—

i enlighet med artikel 263 FEUF ska ogiltigförklara beslut nr SRB/ES/2022/18 av den 11 april 2022 om beräkningen av 2022 års förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden, i den del det avser sökandena,

—

i enlighet med artikel 277 FEUF ska fastställa att följande bestämmelser i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen, (1) i genomförandeförordningen, (2) och i den delegerade förordningen (3) inte är tillämpliga:

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Den första grunden avser ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen, såtillvida att de metoder för att beräkna förhandsbidragen till den gemensamma resolutionsfonden som föreskrivs i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen och i den delegerade förordningen inte återspeglar institutens verkliga storlek eller riskprofil.

2.

Den andra grunden avser ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, såtillvida att den mekanism för förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden som föreskrivs i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen och i den delegerade förordningen grundas på en bedömning som på ett konstlat sätt förvärrar riskprofilen för stora franska institut, och således resulterar i ett bidragsbelopp som är oproportionerligt högt.

3.

Den tredje grunden avser ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, såtillvida att den beräkning av förhandsbidragen som fastställs i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen, i den delegerade förordningen och i genomförandeförordningen dels inte kan förutses med precision tillräckligt tidigt, dels inte i så hög grad beror på institutets egen situation och riskprofil som på institutets situation i förhållande till andra bidragsgivande institut. Slutligen anser sökandena att i enlighet med artikel 290 FEUF borde inte kommissionen ha haft ansvaret för att fastställa riskindikatorerna i den delegerade förordningen, eftersom dessa kriterier har en i hög grad strukturell och avgörande roll vid fastställandet av bidragsbeloppen.

4.

Den fjärde grunden avser ett åsidosättande av principen om god förvaltning, såtillvida att samtliga riskfaktorer inte vederbörligen beaktades i det angripna beslutet.

5.

Den femte grunden avser att svaranden gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid fastställandet av justeringskoefficienten. Sökandena anser att fråga är om felaktig rättstillämpning, eftersom Gemensamma resolutionsnämnden grundade sig på en felaktig tolkning av ett flertal bestämmelser i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen och således fastställde en för hög justeringskoefficient.

6.

Den sjätte grunden avser ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten i fråga om begränsningen av användandet av oåterkalleliga betalningsåtaganden, såtillvida att det inte framgår tillräckligt precist och detaljerat av det angripna beslutet varför taket för användandet av oåterkalleliga betalningsåtaganden ska fastställas till 15 procent, och inte heller varför endast kontanter godtas som säkerhet.

7.

Den sjunde grunden avser en uppenbart oriktig bedömning. Sökandena hävdar härvidlag att de risker för procyklikalitet och likviditet som Gemensamma resolutionsnämnden har hänvisat till för att begränsa användandet av oåterkalleliga betalningsåtaganden är ogrundade, bland annat med hänsyn till de oåterkalleliga betalningsåtagandenas särdrag och det sammanhang de används i.

8.

Den åttonde grunden avser en felaktig rättstillämpning. Sökandena anser att Gemensamma resolutionsnämnden dels grundade sig på en felaktig tolkning av de bestämmelser som gör det möjligt att använda oåterkalleliga betalningsåtaganden genom att vidta samma åtgärd för samtliga institut på grundval av en abstrakt analys, dels fråntar dessa bestämmelser deras ändamålsenliga verkan såtillvida att andelen oåterkalleliga betalningsåtaganden systematiskt och utan tillräckliga skäl begränsas till lagstadgat minimum.