MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN om tillämpningen av direktiv 93/109/EG vid val till Europaparlamentet i juni 1999 Rätt att rösta och kandidera i val till Europaparlamentet för unionsmedborgare som är bosatta i en annan medlemsstat än den där de är medborgare

1. Inledning

Rätten att rösta och kandidera i kommunalval och i val till Europaparlamentet i den medlemsstat där man är bosatt är en av de nya rättigheter som unionsmedborgarskapet ger.

Rättigheterna i val till Europaparlamentet stadfästes i artikel 19.2 i EG-fördraget och genomfördes i rådets direktiv 93/109/EG [1] av den 6 december 1993 om närmare bestämmelser för rösträtt och valbarhet vid val till Europaparlamentet för unionsmedborgare som är bosatta i en medlemsstat där de inte är medborgare [2].

[1] EGT L 329, 30.12.1993, s. 34.

[2] Det bör preciseras att direktivet bara gäller rätten att rösta i bosättningsstaten på de kandidater som ställer upp i val där. Vissa medlemsstater tillåter att medborgare som bor i andra medlemsstater röstar på hemlandets kandidateer. Den situationen är helt beorende av hemlandets nationella rätt.

Direktiv 93/109/EG tillämpades för första gången vid valen till Europaparlamentet i juni 1994 [3]. Enligt artikel 16 i direktiv 93/109/EG försåg kommissionen Europaparlamentet och rådet med en rapport om hur direktivet tillämpats vid valet [4].

[3] I Sverige hölls de första valen till Europaparlamentet den 17 december 1995, i Österrike den 13 oktober 1996 och i Finland den 20 oktober 1996.

[4] KOM(1997) 731 slutlig.

Enligt direktivet krävdes ingen andra rapport om valen i juni 1999. Men flera skäl talade för en utvärdering. Ett av skälen var hur direktivet tillämpades 1994. På grund av när direktivet antogs införlivade medlemsstaterna det strax innan valen i juni 1994 (genomförandebestämmelserna antogs mellan den 22 december 1993 och den 11 april 1994). Det gav mycket kort varsel för att informera unionsmedborgarna om rättigheterna och villkoren för att utöva dem. Rapportens slutsatser både om artikel 12 (informationsplikt) och artikel 13 (informationsutbyte för att hindra dubbel röstning) är på grund av de särskilda omständigheterna kring valen 1994 av övergående karaktär. I samarbete med behöriga nationella förvaltningar har kommissionen flera gånger ändrat bestämmelserna för det informationsutbyte som anges i artikel 13 i direktivet, och effektiviteten bör kontrolleras.

Syftet med det här meddelandet är därför att bedöma hur direktivet tillämpades vid valen i juni 1999, uppmärksamma de huvudsakliga problem som uppstått samt förmedla och uppmuntra goda metoder som används i vissa medlemsstater för att göra unionsmedborgarna mer delaktiga i politisk verksamhet i bosättningsstaten.

Meddelandet ingår även i kommissionens arbete med att se till att gemenskapsrätten tillämpas korrekt och att närma Europeiska unionen till medborgarna. Att ge unionsmedborgare som bor i en medlemsstat där de inte är medborgare politiska rättigheter är avgörande för känslan av att tillhöra Europeiska unionen, men även för en lyckad integrering i bosättningsstaten.

Meddelandet handlar främst om olika problem, som informationen till unionsmedborgarna och systemet för informationsutbyte.

2. direktiv 93/109/EG

2.1. Allmän presentation

Målen i artikel 19.2 i EG-fördraget konkretiserades i direktiv 93/109, som klargör den principiella rösträtten för unionsmedborgare som bor i en medlemsstat där de inte är medborgare och som uppfyller bosättningsstatens villkor för de egna medborgarna i vallagen. Rösträtten omfattar nedanstående principer.

Valfrihet

Unionsmedborgare får fritt utöva sina rättigheter i ursprungsstaten eller i den medlemsstat där de är bosatta.

