26.9.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 266/1

(1)

De nationella åtgärderna avseende batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer bör harmoniseras. Huvudsyftet med detta direktiv är att minimera den negativa inverkan som batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer har på miljön och därigenom bidra till att skydda, bevara och förbättra kvaliteten på miljön. Den rättsliga grunden är därför artikel 175.1 i fördraget. Det är dock även lämpligt att vidta åtgärder på gemenskapsnivå på grundval av artikel 95.1 i fördraget för att harmonisera kraven beträffande tungmetallhalten i samt märkningen av batterier och ackumulatorer och därigenom se till att den inre marknaden fungerar väl och motverka snedvridning av konkurrensen inom gemenskapen.

(2)

I kommissionens meddelande av den 30 juli 1996 om revidering av gemenskapens strategi för avfallshantering fastställs riktlinjer för gemenskapens framtida avfallspolitik. I meddelandet betonas att det är nödvändigt att minska mängden farliga ämnen i avfallet, och man pekar särskilt på de möjliga fördelarna med gemenskapsomfattande regler för att begränsa förekomsten av sådana ämnen i produkter och tillverkningsprocesser. I meddelandet anges vidare att om uppkomsten av avfall inte kan förhindras, skall avfallet återanvändas eller återvinnas för att utvinna material eller energi.

(3)

I rådets resolution av den 25 januari 1988 om gemenskapens handlingsprogram för att bekämpa miljöförorening genom kadmium (5) betonas det att de viktigaste inslagen i strategin för begränsning av användningen av kadmium till förmån för folkhälsan och miljön består i att begränsa denna användning till fall där det inte finns lämpliga alternativ samt att insamla och återvinna batterier och ackumulatorer som innehåller kadmium.

(4)

Rådets direktiv 91/157/EEG av den 18 mars 1991 om batterier och ackumulatorer som innehåller vissa farliga ämnen (6) har lett till en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning inom detta område. Det direktivets syften har dock inte helt uppnåtts. I Europaparlamentets och rådets beslut nr 1600/2002/EG av den 22 juli 2002 om fastställande av gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram (7) och i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/96/EG av den 27 januari 2003 om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) (8) betonas också behovet att revidera direktiv 91/157/EEG. Direktiv 91/157/EEG bör därför för tydlighetens skull revideras och ersättas.

(5)

För att detta direktivs miljömål skall uppnås förbjuds utsläppande på marknaden av vissa batterier och ackumulatorer som innehåller kvicksilver eller kadmium. I direktivet uppmanas även till omfattande insamling och återvinning av förbrukade batterier och ackumulatorer samt bättre miljöprestanda hos alla aktörer som är involverade under hela livscykeln för batterier och ackumulatorer, till exempel producenter, distributörer och slutanvändare, och särskilt de aktörer som är direkt inblandade i behandlingen och återvinningen av förbrukade batterier och ackumulatorer. De särskilda regler som är nödvändiga för detta kompletterar befintlig gemenskapslagstiftning om avfall, särskilt Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/12/EG av den 5 april 2006 om avfall (9), rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall (10) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/76/EG av den 4 december 2000 om förbränning av avfall (11).

(6)

För att förhindra att förbrukade batterier och ackumulatorer bortskaffas på ett sätt som förorenar miljön och för att slutanvändarna inte skall förvirras av olika avfallshanteringskrav för olika batterier och ackumulatorer, bör detta direktiv omfatta alla batterier och ackumulatorer som släpps ut på marknaden inom gemenskapen. En sådan bred räckvidd bör också garantera stordriftsfördelar vid insamling och återvinning samt en optimal resursbesparing.

(7)

Tillförlitliga batterier och ackumulatorer är nödvändiga för säkerheten för många produkter, apparater och tjänster och utgör en väsentlig energikälla i vårt samhälle.

(8)

Det är lämpligt att skilja mellan bärbara batterier och ackumulatorer å ena sidan och industribatterier och industriackumulatorer samt bilbatterier och bilackumulatorer å andra sidan. Bortskaffande av industribatterier och industriackumulatorer samt bilbatterier och bilackumulatorer i deponier eller genom förbränning bör förbjudas.

