekniker för distanskommunikation, som m-handel (dvs. handel genom SMS). Införlivandet av begreppet behöver dock klargöras med vissa medlemsstater. Exempelvis verkar Tjeckien ha uteslutit ”korrespondens”.

Tjeckien, Danmark, Tyskland, Frankrike, Grekland, Lettland, Polen, Sverige, Österrike, Slovakien och Slovenien har inte försett kommissionen med de nationella bestämmelser som införlivar definitionen av ”distributör av tekniker för distanskommunikation”, medan Spaniens, Litauens, Maltas och Nederländernas lagstiftning behöver klargöras.

Ytterligare frågor som rör definitioner kommer att tas upp i andra avsnitt av den här rapporten, allteftersom de dyker upp.

4. Tillämpningsområdet: undantag i artikel 3

Artikel 3 begränsar direktivets tillämpningsområde genom att undanta vissa distansavtal från alla eller några av direktivets bestämmelser. Kommissionen behöver fastställa om undantagen fortfarande är lämpliga och om de behöver ses över, utvidgas eller upphävas. I rapporten diskuteras ett antal av de problem som kommissionen stött på.

Medlemsstaterna har införlivat undantagen på olika sätt. Exempelvis verkar Nederländerna enbart att gjort undantag för uppförande av fast egendom, men inte för försäljning av den.

Kommissionen har stött på ett antal frågor som behöver klargöras. Belgien har t.ex. inte försett kommissionen med texterna rörande införlivande av undantagen i artikel 3, utom för finansiella tjänster. Kommissionen vet att åtminstone vissa av undantagen har införlivats.

Utöver de undantag som föreskrivs i artikel 3 föreskriver Spanien och Luxemburg i sin lagstiftning för distansförsäljning också allmänna undantag för avtal som ingås på elektronisk väg, fastän det i e-handelsdirektivet [8] anges att det inte påverkar direktivet.

Förhållandet mellan tidsdelningsdirektivet [9] och direktivet samt betydelsen av ”rättigheter som är knutna till fast egendom” kan behöva klargöras. Vissa medlemsstater, inklusive Ungern, Danmark, Slovenien och Storbritannien, har uttryckligen, helt eller delvis, uteslutit tidsdelning från tillämpningsområdet medan andra inte har gjort det.

Den ökande populariteten för webbauktioner sedan direktivet antogs har lett till en stor ökning av klagomål från konsumenterna. Webbplatser som eBay var ursprungligen inriktade på försäljning mellan konsumenter av begagnade varor, men används nu alltmer för företags försäljning av nya varor till konsumenterna. Kommissionen känner till nationell rättspraxis som rör frågan om huruvida webbplatser som eBay är likvärdiga med auktionshus och därför inte täcks av direktivet. Kontrollen av införlivandetexterna visar ett det finns behov av att kontrollera betydelsen av uttrycket ”auktion” i nationell lagstiftning. I Frankrike t.ex. har undantaget begränsats till ”offentliga” auktioner, medan det i Danmark gäller för auktioner som anordnas på så sätt att en stor andel av anbudsgivarna normalt sett befinner sig på plats. Vissa medlemsstater verkar endast delvis ha införlivat undantaget (i Estland t.ex. är undantaget för auktioner begränsat till att ångerrätten inte tillämpas).

Vissa medlemsstater verkar ha utvidgat de begränsade undantagen i artikel 3.2 till att gälla samtliga bestämmelser i direktivet (t.ex. Slovenien, Tjeckien och Grekland). Lagstiftningen i andra medlemsstater är oklar (t.ex. i Lettland, Finland, Litauen, Nederländerna, Slovenien, Danmark, Grekland, Polen och Ungern). Exempelvis kan undantaget för ”regelbunden utkörning” i artikel 3.2 första stycket ha varit svårt att tolka. I kommissionens översättning av den finska lagen om distansförsäljning står det ”regular distribution system”, vilket skulle kunna vara ett vidare begrepp. Den ungerska införlivandetexten gäller varor som levereras dagligen till konsumenten. Med tanke på utvecklingen på marknaden, som t.ex. ökningen av livsmedelsinköp via Internet, kan detta undantag behöva ses över igen. Minimiklausulen har använts också i samband med dessa undantag. I den polska införlivandetexten nämns inte drycker eller varor för daglig konsumtion.

