—

slå fast att talan kan tas upp till prövning och bifalla den,

—

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 22 oktober 2020, som delgavs den 23 oktober 2020, om vidtagande av en administrativ åtgärd mot sökanden i syfte att återkräva det påstått felaktigt utbetalda belopp som mottagits av [HB] enligt kontrakten TACIS/2006/101-510 och CARDS/2008/166-429,

—

förplikta kommissionen att återbetala samtliga belopp som den eventuellt återkrävt på grundval av det angripna beslutet, jämte dröjsmålsränta enligt den räntenivå som Europeiska centralbanken tillämpar, uppräknad med 7 procentenheter,

—

förplikta kommissionen att till sökanden betala 10 000 euro i skadestånd (sökanden förbehåller sig rätten att ändra detta belopp under målets handläggning), och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Den första grunden avser att slutsatserna i Olafs rapporter och de oegentligheter som lagts det bolag där sökanden är verkställande direktör till last är rättsstridiga. I det avseendet gör sökanden gällande att de oegentligheter som han påstås ha begått inte går att skilja från de oegentligheter som lagts nyss nämnda bolag till last, vilka bolaget har bestritt inom ramen för en talan om ogiltigförklaring i två mål (målen T-795/19 respektive T-796/19, HB/kommissionen). Sökanden hävdar att om tribunalen vid prövningen av dessa två mål skulle komma fram till att OLAF-rapporterna och/eller besluten av den 15 oktober 2019 är rättsstridiga, medför detta automatiskt att det nu angripna beslutet också ska anses vara rättsstridigt.

2.

Den andra grunden avser att den påstådda fordringen är preskriberad och, i alla händelser, att kommissionen åsidosatte skyldigheten att iaktta en rimlig frist, artikel 73a.1 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, 2002, s. 1) (nedan kallad 2002 års budgetförordning), rätten till god förvaltning enligt artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad stadgan) och de grundläggande friheterna (nedan kallad EKMR). Enligt sökanden är den fordran som kommissionen påstår sig ha mot sökanden preskriberad, eftersom den frist på fem år som föreskrivs i artikel 73a i 2002 års budgetförordning har löpt ut. Sökanden anser i alla händelser att den tid som kommissionen tog på sig för att anta det angripna beslutet och den debetnota som fogats till det ska anses vara uppenbart orimlig och i strid med artikel 41 i stadgan samt artikel 6.1 i EKMR (eftersom den bestämmelsen slår fast en grundläggande rättighet som också är en allmän rättsprincip).

3.

Den tredje grunden avser avsaknad av korrekt rättslig grund samt åsidosättande av principen inget straff utan lag och principen om att den mildaste strafflagen ska tillämpas. I det avseendet gör sökanden gällande att det följer av artikel 103 i 2002 års budgetförordning att det endast är avtalsparten, det vill säga det bolag där sökanden är verkställande direktör, som kan bli föremål för ett återkrav. Kommissionen har därmed även åsidosatt principen om att den mildaste strafflagen ska tillämpas eller principen inget straff utan lag, som stadfästs i artikel 49 i stadgan, genom att försöka tillämpa en strängare rättslig förpliktelse än den som föreskrivs i 2002 års budgetförordning. Sökanden gör dessutom gällande att han inte är en ekonomisk aktör, att han inte har fått något ekonomiskt utbyte av de påstådda oegentligheterna, att han inte har mottagit någon betalning från den upphandlande myndigheten och att han under alla omständigheter inte fått ett ekonomiskt utbyte som motsvarar det totala värdet av de två aktuella kontrakten.

4.