En enda röst och en enda kandidatur

Det är förbjudet att rösta eller ställa upp för val i mer än en medlemsstat vid samma val till Europaparlamentet. Den unionsmedborgare som väljer att utöva sin rösträtt eller ställa upp för val i en av medlemsstaterna avstår automatiskt från dessa rättigheter i andra medlemsstater. För att förhindra dubbel röstning eller valbarhet utbyter medlemsstaterna information om vilka av de egna medborgarna som utövar rösträtt i någon annan medlemsstat.

Ansökan krävs för att bli upptagen i bosättningsstatens röstlängd

De unionsmedborgare som vill utöva sin rösträtt i bosättningsstaten måste ansöka om att bli upptagna i röstlängden.

Jämlikt tillträde till rösträtten

Enligt diskrimineringsförbudet skall unionsmedborgarna få utöva sin rösträtt på samma villkor som medborgarna i bosättningsstaten. Det medför till exempel samma rätt att klaga på utelämnanden eller misstag i röstlängden eller kandidaturen och samma skyldigheter för utlänningar när röstplikt råder. En unionsmedborgare som väl upptagits i röstlängden skall stå kvar i registret på samma villkor som landets egna medborgare, om inte han eller hon bett om att bli struken. Det ger unionsmedborgarna rätt att fullt ut delta i politisk verksamhet i bosättningsstaten, att gå med i befintliga politiska partier eller till och med grunda nya.

Bestämmelser om diskvalificering av kandidater får effekt även utanför landsgränsen

Den som mist rätten att kandidera i val i hemlandet är inte heller valbar till Europaparlamentet i sin bosättningsstat.

Informationsplikt

För att väljare inom gemenskapen som bor i andra medlemsstater skall få kännedom om sina nya rättigheter måste bosättningsstaten enligt direktivet informera dem "i god tid och på lämpligt sätt" om hur rättigheterna kan utövas.

Undantag tillåts enbart om de motiveras av en specifik situation i en medlemsstat

Enligt artikel 14 får tillfälliga undantag göras från likabehandlingsprincipen om särskilda problem i någon medlemsstat motiverar det. Direktivet innehåller två undantagsbestämmelser. Det första undantaget ger medlemsstaterna rätt att kräva en viss bosättningstid av utländska medborgare, om mer än 20 % av bosättningsstatens utländska medborgare uppfyller ålderskravet för rösträtt. Det andra undantaget gäller medlemsstater som i samband med nationella val redan upptagit utländska unionsmedborgare i röstlängden på precis samma villkor som landets egna medborgare. Direktivet ger då sådana medlemsstater rätt att inte tillämpa vissa av bestämmelserna i artiklarna 6-13 på andra medlemsstaters medborgare.

2.2. Genomförande av direktivet

För att direktivet skulle kunna tillämpas vid valen i juni 1994 skulle det genomföras av medlemsstaterna senast den 1 februari 1994 enligt artikel 17.

Alla medlemsstater genomförde direktivet före juni 1994, även om det ibland skedde relativt tätt inpå valet (bestämmelserna genomfördes mellan den 22 december 1993 och den 11 april 1994).

I stort sett alla medlemsstater genomförde direktivet på ett tillfredsställande sätt. Flera smärre justeringar gjordes i de nationella genomförandebestämmelserna på kommissionens begäran.

I ett fall inleddes ett överträdelseförfarande mot Tyskland enligt artikel 226 i fördraget och ledde till ett motiverat yttrande. Enligt tysk lag upprättas nämligen vid varje val en ny röstlängd, som sedan förstörs. Enligt de nationella genomförandebestämmelserna skulle röstlängden skilja väljare med tyskt medborgarskap från andra unionsmedborgare. De tyska väljarna upptogs med hjälp av folkbokföringen automatiskt i röstlängden. Icke-tyska väljare måste däremot ansöka om att bli införda, även om de också fanns med i kommunens befolkningsregister, hade funnits med i röstlängden i föregående val och inte förändrat sin situation sedan dess. Därför krävdes ny ansökan om inskrivning från unionsmedborgarna trots att det i direktivets artikel 9.4 sägs att: "Väljaren skall stå kvar i röstlängden på samma villkor som statens egna medborgare tills han eller hon stryks från den på egen begäran eller därför att villkoren för rösträtt inte längre är uppfyllda".

Överträdelseförfarandet pågår fortfarande. Tyskland har meddelat att den nationella lagstiftningen skall ändras för att bli förenlig med direktiv 93/109/EG.

