MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET - Clearing och avveckling i Europeiska unionen - Grundläggande policyfrågor och framtidsperspektiv

Clearing och avveckling är de förfaranden som avslutar transaktionerna på värdepappersmarknaderna och de är av stor betydelse för att det finansiella systemet skall fungera väl. När det gäller att fullborda den inre marknaden för finansiella tjänster är det avgörande att systemen för clearing och avveckling är ändamålsenliga (vilket innebär att de är kostnadseffektiva, konkurrenskraftiga och säkra) i hela EU. De befintliga clearing- och avvecklingssystemen i EU fungerar i stort sett väl när det gäller inhemska värdepapperstransaktioner. Dessa system är emellertid nationella och inte sinsemellan kombinerbara så att de kan tillämpas effektivt för att avsluta gränsöverskridande transaktioner. Utan system för väl fungerande gränsöverskridande clearing och avveckling kan den fulla potentialen av en inre marknad för finansiella tjänster inte utnyttjas.

Mycket av bristen på effektivitet när det gäller gränsöverskridande clearing och avveckling i EU beror på att de nationella värdepappersmarknaderna uppvisar en splittrad bild i fråga om tekniska krav/marknadspraxis, skatteförfaranden och lagstiftning. Avsaknaden av en gemensam rättslig ram för clearing- och avvecklingsverksamhet kan även ge upphov till farhågor om operativa och tillsynsmässiga risker och därmed hämma utvecklingen av gränsöverskridande verksamhet inom detta område. Att en integrerat system kan skapas för clearing och avveckling är därför av avgörande betydelse för att samtliga värdepapperstransaktioner inom EU skall kunna avvecklas effektivt. För att uppnå detta har kommissionen ställt upp två grundläggande policymål.

Det första målet är att avlägsna hinder för avslutningen av enskilda gränsöverskridande transaktioner i form av nationella skillnader mellan tekniska krav/marknadspraxis, skatteförfaranden och lagstiftning med avseende på värdepapper. Kommissionen anser att ansvaret för att undanröja hinder med anknytning till tekniska krav framför allt ligger hos den privata sektorn. Nationella myndigheter och EU kan dock spela en viss roll för undanröjandet av dessa hinder genom att utveckla standarder och därigenom främja harmonisering. Återstående hinder kommer att kräva offentliga åtgärder, exempelvis när det gäller att definiera det rättssystem som skall tillämpas på innehav av och transaktioner med värdepapper i EU.

Eftersom enbart undanröjandet av hinder inte nödvändigtvis skapar en omgivning där konkurrensmässiga förhållanden och lika möjligheter råder är det andra målet att undanröja snedvridningar av konkurrensen eller olika behandling av enheter som utför likvärdig clearing- och avvecklingsverksamhet. En förutsättning för en helt integrerad clearing- och avvecklingsverksamhet inom EU är att tillgångsrättigheterna till systemen blir övergripande, öppna och framför allt väl fungerande. Marknadsaktörerna bör inte begränsas i sina investeringsbeslut av att motpart, värdepapper eller infrastruktur är ogynnsamt lokaliserade. Alla nödvändiga system bör vara allmänt tillgängliga (dvs. alla marknader, alla som tillhandahåller infrastruktur och alla marknadsaktörer skall kunna använda dem). Ett första steg mot att uppfylla detta mål ingår i förslaget till översyn av direktivet om investeringstjänster, enligt vilket det kommer att finnas möjligheter att välja system för de avslutande skedena av handeln med värdepapper. Dessa åtgärder stärks om konkurrensreglerna tillämpas samtidigt.

Integrerade och konkurrenskraftiga system för clearing och avveckling måste vara förenliga med en hög integritetsnivå på marknaden och finansiell stabilitet. Därför behövs det en gemensam syn på vad som skulle kunna vara en lämplig ram för reglering och tillsyn, och som skall gälla för alla som tillhandahåller tjänster inom clearing och avveckling. Det är detta som har föranlett det kompletterande initiativ som har tagits av värdepapperstillsynsmyndigheter och centralbanker för att utveckla gemensamma standarder. När dessa standarder införs bör oron bland de regleringsansvariga när det gäller att använda andra medlemsstaters system minska betydligt. Det kan emellertid visa sig att gränsöverskridande standarder inte räcker för att bilda en rättvis och stabil ram för gränsöverskridande användning av system för clearing och avveckling. Om detta skulle visa sig vara fallet kan ett antal överordnade principer (som att definiera relevanta funktioner, auktorisera näringsidkare och styra den ständiga tillsynen över dem) införlivas i lagstiftningen på EU-nivå. Bestämmelser om eventuella kapitalkravsregimer, regler för falissemang eller tekniker för riskhantering vid dessa institut kan också fastställas på motsvarande sätt.

I detta meddelande diskuteras inte för- och nackdelarna med de olika konstruktionerna eller modellerna för att tillhandahålla EU-övergripande tjänster inom clearing och avveckling. Valet av system bör överlåtas på marknaden men omfattas av den offentliga politikens legitima begränsningar (som tillräcklig konkurrens, lämpligt investerarskydd och minimal systemrisk). Det är dock viktigt att skapa en omgivning där marknadskrafterna tillåts verka för att skapa en effektiv infrastruktur för clearing och avveckling inom EU.

Detta meddelande är ett första steg på vägen mot att utforma en politik för clearing och avveckling i EU. Kommentarer från alla berörda parter välkomnas fram till den 31.8.2002. Kommentarerna skickas till GD MARKT F2, Europeiska kommissionen, B-1049 Bryssel. E-postadress: markt-clearing-settlement@cec.eu.int

I INLEDNING

Väl fungerande och strukturellt sunda finansmarknader är mer konkurrenskraftiga och framstår som mer attraktiva för emittenter och investerare över hela världen [1]. Om EU:s finansmarknad skall kunna konkurrera på global nivå måste den vara djup, likvid, väl fungerande, säker, öppen och kostnadseffektiv. Bedömningen av hur attraktiv en marknad är påverkas inte bara av de direkta kostnaderna för att använda marknaderna och systemen, utan även av hur väl marknaden fungerar samt mindre direkta överväganden som exempelvis att säkerheter utnyttjas så effektivt som möjligt. Om kostnaderna för att utnyttja europeiska system för clearing och avveckling är för höga eller om infrastrukturen inte räcker till för att klara av de funktioner som önskas, är det möjligt att marknadsaktörerna väljer att inte investera i dessa marknader eller att använda andra, potentiellt mer riskfyllda, metoder att avsluta gränsöverskridande transaktioner. Investerare behöver definitivt ha tillträde till de marknader som de önskar investera i. De måste exempelvis till en rimlig kostnad kunna köpa och inneha tillgångar som är emitterade av företag i vilken medlemsstat som helst. Onödigt höga kostnader för gränsöverskridande transaktioner måste avskaffas och de högre risker, rättsliga eller av annat slag, som kan tänkas uppstå på grund av ineffektiv clearing och avveckling måste hållas nere, för att en verkligt integrerad värdepappersmarknad skall kunna skapas i EU.

