Bryssel den 19.10.2004

KOM(2004) 686 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONENTILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

EU:s riktlinjer för stöd till utarbetande och reform av markpolitiken i utvecklingsländerna[SEK(2004) 1289]

EU:S RIKTLINJER FÖR STÖD TILL UTARBETANDE OCH REFORM AV MARKPOLITIKEN[1] I UTVECKLINGSLÄNDERNA

1. INLEDNING

Marken på landsbygden är en av de viktigaste tillgångarna i många delar av världen, oavsett om det rör sig om utvecklingsländer eller om industriländer. I de förstnämnda står jordbruksproduktionen och annan landsbygdsverksamhet för en mycket stor del av inkomster, sysselsättning och exportintäkter. Dessutom är fattigdomen särskilt stor på landsbygden och kontrollen över marken är en viktig fråga i bondesamhällen.

Givarnas bidrag till jordreformer och markpolitik har förändrats över tiden. Under 1940- och 50-talet i Ostasien och under 1960- och 1970-talet i Latinamerika användes stöd till jordbruksreformer som ett medel för att avvärja ett tryck från radikalt håll på politisk förändring. Det faktum att detta slags åtgärder har en politisk aspekt och är komplexa till sin natur har gjort att många givare inte längre stöder omfördelning av mark.

Den ökande bristen på land och problem i samband med markkonflikter och ökande fattigdom på landsbygden, särskilt i Afrika, har på nytt gjort markfrågan aktuell. Detta ökande intresse ligger väl i linje med målsättningen att åstadkomma effektiva politiska ramar för fattigdomsbekämpning och främja gott styre, decentralisering och inrättandet av demokratiska institutioner både på lokal och på nationell nivå. Samtidigt har nya erfarenheter under de senaste åren visat att det både behövs och är möjligt att utarbeta olika typer av nya insatser för att hantera en rad olika situationer.

Det är mot denna bakgrund som kommissionen i samarbete med andra givare[2] har utarbetat detta meddelande. Intresset för markfrågor är en direkt följd av det allmänna målet fattigdomsbekämpning som ingår i EG:s utvecklingspolitik, eftersom en hållbar markpolitik är av stor betydelse för landsbygdsutvecklingen och tryggad livsmedelsförsörjning. Dessa riktlinjer har tillkommit på grund av att utvecklingsländer och länder under övergång till marknadsekonomi begärt stöd till reformer av markpolitiken och utan att vara bindande har de till syfte att skapa ett gemensamt synsätt som kan underlätta samarbetet med EU i utvecklingsländer och övergångsländer där givare ger stöd till reformer av markpolitiken.

Detta meddelande är ett resultat av ett intensivt samarbete med medlemsstaterna i den EU-arbetsgrupp som utarbetade "EU:s riktlinjer för markpolitiken", dvs. en uppsättning detaljerade politiska och praktiska riktlinjer som nyligen förelagts det civila samhället för samråd, och följer noga resultaten av båda dessa processer[3]. Det kompletteras av praktiska riktlinjer [se Arbetsdokument från Kommissionens avdelningar SEK(2004)1289] som innehåller exempel på hur markpolitiken kan tillämpas i praktiken för att bedöma situationen när det gäller markfrågor i ett visst land.

2. VARFÖR ÄR MARKPOLITIKEN VIKTIG?

Markpolitiken är central för det ekonomiska och sociala livet och miljöfrågorna i alla länder. Fördelningen av äganderätten har en enorm inverkan på både rättvisa och produktivitet. En orättvis fördelning av marken, problem rörande markinnehav och en svag markförvaltning kan leda till allvarliga orättvisor och konflikter. Ändringar i lagstiftningen, fördelningen av äganderätten och förvaltningsstrukturerna får oftast långsiktiga följder, både positiva och negativa, för den politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen och för miljöledningen.

Strukturen på markinnehavet återspeglar maktfördelningen i ett samhälle. Även om tillgången till mark inte är en erkänd mänsklig rättighet kan den ändå anses vara ett medel för att åstadkomma de grundläggande mänskliga rättigheter som fastställs i internationella konventioner, vilket illustreras genom exemplet med ursprungsbefolkningar.