Det felaktiga genomförandet av direktivet i Tyskland påverkade unionsmedborgarnas valdeltagande i juni 1999 väsentligt (se punkt 3.2).

3. Valen i juni 1999

3.1. Allmänt

Deltagandet i valen till Europaparlamentet i juni 1999 var generellt lågt.

Det bekräftar en varaktig tendens sedan de första direkta valen till Europaparlamentet. Tabellen för deltagandet i unionens femton medlemsstater visar att deltagandet ökade något bara i Belgien, Spanien, Grekland, Irland och Portugal. Det bör noteras att EU-valen i Belgien och Spanien hölls samma dag som nationella val respektive kommunalval. I vissa länder såsom Finland, Österrike och Tyskland minskade valdeltagandet signifikant. Inom hela EU minskade valdeltagandet från 56,5 % år 1994 till 49,7 % år 1999. (Vid de första valen år 1979 var valdeltagandet 63 %.)

Deltagande i valen till Europaparlamentet 1994 och 1999

>Plats för tabell>

3.2. Unionsmedborgarnas deltagande i bosättningsstatens val i juni 1999

Andelen unionsmedborgare i bosättningsstaternas röstlängder varierar fortfarande kraftigt och är ofta låg, såsom framgår av nedanstående tabell.

Andel unionsmedborgare registrerade i val i bosättningsstaterna

>Plats för tabell>

Andelen registrerade väljare ökar i alla medlemsstater utom Tyskland. Andelen är mycket låg i Tyskland och Frankrike, där de flesta utländska unionsmedborgarna bor (63 % av alla unionsmedborgare som bor i en medlemsstat där de inte är medborgare bor i något av dessa länder). Det drar ner hela EU:s genomsnitt (räknas Frankrike och Tyskland bort blir genomsnittet 17,3 %).

I Tyskland inleddes ett överträdelseförfarande om genomförandet av direktiv 93/109/EG.

Medborgare som upptogs i röstlängden 1994 och sedan på grund av det felaktigt genomförda direktivet måste lämna ny ansökan 1999 fick inte tillräcklig information om ansökningsskyldigheten och tidsfristerna. Det förklarar det sjunkande valdeltagandet och gav också upphov till de flesta av klagomålen till kommissionen och petitionerna till Europaparlamentet (se bilaga 5).

Jämfört med 19994 ökade andelen registrerade väljare i Frankrike mycket litet, från 3,38 % till 4,9 %. Det ligger långt under genomsnittet i EU.

Grekland uppvisar den lägsta andelen registrerade väljare av alla femton medlemsstater, och endast marginella förändringar jämfört med 1994.

Det bör noteras att det inte finns några uppgifter om hur många unionsmedborgare som faktiskt deltog i Europavalen i bosättningsstaterna. De uppgifter som finns avser hur många som upptagits i röstlängderna i bosättningsstaten och vissa medlemsstater har uppgifter om hur många som registrerat sig som väljare i sin ursprungsstat. Det är rimligt att anta att de flesta unionsmedborgare som aktivt begärt att bli upptagna i bosättningsstatens röstlängder också faktiskt utövat rösträtten och att gruppen innehåller mycket få soffliggare.

Det vore nyttigt att jämföra de ovanstående uppgifterna med hur många unionsmedborgare som bor i en annan medlemsstat än den där de är medborgare och är upptagna i röstlängden i sitt ursprungsland. Men sådana uppgifter har tyvärr bara lämnats av de nio medlemsstaterna Österrike, Belgien, Tyskland, Danmark, Spanien, Italien, Irland, Nederländerna och Portugal. Vissa medlemsstater såsom Finland, Irland, Luxemburg, Nederländerna och Förenade kungariket har inga uppgifter om var unionsmedborgare som upptagits i de nationella röstlängderna är medborgare, vilket omöjliggör jämförelser. Trots det framgår ändå vissa huvudtendenser av bilaga 6. Man ser till exempel att skillnaderna är stora mellan olika medlemsstater. Att omröstning sker i ursprungsstaten är sällsynt i vissa medlemsstater som Belgien och Irland men är i andra medlemsstater såsom Österrike, Spanien, Italien och Portugal betydligt vanligare än att rösta i bosättningsstaten. Det finns säkert många olika orsaker, till exempel hur ursprungsstatens vallag är formulerad, hur de konkreta förbindelserna med ursprungsstaten ser ut eller hur mycket ursprungsstaten satsar på att informera om och uppmana till omröstning. Också detta faktum bör beaktas när man analyserar valdeltagandet i bosättningsstaten. Att många föredrar att rösta i ursprungsstaten beror antagligen även på att den politiska debatten i valkampanjen oftare handlar om frågor av nationellt intresse än om europeiska frågor.