Den fjärde grunden avser att kommissionen åsidosatte den dom som meddelades av Tribunal de première instance de Bruxelles (Förstainstansdomstolen i Bryssel, Belgien) den 5 oktober 2017 och principen om att förvaltningsrättsliga förfaranden ska vila i avvaktan på utgången av det straffrättsliga förfarandet. Sökanden gör gällande att kommissionen är bunden av den belgiska brottmålsdomstolens dom av den 5 oktober 2017 varigenom åtalet ogillades i avsaknad av bevis som kunde styrka de åtalade gärningarna. Kommissionen förde dessutom talan om enskilt anspråk i brottmålet och hade beslutat att avvakta utgången i det målet innan den antog återkravsbeslutet. Kommissionen är således bunden av utgången i nämnda mål och av domskälen i domen, även om domen i brottmålet inte har rättskraft i förhållande till kommissionen.

5.

Den femte grunden avser att kommissionen gjorde uppenbart oriktiga bedömningar i det angripna beslutet. I det avseendet gör sökanden gällande att de påtalade oegentligheterna inte har uppenbart stöd i bevisning och att det är uppenbart att det inte förekommit några oegentligheter, än mindre allvarliga sådana. Enligt sökanden lade kommissionen två OLAF-rapporter till grund för det angripna beslutet. Det finns dock inget stöd i bevisning för de anmärkningar som läggs sökanden till last och dessa är under alla omständigheter uppenbart oriktiga.

6.

Den sjätte grunden avser att sökanden enligt belgisk bolagsrätt inte kan hållas ansvarig för de påtalade oegentligheterna. I det avseendet gör sökanden gällande han att det bolag där sökanden är verkställande direktör är ett bolag med begränsat ansvar som bildats enligt belgisk rätt, vars särdrag är att företagsledaren (eller företagsledarna) inte är personligt ansvariga för förpliktelser som ingåtts i bolagets namn och att företagsledarens (eller företagsledarnas) tillgångar inte kan tas i anspråk för att betala av bolagets skulder.

7.

Den sjunde grunden avser att kommissionen åsidosatte rätten till försvar, eftersom rapporterna från Olaf, vilka hade fogats till skrivelserna med förhandsinformation, var maskade i så hög grad att de var oläsliga. De gav därmed inte sökanden möjlighet att förstå deras innehåll och yttra sig över rapporterna på ett meningsfullt sätt.

8.

Den åttonde grunden avser att kommissionen åsidosatte principen om god förvaltning, principen om att avtal ska fullgöras i god tro och principen om förbud mot så kallat rättsmissbruk. Sökanden gör i det avseendet gällande att kommissionen varken agerade med aktsamhet eller opartiskt.

9.

Den nionde grunden avser en invändning om rättsstridighet mot artikel 103 i 2002 års budgetförordning. Sökanden gör gällande att den artikeln strider mot den allmänna principen om förbud mot obehörig vinst. Enligt artikel 103 i 2002 års budgetförordning har en institution nämligen rätt att återkräva samtliga belopp som betalats under hela fullgörelseperioden, även om kontraktet har fullgjorts fullt ut av entreprenören. Artikel 103 i 2002 års budgetförordning innebär att institutionen således kan dra nytta av alla tjänster som tillhandahålls av entreprenören utan att behöva betala entreprenören. Enligt sökanden ska artikel 103 förklaras vara rättsstridig, eftersom den ger institutionen rätt att utan motivering öka sina tillgångar till nackdel för entreprenörens tillgångar.

10.

Den tionde grunden, som åberopas i andra hand, avser att kommissionen åsidosatte artikel 103 i 2002 års budgetförordning och proportionalitetsprincipen. Enligt sökanden ska institutionens bedömning ske i enlighet med artikel 103 i 2002 års budgetförordning. Detta innebär att kommissionen inte kan tillämpa flera sanktioner, eftersom artikel 103 innehåller en förteckning över sanktioner som inte är kumulativ. Dessutom ska kommissionens bedömning ske i enlighet med proportionalitetsprincipen, eftersom institutionen måste se till att dess beslut står i proportion till allvaret i den aktuella oegentligheten. Denna skyldighet att iaktta proportionalitetsprincipen är ett uttryck för principen om att avtal ska fullgöras i god tro. Så har dock inte varit fallet här.