Rådets rekommendation

av den 26 juni 2003

om de allmänna riktlinjerna förmedlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik

(perioden 2003-2005)

(2003/555/EG)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD UTFÄRDAR DENNA REKOMMENDATION

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 99.2 i detta,

med beaktande av kommissionens rekommendation,

med beaktande av diskussionen i Europeiska rådet den 19 och 20 juni 2003, och

av följande skäl: Europaparlamentet har antagit en resolution om kommissionens rekommendation.

HÄRIGENOM REKOMMENDERAS FÖLJANDE.

INNEHÅLL

>Plats för tabell>

I. ALLMÄNNA RIKTLINJER FÖR DEN EKONOMISKA POLITIKEN

1. ATT FÖRVERKLIGA DE STRATEGISKA MÅLEN I LISSABONSTRATEGIN - DEN EKONOMISKA POLITIKENS BIDRAG

EU har nått en avgörande brytpunkt i sin utveckling. Efter det framgångsrika införandet av sedlar och mynt i euro står EU nu inför en historisk utvidgning som kommer att öka antalet medlemsstater till 25 och skapa en ekonomisk enhet med mer än 450 miljoner invånare. Samtidigt har världsekonomin påverkats av en rad osäkerhetsfaktorer som försämrar de ekonomiska utsikterna, kanske också på medellång sikt.

Vid toppmötet i Lissabon fastställde EU ett nytt strategiskt mål för det här decenniet: "att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning". Det rådande ekonomiska klimatet i världen understryker behovet av att snabbt genomföra Lissabonstrategin. För att strategin skall kunna genomföras med framgång måste samordnade ekonomisk-politiska åtgärder vidtas samtidigt på ett stort antal områden som rör ekonomisk politik, socialpolitik och miljöpolitik. Samtidigt som krav på kort sikt beaktas, bör dessa allmänna ekonomiska riktlinjer inriktas på hur den ekonomiska politiken under de kommande tre åren kan bidra till att uppnå målsättningen för Lissabonagendan. I linje med mekanismerna för att rationalisera samordningen av den ekonomiska politiken och slutsatserna från Europeiska rådets vårmöte i Bryssel fokuserar riktlinjerna på de viktigaste och högst prioriterade ekonomisk-politiska frågorna under de kommande tre åren. De står i centrum för de strävanden mot ökad samordning av den ekonomiska politik som ligger till grunden för den ekonomiska styrningen i EU och i medlemsstaterna. I riktlinjerna bekräftas EU:s erkännande av att det är absolut nödvändigt att skapa en ökad och hållbar tillväxt samt dess beslutsamhet att vidta nödvändiga åtgärder för att nå detta resultat. Sunda makroekonomiska villkor och en sund makroekonomisk politik utgör förutsättningar för en hållbar ökning av det ekonomiska välståndet. En starkare företagaranda och ökade investeringar i kunskap och innovation samt en reform av sysselsättningssystemet är nyckeln till ökad produktivitet och nya möjligheter till tillväxt. För att skapa en mer flexibel ekonomi och höja tillväxtpotentialen är bättre fungerande och mer konkurrenskraftiga arbets-, produkt- och kapitalmarknader en nödvändig förutsättning. Frågeställningar som rör ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet måste också beaktas så att ansträngningarna på sikt kan ge förväntade resultat.

Utöver dessa allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken bör medlemsstaterna fullt ut genomföra sysselsättningsriktlinjerna och de kompletterande rekommendationerna, vilka enligt fördraget skall stämma överens med de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (artikel 128.2).

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken i del I gäller för alla medlemsstater och för gemenskapen som helhet. Del I innehåller också ett avsnitt om euroområdet som tar upp de särskilda utmaningar det området står inför. Inom ramen för den övergripande strategin kan de viktigaste uppgifterna för den ekonomiska politiken variera från en medlemsstat till en annan till följd av skillnader i fråga om ekonomiska resultat, utsikter, strukturer och institutioner. Med detta i åtanke framläggs i del II landspecifika rekommendationer för den ekonomiska politiken. De nya medlemsstaterna uppmanas att bedriva sin ekonomiska politik enligt dessa riktlinjer, men uppdateringen av riktlinjerna 2004 ger en möjlighet att gå in närmare på deras situation och vilka särskilda krav som ställs på politiken.

2. ATT STÄRKA EU:s EKONOMI

Den ekonomiska tillväxten har visat sig bli mycket svagare än förväntat och ökningen av BNP förblev mycket dämpad under 2002 och kortfristiga indikatorer tyder på en fortsatt dämpad tillväxt även under 2003. Utöver de aktuella geopolitiska spänningarna och avtagande extern efterfrågan, förklaras den svaga tillväxten av en otillräcklig förmåga att klara påfrestningar. Ett minskat förtroende bland företag och konsumenter avspeglar denna osäkerhet. De fallande oljepriserna, de avtagande geopolitiska spänningarna efter konflikten i Irak, finansmarknadernas återhämtning och de förbättrade ekonomiska förutsättningarna stärker grunden för en ökad tillväxt under andra halvåret 2003. Likväl kommer takten i återhämtningen antagligen att påverkas av stigande arbetslöshet och svaga balansräkningar både i finansföretag och andra företag.

Ökningen av sysselsättningen höll i sig fram till slutet av 2002, men eftersom arbetsmarknadssituationen avspeglar den ekonomiska utvecklingen med en viss eftersläpning kommer prognoserna för sysselsättningen sannolikt att försämras något. Lönerna har dessutom endast långsamt börjat anpassa sig till den lägre produktivitetstillväxten.

Den totala inflationen har under den senaste tiden legat och pendlat strax över två procent. Kärninflationen har minskat sedan andra hälften av 2002, om än i långsam takt. I det hänseendet tycks stelheter i prisbildningen fortfarande stå i vägen för en snabb anpassning. På sikt bör en långsammare ökning av enhetsarbetskostnaderna leda till att inflationen minskar till under två procent.

Detta medför att det är viktigt att den ekonomiska politiken inger förtroende och därigenom medverkar till att på kort sikt skapa villkor för starkare inhemsk efterfrågan och nya arbetstillfällen och på medellång sikt för en högre tillväxtpotential. För att effektivt stödja genomförandet och övervakningen av politiken behövs makroekonomisk statistik och analysredskap av högsta kvalitet.

2.1 En makroekonomisk politik som är inriktad på tillväxt och stabilitet

Den makroekonomiska politiken spelar en mycket viktig roll för att upprätthålla tillväxt och sysselsättning och bevara prisstabiliteten. Den bör inriktas på stöd till en välbalanserad ekonomisk utveckling som i full utsträckning tar tillvara ekonomins aktuella tillväxtpotential. Den bör vidare sträva efter att skapa de rambetingelser som främjar tillfredsställande spar- och investeringsnivåer. Företag och enskilda måste när de planerar för framtiden kunna ha förtroende för att prisstabiliteten och sunda offentliga finanser kommer att bibehållas. Sunda makroekonomiska villkor är avhängiga av den politik som bedrivs av centralbanker och regeringar samt av löneutvecklingen.

De monetära myndigheterna skall eftersträva prisstabilitet enligt sitt mandat. I enlighet med fördraget och utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet, skall Europeiska centralbankssystemet stödja den allmänna ekonomiska politiken i gemenskapen.

Skattepolitiken bör fortfarande bedrivas som en del av en allsidig och tillväxtbefrämjande strategi på medellång sikt. Medlemsstaterna bör genom sin budgetpolitik medverka till att stabilisera avkastningen på en högre och hållbar trendmässig tillväxt genom att låta de automatiska stabilisatorerna verka fritt över konjunkturcykeln, samtidigt som man försöker undvika alltför stora underskott och säkerställa en strukturkonsolidering för att få de konjunkturrensade saldona för de offentliga finanserna i balans eller visa överskott. För att nå detta syfte bör man förstärka samordningen av budgetpolitiken i enlighet med rådets rapport av den 7 mars 2003 som godtogs under Europeiska rådets vårmöte.

Vid bedömningen av hur kravet på balans eller överskott i de offentliga finanserna efterlevs skall emellertid landspecifika omständigheter ges särskild uppmärksamhet, särskilt för att i) säkerställa att en tillräcklig säkerhetsmarginal i alla lägen bibehålls, bl.a. möjligheter för de automatiska stabilisatorerna att verka fritt utan att referensvärdet för underskottet på 3 % av BNP överskrids, ii) säkerställa de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet, och iii) säkerställa samstämmigheten mellan de offentliga finansernas utveckling och kvalitet i stabilitets- och konvergensprogrammen och kravet på att de offentliga finanserna skall vara i balans eller visa överskott.

Medlemsstaterna bör framför allt

1. uppnå eller vidmakthålla budgetsaldon nära balans eller som uppvisar överskott över hela konjunkturcykeln, länder som har underskott som överstiger nära balans eller uppvisar underskott enligt stabilitets- och tillväxtpaktens krav måste förbättra sina konjunkturrensade resultat, och länder med alltför stora underskott måste åtgärda dessa i enlighet med stabiliserings- och tillväxtpakten,

2. med förbehåll för detta, undvika en procyklisk ekonomisk politik som motverkar att de automatiska stabilisatorerna ges ett symmetriskt spelrum över konjunkturcykeln, detta är särskilt viktigt när förutsättningarna för tillväxten blir gynnsamma.

Löneutvecklingen bör bidra till stabila makroekonomiska villkor och till en sysselsättningsfrämjande inriktning av den ekonomiska politiken.

Medlemsstaterna bör främja bra ramvillkor för löneförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Det är viktigt att

3. säkerställa att de nominella löneökningarna är förenliga med stabila priser och ökad produktivitet. Arbetskostnadsutvecklingen bör i synnerhet förbli måttlig i händelse av en konjunkturbetingad produktivitetsåterhämtning eller tillfälliga inflationsökningar. På så sätt får företagen möjlighet att öka investeringar som ger nya arbetstillfällen. Den makroekonomiska dialogen måste utvecklas inom ramen för en produktivitetsorienterad lönepolitik.

2.2 Ekonomiska reformer för att öka tillväxtpotentialen i EU

Strukturella reformer är mycket viktiga för att öka EU:s tillväxtpotential. För att kunna uppnå största möjliga synergieffekter genomförs de lämpligast på ett övergripande och samordnat sätt. Genom att införa ökad flexibilitet i ekonomin bidrar de till att skapa makroekonomisk stabilitet och stärker förmågan att klara påfrestningar. Framförallt om de genomförs tillsammans kan strukturella reformer inom olika områden ge betydande fördelar och minska anpassningskostnaderna även på kortare sikt när synergieffekterna utnyttjas. Ett till följd av arbetsmarknadsreformer ökat arbetskraftsutbud kommer att upptas snabbare om nya affärsmöjligheter öppnats genom produkt- och kapitalmarknadsreformer. Omvänt kan nya affärsmöjligheter som uppstått till följd av reformer på produkt- och kapitalmarknaderna endast tas tillvara om det finns tillgång till välutbildad och rutinerad arbetskraft.

i) Med sikte på full sysselsättning: fler och bättre arbetstillfällen

De mänskliga resurserna är fortfarande underutnyttjade i EU. Detta framgår tydligt av den jämförelsevis låga sysselsättningsgraden i EU samt den låga arbetsproduktivitetstillväxten (den senare frågan behandlas i avsnitt 2.2 ii). Den främsta anledningen till att BNP per capita är betydligt lägre än i Förenta staterna är att färre personer arbetar - i förhållande till den totala befolkningen i arbetsför ålder - och att de som gör det ofta arbetar färre timmar. Arbetsmarknadsreformer som ökar tillgången på arbetskraft och gör det lättare för arbetsmarknaderna att anpassa sig efter förändrade ekonomiska villkor är därför mycket viktiga för EU:s ekonomier. Sådana reformer måste göra det lönsamt att arbeta. Många människor har faktiskt uppmuntrats att lämna arbetsmarknaden eller att fortsatt stå utanför arbetsmarknaden, exempelvis genom relativt generösa och inte särskilt strikt tillämpade förmånssystem, eller genom förtidspensionering. När de söker arbete får de räkna med en relativt hög marginalskatt samt att gå miste om bidrag.

Dessutom gör bristen på barntillsyn det svårt att ta arbete, framför allt för kvinnor. En del, särskilt lågutbildad arbetskraft och de som bor i fattiga regioner, upptäcker att de har blivit för dyra att anställa ("priced out of jobs"), vilket visar att det både är nödvändigt att höja utbildningens och fortbildningens kvalitet (vilket diskuteras i avsnitt ii) och att tillåta lönerna att bättre avspegla produktivitet. Alltför stränga arbetsmarknadsregleringar gynnar dem som redan har arbete, men detta leder till en marginalisering av många arbetstagare - det är dyrbart för företagen att anställa ny personal - och ökar risken för långtidsarbetslöshet. Genom mindre stränga regler om anställningsskydd, bättre reglering och flexiblare arbetsorganisation - exempelvis större möjligheter till deltidsarbete för dem som vill och mer flexibla arbetstider - som på ett lämpligt sätt balanseras av en adekvat nivå av trygghet i anställningsförhållandena, skulle människor få lättare att komma in på arbetsmarknaden och det skulle bli lättare för företagen att anställa dem. Hinder för och försvårande av rörlighet på arbetsmarknaden - såväl geografisk som yrkesmässig rörlighet - hämmar också arbetsmarknadens funktion och visar att det finns ett betydande utrymme när det gäller att uppnå en bättre överensstämmelse mellan efterfrågan på arbetskraft och det tillgängliga arbetskraftsutbudet för att fylla dessa platser. I detta sammanhang är det mycket viktigt att effektivt integrera migrerande arbetskraft på arbetsmarknaden.

Att skapa förutsättningarna för full sysselsättning, bättre arbetskvalitet och arbetsproduktivitet samt ökad sammanhållning och mer integrerade arbetsmarknader är avgörande för om Lissabonstrategin skall bli framgångsrik och har blivit den övergripande målsättningen för den europeiska sysselsättningsstrategin. Ett bättre utnyttjande av mänskliga resurser har högsta prioritet i Lissabonstrategin. Detta avspeglas i de mål som EU:s stats- och regeringschefer ställt upp för sysselsättningsgraden för hela arbetskraften, för kvinnor respektive för den äldre arbetskraften, och i eftersträvandet av en höjning av den faktiska pensionsåldern i EU med fem år. Att uppnå dessa mål skulle vara ett viktigt steg på väg mot det övergripande målet om en sysselsättningsgrad på 70 % senast 2010. Högre sysselsättningsgrad i medlemsstaterna skulle direkt bidra till ökad tillväxt. Detta är en del av den väletablerade trestegsstrategin för att hantera budgetkonsekvenserna av åldrande befolkningar. För att nå dessa mål, krävs att man tar itu med grundorsakerna till den höga arbetslösheten och den låga förvärvsfrekvensen inom EU. Åtgärder för att förbättra incitamenten och göra det lönsamt att arbeta, att underlätta skapandet av nya arbetstillfällen och se till att arbetsmarknaden fungerar effektivt, är viktigt i detta sammanhang.

I sitt reformarbete för att öka sysselsättningen bör medlemsstaterna med kraft genomföra sysselsättningsriktlinjerna och de rekommendationer som riktats till dem och där sysselsättningsfrågorna tas upp mer i detalj. För att bidra till att höja Europas tillväxtpotential och tackla budgetkonsekvenserna av en åldrande befolkning bör medlemsstaterna under de kommande åren prioritera följande:

4. Förbättra de sammantagna incitamenten av skatter och förmåner, minska höga effektiva marginalskatter i syfte att minska arbetslöshet och fattigdomsfällor och öka avkastningen på humankapital, sänka skatter och avgifter som negativt påverkar tillgång och efterfrågan på lågavlönad arbetskraft. Förbättra utformning och administration av sociala förmåner som motiverar människor att ta arbete, planera strukturen för ersättningsnivåer, åtgärda sådana bidragskriterier som storlek, varaktighet och berättigade personer enligt rekommendationerna i rapporten för 2003 om strukturreformer från Kommittén för ekonomisk politik, samtidigt bevara en adekvat social skyddsnivå och säkerställa att bidragsmottagarna får effektivt stöd när de söker arbete (se även sysselsättningsriktlinje 8).

5. Säkerställa att man har löneförhandlingssystem som gör en koppling mellan lönesättning och produktivitet och som beaktar produktivitetsskillnader mellan olika yrkesfärdigheter och geografiska områden.

6. Se över arbetsmarknadsregleringen, med respekt för den roll som nationell praxis ger arbetsmarknadens parter, särskilt genom att mildra alltför stränga regler om anställningsskydd och åtgärda de som rör anställningskontrakt och regler om anställningsskydd samt främja en flexiblare arbetsorganisation (se även sysselsättningsriktlinje 3).

7. Underlätta arbetskraftens geografiska (såväl i medlemsstaterna som mellan dem) och yrkesmässiga rörlighet, särskilt genom att främja erkännandet av kvalifikationer och möjligheterna att överföra socialförsäkrings- och pensionsrättigheter, avskaffa hinder för rörlighet som gäller bostadsmarknaden och främja livslångt lärande (se även sysselsättningsriktlinjerna 3 och 4).

8. Säkerställa en effektiv och aktiv arbetsmarknadspolitik som är inriktad på att hjälpa de personer som har svårast att komma tillbaka till arbetsmarknaden, grundad på strikta uppföljningar av resultatet av insatserna (se även sysselsättningsriktlinjerna 1 och 7).

ii) Med sikte på en konkurrenskraftig och dynamisk kunskapsbaserad ekonomi med bättre arbetstillfällen: Att höja produktiviteten och öka dynamiken i näringslivet

För att öka tillväxtpotentialen i EU krävs det inte bara att fler arbetstillfällen skapas, utan också ytterligare stimulans för att öka arbetsproduktiviteten och dynamiken i näringslivet. Eftersom arbetskraften stadigt minskar till följd av en åldrande befolkning, är ytterligare produktivitetsökningar oundgängliga för att bibehålla och höja levnadsstandarden i framtiden. Ökad produktivitet gör det möjligt att höja reallönerna och ger utrymme för investeringar. I samhällsservicen lättar produktiviteten på kostnadstrycket och ger en högre kvalitetsnivå för en given finansieringsnivå. För att höja produktiviteten är det nödvändigt att fullt ut ta tillvara den inre marknadens fördelar, att kostnadseffektivt investera i yrkesfärdigheter, kunskap, innovation och organisationsförändring samt att mer generellt utnyttja ny teknik. Samtidigt krävs det en mycket större dynamik i näringslivet för att förbättra de europeiska företagens konkurrenssituation. Arbetsproduktivitetsvinster beror i mycket stor utsträckning på ökade och effektivare investeringar i fysiskt kapital ("ökad kapitalintensitet") samt i kunskaper och innovation. Att eftersträva kvalitet i arbetet och förbättra den övergripande kvaliteten på de mänskliga resurserna genom investeringar och effektivare utbildning kommer att bidra till att höja produktivitetsnivån för humankapitalet och arbetskraften. Avskaffande av all diskriminering när det gäller tillgång till utbildning och fortbildning kommer också att höja produktiviteten och förbättra möjligheterna att få arbete. Begreppet arbetskvalitet behandlas närmare i sysselsättningsriktlinjerna liksom åtgärder för att öka tillgången på arbetskraft och främja aktivt åldrande.

För att Lissabonmålen skall kunna uppnås krävs det att både den offentliga och privata sektorn bidrar. Regeringar kan bidra genom att använda offentliga medel så effektivt som möjligt, genom att styra om offentliga utgifter mot tillväxtfrämjande och kostnadseffektiva investeringar samt humankapital och kunskaper, med förbehåll för övergripande budgetrestriktioner, och genom att söka uppnå en bättre hävstångseffekt på offentligt stöd till privata investeringar. Framför allt är investeringar i viktig europeisk infrastruktur, t.ex. det transeuropeiska nätet, en högsta prioritet som måste tas upp på EU-nivå. Huvuddelen av investeringsökningen måste emellertid komma från den privata sektorn. Politiken bör därför syfta till att förbättra de ekonomiska ramvillkoren, vilket kommer att uppmuntra företagen att vara innovativa, investera och växa. Detta innebär att främja konkurrensen på produkt- och kapitalmarknaderna, skapa lika villkor för företagen i EU, främja entreprenörskap och säkerställa att lagstiftningen håller hög kvalitet, öka investerarnas förtroende och belöna investeringar i kunskaper och innovation.

Den inre marknaden spelar härvidlag en viktig roll, inberäknat integrering av finansiella marknader, vilket har påvisats i nyligen genomförda studier. Att öppna marknadsutrymmet för att främja tillväxt och sysselsättning inom servicenäringen bör utnyttjas fullt ut. Kommissionen har lagt fram en ny och rationell inre marknadsstrategi för perioden 2003-2005 med nya förslag för att i full utsträckning ta tillvara den inre marknadens hela potential för ökad tillväxt, skapande av sysselsättning och stärkt konkurrenskraft.

Samtidigt kan en stark impuls att få en hög tillväxttakt på lång sikt i unionen utlösas av en ökad spridning av kunskap och innovation mellan medlemsstaterna. I detta avseende kan en politik som är inriktad på bättre integration av innovation och utbildningssystem på nationellt plan, spela en viktig roll.

Medlemsstaterna bör under de kommande åren prioritera följande:

9. Främja konkurrensen på varu- och tjänstemarknaderna särskilt genom att i) öka omsättningen av inremarknadsdirektiven i nationell lagstiftning i enlighet med överenskomna mål och undanröja kvarvarande hinder (inklusive hinder som skapats genom skattesystemet) för gränsöverskridande handel och marknadsinträde på varu- och i än högre grad tjänstemarknader, ii) ytterligare öppna de offentliga upphandlingsmarknaderna för konkurrens, iii) säkerställa ett verkligt oberoende och ge konkurrens- och tillsynsmyndigheterna tillräckliga befogenheter och resurser, iv) fortsätta ansträngningarna att minska den totala nivån på det statliga stödet och rikta stödet mot övergripande mål av allmänt gemenskapsintresse med inriktning på konstaterade marknadsmisslyckanden, och v) uppmuntra marknadsinträde och effektiv konkurrens i nätindustrierna och samtidigt eftersträva ökade möjligheter till sammankoppling av nationella marknader inom den utvidgade unionen, samt garantera allmängiltiga, högkvalitativa och effektiva tjänster av allmänt intresse.

10. Påskynda integrationen av EU:s kapitalmarknader, i synnerhet genom att genomföra handlingsplanen för riskkapital senast 2003 och handlingsplanen för finansiella tjänster senast 2005 (2003 för värdepappersmarknaderna); säkerställa enhetligt genomförande av EU-bestämmelser och avlägsna hinder för effektiv gränsöverskridande clearing och avveckling.

11. Utveckla ett näringsklimat som främjar företagande och etablering av små och medelstora företag och ger dem möjligheter att växa genom att minska den administrativa bördan på företagen och förenkla bolagsskattesystemet, genom att förbättra och förenkla det regelverk som gäller för företagens verksamhet, bland annat inträdes- och utträdesmekanismer samt genom att förbättra tillgången till finansiering, särskilt riskkapital för små och medelstora företag.