Flera medlemsstater kan också ha haft problem med att tolka undantaget i artikel 3.2 andra stycket. Lettland, Litauen och Polen har t.ex. utvidgat undantaget till avtal där datum för fullgörande fastställs efter det att avtalet ingåtts. EG-domstolens avgörande i Easycar-fallet [10], där domstolen fastställde att biluthyrning utgör transport i direktivets mening, visar att direktivet inte täcker vissa distansavtal som kommissionen och åtminstone vissa medlemsstater avsett att det skulle täcka [11]. Begreppet ”fritidsverksamhet” är också otydligt. Det skulle kunna vara förklaringen till att leverantörernas rätt att under vissa omständigheter inte tillämpa artikel 7.2 på fritidsaktiviteter som äger rum utomhus införlivats enbart av Cypern, Irland, Portugal och Storbritannien. I de medlemsstater där undantaget tillämpats kan det oprecisa uttrycket ”under särskilda omständigheter” innebära en rättslig osäkerhet för både konsumenter och företag.

5. Krav på förhandsinformation – artikel 4

Tolkningen av kraven på förhandsinformation i artikel 4 väcker vissa frågor.

Fastän ett stort antal medlemsstater har införlivat artikel 4.1 ord för ord, har de flesta också använt minimiklausulen för att förstärka det nationella konsumentskyddet. Kontrollen av de nationella bestämmelserna har visat att vissa krav inte införlivats korrekt i en del medlemsstater. Denna rapport inriktar sig på de krav som kan ha blivit felaktigt införlivade på grund av problem med att tolka direktivet.

Föreskrifterna för hur och när förhandsinformation skall lämnas kan behöva ses över för att man ska kunna säkerställa att konsumenterna är ordentligt informerade när de bestämmer om en transaktion skall genomföras. Uttrycken ”i god tid innan ett distansavtal ingås” i artikel 4.1 och ”på ett klart och begripligt sätt i någon form som är lämplig för den teknik för distanskommunikation som används” i artikel 4.2 har lett till olika tolkningar. I Polen t.ex. verkar det som om förhandsinformation måste ges innan teknik för distanskommunikation används.

Förhandsinformation om pris i artikel 4.1 c är ett bra exempel på hur förhandsinformationen kan vara avgörande för om en konsument kommer att genomföra en transaktion. Några medlemsstater, inklusive Belgien och Sverige, har inte uttryckligen nämnt skatter i sina införlivandetexter. Kommissionen kommer att klarlägga med dem om det är en princip i nationell lagstiftning att skatter alltid ingår i prisangivelser. Kommissionen kommer också att begrunda om det borde finnas en uttrycklig hänvisning i direktivet till andra avgifter, t.ex. boknings- och expeditionsavgifter, med hänsyn till artikel 7.4 c i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Kommissionen är också medveten om problem med tydlig prisinformation och användandet av informationstjänster med tilläggsdebitering. Den kommer därför att undersöka om direktivets bestämmelser om informationstjänster med tilläggsdebitering behöver skärpas, t.ex. i artikel 4.1 g om förhandsinformation om kostnaden för att använda tekniker för distanskommunikation när kostnaden inte är beräknad efter normaltaxa.

Flertalet medlemsstater har använt minimiklausulen för att göra det obligatoriskt att ange en adress för klagomål (t.ex. Österrike, Tjeckien, Danmark, Finland, Luxemburg, Malta, Slovakien och Slovenien) och många har valt att ange om ångerrätten tillämpas eller inte (t.ex. Belgien, Tyskland, Italien, Nederländerna, Slovenien och Spanien).

Minimiklausulen har också använts på många andra sätt. I Italien t.ex. kan konsumenten begära förhandsinformation på italienska vid personliga kontakter, och i Estland och Spanien har ytterligare krav införts på information om ersättningsvaror.

Ett stort antal medlemsstater har inte uttryckligen införlivat principerna om god sed i artikel 4.2 och/eller hänvisar inte uttryckligen till skydd av vissa konsumentgrupper, t.ex. minderåriga. Dessa bestämmelser kommer att granskas ytterligare i översynen.

6. Skriftlig bekräftelse av informationen – artikel 5

I artikel 5 föreskrivs att viss information, inklusive de flesta av de uppgifter som åsyftas i artikel 4, måste bekräftas skriftligen. Artikel 5 måste därför granskas parallellt med artikel 4. Tidpunkten för den skriftliga bekräftelsen behöver diskuteras med ett antal medlemsstater (Danmark, Tyskland, Ungern, Lettland, Litauen och Polen).

Frågan om vilken information som måste bekräftas skriftligen måste utredas med vissa medlemsstater, eftersom en del av dem har underlåtit att föreskriva att all eller en del av den obligatoriska informationen skall bekräftas (i Tjeckien t.ex. behöver bara uppgifter om leverantörens namn och adress bekräftas skriftligen).

