Kommissionens beslut

av den 27 november 2002

om de åtgärder som Spanien har genomfört till förmån för Refractarios Especiales SA

[delgivet med nr K(2002) 4486]

(Endast den spanska texten är giltig)

(Text av betydelse för EES)

(2003/283/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 88.2 första stycket i detta,

med beaktande av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, särskilt artikel 62.1 a i detta,

efter att i enlighet med nämnda artiklar ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig(1) och med beaktande av dessa synpunkter, och

av följande skäl:

1. FÖRFARANDE

(1) Genom en skrivelse av den 20 april 2001 mottog kommissionen ett klagomål om ett påstått statligt stöd som Spanien beviljat till förmån för Refractarios Especiales SA. Den klagande uttryckte sina tvivel rörande en rad finansiella åtgärder till förmån för det berörda företaget och därpå följande snedvridning av konkurrensen på den relevanta marknaden.

(2) Genom skrivelser av den 3 maj (D/51821), den 17 juli (D/52905) och den 4 oktober 2001 (D/54067) begärde kommissionen upplysningar från Spanien om de olika åtgärderna. Påminnelser sändes genom skrivelser av den 20 juni (D/52500) och den 7 november 2001 (D/54592). Genom en skrivelse av den 23 juli 2001 (registrerad som A/35988 den 25 juli 2001) begärde Spanien en förlängning av tidsfristen för att lämna svar. Genom en skrivelse av den 20 augusti 2001 (D/53447) beviljades denna förlängning. Genom skrivelser av den 19 juni (registrerad som A/34832 den 20 juni), den 13 september (A/37203, den 17 september) och den 27 november 2001 (A/39427, den 30 november) lämnade Spanien de upplysningar som kommissionen hade begärt.

(3) Den 15 januari 2002 beslöt kommissionen att inleda ett förfarande enligt artikel 88.2 i fördraget med avseende på de nämnda åtgärderna. Spanien underrättades om detta beslut genom en skrivelse av den 17 januari 2002 (D/228167). Kommissionen uppmanade på nytt Spanien att lämna synpunkter om beslutet och begärde tilläggsupplysningar genom en skrivelse av den 11 mars 2002. Spanien svarade på beslutet om att inleda ett förfarande genom en skrivelse av den 13 mars 2002 (registrerad som A/31982 den 14 mars 2002) och svarade på frågorna i påminnelsen genom en skrivelse av den 2 maj 2002 (registrerad som A/33339 den 6 maj 2002).

(4) Kommissionens beslut om att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning(2). I beslutet uppmanades berörda parter att inkomma med synpunkter om stödet. Spanien dröjde ända till den 18 mars 2002 med att sända en kopia av kommissionens beslut till det stödmottagande företaget, Refractarios Especiales SA. (nedan kallat "Refractarios"). Genom en skrivelse av den 20 mars 2002 (registrerad den 21 mars 2002 som A/32170) begärde Refractarios en förlängning av tidsfristen för att lämna svar med anledning av att ett förfarande hade inletts. Kommissionen beviljade den begärda förlängningen. Genom en skrivelse av den 22 mars 2002 (D/51295) mottog kommissionen de tre berörda parternas synpunkter, inbegripet synpunkter från Refractarios. Genom skrivelser av den 5 april (D/51501) och den 29 april 2002 (D/52067) uppmanades Spanien att kommentera de nämnda synpunkterna. Genom skrivelser av den 21 maj (D/52462) och den 3 september 2002 (D/54883) ställdes tilläggsfrågor. Den senare skrivelsen innehöll en kopia av avtalet mellan skattemyndigheterna och Refractarios. Detta avtal hade sänts till kommissionen från det berörda företaget (skrivelse av den 18 juli 2002, registrerad den 25 juli 2002 som A/35709). Genom skrivelser av den 27 juni 2002 (D/53342) och den 7 oktober 2002 (D/55591) påminde kommissionen Spanien om uppmaningarna. Spanien lämnade svar på tilläggsfrågorna genom skrivelser av den 2 juli (registrerad den 5 juli som A/34994) och den 9 oktober 2002 (registrerad samma dag som A/37400).

2. DETALJERAD BESKRIVNING AV ÅTGÄRDERNA

2.1 Refractarios Especiales SA

(5) Refractarios, med säte i Valencia (Spanien), tillverkar eldfast specialkeramik. Företaget säljer sina produkter främst till företag inom sektorerna metallurgi, cement och keramik. Företaget har för närvarande omkring 89 anställda och en årsomsättning på cirka 8 miljoner euro. I slutet av år 2000 uppgick balansomslutningen till 11400000 euro. Företaget klassificeras som ett litet företag enligt kommissionens rekommendation 96/280/EG av den 3 april 1996 om definitionen på små och medelstora företag(3).

(6) I tabellen nedan finns en översikt över företagets resultat under perioden 1996-2001.

>Plats för tabell>

Krisen inom branschen för järn- och stålframställning i början av nittiotalet innebar även en kris inom branschen för eldfasta material, och således även för Refractarios. Företaget stängde sin tillverkningsanläggning för järn och stål i Asturien och behöll anläggningen i Valencia. Från och med 1997 skedde en relativ förbättring tack vare utveckling av nya produkter, framförallt till cementindustrin. Utöver försäljningen i hemlandet exporteras produkter till andra europeiska länder och en del länder i Afrika och Amerika. Det finns även förväntningar på export till asiatiska länder. Mellan 2000 och 2001 ökade försäljningens värde med 8,7 %, särskilt för innovativa produkter. För 2002 förväntas en ökning på 14 %.

2.2 Åtgärder som Spanien genomfört

(7) Refractarios har haft återkommande problem med att klara av sina skulder, framför allt gentemot socialförsäkringskassan (Tesorería General de la Seguridad Social), skatteförvaltningen i Valencia (la delegación en Valencia de la Agencia Tributaria del Ministerio de Hacienda) och lönegarantifonden Fogasa (el Fondo de Garantía Salarial).

2.2.1 Förfarandet med betalningsinställelse 1990-1992

(8) I mars 1992 avslutades ett förfarande med betalningsinställelse genom följande avtal, daterade den 12 september 1991:

- Socialförsäkringskassan: Omläggning av en skuld på 459786309 spanska pesetas (2763371 euro) över en period på tio år, med en karensperiod på två år och utan ränta på de omlagda beloppen(4). Som säkerhet gavs inteckning på företagets mark, byggnader, maskinpark och anläggningar. Raternas faktiska nettovärde, beräknat på grundval av en räntesats på 18,24 %, uppgår till 36 % av det ursprungliga värdet(5).

- Skatteförvaltningen: En skuld på 71701058 pesetas (430932 euro) omställdes på liknande villkor som skulden till socialförsäkringskassan, för en period på 10 år och med en karensperiod på två år, utan ränta på de omställda beloppen och med garanti genom samma inteckning.

- De s.k. vanliga fordringsägarna godkände en nedskrivning på 81,5 % av en totalskuld på 1080 miljoner pesetas (6490931 euro).

(9) Inteckningen till förmån för socialförsäkringskassan och skatteförvaltningen belastade den fasta egendomen till ett högsta belopp på 531487366 pesetas (3194303 euro, vilket motsvarar skulderna) plus 106000000 pesetas (637073 euro) för genomförandekostnader. Det gällde således ett totalbelopp på 637487366 pesetas (3817377 euro) som motsvarade 81 %-85 % av egendomens uppskattade värde(6). Markegendomen var inte intecknad till förmån för någon annan kredit.

(10) Uppsägningen av företagets anställda i Asturien genererade en skuld på 90685363 pesetas (545030,01 euro) gentemot Fogasa(7). Genom ett avtal av den 19 november 1992 gjordes en skuldomläggning för åtta år med en karensperiod på sex månader. Kvartalsraterna skulle öka stegvis från cirka 2 miljoner pesetas till drygt 8 miljoner pesetas. Raternas totalbelopp skulle uppgå till totalt 133171960 pesetas (800380 euro), med en enkel räntesats på 10 %, som vid den tidpunkten utgjorde lagstadgad räntesats. Avtalet inbegrep en skyldighet för Refractarios att ställa en garanti till förmån för Fogasa som säkerhet för skulden.

2.2.2 Insatser för att återfå utestående fordringar fram till 2000

(11) Under perioden fram till år 2000 uppvisade Refractarios varierande resultat. Företaget hade tidvis svårt att betala sina skulder. Utöver de finansiella problemen hade företaget ett växande miljöproblem på grund av företagets belägenhet i centrum av Quart de Poblet (Valencia). Samtidigt Pågick en Debatt om Ändring av generalplanen för markanvändning (Plan general de ordenación urbana - PGOU) som i förekommande fall skulle ge en betydande ökning av värdet på Refractarios egendom.