Också täta men korta vistelser i en annan medlemsstat av yrkes- eller familjeskäl påverkar troligen valdeltagandet.

Unionsmedborgarna skulle troligen också vara mer benägna att utöva rösträtten i bosättningsstaten om de var nöjda med sina företrädare och sin möjlighet att göra sig hörda. Därför är det viktigt att de har faktiska möjligheter att engagera sig i den politiska verksamheten i bosättningsstaten. Bilaga 5 visar att alla bosättningsstater inte beviljar rätten att skriva in sig i politiska partier. Kommissionen anser fortfarande [5] att politiska rättigheter är en förutsättning för att utöva den rätt att rösta och ställa upp i val som artikel 19 i fördraget ger, särskilt som kandidaterna i Europavalen i de flesta medlemsstater måste vara medlemmar av politiska partier. Rätten att rösta och ställa upp i val är inte komplett utan rätten att helt och fullt delta i den lokala politiska verksamheten.

[5] Se punkt 1.4 i andra rapporten från kommissionen om unionsmedborgarskap (KOM(1997) 230 slutlig).

Mot den bakgrunden är det inte särskilt förvånande att det precis som 1994 fanns mycket få utländska medborgare bland kandidater och förtroendevalda. Nedanstående tabell visar hur många kandidater och förtroendevalda vid valen i juni 1999 som var utlänningar i varje medlemsstat.

Antal kandidater och förtroendevalda per medlemsstat

>Plats för tabell>

År 1994 var 53 av kandidaterna utländska, varav en enda blev vald i bosättningsstaten.

3.3. Information till unionsmedborgarna (artikel 12 i direktivet)

Valen i juni 1994 var de första där utländska medborgare fick rösta [6].

[6] Utom Irland och Förenade kungariket som redan tidigare givit utländska medborgare rösträtt.

Kommissionen uttalade i rapporten om valen till Europaparlamentet 1994 [7] att "informationen om nya rättigheter var bristande". Därför ansåg kommissionen att "Medlemsstaterna skall avsevärt öka sina insatser för att informera sina bofasta utländska EU-medborgare enligt vad som fastställs i artikel 12 i direktivet. Detta gäller i synnerhet de medlemsstater som inte meddelat sina EU-medborgare individuellt och som enbart använder sig av administrativa anslag. Särskilda insatser skall göras för att informera EU-medborgare om tidsfristerna för registrering".

[7] KOM(1997) 731 slutlig.

När över 5 miljoner människor i röstberättigad ålder som bor i andra medlemsstater fick politiska rättigheter genom unionsmedborgarskapet krävdes enorma informationsinsatser inte bara om att rättigheterna existerade, utan även om hur de praktiskt kunde utövas i bosättningsstaterna. Det skall framhållas att de praktiska formerna ibland skilde sig stort från hur det gick till i ursprungsstaten.

Troligen känner de flesta berörda nu till rösträtten, men de flesta vet antagligen ännu inte tillräckligt mycket om formerna för att utöva rätten, till exempel när det gäller upptagning i röstlängd i bosättningsstaten. Det framgår bland annat av de klagomål som inkommit till kommissionen och de många petitioner till Europaparlamentet i frågan som kommissionen tagit del av (se bilaga 5).

Tabellen i bilaga 1 visar vilka informationskampanjer som drivits av varje medlemsstat och hur många utländska unionsmedborgare som upptagits i röstlängderna. Det är glädjande att potentiella väljare fick direkt information i de sex medlemsstaterna Danmark, Finland, Nederländerna, Spanien, Irland [8] och Förenade kungariket. [9] I en del andra medlemsstater såsom Italien och Tyskland fick väljarna nödvändig information av vissa kommuner, men omfattningen är svår att bedöma. Än en gång har den här sortens information visat sig effektiv, eftersom 23,5 % av unionsmedborgarna i de första sex medlemsstaterna registrerade sig, jämfört med 9 % i EU som helhet.

