RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET om genomförandet av förordning (EG) nr 2200/96 om den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Förord

1. Inledning

1.1. Tillgång och efterfrågan på världsmarknaden

1.2. Världshandel

1.3. Tillgång och efterfrågan i EU

1.4. EU-handeln

1.5. Produktionsstruktur och inkomstläge

2. Översyn av den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker

2.1. Handelsnormer och klassificering av produkter

2.1.1. Handelsnormer

2.1.2. Normer för livsmedelssäkerhet

2.2. Producentorganisationer

2.2.1. Producentorganisationer och produktionen av frukt och grönsaker

2.2.2. Producentorganisationerna och deras marknadssegement

2.3. Branschorganisationer och branschavtal

2.4. Interventionsordningen och återtagande från marknaden

2.5. Driftsfonder och deras användning

2.6. Miljövillkor

2.7. Nötter

2.8. Bearbetningsstöd för citrusfrukter

2.9. Samexistens mellan frukt- och grönsaksordningen och den nya förordningen för landsbygdsutveckling

2.10. Budgetfrågor

Förord

I juli 1994 lade Europeiska kommissionen fram sitt meddelande om utvecklingen av och framtiden för gemenskapens politik inom sektorn för frukt och grönsaker (KOM(94) 360 slutlig - 27 juli 1994) för rådet och Europaparlamentet. Där skisserades de största utmaningar som den europeiska sektorn för frukt och grönsaker skulle komma att ställas inför fram till sekelskiftet och vad det skulle innebära för den framtida utvecklingen av politiken inom området.

Kommissionen ansåg att huvudmålet var att hjälpa och uppmuntra EU:s producenter att anta de utmaningar en öppnare och mer konkurrensinriktad marknad innebar genom att utveckla sina starka sidor, nämligen

- kvaliteten på sina produkter,

- sin företagsamhet och förmåga att anpassa sig till en föränderlig marknad,

- tjänster som erbjuds som komplement till det breda utbudet av sunda produkter.

Kommissionen föreslår därför att de positiva sidorna av organisationen av marknaden-marknadsorienteringen, decentraliseringen av förvaltningen och grupperingen av produktionen-förstärks, och att detta kopplas till en förenkling och en omdirigering av budgetmedel till åtgärder som skulle bidra till en ekonomiskt sund framtid och svara mot de europeiska medborgarnas miljökrav.

Meddelandet togs emot väl av rådet och av hela sektorn för frukt och grönsaker. Kommissionen lade fram sina förslag till rådsförordningar om reform av sektorn den 4 oktober 1995 (KOM(95) 434 slutlig).

Efter två års diskussion i rådet antogs slutligen förordningar för färsk frukt och färska grönsaker, för citrusfrukter och för bearbetad frukt och bearbetade grönsaker den 28 oktober 1996.

Enligt artikel 56 i förordning (EG) nr 2200/96 skall kommissionen senast den 31 december 2000 överlämna en rapport till rådet om hur förordningen fungerar samt vid behov framlägga lämpliga förslag. Enligt artikel 9 i förordning (EG) nr 2202/96 skall kommissionen när systemet för citrusfrukter har tillämpats i två år förelägga rådet en rapport om tillämpningen, i förekommande fall åtföljd av lämpliga förslag. Handelsavtal med tredje land påverkades inte av 1996 års reform och reviderades därför inte i samband med denna rapport.

Den 12 juli 2000 antog Europeiska kommissionen ett förslag om ändring av den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker. Syftet med förslaget var att behandla de problem som krävde en snar lösning, och tanken var att eventuella ändringar skulle kunna tillämpas från och med regleringsåret 2001/02.

Den 2 och 3 oktober 2000 anordnade kommissionen ett tvådagars seminarium för producent organisationerna för att gå igenom hur reformen från 1996 hade genomförts i de olika medlemsstaterna och fokusera på möjliga förbättringar som skulle kunna införas i grundförordningen för att göra den effektivare.

Syftet med denna rapport är att beskriva det nuvarande läget. Den är avsedd att fungera som bakgrund till förslag till politiska riktlinjer, både för denna sektor och för samhället i vidare bemärkelse, som kan komma längre fram, beroende på utfallet av diskussionen i rådet. Rapporten är en första ansats till svar på rådets begäran från oktober 1996 om att kommissionen skulle gå igenom läget inom sektorn och vid behov lägga fram nya förslag.

1. Inledning

1.1. Tillgång och efterfrågan på världsmarknaden [1]

[1] FAO-siffror, även för EU (för konsekvensens skull). Alla frukter och grönsaker utom potatis. De sammanlagda värdena gäller alltså fler produkter än dem som omfattas av den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker.

Under 1998-1999 låg världsproduktionen av frukt och grönsaker i genomsnitt strax över 1 100 miljoner ton: fruktproduktionen uppgick till 530 miljoner ton och produktionen av grönsaker till 470 miljoner ton. Asien är det ledande produktionsområdet med en andel på nästan 56%, följt av Latinamerika och Karibien med 12%, EU med 10%, Afrika med 9% och Nordamerika med 7%. Världens sammanlagt största producent av frukt och grönsaker är Kina (29%), sedan kommer EU (10%), Indien (10%) och USA (7%).

>Hänvisning till>

Källa: FAO

Världskonsumtionen under samma period (960 miljoner ton) låg ungefär 180 miljoner ton under produktionen. Även här är Asien det ledande området, med 59% av den sammanlagda konsumtionen, följt av EU (10%), Afrika (9%), Nordamerika (8%) samt Latinamerika och Karibien (8%). Världens största konsument är Kina, med en andel på 30%, följt av Indien och EU (10%) och sedan USA (7%).

Globalt går trenden mot ökande produktion, medan konsumtionen ökar i långsammare takt. I vissa utvecklingsländer verkar det mesta av potentialen för produktionsökning inriktas på inhemsk konsumtion, medan andra satsar på exportorienterad produktion.

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

1.2. Världshandel

Under senare år har världshandeln rört sig runt 50 miljarder euro per år i värde, eller 70 miljoner ton. När det gäller genomsnittsvärdet för 1996-1998 var USA världens ledande exportör med en andel på 18%, följt av EU med 12%, Kina med 7%, Mexiko med 7% och Turkiet med 5%. Under samma period var EU den ledande importören med 27% av det sammanlagda värdet, följt av USA (18%), Japan (11%) och Kanada (6%). Två områden hade ett betydande handelsunderskott: EU (-9 miljarder euro) och Japan (-5 miljarder euro), medan överskott noterades främst i Kina (+3 miljarder euro), Mexiko (+2,5 miljarder euro) och Turkiet (+2 miljarder euro). Som ledande nettoimportör är EU den största solventa marknaden.

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

Citrusfrukter är den produkt som det handlas mest med globalt, med 4,4 miljoner ton och 2,6 miljarder euro, sedan kommer äpplen (3,2 miljoner ton och 2,1 miljarder euro), lök (3 miljoner ton och 1 miljard euro) och tomater (2 miljoner ton och 1,6 miljarder euro).

1.3. Tillgång och efterfrågan i EU [2]

[2] Eurostat-siffror.