+++++ TABLE +++++

Lika möjligheter för kvinnor och män när det gäller rätten att inneha och utnyttja egendom är en av de absolut viktigaste förutsättningarna för social och ekonomisk jämställdhet. När det gäller kvinnors mänskliga rättigheter krävs en förstärkning både av de formella och de informella ordningarna för markinnehav och även statsrätten och arvslagstiftningen har en roll att spela i detta sammanhang, liksom marklagstiftningen och institutionerna på detta område samt familjerätten och äktenskapslagstiftningen.

Befolkningstillväxt, förändrade ekonomiska villkor och miljöförändringar såsom ökenspridning och klimatförändringar kan öka konkurrensen kring tillgången till mark. Risken för konflikter ökar i takt med ökande markbrist och minskande tillgång till mark och när bestämmelserna om markinnehav inte anpassas tillräckligt snabbt och i situationer av olika och motsägande bestämmelser. Att vissa politiska eliter olagligen tillskansar sig mark och att landsbygdsbefolkningen tvångsförflyttas kan även leda till markkonflikter. En grundförutsättning för att lyckas med ett markregistreringsprogram är att man lyckas förena stridande anspråk i syfte att undvika ständiga bestridanden och tvister. I länder som just kommit ur en konflikt är en rättvis hantering av frågorna om markinnehav oftast av avgörande betydelse för att man skall lyckas med återuppbyggnaden, både för att bibehålla freden och återupprätta de nödvändiga villkoren för en hållbar ekonomisk tillväxt.

Markpolitiken är nära förbunden med jordbrukspolitiken och den ekonomiska politiken. En säkrad tillgång till mark är en nödvändig förutsättning för att man skall lyckas främja investeringar i och förbättringar av marken. Markfrågor är emellertid sällan den enda begränsningen när det gäller att öka produktiviteten. Ofta kan det vara viktigare att lösa problem rörande priser, insatsvaror, krediter, marknader och bearbetning än att lösa markfrågorna.

Mark har länge ansetts vara en av de viktigaste inkomstkällorna för lokala och nationella myndigheter och är en särskilt enkel tillgång att beskatta, framförallt i stadsområden. Lokala markskatter förefaller mer berättigade i lokalbefolkningens ögon om det samtidigt erbjuds effektivare och säkrare rättigheter och ett effektivt tillhandahållande av offentliga tjänster.

Markpolitiken är även av avgörande betydelse för att åstadkomma en hållbar miljö, eftersom den kan uppmuntra till en hållbar markanvändning och miljöledning. Marken ger möjlighet till en rad olika ekologiska användningsområden, vilka kan främjas genom en sund markpolitik. Vattenhållningsförmåga, minskande av föroreningar och skydd av jord och kuster är t.ex. samtliga beroende av en hållbar användning av naturresurser. Markpolitiken har således en funktion att fylla när det gäller att förebygga miljöförstöring. Tydliga och skyddade rättigheter, effektiva bestämmelser om tillgång till och reglering av användningen av mark, vatten och andra naturresurser är avgörande förutsättningar för säkerställandet av en långsiktig mark- och resursförvaltning.

Avsaknad av en handels- och jordbrukspolitik till stöd för småbrukarsektorn har det exportorienterade jordbrukets dominans, liberaliseringen av jordbruksimporten och det faktum att staten upphört med sin jordbruksrådgivning ofta lett till markkoncentration och utestängning av utsatta grupper eller till att dessa grupper fråntagits sin mark. Det är således mycket viktigt att man lyckas lösa dessa problem och att man främjar både rättvisa förhållanden och produktivitet.

En reform av markpolitiken är således en mycket viktig del av de politiska och institutionella reformer som krävs för att stärka de fattigas ställning och främja en rättvis och hållbar utveckling. Den är dessutom ett viktigt medel för att uppnå målen social rättvisa och ekonomisk utveckling. Markpolitiken skall visserligen utarbetas av staten men bör ändå ta hänsyn till många icke-statliga aktörers behov och erbjuda lösningar som tillmötesgår dessa. En reform av markpolitiken är av avgörande betydelse för demokratiseringsprocesser, insatser för att åstadkomma ett bättre styre och decentralisering.

3. OLIKA SLAGS REFORMER AV MARKPOLITIKEN[4]

I SIN BREDASTE BETYDELSE KAN reform av markpolitiken omfatta avsiktliga förändringar av fördelningar av marken eller av ägandeformerna för mark (jordreform), bestämmelser om användningen av mark och de institutioner som förvaltar och reglerar användningen av mark. Den kan även omfatta åtgärder rörande fördelningen av själva rättigheterna (jordbruksreform).