(9)

Exempel på industribatterier och industriackumulatorer inbegriper batterier och ackumulatorer som används för elförsörjning vid nödsituationer eller som reservkraft på sjukhus, flygplatser eller kontor, batterier och ackumulatorer som används i tåg eller flygplan och batterier och ackumulatorer som används på offshoreoljeriggar eller i fyrar. Hit hör även batterier och ackumulatorer som är avsedda uteslutande för manuella betalningsterminaler i affärer och restauranger, streckkodläsare i affärer, videoutrustning för TV-kanaler liksom studior för yrkesmässigt bruk, gruvlampor och dyklampor som är fästa vid gruvhjälmar och dykhjälmar för yrkesutövare, reservbatterier och reservackumulatorer för eldörrar för att förhindra att människor fastnar eller kläms, batterier och ackumulatorer som används i instrument eller i olika typer av mät- eller instrumentutrustning samt batterier och ackumulatorer som används i samband med solpaneler, fotovoltaiska och andra tillämpningar av förnybar energi. Industribatterier och industriackumulatorer inbegriper också batterier och ackumulatorer som används i eldrivna fordon, till exempel bilar, rullstolar, cyklar, flygplatsfordon och automatiska transportfordon. Utöver denna icke-uttömmande förteckning av exempel bör alla batterier eller ackumulatorer som inte förslutits och inte används för fordon anses vara industribatterier respektive industriackumulatorer.

(10)

Exempel på batterier och ackumulatorer som är helt förslutna batterier och ackumulatorer som en genomsnittsperson kan bära i handen utan svårighet och som varken är bilbatterier eller bilackumulatorer eller industribatterier eller industriackumulatorer inbegriper batterier med en enda cell (till exempel AA- och AAA-batterier) och batterier och ackumulatorer som används av konsumenter eller yrkesutövare i mobiltelefoner, bärbara datorer, sladdlösa elektriska handverktyg, leksaker och hushållsapparater, till exempel elektriska tandborstar, rakapparater och handdammsugare (inklusive liknande utrustning som används i skolor, affärer, restauranger, på flygplatser, kontor eller sjukhus) och varje batteri eller ackumulator som konsumenter kan använda för normala tillämpningar i hushållet.

(11)

Kommissionen bör utvärdera behovet av anpassning av detta direktiv, med beaktande av tillgängliga tekniska och vetenskapliga rön. I synnerhet bör kommissionen genomföra en översyn av undantaget från kadmiumförbudet för bärbara batterier och ackumulatorer som är avsedda att användas i sladdlösa elektriska handverktyg. Exempel på sladdlösa elektriska handverktyg är sådana verktyg som konsumenter eller yrkesmän använder för svarvning, fräsning, slipning, sågning, kapning, klippning, borrning, håltagning, stansning, hamring, nitning, skruvning, polering eller liknande bearbetning av trä, metall eller andra material samt för gräsklippning, beskärning eller annat trädgårdsarbete.

(12)

Kommissionen bör också övervaka, och medlemsstaterna bör uppmuntra, teknisk utveckling som förbättrar batteriers och ackumulatorers miljöprestanda under hela deras livscykel, bland annat genom att delta i gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning (EMAS).

(13)

För att skydda miljön bör man samla in förbrukade batterier och ackumulatorer. För bärbara batterier och ackumulatorer bör insamlingssystem med hög insamlingsnivå inrättas. Därför bör insamlingssystem inrättas så att slutanvändarna enkelt och kostnadsfritt kan göra sig av med alla förbrukade bärbara batterier och ackumulatorer. Det är lämpligt att ha olika insamlingssystem och finansieringsarrangemang för de olika typerna av batterier och ackumulatorer.

(14)

Det är önskvärt att medlemsstaterna uppnår en hög insamlings- och återvinningsgrad för förbrukade batterier och ackumulatorer, så att en hög nivå på miljöskydd och materialåtervinning uppnås i hela gemenskapen. Detta direktiv bör därför ställa upp lägsta insamlings- och återvinningsmål för medlemsstaterna. Det är lämpligt att beräkna insamlingsnivån på grundval av den genomsnittliga årliga försäljningen under de föregående åren så att alla medlemsstater har jämförbara mål som står i proportion till den nationella förbrukningsnivån när det gäller batterier och ackumulatorer.

(15)

Särskilda återvinningskrav bör fastställas för kadmiumbatterier och blybatterier och kadmiumackumulatorer och blyackumulatorer för att uppnå en hög nivå på materialåtervinningen i hela gemenskapen och förhindra skillnader mellan medlemsstaterna.

(16)

Alla berörda parter bör ha möjlighet att delta i insamlings-, behandlings- och återvinningssystemen. Dessa system bör utformas på ett sätt som förhindrar diskriminering av importerade batterier och ackumulatorer, handelshinder och snedvridning av konkurrensen.

(17)

Insamlings- och återvinningssystemen bör optimeras, framför allt för att minimera kostnaderna och de negativa miljömässiga konsekvenserna av transporter. I behandlings- och återvinningssystemen bör bästa tillgängliga teknik användas enligt definitionen i artikel 2.11 i rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (12). I definitionen av återvinning bör energiutvinning uteslutas. Begreppet energiutvinning är definierat i andra gemenskapsinstrument.

