1)

Är det enligt artikel 24 i [direktivet om den europeiska utredningsordern (2)], jämförd med artikel 3 i [direktivet], tillåtet att utfärda en europeisk utredningsorder för att höra en tilltalad som sitter häktad i den verkställande staten genom videokonferens under den muntliga förhandlingen i syfte att inhämta bevis genom att höra denne och i det ytterligare syftet att säkerställa dennes medverkan i rättegången, mot bakgrund av artikel 24 samt skälen 25 och 26, bland annat för det fall villkoren för utfärdande av en europeisk arresteringsorder inte är uppfyllda och den utfärdande statens nationella lagstiftning fastställer den tilltalades rätt att medverka i rättegången och att höras även genom videokonferens för att avge yttranden med bevisvärde?

2)

Om den första frågan besvaras jakande, kan då artikel 10 i [direktivet om den europeiska utredningsordern], enligt vilken den verkställande staten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder för det fall utredningsåtgärden inte skulle vara tillåten i ett liknande inhemskt ärende, tolkas så, att den verkställande staten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder utfärdad för att höra en tilltalad som sitter häktad utomlands genom videokonferens under en rättegång, mot bakgrund av efterföljande artikel 24, som innehåller det specifika regelverket för hörande genom videokonferens, men inte inkluderar det aktuella skälet för vägran?

3)

Ska artikel 11.1 f i [direktivet om den europeiska utredningsordern], mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, tolkas så, att verkställandet av en europeisk utredningsorder för att höra en tilltalad som sitter häktad utomlands genom videokonferens under den muntliga förhandlingen inte får vägras, för det fall de processuella garantier som är tillämpliga på en sådan videokonferens enligt den utfärdande statens lagstiftning lämpar sig för att i det enskilda fallet säkerställa att den tilltalade på ett konkret sätt kan utöva sin rätt till försvar och sin grundläggande rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan?

4)

Kan begreppet ”de grundläggande rättsprinciperna i den verkställande staten”, vilket kan utgöra ett specifikt skäl för vägran som avses i artikel 24.2 b i [direktivet om den europeiska utredningsordern], på grundval av nationella allmänna riktlinjer som är bindande för alla de verkställande myndigheterna, utan någon bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet och av de föreskrifter i den utfärdande statens lagstiftning om säkerställande av den tilltalades rätt till försvar som är tillämpliga i det enskilda fallet, utgöra hinder för att verkställa en begäran om att höra en tilltalad genom videokonferens under en rättegång, eller är det tvärtom korrekt att uppfatta vägran att verkställa en sådan order som ett undantag som ska tolkas strikt, med hänsyn tagen till specifika processrättsliga aspekter i den utfärdande statens lagstiftning eller särskilda relevanta omständigheter i det enskilda fallet?

5)

Är det enligt artikel 22.1 i [direktivet om den europeiska utredningsordern], jämförd med artikel 3 i [direktivet], tillåtet att utfärda en europeisk utredningsorder för tillfälligt överförande av en tilltalad som sitter häktad utomlands i syfte att höra denne under den muntliga förhandlingen, för det fall hörandet av den tilltalade har utredningsvärde enligt den utfärdande statens nationella lagstiftning?