[1] Vid Europeiska rådets möte i Lissabon betonades hur viktigt det är att det senast 2005 etableras en helt integrerad och effektiv inre marknad för finansiella tjänster i unionen. I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Stockholm framhålls också att finansmarknaderna har en central uppgift att fylla i Europeiska unionens totala ekonomi.

Under senare tid har problemen inom detta område åskådliggjorts tydligare. Ämnesområdet clearing och avveckling har varit indirekt behandlat i de två samråd som kommissionen har genomfört i samband med översynen av direktivet om investeringstjänster. I den första rapporten från Giovannini-gruppen [2] redovisas förutsättningarna för clearing och avveckling i Europa [3] och en ytterligare rapport, där eventuella framtida förändringar av rådande system behandlas, kommer att utarbetas senare i år. Den s.k. Trettio-gruppen [4] utarbetar för närvarande rekommendationer om hur man kan minimera riskerna och maximera effektiviteten i samband med driften av dessa system.

[2] En expertgrupp som fungerar som rådgivare till kommissionen i kapitalmarknadsfrågor.

[3] Cross Border Clearing and Settlement Arrangements in the European Union (november 2001) i European Commission Economic Paper No.163 (http://europa.eu.int/comm/economy_finance/giovannini/clearing_settlement_en.htm)

[4] En rådgivande högnivågrupp om ekonomiska och monetära frågor på interationell nivå.

Europeiska centralbanksystemet (ECBS) och Europeiska värdepapperstillsynskommittén (Committee of European Securities Regulators, CESR) har inrättat en gemensam arbetsgrupp för att diskutera frågor av gemensamt intresse inom clearing och avveckling [5]. Gruppen utarbetar framför allt gemensamma standarder för clearing- och avvecklingsbolag i Europa, på grundval av rekommendationerna [6] från CPSS-IOSCO [7] och av de standarder för riskhantering som har utvecklats av den europeiska samarbetsorganisationen EACH (European Association of Central Counterparty Clearing Houses).

[5] Kommissionen deltar som observatör i arbetsgruppen.

[6] Recommendations for Securities Settlement Systems, rapport från CPSS-IOSCO Task Force on Securities Settlement Systems, november 2001. Dessa har accepterats av centralbanker och värdepapperstillsynsmyndigheter i hela världen som minimistandarder för sådana system som används för att slutföra transaktioner.

[7] Committee on Payments and Settlements Systems med företrädare för G10-gruppens centralbanker och International Organisation of Securities Commissions.

Mot bakgrund av den information som finns tillgänglig genom dessa olika källor, redovisas i detta samrådsdokument kommissionens övergripande policy inom detta område och möjliga handlingsalternativ. Kommissionen önskar synpunkter från Europaparlamentet och rådet, nationella lagstiftande och övervakande myndigheter, andra organisationer och sammanslutningar på europeisk och nationell nivå, marknadsaktörer, institutionella investerare, bolag som tillhandahåller infrastruktur och alla andra berörda parter. Kommentarer är välkomna både om den allmänna policyn och om de specifika frågor som har införts och markerats i texten.

II VAD ÄR CLEARING OCH AVVECKLING OCH VARFÖR ÄR DET VIKTIGT-

Clearing och avveckling är de avslutande momenten i affärer med värdepapper eller derivatinstrument, som styr leveransen av finansiella instrument till köparna och motsvarande betalning till säljarna. [8] Med en liknelse kan de kallas finansmarknadernas rörledningssystem. Förfarandet består av följande olika moment, vilka inte alla nödvändigtvis behövs för varje affär:

[8] För enkelhetens skull används i detta meddelande termen "clearing och avveckling" generiskt, som sammanfattning för alla olika moment som kan ingå i avslutningen av en affär.

- Villkoren för varje affär bekräftas.

- De berörda parternas förpliktelser räknas ut, vilket utgör clearing och kan innebära förpliktelser att avveckla antingen netto eller brutto.

- En central motpart kan träda in mellan de båda parterna i en affär och agera som motpart till båda sidorna av transaktionen.

- Med avveckling avses leveransen av de värdepapper som har överlåtits och överförande av motsvarande betalning.

- Förvaring och administration av tillgångar hos värdepappersförvarare.

- Registrering, i förekommande fall, av innehav i officiellt register.

>Hänvisning till>

Effektiva avslutningsförfaranden är avgörande för att marknadsaktörerna, dvs. emittenter, investerare och mellanhänder, skall kunna verka effektivt på en integrerad finansmarknad i EU. Därför måste de EU-övergripande systemen för clearing och avveckling förbättras parallellt med att handlingsplanen för finansiella tjänster genomförs.

System för centrala motparter, clearing och avveckling är även viktiga för stabiliteten i det finansiella systemet. Det är i avvecklingssystemen som de tillgångar hanteras som används som betalningar vid transaktioner med stora värden och som säkerhet vid penningpolitiska operationer. Hos de centrala motparterna sker det en koncentration av risker på de marknader där de verkar. Riskhanteringspraxis och total översikt över dessa system är av stor betydelse för att säkerställa effektivitet, likviditet, god ordning och soliditet i finanssystemet.

III NULÄGESBESKRIVNING

Intresset för EU-övergripande finansverksamhet har ökat

Marknadsaktörerna kräver högre effektivitet och lägre kostnader för att avsluta gränsöverskridande transaktioner. De tar upp en mängd problem: De stora banker och investeringsföretag som är verksamma på flera marknader vill kunna centralisera sitt innehav av värdepapper i ett enda system för att använda säkerheterna så effektivt som möjligt och hålla kostnaderna nere. De institutionella investerarna vill att kostnaderna minskar för att investera i en portfölj bestående av olika aktier från hela EU. Emittenterna vill ha tillgång till djupa och likvida marknader, där de snabbt kan få fram kapital. De icke-institutionella investerarna vill ha tillgång till ett så brett utbud som möjligt av aktier till rimliga priser och utan extra komplikationer. Om dessa krav skall kunna tillmötesgås måste alla system som står till buds för de olika momenten av handeln med värdepapper i Europa sammanföras till ett effektivt, integrerat nätverk.