Omfördelningen av mark är en viktig fråga i de fall äganderätten är koncentrerad till ett fåtal och tillgången till mark mycket orättvis, marken underanvänds av stora markägare eller historiska orättvisor måste avhjälpas. En omfördelning av marken är dock inte tillräcklig i sig och kan t.o.m. leda till en tillfällig produktivitetsminskning om det inte finns tillräckligt med ekonomiska incitament, institutionellt stöd eller saknas lämpliga finansiella och tekniska åtgärder för att hjälpa nya jordbrukare att utveckla sina jordbruksföretag och få tillgång till marknaderna. Intensivare odling på mycket känslig mark kan dessutom leda till miljöförstöring om det inte finns någon lämplig markanvändningsplanering. Omfördelningar av mark bör således ske inom ramen för en hållbar jordbrukspolitik som stöder familjejordbruk.

Historiskt sett har reformer av markpolitiken inneburit att staten exproprierat mark från stora jordägare. Detta slags markreform har kritiserats för att den är politiskt svårgenomförbar och skapar konflikter. Därefter har man prövat marknadsledda reformer av markpolitiken som bygger på principen om frivillighet för köpare och säljare. Båda dessa slags reformer kan leda till prisökningar, överdrivna ersättningskrav och markägares avyttring av marginalmarker, vilket i sin tur kan leda till betydande skulder för mottagarna eller höga kostnader för staten.

+++++ TABLE +++++

Vid exproprieringar bör den vägledande principen vara en rimlig ersättning som motsvarar värdet av de förbättringar som gjorts av marken och markens avkastning och potential. Detta slags åtgärder bör emellertid aldrig leda till att ursprungs- och lokalbefolkningen avhyses från sina traditionella marker eller får begränsad tillgång till livsnödvändiga resurser. Stora jordbruksföretag som tillkommit på olaglig väg bör inte vara berättigade till ersättning eller ha rätt att säljas på fria marknaden. De politiska förutsättningarna utgörs således av förekomsten av en politisk vilja, nationell enighet om att markomfördelningen är legitim, stöd från samhällsorganisationer på landsbygden och städernas befolkning. Dessutom behövs det ett starkt ekonomiskt och tekniskt stöd från givare. Vidare fordras det en oberoende övervakning för att säkerställa öppna och rättvisa förfaranden och undvika politiska påtryckningar.

Marknadsledda reformer gör visserligen att vissa risker och svårigheter i samband med tvångsförvärv och omfördelning undviks, men en begränsad tillgång på mark till försäljning och finansiering kan i hög grad försena genomförandet av en reform och minska dess nytta för de fattiga. Om svåra orättvisor inte kan avhjälpas genom marknadsmekanismer kan det dock bli nödvändigt med en statlig jordbruksreform. Även andra sätt att påverka fördelningen av rättigheterna kan övervägas, t.ex. markbeskattning, långtidsarrenden för jordlösa, reglering av marknaderna för markförsäljning genom företräde för lokala jordbrukare och särskilda subventionerade krediter till markköp för de fattiga. Dessa är samtliga alternativa metoder för att undvika en ackumulering av obrukad mark i händerna på ett fåtal och förbättra småbrukarnas tillgång till mark.

Arbetsdokument från Kommissionens avdelningar SEK(2004)1289 innehåller en uppsättning principer som kan bidra till att göra reformen av markpolitiken hållbar.

4. DE OLIKA DELARNA I EU:S STÖD TILL GENOMFÖRANDET AV MARKPOLITIK

4.1. Skydd av rättigheter rörande mark och därmed sammanhängande resurser

Politiken måste leda till förbättrad tillgång till mark och förbättrat skydd av markrelaterade rättigheter för att det skall vara möjligt att uppnå ökad rättvisa och främja produktiviteten inom jordbrukssektorn. Rättigheter är skyddade om de inte kan bestridas utan grund och, om de bestrids, kan bekräftas av rättsliga myndigheter eller skiljedomstol (oavsett om det rör sig om sedvanerätt eller statliga myndigheter eller både och). Skydd av markrättigheter är således inte enbart en fråga om rättigheternas formella rättsliga natur utan i stor utsträckning även en fråga om att det finns effektiva institutioner och att bestämmelserna om markförvaltning efterlevs.