12. Enas om och vidta åtgärder för att stärka styret på företagen, såväl på nationell nivå som på gemenskapsnivå. Ytterligare förbättra metoderna både nationellt och på gemenskapsnivå för att garantera ett effektivt sektors- och gränsöverskridande samarbete om finansiell tillsyn och finansiell krishanteringsförmåga.

13. Vidta aktiva åtgärder för att främja investeringar i kunskap, ny teknik och innovation och närma sig målet om att de totala FoU-investeringarna skall uppgå till 3 % av BNP genom att: i) utveckla ramvillkoren för FoU och innovation genom att fortsätta strukturreformerna på produkt-, kapital- och arbetsmarknaderna, ii) utveckla den institutionella ramen och skyddet för immateriell äganderätt, särskilt genom att införa rättsligt säkra gemenskapspatent till överkomligt pris, iii) främja nätverk och kunskapsöverföring genom de band som finns mellan forskning och industri samt rörlighet för forskare, iv) främja tillgång till och användning av IKT-teknik on-line med handlingsplanen e-Europa 2005, v) underlätta utvecklingen av unionens satellitnavigeringssystem Galileo, och vi) höja utbildnings- och fortbildningssystemens kvalitet och effektivitet, inklusive livslångt lärande och en aktiv arbetsmarknadspolitik, för att kunna hantera förändrade krav på färdigheter, och därigenom bibehålla och uppgradera humankapitalbasen (se även sysselsättningsriktlinje 4).

14. Förstärka den offentliga sektorns bidrag till ökad tillväxt genom att i) rikta de offentliga utgifterna mot tillväxtfrämjande kostnadseffektiva investeringar i fysiskt och mänskligt kapital och kunskap och samtidigt respektera de övergripande budgetbegränsningarna, och ii) öka effektiviteten i den offentliga sektorn, bland annat genom att införa metoder för att bedöma sambandet mellan offentliga medel och politiska mål och för att förbättra utgiftskontrollen, iii) upprätta ett lämpligt ramverk för gemensamma initiativ mellan den privata och offentliga sektorn med tillämpning av ny teknik, utläggande på entreprenad, konkurrens inom den offentliga upphandlingen samt iv) säkerställa att beskattningsstrukturen stärker tillväxtpotentialen genom att främja skapande av arbetstillfällen samt investeringar.

2.3. Att stärka hållbarheten

För att uppnå en hållbar tillväxt måste frågor om ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet samt synergin dem emellan ges tillräcklig uppmärksamhet. Med hjälp av konsekvensbedömningar och kostnads-nytto-analyser av den föreslagna lagstiftningen kan synergieffekter och kompromisser i målkonflikter (trade-off) mellan ekonomiska, miljömässiga och sociala mål på ett systematiskt sätt identifieras och bedömas. I mesta möjliga mån bör man föredra flexibla, marknadsbaserade lösningar som gör det möjligt att nå miljömässiga och sociala mål.

i) Ekonomisk hållbarhet: Att säkerställa de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet

En åldrande befolkning innebär stora utmaningar. Den ökande försörjningsbördan kommer att sätta de offentliga finanserna under allt större tryck. En minskande del av befolkningen i arbetsför ålder kommer att tvingas bära huvuddelen av de ökande utgifterna för bland annat offentliga pensioner och sjuk- och hälsovård. Behovet att säkerställa de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet har understrukits av Europeiska rådet i Lissabon, Stockholm och Barcelona. För att hantera de ekonomiska och budgetmässiga konsekvenserna av en åldrande befolkning beslöt Europeiska rådet i Stockholm att anbefalla en tredelad strategi, med inriktning på att öka sysselsättningsgraden (se avsnitt 2.2, i), minska den offentliga skuldsättningen och reformera pensions- och sjukvårdssystemen. I detta sammanhang bör effekterna av invandringsbehovet närmare undersökas.

Problem vad gäller en hållbar ekonomisk utveckling bör uttryckligen beaktas vid bedömningen av medlemsstaternas budgetposition och under kommande år bör därför större vikt läggas vid den offentliga sektorns skuldsättningsnivå i arbetet med att övervaka hur de offentliga finanserna utvecklas. För att en minskning av skulderna på ett märkbart sätt skall kunna bidra till att möta de budgetmässiga kostnaderna för en åldrande befolkning är det av största vikt att uppnå den nödvändiga balanserade budgetpositionen senast 2006 och i vissa fall är det väsentligt att skapa budgetöverskott. Detta bör utgöra en del av en ambitiös tredelad strategi för att bemöta de långsiktiga budgetkonsekvenser som kommer att uppstå till följd av den åldrande befolkningen.

Reformer av pensionssystemen bör fullföljas med kraft i linje med de breda gemensamma mål som fastställdes av Europeiska rådet i Göteborg och Laeken. Detta bör göras för att säkra tillräckliga pensionsmedel, garantera att pensionssystemen är finansiellt hållbara och modernisera pensionssystemen för att möta ekonomins, samhällets och individernas förändrade behov. I den gemensamma rapporten om medlemsstaternas pensionsstrategier, som välkomnades av Europeiska rådets vårmöte i Bryssel i mars 2003, betonades att säkerställande av långsiktig finansiell hållbarhet inte bara är viktigt i sig, utan dessutom ett nödvändigt villkor för att kunna garantera tillräckliga pensioner i framtiden. I rapporten slås fast att tempot i reformarbetet för att garantera tillräckliga pensioner även i framtiden måste upprätthållas och även omfatta mer övergripande och ambitiösa ansträngningar. För att i tid hantera effekterna på de offentliga finanserna av den åldrande befolkningen, finns det nu ett tillfälle som bör tas till vara innan effekterna av åldrandet blir mer kännbara.

Medlemsstaterna bör under de kommande åren särskilt bemöda sig om att:

15. Ytterligare minska den offentliga skulden. I flera medlemsstater där den offentliga skulden i procent av BNP fortfarande överstiger referensvärdet på 60 %, bör man först och främst se till att den offentliga skulden minskar i tillfredsställande takt och närmar sig referensvärdet. Andra medlemsstater bör säkerställa en tillräcklig minskning av skuldkvoten för att ytterligare stärka de offentliga finanserna med tanke på kostnaderna för den åldrande befolkningen, inberäknat högre åldersrelaterade offentliga utgifter.

16. Utforma, införa och effektivt genomföra reformer av pensionssystemen. Medlemsstaterna bör uppmuntra arbetskraften att stanna kvar längre i arbetslivet och höja den faktiska pensionsåldern genom att kostnadseffektivt ändra de incitament i pensions-, skatte- och bidragssystemen som uppmuntrar till förtida avgång från arbetsmarknaden och begränsa tillträdet till förtidspensionsordningar, samt anpassa pensionssystemen för att göra det möjligt att bättre hantera den förväntade demografiska utvecklingen och den ytterligare ökade förväntade livslängden, särskilt genom att bättre koppla förmåner till avgifter. Det är också viktigt att införa finansieringsinslag och, där så är möjligt, förbättra tillträdet till tilläggspensionssystem, inbegripet pensionsfonder, samt att säkerställa skyddet av sådana förmåner genom lämpliga regelverk och sund förvaltning för att privata och offentliga pensionsplaner skall ge pensioner med tillräcklig effektivitet till rimliga kostnader och med möjlighet att överföra dem samt med erforderlig säkerhet och att tydliggöra sambandet mellan avgifter och förmåner. Pensionssystemen bör även anpassas till mer flexibla sysselsättnings- och karriärmönster och individuella behov, inklusive möjligheten att överföra pensionsförmåner samtidigt som man bör säkerställa att pensionssystemen stimulerar tillgången på arbetskraft (se även sysselsättningsriktlinjerna 5 och 8).

I likhet med medlemsstaterna bör gemenskapen tillämpa en strikt budgetdisciplin. Detta skall gälla samtliga kategorier i budgetplanen samtidigt som det interinstitutionella avtalet om budgetdisciplin och förbättring av budgetförfarandet skall respekteras.

ii) Social hållbarhet: att bidra till ekonomisk och social sammanhållning

Lissabonstrategin kommer endast att bli framgångsrik och vinna fortsatt och brett stöd för nödvändiga strukturella reformer om den bidrar till att ge alla medborgare förbättrade möjligheter. En sund ekonomisk politik ger ett viktigt bidrag till ekonomisk och social sammanhållning: Först och främst genom att skapa arbetstillfällen, vilket utgör det bästa skyddet mot fattigdom och social utslagning, och genom att förbättra förutsättningarna för en mer kraftfull sysselsättningspolitik, särskilt för människor med relativt låga yrkeskvalifikationer och för dem som bor i regioner som ekonomiskt släpar efter; för det andra genom att skapa förutsättningar för högre tillväxt och investeringsaktivitet och på så sätt underlätta den regionala utjämningen (även om de fattigare medlemsstaterna är på väg att hämta in de övrigas försprång finns det fortfarande skillnader i ekonomisk utveckling, vilka kommer att öka betydligt efter utvidgningen); och för det tredje genom att bidra till en mer produktiv ekonomi med tillfredsställande sociala villkor och likabehandling, och därigenom även tillföra medlen för den nödvändiga åtföljande social-, utbildnings- och regionalpolitiken för att underlätta omvandlingen av ekonomin och minska fattigdom och social utslagning. Det sätt på vilket integrerade arbetsmarknader bidrar till ett sammanhållet samhälle behandlas ytterligare i sysselsättningsriktlinjerna och i unionens arbete för social integrering.

Förmågan att komma ifatt och skapande av sysselsättning förutsätter gynnsamma villkor för näringsidkande och investeringar. Detta innebär bland annat ett konkurrenskraftigt företagsklimat, en stabil makroekonomi och tillräcklig tillgång på inputfaktorer, inbegripet utbildad arbetskraft och teknik. Ett framgångsrikt genomförande av de politiska åtgärder som anges i detta dokument kommer således att medverka till att skapa sådana villkor. Här är det viktigt att vidta åtgärder som syftar till att få arbetsmarknaderna att fungera bättre och få de nuvarande lönerna att korrekt återspegla produktivitetsskillnader som grundas på olika grad av yrkeskunnande hos arbetskraften samt lokala arbetsmarknadsvillkor. Det krävs vidare riktade politiska åtgärder som syftar till att garantera att den grundläggande infrastrukturen håller tillräckligt god kvalitet, och att förbättra och omorientera utbildningsinsatserna och livslångt lärande för att höja arbetskraftens yrkeskunnande och anpassbarhet.

I detta sammanhang bör det påminnas om att EU, genom sammanhållningsfonden och strukturfonderna liksom Europeiska investeringsbanken, i betydande grad bidrar till investeringar i regioner som släpar efter. Medlemsstaterna bör se till att tillräckliga offentliga investeringar görs i ett brett spektrum av utbildnings- och fortbildningsverksamheter, samt genomföra reformer för att höja utbildningsstandarder och uppmuntra fortsatta investeringar från företag och enskilda.

Under de kommande tre åren bör medlemsstaterna särskilt bemöda sig om följande:

17. Vidta åtgärder för att modernisera de sociala trygghetssystemen, med bibehållande av ett tillfredsställande socialt skydd, och bekämpa fattigdom och utslagning i syfte att uppfylla de breda mål som beslutades i Lissabon, särskilt vad gäller sysselsättningen, så att en integrerad arbetsmarknad och ett mer sammanhållet samhälle skapas (se även riktlinje 4).

18. Få marknaderna att fungera bättre så att de främjar privata investeringar i regioner som släpar efter, särskilt genom att vidta åtgärder för att låta de nuvarande lönerna avspegla produktivitetsförhållanden genom att beakta skillnader i yrkeskunnande och lokala arbetsmarknadsvillkor (se även riktlinje 5).

19. Säkerställa att offentligt stöd, inklusive från EU-medel, till regioner som släpar efter inriktas på investeringar i humankapital och kunskapskapital, liksom adekvat infrastruktur, och att investeringsprogrammen, inbegripet de som finansieras av EU, utformas och förvaltas effektivt så att de får största möjliga effekt (se även riktlinje 13). I detta sammanhang bör det operativa samarbetet mellan kommissionen och Europeiska investeringsbanken stärkas.

iii) Miljömässig hållbarhet: Att främja en effektiv förvaltning av naturresurser

För att kunna bidra till ökad välfärd för dagens och morgondagens medborgare måste den framtida ekonomiska tillväxten respektera miljömässig hållbarhet. För att främja ett effektivt utnyttjande av naturresurser bör priserna på dessa avspegla de samhällsekonomiska kostnaderna och inkludera externa kostnader för de skador på miljön som utvinning, användning och slutlig avfallshantering förorsakar. Detta kommer att uppmuntra miljöanpassning och innovativa lösningar från företagens, medborgarnas och medlemsstaternas sida. Miljötekniken kan på så sätt bidra till tillväxt och sysselsättning.

Ett gemensamt kännetecken för många naturresurser (t.ex. ren luft och rent vatten) är emellertid avsaknaden av tydligt definierade äganderätter. I sådana fall har ingen enskild individ något incitament att förvalta naturresursen på ett ekologiskt hållbart sätt, trots att detta ligger i hela samhällets intresse.

Därför behövs det offentliga insatser för att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt å ena sidan och miljöförstöring och förbrukning av naturresurserna å andra sidan. Miljömässig hållbarhet kommer att kräva en kombination av regleringar och marknadsbaserade instrument. De miljömässiga kostnader som uppstår till följd av ekonomisk verksamhet bör i ökande grad inräknas i kalkylerna. Utnyttjandet av knappa naturresurser bör åsättas ett pris. Principen om att "förorenaren skall betala" bör systematiskt tillämpas. Dock måste varje offentlig insats vara proportionerlig och målinriktad och hänsyn måste tas till sådana faktorer som fördelningseffekter och företagens konkurrenskraft.

Under de kommande tre åren bör medlemsstaterna särskilt bemöda sig om att:

20. Minska branschstöd, skattebefrielser och andra incitament som har en negativ inverkan på miljön och som är till men för en hållbar utveckling. Att bland annat genom skatter och avgifter se till att det pris som åsätts utvinning, utnyttjande och i tillämpliga fall utsläpp av naturresurser, exempelvis vatten, korrekt återspeglar resursernas grad av knapphet och alla åsamkade miljöskador.

21. Minska subventionerna till icke förnybara energikällor. Främja marknadsinstrument, bredda deras täckning ytterligare, säkerställa en lämplig differentiering av energibeskattningen på ett kostnadseffektivt sätt för att nå en mer hållbar sammansättning av och nivå på energiförbrukningen och därigenom främja en effektiv energianvändning och samtidigt öka andelen förnybara energikällor och främja konkurrens och sammankoppling av energiförsörjningsnät ytterligare.

22. Anpassa systemet för skatter, avgifter och bidrag på transportområdet så att det bättre avspeglar de miljöskador och sociala kostnader som transporter orsakar, och därigenom minska snedvridningar i efterfrågan på transporttjänster och val av transportmedel, samt stärka konkurrensen, exempelvis genom att i snabbare takt öppna reglerade marknader för konkurrens när det gäller vissa transportslag, såsom godstransporter på järnväg, för att göra dem mer konkurrenskraftiga.

23. Förnya ansträngningarna att uppfylla sina åtaganden enligt Kyotoprotokollet, vilket är särskilt viktigt för de medlemsstater som för närvarande släpar efter när det gäller att uppfylla sina åtaganden. I detta syfte bör medlemsstaterna genomföra gemenskapens system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser. Förbereda nya politiska åtgärder och omedelbart genomföra åtgärder som redan beslutats inom de sektorer som inte omfattas av handel med utsläppsrätter och upprätta system för att rapportera dessa åtgärder och deras förmodade effekter på utsläppssituationen. Vidta åtgärder för att nå de mål som flera på varandra följande Europeiska råd har satt upp, framför allt om effektiv energianvändning, förnybara energikällor och biobränslen.

3. SÄRSKILDA UTMANINGAR FÖR EUROOMRÅDET

Euroområdets tillväxt, som 2000 fortfarande verkade stabil, avstannade när världsekonomin mattades av i samband med global osäkerhet och sjunkande substansvärden: den inhemska efterfrågan erbjöd ingen tillräcklig motvikt mot verkningarna av de ekonomiska chockerna. Detta visade sig särskilt tydligt under år 2002, när den inhemska efterfrågan inte var tillräckligt kraftig för att kunna ersätta den ursprungliga stimulanseffekten från den externa efterfrågan. I detta avseende har tillväxten legat under potentialen. Euroområdets nuvarande potentiella tillväxtnivå begränsar dessutom möjligheten till en ekonomisk tillväxttakt på en hög och hållbar nivå.

Euroområdets ekonomiska tillväxt förväntas gradvis åter nå sin potential när effekterna av de chocker som inträffat nyligen avklingat. De ekonomiska utsikterna är beroende av ett antal antaganden om huruvida det kommer att uppstå risker, och i så fall när och under vilka former. Det går redan att märka vissa positiva faktorer, bland annat fallande oljepriser och inflation. Emellertid prognostiseras tillväxten att bli fortsatt mycket svag under 2003, och återhämtningen antas börja bli märkbar först under andra halvåret 2003 och ta fart under år 2004.

De viktigaste utmaningarna för euroområdet är att:

- Förstärka tillväxtpotentialen.

- Sörja för balanserade makroekonomiska politiska åtgärder.

- Övervaka skillnader i inflation.

- Förstärka samordningen av den ekonomiska politiken.

Förstärka tillväxtpotentialen

Strukturreformer är mycket viktiga när det gäller att bemöta utmaningarna inom euroområdet, framför allt för att förstärka förtroendet och öka tillväxtpotentialen. Genom att införa mer flexibilitet i ekonomin kan reformerna bidra till makroekonomisk stabilitet. Dessutom kan strukturreformer inom olika områden åstadkomma betydande fördelar och minska justeringskostnaderna om de genomförs samtidigt.

Sörja för balanserade makroekonomiska politiska åtgärder

På kort sikt måste de politiska åtgärderna inom euroområdet stödja den ekonomiska återhämtningen, samtidigt som hållbarhet och stabilitet skyddas på lång sikt. I dagens situation är det viktigt att de samlade åtgärderna stöder förtroendet hos konsumenter och investerare, vilket innebär fortsatta engagemang för stabilitet på medellång sikt.

På medellång sikt måste budgetpolitiken säkerställa budgetsaldon som är förenliga med behovet av förberedelse för verkningarna av den åldrande befolkningen och en struktur på de offentliga utgifterna och inkomsterna som gynnar den ekonomiska tillväxten.

Europeiska centralbankssystemet skall, enligt sitt fördragsenliga mandat, eftersträva prisstabilitet och att stödja den allmänna ekonomiska politiken inom gemenskapen utan att uppnåendet av prisstabilitetsmålet hindras.

Övervaka skillnader i inflation

Inflationsskillnader mellan medlemsstater är en ofrånkomlig faktor i varje monetär union. Därigenom kan de nödvändiga förändringarna av de relativa priserna länderna emellan äga rum när det inte finns några växelkurser. De skillnader i inflationstakt som noterats nyligen inom euroområdet avspeglar i stort sett skillnaderna mellan de nationella ekonomierna och de inhemska tillväxttakterna.

Vissa inflationsskillnader kan dock bero på störningar på produkt- och arbetsmarknaderna eller på olämplig politik. Medlemsstaterna måste därför övervaka inflationsskillnaderna och åtgärda dem när de inte är önskvärda genom att utnyttja de hävstänger som de har tillgång till.

Förstärka samordningen av den ekonomiska politiken

Euron, euroområdets balans mot omvärlden och prisstabiliteten inom euroområdet har blivit någonting helt normalt. Detta för med sig behovet av en starkare makroekonomisk och strukturell samordning av politiken inom euroområdet för att förbättra dess motståndskraft mot chocker och förbättra tillväxtpotentialen och de ekonomiska resultaten.

För att bevara den makroekonomiska stabilitet och den politik som leder till en inflationsfri tillväxt krävs en konsekvent utformning av den makroekonomiska politiken. De berörda politiska aktörerna måste, utan avkall på sina mandat och sitt oberoende, se till att deras mål är förenliga och söka nå fram till en gemensam bedömning av den underliggande ekonomiska situationen. De budgetansvariga myndigheterna bör bevara trovärdigheten hos de regelbaserade ramarna för skattepolitiken genom att verkställa dem på ett öppet redovisat och förutsebart sätt. Större uppmärksamhet bör ägnas åt verkställandet. Medlemsstaterna bör acceptera inbördes påverkan, "benchmarking" och uppställande av bästa praxis också på området för den strukturella politiken.

För att främja en harmonisk ekonomisk utveckling är det av största vikt att de politiska aktörerna inom euroområdet nära samordnar de ekonomisk-politiska åtgärderna och för en fortlöpande givande dialog. Även arbetsmarknadens parters engagemang under den makroekonomiska dialogen är av stor betydelse. På internationell nivå kräver även euroområdets växande betydelse större synlighet och ett förstärkande av de relevanta samordningsmekanismerna så att de budskap som sänds ut står i relation till dess ekonomiska och finansiella betydelse i olika ekonomiska sammanhang.

Specifika rekommendationer för euroområdet

För att klara av de utmaningar som beskrivits ovan krävs omfattande strukturreformer enligt de allmänna riktlinjerna i del I av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Följande rekommendationer har utgått till de politiska aktörerna på nationell nivå:

24. De bör bidra med politiska åtgärder som låter sig förenas med prisstabilitet och med behovet av att öka förtroendet hos företag och konsumenter på kort sikt samt med en ekonomisk tillväxt nära sin potential på medellång sikt.

25. De bör se till att de konjunkturrensade saldona för de offentliga finanserna är nära balans eller visar överskott och så länge detta inte har uppnåtts bör de vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa en årlig förbättring av de konjunkturrensade saldona på minst 0,5 % av BNP. Länder med för stora underskott måste åtgärda dessa enligt fördraget.

26. De bör analysera orsakerna till inflationsskillnaderna för att kunna fastställa när dessa blir icke önskvärda så att medlemsstaterna kan ta itu med dem genom att utnyttja de hävstänger som de har tillgång till.

27. De bör fördjupa analyserna av och diskussionerna om den ekonomiska utvecklingen och de krav som ställs på politiken, inklusive kombinationen av politiska åtgärder, vid behov utbyta information, inrikta sig mer på verkställandet av politiken och förstärka den externa representationen inom euroområdet i fråga om kommunikationer och synlighet.

28. De bör öka effektiviteten hos de befintliga samordningsförfarandena på området för strukturreformer som syftar till att stärka euroområdets tillväxtpotential och motståndskraft mot ekonomiska chocker. Intensivare strukturreformer kan också hjälpa till att höja tillväxtpotentialen.