Traditionellt avslutades alla affärer i värdepapper på de inhemska marknaderna med hjälp av det eller de system som finns att tillgå i det land där transaktionen ägde rum. En rad faktorer gör att detta tidigare tillvägagångssätt inte längre fungerar. Handeln på börserna är inte längre begränsad till inhemska deltagare. Värdepapper omsätts nu på fler än en börs eller på andra, icke-inhemska, handelsplattformar med internationella medlemmar och som mycket ofta befinner sig i andra länder än det land där transaktionen äger rum. Därför är det fullt möjligt att den traditionella modellen enligt vilken lokaliseringen av avvecklingen bestäms av lokaliseringen av handeln inte längre passar alla marknadsaktörer.

De befintliga systemen för gränsöverskridande clearing och avveckling är ineffektiva

De befintliga system som finns för att avsluta värdepapperstransaktioner i EU är i allmänhet effektiva på nationell nivå men alltför komplicerade och dyra för en inre marknad för finansiella tjänster som omfattar hela EU. För att illustrera detta visas i nedanstående diagram den mångfald av kanaler som används för att skaffa tillgång till avvecklingssystem i andra medlemsstater.

>Hänvisning till>

Det mesta av komplexiteten beror på att systemen är fragmenterade och graden av fragmentering och motsvarande risker och kostnader varierar beroende på vilken typ av värdepapper och affär det rör sig om samt vilka medlemsstater som är berörda. Det finns många olika system med skilda specifikationer och egenskaper. Detta ökar kraven på den teknik, de förbindelser, den kompetens och den utbildning som behövs för att gränsöverskridande affärer ska kunna ske i EU. Skillnader i regler för marknader och system, olika kriterier för medlemsskap och skillnader i rättspraxis måste förstås och tas hänsyn till för att transaktionerna skall kunna vara säkra och kunna avslutas ordentligt.

Kostnaderna för att genomföra värdepapperstransaktioner i EU är svåra att beräkna. De varierar beroende på vilken typ av värdepapper och transaktion det rör sig om, motpartens egenskaper, affärens storlek och vilka medlemsstater och system som är berörda. Undersökningar som nyligen gjorts bekräftar att hanteringskostnaden för de avslutande momenten av en gränsöverskridande (systemövergripande) värdepapperstransaktion i EU är flera gånger högre än för en motsvarande transaktion inom en nationell marknad. Jämförelser görs ibland med kostnaden för att avsluta transaktioner i USA, där nationella marknader också redovisar lägre kostnader än vad som krävs för gränsöverskridande transaktioner inom EU. Dessa högre kostnader i EU inbegriper både direkta kostnader som härrör sig från systemmedlemsskap och transaktionsavgifter och andra, mindre synbara kostnader, som precis som de direkta kostnaderna kan härledas till förekomsten av handelshinder som beror på den fragmenterade infrastrukturen på EU:s finansmarknader. I Giovannini-rapporten redovisas en förteckning över sådana barriärer.

Aktuell EU-lagstiftning

EU:s rättsliga ram för clearing och avveckling räcker inte till för att täcka all verksamhet och alla funktioner som kan behövas för att avsluta transaktioner. Den omfattar heller inte alla olika institut som berörs av denna verksamhet. Faktum är att vissa institut på senare tid har börjat avvika från sina traditionella, klart definierade roller, vilket har lett till att gränsen mellan de olika typer av verksamheter som utförs av olika bolag har börjat suddas ut. Detta har i sin tur lett till att en pragmatisk attityd har intagits gentemot regelverket, så att de regler som gäller för respektive verksamhet snarare styrs på grundval av riskerna med verksamheten än på grundval av vilken typ av institut som utför verksamheten. På detta sätt skulle alla bolag som tillhandahåller en viss typ av funktion eller tjänst omfattas av samma rättigheter och skyldigheter. De aktuella EU-rättsakterna är direktivet om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper, bestämmelserna om kapitaltäckningsgrad i direktivet om sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut, direktivet om kapitalkrav för värdepappersinstitut och kreditinstitut och i viss mån direktivet om investeringstjänster. En närmare beskrivning av den aktuella rättsliga ramen finns i bilaga I.

Risker i samband med clearing- och avvecklingsverksamhet

De risker som sammanhänger med olika typer av avvecklingsverksamhet måste hanteras på lämpligt sätt och övervakas noggrant. När det gäller gränsöverskridande verksamhet är det inte bara den tekniska kapaciteten och riskhanteringen hos själva systemen som är avgörande utan även de tekniska länkarna mellan dessa system och den legala förbindelsen mellan dem. [9] Riskerna gäller dels om en enskild aktörs fallissemang kan fortplanta sig till andra aktörer eller skada själva systemet dels med huruvida en systemkris kan hota stabiliteten i det övergripande finansiella systemet. De offentliga policyorganen befattar sig därför både med frågor som berör makroekonomisk stabilitet och marknadsreglering och med tillsyn över den centrala motparten, clearing- och avvecklingsbolagen själva samt deras medlemmar. I ett helt integrerat nätverk av avvecklingstjänster som sträcker sig över hela EU kommer riskerna i fråga om tillsyn och drift att vara synnerligen komplicerade och det kommer att ställas höga krav på att integriteten hos infrastrukturen för clearing och avveckling kan garanteras och i förlängningen också integriteten hos det finansiella systemet som helhet.

[9] I bilaga 4 till rekommendationerna från den gemensamma arbetsgruppen från CPSS-IOSCO finns en beskrivning av hur avvecklingen av gränsöverskridande affärer kan ge upphov till särskilda risker. Motpartsrisker och legala risker kan öka genom att flera olika ombud och flera olika rättssystem är berörs av en och samma affär. Riskinslaget i en viss överföring påverkas också när avvecklingen äger rum någon annanstans än genom den emitterande värdepapperscentralen eller när avvecklingen sker med hjälp av flera olika system.

IV MÅL FÖR EU

Det finns två huvudsakliga policymål som ska leda mot en integrerad avveckling i EU. För det första att undanröja hindren för att avsluta enskilda gränsöverskridande transaktioner och därmed öka effektiviteten för gränsöverskridande clearing och avveckling i EU.

För det andra att avlägsna eventuella snedvridningar och problem på marknaden för clearing och avveckling i EU, så att olika aktörer kan konkurrera med varandra. De aktörer som tillhandahåller samma tjänster bör omfattas av samma regler och skyldigheter och samma rättigheter. Infrastruktur för handel och avveckling av handel bör inte begränsa eller snedvrida verksamheten och det får inte uppstå nya svårigheter för att utföra gränsöverskridande (jämfört med inhemsk) verksamhet.

De policymål som beskrivs ovan är utformade för att skapa förutsättningar för en marknadsdriven process för att omstrukturera clearing- och avvecklingssektorn. En rad principer är underordnade dessa mål: ökade valmöjligheter för kunderna, främjande av konkurrens, och bibehållande av finansiell stabilitet och investerarskydd.

V HUR DESSA MÅL SKALL UPPNÅS

Dessa mål kan uppnås genom en kombination av de åtgärder som beskrivs nedan.