(12) Mellan december 1991 och mars 1995 ackumulerade Refractarios nya skulder gentemot socialförsäkringskassan. Denna vidtog olika åtgärder för att kräva in skulden. Socialförsäkringskassan begärde kvarstad på de intecknade egendomarna till ett totalvärde på 194905984 pesetas (1165398 euro). Det fanns även en kvarstad med datum den 28 februari 1995 på två andra markegendomar - den första på 427 m2, värderad till 13944650 pesetas (83809 euro), och den andra på 680,9 m2. Den 7 juni 1995 inleddes ett förfarande för auktion av de intecknade markegendomarna, men detta inställdes tillfälligt på grund av ett godkänt besvär. Som resultat av en överenskommelse 1995 ställdes den 10 maj 1996 säkerhet för alla de nya skulderna (252575951 pesetas [1518012 euro] med tilläggsräntor och motsvarade pålagor upp till ett högsta belopp på 384 miljoner pesetas [2307887 euro], inbegripet 64 miljoner pesetas [384648 euro] för genomförandekostnader) i form av en andra inteckning på samma egendom. Skulden gentemot socialförsäkringskassan uppgick vid den tidpunkten till 712362259 pesetas (4281383 euro). Tillsammans med skulden gentemot skatteförvaltningen (se nedan) uppgick den skuld som var garanterad genom inteckningarna till 4712315 euro. Inteckningarna belastade egendomen till ett högsta värde på 932187366 pesetas (5602559 euro). Utöver den tidigare inteckningen och socialförsäkringskassans kvarstad belastades egendomen även av en kvarstad till förmån för en annan fordringsägare, till ett belopp på 6916233 pesetas (41567 euro).

(13) Under andra hälften av nittiotalet blev företagets situation mer komplicerad. Å ena sidan var krisen inom sektorn förbi och Refractarios hade en viss framgång på de mest lönsamma marknadsområdena. Samtidigt accentuerades miljöproblemen till följd av företagets belägenhet i centrum av en tätort, och det rådde fortfarande osäkerhet om ändringen av generalplanen för markanvändning, vilket hade en negativ inverkan på markens teoretiska värde. De återstående förfarandena för ändring av generalplanen för markanvändning gav inga resultat. Värdet på markegendomen, byggnaderna och anläggningarna var fortfarande osäkert. En uppskattning daterad den 16 mars 1998 på uppdrag av socialförsäkringskassan som gjordes under antagandet om att markanvändningsplanen ändras, gav ett värde under 3207820 euro(8). För år 2000 angavs mycket varierande värden - enligt en värdering som gjordes när avtal slöts med byggnadsföretaget skulle markens värde ligga kring 6 miljoner euro, medan det överenskomna priset i avtalet för försäljning av mark och byggnader (daterat den 6 juni 2002) låg på 7747046 euro.

(14) Mellan september 1997 och oktober 1998 ackumulerade Refractarios nya skulder gentemot socialförsäkringskassan. Sedan 1999 har företaget betalat alla sina socialavgifter. Socialförsäkringskassan beviljade dock inte flera uppskjutningar och begärde kvarstad. Vissa av dessa åtgärder gav inget resultat och slutligen återbetalades endast 33721558 pesetas (202670,65 euro) till socialförsäkringskassan. Denna krävde inte auktion av den intecknade marken. När det andra förfarandet med betalningsinställelse inleddes uppgick skulden till 978750620 pesetas (5882414,16 euro), och av detta belopp hade 4700000 euro inteckningen som säkerhet.

(15) Gentemot skatteförvaltningen uppstod några små skulder under 1996 (en betalning) och 1997 (två betalningar). Under 1998 var företaget i allvarliga svårigheter, och under 1999 underlät företaget att erlägga ytterligare två betalningar. Dessutom uppstod det under 1998 problem med betalningen av de avtalade raterna på den gamla skulden. Skatteförvaltningen belade maskinparken med kvarstad för att få in sina fordringar. Efter 1999 har Refractarios uppfyllt alla sina skattemässiga förpliktelser. När det nya förfarandet med betalningsinställelse inleddes uppgick den sammanlagda skulden till 129217530 pesetas (776613 euro). Till detta bör läggas räntor på cirka 70 miljoner pesetas (420709 euro) och ett antal försenade betalningar från och med början av förfarandet med betalningsinställelse, till ett belopp på 17874651 pesetas (107429 euro). Det sammanlagda beloppet uppgick således till 1304751 euro.

(16) Refractarios betalade inte en enda av de avtalade raterna till Fogasa. Fogasa fick inte heller några garantier från företaget som säkerhet på sin fordran. Till följd av detta avtalsbrott fick Fogasa rätt att kräva återbetalning av totalbeloppet, utan någon som helst förlängning. Fogasa krävde dock ingen betalning av Refractarios. Inte heller krävde Fogasa tilläggsräntor. I juli 1997 begärde Refractarios en omförhandling av skulden, vilket Fogasa inte gick med på. År 2001 beslöt arbetsdomstolen(9) att detta avslag inte uppfyllde de formella kraven för att bryta den lagenliga preskriptionsperioden. Trots upprepade förfrågningar från kommissionen har Spanien inte lämnat in några bevis på att Fogasa före det nya förfarandet med betalningsinställelse skulle ha krävt att få in de avtalade raterna eller totalbeloppet. Det råder inte säkerhet om huruvida Fogasa helt enkelt glömde skulden eller med avsikt lät bli att kräva in betalningarna.

2.2.3 Förfarandet med betalningsinställelse 2000-2002

(17) Den 24 januari 2000 inledde Refractarios ett nytt förfarande med betalningsinställelse för att avveckla de ackumulerade skulderna. Förfarandet avslutades den 17 juni 2002. Förfarandet byggde på de avtal som beskrivs nedan.

- Den 6 juni 2000 slöt Refractarios ett avtal med ett byggnadsföretag om att det senare skulle förvärva Refractarios aktuella egendom. Eftersom egendomen var belastad med inteckningar underordnades avtalet övriga avtal rörande Refractarios skulder hos socialförsäkringskassan och skatteförvaltningen. Försäljningsintäkterna (1289 miljoner pesetas eller 7747046 euro) skulle användas för köp av ny mark, uppförandet av en ny fabrik (vilket byggnadsföretaget skulle göra), genomföra flyttningen och betala en del av skulderna. 527 miljoner pesetas (3167333 euro) skulle betalas direkt till socialförsäkringskassan och skatteförvaltningen. I yttrandet från förvaltaren inom ramen för förfarandet med betalningsinställelse finns ett omnämnande om förekomsten av avtalet och intäkterna från försäljningen. De offentliga myndigheterna kände dock inte till avtalets klausuler eller villkor.

- I februari 2002 slöt Refractarios ett avtal med de vanliga fordringsägarna om en nedskrivning av 75 % av dessa skulder. De berörda skulderna uppgick sammanlagt till 434383557 pesetas (2610698 euro).

- Den 26 mars 2002 slöt Refractarios och socialförsäkringskassan ett avtal om omställning och minskning av skulden. Av det sammanlagda beloppet, 5882414,16 euro, skulle Refractarios betala 2763371,37 euro direkt efter transaktionen med byggnadsföretaget. Ett belopp på 1309748,27 euro (22 %) skulle ställas om för en tioårsperiod med en årlig räntesats på 3,5 %. Som säkerhet stod den tidigare inteckningen på företagets anläggningar och maskiner. Återstoden av skulden, 1809294,52 euro, skulle nedskrivas. Återstoden skulle då bli 68,4 % av den ursprungliga skulden. Ett uttryckligt villkor i avtalet var att Refractarios punktligt skulle betala raterna och löpande avgifter till socialförsäkringskassan.

- Den 22 maj 2002 slöt Refractarios och skatteförvaltningen ett avtal om omställning och minskning av skulden. Av ett sammanlagt skuldbelopp på 1275705,87 euro (212259597 pesetas), skulle Refractarios betala 621944,88 euro (49 %). Återstoden (51 %) skulle nedskrivas. På motsvarande sätt som i avtalet med socialförsäkringskassan var avtalet underställt ett uttryckligt villkor om att Refractarios punktligt skulle betala raterna och löpande avgifter.