Under de senaste åren har medlemsstaternas sammanlagda produktion av grönsaker legat på ungefär 55 miljoner ton. Italien har varit den största producenten med 15 miljoner ton, följt av Spanien med 11,5 miljoner ton. EU-områdets sammanlagda produktion av färsk frukt har legat strax över 30 miljoner ton, varav 9 miljoner ton citrusfrukt. Spanien har producerat mest: 10 miljoner ton varav 5,5 miljoner ton citrusfrukt. Sedan kommer Italien med 9,5 miljoner ton varav 3 miljoner ton citrusfrukt.

Under det tidiga åttiotalet låg EU:s grönsaksproduktion på cirka 45 miljoner ton, alltså nästan 20% under dagens nivå. För färsk frukt, inklusive citrusfrukt, var siffran 27 miljoner ton, 12% lägre än i dag.

När det gäller efterfrågan har trenden för konsumtionen i EU varit stabil för färsk frukt och färska grönsaker, med 29 miljoner respektive 41 miljoner ton, motsvarande en konsumtion per person på 92 respektive 133 kg. Däremot är trenden för konsumtionen av bearbetad frukt, huvudsakligen i form av fruktsaft, starkt stigande.

1.4. EU-handeln

EU är en aktiv aktör på världsmarknaden. Bland färskvarorna är det främst citrusfrukter, äpplen (60% från Nya Zeeland, Chile och Sydafrika), tropisk/exotisk frukt och druvor som importeras. Fruktsaft, huvudsakligen djupfryst koncentrat av citrusjuice samt äppeljuice, är också viktiga importprodukter.

Efter potatis (som inte omfattas av den gemensamma organisationen av marknaden) är lök och tomater de färska grönsaker som det importeras mest av. Djupfrysta och torkade grönsaker står för en mycket större importvolym.

EU exporterar huvudsakligen citrusfrukter (apelsiner, klementiner och citroner), äpplen och druvor, medan lök och tomater är de grönsaker som exporteras mest. De traditionella destinationerna är Ryssland, de central- och östeuropeiska länderna, Schweiz och Norge.

1.5. Produktionsstruktur och inkomstläge

Frukt och grönsaker odlas på ungefär 4% av EU:s utnyttjade jordbruksareal. Sektorns relativa betydelse uttryckt i andel av den utnyttjade jordbruksarealen varierar kraftigt mellan medlemsstaterna: 27,8% i Spanien, 26,3% i Italien, 24,6% i Grekland och 19,9% i Portugal mot 2,7% i Danmark, 4,3% i Irland eller 5% i Sverige. De viktigaste regionerna för frukt- och grönsaksodling finns i Grekland, Spanien och Italien.

>Plats för tabell>

EUROPEISKA UNIONEN Frukt och grönsaker i % av värdet av regionens totala jordbruksproduktion

>Hänvisning till>

Under 1997 - då den senaste undersökningen av jordbrukets företagsstruktur gjordes - fanns det 636 000 jordbruksföretag med en genomsnittlig areal per företag på 4,1 ha som producerade färsk frukt och färska grönsaker inom EU. Endast 14,5% av dessa var inriktade på grönsaker. Antalet specialiserade kommersiella företag, dvs. företag med en ekonomisk storlek på över 16 europeiska storleksenheter (ESU) [3] var 63 000, med en genomsnittlig storlek på 22,5 ha. Mellan 1990 och 1997 minskade antalet specialiserade företag med 21%, medan deras genomsnittsareal ökade med 28%. Specialiserade företag med inriktning på grönsaker var i genomsnitt 6 ha större än företag inriktade på frukt.

[3] Ekonomisk storlek uttryckt i europeiska storleksenheter. Vid undersökningen 1997 var 1 ESU värd 1200 ecu.

>Hänvisning till>

Eftersom sektorn för frukt och grönsaker är arbetsintensiv är det nettomervärde som genereras per hektar alltid mycket högre än nettomervärdet för jordbruket totalt. Inkomsten per arbetsenhet är däremot mindre god, särskilt för frukt och i de sydligaste medlemsstaterna. Inkomsten för specialiserade grönsaksproducenter är ofta väsentligt högre än för fruktproducenter.

2. Översyn av den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker

Även om den frukt och de grönsaker som omfattas av den gemensamma organisationen för marknaden utgör över 15,8% av EU:s slutliga jordbruksproduktion, dvs. mer än spannmål (9,3%) och nötkött (9,8%) betraktas sektorn inte som en av de "stora" jordbrukssektorerna, eftersom frukt- och grönsaksproduktionen är uppdelad på många produkter. Dessutom är utformningen av den gemensamma organisationen av marknaden mycket specifik, eftersom den bestäms av frukters och grönsakers särskilda egenskaper, till exempel kvalitetsnormer, produkternas lättfördärvlighet och producentorganisationerna.

2.1. Handelsnormer och klassificering av produkter

2.1.1. Handelsnormer

Utformning av normer för färsk frukt och färska grönsaker har spelat en viktig roll under fyrtio år och bidragit till marknadens öppenhet och utveckling.

Handelsnormer infördes när handeln med färsk frukt och färska grönsaker började utvecklas i slutet av 1800-talet. I och med att långdistanshandeln blev allt viktigare införde flera länder, bland dem Italien, Nederländerna, Spanien och USA, kvalitetsnormer för sin produktion och handel (huvudsakligen export).

Det arbete som inleddes i oktober 1949 av arbetsgruppen för lättfördärvliga produkter vid Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa (FN/ECE) konsoliderades från och med 1962 av OECD, som inrättade en projektgrupp för tillämpning av internationella normer för färska frukter och grönsaker vars uppgift var att harmonisera tillämpningen av handelsnormer.

I EU och USA har tillämpningen av normer varit ett sätt att klassificera produkter i fördefinierade kategorier som används i hela försäljningskedjan.

Normerna gör det möjligt att beskriva produkter och ge information om deras marknadsvärde utan att en fysisk presentation behövs. Klassificering och återtagande från marknaden av bristfälliga produkter gör marknaden öppnare och priset får en klar innebörd genom att det hänför sig till en standardprodukt (klass, storlek, presentation, ...). En effektiv tillämpning av normer och ett tillförlitligt standardiseringssystem verkar inte hämma handelsutbytet av frukt och grönsaker, utan snarare främja handeln och garantera en fri rörlighet för varorna. Tillämpningen av internationella normer för frukt och grönsaker på nationella marknader och på världsmarknaden minskar transaktionskostnaderna mellan ekonomiska aktörer i olika delar av försäljningskedjan för frukt och grönsaker, vilket upplevs som en fördel av aktörerna.

Utöver dessa institutionella handelsnormer har många aktörer utvecklat egna normer för särskilda varumärkeskrav.

Genom att definiera regler för identifiering av produkter minskar standardiseringen den ekonomiska osäkerheten vid handel mellan ekonomiska aktörer. Främst undanröjer standardiseringen osäkerhet om produktnormer och om ekonomiska aktörers handlingssätt. Köparna kommer att föredra producenter vars testade produkter helt följer normerna.

Standardisering har varit nödvändig eftersom

- producenter och köpare inte har något omedelbart samarbete,

- fysisk presentation av produkterna oftast inte är möjlig,

- utvecklingen av varumärken är mycket begränsad på grund av livsmedelsbranschens struktur, dvs. en uppsplittrad produktion med små volymer på leverantörssidan i kombination med svårigheten att erbjuda ett brett och varierat utbud av produkter under hela året.