1 Att undanröja hindren för att avsluta enskilda gränsöverskridande transaktioner

Det första målet är att undanröja sådana hinder som innebär att de som genomför gränsöverskridande transaktioner utsätts för högre kostnader och ökad risk. I Giovannini-rapporten delas hinder in i tekniska eller marknadsmässiga hinder, skattemässiga hinder och rättsliga hinder.

Tekniska och marknadmässiga hinder

En del av dessa hinder hänför sig enbart till tekniska krav, andra till marknadspraxis. Den sistnämnda gruppen är mer komlicerad, eftersom denna typ av hinder ibland är föreskriven enligt lag, ibland uppstår genom reglerna för börshandel och ibland helt enkelt är en följd av gängse beteende i en viss medlemsstat.

I bilaga II redovisas de marknadsmässiga och tekniska hinder som har påvisats i Giovannini-rapporten och möjliga åtgärder för att avlägsna denna typ av hinder. De tekniska och systemmässiga aspekterna av handelshindren är främst problem som den privata sektorn bör ta sig an. Det bör vara marknaden som avgör vilken kombination av system, teknik och länkar som är bäst lämpad för dess behov. Åtgärder som att tillämpa gemensamma kommunikationsstandarder och att harmonisera systemen mellan länderna kommer att bidra till att systemen blir driftskompatibla, dvs. kan sammankopplas, konkurrera eller integreras.

Driftskompatibilitet innebär en trestegsprocess:

- Först måste alla olika moment som kan ingå i avslutningen av transaktionerna definieras.

- Sedan behöver gemensamma förfaranden och metoder läggas fast för varje skede av transaktionskedjan - kriterier för medlemsskap, frister och tidsplaner för avveckling, nettningsförfaranden och riskhantering.

- Slutligen måste kommunikationslänkar och standarder för meddelanden harmoniseras.

Det är redan tekniskt möjligt att göra systemen driftskompatibla, men det har inte gjorts några stora framsteg i detta avseende i EU. Det finns en rad förklaringar till detta: För det första har en ständig osäkerhet beträffande det slutliga resultatet av integrationsprocessen gjort att beredskapen att investera i förändringar har varit låg. För det andra uppges på vissa håll de återstående skattemässiga och rättsliga hindren utgöra en hämmande faktor. Bristen på framsteg beror dock även på att integrationen har motverkats av infrastrukturens ägare, ledning och användare. Orsakerna till detta kan vara att de berörda parterna på något sätt drar nytta av det nuvarande fragmenterade systemet eller att de som skulle stå för kostnaderna för den tekniska utvecklingen inte är desamma som skulle tjäna mest på den.

Offentliga myndigheter på nationell och EU-övergripande nivå bör finna vägar att komma runt dessa marknadsproblem och vidta kompletterande åtgärder. Vissa möjliga åtgärdsalternativ beskrivs i bilaga II. Nationella myndigheter kan exempelvis avlägsna begränsningar som ingår i deras lagstiftning och förenkla förfaranden för emittering och för åtgärder från företagens sida. Det arbete som sker i ECB:s och CESR:s gemensamma arbetsgrupp för att utveckla gemensamma principer och standarder kommer också att bidra till att minska skillnaderna i marknadspraxis.

Begränsningar i möjligheterna att variera avvecklingen geografiskt och som skapar behov av tillgång till flera olika system uppgavs av dem som svarade på Giovannini-rapportens frågeformulär vara det näst viktigaste hindret. Kommissionen har i sina förslag till en översyn av direktivet om investeringstjänster [10] tagit med en bestämmelse som skulle göra det möjligt för marknadsaktörer att välja var de vill att avvecklingen skall äga rum. Genom denna rätt skulle instituten själva kunna besluta var de vill avveckla sina transaktioner och hålla sig med värdepapper på grundval av vad som är bäst för deras egen affärsverksamhet. De skulle därför kunna välja att centralisera sina innehav i ett enda system eller en kombination av system och därvid låta valet avgöras av kostnader, effektivitet, tillgång till kapital, servicenivå eller andra överväganden som de finner viktiga. Detta skulle minska komplexiteten och tillåta en effektivare hantering av säkerheter. Kommissionen bör också arbeta för att den rättsliga ramen för värdepapperstransaktioner stöder gränsöverskridande verksamhet.

[10] En översyn av direktivet om investeringstjänster är planerad till slutet av 2002. Ett ytterligare samråd om detta förslag inleddes i mars.

Är den kombination av åtgärder som beskrivs i bilaga II det bästa sättet att undanröja denna typ av hinder- Vilka åtgärder bör prioriteras-

Skattemässiga hinder

Skillnader i de förfaranden som används på nationella marknader för att driva in och betala tillbaka skatt har en direkt inverkan på den gränsöverskridande finansiella verksamheten. I Giovannini-rapporten framhålls två särskilda skattemässiga hinder som har mer direkt anknytning till just clearing och avveckling. Båda handlar om institutens förmåga att tillhandahålla skattetjänster oavsett i vilket land de är etablerade. Några, men inte alla, nationella myndigheter har redan tagit bort begränsningar för vilka typer av institut som kan tillhandahålla sådana tjänster i deras land.

Några skattemässiga hinder ger upphov till större och mer grundläggande frågor om driften av finansmarknaderna i Europa. Komplexiteten och variationen av olika förfaranden när det gäller att ta ut framför allt källskatt och skatt på inkomst av kapital leder till högre kostnader och gör att det uppstår behov av att använda ombud med kännedom om lokala förhållanden. Det förslag som kommissionen nyligen har lagt fram till ett direktiv om skatt på sparande [11] bygger på principen om utbyte av information mellan medlemsstaterna. I direktivet om skatt på sparande kommer minimikrav att läggas fast för att det betalande ombudet skall kunna identifiera ägaren av tillgångarna och dennes bosättningsort. Detta bör leda till en minskning av de administrativa kraven för de berörda instituten.

[11] Förslag till rådets direktiv i syfte att sörja för en effektiv beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar i gemenskapen.

I ett större perspektiv behandlas olika typer av affärer, som lån mot säkerheter, swappar och återköp olika ur skattehänseende i olika länder. Dessa olikheter utgör tekniska handelshinder, men har egentligen ingen koppling till systemen för clearing och avveckling, utom när dessa används som medel för att genomföra förfaranden.

Kommissionen behöver studera detta område ytterligare, för att tekniska skillnader i skatteförfaranden på värdepappersmarknaderna inte ska fortsätta att hindra marknadsaktörerna från att fatta optimala beslut om handel och investeringar. Detta arbete har påbörjats. Kommissionen redogör exempelvis i ett meddelande till rådet och Europaparlamentet [12] för specifika skattehinder för gränsöverskridande ekonomisk verksamhet på den inre marknaden och lägger fram förslag till en rad målinriktade korrigerande åtgärder. Bland mycket annat som behandlas i den texten finns frågan om dubbelbeskattningsavtalen, som kan leda till hinder och snedvridningar.