II. LÄNDERSPECIFIKA RIKTLINJER FÖR DEN EKONOMISKA POLITIKEN

1. BELGIEN

Under de senare åren har starka ekonomiska resultat registrerats i Belgien. Den allmänna ekonomiska nedgången har dock kraftigt påverkat Belgiens ekonomi och BNP har sjunkit gradvis från 3,7 % 2000 till 0,7 % 2002. Aktiviteten förväntas vända uppåt under 2003 och ytterligare stärkas under de följande åren och den potentiella produktionstillväxten uppskattas till ungefär 2 %. Belgien har gjort betydande framsteg i budgetanpassningen under de senaste åren. Med nuvarande ogynnsamma makroekonomiska situation krävs det dock ytterligare insatser för att leva upp till åtagandena om konsolidering av de offentliga finanserna.

Takten i minskningen av den offentliga skuldkvoten har nyligen gått ned på grund av den lägre ekonomiska tillväxten och på grund av negativa effekter av finansiella transaktioner. En snabb minskning av den offentliga skuldsättningen är dock av central betydelse för Belgien, särskilt med tanke på de kostnader som befolkningens åldrande kommer att medföra för de offentliga finanserna. Även förbättringar av arbetsmarknadens sätt att fungera, vilket nödvändigt i sig, skulle kunna bidra till budgetanpassningen. Dessutom krävs reformer av produktmarknaden för att öka konkurrenskraften och produktiviteten. De uppgifter Belgien står inför är:

- Att driva budgetanpassningen vidare under de kommande åren, särskilt i syfte att säkerställa långsiktig hållbarhet i de offentliga finanserna med hänsyn till befolkningens åldrande.

- Att öka de låga talen för deltagande i arbetslivet och sysselsättningen, särskilt för äldre arbetstagare och kvinnor, och förbättra incitamentet till arbete.

- Att förbättra konkurrensen inom vissa tjänstesektorer samt fortsätta att effektivisera den offentliga förvaltningen och förbättra företagsklimatet.

Se till att budgetanpassningen går vidare under de kommande åren, särskilt i syfte att säkerställa långsiktig hållbarhet i de offentliga finanserna med hänsyn till befolkningens åldrande

För att kunna minska den fortfarande höga skuldkvoten (105,4 % av BNP under 2002) och vara beredd på de kostnader för de offentliga finanserna som orsakas av befolkningens åldrande, måste man konsekvent föra en sund finanspolitik på lång sikt. Den strategi Belgien har valt, särskilt politiken att bevara höga primära överskott, väntas ge utrymme för att täcka de åldersrelaterade offentliga utgifterna. Det är dock en politik som måste föras oavbrutet och långsiktigt, och om de primära överskotten inte skulle kunna bibehållas på en tillräckligt hög nivå skulle det kunna innebära att risken för att de offentliga finanserna blir ohållbara inte kan undvikas.

Under de kommande åren står Belgien inför den svåra finanspolitiska uppgiften att bevara kontrollen över de primära offentliga utgifterna och dämpa ökningen av dem i reala termer, samtidigt som medel avsätts för välbehövliga reformer och andra finanspolitiska mål. Därvid måste de finanspolitiska insatserna för att nedbringa den offentliga skuldkvoten stödjas av politiska åtgärder för att öka deltagandet i arbetslivet och höja de fortfarande låga sysselsättningstalen.

Öka de låga talen för deltagande i arbetslivet och sysselsättningen, särskilt för äldre arbetstagare och kvinnor, och förbättra incitamentet till arbete

Sysselsättningsgraden har stadigt ökat under andra halvan av 90-talet, men var 2001 fortfarande endast 59,9 %, 4 procentenheter under EU-genomsnittet och långt från EU:s mål för sysselsättningen. För äldre arbetstagare (55-64 år) var den under 2001 bara 25,1 %, den lägsta noteringen i Europeiska unionen och cirka 13,5 procentenheter under EU-genomsnittet. Det är föga troligt att de åtgärder som hittills vidtagits kommer att visa sig tillräckliga för att nå EU:s mål för år 2010. Med tanke på de uppgifter som måste lösas när befolkningen åldras förefaller det finnas behov av åtgärder i syfte att aktivera den icke-sysselsatta, potentiella arbetskraften och på så sätt höja talen för sysselsättning och deltagande i arbetslivet.

Trots de åtgärder som nyligen vidtagits för att angripa problemet med bidragsberoende och minska riskerna för "arbetslöshetsfällor" finns det fortfarande ett ansenligt antal förmånstagare i arbetsför ålder som saknar sysselsättning. De nuvarande systemen för förmåner vid arbetslöshet har inslag som gör det mindre attraktivt att börja arbeta igen och måste därför ses över ytterligare i syfte att nedbringa den fortfarande stora andelen långtidsarbetslösa som utgör ett betydande strukturellt problem. Språkliga barriärer, höga registreringskostnader för fastigheter och svag lönespridning bidrar till att skillnader mellan geografiska områden består och minskar incitamenten till rörlighet.

Förbättra konkurrensen inom vissa tjänstesektorer samt fortsätta att effektivisera den offentliga förvaltningen och förbättra företagsklimatet

Konkurrensen är fortfarande begränsad inom de flesta nätverksamheter och lokala tjänster, vilket leder till högre priser för konsumenterna för t.ex. lokalsamtal och elektricitet. Inom nätverksamheterna är svårigheterna för konkurrenter att få tillträde till näten, rent fysiska flaskhalsar och traditionella kopplingar till de offentliga myndigheterna några av förklaringarna till att de dominerande operatörerna kan behålla sin marknadskraft. Inom lokala tjänster saknas fortfarande insyn i förbindelserna mellan lokala myndigheter och privata partner, särskilt inom interkommunala organ. Trots att den givits större befogenheter som institution är konkurrensmyndigheten fortfarande underbemannad och faktiskt oberoende har ännu inte säkerställts för samtliga tillsynsorgan för de olika sektorerna.

Under den senaste tiden har åtgärder för att minska det administrativa trycket på företagen och effektivisera den offentliga förvaltningen börjat bidra till att skapa en företagsvänligare miljö. Planer har bl.a. satts i verket för att minska kostnaderna och de administrativa rutinerna vid företagsbildande, och den s.k. Copernicus-planen har inletts i syfte att modernisera den federala förvaltningen. Det kommer fortfarande att dröja innan de konkreta effekterna av dessa planer blir iakttagbara.

Landspecifika rekommendationer till Belgien

För att klara av de uppgifter som kort beskrivits ovan krävs omfattande strukturreformer enligt de allmänna riktlinjerna (AR) i del I av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

För att budgetanpassningen skall kunna säkerställas under de kommande åren, särskilt i syfte att garantera långsiktig hållbarhet i de offentliga finanserna i en tid när befolkningen åldras, rekommenderas Belgien att

1. säkerställa att den offentliga skuldkvoten stadigt följer en sjunkande trend i tillfredsställande takt genom obrutna höga primära överskott (AR 15),

2. begränsa de reala utgiftsökningarna inom kategori I (federal förvaltning och socialförsäkring) till 1,5 % och med prioritet utnyttja inkomster med ursprung i högre ekonomisk tillväxt än förväntat för förbättringar av budgetsaldona, och

3. förstärka den befintliga strategin för att förbereda de offentliga finanserna på verkningarna av befolkningens åldrande, särskilt genom att minska skuldsättningsgraden, vidta effektivare åtgärder mot den låga effektiva pensionsåldern, fortsätta reformen av pensionssystemen och öka insatserna för att finansiera "åldrandefonden" (AR 16 och sysselsättningsrekommendation (E-REC) 2).

Belgien bör också kraftfullt genomföra samtliga rekommendationer om sysselsättningen (E-REC) som mer i detalj rör sysselsättningsfrågor. För att öka tillväxtpotentialen, säkerställa långsiktig hållbarhet i de offentliga finanserna och vidta åtgärder mot verkningarna av befolkningens åldrande är det särskilt viktigt för Belgien att öka de låga talen för deltagande i arbetslivet och sysselsättning, särskilt för äldre arbetstagare och kvinnor, och skapa bättre incitament till arbete. Belgien rekommenderas särskilt att

4. ytterligare förstärka åtgärderna för att senarelägga utträde från arbetskraften, särskilt genom en kombination av avlägsnande av incitament till tidig pensionering (AR 16) och förbättrade förebyggande och aktiverande åtgärder för äldre arbetstagare, och

5. fortsätta insatserna för att få arbete att löna sig genom att avlägsna de viktigaste snedvridningarna av incitamenten till arbete som uppstår genom inkonsekvenser mellan skatte- och förmånssystemen (AR 4 och E-REC 3).

För att kunna förbättra konkurrensen inom vissa tjänstesektorer samt fortsätta att effektivisera den offentliga förvaltningen och förbättra företagsklimatet rekommenderas Belgien att (i enlighet med AR 9-14)

6. vidta åtgärder för att öka den effektiva konkurrensen inom nätverksamheter och lokala tjänster (i enlighet med AR 9), och

7. förbättra den offentliga förvaltningen inom ramen för den pågående reformen och fortsätta att minska den administrativa belastningen på företagen (AR 11).

2. DANMARK

Den danska ekonomin har sedan flera år legat nära sin potentiella tillväxttakt med en real tillväxttakt på i genomsnitt 2,5 % under de senaste tio åren. Under denna period gynnades ekonomin av en kraftig minskning av arbetslösheten från över 12 % till nu cirka 5 % av arbetskraften. En stor del av denna minskning kan ses som strukturell. Eftersom det inte kommer att bli möjligt att upprepa en sådan minskning under kommande år och de demografiska förändringarna kommer att leda till en minskning av arbetskraftens storlek, förväntas de potentiella tillväxttalen sjunka till cirka 2 %. Den stora minskningen av arbetslösheten under det senaste decenniet har också haft en gynnsam inverkan på de offentliga finanserna som uppvisat underskott varje år sedan 1997.

Om den danska ekonomin skall kunna fortsätta att utvecklas väl, trots de lägre taken för den potentiella tillväxten, måste ett antal mer långsiktiga och strukturella problem angripas. För att bibehålla en hållbar finanspolitik måste de offentliga finanserna fortsatt kunna uppvisa solida överskott. För att åstadkomma detta utan att det leder till ett behov av att strama åt finanserna i ett senare skede, måste tillgången till arbetskraft ökas, både för att minska utgifterna och för att öka skatteintäkterna. Prisnivåerna är också fortfarande bland de högsta i EU - delvis på grund av bristande konkurrens inom vissa sektorer, och det finns utrymme för att öka effektiviteten inom den offentliga sektorn. De uppgifter Danmark står inför är följande:

- Säkerställa en tillfredsställande tillgång till arbetskraft med hänsyn till befolkningens åldrande.

- Öka konkurrensen inom vissa sektorer och effektiviteten inom den offentliga sektorn.

Säkerställa en tillfredsställande tillgång till arbetskraft med hänsyn till befolkningens åldrande

Sysselsättningstalen är redan höga i Danmark och ligger gott och väl över de mål som fastställdes i Lissabon för EU som helhet. Detta gäller även för kvinnor och äldre arbetstagare. För att bibehålla hållbarheten i den nuvarande finanspolitiska strategin och för att förbereda sig på konsekvenserna av en åldrande befolkning för de offentliga finanserna är det dock nödvändigt att öka arbetskraftens deltagande i arbetslivet och ytterligare minska arbetslöshetstalen, och detta utöver vad som förväntas bli resultatet av redan genomförda reformer. Sådana ökningar kan bidra till uppnåendet av regeringens mål på överskott på 1,5-2,5 % av BNP som ett sätt att förbereda sig för verkningarna av befolkningens åldrande på de offentliga finanserna.

Mycket har redan gjorts för att föra en aktiv arbetsmarknadspolitik, särskilt vad gäller rättigheten och skyldigheten till aktivering. Åtgärder har också vidtagits för att ändra bidragssystem och pensionsordningar. Dessutom har det nyligen tillkännagivits att en skattereform kommer att genomföras 2004-2007. Syftet är att sänka skatten på löneinkomster, vilket också bör bidra till ett ökat utbud på arbetskraft. Ytterligare reformer är dock nödvändiga för att säkerställa en tydlig ökning av arbetskraftsdeltagandet och sysselsättningsgraden, som redan är på en hög nivå. Det potentiella utbudet på arbetskraft skulle kunna ökas till exempel genom att bättre integrera invandrare på arbetsmarknaden, slussa studenter snabbare genom utbildningssystemet och göra insatser för att stärka äldre arbetstagares anknytning till arbetsmarknaden. Antalet personer som ingår i arbetskraften eller antalet arbetstimmar per person skulle kunna ökas ännu mer genom ytterligare reformer av skatte- och bidragssystemen, särskilt genom en nedsättning av de fortfarande relativt höga marginalskattesatserna eller genom skärpta villkor för förtidspension, eller en kombination av dessa båda åtgärder. Beräkningar visar att nedsättningar av olika skatteslag skulle kunna ha en tydlig effekt på utbudet av arbetskraft. När ytterligare skattereformer övervägs bör det dock ske med hänsyn till sunda offentliga finanser. Vad en höjning av pensionsåldern beträffar skulle man kunna överväga att ytterligare öka incitamenten att fortsätta arbeta i stället för att sluta arbeta tidigt genom att gå i förtidspension. De instrument som väljs måste respektera resonemanget bakom fokuseringen på tillgången på arbetskraft, nämligen hållbara offentliga finanser. För att kunna skapa nödvändiga överskott i de offentliga finanserna är det inte bara nödvändigt att öka tillgången på arbetskraft, utan dessutom måste den stränga kontrollen av de offentliga utgifterna fortsätta för att undvika bakslag som kan medföra att målen inte nås.

Främja konkurrensen inom vissa sektorer och effektivisera den offentliga sektorn

Fortsatta ansträngningar för att öka konkurrensen skulle kunna bidra till att sänka prisnivån i Danmark, som är den högsta i EU, och öka produktiviteten, som ligger runt EU-genomsnittet. Konkurrensen är svag i ett antal branscher, till exempel energi-, bo- och byggsektorn, tillverkning av dryckesburkar samt för en rad icke-kommersiella tjänster. En fullständig liberalisering av energimarknaden skulle också kunna bidra till ökad konkurrens och lägre priser i ekonomin som helhet.

Den offentliga sektorn i Danmark är bland de största i EU. Betydande insatser har gjorts för att öka dess effektivitet, och när det gäller öppet utannonserad offentlig upphandling ligger Danmark över EU-genomsnittet. Offentliga företag är emellertid fortfarande ensamleverantörer av flera offentliga tjänster och det återstår att se i vilken utsträckning den senaste tidens reformer i syfte att öka konsumenternas valmöjligheter när det gäller offentliga tjänster kommer att öka konkurrensen från den privata sektorn. Vidare skulle effektiviteten kunna ökas inom undervisningssektorn, där OECD:s PISA-undersökning ger relativt dåliga resultat för Danmark, trots stora utgifter på undervisningsområdet.

Landspecifika rekommendationer för Danmark

För att möta de utmaningar som sammanfattas ovan krävs det omfattande strukturreformer enligt vad som anges i de allmänna riktlinjerna (AR) som redovisas i del I i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Danmark bör också beslutsamt genomföra alla sysselsättningsrekommendationer (SR), som behandlar sysselsättningsfrågor mer i detalj. För att förbereda sig på konsekvenserna av den åldrande befolkningen för de offentliga finanserna och för att slå vakt om tillväxtpotentialen rekommenderas Danmark särskilt att

1. fortsätta ansträngningarna för att öka tillgången på arbetskraft bland annat genom insatser som syftar till att det skall löna sig att arbeta, genom att öka incitamenten att gå in i och stanna kvar i arbetslivet, och vänta med pensioneringen, särskilt genom att se till att skattereformen genomförs och genom att överväga ytterligare åtgärder för att skärpa pensions- och bidragsreglerna och sänka marginalskatterna inom ramen för sunda offentliga finanser (AR 4 samt SR 1 och 3) och

2. slå vakt om kontrollen av de offentliga utgifterna på alla förvaltningsnivåer så att de fleråriga målen för ökningen av den offentliga konsumtionen nås (AR 14).

För att främja konkurrensen inom vissa sektorer och effektivisera den offentliga sektorn rekommenderas Danmark (i linje med AR 9-14) att

3. intensifiera ansträngningarna att öka konkurrensen inom sektorer där den är otillräcklig (AR 9) och

4. fortsätta bemöda sig om att effektivisera den offentliga sektorn, bland annat genom att generellt förbättra förutsättningarna för ökad konkurrens, främja benchmarking av effektiviteten inom den offentliga sektorn och öka användningen av anbudsförfaranden (AR 11).

3. TYSKLAND

Sedan uppsvinget till följd av återföreningen har Tyskland fått uppleva lägre tillväxt sedan mitten av 90-talet, såväl jämfört med andra EU-länder som i förhållande till landets egna tidigare resultat. Stagnationen, som delvis hängde samman med kostnaderna och verkningarna av enandet, har gradvis fått allt starkare fäste. Under 2003 är det mycket troligt att tillväxten av BNP för tredje året i rad stannar under 1 %. Tysklands låga tillväxtpotential på cirka 1,5 % (vilket skall jämföras med 2,25 % för resten av EU) är en följd av strukturella anpassningar under tiden efter återföreningen, och stelheter i arbetsmarknadens funktionssätt och hämmande lagstiftning, och den förklaras också av en mycket låg befolkningsökning. Låg tillväxt är ett problem i sig som också påverkar de offentliga finanserna där sjunkande skatte- och socialförsäkringsintäkter har lett till att Tyskland brutit mot fördragets kriterium om underskott i de offentliga finanserna. Samtidigt kan den metod som valts för att korrigera det alltför stora underskottet - i stor utsträckning genom höjningar av skatter och socialavgifter - verka hämmande på kortfristiga tillväxtprognoser. Den 14 mars drog dock förbundskansler Schröder upp riktlinjerna för ett brett reformprogram som skulle utgöra ett viktigt steg mot en lösning av Tysklands strukturella problem.

Det går inte att finna någon lösning på det besvärliga tillståndet för de offentliga finanserna om man inte tar itu med de grundläggande orsakerna till den låga tillväxten. Långtgående reformer är nödvändiga eftersom socialförsäkringssystemen inte är rustade för att klara av verkningarna av befolkningens åldrande. Det därför oundgängligen nödvändigt att ta sig an fyra huvuduppgifter. De båda första gäller i huvudsak åtgärder för att öka den låga potentialen för ekonomisk tillväxt, medan de båda senare gäller hållbarheten i de offentliga finanserna. De uppgifter Tyskland står inför är följande:

- Att främja sysselsättningsskapande och anpassningsförmåga och mobilisera den outnyttjade sysselsättningspotentialen.

- Att öka produktiviteten genom förbättringar av företagsmiljön och effektivisera utbildningssystemet.

- Att snabbt minska det offentliga underskottet till en nivå under 3 % av BNP och bibehålla de offentliga finanserna på en stadig konsolideringskurs.

- Att säkerställa långsiktig hållbarhet i pensionssystemet och hälso- och sjukvårdssystemet.

Att främja sysselsättningsskapande och anpassningsförmåga och mobilisera den outnyttjade sysselsättningspotentialen

Den totala sysselsättningsgraden i Tyskland ligger nära EU:s mål på 67 % för år 2005. Sysselsättningsgraden för kvinnor överstiger redan EU:s medelfristiga mål på 57 % för år 2005, medan den fortfarande är mycket låg för äldre arbetstagare och till och med ligger under 1997 års nivå. Tysklands meriter när det gäller att skapa sysselsättning för ungdomar står i kontrast till en allvarlig brist på sysselsättningsmöjligheter för lågutbildade, äldre och invånare i mindre gynnade regioner, särskilt i östra Tyskland. På grund av den stora bristen på sysselsättning i de östra delstaterna finns det en risk för att de regionala skillnaderna på arbetsmarknaden kan fördjupas ytterligare. Om de grupper som just nämnts kunde finna sysselsättning skulle det naturligtvis ge betydande impulser till tillväxt och också stärka de offentliga finanserna. Tre strukturella faktorer förefaller vara av störst betydelse på arbetsmarknaden: För det första är Tyskland drabbat av svåra arbetslöshets- och inaktivitetsfällor, särskilt för lågavlönade, men den nyligen införda "Gleitzone" är - bland andra - en viktig åtgärd för att öka lågavlönat arbetes attraktionskraft. Ytterligare reformer av beskattning och förmåner bör genomföras. Skärpa regler vid missbruk av förmåner har lett till att fler går från arbetslöshet till inaktivitet, men det är för tidigt att bedöma effekterna av incitamenten till aktivt arbetssökande, inbegripet rörlighet över bransch- och regiongränser. För det andra riskerar arbetskostnaderna för lågkvalificerade arbetstagare eller personer i de fattigaste regionerna att överskrida dessas produktivitetsnivåer på grund av de samordnade löneavtalen ("Flächentarifverträge"). Arbetsmarknadens parter har emellertid möjlighet att beakta regionala eller sektorsspecifika skillnader och att inkludera undantagsklausuler i kontrakten. Genom de sektorsspecifika löneavtalen är företagen juridiskt skyldiga att följa de överenskomna bestämmelserna om företaget är medlem av respektive arbetsgivarorganisation eller om regeringen har förklarat avtalet allmänt tillämpligt. Lägre löner under provanställningar för nya arbetssökande eller i mindre gynnade regioner förhindras inte bara av löneavtal utan också enligt den s.k. Günstigkeitsprinzip. De undantagsklausuler som kan förekomma tillämpas sällan, särskilt i västra Tyskland. För det tredje försvåras återintegreringen av arbetslösa också genom ineffektivt fungerande storskaliga aktiva arbetsmarknadsprogram och av att dessa åtgärder målinriktas på ett otillfredsställande sätt. Det är fortfarande för tidigt för att kunna iaktta effekterna av de insatser som nyligen gjorts för att förbättra utvärderingen av dessa program.

Att öka produktiviteten genom förbättringar av företagsmiljön och effektivisera utbildningssystemet

Samtidigt med den låga tillväxten av arbetskraften har produktivitetstillväxten och företagens investeringar avtagit under senare år, vilket kan hänga samman med att de regleringsmässiga kraven fortfarande är stora och att konkurrenshinder kvarstår. Även om betydande framsteg har gjorts inom den s.k. Hartzreformen är särskilt arbetsmarknaderna fortfarande kraftigt reglerade. Anställningsskydd och bestämmelserna om tillträde till hantverksyrken och fria yrken håller på att ses över. Dessutom är vissa delar av skattelagstiftningen mycket komplicerade även om regeringen fortsätter att förenkla lagstiftningen. Slutligen skapar rättsliga begränsningar onödiga hinder för konkurrensen inom detaljhandeln, avgifterna för tillträde till energinäten är fortfarande relativt höga och föremål för efterhandskontroll och det finns få tecken som tyder på ett öppnande av den offentliga upphandlingen.

I ett perspektiv med en minskande arbetskraft är kvalifikationsnivåerna så mycket viktigare om Tyskland skall kunna öka sin produktivitet för att kunna behålla sin levnadsstandard. PISA-OECD-studien visade på att de tyska gymnasieskolorna presterade relativt svaga resultat. Dessutom är de ibland ganska långa utbildningstiderna vid universiteten sedan länge ett problem. Reformer av utbildningssystemet är också ett viktigt inslag i kampen mot arbetslösheten, eftersom en stor del av de arbetslösa är lågutbildade.