(18) Genom en skrivelse av den 13 mars 2000 bad Fogasa om att få sina fordringar införlivade i förfarandet med betalningsinställelse. Förvaltaren konstaterade dock att skulden var preskriberad. Genom en skrivelse av den 9 februari 2001 direkt till Refractarios krävde Fogasa återbetalning av skulden (133171960 pesetas eller 800380 euro). Samtidigt krävde Fogasa på nytt att skulden skulle införlivas i förfarandet med betalningsinställelse. Fogasa anförde klagomål mot förvaltarens beslut, men klagomålet förkastades(10).

(19) Beträffande markanvändningsplanen kan konstateras att Valenciaregionens lokala organ för offentliga arbeten, stadsplanering och transporter (Consejería para obras públicas, urbanismo y transportes de la Comunidad Valenciana) hade en tillfällig generalplan under arbete för kommunen Quart de Poblet. Denna tillfälliga plan omfattade ändringarna rörande Refractarios markegendomar. I en skrivelse av den 2 juli 2002 konstaterade Spanien att planen förväntades få slutligt godkännande inom två månader.

2.2.4 Nytt investeringsstöd

(20) Refractarios har lämnat, eller planerar att lämna, en begäran om lån på 3 miljoner euro och en kapitalökning på 300000 euro hos Valencias finansinstitut (Instituto valenciano de finanzas, IVF) och ett investeringsstöd på 20 % (1 miljon euro) hos Valenciaregionens ekonomiorgan (Consejería de economía de la Comunidad Autónoma). Dessa stöd finns med i finansieringsdelen i Refractarios omstruktureringsplan. Spanien har dock konstaterat att varken lånet eller subventionen än så länge har beviljats.

3. SKÄL TILL ATT INLEDA FÖRFARANDET ENLIGT ARTIKEL 88.2

(21) I sitt beslut att inleda förfarandet enligt artikel 88.2(11) konstaterar kommissionen att den hyser tvivel om huruvida de spanska myndigheterna har agerat som en fordringsägare i en marknadsekonomi skulle ha gjort. Kommissionens tvivel gäller särskilt det faktum att Fogasa 1992 varken krävde säkerhet för den omlagda skulden eller vidtog åtgärder för att säkerställa en effektiv återbetalning. Det råder även tvivel rörande avtalet från 1992 mellan Refractarios och skatteförvaltningen och socialförsäkringskassan, eftersom det förefaller som om dessa fordringsägare under det andra kvartalet 1990 godtog Refractarios betalningsförseningar under en väldigt lång tid. Det råder även tvivel rörande eventuellt stöd i ett nytt avtal om omläggning av skulderna. Kommissionen har mycket knappa upplysningar om omstruktureringsplanen och kan därför inte avgöra om det eventuella stödet kan uppfylla kraven enligt gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter(12) (nedan kallade "riktlinjerna för stöd till undsättning och omstrukturering").

4. SYNPUNKTER FRÅN BERÖRDA PARTER

(22) Efter det att beslutet om att inleda förfarandet hade offentliggjorts(13) mottog kommissionen synpunkter från CERAME-UNIE (en sammanslutning för den keramiska industrin i Europa), RHI (ett konkurrerande företag) och Refractarios, dvs. det stödmottagande företaget. Synpunkterna från Refractarios presenteras i sammandrag i avsnitt 5 tillsammans med Spaniens synpunkter.

(23) CERAME-UNIE och RHI delar fullt ut de tvivel som kommissionen har uttryckt. De betonar det rådande kapacitetsöverskottet inom hela branschen för eldfast material och vidhåller att allt stöd som beviljas har negativ inverkan på konkurrenterna och handeln på den inre marknaden. CERAME-UNIE bifogade ett stort antal artiklar och dokument rörande branschen.

(24) CERAME-UNIE sände en kopia av avtalet mellan skatteförvaltningen och Refractarios, och fäste uppmärksamheten vid ett uttryckligt omnämnande i avtalet om att skatteförvaltningen inte bara beaktade företagets ekonomiska situation och lönsamhetssituation, utan även det allmänna och sociala intresset genom en strävan efter att bibehålla sysselsättningen. CERAME-UNIE konstaterade även att det godkända borgenärsavtalet inte innehåller någon hänvisning till lönsamheten på lång sikt, inte heller till någon omstruktureringsplan, och att åtgärderna för att minska skulden inte var tillräckligt specificerade. CERAME-UNIE anser att stödet inte uppfyller kraven enligt riktlinjerna om stöd till undsättning och omstrukturering.

5. SYNPUNKTER FRÅN SPANIEN OCH REFRACTARIOS

(25) Spanien och Refractarios vidhåller att socialförsäkringskassan, skatteförvaltningen och Fogasa under den granskade perioden agerade på samma sätt som en privat fordringsägare skulle ha gjort. De anser därför att ingen av åtgärderna utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget.

(26) Spanien och Refractarios motiverar sina argument med detaljerade beskrivningar av de ekonomiska följderna för socialförsäkringskassan och skatteförvaltningen i det fall att situationen skulle ha utvecklats till en konkurs. Mot bakgrund av markens låga värde före en eventuell ändring av markanvändningsplanen och det faktum att skulderna till arbetstagarna hade prioritet, hade konkursen finansiellt sett varit mindre intressant än det förfarande som genomfördes.

(27) Beträffande 1991 års avtal hävdade Refractarios att de villkor som godtagits av de offentliga fordringsägarna gott och väl kunde jämföras med de villkor som godtas av en privat prioriterad fordringsägare, i detta fall Banesto Leasing. Leasingföretaget krävde inte retur av de leasade maskinerna, utan gick med i avtalet mellan Refractarios och de vanliga fordringsägarna på samma villkor. Detta faktum anförs även som grund för påståendet att det inte förekommit statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 med avseende på avtalen med de offentliga myndigheterna.

(28) Beträffande omnämnandet om "det allmänna och sociala intresset genom en strävan efter att bibehålla sysselsättningen" i avtalet mellan skatteförvaltningen och Refractarios framhöll Spanien att frasen kan ses som ett stilmedel och att den på ett sätt kan anses vara obligatorisk eftersom det gäller ett agerande som ligger utanför skatteförvaltningens normala agerande. Agerandet avviker från det normala indrivningsförfarandet men har ändå stöd i gällande föreskrifter. Frasen bör tolkas som en allmän förklaring till de motiv som alltid ligger bakom förvaltningens agerande när det gäller att tillgodose det allmänna intresset.

(29) Beträffande Fogasa konstaterade Spanien att denna lönegarantifond finansieras genom en arbetsgivaravgift, inte genom statliga medel. Spanien hävdade att Fogasa hade vidtagit alla åtgärder inom ramen för sina möjligheter att kräva in skulden. Spanien ansåg att detta framgick av domslutet i besvärsmålet där Fogasa krävde att få sin skuld införlivad i förfarandet med betalningsinställelse år 2000. Dessutom vidhöll Refractarios att omläggningen av skulden gentemot Fogasa var en fördelaktig lösning i jämförelse med de resultat som nåddes med de övriga fordringsägarna.

(30) Refractarios hävdade vidare att eventuella fördelar i förekommande fall inte hade inverkat på handeln mellan medlemsstaterna, eftersom företagets produktion utgjorde mindre än 0,2 % av den totala produktionen i Europeiska unionen. Dessutom karakteriserades branschen av en oligopolistisk struktur. Företaget hävdade således att inte heller dessa faktorer utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1.

(31) Refractarios menade att om kommissionen skulle dra slutsatsen att stöd föreligger, skulle detta vara förenligt med den gemensamma marknaden. Vid tidpunkten för 1991 års avtal befann sig företaget i en kris, och stödet skulle vara nära kopplat till en omstruktureringsplan och begränsat till lägsta möjliga nivå. Allt eventuellt stöd som i de avtal som slutits med offentliga organ under 2002 uppfyller kriterierna i riktlinjerna för stöd till undsättning och omstrukturering. Refractarios har presenterat en omstruktureringsplan med detaljerade uppgifter om återställande av lönsamheten och i synnerhet vilka åtgärder som planeras, och hävdar att allt eventuellt stöd begränsas till lägsta möjliga nivå.

(32) Refractarios argumenterade även att allt stöd som var förknippat med de avtal som 1991 slöts med fordringsägarna och deras därpå följande agerande med avseende på borgenärsavtalet hade preskriberats i enlighet med det som anges i artikel 15 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i fördraget(14).