[12] Mot en inre marknad utan skattehinder på företagsnivå, 23.10.2002 (KOM (2001) 582).

Legala hinder

Den rättsliga bas som ligger till grund för systemen för clearing och avveckling, för att delta i dessa system och för innehav och överlåtelser av värdepapper inom dessa system bör vara sund och öppen, antingen det gäller löpande verksamhet eller insolvens och fallissemang. Detta är särskilt viktigt i EU, där det blir allt vanligare att säkerheter, de båda parterna vid en transaktion, handelsplattformen och de system som används för att avsluta transaktionen befinner sig i olika länder. De hinder som redovisas i Giovannini-rapporten uppstår på grund av att motstridiga lagregler tillämpas, att det finns olika rättsordningar för värdepapper och överlåtande av värdepapper samt behandlingen av bilateral nettning.

Lagval

Det finns ingen gemensam rättsordning som styr handeln med värdepapper i EU. I samband med gränsöverskridande affärer uppstår ofta osäkerhet om vilken lag som skall tillämpas på transaktioner som avvecklas i olika länder. Befintlig lagstiftning på EU-nivå har utformats i syfte att öka säkerheten beträffande rättsläget när det gäller att fastställa tillämplig lag när det är olika rättssystem inblandade.

I både direktivet om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper (Settlement Finality Directive, SFD) och det föreslagna direktivet om finansiella säkerhetsordningar (Collateral Directive, CD) finns det bestämmelser som innebär att den tidigare principen om att den lag skall tillämpas som råder i det land där ett värdepapper (eller rättigheterna till ett värdepapper) befinner sig frångås. I stället skall värdepapperet anses befinna sig [13] i det land där det är infört i ett register, konto eller förvaringssystem. Denna princip kallas ibland PRIMA (Place of the Relevant Intermediary Approach). Reglerna i SFD och CD är dock endast tillämpliga i vissa begränsade fall. SFD omfattar endast värdepapper som är ställda som säkerheter till centralbanker samt system för betalning och avveckling och CD omfattar endast värdepapper som är ställda som säkerheter. PRIMA-principen ligger även till grund för den föreslagna Haagkonventionen om finansiella instrument som innehas indirekt, vilken enligt planerna skall fullbordas under 2002. I konventionen behandlas tillämplig lag för äganderätten till finansiella instrument som innehas indirekt och syftet är att en enhetlig metod skall användas i alla länder som antar konventionen. Kommissionen stöder de grundläggande avsikterna bakom konventionen och granskar för närvarande utkastet till konvention med avseende på dess förenlighet med gemenskapsrätten. Genom konventionen skulle lagen anpassas till rådande realistiska marknadsförhållanden i Europa genom att finansiella instrument anses befinna sig i det land där de är kontoförda.

[13] Artikel 9.2 i SFD och artikel 10 i utkastet till CD.

Mångfalden av rättsordningar som styr värdepapper och handeln med dessa

Med tanke på de avsevärda skillnaderna i den rättsliga behandlingen av värdepapper i EU [14] är det möjligt att den bästa lösningen inte består i att uppnå säkerhet beträffande tillämplig lag utan även i att uppnå ett enhetligt förfarande för hantering av värdepapper som gäller i hela EU. Detta skulle innebära att skapa en särskild rättsordning för värdepapper, en enhetlig värdepapperskodex. En sådan ordning skulle vara allt annat än lätt att upprätta, särskilt vad beträffar aktier, eftersom det finns så många kopplingar till nationell egendomsrätt, bolagsrätt, arvsrätt och insolvenslagstiftning i medlemsstaterna. Kommissionen tror därför inte att detta är en lösning som kan förhandlas fram kortfristigt.

[14] Samt det flexibla slutdatum som tillämpas vid affärer med den typ av finansiella instrument som kan kännetecknas som värdepapper.

Krävs det ytterligare åtgärder, utöver antagandet av Haagkonventionen, för att uppnå en effektiv lösning av lagvalsproblemet i EU-

Skulle dessa åtgärder räcka till för att undanröja det mesta av osäkerheten beträffande rättsläget i fråga om handel med värdepapper i EU-

Om inte, vore i så fall en "värdepapperskodex", dvs. upprättandet av en enhetlig rättslig värdepappersordning som skall gälla i hela EU, över huvud taget nödvändig eller önskvärd-

2 Att undanröja snedvridningar och begränsningar i EU:s system för avveckling

Detta andra mål är också av avgörande betydelse för upprättandet av en miljö som stöder ökad gränsöverskridande verksamhet. Sådan verksamhet bör vara fri från begränsningar, utan att äventyra marknadens oberoende eller finanssystemets stabilitet. Detta kräver att snedvridningar och olikheter i hanteringen av en och samma verksamhet undanröjs. Ett annat krav är att alla marknader, all infrastruktur och alla marknadsaktörer har tillgång till alla nödvändiga system, oavsett var dessa befinner sig. För helt integrerade marknader krävs det att systemtillgången är fullständig, öppen och icke-diskriminerande samt, framför allt, effektiv. Konkurrenslagstiftningen kan tillämpas parallellt för att förstärka dessa åtgärder.

Samma spelregler för alla institut som sysslar med clearing och avveckling

Den nuvarande regleringen i EU återspeglar en traditionell institutionell syn på reglering och leder till att clearing och avveckling behandlas olika. Förutom de bestämmelser som ingår i direktivet om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper (SFD) är det endast de clearing- och avvecklingsbolag som är registrerade som banker eller investmentbolag som täcks av EU-lagstiftningen. För att slå vakt om konkurrensen mellan företag som tillhandahåller samma tjänster i hela Europa är det viktigt att upprätta spelregler som gäller för alla.

En av de frågor som har kommit upp i samband med översynen av direktivet om investeringstjänster (ISD) är behandlingen av auktoriserade förvaringsinstitut och värdepapperscentraler (Central Securities Depositories, CSD) som inte är auktoriserade att driva bankverksamhet. Förvaring är en sidotjänst enligt ISD, så att investeringsföretag (och banker) som har ett pass för att tillhandahålla huvudtjänster även kan tillhandahålla gränsöverskridande förvaring. Förvaringstjänster har givits en bred tolkning och kommit att inbegripa avveckling av värdepapper mellan olika konton hos förvaltaren. Detta innebär därför i praktiken att förvaringsinstitut som är auktoriserade banker och investeringsföretag har pass (tillstånd) för att tillhandahålla avvecklingstjänster i hela EU. Det finns inga motsvarande rättigheter för sådana värdepapperscentraler som varken är banker eller investeringsföretag. När förvaringsinstituten utökar sin verksamhet blir emellertid gränsen mindre tydlig mellan de tjänster som tillhandahålls genom förvaringsinstituten och de som tillhandahålls genom avvecklingssystemen, så att systemens medlemmar för vissa tjänster kan betraktas som konkurrenter till själva systemen, exempelvis i fråga om förvaltning av tillgångar. I samrådet om direktivet om investeringstjänster betonades denna obalans i regelverket och det ställdes krav på en tydlig rättslig ram för clearing- och avvecklingsverksamheten [15].