Handelsnormernas betydelse förklarar varför vissa - men inte alla - av de främsta konkurrenterna på världsmarknaden (t.ex. Sydafrika och Nya Zeeland) deltar i standardiseringsarbetet på internationell nivå. Dessutom har standardiseringen blivit viktigare i den nuvarande situationen, när konsumenten ställs inför ett allt större utbud och en allt ymnigare tillgång på grund av den ökande globaliseringen av handeln med frukt och grönsaker. Frukt- och grönsaksleverantörerna försöker finna sätt att skilja ut sig från sina konkurrenter och att nischa in sig på vissa marknadssegment.

Kvalitetsaspekterna får i detta läge allt större betydelse. Det gäller exempelvis färskhet, smak, färg, spårbarhet, livsmedelssäkerhet, miljövänligt produktionssätt, ursprungsregion och sockerhalt. Växtskyddsfrågor har också blivit en konkurrensfaktor.

Syftet med förordningen från 1996 var att upprätthålla och modernisera normerna, i nära koppling till det arbete som utfördes internationellt (främst av FN/ECE).

Kommissionen har gjort en översyn av de flesta av de handelsnormer som tillämpades före reformen och har också infört normer för vissa nya produkter (avokado, melon och vattenmelon). För närvarande finns det kvalitetsnormer för 35 produkter som finns upptagna i bilaga I till grundförordningen.

Standardisering används i nuläget inte längre som ett instrument för marknadsstyrning. Genom att införa fasta klasser för produkter avsedda för färskvarumarknaden (klasserna I och II, och för vissa produkter klassen "Extra"), och genom att för produkter avsedda för bearbetningsindustrin endast kräva att minimikrav uppfylls, avstod Europeiska kommissionen från möjligheten att använda normer för marknadsstyrning. Denna ståndpunkt har kommissionen konsekvent hållit fast vid sedan den nya förordningen trädde i kraft [4]. Därför kan det förefalla något inkonsekvent att grundförordningen fortfarande medger att produkter som inte överensstämmer med normerna i extremfall får saluföras (artikel 4) eller exporteras (andra meningen i artikel 9.1). Frågan är om dessa överflödiga bestämmelser skall finnas kvar i förordningen.

[4] Förvaltningskommittén diskuterade detta i samband med marknadsläget för persikor år 2000. En klar majoritet av medlemsstaterna ansåg att inga handelshinder skulle införas på grund av överskottet på persikor.

Normer för smakkvalitet har försiktigt införts i vissa förordningar om handelsnormer, i form av

- ett minimiinnehåll av fruktsaft för citrusfrukt,

- en mognadsgrad på minst 6,2% enligt Brix-testet för kiwifrukt,

- ett brytningsindex för fruktköttet på minst 8% för meloner,

- möjlighet att ange en minimisockerhalt uttryckt i Brix-grader och/eller en maximal fasthet för persikor, nektariner, tomater och meloner.

Det är att märka att de sista tre strecksatserna gäller sockerhalt. Dessutom innehåller nästan alla handelsnormer en klausul om tillräcklig utveckling och tillfredsställande mognadsgrad för frukt och grönsaker.

Såsom framgår av exemplen har vissa framsteg gjorts när det gäller möjliga kriterier för organoleptiska normer, även om analysmetoderna fortfarande utreds. Det är en öppen fråga om systematiska hänvisningar till frivilliga kriterier som redan används av marknadsaktörer bör införas. I så fall skulle några enkla och meningsfulla kriterier kunna vara sockerhalt, syra, förhållandet sockerhalt/syra samt torrviktsprocenten.

Å andra sidan menar vissa observatörer att reglerande handelsnormer är överflödiga i ett marknadsläge där mer än hälften av den nationella produktionen och i vissa medlemsstater två tredjedelar av utbudet når konsumenten via högst fem aktörer. Det vanligaste motargumentet är att en liten andel av produkten kan störa marknaden kraftigt. Diskussionen om handelsnormernas roll och betydelse är ännu inte slutförd. Frågan förtjänar troligen en lugn och grundlig diskussionen som kan befästa EU:s ståndpunkt.

2.1.2. Normer för livsmedelssäkerhet

Normerna för livsmedelssäkerhet ingår inte i grundförordningen, även om de bidrar till att öka marknadens öppenhet och innebär att konsumenternas förväntningar tillgodoses bättre. En skärpning av kraven när det gäller resthalter (direktiv 90/642/EEG och direktiv 76/895/EEG) och främmande ämnen (förordning (EG) nr 194/97) skulle påskynda utvecklingen inom detta område.

Frågan om möjligheten att införa SPS-standarder (livsmedelssäkerhet) i handelsnormerna inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden inställer sig automatiskt. I de Codex-standarder för äpplen som utformats av Codex Alimentarius-kommissionen (FAO/WHS) ingår främmande ämnen (gränsvärden) och resthalter av bekämpningsmedel (gränsvärden för resthalter). Klarheten och öppenheten skulle bli större om alla normer ingick i samma regelverk. Det kunde också leda till en bättre överensstämmelse och samordning mellan olika system/kontrollförfaranden (som nu är åtskilda).

2.2. Producentorganisationer

2.2.1. Producentorganisationer och produktionen av frukt och grönsaker

Vid reformen 1996 lade man tonvikten på en förnyelse av producent organisationerna, eftersom dessa var svaga och fungerade otillfredsställande. Producentorganisationerna nämns ofta tillsammans med handelsnormerna som huvudelement i den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker, och de måste utan tvekan utöka sin verksamhet från bidragen för återtagande till att omfatta gruppering av utbudet, saluföring av produkter och spela en viktig roll i att förbättra skyddet av miljön inom denna sektor. På en mer konkurrensutsatt och öppen marknad skulle producentorganisationerna också ge producenterna möjlighet att reagera mer adekvat på och anpassa sig efter signaler från marknaden.

Den ökande koncentrationen av efterfrågan kräver att producenterna stärker sin position genom att satsa mer på grupperingar så att även utbudet koncentreras. Detta mål nämns uttryckligen i förordningen från 1996. Frivilligt medlemsskap i producentorganisationer, effektivt tillhandahållande av tjänster för medlemmar och skyldighet för de producenter som är medlemmar att saluföra hela sin produktion via producentorganisationen ansågs vara grundläggande krav för en större, öppnare och mer konkurrensutsatt marknad. Olika kategorier av producentorganisationer kan införas: en del som är specialiserade på saluföring av citrusfrukt, nötter, svamp eller produkter avsedda för bearbetning (främst tomater), andra som är inriktade på flera typer av frukter eller grönsaker eller som grupperar producenter av frukt och grönsaker i allmänhet.

De nya reglerna kräver främst att medlemmarna saluför hela sin produktion via sin producentorganisation. I gengäld bör det finnas demokratiska regler som ger jordbrukarna möjlighet att granska sin producentorganisation, och organisationerna skall också vara skyldiga att ge sina medlemmar tekniskt bistånd för omställning till miljöanpassat jordbruk.

Medlemsstaterna skall godkänna producentorganisationerna och ställa upp villkor för det minsta antal producenter som måste ingå samt en minsta volym för avsättningsbar produktion. Producenterna har haft två möjligheter: antingen att skapa nya organisationer eller under den femåriga övergångsperiod som föreskrivs i artikel 13 i förordning (EG) nr 2200/96 anpassa producentorganistioner som godkänts enligt den tidigare förordningen (EEG) nr 1035/72 till de nya kraven. Det verkar inte vara nödvändigt att förnya eller ändra denna bestämmelse.

