1)

Ska artikel 52 jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt artikel 4 i rådets rambeslut 2008/841/RIF (2) av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet och artikel 19.1 tredje meningen i fördraget om Europeiska unionen, inom ramen för en brottmålsprocess beträffande gärningar som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning som den i kapitel XXVI i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen) (i dess ändrade lydelse enligt Darzhaven vestnik [statens officiella tidning] nr 63/2017 som trädde i kraft den 5 november 2017), enligt vilken en bestämmelse som ger den tilltalade rätt att utverka ett beslut om nedläggning av en brottmålsprocess mot honom eller henne upphävs, i en situation där en motsvarande rättighet förvärvades vid en tidpunkt då lagstiftningen som föreskrev denna möjlighet var i kraft, men detta fastställdes först efter att nämnda lagstiftning upphävts till följd av en felaktig bedömning under domstolsförfarandet?

2)

Vilka effektiva rättsmedel i den mening som avses i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska en sådan tilltalad ha tillgång till och ska en nationell domstol lägga ned brottmålsprocessen mot en sådan tilltalad i sin helhet om den domstolsavdelning vid vilken brottmålsprocessen tidigare var anhängig underlåtit att göra det, trots att villkoren för detta var uppfyllda enligt den nationella lagstiftning som gällde vid den tidpunkten?