[15] Många av de som svarade på Giovannini-gruppens frågeformulär och deltog i samrådet om ISD hävdade att det behövs gemensamma EU-regler för auktorisering, tillsyn och kapitalkrav för clearingfirmor. Dessa gemensamma regler anses behövas för att garantera clearingfirmorna lika villkor och minimera risken för att marknadsaktörerna handlar efter egna regler.

Ett annat område där behandlingen skiljer sig åt mellan banker och investeringsföretag å ena sidan och förvaringsföretag som inte är banker samt företag som tillhandahåller infrastruktur å andra sidan är beträffande kapitalkraven. För närvarande kan två institut med identisk verksamhet vara föremål för olika regler och därför ha olika skyldigheter och rättigheter antingen på sin hemmamarknad eller inom hela EU. För att spelreglerna skall bli lika för alla krävs det att samma verksamhet regleras på samma sätt överallt. Det finns dock ingen gemensam definition av avvecklingsverksamhet på EU-nivå som kan ge vägledning när det gäller att bestämma egna kapitalkrav eller behandlingen av kapital som är exponerat i enskilda organ. I Baselkommitténs memorandum från 1996, som behandlar multilateral nettning enligt avtal, anges några "minimistandarder" för clearingfirmor. Det finns dock inga mosvarande standarder i Europeisk lagstiftning som speglar en gemensam syn på just den verksamhet som utförs och de därmed sammanhängande riskerna.

Är det en förutsättning för lika spelregler att gemensamma arbetsdefinitioner av clearing och avveckling utarbetas på EU-nivå-

Vilka moment i avslutet av transaktionerna skall ingå i dessa definitioner-

Enligt direktivet om slutgiltig avveckling (SFD) skyddas överföringar av säkerheter inom ramen för ett system, vilket inbegriper överföringar till centrala motparter eller clearingfirmor. Det har dock hävdats att genomförandet av detta direktiv inte har lett till den önskvärda enhetliga behandlingen i hela Europa beträffande definitionen av slutgiltig avveckling eller beträffande samtliga risker i anslutning till driften av eller deltagandet i systemen. Kommissionen skall lägga fram en rapport om tillämpningen av detta direktiv inför Europaparlamentet och rådet. Inför denna rapport har en undersökning inletts och resultaten kommer att vara tillgängliga 2003.

Rätten till tillgång och val av förfarande för clearing och avveckling

Befintlig lagstiftning

Enligt direktivet om investeringstjänster (ISD) skall avlägsna medlemmar i reglerade marknader ha tillgång till de marknadernas system för clearing och avveckling. Centrala motparter, clearingfirmor och avvecklingssystem kan därför acceptera medlemmar i andra medlemsstater och gör det också. Villkor för medlemsskap utgör det första steget i ett systems riskhantering, så institut som vill skaffa direkt medlemsskap måste kunna uppfylla sina förpliktelser, både tekniskt, ekonomiskt och rättsligt. De villkor för medlemsskap som gäller för ett system måste dock vara rimliga, objektiva och öppna och tillämpas på ett enhetligt sätt överallt. I klartext gäller alltså att ingen diskriminering får förekomma, varken i fråga om de tjänster som tillhandahålls eller i fråga om vilka typer av bolag som accepteras som medlemmar eller deras lokalisering.

Huvuddrag i översynen av direktivet om investeringstjänster

Enligt de förslag från mars 2002 som berör clearing och avveckling i samrådet om översynen av direktivet om investeringstjänster skulle såväl marknader som investeringsföretag ha vissa valmöjligheter när det gäller clearing och avveckling av affärer. Marknadsaktörerna kan välja att använda centrala motpartsfaciliteter för clearing i andra medlemsstater för transaktioner utanför marknaden och de har rätt att välja var de vill avveckla sina affärer, under förutsättning att de nödvändiga länkarna är installerade så att det valda systemet kan användas. Reglerade marknader kan få rätt att använda sig av centrala motparter som är etablerade i andra medlemsstater för vissa eller alla transaktioner, efter godkännande av den myndighet som är ansvarig för att övervaka marknaden.

Begränsningar i de aktuella förslagen

Varken det befintliga direktivet om investeringstjänster eller planerna på en översyn av detta direktiv innehåller några verkligt omfattande bestämmelser om rätt till tillgång och val. Några av de begränsningar som marknadsaktörerna konfronteras med i fråga om lokaliseringen av avvecklingen behandlas, men det finns ingen motsvarande rätt för centrala motparter och centrala värdepappersförvaltare att ansluta sig till andra system för clearing och avveckling. EU-lagstiftning kan användas för att skapa rättigheter till tillgång till och val mellan alla typer av företag som tillhandahåller tjänster inom clearing och avveckling. Det bör övervägas om det finns argument som talar för att behålla "automatisk" kanalisering av transaktioner till centrala motparter med tanke på effektivitet och riskhantering.

Bör EU-lagstiftning användas för att tillhandahålla omfattande tillgångs- och valmöjligheter till och mellan alla led av handels- och avvecklingskedjan-

Rättigheter till tillgång och val kommer inte att leda till ökad integration eller konkurrens med mindre än att de kan tillämpas effektivt. Utöver de tekniska, operativa och rättsliga frågor som har redovisats ovan, finns det även farhågor beträffande de nationella tillsynsmyndigheternas agerande, eftersom dessa skulle ha rätt att göra invändningar motiverade av att ett godkännande skulle kunna äventyra en smidigt fungerande marknad. I avsaknad av fastlagda standarder för godkännande, kontroll och tillsyn när det gäller dessa system kan de nationella myndigheterna ha invändningar mot att använda andra länders system för att avsluta transaktioner som har gjorts på deras egna marknader eller som berör nationella institut och investerare. Det behövs gemensamma och objektiva kriterier för reglerande myndigheter så att dessa kan bedöma de risker som sammanhänger med olika system och länkar och undvika grundlösa begränsningar av tillgång och val.