Vidare har minimiklausulen lett till skillnader mellan nationella krav, t.ex. språkkrav (Cypern, Grekland och Spanien) eller ytterligare information som måste lämnas skriftligen. Särskilt gällande bekräftelse av information om ångerrätt har ytterligare nationella bestämmelser införts. Cypern har upprättat en mall för uppsägning av avtal som lämnas till konsumenten tillsammans med den skriftliga bekräftelsen. I Spanien måste en leverantör tillsammans med den skriftliga bekräftelsen förse konsumenten med ett dokument om uppsägning/hävning av avtalet som innehåller vissa obligatoriska uppgifter. Belgien har gått längre genom att föreskriva att standardklausuler skall överlämnas i ett visst format och införa påföljder om så inte sker.

Vissa medlemsstater och berörda parter har tagit upp behovet av att klargöra begreppet ”varaktiga medier” i artikel 5.1 mot bakgrund av direktiv 2002/65/EG och ny teknik. Italien har undvikit tolkningsproblem genom att införa striktare regler, t.ex. att bekräftelse måste göras i ett annat varaktigt medium om konsumenten väljer det. Litauen, Tjeckien, Slovakien och Polen har valt att inte nämna ”varaktiga medier”.

7. Ångerrätt – artikel 6

Den ångerrätt som införts i fyra konsumentdirektiv, inklusive i artikel 6 i direktivet, används ofta som ett viktigt exempel på inkonsekvens i regelverket (t.ex. varierar betänketiden mellan de olika direktiven) [12] och på nationella skillnader som uppstått på grund av minimiklausulen. När det gäller distansförsäljning föreskrivs i direktivet att konsumenten har rätt till en frist på minst sju arbetsdagar för att frånträda avtalet. Medlemsstaterna har införlivat detta krav på en mängd olika sätt, oftast med sju arbetsdagar eller fjorton kalenderdagar (se bilaga IV).

Införlivandet av artikel 6.1, i vilken det föreskrivs hur lång betänketiden skall vara och när den startar, har inte orsakat många problem. I Frankrike beräknas betänketiden i ”jours francs”, ett uttryck vars exakta betydelse måste klarläggas med de franska myndigheterna. Frågan om när betänketiden startar är mer djupgående. Exempelvis kan ”mottagande” av varor tolkas på olika sätt i olika medlemsstater. Frågan om när mottagandet sker har tagits upp (om ett paket t.ex. levereras när konsumenten är frånvarande, sker mottagandet när brevbäraren lämnar ett meddelande om att han eller hon försökt leverera paketet, eller när konsumenten hämtar ut paketet på posten?) och kommer att behandlas i samband med den vidare översynen. Kommissionen funderar också på om partileveranser behöver behandlas ytterligare vid översynen. I Tyskland, Estland, Lettland och Sverige föreskriver de nationella bestämmelserna att betänketiden startar vid första leveransen av en del av varorna. Med hänsyn till skäl 10 verkar en sådan tolkning möjlig. Kommissionen anser att när en beställning gäller olika produkter borde konsumenten ha rätt till betänketid efter leverans av var och en av de beställda produkterna, men inte när beställningen gäller en enda produkt som levereras i flera partier. Om en beställning på Internet av olika böcker (av en roman och en biografi t.ex.) inte kan levereras i ett parti eftersom en av böckerna inte är tillgänglig bör detta inte behandlas på samma sätt som när olika delar av en encyklopedi levereras under en längre tidsperiod.

De ekonomiska följderna av att frånträda ett avtal och/eller tidpunkten för återbetalning (artikel 6.1–2) måste också diskuteras med flera medlemsstater (t.ex. verkar inte Tjeckien ha införlivat artikel 6.2 och Tyskland och Litauen har inte angivit någon tidsgräns för återbetalningen). Ungerns lagstiftning är oklar, liksom Österrikes och Sveriges bestämmelser gällande påföljder. I Finland måste återbetalning ske inom 30 dagar efter det att varan återsänts. Eftersom direktivet inte säger något om att 30-dagarsperioden startar exempelvis då avtalet sägs upp eller då leverantören tar emot varorna, är det oklart om en sådan tolkning är godtagbar.

I artikel 6.3 förtecknas undantagen till ångerrätten. På det hela taget verkar dessa undantag ha införlivats korrekt, trots behov av vissa klargöranden (när det t.ex. gäller det undantag som föreskrivs i artikel 6.3 fjärde strecksatsen kan man i Spanien, Luxemburg, Italien och Polen ha gått utöver vad som tillåts i direktivet). Dessa undantag kommer att granskas ingående i samband med översynen för att fastställa om de är aktuella.