En direkt jämförelse med de tidigare producentorganisationerna kan endast delvis användas för att bedöma hur effektiva de nya reglerna och funktionerna för producentorganisationerna är. En sådan analys är också svår på grund av att uppgifter tidigare inte har rapporterats systematiskt.

De kriterier för erkännande av producentorganisationer som finns i bilaga I till förordning (EG) nr 412/97 skiljer sig både mellan medlemsstaterna och mellan olika typer av producentorganisationer. Det krävs minst fem producenter för att bilda en producentorganisation. Ju fler medlemmar, desto lägre minimivärde för saluförd produktion. Det högsta värdet, alltså för fem producenter, var 5 miljoner euro. I specialfallen nötter och svamp var detta belopp minskat till 0,25 miljoner euro.

Artikel 2.2 ger dock medlemsstaterna möjlighet att "ersätta den produktionsvolym som avses i bilaga I med en viss procentsats av en producentorganisations avsättningsbara produktion i förhållande till den totala genomsnittsproduktionen i den ekonomiska region där organisationens producenter är etablerade. Denna procentsats får inte vara lägre än 15%. I detta fall skall det minsta antalet producenter vara 20 för producentorganisationerna".

Endast 5 medlemsstater (Belgien, Tyskland, Grekland, Italien och Österrike) har använt sig av denna möjlighet att höja minimikriterierna.

För närvarande går omkring 40% av hela produktionen av frukt och grönsaker via de nästan 1 400 producentorganisationerna. Detta motsvarar ett värde på omkring 12,5 miljarder euro. I Nederländerna och Belgien går över 70% av produktionen via producentorganisationerna, men i de tre viktigaste producentmedlemsstaterna är andelen mycket lägre: under 30% i Italien, 50% i Spanien och 55% i Frankrike.

Antalet producentorganisationer och deras storlek skiljer sig kraftigt mellan medlemsstaterna: 5 medlemsstater (Belgien, Danmark, Österrike, Finland och Sverige) har färre än tio producentorganisationer, medan fyra medlemsstater har fler än 100 (Grekland, Spanien, Frankrike och Italien). Variationen gäller inte bara antalet producentorganisationer, utan också medlemsantalet och den produktion organisationerna saluför.

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

2.2.2. Producentorganisationerna och deras marknadssegement

Dessa skillnader mellan medlemsstaterna syns märkligt nog inte om de kumulativa produktionsvärdena för de varor som säljs via producentorganisationerna jämförs. Antalet producentorganisationer och den saluförda produktionens relativa storlek är nästan densamma för de flesta medlemsstater: 10% och 20% av producent organisationerna står för ungefär 40% respektive 60% av den produktion som säljs via producentorganisationerna. I Belgien och Nederländerna är dock situationen en annan, liksom i Portugal, som är utgör den andra extremen.

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

En stor andel av alla produkter som säljs via producentorganisationer går via ett litet antal organisationer, och den andel som säljs av en organisation är inte relaterad till organisationens ekonomiska tyngd i varje medlemsstat. Det är bara i Nederländerna och Belgien som producentorganisationerna har en andel av produktionen som ligger nära eller över 100 miljoner euro och en marknadsandel på över 70% för frukt och grönsaker. I de flesta andra medlemsstater vars producentorganisationer är små eller medelstora - mellan 5 och 20 miljoner euro - utgör den produktion som säljs via organisationerna mindre än 55% av den totala produktionen.

>Hänvisning till>

En regional analys belyser den nuvarande svagheten i organisationen av frukt- och grönsaksproduktionen. I några få regioner kontrollerar producentorganisationerna en stor andel av den slutliga regionala produktionen av frukt och grönsaker. I dessa fall har producentorganisationerna vanligen nått en tillfredsställande ekonomisk storlek (Nederländerna, Belgien, Västfrankrike, Limousin, Murcia, Trentino Alto Adige, Emilia Romagna).

EUROPEISKA UNIONEN % av produktionen av frukt och grönsaker som saluförs genom producentorganisationer

>Hänvisning till>

I ännu färre regioner finns det ett samband mellan en stor andel av den slutliga jordbruksproduktionen för frukt och grönsaker och en hög medlemsanslutning till producentorganisationerna: Trentino Alto Adige (Italien), Murcia (Spanien) och Emilia Romagna (Italien).

Å andra sidan är den ekonomiska organisationen fortfarande svag i vissa regioner där frukt och grönsaker är en viktig del av den regionala slutliga jordbruksproduktionen: Syditalien, Comunidad Valenciana, Andalusien, Algarve och Grekland.

>Hänvisning till>

Det är ändå inte möjligt att finna något direkt samband mellan frukt- och grönsaksproduktionens regionala betydelse och producenternas organisationsgrad. Den regionala variationen i Frankrike, Italien och Spanien visar tydligt detta fenomen, vilket framgår av diagrammet "Samband mellan producentföreningar och slutlig regional produktion av frukt och grönsaker".

>Plats för tabell>

>Hänvisning till>

Reformen från 1996 har ännu inte lett till någon större ökning av producentorganisationernas ekonomiska storlek. Framträdande redan etablerade producentorganisationer, som är en del av ett välstrukturerat ekonomiskt sammanhang, har uppenbarligen kunnat dra nytta fullt ut av de möjligheter 1996 års reform ger. (Se även punkt 2.5 om driftsfonder och deras användning). Vidare har den uppdelning i olika typer av producentorganisationer som rådet införde inte lett till någon trend mot ökad specialisering av producentorganisationerna.

Det verkar vara viktigt att få producentorganisationerna att titta närmare på varandras organisation för att få fram en ökad samordning av deras verksamhet och få dem att förbättra sitt utbud av tjänster. Denna process måste dras igång på nytt och skulle kunna ge upphov till flera frågor:

- Bör man behålla olika typer av producentorganisationer-

- Finns det något skäl till att inte ge producenterna frihet att välja vilken producentorganisation de vill gå med i för olika produkter-

- Bör taket på 25% av den produktion som får säljas direkt till konsumenterna sänkas-

Enligt grundförordningen får producentorganisationerna delegera förvaltningen av sina driftsfonder till en sammanslutning av producentorganisationer. Många producentorganisationer välkomnade denna möjlighet. Den nuvarande funktionen för en sammanslutning av producentorganisationer är begränsad till att utforma, lägga fram och genomföra verksamhetsprogram, men sådana sammanslutningar skulle kunna ge en möjlighet att gradvis och på ett smidigt sätt komma förbi det problem som uppstår till följd av att många producentorganisationer inte är tillräckligt ekonomiskt betydande. Detta skulle innebära att sammanslutningarna av producentorganisationer skulle behöva ha samma juridiska rättigheter som de producentorganisationer som är medlemmar i sammanslutningarna, annars uppfylls inte konkurrensreglerna. Frågan blir då om, och i så fall hur, en sådan process bör backas upp.