Vilka faktorer bör marknadernas reglerande myndigheter ta hänsyn till när de beslutar om att godkänna användandet av ett system i en annan medlemsstat-

Utveckling av en gemensam syn på reglering

Det finns för närvarande ingen fastlagd gemensam regelstandard för centrala motparter, avvecklingssystem och förvaringsinstitut i EU. Om kompatibilitet och konsolidering av system skall kunna utvecklas i Europa så är det viktigt att i förväg överväga de frågor som kommer att uppstå hos offentliga myndigheter för att se till att nationella skillnader i regleringsmässig praxis inte bromsar upp marknadsutvecklingen.

För närvarande arrangeras gränsöverskridande samarbete och kommunikation mellan myndigheter med intresse för ett system eller dess medlemmar direkt mellan de berörda myndigheterna om och när sammanslagningar görs eller gemensamma företag bildas. I takt med att gränsöverskridande koncentrationer eller sammankopplingar uppstår kommer de reglerande myndigheterna att få alltmer arbete med att garantera en effektiv tillsyn över dessa tjänster. Det blir allt viktigare att det finns klarhet beträffande den tillämpliga ordningen för tillsyn (dvs. vilken myndighet av alla dem som skulle kunna vara ansvariga när det gäller gränsöverskridande clearing- och avvecklingsverksamhet som är den som är behörig för tillsynen av den gränsöverskridande affären i fråga).

Den process som är på gång inom ECB:s och CESR:s gemensamma arbetsgrupp för att utveckla en gemensam syn på en stor mängd aspekter av dessa system kommer säkerligen att förbättra förståelsen för den aktuella situationen och leda till mer tillnärmning i frågor som skapar särskilt stora regleringsmässiga problem med anknytning till olika system och verksamheter. Gruppen har även inlett ett samrådsförfarande och kommer att använda de svar som kommer in i utvecklingen av en eventuell europeisk version av CPSS/IOSCO-rekommendationerna.

Det är dock möjligt att gemensamma branschstandarder eller regleringsstandarder inte kommer att räcka för att skapa en rättvis och stabil ram för gränsöverskridande användning av system för clearing och avveckling. De kan lämna utrymme för fortsatta begränsningar i utnyttjandet av rättigheter till tillgång och val. I så fall skulle ett antal övergripande principer kunna införlivas i en rättslig ram på EU-nivå. De skulle kunna införlivas i form av ett ramdirektiv som omfattar sådana aspekter som auktorisering, tillsyn, riskhanteringstekniker, arrangemang för fallissemang eller kapitalbehandling vid sådana institut.

Behövs det ramlagstiftning för att styra dessa funktioner på EU-nivå-

I så fall, vilka särskilda aspekter bör tas med i en eventuell sådan lagstiftning-

Konkurrenspolitiken

Den viktigaste drivkraften för konkurrens mellan företag som tillhandahåller tjänster inom clearing och avveckling kommer från början att komma från åtgärder för att säkra öppen tillgång och kompatibilitet mellan nätverk. Det är dock nödvändigt att samtidigt tillämpa konkurrensreglerna.

Artiklarna 81, 82 och 86 i fördraget (EU:s konkurrensregler) är tillämpliga på företag i alla sektorer av ekonomin, inbegripet clearing och avveckling.

Enligt artikel 81 är sådana avtal mellan företag förbjudna, som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen. Med undantag av vissa särskilt allvarliga begränsningar som fastställande av priser, uppdelning av marknader och produktionsbegränsning, kan avtal endast innebära överträdelser av artikel 81 om de ingås av företag med tillräckligt stort inflytande på marknaden för att orsaka negativ effekt. Artikel 82 innebär särskilda skyldigheter för företag som innehar en dominerande ställning på marknaden. Framgångsrika företag drivs i syfte att uppnå starka ställningar på marknaden, vilket kan leda till att de får betydande marknadsinflytande. Att inneha en dominerande ställning är inget fel i sig självt, om det är ett resultat av företagets egen framgång. Om företaget däremot använder sin dominerande ställning för att undertrycka konkurrensen uppstår en konkurrenshämmande situation som kan utgöra missbruk enligt artikel 82 i fördraget.

Enligt artikel 86 åligger det kommissionen att kontrollera att medlemsstaterna (liksom de berörda företagen) följer gemenskapens konkurrensregler när de beviljar företagen exklusiva eller särskilda rättigheter.

Kommissionen genomför just nu på eget initiativ en grundlig undersökning av clearing- och avvecklingssektorn. Inom ramen för denna undersökning samlas information in från marknadsaktörer som banker, handelsplattformar och system för clearing och avveckling. Syftet med undersökningen är att fastställa att tillräcklig hänsyn tas till gemenskapens konkurrenspolitik inom denna viktiga sektor.

Kommissionen har redan identifierat ett antal möjliga konkurrensproblem inom området clearing och avveckling.

- För det första har några marknadsaktörer uppgivit att det finns vissa avvecklingssystem som eventuellt tillämpar diskriminerande prissättning och som ger olika villkor för liknande transaktioner.

- För det andra kan det finnas exklusivitetsavtal mellan börser och system för clearing och avveckling som begränsar konkurrensen inom denna tjänstesektor.

- För det tredje har några marknadsaktörer pekat på att det föreligger en risk för att orimligt höga priser tas ut för clearing- och avvecklingstjänster om (i) systemet för clearing eller avveckling kontrolleras av en handelsplattform och (ii) affärer på denna plattform måste avvecklas inom detta system (s.k. "vertikala silos").

Kommissionens förfarande kommer att klargöra om det finns skäl till oro för några av dessa möjliga problem och om de i så fall kan hanteras enligt EU:s konkurrensregler.

VI NÄSTA STEG

I detta meddelande sammanfattas ett antal frågor som i hög grad hänger samman och de olika projekt som för närvarande pågår i Europa inom detta ämne. Kommissionens aktuella synpunkter inom området redovisas och synpunkter efterfrågas om det bästa sättet att gå vidare.

Reaktioner önskas senast den 31.8.2002, både på underlaget som helhet och på de specifika frågor som har märkts ut i texten. Dessa återges nedan för att underlätta sökandet.

Efter att ha fått reaktioner inom ramen för detta samråd, kommer kommissionen att ha bättre förutsättningar för att överväga vilka åtgärder som skulle kunna vara lämpliga inom detta område. Tänkbara åtgärder skulle kunna vara ytterligare lagstiftning för att förbättra säkerheten om rättsläget när det gäller transaktioner med värdepapper eller ett förslag till ett ramdirektiv som definierar funktioner och affärsvillkor för de bolag som ägnar sig åt clearing och avveckling.

Samtidigt kommer debatten att berikas genom ett antal andra initiativ:

- Giovannini-gruppen kommer att offentliggöra sin andra rapport med en redovisning av var gruppen anser att prioriteringarna bör ligga för åtgärder inom detta område och en analys av tänkbara alternativ för framtiden.

- Trettio-gruppen kommer att lägga fram sina rekommendationer för att förbättra de globala förutsättningarna för clearing och avveckling.