Att snabbt minska det offentliga underskottet till en nivå under 3 % av BNP och bibehålla de offentliga finanserna på en stadig konsolideringskurs

År 2002 var underskottet i de offentliga finanserna 3,6 % av BNP, klart över fördragets kriterium i detta avseende. Ekofin-rådet beslutade redan den 21 januari 2003 att det tyska underskottet var alltför stort och rekommenderade de tyska myndigheterna att genomföra åtgärder motsvarande en procentenhet av BNP under år 2003 och att senast före utgången av år 2004 få ned underskottet till en nivå som inte längre är alltför hög. En sådan konsolidering skulle också bidra till att förbättra det allmänna företagsklimatet och därigenom öka Tysklands tillväxtpotential. Utan ytterligare strukturella reformer för att öka Tysklands låga tillväxtpotential förefaller det dock inte troligt att skuldkvoten skulle kunna sjunka stadigt och att det fastställda målet på ett saldo nära balans under år 2006 skulle kunna nås. Därför uppmanade rådet Tyskland att genomföra brådskande reformer, inte bara på arbetsmarknaden utan också av de sociala trygghets- och förmånssystemen som helhet och minska regleringstrycket på ekonomin.

Att säkerställa långsiktig hållbarhet i pensionssystem och hälso- och sjukvårdssystemet

De sociala trygghetssystemen i Tyskland finansieras huvudsakligen enligt fördelningsprincipen. Därför kommer pensionssystemet och hälso- och sjukvårdssystemet att möta svårigheter när de utsätts för problemet med en åldrande befolkning. Om de nuvarande bestämmelserna förblir oförändrade måste socialförsäkringsavgifterna, som redan är bland de högsta i EU, höjas betydligt under de kommande decennierna. Det skulle öka den belastning som orsakas av den höga arbetslösheten och pressa ned tillväxten ännu mer. Den tyska regeringen har tagit de första stegen mot ett privat fonderat pensionssystem ("Riester-Rente"), och 15 % av de anställda har hittills utnyttjat denna nya möjlighet. Ytterligare ansträngningar krävs för att säkerställa en långsiktig finansiell hållbarhet inom ramen för den pågående moderniseringen och anpassningen av pensionssystemet till ändrade förhållanden. Regeringens initiativ att se över finansieringen och vidareutvecklingen av de sociala trygghetssystemen med hjälp av en oberoende expertgrupp är därför att välkomna.

Även hälso- och sjukvårdssystemet har utsatts för ökande påfrestningar under de senaste åren, huvudsakligen på grund av en dämpad löneutveckling men även på grund av otillräcklig utgiftskontroll och avsaknad av ekonomiska incitament till sparande. För närvarande diskuteras en ändrad inriktning av hälso- och sjukvårdssystemet. Regeringen eftersträvar att säkerställa finansiell hållbarhet i fråga om systemet, bland annat genom att förstärka konkurrensinslagen samtidigt som man koncentrerar sig mer på kvaliteten i den hälso- och sjukvård som tillhandahålls.

Oron över de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet är så mycket mer berättigad eftersom Tysklands skuldkvot fortfarande ligger över tröskelvärdet 60 % av BNP och någon tydlig nedåtgående trend ännu inte har uppnåtts.

Landspecifika rekommendationer till Tyskland

För att klara av de uppgifter som nyss beskrivits krävs omfattande strukturreformer enligt de allmänna riktlinjerna (AR) i del I av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Tyskland bör också kraftfullt genomföra samtliga rekommendationer om sysselsättningen (E-REC), som behandlar sysselsättningsfrågor mer i detalj. För att öka tillväxtpotentialen, säkerställa långsiktig hållbarhet i de offentliga finanserna, vidta åtgärder mot verkningarna av befolkningens åldrande och minska skillnaderna mellan olika regioner är det särskilt viktigt för Tyskland att främja skapande av sysselsättning och anpassningsförmåga samt mobilisera den outnyttjade sysselsättningspotentialen. Tyskland rekommenderas särskilt att

1. fortsätta att reformera skatte- och förmånssystemen (AR 4 och E-REC 6), för att säkerställa tillräckliga incitament att börja arbeta eller komma upp i en högre inkomstklass och se till att förutsättningen för att få bidrag är att man aktivt söker arbete,

2. vidta åtgärder för att säkerställa en bättre relation mellan löner och produktivitetsskillnader som har samband med färdigheter eller regioner (AR 5), bl.a. genom att se över den s.k. Günstigkeitsprinzip, och att tillåta tillfälligt lägre löner för nytillträdande på arbetsmarknaden, och

3. fortsätta reformerna för att effektivisera de aktiva arbetsmarknadsprogrammen, bl.a. i fråga om stöd till arbetssökande, samt ytterligare reformera dem utifrån kostnadseffektivitetskriterier och bättre rikta in dem på de personer som löper de största riskerna för långtidsarbetslöshet (AR 8, 13 iv och E-REC 1).

För att skapa ökad produktivitet genom förbättringar av företagsklimatet och av utbildningssystemets effektivitet rekommenderas Tyskland (i enlighet med AR 9-14) att

4. uppmuntra företagen till investeringar och tillväxt genom att skapa bättre förutsättningar för konkurrens (AR 9) och genom att ytterligare minska den regleringsmässiga och administrativa belastningen (AR 11), bl.a. genom en lägre effektiv nivå på anställningsskyddet (AR 6); och

5. genomföra ytterligare reformer som bidrar till förbättrade utbildningsresultat och till att avhjälpa bestående brister inom vissa kvalifikationsområden (AR 13).

För att snabbt minska det offentliga underskottet till en nivå under 3 % av BNP och bibehålla de offentliga finanserna på en stadig konsolideringskurs, rekommenderas Tyskland att

6. säkerställa ett strikt budgetgenomförande och genomföra de aviserade eller kompensatoriska åtgärderna för 2003 som motsvarar 1 % av BNP och få ett slut på situationen med ett alltför stort underskott senast under år 2004 (AR 1), och

7. minska det konjunkturrensade underskottet med minst en procentenhet av BNP mellan slutet av år 2003 och år 2005.

För att säkerställa långsiktig hållbarhet i pensionssystemet och hälso- och sjukvårdssystemet rekommenderas Tyskland att

8. främja utnyttjandet av kompletterande pensionsprogram och förstärka incitamenten till sen pensionering, (AR 16), och

9. öka effektiviteten inom vårdsektorn genom att skapa ekonomiska incitament för tillhandahållare och mottagare av hälso- och sjukvård.

4. GREKLAND

År 2002 fortsatte den grekiska ekonomin att växa i snabb takt, trots de ogynnsamma förhållandena i den internationella ekonomin. Den reala BNP-tillväxten väntas hålla sig över EU-genomsnittet med god marginal och nå upp till 3,6 % 2003 (något över den potentiella tillväxttakten på cirka 3,5 %). Den ekonomiska aktiviteten har stimulerats av privata och offentliga investeringar främst på grund av förberedelserna inför olympiska spelen och via det tredje ramverket för gemenskapsstöd. För att kunna överstiga eller hålla sig kvar på sin potentiella nivå efter 2004 krävs emellertid ytterligare strukturella reformer. Dessutom kan en hög tillväxttakt och stigande kostnader skapa ytterligare pristryck. Trots stark tillväxt och fallande räntor har den offentliga skulden inte minskats i någon väsentlig utsträckning. Medan skuldkvoten minskade i långsam takt 1997-1999, ökade den faktiskt 2000-2001, på grund av en omklassificering av stora finansiella transaktioner som tidigare inte ingick i budgeten.

Läget på arbetsmarknaden håller mycket långsamt på att förbättras. Trots att ett stort antal nya arbetstillfällen har skapats är ökningen av sysselsättningen inte tillfredsställande och arbetslösheten förblev hög, även om den minskade till under 10 % av arbetskraften 2002. Den samverkande effekten av stelheter på arbets- och produktmarknaderna och den sena utvecklingen av det kunskapsbaserade samhället, som särskilt beror på den låga nivån på investeringar i humankapital och forskning, hindrar en ökning av arbetsproduktiviteten till nivåer som skulle påskynda processen med att hinna ifatt utvecklingen.

Grekland måste konsolidera den offentliga sektorns finanser ytterligare för att tillräckligt snabbt minska den höga offentliga skuldkvoten. Strukturella problem på arbets- och produktmarknaderna måste åtgärdas för att minska den höga arbetslösheten, öka produktiviteten och främja en effektivt fungerande ekonomi. Grekland står inför följande utmaningar:

- Säkerställa hållbarheten i de offentliga finanserna på lång sikt med hänsyn till en åldrande befolkning, särskilt mot bakgrund av den höga offentliga skuldkvoten.

- Öka den låga produktionsnivån, som sammanhänger med problem på arbets- och produktmarknaderna, låga investeringar i humankapital och den sena utvecklingen av det kunskapsbaserade samhället.

- Minska den höga strukturarbetslösheten och öka sysselsättningen, särskilt bland kvinnor.

Garantera de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet med hänsyn till den åldrande befolkningen, särskilt mot bakgrund av den höga offentliga skuldkvoten

Trots de budgetanpassningar och den förbättring av de offentliga finanserna som uppnåtts under tidigare år, minskade inte skuldkvoten i linje med BNP-tillväxten och utvecklingen av budgetunderskottet. I själva verket ökade skuldkvoten under 2000 och 2001, efter de revideringar som Eurostat krävde, och uppgick till 105,3 % av BNP 2002. De stora finansiella transaktionerna motverkade delvis det primära överskottets gynnsamma inverkan på den offentliga skulden. Det primära överskottet väntas ha ökat i en långsammare takt 2002, medan det offentliga underskottet beräknas motsvara 1,1 % av BNP jämfört med 1,2 % 2001. Den kraftiga produktionsökningen är en solid grund för att ytterligare förbättra de offentliga finanserna och vända det offentliga underskottet i ett överskott. Det är ytterst viktigt att dels begränsa de offentliga konsumtionsutgifterna för att frigöra resurser för produktiva ändamål, dels hålla den höga skuldkvoten nere. Om den höga skuldkvoten inte kontrolleras kan den äventyra de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt, då ett finansieringstryck väntas uppstå på grund av den åldrande befolkningen. Trots insatserna 2002 i samband med pensionsreformen tyder de fortfarande stora beräknade ökningarna av de offentliga pensionsutgifterna (från en redan hög utgångspunkt) på att ytterligare insatser krävs.

Öka den låga produktivitetsnivån, som sammanhänger med problem på arbets- och produktmarknaderna, låga investeringar i humankapital och den sena utvecklingen av ett kunskapsbaserat samhälle

Arbetsproduktiviteten har ökat kraftigt de senaste åren, men den är fortfarande näst lägst i EU. Det kan förklaras med blygsamma investeringar i FoU, den fortfarande begränsade - om än ökande - spridningen av informations- och kommunikationsteknik, befolkningens låga utbildningsnivå och den åtföljande bristen på yrkeskunnig arbetskraft. Dessutom bidrar den stora andelen inhemska småföretag och mikroföretag, som delvis beror på snedvridningar som bland annat kan skyllas på arbetsmarknadslagstiftning och beskattning, till låga investeringar i FoU och innovation.

Ett bättre företagsklimat är också en nyckel till större effektivitet på produktmarknaderna. För det första är konkurrensen fortfarande begränsad inom vissa nätindustrier. Till exempel inom el- och gassektorn är det de vertikalt integrerade etablerade företagen som fortsätter att dominera marknaderna. För det andra, och trots de åtgärder som vidtagits den senaste tiden för att förenkla lagstiftningen och beskattningssystemet, fortsätter dynamiken i näringslivet att hämmas av komplexa förfaranden och en föga effektiv offentlig förvaltning. För det tredje ligger Grekland näst sist när det gäller att genomföra inremarknadsdirektiv.

Minska den stora strukturarbetslösheten och öka sysselsättningen, särskilt bland kvinnor

Den totala sysselsättningsgraden i Grekland ligger betydligt under de mål som sattes av Europeiska rådet, särskilt för kvinnor. Arbetslösheten minskade för tredje året i rad 2002, men är fortfarande betydligt högre än EU-genomsnittet. Arbetslösheten bland kvinnor är mer än dubbelt så stor som bland män, och ungdomsarbetslösheten är fortsatt mycket stor. Stelheter på arbetsmarknaden är fortfarande ett hinder för en flexiblare arbetsmarknad. Lönebildningssystemet har ännu inte ändrats på ett sådant sätt att det skulle möjliggöra lönedifferentiering utifrån produktivitet och yrkesskicklighet. Viktiga hinder för nyanställningar är skattesystemet, som fortfarandet är invecklat trots den senaste tidens förbättringar, samt de höga socialavgifterna och den mycket stränga lagstiftningen om anställningsskydd. Dessutom har reformerna i syfte att främja flexiblare anställningsformer haft en begränsad effekt, vilket visar att många arbetsgivare redan har tillgång till flexibilitet via den informella ekonomin. Reformen av den offentliga arbetsförmedlingen, som är oumbärlig för att vidta åtgärder mot den stora långtidsarbetslösheten, låter ännu vänta på sig.

Landspecifika rekommendationer till Grekland

De utmaningar som beskrivs ovan kräver omfattande strukturreformer enligt vad som anges i de allmänna riktlinjerna (AR), som redovisas i del I i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

För att säkerställa de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt med hänsyn till en åldrande befolkning, särskilt mot bakgrund av den höga offentliga skuldkvoten (AR 15), rekommenderas Grekland att

1. säkerställa att den offentliga skulden minskar stadigt i tillräckligt snabb takt genom att upprätthålla stora primära överskott (AR 15),

2. säkerställa en effektiv kontroll av de offentliga löpande primära utgifterna genom att vidta resoluta åtgärder mot problemet med oelastiska utgiftskomponenter (AR 14), t.ex. lönerna,

3. utnyttja de offentliga resurserna effektivare i syfte att öka arbetsproduktiviteten och främja arbetskapaciteten bland arbetslösa (AR 14) och

4. fortsätta reformera socialförsäkringssystemen, särskilt pensionssystemet (AR 16), för att undvika påfrestningar på de offentliga finanserna i framtiden på grund av problemet med befolkningens åldrande.

För att öka den låga produktivitetsnivån, som sammanhänger med problem på arbets- och produktmarknaderna, låga investeringar i humankapital och den sena utvecklingen av det kunskapsbaserade samhället, rekommenderas Grekland (i linje med 4-8 och 9-14 i AR) att

5. intensifiera bemödandena för att öka tillgången på yrkesutbildad arbetskraft, fortsätta uppmuntra företagen att delta i FoU och innovation och förbättra spridningen av informations- och kommunikationsteknik (AR 13 och SR 2),

6. främja konkurrensen särskilt inom energisektorerna (AR 9) och

7. fortsätta förbättra företagsklimatet och förenkla skattesystemet samt öka genomförandet av inremarknadsdirektiv (AR 9 och 11).

Grekland bör dessutom beslutsamt genomföra alla sysselsättningsrekommendationer (SR), som mer i detalj behandlar sysselsättningsfrågor. För att öka tillväxtpotentialen, säkerställa de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt och vidta åtgärder mot effekterna av en åldrande befolkning är det särskilt viktigt för Grekland att minska den stora strukturarbetslösheten och öka sysselsättningen, särskilt bland kvinnor. Grekland rekommenderas särskilt att

8. öka incitamenten att arbeta, särskilt genom att minska sådana kostnader som inte är lönekostnader och förbättra överförbarheten av pensionsrättigheter för att främja en ökad sysselsättning inom den formella sektorn, bland annat i form av deltidsarbete (AR 4 och 16 samt SR 4),

9. arbeta för en ändring av löneförhandlingssystemet för att se till att lönerna avspeglar skillnader i produktivitet (AR 5) och

10. genomföra reformpaketet för arbetsmarknaden för att förbättra balansen mellan flexibilitet och trygghet i anställningsförhållanden genom att säkerställa ett effektivt genomförande av reformer i syfte att modernisera arbetsorganisationen och genom att se över onödigt restriktiva arbetsmarknadsregler (AR 6 och SR 1).

5. SPANIEN

Spaniens ekonomi var anmärkningsvärt stark under andra hälften av 1990-talet, med avsevärt högre tillväxttal (nära 4 % i genomsnitt) än euroområdet och även högre potentiell tillväxt på medellång sikt (beräknad till cirka 3 %). I motsats till vad som varit fallet vid tidigare ekonomiska nedgångar har en positiv tillväxt jämfört med övriga länder kunnat upprätthållas även under den avmattningsperiod som inleddes 2001. Denna framgångsrika ekonomi har stärkts ytterligare genom att fler arbetstillfällen än någonsin tidigare har skapats, samtidigt som de monetära förhållandena var särskilt gynnsamma. Medaljens baksida har varit att inflationen också kontinuerligt har varit högre än genomsnittet för övriga euroområdet. Den uppmätta produktivitetstillväxten har däremot gått ned, vilket avspeglar behovet av att fortsätta de strukturella reformerna för att främja konkurrensen och flexibiliteten.

För att fortsätta sin konvergens mot ekonomierna med högre inkomst inom EU (Spaniens BNP per capita är fortfarande cirka 15 % lägre än genomsnittet för EU), behöver den spanska ekonomin konsolidera arbetsmarknadens förbättrade funktionssätt, minska skillnaderna i arbetslöshet mellan olika regioner och öka det sammanlagda deltagandet på arbetsmarknaden. Tillväxten skulle i sin tur stödjas av att produktiviteten förbättrades genom att FoU och kompetensutveckling främjades och att konkurrensen ökades inom några sektorer. Den finanspolitiska konsolidering som har konstaterats under de senaste åren skulle stärkas ytterligare om dessa mål uppnåddes. Risken för framtida obalanser i de offentliga finanserna till följd av effekterna av den åldrande befolkningen, som visserligen har varit fördröjda, men i gengäld kännbara, kan emellertid inte uteslutas. Utöver de initiativ som redan tagits är därför en omfattande reform av det allmänna pensionssystemet nödvändig, inklusive en förstärkt koppling mellan avgifter och bidrag, för att säkerställa att de offentliga finanserna är hållbara på lång sikt. De viktigaste uppgifterna för Spanien är följande:

- Att öka den låga sysselsättningsgraden, särskilt bland kvinnor, samt minska de stora regionala skillnaderna på arbetsmarknaden.

- Att öka den låga produktivitetsnivån, genom att bl.a. stärka den kunskapsbaserade ekonomin med avseende på utbildningsresultat och kompetensnivå, investeringar i IT, FoU och innovation.

- Att säkerställa de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt inför de framtida effekterna av den åldrande befolkningen.

Att öka den låga sysselsättningsgraden, särskilt bland kvinnor, samt minska de stora regionala skillnaderna på arbetsmarknaden

Trots avsevärda insatser och framsteg med arbetsmarknadsreformer under senare år (arbetslösheten har minskats med mer än 11 procentenheter sedan 1995), är arbetslösheten på runt 11,5 % fortfarande avsevärt högre än EU-genomsnittet, medan sysselsättningsgraden ligger betydligt lägre än EU-genomsnittet. Minskningen av arbetslösheten har varit större bland kvinnor än bland män, men den kvinnliga arbetslösheten är fortfarande mer än dubbelt så hög som den manliga. Trots att många nya arbetstillfällen har skapats är arbetslösheten dessutom mycket ojämnt fördelad mellan regionerna. Vid lönesättningen tas i praktiken liten hänsyn till betydande skillnader i produktivitet och indexklausuler i löneförhandlingarna skapar också en ineffektiv fördelning av arbetskraften. Arbetsmarknaden är fortfarande starkt uppdelad mellan arbetstagare med fast anställning och ett stort antal arbetstagare med korttidskontrakt. Andelen deltidsanställda arbetstagare är emellertid låg. Geografisk rörlighet på arbetsmarknaden har i viss mån främjats genom den senaste tidens reformer av arbetsmarknad och inkomstskatt, men den är ändå fortfarande begränsad, delvis på grund av strukturella hinder, framför allt en dåligt fungerande bostadsmarknad. Dessutom tycks de offentliga arbetsmarknadsmyndigheterna sakna tillräckliga resurser för att hantera målinriktade arbetsmarknadsåtgärder och ett bidragssystem för arbetslösa som bygger på de arbetssökandes egna insatser för att engagera sig i någon form av aktivitet.

Att öka den låga produktivitetsnivån, genom att bl.a. stärka den kunskapsbaserade ekonomin med avseende på utbildningsresultat och kompetensnivå, investeringar i IT, FoU och innovation

Produktiviteten i Spanien ligger lägre än genomsnittet i EU och den har ökat mycket långsamt sedan den sista halvan av 1990-talet. Detta beror delvis på att sysselsättningen har ökat kraftigt, en ökning som har varit koncentrerad till verksamhetsgrenar med låg produktivitet. Utbildningsnivån är i allmänhet relativt låg. Ett annat hinder för snabbare produktivitetstillväxt i Spanien är att företagen investerar så lite i FoU. Det låga antalet nya patent och otillräckliga investeringar i IT och e-handel är tecken på svag innovationsförmåga. Produktivitetstillväxten hämmas även genom otillräcklig konkurrens i vissa sektorer, särskilt inom detaljhandeln och elsektorn.

Under senare tid har lovande initiativ tagits för att öka konkurrensen inom elsektorn, men det är dock för tidigt att bedöma effekten av dessa och de fyra vertikalt integrerade dominerande företagen som tidigare varit skyddade mot konkurrens har fortfarande monopol på sina respektive regionala marknader, samtidigt som deras importkapacitet fortfarande är låg.

Att säkerställa de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt inför de framtida effekterna av den åldrande befolkningen

Även om de långsiktiga finanspolitiska effekterna av befolkningens åldrande visar sig senare i Spanien än i andra länder, är dessa särskilt oroande, framför allt för de allmänna pensionerna, men även för områden som kostnadsutvecklingen inom hälso- och sjukvårdssektorn. De flesta undersökningar tyder på en mycket brant uppåtgående trend i beroendegraden mellan 2020 och 2030, vilket kommer att innebära allt större påfrestningar på de offentliga finanserna. Inom ramen för en ambitiös tregrenad strategi bör därför en förstärkning av den långsiktiga hållbarheten fortsätta att vara en viktig prioritering. I detta avseende bör de åtgärder som vidtagits för att minska skuldbördan, genom att förlänga de förvärvsarbetandes yrkesverksamma tid och öka deltagandegraden på arbetsmarknaden, kompletteras med reformer av det allmänna pensionssystemet. Viktiga faktorer som antal pensionsberättigande år, pensionsålder och ersättningsgrad förblir oförändrade och det finns endast en svag koppling mellan avgifter och bidrag.