(33) Beträffande marknaden konstaterade Refractarios att efterfrågan på eldfasta produkter av lägre kvalitet i viss mån hade stagnerat i industrialiserade länder under de senaste åren, men att denna minskning hade kompenserats av en ökande efterfrågan i länder med en industri under utveckling. Dessutom hade Refractarios under de senaste tio åren specialiserat sig på produktion av eldfasta material av högre kvalitet, bättre hållfasthet och pris, som ingår i ett växande marknadssegment.

(34) Företaget vidhöll slutligen att allt eventuellt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden enligt riktlinjerna för statligt stöd till skydd för miljön(15), eftersom syftet är flyttning av verksamheten till ett område utanför staden, vilket stämmer överens med det som anges i punkt 39 i dessa riktlinjer.

5.1 Kommentarer om de berörda parternas synpunkter

(35) Spanien har inte lämnat några kommentarer till de berörda parternas synpunkter.

6. OMSTRUKTURERINGSPLAN

(36) Den aktuella omstruktureringsplanen för Refractarios består av tre huvudpunkter: 1) flyttning av företaget, 2) starkare inriktning på produkter av hög kvalitet och 3) finansiell omstrukturering som bygger på betydande nedskrivning av skulderna.

(37) Flyttningen av företaget skulle uppenbarligen bidra till att lösa miljöproblemen. Den sammanlagda investeringskostnaden skulle uppgå till 7300000 euro, där anläggningarna skulle stå för den största andelen (3900000 euro).

(38) Den nya fabriken skulle ha en kapacitet på 10200 ton eldfast material per år, där 8000 ton skulle bestå av anpassade produkter och 2200 ton av standardprodukter. Detta skulle innebära en ungefärlig fördubbling av den aktuella kapaciteten och en betydande ökning av andelen produkter med högre mervärde och högre bruttomarginal.

(39)

>Plats för tabell>

(40) Omstruktureringsplanen innehåller uppskattningar om förväntade årsresultat för perioden 2002-2006, baserade på vissa antaganden. Även i värsta förväntade fall skulle företaget fortsätta vara lönsamt under alla år som ingår i perioden.

7. BEDÖMNING

7.1 Allmänt

(41) Artikel 87.1 i fördraget bygger på principen om att, om inget annat föreskrivs i samma fördrag, allt stöd som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion är oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(42) Enligt domstolens rättspraxis bör allt ekonomiskt stöd som ges av en medlemsstat på sådant sätt att det stärker ett företags ställning i jämförelse med andra konkurrerande företag inom handeln på den inre marknaden, anses påverka denna handel(16). Produkterna från Refractarios är föremål för handel mellan medlemsstaterna och det finns konkurrens mellan tillverkarna. Ett eventuellt stöd skulle stärka Refractarios ställning på denna marknad. Det faktum att försäljningsvolymen är liten i jämförelse med volymen hos (vissa av) konkurrenterna, att marknadsandelen är liten och att strukturen är oligopolistisk, betyder inte att åtgärden inte skulle inverka på handeln mellan medlemsstaterna. Dessutom bekräftas inverkan på handeln på den inre marknaden av det faktum att Refractarios exporterar en del av sin produktion till andra medlemsstater.

(43) För att avgöra om Refractarios har gynnats av en selektiv fördel måste kommissionen utvärdera de åtgärder som de offentliga fordringsägarna har vidtagit och de avtal som dessa har med Refractarios. Om dessa åtgärder och avtal motsvarar hur en privat fordringsägare skulle ha agerat i liknande omständigheter, utgör de inte statligt stöd.

7.2 1991 års avtal med socialförsäkringskassan och skatteförvaltningen

(44) De villkor som tillämpades då socialförsäkringskassan och skatteförvaltningen godkände skuldomläggningen är uppenbart gynnsamma för dessa myndigheter i jämförelse med betalningarna till vanliga fordringsägare, som godkände en nedskrivning på 81,5 %. En jämförelse med vanliga fordringsägare är dock inte tillräcklig för en prövning med avseende på statligt stöd, eftersom skulderna till de offentliga fordringsägarna var prioriterade och dessa fordringsägare därför befann sig i en annorlunda situation.

(45) Villkoren var gynnsamma även om de jämförs med de villkor som gällde för den enda privata prioriterade fordringsägaren, dvs. Banesto Leasing SA Kommissionen bedömer dock att den ställning som innehades av Banesto Leasing SA och den ställning som innehades av de offentliga prioriterade fordringsägarna inte kan jämföras, och att argumentet inte är tillräckligt för en prövning med avseende på statligt stöd i avtalen mellan Refractarios och de offentliga fordringsägarna. För det första kan konstateras att Refractarios skuld till Banesto Leasing SA uppgick till 8919299 pesetas (53606 euro), vilket är mycket lägre än skulderna till de offentliga fordringsägarna. För det andra kan konstateras att den kostnad det hade inneburit för Banesto att kräva in ett större belopp hade varit relativt sett större än alla eventuella intäkter. Å andra sidan hade maskinparkens faktiska värde med säkerhet varit mycket lägre om man, inför ett konkurshot, hade tvingats avyttra den under förfarandet med betalningsinställelse 1990-1992.

(46) Spanien hävdade att befrielsen från ränta var en lämplig kompensation för inteckningsgarantin. I den lag som gäller för socialförsäkringskassan fastställs skyldigheten att tillämpa den lagenliga räntesatsen om extraordinära uppskjutningar beviljas, men att denna skyldighet inte gäller i fall där socialförsäkringskassan sluter avtal om en skuldomställning med ett företag i en situation med betalningsinställelse. Kommissionen konstaterar dock att detta inte utesluter att de offentliga myndigheterna i ett fall av omedelbar indrivning och därpå följande konkurs skulle ha haft ett ännu bättre läge. Denna slutsats påverkas inte av det faktum att socialförsäkringskassan och skatteförvaltningen inte godkände någon nedskrivning av skulden, utan endast en omläggning.

(47) För att i en sådan situation undersöka om de offentliga fordringsägarna fungerade enligt principen om en privat fordringsägare anser kommissionen det vara nödvändigt att göra en uppskattning av det högsta belopp som de två myndigheterna kunde ha återfått om inget avtal hade slutits, dvs. om företaget hade försatts i konkurs.

(48) Enligt artikel 32.1 i föreskrifterna om arbetstagare har lönefordringar prioritet framför alla andra fordringar, till ett belopp som motsvarar de 30 senaste arbetsdagarnas lön och som inte är högre än dubbla minimilönen. Dessa fordringar har prioritet framför fordringar med en inteckning som säkerhet. I artikel 32.2 och 32.3 föreskrivs ytterligare prioriteter för lönefordringar. Förfarandena för indrivning av arbetstagarnas fordringar löper separat och berörs inte av ett förfarande med betalningsinställelse, och i praktiken är också arbetstagarnas avgångsvederlag "kvalificerat prioriterade". För år 1991 uppskattades det sammanlagda beloppet för sådana betalningar till 3700000 euro. Dessutom hävdade Refractarios att förhandlingar om ännu högre ersättningsbelopp i det aktuella läget inte kan uteslutas.

(49) Enligt kontrollbalansräkningen av den 29 oktober 1990 som fastställdes av förvaltaren inom ramen för förfarandet med betalningsinställelse (rapporten) uppgick de sammanlagda tillgångarna till 15486722 euro, där 6974048 euro stod för markegendom, 2344763 euro för byggnader, 2191455 euro för övrig fast egendom, 2540 euro för immateriell egendom, 2980058 euro för lager, 1001991 för fordringar och 27464 euro för kassatillgångar. I en konkurssituation skulle dock avyttringsvärdet bli mycket lägre. Som exempel kan nämnas att värdet på fabrikstomten i Valencia uppskattades till 3200000 euro, enligt en värdering gjord av socialförsäkringskassan den 3 juli 1990. Anläggningarna på fabrikstomten värderades till 1300000 euro. Markegendomen i Asturien värderades till en miljon euro och övriga markegendomar i Valencia till 300000 euro. Även immateriell egendom och lager bedömdes vara tillgångar som är svåra att avyttra i en konkurssituation - nästan hälften av lagret bestod av slutprodukt i ett läge då sektorn befann sig i en djup kris. Det är även viktigt att ta hänsyn till att det högst sannolikt under årets lopp, mellan datum för rapporten och datum för avtalen med fordringsägarna, hade skett förändringar i lagervärdet och i synnerhet värdet för posterna "fordringar" och "kassatillgångar", bland annat beroende på förluster under denna period. Kommissionen tar även hänsyn till det faktum att rapportens balansräkning högst sannolikt innehöll indikationer på en stigande trend, mot bakgrund av att förfarandet med betalningsinställelse endast kan inledas så länge som totala aktiva överstiger totala passiva. Med hänvisning till det ovan anförda och med stöd av principen om en privat fordringsägare kunde värdet på alla aktiva tillgångar i en konkurssituation i september 1991 ha uppskattats till ett värde som ligger nära värdet på marken, byggnader och anläggningar, såsom de värderats på olika sätt i rapporten. Värdet kunde ha uppgått till sammanlagt 6 miljoner euro.