[8] Informationsutskick till alla hushåll om hur rösträtten utövas.

[9] Dito.

Enligt artikel 12 i direktivet skall bosättningsstaterna "i god tid och på lämpligt sätt underrätta väljare och valbara personer om villkor och närmare bestämmelser för utövande av rösträtten och rätten att kandidera". Det bör än en gång framhållas att artikeln inte enbart avser de första valen under vilka direktivet tillämpats. Ingenting i själva artikeln eller principerna i direktivet motiverar en sådan tolkning.

Det är inte lätt att avgöra vad som är information "på lämpligt sätt". I ett svar på en fråga från Europaparlamentet [10] har kommissionen uttalat att medlemsstaternas enda skyldighet är att informera de bosatta på lämpligt sätt, medan det står dem fritt att välja hur informationen överförs. Medlemsstaterna har alltså stor handlingsfrihet, så länge informationen följer artikeln och är förenlig med direktivets syfte.

[10] Skriftlig fråga nr E-3111/95 - EGT C 79, 18.3.1996, s. 50.

Kommissionen anser att medlemsstaterna bör ge särskild information till unionsmedborgare som är bosatta på deras territorium om formerna och villkoren för att utöva rösträtten. Medlemsstater som bara lämnat sådan information som vanligen ges till de egna medborgarna anses därför inte ha uppfyllt informationsplikten enligt artikel 12. Andra tolkningar skulle göra artikel 12 verkningslös. Informationen skall alltså vara målinriktad och avse väljargruppens särskilda behov.

Kommissionen anser därför att direktivets genomförande bör utvärderas med hänsyn till de praktiska resultaten av informationskampanjerna och hur unionsmedborgarnas deltagande i valen till Europaparlamentet påverkats, i stället för lydelsen i genomförandebestämmelserna. Kommissionen är medveten om att det inte är lätt att fastställa gränsvärden för när man kan anse att artikel 12 i direktivet inte tillämpats på ett riktigt sätt. Det ligger i sakens natur att bedömningen måste göras från fall till fall, och att man inte kan använda en i förväg fastställd uppsättning kriterier eller allmänna tröskelvärden.

Kommissionen anser att medlemsstater där antalet registrerade ligger under genomsnittet i EU (som redan är lågt på grund av hur de tyska och franska resultaten påverkar statistiken) måste vidta särskilda informationsåtgärder, till exempel ge unionsmedborgarna individuell information via post eller vid alla myndighetskontakter, lokalt eller på riksplanet.

Kommissionen anser att det tyder på olämplig information om valdeltagandet är extremt lågt och långt under genomsnittet i EU i någon stat, som då eventuellt skulle kunna ställas till svars för oriktig tillämpning av artikel 12 i direktivet.

3.4. Systemet för informationsutbyte

I artikel 13 i direktivet sägs att: "Medlemsstaterna skall utbyta den information som är nödvändig för genomförandet av artikel 4. För detta ändamål skall bosättningsstaten, på grundval av den förklaring som avses i artiklarna 9 och 10, i tillräckligt god tid före valet förse hemstaten med information om medborgare i denna som finns upptagna i röstlängden eller som kandiderar. Hemstaten skall, i enlighet med sin nationella lagstiftning, vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att dess medborgare inte röstar mer än en gång eller kandiderar i mer än en medlemsstat".

Artikeln är följden av direktivets båda huvudprinciper, nämligen valfriheten och principen om en enda röst och en enda kandidatur.

Vid Europavalen 1994 uppmärksammade kommissionen flera problem med informationsutbytet. I en rapport [11] som då utarbetades sades att "Kommissionens tjänstemän håller därför på att samarbeta med medlemsstaterna för att

[11] KOM(1997) 731 slutlig, s. 24.