Landspecifika rekommendationer för Spanien

För att tackla de problem som beskrivits ovan krävs det omfattande strukturreformer enligt vad som anges i de allmänna riktlinjerna (AR) som redovisas i del I i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Spanien bör även satsa fullt ut på att genomföra samtliga sysselsättningsrekommendationer (SR), som behandlar sysselsättningsproblematiken mer i detalj. För att öka tillväxtpotentialen, säkra de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt, planera för effekterna av den åldrande befolkningen och minska regionala skillnader är det särskilt viktigt för Spanien att höja den låga sysselsättningsgraden, särskilt bland kvinnor, och minska de stora regionala skillnaderna på arbetsmarknaden. För Spanien utfärdas särskilt följande rekommendationer:

1. Att fortsätta verka för ökat deltagande på arbetsmarknaden, särskilt bland kvinnor, genom att bland annat bygga ut barnomsorgen och uppmuntra deltidsanställningar (punkt 2 i SR).

2. Att främja en reform av lönesättningen, så att den bättre återspeglar produktiviteten med beaktande av produktivitetsskillnader som grundas på olika grad av yrkeskunnande hos arbetskraften samt lokala arbetsmarknadsvillkor och ekonomiska förutsättningar på företagsnivå, samt gradvis avskaffa kollektivavtalens indexklausuler (punkt 5 i AR).

3. Att reformera lagstiftningen om anställningsskydd ytterligare i syfte att minska segmenteringen av arbetsmarknaden efter olika typer av anställningsavtal (punkt 6 i AR och punkt 1 i SR).

4. Att fortsätta att underlätta geografisk rörlighet på arbetsmarknaden genom att undanröja skattemässiga och andra hinder, vilket bland annat innebär att främja hyresmarknaden för bostäder och avskaffa stela marknadsförhållanden i fråga om tillgången på mark för byggändamål (punkt 7 i AR och punkt 3 i SR).

För att höja den låga produktivitetsnivån, genom att bl.a. stärka den kunskapsbaserade ekonomin med avseende på utbildningsresultat och kompetensnivå, investeringar i IT, FoU och innovation utfärdas följande rekommendationer för Spanien (i linje med punkterna 9-14 i AR):

5. Att verka mer intensivt för att öka arbetskraftens kompetensnivå, investeringar i FoU och innovation samt spridningen av informations- och kommunikationsteknik (punkt 13 i AR) samt

6. att fortsätta med åtgärder i syfte att ytterligare stärka effektiv konkurrens i vissa sektorer, t.ex. detaljhandelsdistributionen (punkt 9 i AR), att vidareutveckla arbetet med att minska de administrativa pålagorna på företagen och nära följa utvecklingen på elmarknaden (punkt 11 i AR).

För att säkerställa de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt inför de framtida effekterna av den åldrande befolkningen utfärdas följande rekommendation för Spanien:

7. Att komplettera de initiativ som nyligen tagits genom att vidta lämpliga åtgärder för att genomföra en genomgripande reform av pensionssystemet, för att stärka kopplingen mellan avgifter och bidrag och kontrollera de långsiktiga ökningarna av pensionsutgifterna i samband med de kommande demografiska förändringarna (punkt 16 i AR).

6. FRANKRIKE

Under de senaste fem åren växte den franska ekonomin snabbare än vad den gjorde för landets främsta europeiska partner. Detta resultat hänger i hög grad samman med att mycket sysselsättning har skapats under flera år och återspeglar strukturella förbättringar på arbetsmarknaden liksom en väl avvägd finanspolitik efter 1999. Enligt beräkningar som kommissionen nyligen gjort ligger den potentiella reala BNP-tillväxten fortfarande och väger på en nivå strax under 2,5 %, vilket är något över genomsnittet för länderna i EU. Den långsamma minskningen av den underliggande inflationen under de senaste sex månaderna tyder på att ekonomin har legat på en nivå under sin potential i flera kvartal.

Under de kommande åren kommer landets potentiella BNP att börja påverkas negativt av den demografiska utvecklingen. Det finns emellertid mycket utrymme för att stödja den potentiella tillväxten genom strukturreformer, både på arbetsmarknaden genom att öka deltagandet på arbetsmarknaden och minska den strukturella arbetslösheten och på produktmarknaderna genom att förbättra den effektiva konkurrensen inom den viktigaste nätindustrin. Om arbetet med finanspolitisk konsolidering tog fart skulle detta skapa utrymme för att minska det skattetryck som belastar arbete och investeringar och därigenom bidra till att öka potentiell BNP. Efter en tydlig försämring av det konjunkturrensade budgetsaldot 2002, som bidrog till ett underskott som var större än gränsvärdet på 3 % av BNP, bör en konsolidering av de offentliga finanserna utgöra en stor och brådskande prioritering för de franska myndigheterna. Inför effekterna av den åldrande befolkningen på de offentliga finanserna är det också väsentligt att fortsätta budgetkonsolideringen. De viktigaste uppgifterna för Frankrike är följande:

- Snabbt minska det offentliga underskottet till en nivå under 3 % av BNP och bibehålla de offentliga finanserna på en stadig konsolideringskurs.

- Öka deltagandet på arbetsmarknaden och minska strukturell arbetslöshet.

- Säkra de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt med tanke på den åldrande befolkningen.

- Säkra konkurrens i nätindustrierna och påskynda antagandet av inremarknadsåtgärder för att skapa lika marknadsvillkor.

Snabbt minska det offentliga underskottet till en nivå under 3 % av BNP och bibehålla de offentliga finanserna på en stadig konsolideringskurs

Det offentliga underskottet för Frankrike blev 3,1 % av BNP 2002. Kommissionen har därför antagit ett yttrande om att Frankrike har ett alltför stort underskott i den offentliga sektorns finanser. Den 3 juni fastställde rådet i ett beslut att Frankrike har ett alltför stort underskott i de offentliga finanserna och antog en rekommendation till Frankrike i syfte att avhjälpa situationen med ett alltför stort offentligt underskott. Rådet rekommenderar de franska myndigheterna att så snart som möjligt och senast 2004 avhjälpa situationen med ett alltför stort underskott, i enlighet med artikel 3.4 i rådets förordning (EG) nr 1467/97. Det fastställer den 3 oktober 2003 som sista dag för den franska regeringen att vidta åtgärder i detta avseende.

Efter godkännande av budgeten vidtog regeringen åtgärder i syfte att kontrollera statens utgifter under 2003 och avsatte till exempel 4 miljarder euro (0,25 % av BNP) till en reserv i den statliga budgeten, varav 1,44 miljarder euro (0,1 % av BNP) återkallades i mars. När det gäller utgifter för hälsovård har den franska regeringen redan vidtagit flera åtgärder för att uppmuntra kontroll, till exempel genom en större användning av generiska läkemedel. Dessa åtgärder kommer likväl inte att tillräckligt förbättra det konjunkturrensade budgetsaldot under året i enlighet med rådets rekommendation. Därav följer att underskottet med tanke på det aktuella konjunkturläget med dämpad tillväxt förmodligen kommer att överskrida treprocentsgränsen 2003. Frankrike kommer förmodligen inte att kunna bryta den uppåtgående trenden i fråga om landets skuldsättningsgrad i förhållande till BNP så att fördragets referensvärde på 60 % år 2003 kan uppfyllas. Inför denna utveckling och med beaktande av att belastningen på de offentliga finanserna som har sin grund i den åldrande befolkningen kommer att börja öka snabbt från och med 2005, måste budgetkonsolideringen i Frankrike ges mycket hög prioritet.

Öka deltagandet på arbetsmarknaden och minska strukturell arbetslöshet

De strukturella problemen på arbetsmarknaden utgör fortfarande en central utmaning på medellång sikt för Frankrikes ekonomi, eftersom arbetskraften, trots de framsteg som nyligen gjorts, fortfarande är underutnyttjad. Frankrike har fortfarande en relativt låg total sysselsättningsgrad (63,8 % 2002) och en mycket låg sysselsättningsgrad för äldre arbetstagare (bland de lägsta i EU). Inför utsikterna med en åldrande befolkning och efter en minskning av den lagstadgade arbetstiden, består utmaningen i att uppmuntra till ökat deltagande på arbetsmarknaden.

Deltagandet skall ökas ytterligare med hjälp av ytterligare reformer av skatte- och bidragssystemet och genom reformer av pensionssystemet och villkoren för förtidspension. Frankrike behöver även fortsätta verka för en minskning av den ihållande höga strukturella arbetslösheten och den assymetri mellan utbud och efterfrågan som leder till rekryteringssvårigheter inom vissa sektorer. Åtgärder för att minska kostnaden för arbetskraft, särskilt för låglönegrupper, bör vidareutvecklas. Arbetsmarknadslagstiftningen bör ses över ytterligare, särskilt genom en förenkling av tillämpningen av lagstiftningen om anställningsskydd.

Säkerställa de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt med tanke på den åldrande befolkningen

Utmaningarna rörande de offentliga finanserna på grund av den åldrande befolkningen behöver snarast åtgärdas. Under nuvarande förhållanden skulle det krävas betydande ökningar av socialförsäkringsavgifterna för att undvika en snabb ökning av underskottet i pensionssystemet, som enligt den ekonomisk-politiska kommitténs beräkningar kommer att öka med 3,7 procentenheter av BNP mellan 2000 och 2040. En sådan utveckling skulle öka avgiftsbördan för arbetskraften och ha en starkt negativ effekt på arbetsmarknaden. Regeringen har åtagit sig att genomföra en reform av pensionssystemet före slutet av första halvåret 2003, efter samråd med arbetsmarknadens parter. Dessa reformer kommer att bidra till att hållbarheten i de offentliga finanserna kan garanteras på lång sikt. De kommer att bidra till rättvisa mellan generationerna och likabehandling mellan olika system tillgodoses. Trots de strukturreformer som nyligen genomförts för att stävja utgiftsökningarna i hälsovårdssektorn, beräknas kostnaderna inom denna sektor öka avsevärt under 2003 och de därpå följande åren. Regeringen har tillkännagivit sina avsikter att fatta beslut om en reform av hälsovårdssektorn under det andra halvåret 2003.

Oron beträffande de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt är särskilt kännbar eftersom det är mycket troligt att Frankrikes skuldsättningsgrad i förhållande till BNP kommer att överskrida gränsvärdet på 60 % under 2003.

Förbättra företagsklimatet, säkra konkurrens i nätindustrierna och påskynda antagandet av inremarknadsåtgärder för att skapa lika marknadsvillkor

Åtgärder har nyligen vidtagits eller aviserats för att öka marknadernas öppningsgrad och trots att konkurrensen på de franska gas- och elmarknaderna fortfarande är svag uppfyller dessa marknader nu de rättsliga kraven på öppenhet i EU-direktiven. De befintliga leverantörernas marknadsandelar har minskat till omkring genomsnittet i de europeiska länderna.

Nyföretagande och tillväxt hämmas fortfarande av olika komplicerade förfaranden för skatter och sociala avgifter även om nya förenklingsåtgärder håller på att genomföras. Trots att landet har tillkännagivit sitt engagemang för att öka genomförandegraden för inremarknadsdirektiven är Frankrike fortfarande den av EU:s medlemsstater som ligger sämst till när det gäller att införliva och genomföra dessa direktiv.

Landspecifika rekommendationer för Frankrike

För att tackla de problem som beskrivits ovan krävs det omfattande strukturreformer enligt vad som anges i de allmänna riktlinjerna (AR) som redovisas i del I i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

För att snabbt minska det offentliga underskottet till en nivå under 3 % av BNP och bibehålla de offentliga finanserna på en stadig konsolideringskurs utfärdas följande rekommendationer till de franska myndigheterna:

1. Att uppnå en påtagligt större förbättring när det gäller det konjunkturrensade underskottet under 2003 än den som för närvarande planeras.

2. Att genomföra åtgärder i syfte att minska det konjunkturrensade underskottet 2004 med 0,5 % av BNP eller med ett högre belopp, för att säkerställa att den ackumulerade förbättringen 2003-2004 är tillräcklig för att få ned det nominella underskottet till under 3 % av BNP senast 2004.

3. Att Frankrike begränsar ökningen av den offentliga bruttoskulden i förhållande till BNP under 2003.

Frankrike bör även satsa fullt ut på att genomföra samtliga sysselsättningsrekommendationer (SR), som behandlar sysselsättningsproblematiken mer i detalj. För att öka tillväxtpotentialen, säkra de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt och planera för effekterna av den åldrande befolkningen är det särskilt viktigt för Frankrike att

4. säkerställa att den nya arbetslöshetsförsäkringen genomförs fullt ut, och att den inbegriper lämpliga krav och effektiva incitament för att söka arbete (punkt 4 i AR och punkt 1 i SR).

För att säkerställa de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt inför befolkningens åldrande utfärdas följande rekommendationer för Frankrike:

5. Att skyndsamt genomföra en omfattande reform av pensionssystemet (punkt 16 i AR), i syfte att säkerställa att det är ekonomiskt hållbart och öka den faktiska pensionsåldern, samtidigt som pensionssystemen anpassas till mer flexibla anställnings- och karriärmönster samt individuella behov.

6. Att noggrant övervaka åtgärdernas effektivitet när det gäller att stävja utgifterna i hälsovårdssektorn och därigenom minska dessa till en hållbar nivå samt, om det visar sig nödvändigt, införa nya åtgärder för att nå detta mål inom ramen för de planerade reformerna (punkt 14 i AR).

För att säkra effektiv konkurrens i nätindustrierna och påskynda antagandet av inremarknadsåtgärder för att skapa lika marknadsvillkor utfärdas följande rekommendationer för Frankrike:

7. Fortsätta ansträngningarna att säkra konkurrensen på energimarknaderna, närmare bestämt i gas- och elsektorerna (punkt 9 i AR).

8. Fortsätta arbetet för att minska omfånget på och förenkla reglerna för företag (punkt 11 i AR).

9. Öka genomförandegraden för inremarknadsdirektiv och minska antalet överträdelseförfaranden (punkt 9 i AR).

7. IRLAND

Den ekonomiska tillväxten i Irland nådde ett enastående genomsnitt på 10 % under perioden 1995-2000. Samtidigt ökade sysselsättningen i imponerande grad (5,5 % i genomsnitt), vilket var möjligt tack vare en avsevärd ökning av antalet sysselsatta en kraftig minskning av arbetslösheten och att den traditionella nettoutvandringen har vänts till det motsatta förhållandet sedan 1996. Eftersom denna arbetskraftstillströmning var av tillfällig natur började flaskhalsar på utbudssidan uppträda (i fråga om både arbetskraft och infrastruktur) i slutet på 90-talet. Till följd av detta och i kombination med den globala nedgången i ekonomin, har expansionstakten i Irland minskat markant från och med 2001. Irland bör kunna dra stor nytta av den förväntade framtida återhämtningen av världsekonomin med tanke på landets höga grad av öppenhet. Tiden med tvåsiffriga tillväxttal är dock förbi och Irlands potentiella tillväxt på medellång sikt kommer troligen inte att överskrida 5 %, vilket fortfarande är ungefär dubbelt så högt som genomsnittet för EU som helhet, förutsatt att den nuvarande utvecklingen fortsätter med ökad arbetskraftstillströmning och högre produktivitetsvinster.

Stabila makroekonomiska förutsättningar skulle underlätta anpassningen till denna långsammare tillväxttakt och hjälpa till att bevara de framsteg som uppnåddes under den tidigare boomen. Dessutom bör strukturella åtgärder i syfte att stärka utbudssidan i ekonomin vidtas, om det skall kunna säkerställas att den ekonomiska potentialen utnyttjas fullt ut och för att ekonomin skall kunna stå emot inflationstrycket. Den viktigaste uppgiften för Irland är:

- Att uppnå en smidig övergång från det sena 90-talets tvåsiffriga ekonomiska tillväxt till en långsammare, hållbar tillväxt under de kommande åren, genom att skapa stabila makroekonomiska förutsättningar och stärka utbudssidan av ekonomin.

Uppnå en smidig övergång från det sena 90-talets tvåsiffriga ekonomiska tillväxt till en långsammare, hållbar tillväxt under de kommande åren, genom att skapa stabila makroekonomiska förutsättningar och stärka utbudssidan av ekonomin

Tack vare den snabba tillväxten under förra årtiondet kunde såväl de offentliga finanserna som situationen på arbetsmarknaden förbättras avsevärt. Saldot i den offentliga sektorns finanser uppvisade ett överskott under åren 1997 till 2001, medan skuldsättningsgraden för närvarande är näst lägst i EU. Inför framtiden kommer man vid genomförandet av programmet för offentliga investeringar och initiativ avseende utgifterna inom den sociala sektorn och hälsovårdssektorn att behöva ta hänsyn till lägre ekonomisk tillväxt och därmed även lägre inkomstökningar samt behovet av att förbättra värdet av de offentliga tjänsterna i förhållande till deras kostnader (på grundval av den senaste tidens åtgärder för att öka kontrollen över utgifterna). En kraftig tillväxt inom sysselsättningen gjorde att arbetslösheten minskade till under 4 % 2001 (efter att ha varit uppe på 15 % 1993), men den alltmer överhettade arbetsmarknaden ledde till mycket hög inflation och stora löneökningar. Om full sysselsättning skall kunna bibehållas, vilket är målet för det avtal som nyligen slutits mellan arbetsmarknadens parter, kommer det att krävas en återhållsam och flexibel löneutveckling och förstärkningar på utbudssidan av ekonomin.

Reformer inom tre brett definierade områden förefaller ha bäst förutsättningar att kunna leda till förbättringar av utbudssidan. För det första behandlas de flaskhalsar som har konstaterats inom infrastrukturen inom ramen för den nationella utvecklingsplanen 2000-2006. Det eftersträvade resultatet av infrastrukturprogrammet har dock inte uppnåtts främst till följd av de ökande kostnaderna för byggsektorn och förvärv av tomter samt förseningar i planeringen. För det andra är utgifterna för FoU mycket låga i Irland (1,2 % av BNP 1999), trots en hög andel mervärde i form av IT i ekonomin. Irlands produktivitet skulle gynnas av åtgärder i syfte att öka investeringarna i FoU. För det tredje är konkurrensen trots att vissa framsteg har gjorts fortfarande otillräcklig i vissa sektorer av den irländska ekonomin, särskilt inom nätverksamheterna och flera andra tjänstesektorer (bl.a. fri tjänsteutövning, detaljhandelsdistribution och försäkringar).

Landspecifika rekommendationer för Irland

För att tackla de problem som beskrivits ovan krävs det omfattande strukturreformer enligt vad som anges i de allmänna riktlinjerna (AR) som redovisas i del I i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Irland bör även satsa fullt ut på att genomföra samtliga sysselsättningsrekommendationer (SR), där sysselsättningsproblematiken behandlas mer ingående.

För att få en smidig övergång från det sena 90-talets tvåsiffriga ekonomiska tillväxt till en långsammare, hållbar tillväxt under de kommande åren, skapa stabila makroekonomiska förutsättningar och stärka ekonomins utbudssida, utfärdas följande rekommendationer för Irland:

1. Förbättra de offentliga utgifternas effektivitet och intäkts- och kostnadsplaneringen i en stabilitetsinriktad ram på medellång sikt som bygger på den uppsättning åtgärder som nyligen införts för att förbättra planering, styrning och kontroll av utgifterna (punkt 14 i AR).

2. Uppmuntra arbetsmarknadens parter att tillämpa en återhållsam och flexibel lönenorm i syfte att lämna utrymme för anpassning till skillnader i produktivitet och kompetens och samtidigt skydda konkurrenskraften (punkterna 3 och 5 i AR).

3. Prioritera genomförandet av de delar som rör infrastrukturen i den nationella utvecklingsplanen och samtidigt slå vakt om finanspolitisk stabilitet och vidta politiska åtgärder för att höja FoU-nivån (punkt 13 i AR).

4. Öka konkurrensen i nätverksamheterna och inom vissa sektorer av ekonomin, som detaljhandelsdistributionen (inbegripet handeln med alkoholhaltiga drycker), försäkringssektorn och de fria yrkena (punkt 9 i AR).

8. ITALIEN

Den ekonomiska tillväxten i Italien har i allmänhet legat under den genomsnittliga i EU sedan början på 1990-talet. Även om avståndet till de andra länderna har minskat under den senaste konjunkturnedgången, bland annat på grund av en mindre stram politik och de första effekterna av arbetsmarknadsreformerna, beräknas den potentiella BNP-tillväxten fortfarande vara lägre än genomsnittet för euroområdet. Trots denna relativt svaga tillväxt har konsumentprisinflationen i allmänhet varit högre än i övriga euroområdet, vilket tyder på strukturella svagheter. En tillväxt som inte motsvarar förväntningarna har, i kombination med att de ansträngningar som gjorts för att anpassa finanspolitiken har minskat efter 2000, lett till att den strukturella konsolideringen av de offentliga finanserna har stannat upp. Mot bakgrund av Italiens mycket höga skuldsättningsgrad måste takten i skuldminskningen ökas. Tack vare den nuvarande återhållsamheten i löneförhandlingarna och ett antal viktiga reformer som påbörjades 1998, har arbetsmarknaden fungerat betydligt bättre, och arbetslösheten hade gått ned till under 9 % i slutet av 2002. Det faktum att arbetskraften har bidragit så kraftigt till den ekonomiska tillväxten har emellertid gjort att produktiviteten har minskat påtagligt, delvis på grund av en högre andel outbildad arbetskraft, i synnerhet inom tjänstesektorn. Trots att graden av sysselsättning har ökat betydligt under de senaste åren, är den fortfarande bland de lägsta i EU.

På det hela taget är Italiens svaga tillväxtpotential fortfarande landets största problem. Bland de nyckelfaktorer som håller tillbaka den potentiella tillväxten är problemet med de dåliga offentliga finanserna som ännu är olöst, de kvarstående regionala klyftorna, särskilt med avseende på den stora andelen inaktiva eller arbetslösa personer i landets södra del, samt faktorer som försämrar den totala faktorproduktiviteten, som utbildningsnivå eller nivån på investeringar i FoU. De viktigaste uppgifterna för Italien är:

- Att snabbt konsolidera de offentliga finanserna.

- Att säkerställa de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt inför de framtida effekterna av den åldrande befolkningen.

- Att öka den låga sysselsättningsandelen, särskilt bland kvinnor och äldre arbetstagare, och minska de stora ekonomiska skillnaderna mellan den norra och den södra delen av landet.

- Att stärka den kunskapsbaserade ekonomin vad gäller utbildnings- och kompetensnivå, investeringar i IT, samt satsningar på FoU och innovation.

- Att fortsätta förbättra villkoren för näringslivet och öka konkurrensen i energi- och tjänstesektorerna.