- ECB:s och CESR:s gemensamma arbetsgrupp kommer att fortsätta sitt arbete med harmonisering av tillsyn och kontroll.

Allt detta nya material kommer tillsammans med svaren på detta meddelande att hjälpa kommissionen att besluta vad nästa steg bör bli. Fram emot slutet av 2002 kommer kommissionen att utarbeta ett dokument där resultaten av denna policygranskning och samrådsförfarandet redovisas, tillsammans med information om de åtgärder som kommissionen avser att vidta.

Frågor på vilka konkreta svar önskas

Är den kombination av åtgärder som beskrivs i bilaga II det bästa sättet att undanröja denna typ av hinder- Vilka åtgärder bör prioriteras-

Krävs det ytterligare åtgärder, utöver antagandet av Haagkonventionen, för att uppnå en effektiv lösning av lagvalsproblemet i EU- Skulle dessa åtgärder räcka till för att undanröja den mesta osäkerheten beträffande rättsläget i fråga om handel med värdepapper i EU-

Om inte, vore i så fall en "värdepapperskodex", dvs. upprättandet av en enhetlig rättslig värdepappersordning som skall gälla i hela EU, över huvud taget nödvändig eller önskvärd-

Är det en förutsättning för lika spelregler att gemensamma arbetsdefinitioner av clearing och avveckling utarbetas på EU-nivå- Vilka moment i avslutet av transaktionerna skall ingå i dessa definitioner-

Bör EU-lagstiftning användas för att tillhandahålla omfattande tillgångs- och valmöjligheter till och mellan alla led av handels- och avvecklingskedjan-

Vilka faktorer bör marknadernas reglerande myndigheter ta hänsyn till när de beslutar om att godkänna användandet av ett system i en annan medlemsstat-

Behövs det ramlagstiftning för att styra dessa funktioner på EU-nivå- I så fall, vilka särskilda aspekter bör tas med i en eventuell sådan lagstiftning-

BILAGA I: DET NUVARANDE RÄTTSLÄGET INOM EU

Den rättsliga ramen består främst av direktivet om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper, bestämmelserna om kapitaltäckningsgrad i direktivet om sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut, direktivet om kapitalkrav för värdepappersinstitut och indirekt även direktivet om investeringstjänster.

Direktivet om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper (98/26/EG) Syftet med detta direktiv är att minska den systemrisk som är kopplad till användandet av system för betalning och avveckling av finansiella instrument, och särskilt den risk som uppstår i samband med eventuell insolvens hos en av deltagarna i systemet. Det innehåller bestämmelser om den slutgiltiga avvecklingen och den oåterkalleliga karaktären på överföringsuppdrag och betalningsnettning, om den icke-retroaktiva karaktären på insolvensförfaranden, om vilken insolvenslag som gäller för krav och förpliktelser i ett betalnings- och avvecklingssystem, om skyddet för säkerhetsinnehavaren vid insolvensförfaranden när denne är deltagare i ett system och om vilken lag som skall tillämpas när säkerheter ställs gränsöverskridande.

Direktivet om sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut och direktivet om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (93/6/EEG, 98/31/EG, 98/33/EG) Två aspekter av dessa direktiv och eventuella framtida ändringar är relevanta för företag inom clearing och avveckling: dels behandlingen av exponeringar gentemot centrala motparter, avvecklingssystem och förvaringsinstitut, dels kapitalkraven på själva instituten.

I artikel 2.9 i direktiv 93/6/EEG anges att "exponeringar gentemot erkända finansiella institut eller börser ges samma vikt som den som ges när berörd motpart är ett kreditinstitut." Det finns ingen etablerad EU-definition av "erkända finansiella institut". Enligt direktiv 98/33/EG får medlemsstaternas behöriga myndigheter (till och med den 31 december 2006) undanta OTC-kontrakt från de krav som gäller motpartsrisker om ett centralt clearingorgan används i förhållande till motparten och säkerhet dagligen ställs för alla aktuella och kommande exponeringar. Det framgår inte klart om detta undantag omfattar institut från ett annat land än det där den centrala motparten är auktoriserad.

Det finns inga särskilda kapitalkrav för företag som tillhandahåller tjänster åt centrala motparter. Några av de centrala motparterna i Europa är emellertid banker och omfattas därmed av lagstiftningen. Centrala motparter i Europa använder ett antal olika modeller för att se till att de har tillräckliga likvida resurser av hög kvalitet för att kunna täcka de risker som de löper.

Direkta krav på avvecklingssystem uppkommer i regel enbart när systemet självt drivs som en bank. Direkta krav skulle behandlas som krav på vilken annan bank som helst. När det gäller kapitalkraven för själva systemen är det bara sådana system som är banker eller investeringsföretag som skulle omfattas av kapitalkrav. Som påpekats ovan är system som inte är banker emellertid inte exponerade för sina medlemmar och löper därför inte någon motpartsrisk.

Direktivet om investeringstjänster (93/22/EEG): Enligt detta direktiv har auktoriskerade investeringsföretag (och banker) ett pass (tillstånd) som ger dem direkt eller indirekt tillgång till clearing och avvecklingsfaciliteter som står till förfogande för medlemmar av reglerade marknader i hela EU.

Förslaget till direktiv om om finansiella säkerhetsanordningar, KOM(2001)168 slutlig, [som rådet nådde preliminär enighet om den 13 december 2001] är ett försök att lösa de största problemen som berör gränsöverskridande användning av säkerheter på institutionella marknader. Genom direktivet upprättas en ändamålenlig och enkel gemenskapsordning för säkerhetsställande som gör det möjligt för marknadsaktörerna att använda samma metod för ställande av säkerheter i hela EU. Genom denna ordning införs även ett visst skydd för ställda säkerheter mot några regler i insolvenslagarna. Direktivet skapar säkerhet om rättsläget i fråga om gränsöverskridande tillhandahållande av finansiella instrument i form av kontoförda säkerheter, genom att de principer som redan tillämpas enligt direktivet om slutgiltig avveckling utökas till att även avgöra var dessa säkerheter skall anses befinna sig. Slutligen begränsas genom direktivet kraven på betungande formaliteter i samband med upprättandet eller genomförandet av säkerhetsställandet. Begränsningen av de administrativa kraven kommer även att främja effektiviteten hos de gränsöverskridande transaktioner som görs av centralbankerna och systemen för betalning och avveckling och som omfattas av direktivet om slutgiltig avveckling, mot bakgrund av att det direktivet inte innehåller några sådana bestämmelser.

BILAGA II: MÖJLIGA ÅTGÄRDER MOT TEKNISKA HINDER OCH HINDER MED ANKNYTNING TILL MARKNADSPRAXIS

>Plats för tabell>