(50) Om betalningarna till arbetstagarna dras av det sammanlagda värdet på de aktiva tillgångarna återstår 2200000 euro för betalningar som i första hand går till prioriterade fordringsägare. Av en totalskuld på 3200000 euro utgör detta 69 %(17).

(51) Kalkylen är dock teoretisk och ingen hänsyn tas till faktorer som kan ha en negativ inverkan på det belopp som de offentliga fordringsägarna kunde få i en konkurssituation. När mark och anläggningar avyttras till följd av en konkurs kan de faktiska intäkterna bli ännu mycket lägre. Kalkylen inbegriper inte heller kostnaderna för konkursförfarandet och försäljning av marken. Dessutom skulle de offentliga fordringsägarna i fall av konkurs få in betalningarna först efter en betydande fördröjning, vilket är det typiska i sådana situationer. Även det faktum att fordringsägarna godtog en mycket betydande nedskrivning av skulden tyder på att det faktiska värdet skulle bli mycket lägre i en konkurssituation. Utbetalningarna enligt avtalen skulle självfallet även bero på företagets framtida lönsamhet, och i efterhand kan konstateras att företagets finansiella problem inte var lösta. Inteckningen var dock uttryckligen avsedd som säkerhet med tanke på sådana problem, och risken för ytterligare förseningar i de avtalade betalningsraterna var upp till en viss gräns täckt genom att sedvanliga räntor och pålagor i så fall skulle ha tillämpats. Det bör även betonas att räntan vid en eventuell försening skulle ha beräknats enligt den lagstadgade räntesatsen. Denna räntesats låg kring 10 %, vilket under alla omständigheter skulle ha medfört en sänkning av fordringarnas faktiska nettovärde.

(52) Mot bakgrund av dessa faktorer kan konstateras att skillnaderna mellan indrivningsförväntningarna i fall av betalning enligt avtalet och i fall av en konkurs var mycket små, både för socialförsäkringskassan och särskilt för skatteförvaltningen(18). Kommissionen anser därför att de betalningsvillkor som hade överenskommits med socialförsäkringskassan och skatteförvaltningen motsvarar de villkor som en fordringsägare i en marknadsekonomi skulle ha godtagit i samma situation. Kommissionen drar därför slutsatsen att det avtal som slöts 1991 med dessa myndigheter är förenliga med principen om en privat fordringsägare och att avtalet därför inte utgör statligt stöd till förmån för Refractarios.

7.3 Åtgärder som socialförsäkringskassan och skatteförvaltningen vidtagit för att återfå sina fordringar från perioden före förfarandet med betalningsinställelse år 2000

(53) Kommissionen noterar att socialförsäkringskassan inte lät bli att agera mellan december 1991 och juni 1995. Den tillämpade räntor och pålagor på de nya skulderna och begärde kvarstad. I juni 1995 inledde socialförsäkringskassan slutligen ett förfarande för auktion av de intecknade markegendomarna. Vid denna tidpunkt uppgick den totala skulden till 4712315 euro. Inteckningen täckte endast en del av detta belopp. Beloppet ligger strax under egendomens uppskattade värde 1990, mellan 4516293 och 4755917 euro. I alla årsredovisningar från och med 1994 finns hänvisningar till en eventuell värdeökning om markanvändningsplanen ändras. Med det ovan anförda som grund drar kommissionen slutsatsen att socialförsäkringskassans agerande är förenligt med principen om en privat fordringsägare, eftersom agerandet inte i betydande grad avviker från hur en privat fordringsägare skulle ha agerat i samma situation. Det finns även grunder för att godkänna avtalet från 1995 om att inställa auktionen och göra en ny inteckning på grundval av dels en förväntad ökning av markens värde om markanvändningsplanen ändras, dels det faktum att Refractarios inte ackumulerade mer skulder från och med april 1995. Kommissionen drar därför slutsatsen att socialförsäkringskassan agerande under denna period och avtalet om en ny inteckning inte utgör statligt stöd till förmån för Refractarios.

(54) Kommissionen kan inte förstå det förvånansvärt låga resultatet av utvärderingen som socialförsäkringskassan lät göra 1998. Detta värde avviker betydligt från resultatet av den utvärdering som Refractarios lät göra år 2000 och från det försäljningspris som avtalades med ett byggnadsföretag. Det är hur som helst uppenbart att en ändring av markanvändningsplanen skulle ha gett en ökning av det faktiska värdet. Företagets skuld gentemot socialförsäkringskassan och skatteförvaltningen ökade mellan 1996 och 1998 med 1200000 euro respektive 860000 euro. Skulderna ökade sammanlagt mer än den förväntade värdeökningen enligt 1998 års utvärdering, men ökningen var mindre än den värdeökning som i slutändan skedde. Dessutom ackumulerades de nya skulderna under en relativt kort period, främst under 1998. Även om socialförsäkringskassan och skatteförvaltningen hade använt förfaranden med betalningstvång, hade skuldackumuleringen ändå inte gått att undvika.

(55) Mot bakgrund av denna komplexa situation bestående av en ojämn ökning av skulderna, förväntade förbättringar av det ekonomiska läget och en eventuell ändring av markanvändningsplanen, drar kommissionen slutsatsen att socialförsäkringskassan och skatteförvaltningen optimerade förväntningarna på att återfå sina fordringar hos Refractarios, genom att begränsa sig till att begära kvarstad och göra anspråk på inteckningen, utan att gå så långt som till konkurs (se avsnitt 2.2.2). Kommissionen anser därför att dessa myndigheters agerande inte utgör statligt stöd till förmån för Refractarios.

7.4 Avtalen från 2002

(56) Förfarandet med betalningsinställelse omfattade inga avtal med privata prioriterade fordringsägare. Det finns därför ingen grund för jämförelser med avtalen mellan Refractarios och de offentliga fordringsägarna. Frasen "det allmänna och sociala intresset när det gäller att bevara sysselsättning" i avtalet mellan skatteförvaltningen och Refractarios utgör inte tillräckligt bevis på förekomsten av statligt stöd. Frasen kan inte heller anföras som bevis på att det inte förekommit en uttrycklig utvärdering av företagets framtida lönsamhet eller bevis på att avtalet inte skulle kunna motiveras. Kommissionen anser det därför vara nödvändigt att göra en uppskattning av det högsta belopp som skatteförvaltningen och socialförsäkringskassan kunde ha fått in i en konkurssituation, dvs. om avtalet inte hade slutits.

(57) Enligt upplysningarna från Spanien uppgick beloppet för de "kvalificerat prioriterade" betalningarna som arbetstagarna hade rätt till och som de även fick i form av löner och avgångsvederlag, till 1577031,80 euro. Såsom konstateras ovan kan möjligheten till att det i praktiken förekommit förhandlingar om ännu högre ersättningar inte uteslutas. Lönebeloppet kan öka ytterligare, på grund av den tid som löper mellan en konkursförklaring och arbetsmyndighetens godkännande av uppsägningarna. Enligt Spaniens uppskattning kan denna period sträcka sig över fem månader, vilket skulle innebära ett tilläggsbelopp på 892013 euro.

(58) Konkursboets tillgångar bestod främst av mark och byggnader. Priset enligt försäljningsavtalet uppgick till 1289759146 pesetas (7751609 euro). Detta pris ingick dock som en del i ett mer omfattande avtal om anskaffning av ny mark och uppförandet av den nya fabriken, och förhandlades fram inom ramen för en process mellan de två parterna. Priset var även föremål för klausuler och villkor som de offentliga myndigheterna inte kände till. Det är uppenbart att de offentliga myndigheterna har utgått från att avtalet var underställt en ändring av markanvändningsplanen. Spanien ansåg därför att det inte var utan vidare klart att förväntningarna kunde basera sig på ett fast pris i försäljningsavtalet. Dessutom gäller, vilket Spanien även påpekade, att det första utropsvärdet vid ett auktionsförfarande enligt reglerna måste utgå från 1998 års utvärdering, dvs. 3200000 euro. Om det behövs ett andra eller ett tredje utropsvärde minskas det första värdet med 25 % respektive 50 %. De offentliga myndigheterna kunde därför ha utgått från ett skäligare värde, vilket en försiktig privat fordringsägare skulle ha gjort. Kommissionen anser att en auktion före ändringen av markanvändningsplanen skulle medföra en betydande risk, och att värdet i försäljningsavtalet inte är en tillräcklig grund för en adekvat utvärdering. Försäljningsavtalet borde dock även ha gett en klar indikation på att 1998 års utvärdering var för låg. Det faktiska värdet skulle således ligga på en nivå mellan ett lägsta och högsta värde, beroende på den potentiella köparens riskbenägenhet(19).