Fastän informella system för markinnehav vanligtvis är dynamiska och stadda i ständig utveckling kan de (även om så inte alltid är fallet) ändå vara effektiva och, med vissa begränsningar, vara anpassningsbara till utvecklingen av de ekonomiska och tekniska villkoren. Informella system för markinnehav som grundar sig på sedvanerätt bör inte anses vara ett hinder för ett intensivare jordbruk.

4.2. Utgångspunkt i gällande rättigheter och bruk

Reformer av markpolitiken har till syfte att ändra användningen av mark. Ofta grundar de sig dock på ett otillräckligt beslutsunderlag, vilket leder till att detta mål inte uppfylls. Det krävs djupgående kvalitativa analyser av lokala bruk och bestämmelser rörande mark, problem med osäkerhet, typ av konflikter och överföringssätt för att det skall vara möjligt att förstå de problem som finns och att åtgärda dem.

4.3. Registrering av äganderättsbevis som eventuell lösning

Tidigare ansågs registrering av mark eller äganderättsbevis vara nödvändig för att skydda rättigheter, öka produktiviteten och tillgången till krediter, men erfarenheten har visat att ibland är äganderättsbevis varken nödvändiga eller tillräckliga för att uppnå dessa mål. För det första måste markrättigheter erkännas både av staten och av de lokala samhällena. Om informella markrättigheter erkänts på lokal nivå och inte bestridits kan detta räcka för att göra dem säkra.

För det andra förutsätter investeringar i mark goda ekonomiska förhållanden, vilket innebär att det inte nödvändigtvis räcker med enbart en ändring av markrättigheterna för att åstadkomma en förändring. Genomförs program för registrering av äganderätt i ett makroekonomiskt klimat som inte främjar småbrukare så kan detta dessutom leda till nödförsäljning av mark. Detta gör att många blir jordlösa samtidigt som ett fåtal får alltmer mark, vilket leder till ökad fattigdom och orättvisa.

För det tredje ansågs äganderättsbevis tidigare vara viktiga eftersom de fordrades som säkerhet för lån från officiella kreditinrättningar. I praktiken var bankerna i många länder dock ovilliga att låna ut pengar på landsbygden eftersom det saknades en fungerande marknad. Markregistreringsprogram är dessutom endast tillförlitliga om registreringen uppdateras regelbundet. Detta medför betydande kostnader som måste betalas antingen av staten eller av markanvändarna.

Det fordras många olika system för fastighetsregistrering och registrering av äganderättsbevis för att man skall kunna fastställa tillförlitliga och lämpliga register över byars, familjers och enskildas rättigheter som kan registrera många olika slags rättigheter utan alltför stora kostnader. Innovativa system kan erbjuda nya lösningar och alternativa möjligheter (t.ex. officiellt erkännande av skriftliga kontrakt som upprättats lokalt) bör övervägas.

4.4. Nödvändigheten av att införa hållbara markförvaltningssystem

Markförvaltning omfattar en rad olika uppgifter [se Arbetsdokument från Kommissionens avdelningar SEK(2004)1289] som kan utföras på olika nivåer av en rad olika organ, vilket innebär att utformningen av landförvaltningssystemet är en viktig fråga. Alltför ofta är ett centraliserat markförvaltningssystem tungt, ineffektivt och dyrt och kan inte nås av jordbrukarna. Om subsidiaritetsprincipen tillämpas i viss utsträckning kan detta helt klart bidra till en mer effektiva förvaltning av mark och naturresurser, eftersom man på lokal nivå har mer relevant och detaljerad kunskap om markrättigheterna. En lyckad delegering av befogenheter förutsätter att det valda systemet innehåller lämpliga mekanismer för kontroll, balans och ansvarighet, inbegripet översyn av högre organ, vilket är nödvändigt på grund av risken för korruption och nepotism i den lokala markförvaltningen.

Målet för ett markförvaltningssystem bör vara att erbjuda ett effektivt skydd av landsbygdsbefolkningens rättigheter till mark och naturresurser och att främja en hållbar markförvaltning. Viktiga inslag i markförvaltning är undanröjandet av motstridiga regler, enkla och tillgängliga förfaranden med välkända bestämmelser för att lösa jordbrukarnas problem, främjandet av effektiva skiljedomsförfaranden som är tillgängliga för allmänheten, undanröjande av ineffektivitet i markförvaltningen och säkerställande av ansvarighet, hållandet av offentliga register över markanspråk, effektivt offentliggörande av markanspråk före registrering och utfärdandet av äganderättshandling, försvårande av de korruptionsmöjligheter som svåra och komplexa förfaranden ger upphov till och tillhandahållandet av överklagandemöjligheter.

