—

Svaranden underlät att höra Deutsche Hypothekenbank innan den antog det angripna beslutet och åsidosatte därmed artikel 41.1 och 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

—

Det angripna beslutet är ogiltigt på grund av att det antogs i strid med allmänna processuella krav som följer av artikel 41 i stadgan och artikel 298 i FEUF, allmänna rättsprinciper och svarandens arbetsordning.

—

I strid med artikel 296 FEUF innehåller det angripna beslutet inte tillräcklig motivering. I synnerhet saknas skälen avseende det enskilda fallet och en redovisning av de viktigaste övervägandena i relation till proportionalitet och skönsmässig bedömning.

—

Beräkningen av årsavgiften är också obegriplig, särskilt på grund av användningen av inkonsekventa termer och bristen på redovisning av viktiga mellansteg.

—

Bristen på motivering av det angripna beslutet gör den rättsliga prövningen mycket svårare för sökanden.

—

Därigenom bryter svaranden särskilt mot den kontradiktoriska principen, enligt vilken de inblandade parterna måste kunna diskutera både de faktiska och rättsliga omständigheterna som är avgörande för utgången av förfarandet på ett kontradiktoriskt sätt.

—

Vid tillämpningen av IPS-indikatorn missförstods betydelsen av Deutsche Hypothekenbanks medlemskap i Sparkassen-Finanzgruppens institutsrelaterade skyddssystem.

—

Enligt artikel 6.5 andra meningen i den delegerad förordningen (EU) 2015/63 (1) borde svaranden också ha tagit hänsyn till den låga sannolikheten för att det berörda institutet skulle omfattas av ett resolutionsförfarande och därmed för att den gemensamma resolutionsfonden skulle användas samt proportionalitetsprincipen.

—

Svaranden borde också, i enlighet med kravet på inriktning på riskprofilen, när den beaktade den totala derivatriskpositionen inom ramen för artikel 6.5 första meningen led a, artikel 6.6 och artikel 7.4 första meningen, led a i den delegerade förordningen (EU) 2015/63, ha beaktat att alla derivat, i Deutsche Hypothekenbanks fall, ingick i tillgångar som inte var avsedda för handel och som uteslutande tjänade säkringsändamål och att Deutsche Hypothekenbank har en låg komplexitet och hög möjlighet till resolution.

—

I enlighet med artikel 6.1 a och 6.2 a i den delegerade förordningen (EU) 2015/63 borde svaranden ha beaktat sökandens över genomsnittet MREL-förhållande på 67,6 procent, vilket vida överskred den miniminivå på 8 procent som fastställts av den gemensamma resolutionsnämnden.

—

Vid fastställande av riskjusteringsmultiplikatorn borde svaranden ha tagit hänsyn till den låga sannolikheten för obestånd och svarandens MREL-förhållande som låg över genomsnittet, i enlighet med kravet på inriktning på riskprofilen och den grundläggande rätten till näringsfrihet enligt artikel 16 i stadgan.

—

Eftersom artikel 7.4 andra meningen i den delegerade förordningen (EU) 2015/63 föreskriver en relativisering av IPS-indikatorn, strider denna bestämmelse mot den allmänna likhetsprincipen i artikel 20 i stadgan och proportionalitetsprincipen, eftersom institut som är föremål för samma institutionella skydd och därmed har samma sannolikhet för obestånd kan behandlas olika.

—

Den i bilaga I, steg 1, den delegerade förordningen (EU) 2015/63 föreskrivna definitionen av ”Inlåning mellan finansförmedlare” är rättsstridig eftersom beaktandet av riskneutrala värdepapper, såsom till exempel nominella pantbrev, inte får ingå i beräkningen av riskindikatorn ”Krediter och inlåning mellan finansförmedlare”

—

Den indelning i intervall som fastställs i steg 2 i bilaga I till den delegerade förordningen (EU) 2015/63 är rättstridig eftersom det låga antalet intervall och det identiska antalet institut per intervall inte gör det möjligt att på ett tillräckligt differentierat sätt beakta riskprofilen för varje berört institut, såsom till exempel Deutsche Hypothekenbank.