2.3. Branschorganisationer och branschavtal

Begreppet branschorganisationer finns med i förordningen från 1996 och definieras som juridiska personer som utgörs av företrädare för ekonomisk verksamhet som är knuten till produktion och/eller handel och/eller bearbetning av frukt och grönsaker. De har bland annat rätt att utforma regler för produktion och försäljning som är strängare än gemenskapens regler eller nationella regler. De godkänns om de företräder en betydande andel av produktionen i det område där de är verksamma. För närvarande har bara fem branschorganisationer godkänts: två i Frankrike - INTERFEL för färsk frukt och färska grönsaker och ANIFELT för frukt och grönsaker avsedda att bearbetas, och tre i Spanien - AIPEMA för päron och äpplen, AILIMPO för citroner och grapefrukt och INTERCITRUS för färska och bearbetade citrusfrukter (apelsiner, mandariner, klementiner och satsumas).

Avtal som sluts av godkända branschorganisationer skall tillåtas utan hinder av artikel 81.1 i fördraget. För att avtalen skall kunna tillämpas måste de anmälas till kommissionen. Såsom framgår av tabell 3 är det endast Frankrike och i någon mån Spanien som har använt branschavtal i någon större utsträckning.

>Plats för tabell>

De finns två viktiga skäl till detta. I de flesta länder är producentorganisationer på regional och nationell nivå för svaga för att kunna företräda det mesta av den produktion som är inriktad på handel och bearbetning. I andra regioner och/eller länder är skälet att försäljningskedjan för frukt- och grönsaker är annorlunda uppbyggd: produktionssektorn har byggt upp en försäljningsstruktur som innebär att gemenskapens branschavtal undviks.

Branschavtalen skulle kunna göras mer attraktiva genom vissa ändringar. Enligt artikel 20.2 krävs en förhandsanmälan av avtalen till kommissionen, och enligt samma artikel får avtalen inte träda i kraft förrän två månader efter det att kommissionen har tagit emot alla uppgifter som krävs som bedömningsunderlag. Om branschorganisationen är verksam i ett visst område (en viss region, en viss grupp av regioner eller en viss medlemsstat) anses den dessutom företräda en viss produkt, vilket innebär att där organisationen står för minst två tredjedelar av produktionen av och/eller handeln med och/eller bearbetningen av produkten får den berörda medlemsstaten på begäran av branschorganisationen utöka dess regler till att gälla även andra aktörer i området. De regler vars användning skall utökas måste dock ha varit i kraft under minst ett regleringsår.

Dessa två villkor kan förefalla onödigt begränsande, särskilt för frukt- och grönsakssektorn, som ofta måste reagera snabbt på marknadssignaler.

I likhet med vad man redan har gjort för grundförordningen för vin skulle ett sätt att undvika de två månadernas fördröjning av tillämpningen av avtal vara att se till att aktörerna får kännedom om reglerna genom att offentliggöra dem i Europeiska gemenskapernas officiella tidning i den berörda medlemsstaten. Detta skulle samtidigt innebära att reglerna börjar tillämpas, vilket också kommissionen skulle underrättas om. Kommissionen skulle sedan kunna kontrollera att reglerna följer gemenskapslagstiftningen.

Liksom i den lagstiftning som antagits för vinsektorn skulle kravet på ett års tillämpning innan en utökning blir tillåten också kunna släppas utan att kommissionen kontroll försvagades.

När det gäller utökning av reglernas tillämpning får branschorganisationerna begära ekonomiska bidrag (artikel 22.2) för sin verksamhet från grupper som inte är medlemmar men som drar fördel av verksamheten. Denna möjlighet får dock endast utökas när det gäller produkter som odlas i den berörda regionen eller de berörda regionerna och inte till produkter som importeras från tredje land. EG-domstolens rättspraxis innebär också att en vidare tillämpning än den nuvarande skulle kräva ett uttryckligt beslut från rådet.

2.4. Interventionsordningen och återtagande från marknaden

Enligt det nya systemet kan producentorganisationerna återta alla de produkter som omfattas av systemet från marknaden, i valfri mängd och för valfri period. För 16 produkter som finns upptagna i bilaga II till förordning (EG) nr 2200/96 får producenter som är medlemmar av en producentorganisation kompensation för återtagande upp till en gräns på 10% av den mängd som säljs via producentorganisationen. Takvärdet på 10% nås dock först i slutet av en övergångsperiod på sex år, dvs. regleringsåret 2002/03.

>Plats för tabell>

För att förebygga tänkbara utbredda strukturobalanser som skulle kunna leda till återtagande av stora mängder föreskrivs en interventionsgräns för 11 produkter som finns upptagna i bilaga II. Om interventionsgränsen överskrids utlöses en sänkning av kompensationen från gemenskapen under följande regleringsår. Detta inträffade för blomkål, persikor och nektariner under regleringsåret 1999/2000, varför en sänkt kompensation gäller för 2000/01.

Utbetalningen av kompensation från gemenskapen förenklades också genom att ett fast belopp sattes för varje produkt för hela EU. En variation på mellan -44% och +9% efter produkt måste tillämpas under övergångsperioden.

>Plats för tabell>

Producenter som inte är medlemmar i någon producentorganisation kan få del av gemenskapens kompensation för återtagande minskad med 10% för högst 10% av sin saluförda produktion.

Den dramatiska minskningen av återtagna mängder - 50% under de fem åren före reformen - har huvudsakligen berott på att producentorganisationerna delvis har ansvarat för återtagandena, genom genomförandet av tak för återtagandet för varje producentorganisation, snarare än på att det fasta beloppet för gemenskapens kompensation har sänkts. Denna sänkning av återtagna volymer har, i den mån detta också innebär en minskning av avfallsmängden, också en positiv inverkan på miljön.

Minskningen av återtagandena gäller alla produkter som tas upp i bilaga II och i alla medlemsstater. På EU-nivå är det bara när det gäller nektariner som över 10% av produktionen återtas. På medlemsstatsnivå verkar återtagandena inte ha bromsats upp för tomater i Spanien, för blomkål i Förenade kungariket och för nektariner och persikor i Frankrike.

>Plats för tabell>

Det anses av tradition att återtaganden har två effekter:

- De skapar en konstlad avsättning för färska produkter.

- De förhindrar att marknadspriserna sjunker alltför mycket.

En jämförelse av återtagandena före (1991-1996) och efter reformen 1996 har gjorts för fem produkter (blomkål, tomater, persikor, nektariner, äpplen). Fram till 1996 visar en analys av priser och återtaganden månad för månad att båda effekterna föreligger. Efter reformen 1996 tenderar användningen av återtaganden som en form av avsättning att försvinna, eftersom producentorganisationernas medansvar innebär att de har anledning att begränsa användningen av återtaganden för att hålla uppe ett lågt pris.

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

2.5. Driftsfonder och deras användning

Alla erkända producentorganisationer får ta emot ekonomiskt stöd från gemenskapen för att inrätta en driftsfond. Fonden finansieras till hälften av organisationens medlemmar och till hälften genom EU-bidrag. Alla producentorganisationer ansöker inte om ekonomiskt stöd från gemenskapen, men antalet som gör det har ökat snabbare än antalet erkända producentorganisationer, och skillnaden har nu sjunkit till nästan 200 producentorganisationer (vilket motsvarar ca 5% av värdet på den saluförda produktionen).