Den nya tekniken (t.ex. satellitnavigationssystemet GPS och det geografiska informationssystemet GIS) kan under förutsättning att den ses som ett medel för att göra systemen mer användarvänliga öka kvaliteten på markförvaltningssystemen och göra dem effektivare samt sänka kostnaderna. På samma sätt kan lokalsamhällens och byars deltagande i kartframställningsprocessen tillsammans med traditionella markförvaltningssystem bidra till att sänka kostnaderna väsentligt samtidigt som de är ett viktigt instrument för markanvändningsplanering och hantering av lokala tvister.

4.5. Arrendemarknadernas betydelse för att åstadkomma produktivitetsökningar och förbättra tillgången till mark

Markrättigheter överförs mellan användare genom marktransaktioner. Marknaderna för försäljning av mark kan emellertid vara stängda för dem som inte har tillräcklig köpkraft och snedvridas på grund av brist på information och brist på finansiella tjänster på landsbygden. Detta kan leda till att marknaderna för markförsäljning minskar effektiviteten och ökar orättvisorna genom spekulation och till att mark på landsbygden förvärvas av statsbefolkningen och av företagare som inte är från orten och till att fattiga nödsäljer sin mark.

Arrendemarknaderna kan dock vara effektivare och rättvisare än i motsats till marknader för markförsäljning. Under förutsättning att det finns tillräcklig säkerhet för parterna i transaktionerna kan arrendemarknaderna ge en flexibilitet som gör det möjligt för användarna att öka eller minska sitt markinnehav allteftersom deras behov ändras. Andelsbruk kan även vara ett effektivt sätt att hantera ökad risk eller brist på likvida medel. De lokala myndigheternas rättsliga godkännande av jordbrukarnas skriftliga kontrakt kan bidra till att säkra avtal om arrende av mark, vilket t.ex. prövats i Bangladesh.

Dessa lösningar har emellertid endast begränsad verkan om det råder stor ojämlikhet mellan markägare och arrendator. Arrendemarknaderna kan göras effektivare bl.a. genom att reglerna klargörs (t.ex. storleken på ersättningen och kontraktens giltighetstid) och genom att de fattiga får tillgång till krediter och rådgivning.

5. EU-GIVARNAS ROLL

Tidigare har EG och många av dess medlemsstater försökt undvika att bli involverade i det politiskt mycket känsliga området markpolitiska reformer. Det stöd som givits har ofta varit begränsat till inrättandet av informationssysten för äganderättsbevis och mark, dvs. okontroversiella ändamål som endast är att anse som tekniska, neutrala och allmängiltiga. Denna neutralitet är endast skenbar och detta agerande har ofta lett till åtgärder som är illa anpassade till de lokala förhållandena och därför utesluter de fattiga.

Även om en reform av markpolitiken är en långdragen och komplex process som fordrar en bred politisk debatt i det berörda landet kan givare ändå bidra väsentligt om de agerar med försiktighet. De kan underlätta den offentliga debatten, stödja processer utan att vara pådrivande och erbjuda sig att finansiera de dyra delarna av utarbetandet och genomförandet av reformen av markpolitiken, bl.a. köp av land för omfördelning, utan att för den skull överta statens roll. Givarna kan även bidra till forskning, institutions- och kapacitetsuppbyggnad för de olika berörda aktörerna (lokala och centrala myndigheter, lantbrukarorganisationer osv.), övervakning och utvärdering.

+++++ TABLE +++++

Det faktum att reformer av markpolitiken och markfrågor i allmänhet ökar i betydelse för landsbygdsutvecklingen och fattigdomsbekämpningen är ett starkt skäl för ökade insatser från EG och medlemsstaterna på detta område och för en ökad samordning dem emellan. Eftersom man i Europa har erfarenhet av och har gjort betydande investeringar i markpolitik, markförvaltning, stöd till familjejordbruk och reglering av marknader för mark har Europa en viktig roll att spela i internationella debatter och i utvecklingspolitiken när det gäller markinnehav och marklagstiftning. I detta sammanhang krävs det en balanserad hållning och en insikt om att marknadsbaserade lösningar inte är det enda medlet för att uppnå mål på det sociala området.