*fastställa vilka nationella myndigheter som bosättningsstaten skall meddela,

*fastställa exakt vilka uppgifter som medlemsstaterna behöver för att avlägsna väljarens namn från sin egen röstlängd,

*komma överens om ett gemensamt format för en standardblankett för informationsutbyte,

*undersöka metoder att utföra informationsutbytet på elektronisk väg så att förfarandet kan påskyndas.

[...] Men om försöket skulle misslyckas och om det nuvarande systemet skulle visa sig vara oförenligt med långa tidsfrister för registrering i medlemsstaterna [...] skulle det enda alternativet vara att ändra direktivet".

Kommissionen försökte genomföra dessa rekommendationer i nära samarbete med medlemsstaterna. Förteckningen över de nationella myndigheter som skulle ta emot uppgifterna spreds och i övrigt inriktades insatserna på att utarbeta standardblanketten för vilka uppgifter som skulle sändas till ursprungsstaten, att anta ett gemensamt elektroniskt format för utbytet och att fastställa de konkreta formerna för utbytet (diskett eller e-post).

Alla åtgärder enligt direktivet har alltså vidtagits och effekten 1999 bör utvärderas.

För att kunna bedöma hur informationsutbytet efter vissa ändringar fungerat vid valen i juni 1999 fick medlemsstaterna den 12 juli 1999 ett frågeformulär från kommissionen om hur direktivet tillämpats. Bilaga 2 innehåller en sammanfattning av svaren på hur effektivt informationsutbytet varit och på om direktivet bör ändras på denna punkt.

De flesta medlemsstaterna (Belgien, Tyskland, Danmark, Spanien, Italien, Irland, Portugal och Förenade kungariket) uppgav att systemet för informationsutbyte generellt fungerade bättre än 1994.

Bara Österrike, Belgien, Danmark och Finland svarade däremot ja på om de mottagna uppgifterna gjort det möjligt att identifiera och stryka medborgare i röstlängderna som var inskrivna även i en annan medlemsstat. Spanien, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Portugal svarade att detta bara skett delvis. Att systemet inte fungerade på den här punkten berodde på flera olika saker, bland annat

*att uppgifterna var ofullständiga,

*att uppgifterna lämnades för sent,

*att dataformatet var oläsligt,

*att informationen i pappersform var oanvändbar, eller

*att upprättade röstlängder inte fick ändras enligt lag.

De flesta medlemsstaterna ville inte ändra direktivets bestämmelser om informationsutbyte. Vissa medlemsstater såsom Österrike, Belgien, Italien och Nederländerna framhöll dock att informationsutbytet borde ske inom vissa tidsfrister för att alla medlemsstater skall kunna stryka de berörda i sina röstlängder. Andra medlemsstater, däribland Irland och Förenade kungariket, föreslog till och med att informationsutbytet skulle avskaffas och ersättas med formella intyganden från väljarna.

Medlemsstaternas svar visar att dagens system kan behållas efter vissa praktiska förbättringar. Diskussionen bör fördjupas om vilka uppgifter som är absolut nödvändiga för identifiering i varje medlemsstat, eftersom det varierar kraftigt efter landets förvaltningstradition. Därmed skulle man kunna finna praktiska lösningar på problemen i länder utan centrala register.

Men informationsutbytet måste hållas enkelt för att det skall stå i proportion till problemet.

Informationsutbytet har också lett till nya problem, som troligen kommer att förvärras vid kommande val och därför bör lösas.

De allvarligaste följderna uppstår när väljare som är registrerade i bosättningsstaten stryks i ursprungsstatens röstlängd enligt det informationsutbyte som avses i artikel 13, trots att de redan återvänt till ursprungsstaten från bosättningsstaten. De berövas i så fall rätten att rösta i valen till Europaparlamentet. Situationen måste diskuteras med medlemsstaterna för att ringa in orsakerna och finna en praktisk lösning.

Flera medlemsstater framhåller att direktivet inte säger något om personer med dubbelt medborgarskap i två EU-länder. Eftersom bestämmelser saknas i direktivet är dubbel röstning möjlig.

Men direktivet är inte tillämpligt på dubbelt medborgarskap. Direktivet handlar om unionsmedborgare som är bosatta i en medlemsstat där de inte är medborgare. Personer med dubbelt medborgarskap som är medborgare i bosättningsstaten är per definition inte bosatta i en medlemsstat där de inte är medborgare.