För närvarande begränsas det belopp som producentorganisationer kan beviljas av ett dubbelt takvärde på 4,5% av värdet av den saluförda produktionen för varje producentorganisation, förutsatt att det sammanlagda ekonomiska stödet motsvarar mindre än 2,5% av den produktion som säljs via alla producentorganisationer. Trots denna begränsande och komplicerade mekanism ökade det beviljade stödet kraftigt under reformens första år. Utgifterna omfattar nu 95% av producentorganisationerna och taket på 2,5% har nåtts. Enligt gällande regler skall varje ökning av stödet till producentorganisationer tas från en ökning av den produktion de saluför, dvs. genom nya producentorganisationer, nya medlemmar eller ökad produktion.

>Plats för tabell>

Procentsatsen för det beviljade stödet tenderar att ligga över 2,2% (av värdet för den produktion som säljs via producentorganisationerna) bland de viktigaste eller största producerande medlemsstaterna, med två anmärkningsvärda undantag: Portugal och Grekland, med 1,11% respektive 0,82% 1999. Dessa två medlemsstater har alltså inte bara ett sämre läge när det gäller produktionen som saluförs via producentorganisationerna - 8% respektive 15% 1999 - utan deras producent organisationer utnyttjar inte ens det stöd de teoretiskt sett är berättigade till.

Fördelningen av stödet mellan producentorganisationerna avspeglar deras ekonomiska tyngd, med en högre koncentration hos de största producentorganisationerna:

- 10% av producentorganisationerna får 50% av det stöd som beviljas, i genomsnitt 1,9 miljoner euro per producentorganisation,

- 20% av producentorganisationerna får 64% av det stöd som beviljas, i genomsnitt 0,43 miljoner euro per producentorganisation,

- 47% av producentorganisationerna får mindre än 100 000 euro,

- 27% av producentorganisationerna får mindre än 50 000 euro.

>Hänvisning till>

Driftsfonderna får användas för att finansiera

- återtaganden från marknaden av produkter som gemenskapen inte betalar någon kompensation för, och för tillägg till gemenskapens kompensation,

- verksamhetsprogram, efter godkännande från medlemsstatens behöriga myndigheter.

>Plats för tabell>

Mer än dubbelt så mycket betalas ut som tillägg till gemenskapens kompensation än vad som betalas för återtagande av produkter som inte finns upptagna i bilaga II. Det belopp som är avsatt för återtaganden utgör mindre än 0,5% av driftsfonden. Detta är långt från takvärdet som skulle kunna användas för detta syfte på producentorganisationsnivå och som under 2002/03 gradvis skall sänkas från 60% till 30% av varje producentorganisations driftsfond.

Verksamhetsprogrammen infördes faktiskt i det nya systemet för att rikta om budgetstödet, skynda på anpassningen av frukt- och grönsakssektorn och främja en mer miljöinriktad verksamhet, i samband med den öppnare och mer konkurrensutsatta marknad som blev resultatet av GATT-avtalet från 1994.

I artikel 15.4 a anges exempel på åtgärder som får finansieras. I uppräkningen ingår: förbättra produkternas kvalitet, öka produkternas handelsvärde, främja konsumenternas intresse för produkterna, ta fram ett sortiment av ekologiska produkter, främja integrerad produktion eller andra produktionsmetoder som tar hänsyn till miljön och att minska återtagandena. Enligt artikel 15.4 b, som föregriper den kommande förordningen för landsbygdens utveckling (förordning (EG) nr 1257/1999), skall verksamhetsprogrammen omfatta användning av miljövänlig teknik. Enligt artikel 15.4 c skall programmen dessutom innehålla en ekonomisk uppskattning av de tekniska hjälpmedel och mänskliga resurser som krävs för att säkerställa kontrollen av att normer och bestämmelser om växtskydd och bestämmelser om högsta tillåtna resthalter iakttas.

Förslag till verksamhetsprogram skall inte omfatta verksamhet eller utgifter som finns på listan över åtgärder och utgifter som inte är stödberättigande i bilagan till tillämpningsförordningen (förordning (EG) nr 411/97).

Det är tyvärr inte möjligt att ge en systematisk överblick över hur driftsfonderna används, eftersom man för närvarande faktiskt inte tillämpar någon centraliserad rutin för årlig rapportering. Med hjälp av ett harmoniserat frågeformulär skulle det i framtiden kunna bli möjligt att få en bättre bild av de miljöåtgärder som ingår i verksamhetsprogram och den andel av driftsfonderna som de tar i anspråk. Dock kan en fallstudie som genomfördes 1998 i Spanien av 332 verksamhetsprogram kasta ljus över användningen. Programmen indelades i åtta kategorier av åtgärder för sammanlagt 54 miljoner euro (22,5% av den totala summan för EU). Resultaten sammanfattas i nedanstående diagram:

>Hänvisning till>

2.6. Miljövillkor

Miljökonsekvenserna i frukt- och grönsakssektorn har starkt samband med de i allmänhet intensiva produktionsmetoderna och en hög förbrukning av insatsvaror. Detta gäller i synnerhet bekämpningsmedel, eftersom det ofta krävs upprepad användning för att produkterna skall kunna saluföras, vilket i sin tur innebär att de regioner i EU som använder mest bekämpningsmedel tenderar att ha en hög frukt- och grönsaksproduktion. I de sydliga medlemsstaterna är stor vattenförbrukning kopplat till frukt- och grönsakssektorn, medan frukt- och grönsaksproduktion i vissa nordliga medlemsstater medför stor energiförbrukning. Avfallshantering inklusive återtagna produkter och använt plastmaterial ger också anledning till oro ur miljösynpunkt. Slutligen kan man konstatera att sektorns miljöinverkan på landskapet är en blandning av positiva bidrag i områden där estetiska värden associeras till traditionella fruktträdgårdar och negativa effekter med utbredningen av växthus i högt specialiserade områden.

I rådets förordning (EG) nr 2200/96 understryks upprepade gånger vikten av att miljöaspekterna beaktas i större utsträckning inom frukt- och grönsakssektorn. Först och främst anges det i artikel 11.1 b 4 att producentorganisationerna särskilt skall "främja odlings- och produktionsmetoder och en avfallshantering som är miljövänlig, särskilt för att skydda kvaliteten på vatten, mark och landskap, samt för att bevara och/eller främja den biologiska mångfalden".

Enligt artikel 15.4 b, om inrättande av driftsfonder, skall verksamhetsprogrammen som finansieras genom driftsfonderna "omfatta åtgärder som är avsedda att utveckla de sammanslutna producenternas användning av miljövänlig teknik, både i fråga om odlingsmetoder och om hantering av använt material". En uttrycklig hänvisning finns till artikel 1 i förordning (EEG) nr 2078/92 [5] när det gäller jordbruksproduktionsmetoder som är förenliga med kraven på miljöskydd och bevarande av landsbygden.

[5] Upphävd genom förordning (EG) nr 1257/1999.

I artikel 1 i förordning (EEG) nr 2078/92 anges att miljövänliga tekniker syftar till att främja

- användning av produktionsmetoder som minskar föroreningen från jordbruket,

- en miljövänlig extensifiering av vegetabilieproduktionen,

- sätt att utnyttja jordbruksmark som tar hänsyn till skydd och förbättring av miljön, landskapet, naturresurserna, jorden och den genetiska mångfalden.