Minimiklausulen har använts igen vid införlivandet av artikel 6. Vissa av undantagen i artikel 6.3 har inte införlivats enhetligt i Europa (i Belgien t.ex. gäller inte undantagen om leverantörer då de lämnar förhandsinformation underlåter att nämna att ångerrätten inte gäller, och i Danmark gäller undantaget för tidningar bara under vissa omständigheter). De nationella skillnaderna är särskilt tydliga när man ser till bestämmelserna för hur ångerrätten utövas: i Portugal måste varorna återsändas inom 30 dagar, i vissa medlemsstater finns en mall för meddelandet om uppsägning och flera medlemsstater, inklusive Storbritannien, Finland och Portugal, har bestämmelser om att konsumenterna måste behandla varorna varsamt. Medlemsstaterna har också på olika sätt använt sig av de möjligheter direktivet ger rörande kostnaden för återsändande av varorna. Det kan vara så att konsumenten får betala i samtliga fall (Cypern t.ex.) eller bara i vissa fall (t.ex. Storbritannien, Irland och Belgien), att leverantören avgör om konsumenten skall betala (Estland och Malta) eller att leverantören betalar om återsändandet kan ske via normal post (Finland). I Estland finns en gräns på 10 euro för vad konsumenten behöver stå för då varor återsänds.

Inte alla medlemsstater har anmält hur de införlivat artikel 6.4 om återgång av kreditavtal sedan ångerrätten utövats (t.ex. Slovenien) och införlivandet behöver klargöras med vissa andra (t.ex. Tjeckien, Cypern och Polen).

Slutligen kan det påpekas den belgiska lagstiftningen gör det möjligt att införa specifika bestämmelser för små och medelstora företag. Även om kommissionen inte känner till något som tyder på att möjligheten använts kan sådana bestämmelser stå i strid med direktivet.

8. Genomförande – artikel 7

Sammanfattningsvis har införlivandet av artikel 7 om genomförande av avtalet gett upphov till tidsrelaterade problem. Det skall påpekas att varken Tjeckien eller Tyskland har anmält hur de införlivat artikel 7.1.

Den viktigaste kommentaren till artikel 7 gäller den inkonsekventa användningen av vissa begrepp i direktivet i allmänhet och i artikel 7 i synnerhet. I artikel 7 står det ”dagar” medan det i artikel 6 talas om ”arbetsdagar”. Dessutom anges det i artikel 7.1 när perioden startar (på svenska ”från den dag” då beställningen gjordes och på engelska ”from the day following”), men inte i artikel 7.2. I sin nuvarande form har artikel 7.2 tolkats på flera olika sätt. Vissa medlemsstater har gjort tolkningen att tidsfristen gäller endast för återbetalningen, och andra att den gäller både för återbetalningen och för meddelandet att varan eller tjänsten inte är tillgänglig. Sådana frågor måste redas ut med Estland, Grekland, Ungern, Lettland, Litauen, Nederländerna, Österrike och Storbritannien. Omvänt har vissa medlemsstater, som Finland, Cypern, Slovenien och Slovakien, skärpt en eller flera av tidsfristerna. Andra, som Frankrike och Danmark, har infört ekonomiska påföljder i form av ränta.

Införlivandet av artikel 7.3 är också svagt i vissa medlemsstater. Exempelvis nämner inte Italien att konsumenten på ”ett klart och begripligt sätt” skall informeras om att leverantören får tillhandahålla ersättningsvaror eller ersättningstjänster. Estland har undvikit denna typ av problem genom att infoga dessa krav på informationen i de bestämmelser som införlivar artiklarna 4 och 5. Belgien, Luxemburg, Danmark, Tyskland och Österrike verkar ha utnyttjat möjligheten att inte införliva bestämmelserna om ersättningsvaror i artikel 7.3.

9. Begränsningar i användningen av vissa tekniker för distanskommunikation – artikel 10

Många medlemstater har underlåtit att anmäla alla eller delar av sina nationella bestämmelser som införlivar denna artikel. Detta kan vara berättigat av den anledningen att senare gemenskapslagstiftning också täcker dessa begränsningar. I direktiv 2002/58/EG om integritet och elektronisk kommunikation [13] krävs att medlemsstaterna säkerställer att användningen av automatiska uppringningssystem utan mänsklig medverkan, telefaxapparater eller elektronisk post bara är tillåten gentemot abonnenter som i förväg har gett sitt samtycke. Vad gäller andra former av distanskommunikation står det medlemsstaterna fritt att välja om de skall införa ett register med konsumenter som vill vara med eller inte (”opt-in” eller ”opt-out”).