Även om problemet inte är omfattande kan dubbelt medborgarskap leda till dubbel röstning. Kanske kunde informationsutbytet användas för att undvika detta. Frågan ligger visserligen formellt utanför direktivets tillämpningsområde, men bör enligt kommissionen ändå tas upp i diskussionerna med medlemsstaterna om informationsutbytet.

Två av medlemsstaterna har uppmärksammat de olika systemen för bosättning, som kan leda till att en person kan anses ha laglig hemvist i två länder. Kommissionen anser att problemet bör analyseras närmare med medlemsstaternas ansvariga myndigheter.

4. Slutsatser

4.1. Information till medborgarna

Valdeltagandet i bosättningsstaten avgörs av olika faktorer och ingår i en allmänt sjunkande trend, men fortfarande är skillnaderna mellan antalet registrerade väljare på de olika medlemsstaternas röstlängder så stora att de bör kunna påverkas av informationskampanjer.

Medlemsstaterna väljer själva hur de praktiskt skall informera unionsmedborgarna, men kommissionen anser att det måste ske "i god tid och på lämpligt sätt". Medlemsstater som Grekland, Tyskland och Frankrike har ett inskrivningstal som ligger klart under genomsnittet i EU och bör därför göra allt för att fullgöra plikten att informera unionsmedborgarna och göra informationen effektivare. Kommissionen anser att de tre medlemsstaterna bör börja arbeta på detta snarast.

Alla medlemsstater som ännu inte tar personlig direktkontakt via post med röstberättigade unionsmedborgare som bor på deras territorium uppmanas att göra det. Medlemsstaterna bör göra det så enkelt som möjligt att skriva in sig i röstlängden, till exempel genom att återsända ett lämpligt formulär via post.

Kommissionen anser att man även bör utreda andra lösningar, till exempel att dela ut formulär för upptagning i röstlängd vid unionsmedborgarnas alla kontakter med lokala eller nationella myndigheter. Hädanefter bör bosättningsstatens insatser inriktas mer på att uppmuntra och underlätta upptagningen i röstlängden än på att informera om rätten att rösta och kandidera. Till skillnad från informationskampanjerna som ju bara bedrivs strax innan varje val bör detta arbete bedrivas kontinuerligt.

4.2. Informationsutbyte

Systemet för informationsutbyte fungerar fortfarande inte bra. Det beror dels på att vissa medlemsstater inte följt de former man enats om för utbytet, dels på bestämmelserna i vissa medlemsstaters vallagar.

Kommissionen kommer att fortsätta arbeta för ett bättre informationsutbyte i praktiken enligt dagens bestämmelser, i samarbete med medlemsstaternas behöriga myndigheter. Enligt kommissionen behöver inte direktivet ändras, även om utbytet försvåras av att det saknas harmoniserade tidsfrister för inskrivning i röstlängderna.

Kommissionen betonar att alla system och rutiner som inrättas även framdeles måste stå i proportion till det problem som skall lösas.

Bilagor

BILAGA 1

Informationskampanj

>Plats för tabell>

BILAGA 2

Hur har systemet för informationsutbyte fungerat-

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

BILAGA 3

Systemet för informationsutbyte

>Plats för tabell>

BILAGA 4

Väljare från andra EU-länder (potentiella och faktiska) uttryckt i procent

>Plats för tabell>

BILAGA 5

Antal överklaganden och petitioner per medlemsstat

>Plats för tabell>

BILAGA 6

Unionsmedborgarnas deltagande i politisk verksamhet inför valet [12]

[12] Tabellen är hämtad från rapporten om tillämningen av direktiv 93/109/EG vid valen till Europaparlamentet i juni 1994 (KOM(1997) 731 slutlig).

>Plats för tabell>

BILAGA 7

Antal röstande i ursprungsstaten och i bosättningsstaten [13]

[13] Tabellen visar bara huvudtendenser, eftersom bara nio medlemsstater lämnat uppgifter om sina medborgare bosatta i andra medlemsstater, vilka röstar enligt röstländer i ursprungsstaten och eftersom fem medlemsstater inte preciserat vilken nationalitet gemenskapsmedborgarna på deras röstlängder har..

>Plats för tabell>