Eftersom förteckningen över tekniker i artikel 15.4 b inte är uttömmande får de områden som anges i bilaga III också räknas som områden för utveckling av miljövänliga tekniker: användning av gödnings- och gödselmedel, användning av växtskyddsmedel och andra metoder för att skydda odlingar, gränsvärden för resthalter av växtskydds- och gödningsmedel i frukt och grönsaker, bortskaffande av biprodukter och använt material och destruktion av produkter som återtagits från marknaden. I artikel 15.4 a nämns också att ta fram ett sortiment av ekologiska produkter och att främja integrerad produktion och andra produktionsmetoder som tar hänsyn till miljön.

Satsningen på miljöskyddet understryks ytterligare i artikel 15.4 c, där det anges att verksamhetsprogrammen skall inbegripa de tekniska hjälpmedel och mänskliga resurser som krävs för att säkerställa att normer och bestämmelser om växtskydd samt bestämmelser om högsta tillåtna resthalter iakttas.

Medlemsstaterna måste inrätta nationella ramar för allmänna miljöåtgärder och sedan lämna in det till kommissionen, som får begära ändringar av förslagen om de nationella ramarna inte gör det möjligt att uppnå de mål som anges i artikel 174 i fördraget och i gemenskapens program för politik och åtgärder för miljön och för en hållbar utveckling.

Ordvalet i bestämmelsen antyder att man tänker sig möjligheten att utgå från en relativt blygsam användning av miljövänlig teknik och att användningen sedan skall öka, utan att någon uttrycklig miniminivå behöver uppnås. Syftet med bestämmelsen är snarare att sätta igång och börja genomföra en process.

Åtgärder som kan klassificeras som "god jordbrukssed" och/eller de av medlemsstaternas obligatoriska miljöåtgärder som inte omfattas av förordning (EG) nr 1257/1999 får inte ingå i verksamhetsprogram. Sådana åtgärder måste i vilket fall som helst tillämpas av alla jordbrukare för att förhindra att jordbruksdriften ger upphov till miljöförstöring.

Alla medlemsstater har skickat in sina nationella miljöramar till kommissionen. God jordbrukssed, inklusive obligatoriska åtgärder, ligger klart utanför verksamhetsprogrammens räckvidd, men det är mindre klart om de nämnda åtgärderna går utöver god jordbrukssed. Om de obligatoriska åtgärderna är särskilt stränga jämfört med dem i andra medlemsstater har önskemål om en viss pragmatik framförts så att jordbrukarna kan leva upp till dessa högre nationella krav.

Miljövänliga åtgärder som utgör en del av ett verksamhetsprogram kan självfallet överlappa miljöåtgärder inom jordbruksområdet enligt förordning (EG) nr 1257/1999, varför frågan om samordning mellan de olika åtgärder och minimikraven enligt verksamhetsprogrammet inställer sig. Minimikraven enligt programmen för miljöåtgärder inom jordbruket utgör inte uttryckligen en del av verksamhetsprogrammen. Medlemsstaterna bör dock se till att verksamhetsprogrammen och miljöåtgärderna inom jordbruket inte står i strid med varandra på något sätt. Det måste också säkerställas att samma åtgärd inte finansieras två gånger. De flesta medlemsstater verkar inte ägna tillräcklig uppmärksamhet åt att främja verklig komplementaritet mellan dessa instrument.

Kommissionen har hittills inte haft möjlighet att göra någon konsekvensbedömning av åtgärderna. De flesta av medlemsstaterna har gett kommissionen en detaljerad förteckning över stödberättigande miljöåtgärder som skall införas i verksamhetsprogrammen, och även om den information kommissionen nu har tillgång till inte är fullständig är det första intrycket att mekanismen kommer att tillämpas på ett tillfredsställande sätt.

En annan viktig miljöaspekt som uttryckligen nämns i förordningen är vad som händer med produkter som återtagits från marknaden. Producentorganisationerna måste se till att "hänsyn till miljön, särskilt till kvaliteten på vatten och landskap" (artikel 23.2) visas. Även i detta fall skall medlemsstaterna fastställa nationella ramar för de allmänna villkoren för återtaganden och inbegripa miljövänliga metoder. Kommissionen får vid behov begära ändringar. Producentorganisationerna måste å sin sida inom rapporteringssystemet meddela de behöriga nationella myndigheterna alla uppgifter om de åtgärder som vidtas för att säkra att miljövänliga metoder används vid återtaganden. Myndigheterna skall sedan vidarebefordra uppgifterna till kommissionen.

De flesta medlemsstater har skickat in detaljerade uppgifter till kommissionen om detta, men vissa tenderar att anse att deras nuvarande nationella miljölagstiftning på ett tillfredsställande sätt omfattar kraven i förordning (EG) nr 2200/96 och att inga särskilda nationella ramar behöver utarbetas.

2.7. Nötter

Genom förordning (EEG) nr 1035/72 (Avdelning IIa) infördes 1989 särskilda åtgärder för nötsektorn för att komma till rätta med den bristfälliga produktionen och saluföringen. Åtgärderna omfattade fem produkter: mandlar, hasselnötter, valnötter, pistagenötter och johannesbröd.

Huvudåtgärden var att finansiera tioårsplaner för förbättringar som läggs fram av producentorganisationerna.

Planerna skall finansieras till 55% med allmänna medel (varav 45% från EU och 10% från medlemsstaten) och ett maximibelopp per hektar skall tillämpas. Finansieringen var tänkt att vara tillfällig och skulle gradvis trappas ned genom att maximibeloppet för stöd minskades.

Åtgärderna upphävdes genom förordning (EG) nr 2200/96. Löpande planer får dock slutföras: den sista pågår fram till 2006.

Fem medlemsstater har producentorganisationer som använder systemet: Spanien, Frankrike, Italien, Grekland och Portugal. Sammanlagt tillämpar 92 producent organisationer [6] planer för förbättringar. Detta representerar över 600 000 ha nötodlingar. Spanien står för den största arealen (95%) och Frankrike och Italien delar i princip på återstående 5%. Grekland och Portugal har endast marginella arealer.

[6] Detta värde kan variera beroende på sammanslagningar, nedläggningar etc.

EU:s utgifter för dessa särskilda åtgärder var 725 miljoner euro mellan 1990 och 1999. Sedan tillkommer utgifterna för planer som ännu inte har löpt ut. Dessa har budgeterats till ytterligare 250 miljoner mellan 2000 och 2006.

Spanien har dragit mest fördel av systemet (95% av de totala utgifterna) och har med stor framgång grupperat tillgången (exempelvis 85% för mandlar). I Frankrike omfattas 90% av arealen för valnötsodling av planerna. Italien, Grekland och Portugal har däremot varit långsamma med att genomföra åtgärderna, och som en följd av detta omfattas bara en liten andel av nötodlingsarealen av planer i dessa medlemsstater.

Genom förordning (EG) nr 2200/96 infördes också 1997 ett (småskaligt) schablonbidrag för hasselnötter för att hjälpa odlare ur tillfälliga ekonomiska svårigheter. Det sista tillämpningsåret för systemet är 2000.

EU:s nötproduktion via producentorganisationer (oavsett om de ingår i befintliga planer eller ej) berättigar till ytterligare stödåtgärder i form av

- ett driftsfondssystem enligt förordning (EG) nr 2200/96 (allmänt stöd för frukt och grönsaker),

- strukturåtgärder enligt förordning (EG) nr 1257/1999 (planer för landsbygds utveckling).