10. Slutsatser

Införlivandet av direktivet i medlemsstaterna har gett upphov till en rad konstaterade eller möjliga problem. Många av dem beror på formuleringen av direktivet. Även om direktivet verkar flexibelt nog att täcka ny teknik och nya marknadsföringsmetoder är det möjligt att den praktiska tillämpningen av direktivet inte kommer att fungera på längre sikt. Det är inte alltid möjligt att korrekt fullgöra de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i direktivet. Dessutom har kontrollen av införlivandet avslöjat betydande skillnader mellan medlemsstaterna, på grund av att minimiklausulen använts. Det är ännu oklart om dessa skillnader kommer att påverka den inre marknadens funktion och konsumenternas förtroende. Kommissionen måste ta reda på detta för att kunna bestämma om direktivet behöver ses över.

Frågorna kommer att utredas ytterligare i samband med översynen av regelverket. Kommissionen kommer därvid att ta i beaktande inte bara konsumentskyddslagstiftningen, utan också andra områden inom gemenskapslagstiftningen, t.ex. e-handel och integritet.

BILAGA I

Medlemsstaternas lagstiftningsåtgärder

Medlemsstat | Lagstiftningsåtgärder som kommissionen hade kännedom om den 1 april 2006 | Datum för ikraftträdande |

Österrike | Bundesgesetz, mit dem Bestimmungen über den Vertragsabschluß in Fernabsatz in das Konsumentenschutzgesetz eingefügt und das Bundesgesetz gegen den unlauteren Wettbewerb 1984 sowie das Produkthaftungsgesetz geändert werden (Fernabsatz-Gesetz) BGBI. Nr. 185/1999 | 1 juni 2000 |

Belgien | Loi du 14 juillet 1991 sur les pratiques du commerce et sur l’information et la protection du consommateur, modifiée par la loi du 25 mai 1999 transposant la directive européenne concernant la protection des consommateurs en matière de contrats à distance. | 1 november 1999? |

Cypern | Ο περί της Σύναψης Καταναλωτικών Συμβάσεων εξ Αποστάσεως Νόμος του 2000 (Ν.14(Ι)/2000) | 28 mars 2000 |

Tjeckien | Zákon č. 367/2000 Sb., kterým se mění zákon č. 40/1964 Sb., občanský zákoník, ve znění pozdějších předpisů, a některé další zákony | 1 januari 2001 |

Danmark | Bekendtgørelse af lov om visse forbrugeraftaler (Dørsalg mv., fjernsalg og løbende tjenesteydelser) (Forbrugeraftaleloven), som ændret ved lov nr 262 af 6. maj 1993, lov nr. 1098 af 21.december og lov nr. 442 af 31. maj 2000. | 1 juni 2000 och 1 juli 2000 |

Estland | Võlaõigusseadus RT I 2004, 37, 255 | 1 maj 2004 |

Finland | Laki kuluttajansuojalain muuttamisesta, 15.12.2000 (Suomen säädöskokoelma 2000 N° 1072)Laki sopimattomasta menettelystä elinkeinotoiminnassa annetun lain 2 §:n muuttamisesta, 15.12.2000 (Suomen säädöskokoelma 2000 N° 1073). | 1 mars 2001 |

Frankrike | Articles 5 à 15 de l’ordonnance n° 2001-741 du 23 août 2001 et Article 36 de la Loi n°2001-1062 du 15 novembre 2001 relative à la sécurité quotidienne | 25 augusti 2001 |

Tyskland | Gesetz über Fernabsatzverträge und andere Fragen des Verbraucherrechts sowie zur Umstellung von Vorschriften auf Euro vom 27. Juni 2000 | 30 juni 2000 |

Grekland | Κοινή Υπουργική Απόφαση Ζ1-496/2000 περί πωλήσεων από απόσταση και συγκριτικής διαφήμισης, τροποποιητική του Ν.2251/94 για την Προστασία των Καταναλωτών | 18 december 2000 |

Ungern | 1997. évi CLV. törvény a fogyasztóvédelemről17/1999. (II. 5.) Korm. rendelet a távollévők között kötött szerződésekről | Ingen uppgift |

Irland | European Communities (Protection of Consumers in Respect of Contracts made by Means of Distance Communication) Regulations 2001 (S.I. 207 of 2001) | 15 maj 2001 |

Italien | Decreto Legislativo 6 settembre 2005, n.206, “Codice del consumo, a norma dell’ articolo 7 della legge 29 luglio 2003, n.229”. | 23 oktober 2005ursprungligen införlivat i ett dekret som trädde i kraft i oktober 1999) |

Lettland | Patērētāju tiesību aizsardzības likums, Grozījumi: 22.11.2001. likums Miniostru kabineta 2002.gada.28 maija noteikumi Nr 207 “Noteikumi par distances lîgumi” | Ingen uppgift |