Snabbt konsolidera de offentliga finanserna

Inför skapandet av EMU och under den period som sedan följde förbättrades Italiens offentliga räkenskaper på ett enastående sätt. Under de allra senaste åren har emellertid konsolideringen av finanspolitiken minskat, bland annat till följd av att tillväxten blev lägre än väntat och till följd av ett antal skattesänkningar. Det har visat sig svårt att skära ned på de primära utgifterna. I slutet av förra året och i början av detta införde myndigheterna striktare kontroller och ökad insyn i utgiftsförfarandena, något som bör leda till förbättringar under kommande år. Den pågående decentraliseringen kan dock kräva ytterligare åtgärder för att driva igenom ansvaret för de offentliga finanserna på alla nivåer i förvaltningen, samtidigt som en tillräcklig nivå på överföringarna mellan regionerna bibehålls. Under de senaste åren har en omfattande försäljning av offentligt ägda fastigheter ägt rum och en mängd skatteamnestier utfärdats. Sådana övergångsåtgärder, med vilka man kan undvika att gränsvärdet för det offentliga underskottet på 3 % av BNP överskrids, har ersatt mer grundläggande åtgärder. Målet på medellång sikt att uppnå ett balanserat saldo i den offentliga sektorns finanser är emellertid avgörande för att de offentliga finanserna skall kunna vila på hållbar grund, särskilt med tanke på att skuldsättningen fortfarande överstiger 100 % av BNP och att den kraftigt åldrande befolkningen är ett växande problem. En påskyndad finanspolitisk konsolidering och en minskning av skulden och därmed även av de höga avbetalningarna på skulden kommer också att skapa utrymme för att förbättra kvaliteten på utgifterna.

Säkerställa de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt inför de framtida effekterna av den åldrande befolkningen

På 1990-talet togs i Italien viktiga steg i riktning mot en reform av pensionssystemet för att bryta den ohållbara utgiftstrenden. Den ogynnsamma demografiska utvecklingen gör dock att åldersrelaterade utgifter för vård och pensioner ändå kommer att öka lite under nästa årtionde. Det nya systemet kan fortfarande utsättas för en betydande finansiell obalans vid en ogynnsam demografisk och ekonomisk utveckling, trots att det är utformat med tanke på effekterna av förändringarna i förväntad livslängd och den långsiktiga ekonomiska tillväxttakten. I detta sammanhang gör den höga skuldsättningsgraden att finanspolitiken är utsatt för stora spänningar, eftersom det kommer att krävas att primära överskott konsekvent kan upprätthållas under en lång period. Vissa tvivel kvarstår om de aviserade förändringarna av socialförsäkringssystemet, som gynnar de privatfinansierade pensionsordningarna, kommer att kunna åtgärda ett antal kritiska punkter i det offentliga pensionssystemet, till exempel den långa övergången till ett nytt bidragsbaserat system eller ett effektivt införande av den så kallade andra pelaren genom alla de planerade bidragsminskningarna för nyanställda arbetstagare.

Öka den låga sysselsättningsandelen, särskilt bland kvinnor och äldre arbetstagare, och minska de stora ekonomiska skillnaderna mellan den norra och den södra delen av landet

Trots de senaste årens förbättringar är klyftan fortfarande stor mellan Italiens sysselsättningsgrad och genomsnittet för EU, särskilt för kvinnor och äldre arbetstagare. På dessa områden har nationella mål ställts upp. På ett övergripande plan återspeglar den stora andelen outnyttjade resurser i form av arbetskraft främst den kvarstående regionala klyftan, där den norra delen av landet uppvisar högt deltagande på arbetsmarknaden och nära full sysselsättning, medan den södra delen kännetecknas av lågt deltagande och hög arbetslöshet. Dessa relativa skillnader har hållit i sig, även om effektiviteten i absoluta tal har ökat både i norr och i söder. Här kan en hög andel odeklarerat arbete dölja sig. Det regionala sysselsättnings- och arbetslöshetsmönstret företer stora likheter med de regionala produktivitetsskillnaderna, vilket kan innebära att det befintliga lönesättningssystemet inte är tillräckligt flexibelt för att ta hänsyn till sådana regionala skillnader. Den lägre produktiviteten i Syditalien speglar troligen också att infrastrukturen är sämre utbyggd. En annan viktig svaghet på arbetsmarknaden är obalansen mellan det begränsade systemet med socialhjälp och arbetslöshetsunderstöd och den relativt underutvecklade arbetsmarknadspolitiken. Denna företeelse, tillsammans med mer flexibla anställningsavtal, kan öka risken för en struktur med parallella arbetsmarknader. För att minska denna risk har man genom Biagi-lagen från 2003 vidtagit åtgärder för att begränsa effekterna av osäkra arbeten och social utslagning. Detta uppnås genom att öka flexibiliteten, bland annat genom att införa nya anställningsavtal och avreglera arbetsförmedlingarna. Slutligen släpar också genomförandet av långsiktiga planer som strategin för livslångt lärande och reformen av den offentliga sektorn efter.

Stärka den kunskapsbaserade ekonomin vad gäller utbildnings- och kompetensnivå, investeringar i IT, samt satsningar på FoU och innovation

Trots att vissa framsteg har gjorts befinner sig den kunskapsbaserade ekonomin i Italien ännu i ett inledande skede. Utbildningsnivån är fortfarande låg, liksom tillgången på kompetent arbetskraft. Vissa åtgärder har på senare tid vidtagits för att ta itu med dessa frågor. Italien ligger även långt efter när det gäller tillgång till och användning av Internet och e-handel. Innovationen i företagen är svag - varken företagens utgifter för FoU i förhållande till BNP eller antalet patentansökningar per miljon invånare når upp till mer än knappt hälften av genomsnittet inom EU. Att Italiens ekonomi i hög grad vilar på små och medelstora företag bidrar till detta, eftersom de ofta saknar de resurser som krävs för att driva den typen av verksamhet.

Fortsätta förbättra villkoren för näringslivet och öka konkurrensen i energi- och tjänstesektorerna

Åtgärder har visserligen vidtagits för att minska hindren för företagandet och förbättra näringslivsklimatet, men de administrativa kraven på företagen innebär fortfarande relativt dyra och tidskrävande förfaranden. Detta är en bidragande orsak till att den italienska företagssektorn relativt sett är mindre dynamisk än i andra medlemsstater, mätt i indikatorer på nettotillväxt av nya företag.

En effektiv avreglering av energisektorn går framåt. På elmarknaden minskar de före detta monopolföretagens dominerande ställning, men tredje parts tillgång till näten är fortfarande dålig, trots att den i juridisk mening är fri. Detta bidrar till att el- och gaspriserna fortfarande är bland de högsta i EU. Konkurrens i vissa tjänstesektorer införs relativt långsamt, särskilt vad beträffar tjänster till företagen och lokala offentliga tjänster. Genomförandegraden av inremarknadsdirektiv försämrades under 2002 och antalet överträdelseförfaranden mot landet som har inletts av EG-domstolen är det näst högsta i EU.

Landspecifika rekommendationer för Italien

För att tackla de problem som beskrivits ovan krävs det omfattande strukturreformer enligt vad som anges i del I av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

För att kunna få till stånd en snabb konsolidering av de offentliga finanserna utfärdas följande rekommendationer för Italien:

1. Att med hjälp av mer permanenta åtgärder få en förbättring av det underliggande budgetsaldot på minst 0,5 % av BNP per år (punkt 1 i AR) fram till dess att det medelfristiga målet att de offentliga finanserna skall vara nära balans är uppnått.

2. Att stärka den politiska samordningen mellan alla nivåer i förvaltningen genom att se till att det finns lämpliga mekanismer för att framtvinga budgetdisciplin som tillåter insyn och samtidigt tillhandahålla separata källor för finansiering av regionala utgifter.

3. Att finansiera ytterligare skattenedskärningar genom permanenta strukturella minskningar av de nuvarande primära utgifterna inom en fullständig reformplan för såväl utgifts- som inkomstsidan.

För att säkerställa de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt inför de framtida effekterna av den åldrande befolkningen utfärdas följande rekommendationer för Italien:

4. Att säkerställa att skuldsättningsgraden minskar i tillfredsställande takt mot tröskelvärdet på 60 % av BNP (punkt 15 i AR).

5. Att anta ytterligare åtgärder för att tackla de kritiska frågorna med anknytning till det allmänna pensionssystemet (punkt 16 i AR), särskilt den långa övergångsperioden till det nya bidragsbaserade systemet. Det nya systemet har särskilt utformats för att kunna hantera ogynnsamma demografiska störningar och för att främja privatfinansierade tilläggspensionsordningar.

Italien bör också genomföra alla sysselsättningsrekommendationerna (SR), där sysselsättningsfrågorna tas upp mer ingående. För att höja tillväxtkapaciteten, göra de offentliga finanserna långsiktigt hållbara, komma till rätta med verkningarna av den åldrande befolkningen och minska de regionala skillnaderna är det särskilt viktigt att höja den låga sysselsättningsandelen, särskilt bland kvinnor och äldre arbetstagare, och minska de stora ekonomiska skillnaderna mellan den norra och den södra delen av landet. I synnerhet utfärdas följande rekommendationer för Italien:

6. Att ytterligare främja ökat deltagande på arbetsmarknaden, särskilt bland kvinnor, vilket även innebär god tillgång till barnomsorg, och bland äldre arbetstagare, vilket innebär en ökning och en förstärkning av åtgärder som syftar till att fördröja dessa personers utträde från arbetsmarknaden (punkterna 4 och 16 i AR och punkterna 3 och 4 i SR).

7. Att fortsätta reformerna av lagstiftningen om anställningstrygghet (punkt 6 i AR), i syfte att underlätta skapandet av arbetstillfällen och anpassningsbarheten och att minska segmenteringen av arbetsmarknaden mellan olika typer av anställningsavtal och storlek på företag och samtidigt öka resurserna och effektiviteten inom systemen för socialhjälp och arbetslöshetsunderstöd (punkt 4 i AR och punkterna 1 och 6 i SR).

8. Att uppmuntra arbetsmarknadens parter att arbeta för mer decentraliserade lönesättningsmekanismer, som tillåter lönerna att bättre återspegla skillnader i produktivitet och individuell kompetensnivå (punkt 5 i AR).

För att stärka den kunskapsbaserade ekonomin vad gäller utbildnings- och kompetensnivå, investeringar i IT och satsningar på FoU och innovation utfärdas följande rekommendationer för Italien:

9. Att fortsätta det arbete som påbörjats med att öka den övergripande utbildnings- och kompetensnivån hos befolkningen samt ytterligare öka investeringarna i FoU och innovation och främja ett ökat användande av informations- och kommunikationsteknik, särskilt genom åtgärder riktade till små och medelstora företag (punkt 13 i AR).

För att fortsätta förbättra villkoren för näringslivet och öka konkurrensen i energi- och tjänstesektorerna utfärdas följande rekommendationer för Italien (i linje med punkterna 9-14 i AR):

10. Förbättra företagsklimatet genom att minska företagens administrativa bördor (punkt 11 i AR).

11. Öka konkurrensen inom tjänstesektorn, bredda öppnandet av energimarknaderna för konkurrens och förbättra genomförandet av inremarknadsdirektiv (punkt 9 i AR).

9. LUXEMBURG

Under 1990-talet hade Luxemburg mycket hög real BNP-tillväxt. Den öppna ekonomin i Luxemburg stannade dock plötsligt upp 2001, till stor del beroende på yttre faktorer. Denna ekonomiska nedgång förväntas också leda till en försämring av de offentliga finanserna med en viss tidsförskjutning. Överskottet i den offentliga sektorns finanser förväntas minska från 6,1 % av BNP 2001 till 2,6 % av BNP 2002 och för åren 2003 och 2004 väntas ett underskott. Trots detta är läget för de offentliga finanserna fortfarande relativt gynnsamt med tanke på den låga skuldsättningsgraden och det faktum att det finns budgetreserver avsatta.

Inför den framtida utvecklingen med lägre ekonomisk tillväxt än under större delen av 1990-talet, bör Luxemburg försöka öka sin produktivitetspotential och samtidigt driva en stabilitetsorienterad makroekonomisk politik för att ha en bas för hållbar tillväxt. För att främja tillväxt och samtidigt upprätthålla sunda offentliga finanser kommer det att bli nödvändigt att öka tillgången på arbetskraft, både för att minska utgifterna och för att öka skatteintäkterna. Luxemburg bör, för att stärka sin produktivitetspotential, främst inrikta sig på att lösa två nyckelproblem inom området arbetsmarknad och reform av produktmarknaderna. De viktigaste uppgifterna för Luxemburg är följande:

- Att öka det låga deltagandet på arbetsmarknaden och den låga sysselsättningsgraden, särskilt för äldre arbetstagare.

- Att förbättra näringslivsmiljön och uppmuntra till nyföretagande för att uppnå en mer balanserad ekonomisk struktur.

Öka det låga deltagandet på arbetsmarknaden och den låga sysselsättningsgraden, särskilt för äldre arbetstagare

Arbetskraftsdeltagandet i Luxemburg är under EU-genomsnittet och hos äldre arbetstagare är den särskilt låg. En sysselsättningstillväxt har varit möjlig tack vare de gränsöverskridande arbetstagarna och en ökning av andelen inhemska kvinnor i arbetsför ålder på arbetsmarknaden, medan däremot knappast några framsteg har gjorts för att öka sysselsättningsgraden hos äldre arbetstagare, trots att en del åtgärder har vidtagits i syfte att göra det mer attraktivt att stanna kvar på arbetsmarknaden. Det är mycket viktigt att man lyckas mobilisera en del av den outnyttjade nationella arbetskraftsreserven för att öka tillgången på arbetskraft och därigenom skapa en impuls för tillväxt. Om arbetstagarna förblir aktiva på arbetsmarknaden längre, skulle dessutom bidragsberoendet minska och därigenom även de offentliga utgifterna för bidrag och pensioner. Incitament för att stanna kvar på arbetsmarknaden skulle kunna förbättras genom ytterligare reformer av systemen för olika typer av förtidspension. Även effekterna av de senaste förändringarna av systemet för pension för funktionshindrade bör övervakas noggrant.

Förbättra näringslivsmiljön och uppmuntra till nyföretagande för att uppnå en mer balanserad ekonomisk struktur

Regleringen av Luxemburgs ekonomi ligger fortfarande på en relativt hög nivå, särskilt vad gäller priser, och den reform som syftar till att modernisera förutsättningarna för konkurrens har ännu inte genomförts. Trots att Luxemburgs öppenhet för med sig konkurrens från utlandet behövs det reformer för att anpassa den inhemska konkurrenspolitiken, och det är nödvändigt att följa upp dessa för att kunna bibehålla fördelarna med landets konkurrenskraftiga ekonomiska villkor.

Under det senaste årtiondet har Luxemburgs ekonomi utvecklat en hög grad av specialisering på finansiella tjänster. Denna situation har hittills gynnat sysselsättning och tillväxt, men den gör även landet mer sårbart för eventuella framtida sektorspecifika störningar. Om ökad vikt läggs vid utvecklingen av små och medelstora företag samtidigt som nyckelsektorer som finansiella tjänster stärks och ekonomin diversifieras, bland annat genom att utländska direktinvesteringar underlättas, torde detta bidra till att minska ett sådant beroende och öka deltagandet på arbetsmarknaden och sysselsättningsgraden.

Landspecifika rekommendationer för Luxemburg

För att tackla de problem som beskrivits ovan krävs det omfattande strukturreformer enligt vad som anges i del I av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Luxemburg bör även satsa på att genomföra alla sysselsättningsrekommendationerna (SR), där sysselsättningsproblematiken behandlas mer ingående. För att höja tillväxtpotentialen är det särskilt viktigt att öka det låga deltagandet på arbetsmarknaden och den låga sysselsättningsgraden, särskilt för äldre arbetstagare. I synnerhet utfärdas följande rekommendationer för Luxemburg:

1. Att se över incitamenten för tidig pension och förtidspension och slå vakt om lämpliga villkor för rättigheten att uppbära pension för funktionshindrade (punkt 16 i AR och punkt 2 i SR).

För att förbättra näringslivsmiljön och uppmuntra till nyföretagande för att uppnå en mer balanserad ekonomisk struktur utfärdas följande rekommendationer för Luxemburg:

2. Att fullt ut genomföra reformerna av konkurrenslagstiftningen och se till att konkurrensmyndigheter och reglerande myndigheter är tillräckligt oberoende och att de har tillräckliga resurser och befogenheter för att kunna utföra sina uppgifter (punkt 9 i AR).

3. Att vidta åtgärder för att uppmuntra till och underlätta etableringen av små och medelstora företag och hjälpa dessa med tillgång till riskkapital (punkt 11 i AR).

10. NEDERLÄNDERNA

Från mitten av 1990-talet fram till 2000 hade Nederländerna reala BNP-tillväxttal som låg klart över EU-genomsnittet, medan arbetslösheten minskade avsevärt till den näst lägsta nivån i EU. Från och med 2001 inträffade en tydlig nedgång i ekonomin, som även ledde till en betydande försämring av de offentliga finanserna och, med en viss förskjutning, en nedgång på arbetsmarknaden. Den ekonomiska återhämtningen kommer troligen att bli relativt dämpad, medan de offentliga finanserna väntas försämras ytterligare i samband med det ogynnsamma makroekonomiska läget. Under 2003 förväntas den reala BNP-tillväxten bli lägre än 1 %, efter att ha legat på bara 0,3 % 2002. Potentiell ekonomisk tillväxt beräknas ha minskat till runt 2 %, jämfört med ett genomsnitt på 21/4 % i övriga EU. Den försämrade tillväxtpotentialen återspeglar ett antal faktorer, bland annat ett stort antal människor som är beroende av socialbidrag, demografiska trender, bristande konkurrens inom vissa sektorer vilket håller tillbaka produktivitet och tillgång på arbetskraft, samt förlust av yttre konkurrenskraft, vilket delvis kan hänföras till kraftiga löneökningar och otillräckliga företagsinvesteringar i FoU och innovation under de senaste åren.

Inför utsikten att den ekonomiska tillväxten blir lägre än vad den var under större delen av 1990-talet, bör Nederländerna eftersträva att öka sin produktivitetspotential och samtidigt driva en stabilitetsorienterad makroekonomisk politik för att ha en bas för hållbar tillväxt. I detta syfte behöver Nederländerna lösa tre nyckelproblem. Det första gäller de offentliga finansernas hållbarhet medan de två övriga gäller reformer av arbets- och produktmarknader för att mobilisera underutnyttjade arbetskraftsreserver och öka konkurrens och produktivitet som medel att stimulera ekonomisk tillväxt. De viktigaste uppgifterna för Nederländerna är:

- Att fortsätta anpassningen av de offentliga finanserna under de kommande åren till en svagare potentiell tillväxt och de offentliga kostnaderna som den åldrande befolkningen medför.

- Att få in människor som för närvarande är inaktiva på arbetsmarknaden.

- Att vidta åtgärder mot den relativt långsamma produktivitetstillväxten som bland annat beror på bristande konkurrens inom vissa sektorer och otillräckliga investeringar från företagens sida, särskilt i forskning och utveckling.

Fortsätta anpassningen av de offentliga finanserna under de kommande åren till en svagare potentiell tillväxt och de offentliga kostnaderna som den åldrande befolkningen medför

Läget för de offentliga finanserna i Nederländerna har nyligen försämrats från en relativt gynnsam utgångsposition, i hög grad beroende på den kraftiga ekonomiska nedgången. Under 2002 beräknas det nominella och konjunkturjusterade underskottet ha varit runt 1 % av BNP. Det är dock för närvarande svårt att bedöma de närmaste årens finanspolitik, eftersom ingen ny regering ännu har bildats efter parlamentsvalen den 22 januari 2003. Utan förändringar av den politik som hittills förts, kommer emellertid saldot i den offentliga sektorns finanser att försämras ytterligare under de kommande åren. En anpassning av de offentliga finanserna måste alltså till för att uppnå och bibehålla ett saldo nära balans eller överskott. Det är särskilt viktigt att de offentliga utgifterna anpassas till inkomstbasen för att återspegla den förväntade minskningen av potentiell BNP-tillväxt.

Få in människor som för närvarande är inaktiva på arbetsmarknaden

Trots en gynnsam arbetsmarknadssituation är den inaktiva andelen av befolkningen i Nederländerna fortfarande relativt hög. Särskilt oroande är det höga antalet personer som för närvarande uppbär socialbidrag och arbetslöshetsfällorna i socialbidragssystemet, som fortsätter avskräcka människor från att börja arbeta. Den betydande storleken på den outnyttjade arbetskraftsreserven illustreras av att 7 % av arbetskraften uppbär arbetslöshets- och socialbidrag och 11 % får bidrag för funktionshinder. En framtida förbättring av sysselsättningsgraden kommer också att vara beroende av en fortsatt ökning av kvinnlig arbetskraft och ett ökat deltagande av äldre arbetstagare och minoriteter inom befolkningen. Att mobilisera den outnyttjade arbetskraftsreserven är av avgörande betydelse för att öka sysselsättningen och stimulera tillväxten.

Vidta åtgärder mot den relativt långsamma produktivitetstillväxten som bland annat beror på bristande konkurrens inom vissa sektorer och otillräckliga investeringar från företagens sida, särskilt avseende FoU

Produktivitetstillväxten har varit relativt långsam i Nederländerna sedan 1999 och den har fallit ännu mer i jämförelse med genomsnittet i EU under 2002. Detta kan delvis hänföras till en snabb sysselsättningstillväxt och uppbyggnad av arbetskraftsreserver. Den låga produktivitetstillväxten kan dock även bero på bristande konkurrens i vissa sektorer samt på Nederländernas låga nivå av specialisering inom högteknologisk och medelhögteknologisk tillverkningsindustri. Inom byggsektorn fann exempelvis den parlamentariska kommittén 2002 bevis på olagliga prisöverenskommelser. Inom nätverksamheterna har motståndet mot reformer, delvis på grund av uppfattningen att avregleringen inte har varit till gagn för konsumenterna, bromsat framstegen med att öka konkurrensen, som fortfarande är otillräcklig. Att reformernas fördelar ännu inte har visat sig fullt ut kan delvis förklaras av att regleringssystemen i de avreglerade sektorerna är så svaga. En låg nivå på investeringarna i FoU hämmar produktivitetstillväxten i Nederländerna. Under andra hälften av 1990-talet låg företagens investeringar i FoU 10 % under EU-genomsnittet och ännu lägre jämfört med grannländer som Belgien och Tyskland. Ett särskilt problem är den låga andelen utexaminerade studenter från vetenskapliga och tekniska utbildningar i åldrarna 20-29 år, eftersom dessa utgör den viktigaste källan till framtidens forskarresurser.

Landspecifika rekommendationer för Nederländerna

För att tackla de problem som beskrivits ovan krävs det omfattande strukturreformer enligt vad som anges i del I i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

För att fortsätta anpassningen av de offentliga finanserna under de kommande åren till en svagare potentiell tillväxt och de kostnader för den offentliga budgeten som den åldrande befolkningen medför utfärdas följande rekommendation för Nederländerna:

1. Att fortsätta hålla de offentliga utgifterna inom klart fastlagda gränser, definierade i reala termer och förenliga med ett saldo i den offentliga sektorns finanser nära balans eller med överskott (punkt 1 och 14).