(59) I den balansräkning över tillgångar och skulder som fastställdes av förvaltaren inom ramen för förfarandet med betalningsinställelse (rapporten) fanns ett belopp på 3090859 euro för posterna fastigheter, övriga fasta tillgångar, lager, fordringar och kassatillgångar. Utifrån försiktiga och pessimistiska förväntningar kunde beloppet i fall av en konkurs eventuellt ha varit lägre. Exempelvis fastigheter är mycket svåra att avyttra i en konkurssituation, och de övriga fasta tillgångarna kan visa sig ha litet värde om de inte längre används och måste avyttras. Det kan även konstateras att värdet på lager och i synnerhet värdet på fordringar och kassatillgångar mycket väl kan ha förändrats under det år som förlöpte mellan rapporten och de faktiska avtalen(20).

(60) Skatteförvaltningen godkände en omedelbar betalning utan förekomsten av andra rater som skulle ha varit beroende av Refractarios finansiella framtid. Däremot var det faktiska värdet för avtalet med socialförsäkringskassan delvis beroende av företagets finansiella framtid. Avtalen innehöll inga direkta hänvisningar till omstruktureringsplanen eller till företagets framtida lönsamhet. De offentliga myndigheterna visste dock att förlusterna från slutet av nittiotalet minskade och övergick i en liten vinst under år 2000. Dessutom uppfyllde Refractarios sina nya förpliktelser. Det är möjligt att myndigheterna kände till den senaste utvecklingen, såsom ökad försäljning, i synnerhet i fråga om innovativa produkter. Den senare utvecklingen har bekräftat en betydande ökning under 2001 och även under 2002 förutspås försäljningen öka betydligt.

(61) I rapporten som sammanställdes av förvaltarna 2000 konstateras att IVF-lånet, kapitalandelen och ett investeringsstöd skulle utgöra viktiga finansieringskällor för flyttningen. Det faktum att dessa inte beviljades väcker tvivel rörande företagets lönsamhet efter omläggningen av skulderna. Det finns dock inte heller någon bekräftelse på att finansieringen skulle ha nekats. Dessutom införlivade både socialförsäkringskassan och skatteförvaltningen en klausul om att Refractarios måste betala sina löpande skatter och avgifter, annars skulle avtalet upplösas. Slutligen kan konstateras att socialförsäkringskassan fick en inteckning i den nya egendomen som säkerhet för betalningsraterna enligt avtalet.

(62) En försiktig och pessimistisk granskning av dessa faktorer, med hänsyn tagen till principen om en privat fordringsägare, tyder på att de sammanlagda tillgångarna för betalning av socialförsäkringskassans och skatteförvaltningens fordringar kan uppskattas till ett värde som ligger mycket nära de nettobelopp som dessa myndigheter i praktiken har fått med stöd av avtalen. För skatteförvaltningen är det faktiska nettovärdet, räknat som procentandel av den ursprungliga fordringen, mycket lägre än för socialförsäkringskassan. Detta kan vara ett tecken på att Refractarios har använt en intelligent förhandlingsstrategi som gått ut på att utöva det största trycket på den relativt sett mindre fordringsägaren. Kommissionen bör dock under alla omständigheter grunda sitt beslut på befintliga fakta.

(63) Det bör konstateras att de offentliga myndigheterna vid en konkurs hade fått vänta länge på betalningarna för sina fordringar. Dessutom var skillnaderna mellan de belopp som man förväntades kunna driva in och de belopp som i praktiken förhandlades fram, absolut räknat mycket små. Mot bakgrund av osäkerheten, den långa väntetiden och konkursförfarandets kostnader drar kommissionen slutsatsen att avtalen mellan Refractarios och socialförsäkringskassan och skatteförvaltningen är förenliga med principen om en privat fordringsägare.

(64) Kommissionen anser därför att de avtal som Refractarios tecknade med socialförsäkringskassan och skatteförvaltningen inte utgör statligt stöd.

7.5 Mer investeringsstöd

(65) Spanien framhöll att det inte har beviljat något investeringsstöd, och det finns inga bevis emot detta. Kommissionen kan därför inte utvärdera ett sådant stöd. Det faktum att Refractarios anmälde begäran om sådant stöd och att stödet omnämndes i rapporten och i lönsamhetsplanen har ingen inverkan på denna slutsats. Kommissionen noterar dock möjligheten att en betydande del av investeringen, eventuellt hela investeringen, inte kan ses som en startinvestering i den mening som avses i punkt 4.4 i riktlinjerna om statligt stöd för regionala ändamål(21), eftersom flyttningen inte förefaller att medföra någon grundläggande förändring i produkten eller tillverkningsförfarandet. Kommissionen noterar även att lönsamhetsplanen endast omfattar ett mycket begränsat tillskott av privat kapital (300500 euro), och att det därför vore tvivelaktigt huruvida ett eventuellt tillskott av offentligt kapital (såsom den nämnda krediten på 3005000 euro från IVF) vore förenligt med principen om en privat investerare. Kommissionen uppmanar därför Spanien att meddela allt investeringsstöd som Refractarios eventuellt beviljas för flyttningen, liksom även allt tillskott av offentligt kapital under de följande tre åren.

7.6 Fogasa

(66) Kommissionen noterar att Fogasa är ett oberoende organ som har inrättats av de spanska myndigheterna och som lyder under spansk lagstiftning. Fogasa har kopplingar till arbets- och socialministeriet. Detta ministerium utnämner ordförande och fyra av de 14 ledamöterna i styrelsen, samt generalsekreteraren som har ansvar för förvaltningen av fonden. Utbetalningarna och betalningsmottagarna fastställs i lag. Domstolen har i flera domslut fastställt att skatteliknande avgifter kan utgöra statligt stöd(22). Kommissionen har i flera fall konstaterat att utbetalningar från Fogasa kan utgöra statligt stöd, vilket även har bekräftats av domstolen(23).

(67) Fogasa beviljar inte lån till företag i likvidation eller i finansiella svårigheter, men betalar från fondens medel ut löner till arbetstagare på grundval av rättmätiga anspråk, och återkräver därefter dessa betalningar från det berörda företaget. Kommissionen motsätter sig inte utbetalningar från Fogasa för legitima fordringar som anställda vid Refractarios har haft för obetalda löner och avgångsvederlag i början av nittiotalet. I detta hänseende innehåller avtalet inget inslag av statligt stöd. Åtgärder vars syfte är att skydda arbetstagarnas rättigheter är förenliga med direktiv 80/987/EEG(24). Det handlar dock här om utlägg som bildar en del av företagsverksamhetens kostnader. I fall där ett företag fortsätter med sin verksamhet efter ett förfarande med betalningsinställelse bör skulden till Fogasa återbetalas i enlighet med principen om en fordringsägare som fungerar i en marknadsekonomi.

(68) Kommissionen kan inte utesluta möjligheten att klausulerna i avtalet om skuldomläggning mellan Fogasa och Refractarios kunde vara berättigade. Detta på grund av att återbetalningsförväntningarna i en konkurssituation blir mycket mindre, dvs. situationen utmynnar i att mindre gynnsamma villkor för omläggningen måste tillämpas. Även om det berörda avtalet slöts vid en tidpunkt som är mer än ett halvår efter tidpunkten då förfarandet med betalningsinställelse slutfördes, var Refractarios ekonomiska situation fortfarande labil och krisen inom branschen var inte över. Genomsnittsvärdet på den räntesats som privata banker använde för lån med löptid över tre år var 17,28 %(25), dvs. mycket högre än den räntesats på 10 % som fastställdes i avtalet. Enligt spansk lagstiftning kan en fordringsägare inte kräva högre fördröjningsränta än den som beräknas enligt den lagstadgade räntesatsen, dvs. kommissionen måste ta hänsyn till denna räntesats(26). Kommissionen anser därför att avtalet inte utgör statligt stöd.