Litauen | Lietuvos Respublikos vartotojų teisių gynimo įstatymo pakeitimo įstatymas Nr. VIII – 1946 (nauja redakcija)Lietuvos Respublikos ūkio ministro 2001 m. rugpjūčio 17 d. įsakymas Nr. 258 „Dėl daiktų pardavimo ir paslaugų teikimo, kai sutartys sudaromos naudojant ryšio priemones, taisyklių patvirtinimo | Ingen uppgift |

Luxemburg | Loi du 16 avril 2003 concernant la protection des consommateurs en matière de contrats à distance et abrogeant l’article 7 de la loi modifiée du 25 août 1983 relative à la protection juridique du consommateur | 11 maj 2003 |

Malta | Distance Selling Regulations (LN186/01)Consumer Affairs Act (Chapter 378) | 1 januari 2002 |

Nederländerna | Wet van 21.12.2000 tot aanpassing van Boek 7 van het Burgerlijk Wetboek aan richtlijn nr. 97/7/EG van het Europees Parlement en de Raad van de Europese Unie van 20 mei 1997 betreffende de bescherming van de consument bij op afstand gesloten overeenkomsten (PbEG L 144) (21.12.2000) | 1 februari 2001 |

Polen | Ustawa z dnia 2 marca 2000r. o ochronie niektórych praw konsumentów oraz o odpowiedzialności za szkodę wyrzadzoną przez produkt niebezpieczny | 30 juni 2000 |

Portugal | Decreto-Lei nº 143/2001 de 26 de Abril 2000 | 25 maj 2001 |

Slovakien | Zákon č. 108/2000 Z. z. o ochrane spotrebiteľa pri podomovom predaji a zásielkovom predaji | 1 april 2000 |

Slovenien | Zakon o varstvu potrošnikov - uradno prečiščeno besedilo (N 700-01/190-6/24 (ZVPot-UPB1)) | 2003 |

Spanien | Ley 47/2002, de 19 de diciembre, de reforma de la Ley 7/1996, de 15 de enero, de Ordenación del Comercio Minorista, para la transposición al ordenamiento jurídico español de la Directiva 97/7/CE, en materia de contratos a distancia, y para la adaptación de la Ley a diversas Directivas comunitarias | 1 januari 2003 |

Sverige | Lag (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal | 1 juni 2000 |

Storbritannien | The Consumer Protection (Distance Selling) Regulations 2000 (SI 2000 No. 2334) as amended by The Consumer Protection (Distance Selling) (Amendment) Regulations 2005 (SI 2005 No. 689) | 31 oktober 2000 |

BILAGA II

Frågor för det offentliga samrådet

Kommissionen önskar få kännedom om medlemsstaternas och de berörda parternas åsikter om tillämpningen av direktivet och om huruvida det är anpassat till nya förhållanden på marknaden och nya produkter. Därför har den sammanställt ett antal frågor att användas vid ett offentligt samråd. Frågorna skall betraktas tillsammans med den rapport som frågeformuläret utgör en bilaga till, för att man skall kunna skapa sig en helhetsbild av de problem kommissionen hittills kartlagt i fråga om distansförsäljning. Påpekanden om problem som inte tagits upp i rapporten eller frågeformuläret tas tacksamt emot.

Vid samrådsperiodens slut kommer kommissionen att lägga ut en sammanfattning av svaren på sin webbplats. Svaren och kommentarerna från de berörda parterna kommer också att offentliggöras på Europeiska kommissionens webbplats, om inte avsändaren uttryckligen undanbett sig detta. Svaren kommer att samlas i en faktabas som håller på att upprättas inför det bredare arbetet med att se över regelverket på konsumentskyddsområdet.

Kommissionen kommer också att bedöma behovet av en öppen utfrågning för att främja en diskussion av de problem som tas upp i rapporten och frågeformuläret. Kommissionen kommer därvid att ta hänsyn till resultaten från det offentliga samrådet, som startar med grönboken om översynen av regelverket på konsumentskyddsområdet. Grönboken kommer att innehålla en redogörelse för läget vad gäller översynen av regelverket. Utifrån det material som samlats in kommer den att lägga fram olika förslag för att reformera regelverket på konsumentskyddsområdet och att samla in medlemsstaternas och de berörda parternas åsikter om hur man bäst kan gå vidare. Enligt planerna skall grönboken antas hösten 2006.