Nederländerna bör även satsa på att genomföra alla sysselsättningsrekommendationerna (SR), där sysselsättningsproblematiken behandlas mer ingående. För att höja tillväxtkapaciteten, göra de offentliga finanserna långsiktigt hållbara, komma till rätta med verkningarna av den åldrande befolkningen och främja integrationen på arbetsmarknaden är det särskilt viktigt att få in människor som för närvarande är inaktiva på arbetsmarknaden. I synnerhet utfärdas följande rekommendation för Nederländerna:

2. Att fortsätta med reformerna av socialbidragssystemet i syfte att se till att det lönar sig att arbeta (punkt 4 i AR och punkt 3 i SR) och därvid särskilt fokusera på bidragsberättigande och villkor för att uppbära bidrag. Nederländerna bör även lagstifta om och genomföra den planerade reformen av bidragssystemet för funktionshindrade, och därvid beakta både nytillflödet av bidragstagare och möjligheterna att aktivera dem som redan uppbär bidrag.

För att vidta åtgärder mot den relativt långsamma produktivitetstillväxten som bland annat beror på bristande konkurrens inom vissa sektorer och otillräckliga investeringar från företagens sida, särskilt i forskning och utveckling, utfärdas följande rekommendationer för Nederländerna (i linje med punkterna 9-14 i AR):

3. Att förbättra regelverket och tillämpningen av reglerna (punkt 11 i AR), särskilt i sektorer där man har fastställt bristande konkurrens, exempelvis byggsektorn och tjänster till företagen.

4. Att främja en mer naturvetenskapligt och tekniskt inriktad utbildning och stärka banden mellan forskning och industri i syfte att öka företagens investeringar i FoU (punkt 13 i AR).

11. ÖSTERRIKE

Den reala BNP-tillväxten i Österrike har sedan 1970-talet i genomsnitt legat något högre än EU-genomsnittet. Den potentiella BNP-tillväxten beräknas däremot ha minskat sedan 1990, från över genomsnittet i EU till under. Den potentiella BNP-ökningen i Österrike beräknades 1990 till 3,1 % (jämfört med ett EU-genomsnitt på 2,8 %) men 2002 hade den fallit till 1,9 % (2,2 % i genomsnitt i EU) och den väntas minska ytterligare. Mycket av dessa dämpade framtidsutsikter kan hänföras till den åldrande befolkningen och ett knappt ökande arbetskraftsdeltagande i kombination med en faktorproduktivitetstillväxt under genomsnittet. Samma faktorer belastar även de offentliga finanserna, i dubbel omfattning. För det första är en låg potentiell tillväxt liktydigt med minskande intäkter och för det andra sätter den åldrande befolkningen press på utgifterna. Eftersom kostnadsnedskärningar inte har undanröjt det underliggande utgiftstrycket har skattebelastningen hela tiden varit hög, särskilt sedan 1995. Den nådde sin kulmen 2001, vilket visar farorna med att skapa en ond cirkel av högt skattetryck och långsam tillväxt. För att avlasta de offentliga finanserna och kunna återgå till högre än genomsnittliga ökningar av inkomst och levnadsstandard, bör Österrike sträva efter att öka incitamenten att anställa, arbeta och investera. Detta kräver i sin tur att man uppnår och bibehåller balans i de offentliga finanserna med lägre skatter och utgifter i förhållande till BNP.

En av de viktigaste faktorerna som håller tillbaka Österrikes tillväxtpotential är de negativa följder för tillgången på arbetskraft som uppstår genom omfattande sociala transfereringar och tillhandahållande av offentliga tjänster som, i kombination med den åldrande befolkningens effekter på de offentliga finanserna, har lett till ett ihållande utgiftstryck på de offentliga finanserna. Detta leder i sin tur till höga skatter, särskilt på arbete, så att man samtidigt avskräcker från såväl deltagande på arbetsmarknaden som efterfrågan på arbetskraft. Dessutom utgör svag innovationskapacitet, framför allt dålig spridning av teknik som leder till en bristfällig teknisk plattform, fortfarande ett av de grundläggande problemen med Österrikes ekonomi. Det vore därför ändamålsenligt om de offentliga utgifterna kunde styras över på dessa tillväxtområden på ett effektivt sätt. Otillräcklig konkurrens på vissa produktmarknader tycks vara ytterligare ett hinder för en mer dynamisk tillväxt. De viktigaste uppgifterna för Österrike är följande:

- Att säkerställa hållbarheten hos de offentliga finanserna inför befolkningens åldrande.

- Att fortsätta förbättra den svaga teknikplattformen och främja företagens investeringar i forskning och utveckling samt innovation.

- Att stödja utvecklingen av effektiv konkurrens i vissa sektorer.

Säkerställa hållbarheten hos de offentliga finanserna inför befolkningens åldrande

Österrikes pensionssystem bygger nästan uteslutande på finansieringsprincipen att man betalar efter hand även om man på sistone har vidtagit åtgärder för att stödja privatfinansierade system. Trots en reform år 2000 och relativt begränsade bidragsökningar under de senaste åren, äventyras pensionssystemets hållbarhet på lång sikt genom de beräknade effekterna av den åldrande befolkningen. Den negativa demografiska utvecklingen accentueras av den låga faktiska effektiva genomsnittliga pensionsåldern, 58 år, och den mycket låga sysselsättningsgraden för äldre arbetstagare, trots att den övergripande sysselsättningsgraden redan överträffar EU:s mål för 2005. Eftersom pensionsbeloppen för närvarande beräknas på grundval av de 15, i framtiden de 18, arbetsåren med högst inkomst, är kopplingen mellan avgifter och bidrag svag och den nuvarande nivån på pensionsutgifter i förhållande till BNP är bland de högsta i EU. Om det nuvarande systemet skulle kvarstå oförändrat eller bara förändras marginellt, skulle det redan höga skattetrycket behöva ökas ytterligare, med negativa följder för utbud och efterfrågan på arbetskraft och därigenom även för tillväxtpotential. I december 2002 lade en expertgrupp, pensionsreformskommittén, fram en omfattande rapport där olika reformalternativ redovisades. Även hälsovårdssystemet kommer att hamna i allt större finansiella svårigheter, trots den senaste tidens åtgärder för att hålla utgifterna under kontroll.

Oron över de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt framstår som än mer befogad eftersom Österrikes skuldsättningsgrad i förhållande till BNP fortfarande ligger över 60-procentsgränsen och ingen nedåtgående trend har kunnat konstateras.

Fortsätta förbättra den svaga teknikplattformen och främja företagens investeringar i forskning och utveckling samt innovation

Svag effektiv konkurrens inom vissa sektorer har gjort att det har funnits för lite tryck på företagssektorn att satsa på innovation och investera i forskning och utveckling. Nivån på utgifter för FoU i förhållande till BNP har långsamt ökat till genomsnittet i EU och andelen FoU inom företagssektorn har undan för undan minskat från runt 50 % till cirka 40 % sedan 1992. IT-utgifterna ligger också under genomsnittet i EU och nivån på riskkapitalinvesteringar är bland de lägsta i EU. Förutom en låg grad av konkurrens, bidrar den österrikiska ekonomins relativt stora beroende av små och medelstora företag till att förklara dessa låga nivåer på FoU och innovation, eftersom dessa företag ofta inte är tillräckligt stora för att driva sådan verksamhet.

För att förbättra denna svaga teknikplattform utvecklar Österrike program för att erbjuda finansiella eller skattemässiga incitament för innovation och för att samordna de små och medelstora företagens verksamhet. Det ökande antalet patent och den goda tillgången på forskarstuderande i vetenskapliga och tekniska ämnen är positiva faktorer som kan byggas vidare på.

Stödja utvecklingen av effektiv konkurrens i vissa sektorer

Fram till slutet av 1990-talet motverkades konkurrensen i Österrike av en relativt låg öppenhetsgrad i ekonomin, en lång tradition av sociala avtal och regler och krav på att inbegripa arbetsmarknadens parter och delstatsregeringarna i genomdrivandet av reformer. Ekonomin är i hög grad koncentrerad till vissa sektorer, som tryckta medier, livsmedels-, färg- och kemikaliehandel på detaljistnivå, försäkringar, möbelhandel och nätindustrierna. Reformen av Österrikes konkurrenslagstiftning och upprättandet av en oberoende federal konkurrensmyndighet är åtgärder som har tillkommit nyligen och som bör kunna skapa bättre förutsättningar för konkurrens. Den nya konkurrensmyndigheten, som dock behöver etablera sig, inledde sina undersökningar den 1 juli 2002 och måste visa att man kan nå ett trovärdigt resultat. Detta försvåras av personalbrist. Dessutom saknar de organ som ansvarar för regleringen av sektorerna, exempelvis regleringsmyndigheten för telekommunikationssektorn, ibland befogenheter att effektivt genomdriva sina beslut, vilket kan leda till långa domstolsförhandlingar innan ett beslut kan vinna laga kraft.

Landspecifika rekommendationer för Österrike

För att tackla de problem som beskrivits ovan krävs det omfattande strukturreformer enligt vad som anges i del I av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Österrike bör även satsa på att genomföra alla sysselsättningsrekommendationerna (SR), där sysselsättningsproblematiken behandlas mer ingående.

För att säkerställa hållbarheten hos de offentliga finanserna inför den åldrande befolkningen utfärdas följande rekommendationer för Österrike:

1. Att vidta åtgärder som leder till strukturella besparingar i, även på lägre nivåer i förvaltningen, så att skattetrycket kan minskas, samtidigt som ett konjunkturrensat saldo nära balans eftersträvas för den offentliga sektorns finanser (punkt 1 i AR).

2. Att reformera det allmänna pensionssystemet för att säkerställa de offentliga finansernas hållbarhet (punkt 16 i AR), framför allt närmare koppla pensionsförmånernas nivå till livslånga avsättningar, höja den låga genomsnittliga effektiva pensionsåldern och göra det attraktivare att arbeta (punkt 4 i AR och punkterna 2 och 3 i SR), i syfte att öka arbetsmarknadsdeltagandet hos äldre arbetstagare.

För att fortsätta förbättra den svaga teknikplattformen och främja företagens investeringar i forskning och utveckling samt innovation utfärdas följande rekommendation för Österrike:

3. Att vidta åtgärder för att främja forskning och innovation hos företagen, särskilt de små och medelstora företagen (punkt 13 i AR).

För att stödja utvecklingen av effektiv konkurrens i vissa sektorer utfärdas följande rekommendation för Österrike (i linje med punkterna 9-14 i AR):

4. Att öka konkurrensmyndighetens resurser och vidta åtgärder för att se till att beslut om regleringar genomdrivs effektivt inom telekommunikationssektorn (punkt 9 i AR).

12. PORTUGAL

Under perioden 1995-2000 var den ekonomiska tillväxten i genomsnitt 4 %, driven av en stark inhemsk efterfrågan. Sedan 2001 har den ekonomiska aktiviteten gått tillbaka under inflytande av det ogynnsamma konjunkturläget i Europa. Denna utveckling har accentuerats av den pågående justeringen av makroekonomiska obalanser som påbörjades under andra halvan av 1990-talet, framför allt ett betydande underskott i utrikeshandelsbalansen, och otillfredsställande framsteg i konsolideringen av finanspolitiken, vilket ledde till stora budgetavvikelser 2001. De åtgärder som vidtogs under 2002, bland annat antagandet av en korrigerad budget, utgör ett första steg mot att korrigera ovannämnda obalanser. Under 2003 förväntas den svaga internationella utvecklingen och ytterligare anpassningar av hushållens efterfrågan bidra till att den ekonomiska tillväxten ligger kvar på en nivå under 1 % för andra året i rad, vilket är långt under den potentiella tillväxten, som beräknas till runt 23/4 %-3 % (cirka 1/2 procentenhet över genomsnittet i EU). Denna positiva tillväxtdifferens är något missvisande, eftersom den i hög grad speglar en kraftig tillväxtökning av faktorinsatser, som endast har motsvarats av små ökningar av faktorproduktiviteten. Låg produktivitetstillväxt i Portugal är främst ett strukturproblem, som hänger samman med utbildningssystemets låga effektivitet, otillräcklig konkurrens, små satsningar på forskning och utveckling och liten spridning av IT-teknik. Eftersom dessa faktorer har gått hand i hand med relativt höga nominella löneökningar, har Portugals konkurrenskraft gradvis urholkats.

Den strategi för konsolidering av de offentliga finanserna som definierades i den senaste uppdateringen av stabilitetsprogrammet bygger i stor utsträckning på att de omfattande strukturreformerna genomförs framgångsrikt. Med tanke på avsikten att sänka den totala andelen intäkter i förhållande till BNP på medellång sikt, vilket speglar den planerade minskningen av företagsbeskattningen för att stärka den portugisiska ekonomins internationella konkurrenskraft, lämnar detta endast en möjlig väg öppen mot en hållbar konsolidering av de offentliga finanserna. Det är att begränsa de löpande primära utgiftsökningarna, vilket i sin tur kräver att strukturreformerna genomförs. Ett annat huvudsyfte med de aviserade reformerna är att förbättra ekonomins tillväxtpotential genom en politik som syftar till att säkerställa en långvarig förbättring av den totala faktorproduktiviteten. De viktigaste uppgifterna för Portugal är följande:

- Att påskynda konsolideringen av de offentliga finanserna och ta kontroll över de offentliga utgifternas starka utveckling.

- Att öka den övergripande konkurrenskraften, som hotas av utbildningssystemets låga effektivitet, de svaga satsningarna på FoU, bristande konkurrens inom vissa sektorer och stora nominella löneökningar.

- Att säkerställa de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt inför effekterna av den åldrande befolkningen.

Påskynda konsolideringen av de offentliga finanserna och ta kontroll över den kraftiga ökningen av de offentliga utgifterna

Under den period som ledde fram till budgetavvikelserna 2001 var tillväxttakten för de löpande primära utgifterna konsekvent högre än den nominella BNP-tillväxten(1). Under det mesta av andra hälften av 1990-talet var denna utveckling förenlig med arbetet för att konsolidera de offentliga finanserna, eftersom en blomstrande inhemsk efterfrågan gjorde att skatteintäkterna sköt i höjden. Denna konsolideringsfas upphörde dock i och med konjunkturförsämringen 2001, vilket sammanföll med att den dämpande effekt på ränteutgifterna som hade orsakats av att räntorna konvergerade mot de lägre nivåer som rådde utomlands upphörde. Konsolideringen av finanspolitiken återupptogs 2002, men genom den vanliga tidsförskjutning som sker vid genomförandet av strukturella anpassningar blev konsolideringen i hög grad avhängig av enstaka åtgärder. På kort sikt är det nödvändigt att anta enstaka åtgärder för att återta det som har förlorats av de tidigare konsolideringsansträngningarna och återvinna trovärdighet för den politik som drivs, för att därigenom vinna tid för regeringens utgiftsbesparande strukturella åtgärder att ge effekt.

För att påskynda konsolideringen av de offentliga finanserna och ta kontroll över dynamiken i de offentliga utgifterna krävs det att Portugal beslutsamt och i rätt tid genomför de strukturreformåtgärder som aviserades i den uppdatering av stabilitetsprogrammet som lades fram i januari 2003. Reformer av särskilt viktiga områden, som offentlig administration, utbildning, hälsovård och social trygghet kommer troligen att ha en direkt effekt på de offentliga finanserna. Andra reformer (exempelvis av arbetsmarknaden) kommer troligen att få indirekt effekt på de offentliga finanserna, antingen genom att främja ett effektivare utnyttjande av resurserna eller genom att bredda skatteunderlaget genom framgångsrika politiska åtgärder på ekonomins utbudssida.

Öka den övergripande konkurrenskraften, som hotas av utbildningssystemets låga effektivitet, de svaga satsningarna på FoU, bristande konkurrens inom vissa sektorer och stora nominella löneökningar

Både den låga produktiviteten och de höga nominella löneökningarna har bidragit till den försämring av Portugals yttre konkurrenskraft som har kunnat konstateras. För det första är arbetskraftsproduktiviteten i Portugal den lägsta i EU och den ökar långsamt. Detta beror främst på den låga genomsnittliga utbildningsnivån, även i de yngre åldersgrupperna. Även de otillräckliga investeringarna i FoU och innovation inom företagssektorn och den underutvecklade spridningen av IT gör att Portugal går miste om en viktig källa till förbättrad produktivitet. Den begränsade hävstångseffekt som offentlig finansiering av FoU har haft på de privata investeringarna i FoU och innovation tyder på att det nationella forsknings- och innovationssystemet är ineffektivt. Bristande konkurrens inom nätverksamheterna är en annan viktig hämmande faktor för produktiviteten. För det andra har de nominella löneökningarna ökat med runt 6 % under de senaste tio åren (dubbelt så mycket som genomsnittet i EU 15), även om en viss återhållsamhet i löneutvecklingen har kunnat konstateras under de senaste åren.

Även om Portugal har ökat utgifterna för utbildning betydligt under de senaste åren är andelen personer med endast grundskoleutbildning som inte följer något yrkesutbildningsprogram med stor marginal den högsta i EU(2). En redovisning av utgifterna inom utbildningssektorn uppdelade mellan huvudkategorier visar att jämfört med andra industriländer en relativt hög andel av utgifterna går till löner, vilket tyder på att resurserna används ineffektivt. Trots de framsteg som gjorts på senare tid ligger yrkesutbildningsnivån betydligt under EU-genomsnittet. Det har visat sig svårt att få små företag att engagera sig i de nationella program som syftar till att öka kompetensnivån hos deras anställda.

Säkra de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt inför effekterna av den åldrande befolkningen

Utmaningarna som de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt nu står inför accentuerar behovet av att säkra en snabb skuldminskningstakt innan effekterna av den åldrande befolkningen får full genomslagskraft. Det är därför av avgörande betydelse att den process som pågår för att konsolidera de offentliga finanserna fullbordas framgångsrikt, så att ett läge med balans eller överskott i den offentliga sektorns finanser kan uppnås 2006, enligt planen i uppdateringen av Portugals stabilitetsprogram från januari 2003 och att denna situation därefter kan bibehållas. Detta är ett nödvändigt, men inte tillräckligt, steg på vägen mot att säkra de offentliga finansernas hållbarhet. Det måste kompletteras genom ett resolut genomförande av ett antal strukturreformer i syfte att stävja ökningarna av utgifter med anknytning till den åldrande befolkningen och för att öka den allmänna tillväxtpotentialen i ekonomin.

Landspecifika rekommendationer för Portugal

För att tackla de problem som beskrivits ovan krävs det omfattande strukturreformer enligt vad som anges i del I av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Portugal bör även satsa fullt ut på att genomföra alla sysselsättningsrekommendationerna (SR), där sysselsättningsproblematiken behandlas mer ingående.

För att påskynda konsolideringen av de offentliga finanserna och ta kontroll över den kraftiga ökningen av de offentliga utgifterna utfärdas följande rekommendationer för Portugal:

1. Att se till att underskottet i den offentliga sektorns finanser minskas ytterligare under 2003 enligt plan och att det konjunkturrensade underskottet därefter minskas med åtminstone 0,5 % av BNP varje år för att ett läge nära balans skall kunna uppnås (punkt 1 i AR).

2. Att se till att minskningen av underskottet uppnås främst genom åtgärder på utgiftssidan, genom ett strikt genomförande av budgetplanerna för samtliga undersektorer av de offentliga finanserna (punkt 14 i AR).

3. Att genomföra strukturreformer i områden med en mer direkt effekt på konsolideringen av de offentliga finanserna, som förvaltningen, utbildning, hälsovård och social trygghet.

För att öka den övergripande konkurrenskraften, som hotas av utbildningssystemets låga effektivitet, de svaga satsningarna på FoU, bristande konkurrens inom vissa sektorer och stora nominella löneökningar utfärdas följande rekommendationer för Portugal (i linje med punkterna 9-14 i AR):

4. Att främja ett ökat engagemang inom näringslivssektorn för satsningar på FoU och innovation (punkt 13 i AR), samtidigt med ökade IT-insatser.

5. Att förbättra effektiviteten på de satsningar som görs på utbildning, i syfte att bland annat öka arbetskraftens kompetensnivå (punkt 13 i AR och punkt 1 i SR), samt i betydande omfattning minska antalet personer som lämnar skolan med otillräcklig utbildnings- eller yrkesutbildningsnivå.

6. Stärka den effektiva konkurrensen inom avreglerade sektorer, särskilt energisektorn, och skapa bättre konkurrensvillkor genom att öka genomförandegraden av inremarknadsdirektiv (punkt 9 i AR).

7. Uppmuntra arbetsmarknadens parter att verka för återhållsamhet i löneutvecklingen, samtidigt som skillnader i produktivitet och kompetens tillåts få mer genomslagskraft i lönesättningen i syfte att stärka konkurrenskraften (punkt 3 och 5 i AR).

För att säkerställa de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt inför effekterna av den åldrande befolkningen utfärdas följande rekommendationer för Portugal:

8. Öka hälsovårdssystemets effektivitet genom att införa ett brett spektrum av åtgärder för att stärka marknadsmekanismerna och rationalisera efterfrågan (punkt 14 i AR).

9. Införa ytterligare reformer av pensionssystemet för anställda inom den offentliga sektorn för att säkra systemets hållbarhet på lång sikt och för att gradvis anpassa det till de privatanställdas pensionsordning (punkt 16 i AR).

13. FINLAND

Konsekventa satsningar under 1990-talet på att producera och använda informations- och kommunikationsteknik har gjort Finland till en av de ledande kunskapsbaserade ekonomierna i världen, kanske den allra mest framstående. I kombination med avregleringen bidrog detta till att real BNP under andra hälften av 1990-talet ökade med nära 5 % om året, vilket är betydligt över potentialen (som ligger runt 3 %). Den kraftiga tillbakagången av yttre efterfrågan, särskilt inom telekomsektorn, sedan 2000, har lett till att tillväxten har fallit till under sin potential. Tack vare att den inhemska efterfrågan har hållit stånd är det möjligt att ekonomin kan komma ikapp potentialen igen 2004, samtidigt som de yttre faktorerna åter blir mer gynnsamma.

Den totala arbetslösheten, som 2001-2002 låg just över 9 % av arbetskraften, verkar främst vara av strukturell natur. Sysselsättningsgraden bland äldre arbetstagare har ökat kraftigt sedan bottennoteringen 1994, men den är fortfarande mer än 20 procentenheter lägre än för arbetskraften som helhet. Dessa två faktorer i samverkan med att människor tenderar att tillbringa relativt lång tid under utbildning samt effekterna av den åldrande befolkningen har visat sig kunna göra det svårt för regeringen att uppnå sitt mål att skapa 100000 nya arbetstillfällen fram till nästa val och att öka sysselsättningsgraden till 75 % före 2010. Prisnivån i Finland är nästan en femtedel högre än EU-genomsnittet, trots att den totala inflationen har gått tillbaka den senaste tiden vilket tyder på bristande konkurrens, särskilt inom skyddade tjänstesektorer. Finansieringen av det sociala trygghetssystemet kräver dessutom en relativt hög skattenivå, vilket kan bli svårt att upprätthålla med tanke på dels utarmningen av skatteunderlaget, dels ökad skattekonkurrens. Behovet av att behålla ett högt skattetryck kan stävjas något om de överskridanden av utgiftsbudgeten som har fastställts i de offentliga finanserna kan undvikas. De viktigaste uppgifterna för Finland är följande:

- Minska den höga strukturella arbetslösheten och öka sysselsättningsgraden för äldre arbetstagare.