(69) De faktum att Fogasa inte har krävt tilläggsränta vid utebliven betalning av de avtalade raterna, att Fogasa inte har krävt säkerhet för den omlagda skulden, att Fogasa inte har vidtagit några åtgärder för att få in sina fordringar före det nya förfarandet med betalningsinställelse 2000, och det att Fogasa inte heller har vidtagit några åtgärder för att undvika risken för preskribering av skulden, kan dock inte rättfärdigas med hänvisning till principen om en fordringsägare i en marknadsekonomi. En sådan underlåtenhet är med säkerhet inte förenlig med hur en privat fordringsägare skulle ha agerat i en marknadsekonomi. En försiktig privat fordringsägare skulle inte ha ignorerat skulden och skulle vid brott mot avtalet säkerligen ha agerat för att få en bättre säkerhet och en tilläggsränta på de försenade betalningarna. Det faktum att socialförsäkringskassan 1995 kunde få en andra inteckning tyder på att en bättre säkerhet kunde ha erhållits, även om värdet på en sådan inteckning hade varit osäkert med tanke på egendomens faktiska värde. Slutsatsen av det ovan anförda är att Fogasas underlåtenhet att agera utgör statligt stöd.

(70) Avsaknaden av en säkerhet och utebliven betalning av de avtalade raterna hade gett Fogasa rätt att omedelbart kräva in den ursprungliga skulden. Det är möjligt att en privat fordringsägare inte i första hand skulle ha använt denna "sista möjlighet", men i ett visst skede, och under alla omständigheter i god tid före preskriptionsperiodens slut, skulle en privat fordringsägare ha krävt in skulden. Kommissionen anser att skulden borde ha krävts in allra senast i juni 1995. Vid den tidpunkten uppgick de försenade betalningarnas belopp till cirka 100000 euro. Dessutom vidtog socialförsäkringskassan den 7 juni 1995 åtgärder med avseende på Refractarios ackumulerade betalningsfördröjningar, genom att inleda ett förfarande för auktion av de intecknade markegendomarna. Spanien har konstaterat att detta motsvarar en privat fordringsägares agerande. Förseningarna gentemot Fogasa var betydligt mindre än förseningarna gentemot socialförsäkringskassan, men Fogasa hade ännu inte erhållit någon säkerhet, till åtskillnad från socialförsäkringskassan och skatteförvaltningen. Fogasa borde därför ha agerat före socialförsäkringskassan, inte efter. Kommissionen bedömer därför att skuldens hela belopp utgör statligt stöd, minst från och med juni 1995.

(71) Stödet är olagligt eftersom det inte anmäldes till kommissionen i enlighet med artikel 88.3 i fördraget.

7.7 Förenligheten hos stödet som beviljats av Fogasa

(72) Kommissionen har undersökt om undantagen enligt artikel 87.2 och 87.3 i fördraget kan tillämpas i detta fall. Undantagen enligt artikel 87.2 kan utgöra en grund för att anse att stödet är förenligt med den gemensamma marknaden. Stödet har dock a) ingen social karaktär och det ges inte till enskilda konsumenter, b) det är inte avsett att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser och c) det är inte nödvändigt för att uppväga de ekonomiska nackdelar som uppkommit genom Tysklands delning. Inte heller kan undantagen enligt punkterna a, b och c i artikel 87.3 i fördraget tillämpas. Dessa undantag hänför sig till stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder en allvarlig brist på sysselsättning, stöd för att främja genomförandet av projekt av gemensamt ekonomiskt europeiskt intresse eller stöd för att främja kultur och bevara kulturarvet.

(73) Spanien har inte heller försökt motivera stödet med hänvisning till dessa föreskrifter.

(74) Beträffande den första delen av undantaget enligt artikel 87.3 c i fördraget, dvs. stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter, noterar kommissionen att stödet inte var riktat på verksamheter såsom forskning och utveckling eller investeringar som görs av små eller medelstora företag. Stödet hade inte heller miljömässiga syften - miljöproblemen på grund av Refractarios belägenhet uppstod främst under de senare åren, och det finns inget direkt förhållande mellan stödet och någon åtgärd avsedd att avhjälpa dessa problem. Det verkar även mycket osannolikt att stödet skulle ha varit avsett för undsättning och omstrukturering av Refractarios. Det faktum att Fogasa försökte återfå sin fordran tyder på att stödet inte hade något särskilt mål. Stödet beviljades sannolikt i syfte att undvika en omedelbar finansiell kris. Stödet kunde således eventuellt karakteriseras som undsättningsstöd. Stödet åtföljdes dock inte av några villkor som i tillräcklig omfattning skulle uppfylla de krav som kommissionen i regel tillämpar i fråga om sådant stöd, i synnerhet inlämnandet av en (ny) omstruktureringsplan inom en viss tidsfrist. Stödet kan därför inte anses vara förenligt med den gemensamma marknaden.

(75) Refractarios vidhöll att allt stöd som kan hänföras till de avtal som 1991 tecknades med fordringsägarna kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden eftersom det gäller ett omstruktureringsstöd till ett företag i svårigheter. Detta argument kan dock inte tillämpas på stödet från Fogasa, eftersom stödet inte har sin grund i ett avtal med Fogasa, utan beror på att Fogasa underlåtit att vidta åtgärder som hade varit nödvändiga för att säkerställa genomförandet av avtalet från 1992. Såsom anförs ovan beviljades detta stöd minst från och med juni 1995. Stödet kan inte kopplas till genomförandet av en omstrukturering. Inga villkor fastställdes för återställningen av lönsamheten, och stödet kan uppenbarligen inte heller karakteriseras som det minimistöd som behövs i en situation av detta slag. Med hänvisning till det ovan anförda och alla andra anförda argument drar kommissionen slutsatsen att stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden.

(76) Kommissionen delar inte Refractarios synpunkt att allt stöd som är kopplat till skuldomläggning skulle ha preskriberats och att preskriptionstiden på tio år efter vilken kommissionen inte har fullmakt att återkräva stödet skulle ha löpt ut. Det bör betonas att kommissionens första initiativ kom i form av en anhållan om upplysningar som sändes den 3 maj 2001, dvs. mindre än tio år efter avtalet mellan Refractarios och Fogasa. Enligt upprepad rättspraxis(27) innebär denna anhållan att kommissionen vid denna tidpunkt hade inlett förfarandet för granskning av åtgärderna. Stödet har sin grund i att Fogasa minst från och med juni 1995 inte har vidtagit några åtgärder för återkrav av sina fordringar. Det föreligger därför ingen preskription i den mening som avses i artikel 15 i förordning (EG) nr 659/1999, och det oförenliga stödet bör återkrävas av mottagaren.

8. SLUTSATSER

(77) Kommissionen anser att de avtal om skuldomläggning som skatteförvaltningen och socialförsäkringskassan godtog inom ramen för förfarandet med betalningsinställelse 1990-1992 är förenliga med principen om en privat fordringsägare. Kommissionen drar därför slutsatsen att dessa avtal inte utgör statligt stöd till förmån för Refractarios.

(78) Kommissionen drar slutsatsen att de åtgärder som socialförsäkringskassan och skatteförvaltningen vidtog mellan 1992 och 2000 för att återkräva Refractarios skulder är förenliga med principen om en privat fordringsägare. Kommissionen drar därför slutsatsen att de berörda avtalen inte utgör statligt stöd till förmån för Refractarios.

(79) Kommissionen drar slutsatsen att de avtal om skuldomläggning som skatteförvaltningen och socialförsäkringskassan godtog inom ramen för förfarandet med betalningsinställelse 2000-2002 är förenliga med principen om en privat fordringsägare. Kommissionen drar därför slutsatsen att dessa avtal inte utgör statligt stöd till förmån för Refractarios.

(80) Det faktum att Fogasa minst sedan juni 1995 inte har vidtagit några åtgärder för att återkräva eller minst säkerställa återbetalningen av Refractarios skulder utgör statligt stöd. Detta stöd är oförenligt med den gemensamma marknaden och måste återkrävas av mottagaren. För att återställa den situation som skulle ha rått om inget stöd hade beviljats, bör återkravsbeloppet beräknas med inbegripande av ränta från och med datum då stödet fanns till mottagarens förfogade till det datum då stödet återfås. Räntesatsen fastställs på grundval av den referensränta som används vid beräkningen av bidragsekvivalenten inom ramen för regionalstöd.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Avtalen som tecknades 1991 mellan socialförsäkringskassan respektive skatteförvaltningen och Refractarios Especiales SA, de åtgärder som dessa myndigheter under nittiotalet vidtog för att återfå sina fordringar och avtalet som tecknades 2002 mellan socialförsäkringskassan och Refractarios Especiales SA innehåller inga inslag av statligt stöd till förmån för Refractarios Especiales SA i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget.