De berörda parter som vill svara på detta formulär skall lämna in sina svar till Europeiska kommissionen senast den 21.11.2006. Svara gärna så utförligt som möjligt och skicka era kommentarer (märkta ”Första samrådet om distansförsäljningsdirektivet”) antingen till

Europeiska kommissionen

Generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd

Rue de la Loi 200

B-1049 Bryssel

Belgien

eller med e-post till SANCO-B2@ec.europa.eu.

Artikel 2 – Definitioner

1. Är de nuvarande definitionerna av ”konsument” och ”leverantör” lämpliga för det område som regleras av direktiv 97/7/EG? (denna fråga kommer också att beaktas i samband med översynen av regelverket på hela konsumentskyddsområdet)2. Är den nuvarande definitionen av ”distansavtal” tillräckligt tydlig? Är uttrycket ”system för distansförsäljning eller erbjudande av tjänster på distans” tydligt eller borde konsumentskyddet utvidgas till att gälla alla distansavtal oavsett om leverantören vanligen ägnar sig åt distansförsäljning? 3. Är den nuvarande definitionen av ”tekniker för distanskommunikation” tillräckligt tydlig? 4. Tillför det något att uttrycket ”distributör av kommunikationsteknik” definieras? 5. Är definitionerna otydliga i förhållande till något annat begrepp, eller finns det andra begrepp som behöver definieras? |

Artikel 3 – Undantag

6. Behöver de nuvarande undantagen ses över, utvidgas eller upphävas med hänsyn till utvecklingen på marknaden (t.ex. nedladdning av musik eller andra tjänster) eller ny teknik (t.ex. m-handel), eller på grund av tolkningsproblem (t.ex. EG-domstolens avgörande i Easycar-fallet, där domstolen fastställde att biluthyrning utgör en transporttjänst och därför inte täcks av direktivet; eller användning av vida begrepp som ”fritidsverksamhet”)?7. Har införandet i direktivet av definitionen av finansiella tjänster i artikel 18 i direktiv 2002/65 löst några av de problem medlemsstaterna kan ha haft vid införlivandet av direktivet? (denna fråga kommer att undersökas mer i detalj vid översynen av direktiv 2002/65)8. Medför undantaget för uppförande och försäljning av fast egendom samt andra rättigheter som är knutna till fast egendom några tolkningsproblem (t.ex. i förhållande till tidsdelningsdirektivet)? 9. Bör auktioner eller vissa typer av auktioner omfattas av direktivet? |

Artikel 4 – Förhandsinformation

10. Kan artikel 4 förbättras på något vis (t.ex. genom tydligare bestämmelser för tidpunkt och format för förhandsinformationen, flera eller färre krav på informationen)?11. Får alla konsumentgrupper (t.ex. minderåriga) tillräckligt skydd genom direktivet? Om inte, hur kan skyddet förbättras? |

Artikel 5 – Skriftlig bekräftelse

12. Kan artikel 5 förbättras på något vis (t.ex. genom att man inför samma definition av ”varaktiga medier” som i direktiv 2002/65/EG, föreskriver mer information som skall bekräftas skriftligt eller istället mindre information)? 13. Skulle det förenkla för både konsumenter och leverantörer om man slog samman informationskraven i artiklarna 4.1 och 5.1? |

Artikel 6 – Ångerrätt

14. Anser ni att betänketiden vid distansförsäljning borde harmoniseras mellan medlemsstaterna, och i så fall, hur lång skulle den vara? (frågan om huruvida betänketidens längd i de olika konsumentskyddsdirektiven borde harmoniseras i hela regelverket kommer att utredas i samband med översynen av regelverket. Kommentera gärna ändå!)15. Behöver bestämmelserna rörande ångerrätten och konsekvenserna av att utnyttja den klargöras?16. Behöver de nuvarande undantagen från ångerrätten ses över, utvidgas eller upphävas med hänsyn till utvecklingen på marknaden eller ny teknik?17. Bör bestämmelserna om kostnaden för återsändande av varor harmoniseras på området distansförsäljning, och vem skall i så fall stå för denna kostnad? (denna fråga kommer också att beaktas i samband med översynen av regelverket på hela konsumentskyddsområdet) |

Artikel 7 – Genomförande

18. Är bestämmelserna i artikel 7 tillräckliga för att säkerställa att distansavtal genomförs korrekt (är t.ex. reglerna för tidpunkter och format tydliga)?19. Borde möjligheten att ersätta varor enligt artikel 7.3 omvandlas till en skyldighet för att höja konsumentskyddsnivån likformigt på hela den inre marknaden? |

Artikel 10

20. Borde artikel 10 uttryckligen upphävas för att klargöra förhållandet mellan artikel 10 och direktiv 2002/58/EG om integritet och elektronisk kommunikation? |

Allmänna frågor

21. Hur har användningen av minimiklausulen, dvs. medlemsstaternas rätt att behålla eller införa bestämmelser som säkerställer en högre skyddsnivå för konsumenten, påverkat den gränsöverskridande handeln och konkurrensen (har den t.ex. utgjort ett hinder för gränsöverskridande handel eller påverkat etableringsrätten)? I så fall, ge exempel!22. Har ni stött på andra problem med regleringen av distansförsäljning som den ser ut för närvarande? 23. Finns det andra aspekter av distansförsäljning som behöver regleras? |

BILAGA III

Konsumentskyddsdirektiv under översyn

Rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler, EGT L 372, 31.12.1985, s. 31.

Rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang, EGT L 158, 23.6.1990, s. 59.

Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, EGT L 95, 21.4.1993, s. 29.

Europaparlamentets och rådets direktiv 94/47/EG av den 26 oktober 1994 om skydd för köparna vad avser vissa aspekter i avtal om nyttjanderätten till fast egendom på tidsdelningsbasis, EGT L 280, 29.10.1994, s. 83.

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal, EGT L 44, 4.6.1997, s. 19.

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG av den 16 februari 1998 om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter, EGT L 80, 18.3.1998, s. 27.

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen, EGT L 166, 11.6.1998, s. 51.

Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier, EGT L 171, 7.7.1999, s. 12.

BILAGA IV

Betänketidens längd i medlemsstaterna

Medlemsstat | Betänketidens längd |

Österrike | 7 arbetsdagar (lördagar uttryckligen undantagna) |

Belgien | 7 arbetsdagar |

Cypern | 14 dagar |

Tjeckien | 14 dagar |

Danmark | 14 dagar |

Estland | 14 dagar |

Finland | 14 dagar |

Frankrike | 7 arbetsdagar? (betydelsen av ”jours francs” behöver klarläggas) |

Tyskland | 2 veckor |

Grekland | 10 arbetsdagar |

Ungern | 8 arbetsdagar |

Irland | 7 arbetsdagar |

Italien | 10 arbetsdagar |

Lettland | minst 14 dagar |

Litauen | 7 arbetsdagar |

Luxemburg | 7 arbetsdagar |

Malta | 15 dagar |

Nederländerna | 7 arbetsdagar |

Polen | 10 dagar |

Portugal | 14 dagar |

Slovakien | 7 arbetsdagar |

Slovenien | 15 dagar |

Spanien | 7 arbetsdagar enligt lagarna i det land dit leveransen sker |

Sverige | 14 dagar |

Storbritannien | 7 arbetsdagar |

[1] EGT L 144, 4.6.1997, s. 19.

[2] I artikel 15.4 föreskrivs att kommissionen ”senast fyra år efter ikraftträdandet av detta direktiv skall […] lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om genomförandet av detta direktiv, vid behov åtföljd av ett förslag till revidering av detta”.

[3] Se kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet – Lagstifta bättre för tillväxt och arbetstillfällen i Europeiska unionen, av den 16 mars 2005 (KOM(2005) 97 slutlig) och kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om genomförande av gemenskapens Lissabonprogram – En strategi för förenkling av lagstiftningen, av den 25 oktober 2005 (KOM (2005) 535 slutlig). Översynen av regelverket på konsumentskyddsområdet ingår i det rullande förenklingsprogram som bifogats det senare meddelandet.

[4] Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG, EGT L 271, 9.10.2002, s. 16.

[5] Meddelande från kommissionen – Översyn av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG, av den 6 april 2006 (KOM(2006) 161 slutlig).

[6] Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder), EUT L 149, 11.6.2005, s. 22.

[7] Den föreslagna artikel 81 i KOM(2005) 603 slutlig.

[8] Artikel 1.3 läst i förening med skäl 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1).

[9] Europaparlamentets och rådets direktiv 94/47/EG av den 26 oktober 1994 om skydd för köparna vad avser vissa aspekter i avtal om nyttjanderätten till fast egendom på tidsdelningsbasis, EGT L 280, 29.10.1994, s. 83.

[10] Fall C-336/03 Easycar (UK) Ltd mot Office of Fair Trading, REG 2005, s. I-1947.

[11] Frankrike, Spanien och Storbritannien.

[12] I tidsdelningsdirektivet föreskrivs minst tio kalenderdagar, och i hemförsäljningsdirektivet, 85/577/EEG, föreskrivs minst sju dagar (rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler, EGT L 372, 31.12.1985, s. 31). I direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster föreskrivs fjorton kalenderdagar.

[13] Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation), EGT L 201, 31.7.2002, s. 37.

--------------------------------------------------