EG har komparativa fördelar när det gäller att inleda och följa inrättandet av flexibla givarkonsortier av givare från EU:s medlemsstater som har till uppgift att hantera markfrågor i partnerländer. Mer generellt kan bl.a. följande alternativ övervägas:

- Skapa en gemensam strategi när det gäller markpolitik och markinnehavsreformer, främja erfarenhetsutbyte mellan EG och medlemsstaterna och bidra till en ökad samordning och ett gemensamt synsätt när det gäller markfrågor.

- Verka för en mer balanserad strategi när det gäller reformer av markpolitik som genomförs av multilaterala institutioner och för ökad integration av markinnehavsfrågor i nationella utvecklingsprocesser (strategidokument för minskad fattigdom, nationella strategier och strategier för landsbygdsutveckling osv.).

- Aktivt främja samordning med och medverkan av andra givare, särskilt inom FN-familjen (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, Internationella jordbruksutvecklingsfonden och FN:s utvecklingsprogram) i syfte att stödja nationella reformprocesser i överensstämmelse med varje organs komparativa fördelar, särskilda fackkunskap och närvaro i landet.

- Utveckla initiativ rörande tillämpad forskning och utveckling om sambandet mellan mark, rättvisa och social utveckling, utveckling av jordbruket och fattigdom och mellan markinnehav och miljö samt rörande oberoende övervakning/utvärdering av reformer av markpolitiken.

Framförallt kan EG och dess medlemsstater se till att reformer av markpolitik ger mycket bättre resultat genom att gemensamt stödja nationella reformprocesser, särskilt på följande sätt:

- Stödja debatt och erfarenhetsutbyte om markfrågor och markpolitik i samband med den ekonomiska politiken, särskilt på regional nivå.

- Bidra till delaktighet i samband med utarbetande och reform av markpolitik genom att se till att staten uppmuntrar det civila samhället, minoritetsgrupper och ursprungsbefolkningar och lokalbefolkningar till att delta i debatten och stödja deras deltagande och ge dem tillgång till kunskap och internationella erfarenheter.

- Stödja utarbetandet och genomförandet av sektorslösningar för genomförandet av reformer av markpolitik och markinnehav i vilka berörda parter är delaktiga och som tar hänsyn till den institutionella utvecklingen och frågor om hållbarhet och löpande kostnader.

- Stödja markreformer och markfördelning, särskilt där orättvisorna är stora. Detta kan, när omständigheterna så tillåter, omfatta finansiering av ordningar för markförvärv av staten, mottagarna eller andra organ eller på dessa parters vägnar beroende på vilket som är lämpligaste i det enskilda fallet. Dessa ordningar skall vara öppna för insyn och omfattas av redovisningsskyldighet.

- Stödja kapacitetsutveckling inom markförvaltningen på alla nivåer, även den lokala nivån.

- Stödja övervakning och utvärdering av reformernas verkningar och uppmuntra till spridning av forskningsrön och debatt om dessa i syfte att åstadkomma dynamik i reformerna av markpolitiken.

6. SLUTSATS

I detta meddelande presenterar kommissionen en ny ram för stöd till reformer av markpolitiken i utvecklingsländer. Detta sker i syfte att underlätta stöd till nationella reformprocesser och förbättra samordningen och samarbetet med medlemsstaterna och andra givare.

Kommissionen antar detta meddelande och överlämnar det till rådet och Europaparlamentet. Den noterar vidare att de bifogade praktiska riktlinjerna [se Arbetsdokument från Kommissionens avdelningar SEK(2004)1289] utgör ett verktyg som kan vägleda kommissionen och medlemsstaterna vid utarbetandet och genomförandet av program till stöd för reformer av markpolitiken i utvecklingsländer och länder under övergång till marknadsekonomi.

[1] Se Arbetsdokument från Kommissionens avdelningar SEK(2004)1289 för en definition av de viktigaste begreppen.

[2] I denna politik beaktas i hög grad andra givares arbete, bl.a. Världsbanken, FAO, IFAD (Internationella jordbruksutvecklingsfonden) och organen i EU:s medlemsstater.

[3] Dessa riktlinjer avser visserligen främst marken på landsbygden, men markfrågan är av avgörande betydelse även i stadsområden och områden kring städer.

[4] Olika länders reformprocesser skiljer sig mycket åt och det är därför svårt att dra några allmänna slutsatser. Arbetsdokument från Kommissionens avdelningar SEK(2004)1289 innehåller en vägledande förteckning över reformens olika delar och en översikt över de viktiga frågorna i olika regioner.