Artikel 2

Det faktum att lönegarantifonden Fogasa från och med juni 1995 inte vidtog några åtgärder för att återkräva sina fordringar hos Refractarios Especiales SA utgör statligt stöd till förmån för detta företag i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget.

Artikel 3

Det statliga stöd som avses i artikel 2 är oförenligt med den gemensamma marknaden.

Artikel 4

1. Spanien skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att från stödmottagaren återkräva det stöd som avses i artikel 2 och som olagligen har utbetalats till stödmottagarna.

2. Återkravet skall ske utan dröjsmål och i enlighet med förfarandena i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa detta beslut. Det stöd som skall återkrävas skall innefatta ränta som löper från den dag stödet stod till stödmottagarens förfogande till den dag det har återbetalats. Räntesatsen fastställs på grundval av den referensränta som används vid beräkningen av bidragsekvivalenten inom ramen för regionalstöd.

Artikel 5

Spanien skall inom två månader från delgivningen av detta beslut underrätta kommissionen om vilka åtgärder som har vidtagits för att följa beslutet.

Artikel 6

Detta beslut riktar sig till Konungariket Spanien.

Utfärdat i Bryssel den 27 november 2002.

På kommissionens vägnar

Mario Monti

Ledamot av kommissionen

(1) EGT C 55, 2.3.2002, s. 33.

(2) Se fotnoten på sida 1.

(3) EGT L 107, 30.4.1996, s. 4.

(4) Efter utebliven betalning av de avtalade raterna kalkylerades upplupen ränta.

(5) När det gäller att bedöma om en räntesats är förenlig med marknadens villkor gör kommissionen i regel en jämförelse med den referensräntesats som vid ifrågavarande tidpunkt gäller i den berörda medlemsstaten. Vid den berörda tidpunkten fanns dock ingen sådan referensräntesats fastställd i Spanien. Kommissionen bör därför, i enlighet med den första resolutionen av den 20 oktober 1971 som antogs av medlemsstaternas regeringsföreträdare som församlats i rådet, om allmänna stödordningar för regionala ändamål (EGT C 111, 4.11.1971, s. 1), göra en jämförelse med den genomsnittsräntesats som gäller på den relevanta marknaden. I det aktuella fallet är detta den genomsnittsräntesats som de privata bankerna i Spanien har tillämpat på lån med löptid över tre år. Enligt statistik som offentliggjorts av Banco de España låg denna räntesats på 18,24 %. Kommissionen har använt denna räntesats vid flera tidigare tillfällen (se t.ex. beslut 91/1/EEG [EGT L 5, 8.1.1991, s. 18] och beslut 96/655/EG [EGT L 298, 22.11.1996, s. 14]).

(6) Enligt en beräkning som gjordes 3.7.1990 av socialförsäkringskassans indrivningsavdelning uppgick värdet på de två intecknade markegendomarna och anläggningarna till 448908000 och 82290000 pesetas (totalt 3192564 euro). I företagets lönsamhetsplan hänvisades till en annan uppskattning av 16.5.1990 för den andra markegendomen på 122160000 pesetas. Enligt denna uppskattning skulle totalvärdet uppgå till 3432187 euro. Värdet på maskiner och anläggningar enligt denna uppskattning låg på 220250000 pesetas (1323729 euro), vilket ger ett totalvärde på 751448000-791318000 pesetas (4516293-4755917 euro).

(7) Fogasa är en fond som används i situationer där ett företag har blivit insolvent eller har försatts i konkurs. Då görs en lagstadgad subrogation och Fogasa betalar ersättningar till arbetstagarna, dock endast till de belopp som fastställs enligt lag. Detta förfarande fastställs i kungligt dekret nr 505/1985 av den 6 mars rörande lönegarantifondens organisering och funktion (BOE [Spaniens officiella tidning] nr 92, 17.4.1985, s. 10203), genom vilket Spanien införlivar rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (EGT L 283, 28.10.1980, s. 23). Enligt artikel 32 i detta dekret kan Fogasa ingå ett återbetalningsavtal med de berörda företagen. Formerna och villkoren som gäller för ingåendet av sådana avtal fastställs i ministerförordningen av den 20 augusti 1985 (BOE nr 206, 28.8.1985, s. 27071).

(8) Enligt en värdering 16.3.1998, även den på uppdrag av socialförsäkringskassan, uppgår värdet på marken och byggnaderna till 1528776 euro om markanvändningsplanen inte modifieras, och till 3207820 euro om planen modifieras.

(9) Se skäl 18.

(10) Domslut av den 2 juli 2001 från arbetsdomstolen (Juzgado de lo Social) nr 3, Oviedo, klagomål nr 525/2001, domslut nr 503/2001. I domslutet konstateras att Fogasa inte hade vidtagit några åtgärder inom preskriptionsperioden för att bryta denna.

(11) Se fotnot 1.

(12) EGT C 288, 9.10.1999, s. 2.

(13) Se fotnot 1.

(14) EGT L 83, 27.3.1999, s. 1.

(15) EGT C 37, 3.2.2001, s. 3.

(16) Domstolens dom av den 17 september 1980 i mål 730/79, Philip Morris mot kommissionen, Rec. 1980, s. 2671, punkt 11 i de rättsliga grunderna, och förstainstansrättens dom av den 30 april 1998 i mål T-214/95, Vlaams Gewest mot kommissionen, REG 1998 s. II-717, punkt 50 i de rättsliga grunderna.

(17) Refractarios vidhöll (skrivelse av den 15 april 2002, s. 45) att betalningarna i en konkurssituation endast skulle omfatta 17 % av skulden, men denna kalkyl baserar sig endast på värdet på den mark och de anläggningar som intecknades senare.

(18) Ett av Spaniens argument var att om de offentliga myndigheterna hade insisterat på bättre villkor för sig själva hade det blivit mindre över för de vanliga fordringsägarna, som då hade varit mindre villiga att godkänna en nedskrivning av skulden. Detta gäller dock endast utifrån ett antagande om att de offentliga myndigheterna skulle ha försökt få mer än vad de skäligen kunde ha förväntat sig i en konkurssituation.

(19) Refractarios konstaterade att de offentliga myndigheterna baserade sina indrivningsförväntningar på den ursprungliga utvärderingen från 1990, enligt vilken värdet var 4516293 euro.

(20) Rapporten är daterad den 12 september 2000. Refractarios vinst för 2000 och 2001 uppgick till 104000 euro respektive 768402 euro. Årsredovisningen godkändes först den 27 juni 2002, dvs. socialförsäkringskassan och skatteförvaltningen hade inte tillgång till dessa uppgifter när de slöt avtal med Refractarios. En privat fordringsägare skulle sannolikt ha gjort en övergripande analys, men skulle inte heller ha haft tillgång till årsredovisningsuppgifterna.

(21) EGT C 74, 10.3.1998, s. 9.

(22) Se exempelvis domstolens dom av den 22 mars 1977 i mål C 78/76, Steinike & Weinlig mot Tyskland, Rec. 1977, s. 595.

(23) Se exempelvis mål Magefesa, kommissionens beslut 91/1/EEG (omnämns i fotnot 6) och kommissionens beslut 1999/509/EG (EGT L 198, 30.7.1999, s. 15) (bekräftat av domstolen genom dom av den 2 juli 2002 i mål C-499/99, kommissionen mot Spanien, ännu ej offentliggjort i EUT), mål La Seda Barcelona SA, beslut 96/655/EG (omnämns i fotnot 6) och mål Tubacex, kommissionens beslut 97/21/EKSG, EG, (EGT L 8, 11.1.1997) och 2001/142/EG, (EGT L 52, 22.2.2001) samt domstolens dom av den 29 april 1999 i mål C-342/96, Spanien mot kommissionen, REG 1999, s. I-2459.

(24) Se fotnot 8.

(25) Se fotnot 6.

(26) Se särskilt domstolens dom i mål Tubacex, som omnämns i fotnot 24.

(27) Förstainstansrättens dom av den 15 september 1998 i mål T-95/96, Gestevisión Telecinco mot kommissionen, REG 1998, s. II-3407.