År 2000 är sista året för ett antal planer för nötter.

Producentorganisationernas utgifter i de ekonomiskt mer livskraftiga områdena har gällt inkomststöd, men också strukturella förbättringar (odlingar/saluföring) som har hjälpt producentorganisationerna att bli mer konkurrenskraftiga.

För stora områden gäller dock att utgifterna huvudsakligen har gällt inkomststöd (normala produktionskostnader för jordbruksverksamhet) för att förbättra produktkvaliteten. Nötsektorn har här kroniskt dålig konkurrenskraft (extensiv, mindre gynnade områden och marginell produktion) i marknadstermer, även om den spelar en viktig roll för att behålla befolkningen på landsbygden och bevara miljön (motverkar erosion och fungerar som brandskyddsbälte).

2.8. Bearbetningsstöd för citrusfrukter

Den ändring av stödsystemet för bearbetade citrusfrukter som godkändes 1996 hade det dubbla syftet att

- på produktionssidan undvika att bearbetning systematiskt blir en alternativ avsättningsmöjlighet för produktion som från början var inriktad på färskvarumarknaden,

- på bearbetningssidan tillåta inriktning på nya produkter (t.ex. kyld citrusjuice) inom områden där EU-industrin kunde vara konkurrenskraftig.

Det ändrade stödsystemet för bearbetning av citrusfrukter bygger på

- avtal mellan bearbetare och producenter via deras producentorganisationer,

- ett stöd för producenter som beviljas via deras producentorganisationer,

- fria förhandlingar om uppköpspriser på råvaror mellan producentorganisationerna och bearbetningsindustrin,

- ett system av trösklar för bearbetning för varje produkt (apelsiner, citroner, grapefrukt och små citrusfrukter).

En ökning av stödet beviljades för producentorganisationer som slöt fleråriga avtal med angivna minimimängder. Denna möjlighet har utnyttjats mest i Italien och Grekland och i mycket mindre omfattning i Spanien, där det mesta av citrusproduktionen är inriktad på färskvarumarknaden.

För att förhindra att bearbetning systematiskt används som en alternativ avsättningsmöjlighet infördes trösklar för bearbetning. Överskridande av en tröskel innebar att stödet sänktes. Trots denna begränsningsmekanism - stödet sänktes med 42%, 32% och 30% under regleringsåren 1997/98, 1998/99 och 1999/2000 - låg priset till producenterna 1999/2000 i Portugal och Spanien högre än det minimipris som gällde före 1997. I Italien och Grekland avspeglade de lägre priserna till producenterna mest bearbetningsindustrins svårigheter att anpassa sig till den nya situationen samt råvarornas kvalitet. Faktum är att prisutvecklingen för råvaror har varit stigande där bearbetningsindustrin för citrusfrukter har kunnat anpassa sig till konsumenternas efterfrågan på kyld och pastöriserad citrusjuice.

Avskaffandet av minimipriset inverkade inte störande på sektorn för bearbetning av citrusfrukt och inledde uppenbarligen en trend mot en mer lönsam förädling av citrusfrukter i tre av de fyra producerande medlemsstaterna.

>Plats för tabell>

2.9. Samexistens mellan frukt- och grönsaksordningen och den nya förordningen för landsbygdsutveckling

De åtgärder som föreskrivs i producentorganisationernas verksamhetsprogram och som finansieras genom driftsfonderna kan överlappa åtgärder som finansieras genom struktrufonderna, och som alltså omfattas av planer för landsbygdsutveckling enligt förordning (EG) nr 1257/1999 om landsbygdsutveckling.

Behovet av överensstämmelse mellan åtgärder som finansieras inom ramen för landsbygdsutveckling och åtgärder som finansieras inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden innebär att åtgärder enligt planerna för landsbygdsutveckling inte får motverka eller försvaga de politiska riktlinjerna för den gemensamma organisationen av marknaden. Å andra sidan bör planer för landsbygdsutveckling komplettera den gemensamma organisationen av marknaden, särskilt genom att

- landsbygdsutvecklingsstöd skall vara tillgängligt för medlemmar av producentorganisationer på samma villkor som för alla andra,

- planer för landsbygdsutveckling inte får göra det möjligt för icke godkända producentorganisationer att komma förbi kraven på godkännande enligt den gemensamma organisationen av marknaden,

- producentorganisationernas gruppering av utbudet inte heller får försvagas genom att saluföringsåtgärder för producenter som inte är medlemmar i någon producentorganisation inbegrips i planer för landsbygdsutveckling.

Ingen sådan konflikt föreligger för åtgärder som redan har uteslutits ur den gemensamma organisationen av marknaden genom tillämpningsförordningen (förordning (EG) nr 411/97), till exempel investeringar för bearbetning av färska produkter.

För att stärka överensstämmelsen och samordningen mellan åtgärder för landsbygdsutveckling och åtgärder inom den gemensamma organisationen av marknaden måste medlemsstaterna eller regionerna vid behov specificera i sina planer för landsbygdsutveckling vilka åtgärder som omfattas av den gemensamma organisationen av marknaden. Undantag måste begäras och motiveras (i enlighet med artikel 31.3 i förordning (EG) nr 1750/1999 och artikel 37.3 i förordning (EG) nr 1257/1999). Medlemsstaterna eller regionerna avgör vilka typer av åtgärder som får finansieras genom planer för landsbygdsutveckling. Dessa åtgärder får sedan inte berättiga till finansiering genom verksamhetsprogram som finansieras av den gemensamma organisationen av marknaden, och omvänt. För att skapa en tydlig avgränsning mellan de två instrumenten har vissa regioner och medlemsstater valt specifika kriterier, till exempel investeringsbelopp.

2.10. Budgetfrågor

Återtagandena har minskat kraftigt sedan 1997, men för 2000 kan de bli högre än beräknat enligt finansieringsöversikten i KOM(95)434. Efter en långsam start har driftsfonderna nått den förväntade nivån under 2000. Utgifterna för citrusbearbetning har hela tiden - med undantag av 1998 - varit högre än förväntat. Sammanlagt har utgifterna för citrusfrukt plus färsk frukt och färska grönsaker legat under den beräknade nivån enligt finansieringsöversikten från 1995.

>Plats för tabell>

Skillnaderna mellan anslagen för driftsfonden och det årliga stödet till producentorganisationerna (se tabell 7 i punkt 2.5) beror på förskjutningar i tiden mellan åtagande och utbetalning. Under denna inledande period var förseningen utsträckt över fyra år, men den bör efter hand minska till tre år.

Nationella kontroller och gemenskapskontroller

Den särskilda gruppen inspektörer i frukt- och grönsakssektorn vid Europeiska kommissionen genomförde kontrollbesök i medlemsstaterna under hela 1999. Målet för dessa kontrollbesök var att kontrollera att gemenskapens lagstiftning beträffande kvalitetsnormer tillämpades, och en bedömning av kvaltitetskontroller genomfördes för att utvärdera arbetet i de officiella organen för kvalitetskontroll.

Slutsatserna i varje rapport har skickats till de olika medlemsstaterna på deras respektive språk. En sammanfattning av resultaten i varje medlemsstat kommer att diskuteras på ett möte med experter på frukt och grönsaker i början av 2001.