(18)

Batterier och ackumulatorer kan samlas in individuellt genom nationella insamlingssystem för batterier eller tillsammans med avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter genom nationella insamlingssystem som grundar sig på direktiv 2002/96/EG. I det senare fallet bör, som ett minsta behandlingskrav, batterier och ackumulatorer avlägsnas från insamlat avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Efter det att batterier och ackumulatorer avlägsnats från sådant avfall omfattas de av kraven i det här direktivet, vilket särskilt innebär att de får tas med vid beräkningen av insamlingsmålet, och de måste uppfylla återvinningskraven.

(19)

Grundläggande principer för hur hanteringen av förbrukade batterier och ackumulatorer skall finansieras bör fastställas på gemenskapsnivå. Finansieringssystemen bör bidra till en hög insamlings- och återvinningsnivå och till att genomföra principen om producentansvar. Alla producenter enligt definitionen i det här direktivet bör registreras. Producenterna bör finansiera kostnaderna för insamling, behandling och återvinning av alla insamlade batterier och ackumulatorer minus vinsten vid försäljning av det återvunna materialet. Under vissa omständigheter kan det emellertid vara motiverat att tillämpa de minimis-regler för mindre producenter.

(20)

För att insamlingen skall bli framgångsrik är det nödvändigt att informera slutanvändarna om behovet av separat insamling, om tillgängliga insamlingssystem samt om slutanvändarnas egen roll i hanteringen av förbrukade batterier och ackumulatorer. Närmare bestämmelser bör utformas för ett märkningssystem, som bör ge slutanvändarna öppen, tillförlitlig och tydlig information om batterier och ackumulatorer samt om de tungmetaller som dessa innehåller.

(21)

Om medlemsstaterna använder sig av ekonomiska styrmedel, t.ex. differentierade skattesatser, för att uppnå direktivets mål och, framför allt, för att uppnå en hög separat insamlings- och återvinningsnivå, bör de informera kommissionen om detta.

(22)

Det krävs tillförlitliga och jämförbara uppgifter om den mängd batterier och ackumulatorer som släpps ut på marknaden, samlas in och återvinns för att man skall kunna kontrollera om detta direktivs syften uppnåtts.

(23)

Medlemsstaterna bör fastställa bestämmelser om sanktioner som skall tillämpas vid överträdelse av bestämmelserna i detta direktiv och se till att dessa genomförs. Sanktionerna bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.

(24)

I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet ”Bättre lagstiftning” (13) uppmuntras medlemsstaterna att för egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabeller som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.

(25)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (14).

(26)

Eftersom målen för detta direktiv – nämligen att skydda miljön och se till att den inre marknaden fungerar väl – inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(27)

Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av gemenskapens lagstiftning om säkerhets-, kvalitets- och hälsokrav eller gemenskapens särskilda lagstiftning om avfallshantering, i synnerhet Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/53/EG av den 18 september 2000 om uttjänta fordon (15) och direktiv 2002/96/EG.

(28)

När det gäller frågan om producentansvar är producenter av batterier och ackumulatorer och producenter av andra produkter där ett batteri eller en ackumulator ingår ansvariga för hanteringen av förbrukade batterier och ackumulatorer som de släpper ut på marknaden. Ett flexibelt tillvägagångssätt är lämpligt för att finansieringssystemen skall kunna återspegla olika nationella omständigheter och ta hänsyn till befintliga system, särskilt dem som införts för att följa bestämmelserna i direktiv 2003/53/EG och direktiv 2002/96/EG, samtidigt som dubbel avgiftsbeläggning undviks.

(29)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/95/EG av den 27 januari 2003 om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter (16) omfattar inte batterier eller ackumulatorer som används i elektrisk eller elektronisk utrustning.

(30)

Bilbatterier och industribatterier och bilackumulatorer och industriackumulatorer som används i fordon bör uppfylla kraven i direktiv 2002/53/EG, särskilt artikel 4. Det bör därför vara förbjudet att använda kadmium i industribatterier och industriackumulatorer för elektriska fordon om de inte har undantagits på grundval av bilaga II till det direktivet.