- Stärka konkurrensen inom vissa sektorer och förbättra den offentliga sektorns effektivitet.

Minska den höga strukturella arbetslösheten och öka sysselsättningsgraden för äldre arbetstagare

Finland överträffar redan sysselsättningsmålen för hela EU 2005, både totalt och i fråga om förvärvsarbetande kvinnor, liksom det mål som lades fast vid toppmötet i Lissabon avseende sysselsättningsgraden för kvinnor 2010, men ändå är målet att nå en sysselsättningsgrad på nära 70 % ännu inte uppfyllt. Det kommer att bli svårt att nå med tanke på de demografiska förändringarna. En ökning av sysselsättningsgraden och arbetskraftsutbudet kommer endast att vara möjlig om äldre arbetstagare stannar kvar längre på arbetsmarknaden. Den totala arbetslösheten föll med 71/2 procentenheter från 1994 års toppnivå till 9,1 % 2002 (vilket inte innebar någon förändring jämfört med 2001, eftersom ekonomin stod nästan stilla). De flesta beräkningar tyder på en NAIRU (Non-Accelerating-Inflation Rate of Unemployment, dvs. den lägsta arbetslöshet som är förenlig med stabila priser) på runt 8-9 %, vilket tyder på att den uppmätta arbetslösheten är av övervägande strukturell natur. Flera åtgärder har nyligen vidtagits, både för att öka anställbarheten hos dem som saknar arbete och för att stimulera arbetskraftsutbudet bland äldre arbetstagare. Det rör sig bland annat om åtgärder för att minska den höga skatten på arbete, främja aktiva arbetsmarknadsprogram, skärpa reglerna för tidig pensionering och avskaffa 60-procentsgränsen för intjänandet av pensionsrättigheter. Dessa åtgärder är välkomna, men inte tillräckliga, och en del av de förändringar som införts går i motsatt riktning, som ökat arbetslöshetsunderstöd och förlängningen av möjligheten att ansluta sig till pensionssystemet för arbetslösa fram till 2008. Infasningsperioden för vissa åtgärder inom ramen för pensionsreformen förefaller dessutom något utdragen, vilket leder till en fördröjning av den positiva effekten av reformerna när det gäller att hålla pensionsutgifterna under kontroll.

Stärk konkurrensen inom vissa sektorer och förbättra den offentliga sektorns effektivitet

Stärkt konkurrens skulle kunna bidra till att få ner prisnivån i Finland, som är en av de högsta i EU, och förbättra produktiviteten, som ligger runt genomsnittet i EU. Denna höga prisnivå kan endast till en del förklaras genom höga indirekta skatter, landets geografiska avskildhet och låga befolkningstäthet. Undersökningar som har genomförts av den nationella konkurrensmyndigheten pekar på bristande konkurrens i vissa sektorer, bland annat i nätverksamheterna. Den relativt svaga övergripande arbetskraftsproduktiviteten för ett land som ligger så långt fram i övergången till en kunskapsbaserad ekonomi skulle även kunna sammanhänga med den stora offentliga sektorn och den begränsade konkurrensen när det gäller tillhandahållande av offentliga tjänster. Offentliga utredningar visar att det finns potentiella effektivitetsvinster att göra inom den offentliga sektorn, som skulle kunna ha en mycket positiv inverkan på de offentliga finansernas hållbarhet.

En stark ekonomi under senare hälften av 1990-talet skapade avsevärda inkomster, främst inom näringslivet, och inkomster av kapital, men läget har nu åter normaliserats. Detta skapade visserligen utrymme för att öka de offentliga utgifterna, men de utgiftsöverskridanden i förhållande till budget som gjordes, i kombination med en övertro på de exceptionellt höga skatteintäkterna, riskerar att äventyra det nuvarande läget med sunda offentliga finanser på såväl central som lokal nivå. Ett effektivare utnyttjande av befintliga resurser och ökad kontroll av de offentliga utgifterna skulle kunna leda till att det skapas utrymme för att klara trycket på att bibehålla finansieringsnivån för befintliga tjänster.

Landspecifika rekommendationer för Finland

För att tackla de problem som beskrivits ovan krävs det omfattande strukturreformer enligt vad som anges i del I av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Finland bör även satsa fullt ut på att genomföra alla sysselsättningsrekommendationerna (SR), där sysselsättningsproblematiken behandlas mer ingående. För att höja tillväxtkapaciteten är det särskilt viktigt att minska den höga strukturella arbetslösheten och öka sysselsättningsgraden för äldre arbetstagare. I synnerhet utfärdas följande rekommendationer för Finland:

1. Förbättra incitamenten i skatte- och bidragssystemen så att det lönar sig att arbeta, särskilt genom att se över deras sammanlagda effekt när det gäller äldre arbetstagare, fortsätta reformen av reglerna för tidig pension, förbättra administrationen av bidragssystemen och inrikta skatteåtgärderna på låglönegrupper (punkt 4 i AR och punkt 2 i SR).

2. Finna möjligheter att se till att löneförhandlingssystemen lämnar utrymme för lönerna att bättre spegla skillnader i produktivitet och kompetens för att förbättra den lågutbildade arbetskraftens möjligheter att finna arbete (punkt 5 i AR).

För att stärka konkurrensen inom vissa sektorer och förbättra den offentliga sektorns effektivitet utfärdas följande rekommendation för Finland (i linje med punkterna 9-14 i AR):

3. Öka arbetet med att stärka konkurrensen i nätverksamheterna och tjänster som inte kan handlas (punkt 9 i AR).

4. Öka effektiviteten i den offentliga sektorn, bland annat genom att förbättra förutsättningarna för ökad konkurrens, främja "benchmarking" i fråga om effektivitet inom den offentliga sektorn och genom att använda mer offentlig upphandling (punkt 11 i AR).

5. Förbättra mekanismerna för att hålla kontroll över de offentliga utgifterna och se till att myndigheterna håller sig till reglerna för utgifter med offentliga medel (punkt 14 i AR).

14. SVERIGE

Sverige har haft relativt hög ekonomisk tillväxt under de senaste åren och visat en viss motståndskraft mot den svaga läget i världsekonomin. Arbetslösheten har varit fortsatt låg och de offentliga finanserna sunda. De sunda offentliga finanserna har gjort det möjligt för Sverige att lätta på finanspolitiken för att motverka nedgången i ekonomin. Den övergripande svenska finanspolitiska strategin att bibehålla stora överskott i de offentliga finanserna på lång sikt, med stöd av en budgetram inom vilken man håller sträng kontroll över utgifterna, förväntas leda till att man bibehåller läget med "nära balans eller överskott" i den offentliga sektorns finanser även under de kommande åren. Inflationstrycket förväntas hålla sig inom det inflationsmål på 2 % ±1 procentenhet som styr penningpolitiken, med stöd av att produktionsgapet gradvis elimineras.

Det svenska välfärdssamhället är det mest omfattande i EU, och både det allmänna skattetrycket(3) och de offentliga utgifterna överskrider 50 % av BNP. Detta speglar sociala prioriteringar, som i allmänhet har starkt stöd från breda grupper i samhället. För att slå vakt om bedriften att ha styrt in de offentliga finanserna på en hållbar kurs är det viktigt att se till att de offentliga resurserna används på ett effektivt sätt, inte minst med tanke på att den åldrande befolkningen kommer att öka utgiftstrycket ytterligare. Det krävs även åtgärder för att stärka konkurrensen, för att komma tillrätta med de höga prisnivåerna och den låga arbetsproduktiviteten. Sverige ligger visserligen högt när det gäller sysselsättningsgrad, men det kommer ändå att bli nödvändigt att öka deltagandet på arbetsmarknaden och att vidta sysselsättningsfrämjande åtgärder för att kunna fortsätta finansiera välfärden på lång sikt. De viktigaste uppgifterna för Sverige är följande:

- Att säkra god tillgång på arbetskraft trots effekterna av den åldrande befolkningen.

- Att stärka konkurrensen i vissa sektorer och öka effektiviteten i den offentliga sektorn.

Säkra god tillgång på arbetskraft trots effekterna av den åldrande befolkningen

Sysselsättningsgraden är redan mycket hög i Sverige och överträffar med god marginal de mål som lades fast för EU som helhet vid toppmötet i Lissabon, även vad gäller kvinnor och äldre arbetstagare. Regeringen har dock satt upp ett mål för att ytterligare öka sysselsättningen. Inför effekterna av den åldrande befolkningen kommer det att bli nödvändigt att öka utbudet på arbetskraft, särskilt genom att utnyttja potentiella arbetskraftsreserver bland invandrare, ungdomar och långtidssjukskrivna. Det verkar även som om det behöver bli attraktivare att arbeta, särskilt som Sverige fortfarande har det högsta sammanlagda skattetrycket i EU och relativt långtgående bidragsförmåner, med internationella mått mätt. Det omfattande svenska välfärdssamhället innebär en utmaning på lång sikt för den svenska ekonomin. Finansieringen av detta gör det nödvändigt att bibehålla ett högt skattetryck och därför även en betydande skattekil, med negativ inverkan på incitamentsstrukturen. Därför skulle det gagna tillväxt och sysselsättning om de mest snedvridande inslagen i skatte- och bidragssystemet kunde minska i omfattning. Det är även av stor betydelse för de offentliga finanserna att man lyckas minska det antal personer som uppbär någon form av bidrag. Den svåra situation som råder på grund av att sjukskrivning och förtidspensionering tillgrips i allt större omfattning måste ses över, inte minst på grund av de höga kostnader som sammanhänger med detta. Regeringen har satt upp som mål att halvera antalet personer som får socialbidrag fram till 2004 och att halvera sjukfrånvaron fram till 2008.

Stärka konkurrensen i vissa sektorer och öka effektiviteten i den offentliga sektorn

Stärkt konkurrens skulle kunna bidra till att sänka prisnivån i Sverige, som är bland de högsta i EU, och förbättra produktiviteten, som är under genomsnittet i EU. Den höga prisnivån kan endast till en del förklaras genom höga indirekta skatter, landets geografiska avskildhet och låga befolkningstäthet. Det finns brister i konkurrensen inom den privata sektorn, vilket återspeglas i det faktum att den svenska prisnivån ligger mer än 20 % högre än EU-genomsnittet. En undersökning som svenska konkurrensverket har genomfört visar att ungefär hälften av denna skillnad kan hänföras till otillräcklig konkurrens. Priserna ligger framför allt betydligt högre inom detaljhandeln, bostadssektorn, byggbranschen och tjänster som inte handlas.

Den offentliga sektorn i Sverige är bland de största i EU, vilket kan vara en förklaring till den låga arbetsproduktiviteten. Offentliga företag börjar lämna ifrån sig marknadsandelar inom den offentliga tjänstesektorn, men privata operatörer står fortfarande bara för en liten andel av sysselsättningen inom området för välfärdstjänster. Det är viktigt att de offentliga tjänsterna blir effektivare för att ge befolkningen valuta för pengarna.

Landspecifika rekommendationer för Sverige

För att tackla de problem som beskrivits ovan krävs det omfattande strukturreformer enligt vad som anges i del I av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Sverige bör även satsa fullt ut på att genomföra sysselsättningsrekommendationerna (SR), där sysselsättningsproblematiken behandlas mer ingående. För att höja tillväxtkapaciteten och göra de offentliga finanserna långsiktigt hållbara är det särskilt viktigt att säkra en fortsatt god tillgång på arbetskraft trots effekterna av den åldrande befolkningen. I synnerhet utfärdas följande rekommendationer för Sverige:

1. Fullfölja reformerna av skatte- och bidragssystemen så att det lönar sig bättre att arbeta, särskilt för grupper med hög marginalskatt (punkt 4 i AR och punkt 3 i SR), samt slutföra reformen av skatt på inkomst av arbete, med bibehållande av sunda offentliga finanser.

För att stärka konkurrensen i vissa sektorer och öka effektiviteten i den offentliga sektorn utfärdas följande rekommendationer för Sverige (i linje med punkterna 9-14 i AR):

2. Öka ansträngningarna att stärka konkurrensen i sektorer där den är otillräcklig (punkt 9 i AR).

3. Arbeta vidare med att öka effektiviteten i den offentliga sektorn, bland annat genom att förbättra ramförutsättningarna för ökad konkurrens, främja "benchmarking" i fråga om effektivitet inom den offentliga sektorn och genom att använda mer offentlig upphandling (punkt 11 i AR).

15. FÖRENADE KUNGARIKET

Förenande kungariket har upplevt nästan ett årtionde av oavbruten ekonomisk tillväxt. Inflationen är bland den lägsta i EU och arbetslösheten den lägsta på 27 år. De underliggande ekonomiska utsikterna är generellt positiva, men det finns betydande risker för en nedåtgående trend. Bland dessa ingår risken för en plötslig försvagning i hushållens konsumtionstillväxt från de nuvarande höga nivåerna när hushållen börjar att anpassa sitt beteende till lägre bruttoförmögenheter till följd av de senaste årens börsnedgång. Hittills har hushållens konsumtion hållits uppe av ständigt stigande fastighetsvärden, även om de senaste indikatorerna pekar på en mer dämpad utveckling av fastighetspriserna. Saldot i de offentliga finanserna övergick till ett underskott på 1,3 % av BNP för 2002 och förväntas fortsatt uppvisa ett underskott för åren 2003 och 2004 - delvis av konjunkturmässiga skäl som sammanhänger med låga bolagsvinster och planerade ökningar av löpande utgifter och investeringsutgifter som andel av BNP, det senare med inriktning på att uppväga tidigare perioders eftersatta investeringar i offentlig infrastruktur. Förenade kungariket har vidtagit ytterligare åtgärder för att förbättra arbetsmarknadens funktion under senare år, med fortsatta reformer av skatte- och bidragssystemen och införandet av en rad riktade aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Den brittiska arbetsmarknaden är en av de som fungerar bäst i EU med en arbetslöshet som ligger kring 5 %. Trots den relativt strama arbetsmarknaden är lönetrycket relativt dämpat och förväntas förbli så. Sammantaget beräknas inflationen, mätt som förändring av det allmänna konsumentprisindexet, i genomsnitt att understiga 2 % för 2003 och 2004.

Den relativt låga produktivitetsnivån, som bland annat beror på låga grundläggande yrkesfärdigheter hos vissa kategorier av arbetstagare, utgör fortfarande ett nyckelproblem. Arbetsproduktiviteten ligger under genomsnittet i EU även om gapet minskar sedan 1995. Samtidigt ligger utgifterna för FoU i procent av BNP något under genomsnittet i EU. En annan avgörande utmaning är att hantera problemet med det stora antalet personer i arbetsför ålder som uppbär sjuk- och handikappersättningar, vilket kan komma att utgöra ett hinder för att ytterligare öka utbudet på arbetskraft. Den tredje avgörande utmaningen är att höja kvaliteten på och effektivisera samhällsservicen i Förenade kungariket. Förenade kungariket står inför följande utmaningar:

- Höja den relativt låga produktivitetsnivån.

- Ta itu med problemet med det stora antalet personer i arbetsför ålder som uppbär sjuk- eller invaliditetsersättning samt upprätthålla arbetskraftsutbudet på längre sikt.

- Förbättra kvaliteten på den offentliga och göra den effektivare.

Höja den relativt låga produktivitetsnivån

Produktivitetsnivån i Förenade kungariket är historiskt sett svag jämfört med genomsnittet i EU. Även om produktivitetsgapet i förhållande till övriga EU har konstaterats minska under senare år, var arbetsproduktiviteten fortfarande år 2002 lägre än genomsnittet i EU. Produktivitetstillväxten i Förenade kungariket kan ha bromsats upp av att lågt kvalificerad arbetskraft har tillförts arbetsmarknaden de senaste åren. Andra strukturella faktorer är emellertid viktiga när det gäller att höja produktiviteten i Förenade kungariket såsom konkurrens, företagande, forskning och utveckling, yrkeskunnande och investeringar. Regeringen i Förenade kungariket har under senare år vidtagit många åtgärder för att höja produktiviteten, men det kommer att ta tid innan den fulla effekten av dessa åtgärder visar sig i produktivitetsstatistiken, och ytterligare åtgärder kan komma att krävas. Den nyligen stärkta konkurrenspolitiken måste framöver tillämpas strikt, särskilt när det gäller de fria yrkena och apoteksbranschen, där den brittiska konkurrensmyndigheten, "Office of Fair Trading", konstaterade att regelverket försvårar konkurrensen, samt posttjänstesektorn, där det dominerande företaget fram till nyligen åtnjöt en monopolställning. Åtgärder för att främja forskning och utbildning och yrkesutbildning bör också bidra till att höja produktiviteten.

Hantera problemet med det stora antalet personer i arbetsför ålder som uppbär sjuk- och handikappersättningar samt upprätthålla arbetskraftsutbudet på längre sikt

Förenade kungariket överträffar alla Europeiska rådets sysselsättningsmål, med en total sysselsättningsgrad på 71,6 % 2002 samt 65,3 % och 53,5 % för kvinnor respektive äldre arbetskraft. Arbetslösheten uppgick till 5,2 % 2002. Arbetsmarknaden i Förenade kungariket har ytterligare förbättrats under de senaste åren, med vidare reformer av skatte- och bidragssystemen och genom att en rad riktade aktiva arbetsmarknadsåtgärder har utvecklats. Höga sysselsättningstal förenas emellertid med tämligen låga produktivitetsnivåer, delvis beroende på både otillräckliga nivåer på grundläggande yrkeskunskaper och otillräckligt tillträde till yrkesutbildning för vissa kategorier av arbetstagare. Antalet personer i arbetsför ålder som uppbär sjuk- eller invaliditetsersättningar ligger fortfarande mycket högt och uppgår till drygt 3 miljoner, av vilka 2,7 miljoner uppbär bidrag för ersättning av inkomstbortfall, vilket kan begränsa utrymmet för framtida ökningar av arbetskraftsutbudet. Förenade kungariket erkänner vikten av att ta itu med overksamhetsnivån bland långtidssjukskrivna och personer med funktionshinder.

Utöver befintliga åtgärder, till exempel New Deal for Disabled People, överväger regeringen vilka möjligheter det finns till ytterligare insatser och har tillkännagivit planer på tidigare prövning av och intensivare stöd till personer som uppbär förmåner i samband med arbetsoförmåga. Trots att arbetslösheten totalt fortsatt är lägre än genomsnittet inom EU, förekommer betydande skillnader i fråga om arbetsmarknadstillträde, och arbetslöshet och overksamhet är koncentrerad till vissa områden och bland vissa särskilda befolkningsgrupper. Syftet med Förenade kungarikets övergripande strategi Welfare to Work är att ta itu med långtidsarbetslösheten och ge riktad hjälp till sådana grupper som är mest drabbade av arbetslösheten.

Att förbättra kvaliteten på den offentliga sektorn och göra den effektivare

Stigande efterfrågan och högre förväntningar på tjänsternas kvalitet har medfört att ökade krav ställs på tillhandahållande av offentliga tjänster. Denna sektor har dessutom lidit av brist på investeringar under tidigare perioder. Dessa utvecklingstendenser har inom vissa områden givit upphov till problem som exempelvis väntelistor, försämrad infrastruktur och personalbrist. Därför har regeringen i Förenade kungariket budgeterat för en stor ökning av utgifterna för offentliga sektorn. Problemet med eftersatta investeringar i den offentliga infrastrukturen håller på att rättas till, och nettoinvesteringarna i den offentliga sektorn förväntas mer än fördubblas i reala termer jämfört med budgetåret 2000-2001 till omkring 1,4 % av BNP för budgetåret 2002-2003, och öka ytterligare till 2,0 % av BNP till år 2005-2006. Utgifterna i utbildningsbudgeten planeras att öka med 5,9 % per år i reala termer till och med 2005-2006 och utgifterna i sjuk- och hälsovårdsbudgeten planeras att öka med 7,4 % per år i reala termer under samma period. Regeringen i Förenade kungariket har insett att dessa utgiftsökningar behöver kombineras med reformer för att säkerställa att dessa resurser används och fördelas effektivt och produktivt, så att konsumenterna erbjuds offentliga tjänster av högre kvalitet och såväl konsumenter som skattebetalare får bästa möjliga valuta för pengarna.

Landspecifika rekommendationer till Förenade kungariket

För att ta itu med de ovan beskrivna utmaningarna krävs breda strukturella reformer av de slag som föreskrivs i del I av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

För att höja den relativt låga produktivitetsnivån, rekommenderas Förenade kungariket att göra följande (i linje med AR 9-14):

1. Fortsätta att stärka konkurrensen inom sektorer som exempelvis fria yrken, posttjänstesektorn och apoteksbranschen (AR 9).

2. Nära övervaka befintliga åtgärder för att främja forskning och utveckling (AR 13).

3. Se över och, där så behövs, stärka de politiska insatserna för att förbättra arbetskraftens grundläggande yrkeskunskaper (AR 13).

Förenade kungariket bör också genomföra alla sysselsättningsrekommendationerna (och rekommendationerna i sysselsättningsriktlinjerna), som behandlar sysselsättningsfrågor mer ingående. I syfte att öka tillväxtpotentialen och främja arbetsmarknadsintegrationen, är det särskilt viktigt för Förenade kungariket att hantera problemet med det stora antalet personer i arbetsför ålder som uppbär sjuk- och invaliditetsersättningar och upprätthålla arbetskraftsutbudet på längre sikt, rekommenderas Förenade kungariket särskilt att göra följande:

4. Se till att alla de som kan arbeta ges möjligheter och incitament att göra detta, särskilt genom att vid behov se över och reformera systemen för sjuk- och invaliditetsersättning (AR 4 och sysselsättningsrekommendation 3).

För att förbättra kvaliteten på de offentliga tjänsterna och effektivisera dem, rekommenderas Förenade kungariket att göra följande:

5. Se till att offentliga tjänster som sammanhänger med de aviserade offentliga utgiftsökningarna (inklusive investeringar i transportinfrastruktur) tillhandahålls effektivt samtidigt som kostnadseffektiviteten säkerställs (riktlinje 11 och 14).

Utfärdad i Luxemburg den 26 juni 2003.

På rådets vägnar

G. Drys

Ordförande

(1) Under perioden 1995-2001 ökade de löpande primära utgifterna med 9 % om året, medan BNP i nominella termer ökade med 7,2 % per år. De löpande primära utgifterna ökade således i förhållande till BNP från 33,4 % 1995 till 36,7 % 2001.

(2) 45,5 % 2002 för både kvinnor och män och 52,9 % för män.

(3) Ersättning från allmänna försäkringskassan beskattas i Sverige. Denna "institutionella aspekt" i Sverige gör att landet får ett högre skattetryck enligt kommissionens mätmetoder.