1.

regler för utsläppande på marknaden av batterier och ackumulatorer, och särskilt ett förbud mot utsläppande på marknaden av batterier och ackumulatorer som innehåller vissa farliga ämnen, och

2.

särskilda regler för insamling, behandling, återvinning, och bortskaffande av förbrukade batterier och ackumulatorer som komplement till den relevanta gemenskapslagstiftningen på avfallsområdet och för att uppmuntra till en omfattande insamling och återvinning av förbrukade batterier och ackumulatorer.

a)

utrustning som används i samband med skydd av viktiga intressen som rör medlemsstaternas säkerhet, vapen, ammunition och krigsmateriel, med undantag av sådana produkter som inte är avsedda för specifikt militära ändamål,

b)

utrustning avsedd att sändas ut i rymden.

1.

batteri eller ackumulator: en sådan källa till elektrisk energi som består av en eller flera primära battericeller (inte laddningsbara) eller som består av en eller flera sekundära battericeller (laddningsbara) och där energin genereras genom direkt omvandling av kemisk energi.

2.

batterisats: en uppsättning batterier eller ackumulatorer som är sammankopplade och/eller inkapslade i ett yttre hölje och utgör en komplett enhet som det inte är meningen att slutanvändaren skall bryta upp eller öppna.

3.

bärbara batterier eller ackumulatorer: batterier, knappceller, batterisatser eller ackumulatorer som

4.

knappcell: små runda bärbara batterier eller ackumulatorer, med större diameter än höjd, som används för särskilda ändamål som hörapparater, klockor, små bärbara apparater och som reservkraft.

5.

bilbatteri eller bilackumulator: batterier eller ackumulatorer som används till startmotor, belysning eller tändningssystem.

6.

industribatteri eller industriackumulator: batterier eller ackumulatorer som utformats uteslutande för industriell eller professionell användning eller som används i elektriska fordon av alla slag.

7.

förbrukade batterier eller ackumulatorer: batterier eller ackumulatorer som är att betrakta som avfall enligt artikel 1.1 a i direktiv 2006/12/EG.

8.

återvinning: upparbetning i en produktionsprocess av avfallsmaterial i samma syfte som det ursprungliga eller i andra syften, undantaget energiutvinning.

9.

bortskaffande: varje sådan tillämplig åtgärd som avses i bilaga II A till direktiv 2006/12/EG.

10.

behandling: allt omhändertagande av förbrukade batterier och ackumulatorer efter det att de lämnats till en anläggning för sortering, förberedelse för återvinning eller förberedelse för bortskaffande.

11.

apparat: elektrisk eller elektronisk utrustning enligt definitionen i direktiv 2002/96/EG som helt eller delvis drivs eller kan drivas med batterier eller ackumulatorer.

12.

producent: varje person i en medlemsstat som på den medlemsstatens territorium, oavsett vilken försäljningsteknik som används, inbegripet tekniker för distanskommunikation enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (17), för första gången yrkesmässigt släpper ut batterier eller ackumulatorer på marknaden, inklusive sådana som ingår i apparater eller fordon.

13.

distributör: varje person som yrkesmässigt tillhandahåller batterier och ackumulatorer till en slutanvändare.

14.

utsläppande på marknaden: att tillhandahålla eller göra tillgänglig, mot betalning eller gratis, för tredje person inom gemenskapen, inbegripet import till gemenskapens tullområde.

15.

ekonomiska aktörer: var och en som bedriver verksamhet inom produktion, distribution, insamling, materialåtervinning eller annan behandling.

16.

sladdlösa elektriska handverktyg: bärbara apparater som drivs av ett batteri eller en ackumulator och som är avsedda för underhålls-, bygg- och anläggningsverksamhet eller trädgårdsarbete.

17.

insamlingsnivå: för en viss medlemsstat under ett visst kalenderår, den procentsats som erhålls genom att dividera vikten av förbrukade bärbara batterier och ackumulatorer som insamlats i enlighet med artikel 8.1 i det här direktivet eller med direktiv 2002/96/EG under det kalenderåret med den genomsnittliga vikten av bärbara batterier och ackumulatorer som producenterna antingen säljer direkt till slutanvändare eller levererar till tredje part för försäljning till slutanvändare i den medlemsstaten under det kalenderåret och de föregående två kalenderåren.

a)

alla batterier och ackumulatorer som innehåller mer än 0,0005 % kvicksilver per viktenhet, oavsett om de ingår i apparater eller inte, och

b)

bärbara batterier och ackumulatorer, inbegripet sådana som ingår i apparater, som innehåller mer än 0,002 % kadmium per viktenhet.

a)

nöd- och alarmsystem inbegripet nödbelysningssystem,

b)

medicinsk utrustning, eller

c)

sladdlösa elektriska handverktyg.

a)

skall göra det möjligt för slutanvändarna att göra sig av med bärbara batterier eller ackumulatorer på en lättillgänglig insamlingsplats i deras närhet, med beaktande av befolkningstätheten,

b)

skall ålägga distributörerna att kostnadsfritt återta förbrukade bärbara batterier eller ackumulatorer när de tillhandahåller bärbara batterier eller ackumulatorer, såvida det inte framgår av en undersökning att befintliga alternativa system är minst lika effektiva när det gäller att uppnå miljömålen i det här direktivet. Medlemsstaterna skall offentliggöra sådana undersökningar,

c)

får inte innebära några kostnader för slutanvändaren när denne gör sig av med bärbara batterier eller ackumulatorer och inte heller någon skyldighet att köpa ett nytt batteri eller en ny ackumulator,

d)

får samköras med de system som avses i artikel 5.2 i direktiv 2002/96/EG.

a)

kräva att producenterna inrättar sådana system,

b)

kräva att andra ekonomiska aktörer medverkar i sådana system,

c)

behålla befintliga system.

a)

25 %, senast den 26 september 2012.

b)

45 %, senast den 26 september 2016.

a)

får övergångsbestämmelser föreskrivas för att hantera svårigheter som en medlemsstat ställs inför när det gäller att uppfylla kraven i punkt 2 på grund av särskilda nationella förhållanden,

b)

skall en gemensam metod fastställas för beräkningen av den årliga försäljningen av bärbara batterier och ackumulatorer till slutanvändarna senast den 26 september 2007.

a)

producenterna, eller tredje part, inrättar system med användning av bästa tillgängliga teknik, med avseende på hälso- och miljöskydd, för behandling och återvinning av förbrukade batterier och ackumulatorer,

b)

alla identifierbara batterier och ackumulatorer som samlats in i enlighet med artikel 8 i det här direktivet eller med direktiv 2002/96/EG, behandlas och återvinns med hjälp av system som åtminstone är förenliga med gemenskapslagstiftningen, framför allt i fråga om hälsa, säkerhet och avfallshantering.

a)

Senast den 26 mars 2010 skall närmare bestämmelser om beräkning av återvinningsgrad läggas till.

b)

Den lägsta återvinningsgraden skall regelbundet utvärderas och anpassas till bästa tillgängliga teknik och mot bakgrund av den utveckling som avses i punkt 1 andra stycket.

a)

insamling, behandling och återvinning av alla förbrukade bärbara batterier och ackumulatorer som samlats in i enlighet med artikel 8.1 och 8.2, och

b)

insamling, behandling och återvinning av alla förbrukade industribatterier och bilbatterier och industriackumulatorer och bilackumulatorer som samlats in i enlighet med artikel 8.3 och 8.4.

a)

de potentiella effekterna på miljön och människors hälsa av de ämnen som används i batterier och ackumulatorer,

b)

att det är önskvärt att de inte bortskaffar förbrukade batterier och ackumulatorer som osorterat kommunalt avfall och att de medverkar vid separat insamling av dessa för att underlätta behandling och återvinning,

c)

tillgängliga insamlings- och återvinningssystem,

d)

hur de kan bidra till återvinningen av förbrukade batterier och ackumulatorer, och

e)

innebörden av den symbol med ett överkryssat sopkärl som återges i bilaga II och de kemiska beteckningarna Hg, Cd och Pb.

a)

utveckling, inbegripet frivilliga åtgärder som vidtas av producenter, för att minska mängden tungmetaller och andra farliga ämnen som ingår i batterier och ackumulatorer,

b)

nya återvinnings- och behandlingstekniker,

c)

ekonomiska operatörers medverkan i miljöledningssystem,

d)

forskning på dessa områden, och

e)

åtgärder för att främja förebyggande av avfall.

a)

Lämpligheten i ytterligare riskhanteringsåtgärder för batterier och ackumulatorer som innehåller tungmetaller.

b)

Lämpligheten i de minimimål för insamling av alla förbrukade bärbara batterier och ackumulatorer som anges i artikel 10.2, och möjligheten att införa ytterligare mål för senare år med beaktande av den tekniska utvecklingen och de praktiska erfarenheter som gjorts i medlemsstaterna.

c)

Lämpligheten i de minimikrav för återvinning som anges i bilaga III del B, med beaktande av den information medlemsstaterna tillhandahåller, den tekniska utvecklingen och de praktiska erfarenheter som gjorts i medlemsstaterna.

a)

Det skall vara möjligt att kontrollera att avtalen följs.

b)

Målen och de därmed förbundna tidsfristerna skall anges.

c)

De skall offentliggöras i medlemsstatens officiella tidning, eller i någon annan officiell handling som allmänheten har likvärdig tillgång till, och överlämnas till kommissionen.